2010-12-29

Undervisningsinstanser, del 2

Dagens undervisningsinstans är Battuta Mall i Dubai, Förenade Arabemiraten. Shoppingcentret har fått sitt namn efter den marockanske 1300-talsgeografen Abu Abdullah Muhammad Ibn Abdullah Al Lawati Al Tanji Ibn Battuta. Mitt bland alla affärer finns en utställning om nämnde man, där man kan läsa om vart han reste och hur mycket han hade att lära ut till dem han mötte. Utställningen är fin med målade bilder, tv-skärmar, små skålar med kryddor, montrar med föremål från längesen och texterna däremellan verkar i första hand gå ut på att bevisa arabernas överlägsenhet över andra folk. Mycket intressant med lite nya perspektiv, måste jag säga, även om tankarna går både till den iranske pappan i Kalla det vad fan du vill och den indiske dito i Goodness Gracious Me (till exempel i det här klippet).
Muslimska astronomer mäter den exakta tiden för dagens fem böner, Battuta Mall, Dubai.

Dag 16 - Din första kyss

Den här rubriken fick mej att fundera. Kyssar förekommer ganska ofta i dansföreställningar och dansfilm. Inte lika ofta som i spelfilm, men ändå ganska ofta. En bekant till mej gick och provade kontaktimprovisation en gång, men vill aldrig mer gå dit igen, eftersom folk hånglade i hörnen. Det har jag aldrig varit med om, men två av mina elever pussades en gång i en improvisation jag ledde. Det var vad jag kom på när jag funderade. Jag insåg att jag själv aldrig har varken pussats eller hånglat i något dans- eller annat jobbsammanhang. En sommar var jag dock med i en föreställning (Éclipse av Marina Palovaara) där jag klängde mej fast på en av de andra dansarna, ständigt upprepande: "I love you. I love you."

Den bästa kysscenen jag sett var med i The Guest House av Fernando Melo (se film).

2010-12-28

Dag 15 - Dina drömmar

Jag drömmer mycket och märkligt och kommer ofta ihåg vad jag har drömt. Ganska ofta drömmer jag om jobbet, särskilt vid terminsstart och inför uppvisningar och föreställningar. Vid terminsstart rusar alla elever genom huvudet på mej nätterna i ända. I bästa fall dansar de, men mycket oftare ställer de frågor jag inte kan svara på, bråkar med varandra, vägrar dansa, vägrar över huvud taget komma in i klassrummet. Jag drömmer om missnöjda föräldrar, icke-existerande lektionsplaneringar, ljudanläggningar som inte fungerar, musik jag har glömt ta med. Och över alltihop dundrar André Sulockis hårt framhamrade pianoklink eller nån poplåt jag inte gillar. Lite trevligare, men mer sällsynta, är de drömmar som innehåller musik jag uppskattar, elever som har blivit superduktiga över lovet och lektioner som flyter på som de ska. Det har till och med hänt att jag har drömt en övning, som jag inte kommit på innan, men som jag kan skriva ner i min planering på morgonen.

Inför uppvisningar och föreställningar följer drömmarna ett liknande mönster. Jag kommer upp på scen utan att ha någon koreografi, musiken strular, eleverna dyker inte upp, publiken går hem. Ofta går drömmen, likt en actionfilm, ut på att jag under tidspress måste fixa föreställningen. Till skillnad från Hollywoods alster slutar mina drömmar bara alltför sällan med att det går vägen. Jag vaknar helt utpumpad och uppjagad och inser lättad att det inte har hänt på riktigt.

Det finns tillfällen när mardrömmarna uteblir. Då blir jag nervös för det. Vad har jag missat? Vad är det jag inte har tänkt på? Kommer kaoset inträffa i verkligheten nu?

2010-12-25

Hur blir man en legitimerad danslärare?

