2011-02-28

Klyftorna ökar - även inom lärarkåren

I senaste numret av Pedagogiska Magasinet finns en artikel med rubriken Har vi inte samma värde? Svaret är: uppenbarligen inte. Det handlar om att reglerna om lärarlegitimation kommer se olika ut för olika lärarkategorier. Medan legitimation blir obligatoriskt för grundskollärare och gymnasielärare i alla andra ämnen blir det frivilligt modersmålslärare, yrkeslärare och lärare i vuxenundervisning. De kommer få sätta betyg, få tillsvidareanställning och ansvara för undervisningen utan legitimation. Än värre är det för lärare i fritidshem/fritidspedagoger och lärare i kulturskolan samt studie- och yrkesvägledare. De kommer inte ens kunna ansöka om legitimation. "De undervisar inte," säger Anna Neuman, sakkunnig på utbildningsdepartementet. Ursäkta? Vi undervisar!* Kulturskolans lektioner liknar på många sätt undervisningen i grundskolan, om nu den ska vara normen. Fritidshemmets verksamhet skiljer sej mer från klassrummets, men visst lär sej barnen en massa saker med hjälp av lärarna/pedagogerna och varandra. Och studie- och yrkesvägledarnas samtal med eleverna liknar väl grundskollärarnas utvecklingssamtal i allra högsta grad?

För mej är det uppenbart att det återigen handlar om regeringens snedvridna syn på kunskap. All kunskap anses inte som lika värdefull och det är därför inte viktigt att säkra alla lärares kompetens. Det gör liksom inte så mycket om undervisningen i modersmål eller musik håller lägre kvalitet än den verkligt viktiga dito i svenska, matte och no. Det bidrar förstås också till splittring inom lärarkåren. "Vi har redan låg status och nu skiljs vi ut inför våra kollegor!" säger modersmålsläraren Tara Husein i PM. Precis som med meritpoängen tar man från de fattiga och ger till de rika, säger jag. Det börjar se ut som en medveten strategi.

*Jag säger "vi" trots att jag just nu inte är anställd av kulturskolan.

2011-02-27

Barns rörelseaktiviteter

I veckans Kropp & själ pratas återigen om att barn i Sverige rör sej för lite och man diskuterar skolans, föräldrarnas och idrottsrörelsens ansvar. Ett problem sägs vara att elitsatsningarna börjar så tidigt inom idrott. Det tror jag absolut att det ligger någonting i. Måste man välja mellan att träna fyra gånger i veckan och spela match på helgen eller att inte träna alls? De berättar i programmet att det ofta finns ett B-lag, där de som vill satsa mindre kan träna, men att det laget ofta prioriteras mycket lägre av både tränaren och klubben. Därför känns det inte alltid jättekul att träna där. Hur det ser ut i individuella idrottsgrenar talas det inte om i programmet, men jag har till exempel en 10-årig elev som berättade för mej att hennes konståkningsträning har ökat till 4 gånger i veckan det här läsåret.

Jag tycker att det måste finnas möjlighet att träna både för dem som vill satsa och för dem som mest vill motionera lite eller njuta av att röra på kroppen en gång i veckan eller två. Den möjligheten finns på de flesta dansskolor. Man väljer själv hur många gånger i veckan man vill träna och det finns mängder av nivåer att träna på. På mitt jobb har vi ett nivåsystem med sju nivåer från nybörjare (N) till det vi kallar preparerande (prep). Den högsta nivån måste man göra audition till och vi kräver också att eleverna i de grupperna tränar minst 3 gånger i veckan. Meningen är att gruppen ska förbereda för högre studier inom dans. Men prep-grupperna har varken bättre träningstider eller mer engagerande lärare än andra grupper. Jag undervisar till exempel både jazz prep och jazz N. Många tror att man måste börja dansa väldigt tidigt i livet, men det är inte sant. Vill man bli prima ballerina bör man börja träna tidigt, eftersom det i de flesta fall kräver att man formar om sitt skelett innan det stelnar. Vill man ha dansen som ett fritidsintresse kan man börja när som helst. Vi har nybörjargrupper för alla åldrar från 4-5 år till 25+. Nästa steg är att starta upp 40+ och/eller 55+grupper. Jag hoppas vi får in massor av nya elever i de åldrarna. Tänk så underbart att vi kan njuta av kroppen och dansen hela livet!