Äntligen kommer nånting annat än hyllningar från Lärarförbundet när det gäller förslaget om lärarlegitimation (LN). Lärarförbundet kräver nu att alla nyutexaminerade lärare ska garanteras en plats för sitt introduktionsår. Super, tycker jag, men inser att jag själv hamnar i kläm igen. Hur kommer det funka för lärare i "nya" ämnen? Jag är medlem i Lärarförbundet och skulle väldigt gärna få en garanterad plats för introduktionsår trots att det snart är två år sen jag examinerades. Jag har inte jobbat tillräckligt mycket i rätt skolform för att få ut en legitimation, så jag är nog så illa tvungen att göra det där året i vilket fall som helst. Är jag garanterad en plats om det blir som LF vill? Och vem blir i så fall min mentor? Det är det som är det mest intressanta. Dansinriktningen i lärarutbildningen startade 2003, samma år som jag antogs. Den första som blev klar (ja, det var bara en) utexaminerades i juni 2008. I mars 2009 var jag nummer fem. Jag vet inte exakt hur många som har examinerats sen dess, men max två kullar à 13 studenter. Jag vet inte heller hur många av dem som har jobbat heltid ett år i rätt skolform. Förmodligen inte så många, eftersom de flesta blir anställda antingen av kulturskolan (se tidigare inlägg) eller hattar runt på olika vikariat.

Frågorna hopar sej. Jag måste nog snart ta och skriva till nån som kanske kan svara. Skolministern till exempel. Eller mitt fackförbund.

Läs gärna Janis inlägg på Metabolism också.

2010-12-20

Dag 14 - Vad du hade på dig idag

Igen?! Men jag ska ändå nämna det, för juluppehållet har börjat. Inga mysbyxor, ingen dansdräkt, inga svettiga balettskor, utan bikini, haremsbyxor och en tunn t-shirt. Ibland är det fint med lov.

2010-12-18

Undervisningsinstanser, del 1

Jag är helt med på att vi lär oss saker i alla möjliga sammanhang. Lärande sker naturligtvis inte bara i skolan. Däremot är jag inte helt bekväm med att undervisning sker i alla möjliga sammanhang. Jag har inget emot att lära mej slumpmässiga saker så där lite på måfå, men måste jag undervisas hela tiden?

Dagens undervisningsinstans är Coop Konsum i Växjö. Häromdan, när jag köpte ostronskivling, fick jag med ett litet infoblad där jag kunde läsa att ostronskivling är en relativt ny matsvamp i Sverige, att den växer på döda träd och att smaken är mild och aromatisk. Det står lite om i vilka typer av rätter den passar och hur den ska förvaras. På baksidan finns två recept och en lista med "nyttiga fakta" som alla går ut på att ostronskivling är extremt nyttigt och en absolut nödvändig del av en välbalanserad kost. Allt som allt känns det som ett sammandrag ur en NO-bok kombinerat med ett dito ur en hemkunskapsbok. Präktigt, pedagogiskt och på gränsen till parodiskt.
Bild från skogsskafferiet.se

Dag 13 - Din vecka

Sista veckan på terminen. Saft och pepparkakor på alla lektioner utom på yogan, där deltagarna nästan sover på slutet och aldrig skulle orka fika. Mycket prat om uppvisningen, vad alla ska gestalta och hur viktigt det är att säga till i god tid om man inte kan vara med. Julklappar från några elever och från chefen. Julkoreografier och mängder av julmusik - om och om igen. Kramar, god jul-önskningar, tonåringar med separationsångest. Muscle release (pnf-massage) på baletten, eftersom alla var för trötta för att dansa. Många föräldrar, syskon och mor- och farföräldrar på barnlektionerna och betydligt färre på 13+lektionerna, men faktiskt ändå några besökare där också. Levande ljus på golvet (men inga stearinolyckor eller eldsvådor som tur var). Och så en lättnad över att inte behöva förbereda och planera nånting på flera veckor...

2010-12-17

Dag 12 - Vad du har i din väska

Väskan som släpas fram och tillbaka mellan hemmet och jobbet innehåller för det mesta:
- min dator + elsladd
- en lila sjal som kommer väl till pass när det är kallt i salarna
- två clementiner (tills de blir uppätna)
- några bläckpennor
- några överstrykningspennor som jag aldrig använder
- min kalender (jag kör fortfarande pappersvarianten)
- lite olika lappar som jag inte har orkat sortera/slänga
- Kronobergstrafikens reskassekort
- mitt bibliotekskort

Tiderna förändras, del 2

Häromdagen skrev Olle Holmberg på Skola och samhälle om varför dagens ungdomar inte kan tvingas till inlärning på samma sätt som ungdomarna på 1950-talet (läs). Jag har tänkt på det ganska länge och trots att Holmberg formulerar det så mycket klokare kommer här en text jag skrev i juli 2007:

För ett litet tag sen gjorde Madeleine Onne (balettchef på Kungliga Operan) ett litet utspel, som kanske inte var så lyckat på alla sätt. I en debattartikel i Danstidningen uttryckte hon sin oro över den låga kvaliteten på nyutbildade svenska dansare. Hon syftar förstås på klassiska dansare och oron uppstod efter en audition till Operabaletten, där tydligen ingen av dom sökande höll måttet.

I Sverige utbildas klassiska dansare på Kungliga Svenska Balettskolan (KSB). Efter vad jag har förstått, har lärarna varit desamma i evigheter och upplägget på utbildningen har nog oxå varit i stort sett oförändrat. Dom här stackars 19-åringarna, som alltså är så kassa att dom förtjänar att hängas ut i danspressen, har alltså fått samma utbildning som dom som redan jobbar på Operan. Så vad är felet?

Min danshistorielärare i Piteå, Margareta Sörensson, berättade att när historiska dräkter ska reproduceras för olika föreställningar och skådespel, kan männens kläder sys upp efter samma mönster som förr, medan kvinnornas kläder måste ändras. Kvinnors axlar sluttar nämligen inte alls på det sätt, som dom gjorde för 150 år sen. Sörenssons teori är att vi har sträckt mer och mer på oss i takt med att våra rättigheter har ökat.

Så vart vill jag komma? Det jag har tänkt på, sen jag hörde talas om Onnes oro, är att det kanske inte går att utbilda 1800-talsdansare på 2000-talet. Kanske är det dax att tänka om, när det gäller museidansens plats i dagens samhälle? Även om KSB-eleverna verkligen vill ha den klassiska skolningen, så är det kanske alltför svårt för dem att relatera den till resten av sin tillvaro? För ärligt talat, en sylfid, en prins, en narr eller en svanprinsessa kan bara med stor svårighet och med mycket vilja hos publiken, representera svenska tonåringar på 2000-talet. Eller?

Numera skulle jag inte längre vilja kalla klassisk balett för museidans, men min poäng kvarstår. 2000-talsungdomar kanske inte kan disciplineras i den grad som krävs för att skapa en 1950-talsdansare precis som de inte kan bli 1950-talselever i den teoretiska skolan. Inte för att de är mindre intresserade av att lära sej, utan på grund av de anledningar som Holmberg beskriver.

Läs också Björns inlägg om detsamma.

2010-12-15

Dag 10 - Vad du hade på dej idag

Enkelt! Näst understa lagret: Rött linne med min arbetsplats logga och världens bästa trikåer. Ovanpå det: Oformlig grå tröja med Dance New Amsterdams logga, svarta benvärmare och strumpor/raggsockar (beroende på skor eller inte). Yttersta lagret: Svarta mysbyxor strl L med min arbetsplats logga, bästa vinterjackan av hampa, tygstövlarna som tyvärr inte är tillräckligt varma i det här vädret men som kändes som om jag alltid hade haft dem på mej redan första gången jag provade dem, min mammas gamla mössa samt regnbågsvantar från Nepal (eller var det Tibet?). Trots att jag själv inte dansade nånting idag svettades eleverna så bra att jag kom ända ner till understa lagret en stund.

2010-12-14

Dag 9 - Vad du tror på

Jag tror på flumpedagogik. Jag tror på att låta det bli kaos i klassrummet då och då. Jag tror på att låta eleverna prova sej fram och utforska sina möjligheter. Jag tror på att erkänna för eleverna vem jag är och vad jag tror på. Jag tror på ämnesintegrering. Jag tror på skapandets kraft och multipla intelligenser. Jag tror på kroppen. Jag tror på dansen som konstform, som umgängesform, som terapi och som utveckling. Jag tror på rörelse som ett gränsöverskridande språk. Jag tror på godhet. Jag tror på ömsesidig respekt. Jag tror på kärlek, vilja och upptäckarlust som drivkrafter hos alla människor.