Läs tidigare inlägg: Istället för idrott och Är det idrotten vi slåss mot?

2011-02-26

Danse macabre

Nästa vecka är jag med i en föreställning som två av mina kollegor jobbar med (se tidigare inlägg). Förutom koreografin om hallucinationer jag just hade börjat fundera på när jag skrev om det i somras har Elin och jag just skapat ett litet stycke om självskadebeteende. Det är kanske den värsta dans jag någonsin gjort. Absolut inte den sämsta, men kanske, som sagt, den värsta. Det är vi själva som dansar den och det är ett gräsligt tema att leva sej in i. Ingen av oss har själva haft den typen av problem och vår research blir ganska märklig. Idag har vi till exempel testat hur man på ett effektivt och trovärdigt sätt hetsäter en kexchoklad. Vi har också sprungit stan runt i jakt på rakblad som vi ska ha som rekvisita. Blickarna från butikspersonalen var både förundrade och misstänksamma, men till slut hittade vi på ett ställe jag inte riktigt hade väntat mej. Nåväl, den makabra rekvisitan kan locka oss till ett och annat skratt, men själva dansen tynger på sinnet. Alla hemskheter man kan hitta på internet om man googlar på sökord som är relevanta för koreografin både skrämmer mej och gör mej ledsen. Så mycket misär det finns i unga (och inte så unga) kvinnors (och andra människors) liv. I dansen gestaltar jag själva sjukdomen och jag har haft mycket svårt att hitta karaktären, men nu vet jag hurdan jag ska vara. Det är en karaktär jag verkligen inte tycker om.

By the way, föreställningen är på torsdag kl 19 i Katedralskolans aula, så är ni i Växjö vet ni vad ni ska göra då!

Dag 27 - Din favoritplats

Svårt val igen, men det skulle kunna vara den Interaktiva Paviljongen. Självklart räknas också andra interaktiva ljudinstallationer, som till exempel de vi gjort med projektet CCTV Music. I ljudinstallationen är det rörelser som triggar igång och styr ljudet/musiken. Som att spela på en jättestor theremin med hela kroppen! Eller som att försiktigt röra sej genom ett rum med osynliga inventarier. Vissa ljud är utplacerade på speciella punkter, linjer eller områden och måste prickas exakt. Andra är mer generella och triggas exempelvis av att intensiteten i rörelserna ökar, eller av storleken på den som dansar. En övervakningskamera fångar upp vad som händer på golvet och signalerna från kameran tolkas av ett program i datorn (EyeCon), som skickar vidare till ett musikprogram, som i sin tur skickar ut ljud i högtalarna. Jag skulle kunna vara i en sån installation jämt, tror jag. Det är så ovant för en dansare att vara den som bestämmer över musiken. Oftast är det tvärtom, att vi följer musiken. I installationen får vi möjlighet att skapa vår egen musik. Installationen som form suddar dessutom ut gränserna mellan scen och publik, eftersom vem som helst kan gå in på golvet när som helst. Och så är det så spännande att söka sej fram genom det osynliga landskapet, att koppla bort synen som det primära sinnet och istället lita på hörseln och känseln.


Dokumentation från Interaktiva Paviljongen i Dresden. Ljud: Christian Björklund.

2011-02-25

Häromdagens citat

Från en balettlektion (där inte jag var läraren) den här veckan. Pågående övning: petit saut (små hopp).

Läraren: "Sträck på fötterna i luften, Malin!"
Eleven (fortfarande hoppande): "Nää! Tänker jag inte!"