Damn it, vad präktig jag låter. Men alltihop är faktiskt sant. Jag tror på ärlighet, att dela med sej av det man tycker och tänker. Jag tror på öppen diskussion och manglande av meningsskiljaktigheter. Och jag tror på att allt kan bli bra så småningom.

2010-12-12

Dag 8 - Ett ögonblick

Ett ögonblick. En bråkdels sekund, då rörelsen hänger i luften innan kroppen själv bestämmer i vilken riktning den ska vidare. Momentum. Tidlöshet. Tyngdlöshet innan fallet. Rörelse är livet mellan två dödar. Ögonblicket är rörelsen eller döden. Är momentum död? Eller paus? Eller vacuum? Momentum är tomrummet mellan inandning och utandning och mellan utandning och inandning. Ögonblicket då ingenting händer är kanske egentligen ögonblicket då allt händer. Min riktning avgörs. Jag väljer livet. Jag väntar. Håller andan. Låter mitt öde avgöras. Låter min dans hända. Väljer om jag ska ta kontrollen eller låta den slippa undan. Väljer om jag ska låta livet hända. Släpper taget om mej själv.
Bild från http://cdn.churchcrunch.com

Dag 7 - Din bästa vän

Min bästa vän är musiker. Förutom att han är en fantastisk person som jag tycker om att vara med är han också en grym arbetskamrat och ofta en räddare i nöden. Han klipper sönder och limmar ihop låtar åt mej. Om han inte hittar nåt som passar med det jag vill göra kan det hända att jag till och med får specialgjord kreation för tillfället. Och han har alltid en ljudkabel att låna ut. Men bäst av allt är det när vi gör projekt ihop. För en utomstående kan det verka märkligt, men musiker och dansare kommunicerar ofta ganska dåligt med varandra. Inte jag och min bästa vän. Jag har aldrig träffat en musiker som så på pricken förstår vad jag är ute efter. Kanske beror det på att vi båda är pusslare, som ritar kartor hellre än kastar sej ut i terrängen? Eller för att vi båda hellre sätter upp en ram att improvisera inom än planerar varenda liten ton eller rörelse? Eller kanske helt enkelt för att vi gillar varann?

2010-12-11

Kulturskolan räknas inte - förstås

Ingen verkar ha tänkt på att estetlärare kanske också ska ha lärarlegitimation (LN). Har man lärarexamen men är anställd av kulturskolan kan man inte få legitimation, eftersom kulturskolan inte omfattas av skollagen. Kulturskolans verksamhet är frivillig, men i många kommuner lånar grund- och gymnasieskolor kulturskolans lärare och pedagoger till undervisning i estetiska ämnen. Det kan handla om dans i skolan för ettor likaväl som instrumentlektioner på gymnasiet. Det handlar alltså om utbildade lärare som undervisar i skolan. Ibland kanske man har hela sin tjänst i den obligatoriska skolan och/eller gymnasiet, men arbetsgivaren är en annan. Det gäller förresten inte bara lärare i kulturskolan. När jag var anställd av Folkuniversitetet köptes största delen av min tjänst av ett kommunalt gymnasium. Så även om man jobbar heltid i skolan är det inte säkert att man får legitimation. Varför har ingen tänkt på det? Kanske för att estetiska ämnen ändå inte riktigt räknas? Jag säger då det. Igen.

2010-12-10

Dag 6 - Din dag

Typisk fredag. Massage på morgonen. Läsning av några olika lärarbloggar. Lunch hemma. Gick till jobbet och hittade på en ny liten juldans till mina lyriska jazzare. Häromdagen hittade jag en väldigt poetisk jullåt, Christmas med Leona Naess. Hade aldrig hört den förut och det känns ju alltid uppfriskande med en okänd julsång. Hade en jazzklass och sen lyrisk jazz, som alltid är den bästa avslutningen på veckan. Köpte thaimat på vägen hem. Kosttillskott, stretching och tv-spel till efterrätt.