Dansa fotosyntesen

Jag läser artikeln Att komma nära det mänskliga i förra numret av Fotnoten. Det handlar om estetiska lärprocesser. Ambjörn Hugardt, lärare på Kungliga Musikhögskolan, diskuterar huruvida estetiska verksamheter kan och/eller bör användas som metod i teoretiska ämnen. Han påpekar att:
Man måste också veta att ett ämne inte kan vara hjälpämne åt ett annat, båda måste få lika utrymme och tas på lika stort allvar. Gör de det kan man gifta ihop kunskaper i olika former, estetiska ämnen och icke-estetiska.
Strax efteråt läser jag Fotosyntesen är mycket mer än en formel på Lärarnas Nyheter/Origo. Det handlar om hur svårt det är för barn och ungdomar att förstå fotosyntesen. Helena Näs, lektor i biologididaktik, har skrivit en avhandling om hur man kan undervisa fotosyntesen för att eleverna ska begripa.

Jag kommer osökt att tänka på sista kursen i andra delen av allmänna utbildningsområdet på lärarutbildningen. Jag tror den hette Livets villkor och den innehöll både samhällskunskap och ekologi. I kursen ingick också en dag vfu, där vi skulle jobba med någonting vi lärt oss i kursen med eleverna. Jag och tre av mina kursare skulle vara på samma skola och bestämde oss för att utforma en danslektion om just fotosyntesen. Elevgruppen var en åldersintegrerad sådan med elever i skolår 6-9. Tack vare den aktuella skolans sätt att schemalägga långa arbetspass hade vi 2,5 timme tillsammans med eleverna.

Vi började med en lång uppvärmning på temat vatten. Jag läste en poetisk text vi hade skrivit samtidigt som mina kursare förevisade rörelser som eleverna härmade. Rörelserna hade förstås med texten att göra samtidigt som övningen var uppbyggd för att långsamt värma upp kroppen med mjuka rörelser på golvet, som så småningom växte och tog sej allt högre upp. Övningen var lång och ganska suggestiv, men täckte in flera rörelsekvaliteter, värmde muskler och leder och fungerade som en trygg start för de dansovana eleverna. Vi fortsatte sedan med strikt styrda improvisationer om vatten och värme. Den första gestaltade vattnets kretslopp med sjöar/hav, ånga, moln och regn. Samtidigt tränades eleverna i att ta sej ner till och upp från golvet på ett smidigt sätt. Nästa övning gestaltade olika processer som drivs av värme. Vi använde formen "motorvägen" där eleverna springer mot varandra i par diagonalt över golvet. Eleverna tränas i att förhålla sej till både rummet och andra människor i rummet, men det var i det här fallet en bieffekt eftersom vi hade andra syften. Genom att springa blev eleverna förstås varma och svettiga, vilket fungerade som utgångspunkt för en diskussion kring värme och vilka processer det kan sätta igång. I plötsliga stopp i springandet fick eleverna sedan prova att smälta, torka, tina, spricka, växa, svettas, ånga och så vidare med kroppen.

Till slut delade vi in eleverna i grupper och gav dem i uppgift att komponera en liten dans om fotosyntesen. Varje grupp fick en uppsättning lappar med orden syre, koldioxid, solljus, vatten, socker och klorofyll. De flesta löste det så att var och en i gruppen tog en lapp och gestaltade det som stod på lappen. Dansmässigt gav inte kompositionsuppgiften precis några strålande resultat. Det blev mer ett slags pantomim, men eleverna gjorde helt klart sitt bästa för att gestalta fotosyntesen och uttryckte efteråt att de hade fått större förståelse för vad som händer i den processen. Hade vi haft flera lektioner med dem eller tagit mer tid till kompositionsuppgiften från början och dessutom varit lite mer erfarna själva hade vi kanske kunnat hjälpa eleverna att bearbeta sina kompositioner. Då hade vi förhoppningsvis kunnat utveckla dem från pantomim till dans och fått ett konstnärligt mer intressant resultat.

Kanske hade vi också kunnat få mer djup i lektionen, om vi hade samarbetat med en biologilärarstudent (sådana fanns dock inte att tillgå på institutionen för musik och medier). Vår förhoppning var nämligen just det som Ambjörn Hugardt beskriver ovan, att kunna gifta ihop två ämnen, att kunna lära eleverna dans och biologi samtidigt. Inte att använda dansen som en metod för att lära dem biologi och inte heller att använda biologin som ett tema för att lära dem dansa, utan för att väva ihop de två ämnena och experimentera med hur de kunde berika varandra.

2011-02-24

Kontaktimprovisation

Vilket underbart sätt att umgås! Man behöver inte säga ett ord - men man kan förstås prata hela tiden om man skulle vilja - och kommer så nära varandra på en gång. Trivs man inte så bra med någon är det bara att dansa vidare. Ingen tar illa upp över att bli lämnad, snart möter kroppen ändå någon ny. Eventuellt återkommer man så småningom till den man dansade med först. Koncentration, glädje, idel snälla ansikten. Ingen som frågar vad man jobbar med eller vilken skola man har gått på. Ingen som klagar över stress eller tristess. Det enda som är viktigt är mötet och samspelet. På det sättet kan vi bygga så många relationer vi vill. Ibland dansar vi länge med någon särskild, ibland hoppar vi från den ena till den andra, ibland dansar vi med flera personer samtidigt. Och allt umgänge är fullständigt hanterbart. Ibland rullar vi på golvet, ibland flyger vi, ibland jagar vi varandra, brottas, kramas, lyfter, faller, fångar, puttar, drar, hjälper varandra. Ibland bara andas vi och väntar tillsammans på något som ska hända. Vad? Ingen vet, men det händer alltid till slut.

En bild av hur livet borde vara.

Precis vad jag också har funderat på i Klass 9A

När jag bara tjatar om det besvärande i att eleverna måste sitta tända ljus i skolan är det ju bra att nån annan skriver ner alla de andra tankarna som kommer upp. Filippa på Dagens Skola har formulerat mina tankar ganska precis. Läs här!

2011-02-23

Nu blir det reklam - '0'Märkt med Mariposa

I lördags var jag och såg Mariposas föreställning '0'Märkt på Teater Pero i Stockholm. Eftersom jag känner dansarna privat kan jag inte precis recensera den, utan tänkte mest göra lite reklam för den. Istället får ni läsa recensionerna i DN och NT. Har jag någon läsare som befinner sej i Stockholm i helgen vill jag uppmana till att gå och se föreställningen (den dansas på Teater Pero på lördag igen). Det kan hända att den får dej att förundras och försjunka i tankar - eller kanske påverkar den dej på nåt helt annat sätt men helt oberörd tror jag är svårt att förbli. Och om jag kanske har någon annan läsare som jobbar på gymnasiet vill jag tipsa om att man kan köpa in föreställningen med tillhörande workshop. Mycket bra utgångspunkt för diskussion eller skapande i valfri form om ensamhet, instängdhet, människors potentiella grymhet och behov av närhet. Föreställningen bygger på Lena Einhorns bok Ninas resa och är smärtsam, abstrakt och suggestiv, fylld av dissonanser, men med glimtar av hopp.
Bilden har jag lånat från Mariposas hemsida.