2010-12-09

Dag 5 - Din definition av kärlek

Min definition av kärlek är att man tycker om någon jättemycket. Ett exempel på det gav jag redan i september, då min kollega fann ett kärleksfullt meddelande på whiteboarden i sin sal.

2010-12-08

Dag 4 - Vad du åt idag

Onsdag är min korta kväll, så jag har ätit ovanligt bra. Dock hade vi möte innan lektionerna började, så jag har ändå ätit min typiska jobbmat: risnudlar med bönsalsa. Jag växlar mellan det och risnudlar med makrill i tomatsås. Jag har aldrig mer än 20 min mellan lektionerna, så det måste gå fort att både laga och äta. Särskilt om jag ska hinna gå på toa också. Att dessutom byta kläder är helt hopplöst, så nu har jag gett upp att vara rätt klädd för den genre jag undervisar. Så här långt in på terminen vet eleverna ändå vad de ska ha på sej och jag behöver inte föregå med gott exempel.

Men nu skulle det ju inte handla om kläder, utan om mat. Till frukost åt jag smoothie, gröt och ägg som vanligt. Med ett jobb som mitt måste man grunda stadigt. Till lunch åt jag ovan nämnda risnudlar med bönsalsa. Eftersom jag slutar tidigare på onsdagar än andra dagar har jag tid att laga lite bättre mat på kvällen också. Idag gjorde jag en linsgryta i samma klass som maten jag brukade laga när jag var arbetslös. Underbart! Jag vill verkligen komma igång och laga mer mat igen. Heltidsjobb förstör alla rutiner. I alla fall allt som tar längre tid än 20 min. Men idag var en mycket bra matdag.

2010-12-07

Dag 3 - Dina föräldrar

En fritidspedagog tillika lärarutbildare och en journalist. Vad mer behöver sägas? Att äpplet inte faller långt från trädet? När jag var liten läste mina föräldrar böcker för mej och tog med mej för att se Cullbergbaletten. När jag var tonåring diskuterade vi politik vid frukostbordet. Nuförtiden pratar vi mest om pedagogiska frågor. Det känns bra att jag inte föll så långt bort.

2010-12-06

Dag 2 - Din första kärlek

Vad som är en första kärlek kan definieras på en rad olika sätt. Om definitionen är en person utanför min familj som jag tyckte mycket om och hyste stor beundran för i mycket unga år är min första kärlek min danspedagog Katariina. Jag började dansa för henne när jag var sju och hade henne tills hon blev föräldraledig, när jag var 18. I sjuåriga Emelies ögon var Katariina förmodligen den vackraste människan i världen. Hennes hår var kolsvart och alldeles blankt. Hur mycket vi än tjatade vägrade hon berätta hur hon gjorde för att få till den där frisyren (eftersom mitt hår senare också blev lockigt kan jag numera bara undra ännu mer hur någon kan få lockigt hår att se så ordningsamt ut). Och som hon dansade! Hon kunde ju allt! Och hon var sträng och snäll på samma gång. Den där rynkan hon hade mellan ögonbrynen, när hon dansade flamenco, kunde även titta fram under någon annan lektion om vi levde om för mycket eller hon blev bekymrad över något. Hennes händer var smala och svala och i 12-årsåldern var bland det bästa jag kunde tänka mej att få en fysisk korrigering.

Katariina uppskattade som tur var mej också. På gymnasiet sa mina klasskompisar att jag var hennes favoritelev. Jag vet inte om det var sant, men jag kan tänka mej att man måste känna något speciellt för en elev man har haft så länge.

Förresten träffade jag Katariina på ett danskonvent förra året och insåg att det inte bara var i sjuåriga Emelies ögon hon dansade fantastiskt.

2010-12-05

Sätt igång och håva in pengarna

Välfärdsopinion 2010 visar att viljan att betala mer skatt om det går till skola och sjukvård har ökat sedan förra undersökningen, som gjordes 2002 (SvD). 71% av de totalt 4000 tillfrågade är beredda att betala mer i skatt förutsatt att pengarna går till skolan. Så vad är problemet? Det största motståndet verkar finnas i Rosenbad, tycker jag.