2011-02-18

Frukter av mitt arbete

Imorse var jag och såg premiären av Esther på Ringsbergsteatern. I januari var jag och lärde skådespelarna dansa charleston och det var spännande att se hur de använde det i föreställningen. Jag måste säga att de hade gjort en perfekt koreografi för sammanhanget! Över huvud taget var det en alldeles underbar pjäs. Den handlade om en liten flicka som följer med sin morfar till ett ålderdomshem, där de ska hälsa på morfars mamma. Både flickan och mormorsmodern heter Esther och de tycker inte alls om varandra. Så småningom hittar de dock varandra i en lek, som kan förverkliga allas drömmar. Det jag gillade allra mest med pjäsen var den varma stämningen och den snälla humorn samt skildringen av gamla. Det är så vanligt att vi förväntar oss att gamla ska vara lite dumma och inte veta sitt eget bästa. De fördomarna kom minst sagt på skam i den här föreställningen.

När jag kom hem bläddrade jag igenom det nya numret av Fotnoten och hittade en artikel om min före detta elev Anna, som blir färdig dans- och religionslärare i jul. Mycket glädjande läsning!

2011-02-17

En anledning att avbryta sina studier

Mats på Tysta tankar berättar i sitt senaste inlägg om en konferens som handlat om varför studenter avbryter sina studier. Jag skrev en kommentar som jag gärna vill publicera här också:

Efter att jag hade läst dansinriktningen på lärarutbildningen började jag på svenskinriktningen, eftersom jag ville ha två ämnen och svenska är mitt näst bästa (efter dans). Jag hoppade av efter första terminen. Inte för att det var för svårt eller för att jag inte hade "läggning" för det eller någonting sånt. Tvärtom. Jag är asgrym på svenska (därför kan jag unna mej att använda uttryck som asgrym). Jag älskar skönlitteratur, jag är bra på att formulera mej i skrift och tal, jag tycker grammatik är lätt och logiskt, jag ligger och funderar på språkliga paradoxer när jag ska sova. 
Anledningen till att jag hoppade av var att jag inte fick någon bra respons från varken lärare eller medstudenter. I min studiegrupp tyckte de flesta att svenska var ganska tråkigt, men ett strategiskt val eftersom det skulle bli lätt att få jobb. De kom till våra träffar utan att ha läst det vi skulle diskutera, varför våra samtal mestadels gick ut på att jag berättade för de andra vad som stod i boken. Det kändes som att vara tillbaka i grundskolan igen. Från mina lärare fick jag kritik för att jag var för visionär och fokuserade för mycket på möjligheter och för lite på svårigheter. När jag beskrev min vfu-plats, som var en gymnasieskola där man jobbade ämnesintegrerat i långa arbetspass och med flera lärare i salen samtidigt, fick jag tillbaka att sådana möjligheter inte finns på några skolor, så det var ingen mening att fantisera om det.
Till slut tröttnade jag och hoppade tillbaka in i dansvärlden, som förvisso har sina egna konstigheter, men där det åtminstone är ok att vara lite visionär. Nu är jag ettämneslärare och det går bra, det med. Fast jag får nog ingen lärarlegitimation.

2011-02-16

Estetiken och demokratin

"Estetiska ämnen representerar mellanmänsklig kommunikation. Och det i sin tur är avgörande för utvecklingen av oss som individer och av vår kultur, och i förlängningen för det som ska ge oss ett gott, starkt demokratiskt fundament, anser hon." - ur en intervju med Efva Lilja i Fotnoten
Den infallsvinkeln kastar ännu ett nytt ljus på ivern att få alla elever att sitta rakt i bänken.