Dag 1 - Presentera dej

Jag heter Emelie. Jag är 27 år och danslärare. Jag minns inget liv utan dans. Mina föräldrar satte mej i barndans när jag var fyra eller fem år och sen dess har det bara blivit värre. Många jag känner har haft kortare eller längre pauser från dansen, men jag har bara fortsatt och fortsatt och fortsatt. När jag var sju ville jag bli balettdansös. Min danspedagog förklarade för mej att då var man tvungen att dansa många gånger i veckan. Det fanns det inte riktigt möjlighet till i Jönköping, där jag bodde. Jag hade inte heller de bästa fysiska förutsättningarna för klassisk balett.

När jag var 11 upptäckte jag modern/nutida dans, fast då kallades det fortfarande fridans, och det var där jag blev riktigt fast. Jag gjorde små framträdanden i skolan och hemma. När jag skulle börja gymnasiet var det självklart att gå estetiska programmets dansinriktning. Jag stortrivdes. Äntligen fick jag kompisar med liknande intressen och folk slutade säga till mej att slösade bort mina höga betyg på ett flumprogram som estet. Inte för att jag brydde mej särskilt mycket om vad folk sa. Jag slösade hellre bort mina grundskolebetyg än min gymnasietid och eventuellt resten av mitt liv. Förresten var inte estetiska programmet särskilt flummigt heller. Det krävdes ganska mycket disciplin för att orka träna varje dag, repa inför föreställningar och läsa alla teoretiska ämnen. Av nån obegriplig anledning fortsatte jag läsa franska på individuella valet under hela gymnasiet. Jag var usel på franska (och då måste man ha i åtanke att jag inte var usel i särskilt många ämnen), men det föll mej liksom aldrig in att jag kunde sluta. Anledningen till att jag valde franska från början var dock solklar. Alla balettermer är ju på det språket! Klart jag måste kunna det! Förutom grundläggande fraser som: "Je m'appelle Emelie. Je suis Suedoise" och "Ma soeur et fana de télécartes usagés" är balettermerna fortfarande den enda franska jag kan.

Sen jag flyttade hemifrån för åtta år sen har jag bott i nio olika städer. Mina flyttar har alltid berott på studier eller jobb (och förstås också kärlek) och ofta dragit iväg drygt 100 mil i taget. Det har resulterat i mycket skilda erfarenheter och vänner som är spridda över halva Europa. Det finns både för- och nackdelar med det, men jag är glad för allt det jag upplevt.

Jag heter Emelie. Jag kan inte tänka mej ett liv utan dans.

Lite mer personligt

En memlista dyker upp på den ena bloggen efter den andra och när jag läste igenom rubrikerna tänkte jag att den faktiskt skulle kunna funka på min blogg också. Allt ska förstås relateras till mitt jobb - men vad i mitt liv gör inte det egentligen? Hur ofta jag än upprepar att det måste finnas annat som är viktigare än jobbet är sanningen att mitt liv, åtminstone under terminerna, består av jobb och jobb och nästan inget mer.

Här är i alla fall listan på rubriker:

Dag 01 – Presentera dig
Dag 02 – Din första kärlek
Dag 03 – Dina föräldar
Dag 04 – Vad du åt idag
Dag 05 – Din defenition av kärlek
Dag 06 – Din dag
Dag 07 – Din bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblock
Dag 09 – Vad du tror på
Dag 10 – Vad du hade på dig idag
Dag 11 – Dina syskon
Dag 12 – Vad du har i din väska
Dag 13 – Din vecka
Dag 14 – Vad du hade på dig idag
Dag 15 – Dina drömmar
Dag 16 – Din första kyss
Dag 17 – Ditt bästa minne
Dag 18 – Din bästa födelsedag
Dag 19 – Något du ångrar
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett till ögonblick
Dag 22 – Något som upprör dig
Dag 23 – Något som får dig att må bättre
Dag 24 – Något som får dig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Dina rädslor
Dag 27 – Din favoritplats
Dag 28 – Något du saknar
Dag 29 – Vad du strävar efter
Dag 30 – Ett sista ögonblick

2010-12-04

Ännu mer om lärarlegitimation

Göran Levin skriver väldigt intressant om legitimation på Skola och samhälle. Jag tycker också Mats kommentar på artikeln är spännande. Tänk om man skulle få legitimation efter 10 år i yrket. Är det bra eller dåligt? Jag kan inte riktigt bestämma mej än.