Dag 25 - En första

...insikt om dansvärlden

När jag gick sista året på gymnasiet bodde jag i en ganska liten stad. Jag gick på estetiska programmets dansinriktning och dansade på ett studieförbund på kvällstid. Efter gymnasiet brukade de duktiga dansarna försvinna iväg för att fortsätta utbilda sej i större städer. Därför var jag och några av mina kompisar de bästa dansarna i stan. På gymnasiet var vi äldst och mest erfarna, på studieförbundet var alla som varit bättre försvunna och, åtminstone av oss, bortglömda. Då är det lätt att tro att man är väldigt bra. Det trodde vi. Jag var helt övertygad om att jag lätt som en plätt skulle ta mej in på vilken utbildning som helst (som tur var sökte jag ändå flera för säkerhets skull). När jag, lyckligtvis tillsammans med mina kompisar, kom till vår första audition (jag minns inte vilken skola det var, men det kan ha varit Balettakademien i Göteborg) såg jag mej omkring och tänkte: "Oj." För de som sökte var grymma. Det var folk som redan hade gått ett förberedande år efter gymnasiet, folk som hade vuxit upp i Stockholm och visste vilken nivå de hade behövt sikta på för att komma in, folk som hade varit utomlands och gått intensivkurser. Jag hörde definitivt inte till de bästa. Tvärtom faktiskt. Och jag skämdes. Jag skämdes över att jag hade trott mej vara på en nivå som skulle räcka för att komma in på en utbildning. Jag skämdes för hur jag såg ut. Jag skämdes för hur jag dansade. Men jag genomförde i alla fall audition och åkte ut i första gallringen.

Världen är så stor, så stor, Lasse Lasse liten.

Dagens citat

Elev A hjälper elev B att stretcha. Det är ganska plågsamt för B, som pustar och gnyr, varpå A hojtar uppmuntrande: "Det här klarar du! Tänk på glass!"

2011-02-14

Att sitta still och koncentrera sej (Klass 9A igen)

Idag pratade jag och en kompis, som inte är lärare, om Klass 9A och hur det var att gå i skolan. "Jag förstår inte hur man orkade koncentrera sej så där hela dagarna," sa kompisen. "Det gjorde man ju inte," sa jag. För det gjorde man ju inte - av förklarliga skäl. Väldigt få människor orkar sitta still och koncentrera sej hela dagarna. De flesta vuxna behöver inte, men barn och ungdomar förväntas göra det från 7 år och uppåt. Det är dömt att misslyckas. Klart man måste vända och vrida lite på sej, testa hur mycket man kan luta innan man faller, prata lite med den som sitter bredvid, lyssna på lite musik, kolla facebook... eller bara gå ett varv i klassrummet. Läraren gör ju det hela tiden, både går och pratar. Läraren ser rummet från olika håll, kan backa och få överblick över hela klassen eller gå nära nån för att titta efter vad hen gör. Läraren kan växla mellan att prata högt så alla hör och att föra små intima samtal med enskilda elever. Alltihop medan eleverna sitter där de sitter bredvid samma person hela lektionen och får mer och mer träsmak i baken, allt kallare fötter och allt svårare att hålla fokus. Det är faktiskt inte klokt.

Dessutom, som en liten bonus, gjorde det mej synnerligen upprörd när "superläraren" Gunilla Hammar Säfström började pilla eleven Amina i håret i dagens avsnitt. Amina hade hela håret fram över ena axeln och Gunilla tyckte tydligen att det skymde ansiktet för mycket. Istället för att be Amina ta undan håret från ansiktet (om det nu faktiskt var ett problem) gick hon fram och började dra undan håret och lägga det över Aminas rygg istället samtidigt som hon sa nåt om att hon ville se Aminas vackra ansikte. När hon äntligen hade pillat färdigt tillade hon: "Sådärja, mycket bättre." Och jag sa: "INTE OK!" Att pilla nån i håret är ju jätteintimt! Dessutom hade hon, eftersom hon är fri att gå omkring i klassrummet som hon vill, kunnat ställa sej på andra sidan om Amina. På den sidan var håret nämligen flätat och helt bortstruket från ansiktet.

Eva-Lotta Hultén om vad som gör skolan bra

Lösningarna presenterades före problemen: först kom påtryckningarna för en mer bakåtblickande skola; därefter konstruerades den kris i skolan som skulle motivera den önskade förändringen.
Mycket intressant inlägg. Läs det!