2010-12-03

Matte, slöjd, fysik och dans

Fröken Slöjddidaktik stör sej på att matteämnet får så mycket fokus i skoldebatten. Jag håller med henne. Det verkar som om matte är det enda som egentligen spelar någon roll möjligen med svenska och engelska på andra plats. Men sen blir jag lite fundersam, när jag läser vidare om hur tydligt hon vill skilja slöjdämnet från matteämnet. På ett sätt förstår jag henne, när hon säger att hon inte vill prata om matte på slöjdlektionerna. Hon vill ju prata om slöjd (och inte bara prata om förstås, utan utföra i första hand). Jag blir också trött på att de estetiska och praktiska kunskapsområdena så ofta reduceras till metoder eller medel för att nå målen i teoretiska ämnen, som har högre status. Jag har bekanta som undervisar i dansmatte. Det ger tydligen lysande resultat, när det gäller elevernas förståelse för matte. Det jag inte vet, men som jag skulle tycka vore väldigt intressant att veta, är vad det ger för resultat i dansen. Lär sej eleverna dansa också?

I januari 2007 skrev jag så här (det handlar visserligen om fysik och inte om matte, men det spelar inte så stor roll):

Igår hade vi metodik med den fantastiske Alan Danielson. Han undervisar Limónteknik, vilken bygger på the sense of breath och the sense of gravity. Alla rörelser grundar sej på andning och gravitation. Han pratade oxå mycket om potential energy. Typ om jag håller min arm rakt upp, så har den ingen energi (bara potentiell sådan). Ju mer jag låter den falla desto mer potentiell energi har den, tills den passerar halvvägs till hängande. Sen har den energi. Det verkar kanske lite konstigt, men jag förstod iaf plötsligt en sak. Nämligen något vi pratade om i grundskolan: lägesenergi och rörelseenergi. Då fattade jag ingenting av det och inte heller K-Johans* försök att förklara saken har haft någon effekt. Men igår förstod jag alltså. Aha!

Då förstod jag oxå något annat (som jag visserligen har anat länge): Om läraren talar ett språk som eleven förstår, kan eleven förstå/lära sej vad som helst. Det ska jag komma ihåg.

Det är inte det enda jag lärt mej om fysik genom dansen. I grundskolan tyckte jag att fysik var urtråkigt och mer eller mindre obegripligt. Som vuxen har jag insett att dans i mångt och mycket är fysik och genast blev det intressant! I mitt fall är det förstås så att allt som har med dans att göra blir intressant. Jag menar inte att samma gäller för alla. En del tycker att generella begrepp är mer relevanta än specifika exempel på begreppen. En del tycker tvärtom. Vi har ju alla olika sätt att lära oss. Problemet, som jag ser det, är att vi delar upp skolan i ämnen över huvud taget. Det kan tyckas motsäga det jag sa innan om att jag vill undervisa dans och inget annat, men det gör det egentligen inte. Jag kan mycket om dans. Jag vill att det ska ses som ett viktigt kunskapsområde i skolan. Andra lärare kan mycket om andra saker. Ingen lärare kan vara specialist på alla kunskapsområden. Men jag skulle vilja att skolan byggde på att eleverna fick upptäcka världen som en helhet med hjälp av många vuxna, som är specialister på olika saker. Om Alan Danielsons uttalade intention hade varit att hålla en lektion i fysik med oss hade det förmodligen blivit en både pretentiös och torftig sådan, men utan att mena det lärde han mej ändå något om nämnda naturvetenskapliga ämne. Min hjärna kopplade ihop det nya jag hörde med någonting jag hade hört för länge sen och skapade mening. Det är det jag önskar ska hända i eleverna också.

Jag kommer fortsätta lära mina elever så mycket det bara går om dans. Förhoppningsvis ger det dem dessutom lite större förståelse för resten av livet och världen.

*En vän som gick natur på gymnasiet.