Szyber+Reich i Karlskrona

Igår var jag och lyssnade på Szyber+Reich som var i Karlskrona och berättade om sitt arbete. Mycket intressant och inspirerande. Framför allt gillade jag när de berättade om den frustration de kände i början av sin karriär. När de gick på mimlinjen och efter att de hade gått ut och var förbannade på allt som hade med teater och scenkonst att göra. På alla konventioner om var man spelade, vem som kom och tittade, hur långt ett stycke måste vara och så vidare, men framför allt på de hierarkier som råder inom konstvärlden. Saker som inte var uttalade och som knappt gick att ifrågasätta eftersom, som Bogdan Szyber sa, vad ska man säga? "Varför får de bo på slottet och vi i en stuga?" Det blir larvigt. Det fick mej att tänka på när Jackie Kleefield och jag skulle dansa på ett tjusigt ställe i Djursholm. Vi fick inte komma in i huset där de som hade engagerat oss skulle äta middag, utan fick gömma oss i ett litet hus i trädgården innan vi skulle dansa. Efteråt fick vi en blomma och blev ivägskickade.

Szyber och Reich beskrev också bekymren med att söka pengar, när man inte passar in i någon av anslagsgivarnas kategorier. De hade sökt pengar i såväl bildkonstkategorin som i dans- och teaterkategorierna, men inget passade egentligen med det de ville skapa. Samma problem hade vi, när vi skulle söka pengar till European TelePlateaus. I vilken kategori platsar egentligen interaktiva installationer, där rörelser styr ljud och ljus? Är det dans? Musik? Eller bildkonst? Det är skönt att höra att de som försörjer sej på sin konst har upplevt konstvärlden på samma sätt som jag, att de faktiskt fortfarande känner sej som misfits. Det ger mej lite tröst.

Sen berättade de också om det de gjort de senaste 10 åren, då de setts som mer etablerade konstnärer. De har jobbat med Kungliga Operan och Göteborgsoperan och nu håller de på med ett projekt på Norrlandsoperan. Det var också väldigt intressant, men kändes längre bort från mej själv. Något jag fastnade för var dock deras förklaring till varför de låtit Operabaletten dansa klassiskt i Unreal Estate: "Deras kroppar är fyllda av såna här rörelser! Det är det här de kan! Varför ska de hålla på och fula sej med våra konstiga rörelser?" Helt rätt! Jag har aldrig riktigt förstått poängen med att klassiskt skolade dansare ska dansa modernt. Det blir sällan bra. När de får dansa det de kan, däremot, kan det bli fantastiskt. Och det finns andra sätt att vara nyskapande, även om Szyber och Reich ställde frågan om huruvida man kan göra nyskapande verk på de stora institutionerna. De ville inte direkt besvara frågan själva, men tyckte att institutionernas tunga maskineri talade mot det.

Ytterligare en intressant sak de påpekade var hur lite tid de lägger på det konstnärliga arbetet jämfört med hur mycket de lägger på logistik och ansökningar. En viktig påminnelse om att konstnärsyrket inte innebär att vara i ett kreativt rus hela tiden.

2011-02-12

Chicago i LA

Burlesque

Likheterna med Chicago är många. Visserligen utspelar sej Burlesque inte på ett fängelse utan på en klubb, men liksom fängelset är klubben i mångt och mycket ett kvinnokollektiv med några få karismatiska män. Protagonisten Ali är en söt och blond flicka från landet, som drömmer om att stå på scen. Första gången hon möter bartendern Jack har han samma kulliga hatt och kraftiga eyeliner som Amos i Mr Cellophane-numret. Med kortklippt peruk och utmanande scenkläder blir hon själv också alltmer lik Roxie Hart. Scenframträdandena är också mycket lika i de två filmerna. Typen av musik, stilen på kostymerna, rörelsemönstret, scenografin. Inte för att det gör nåt. Det är show och det funkar. Och det finns avgörande skillnader också. Den viktigaste tycker jag är att karaktärerna i Burlesque faktiskt är schyssta mot varandra och bryr sej om varandra. Till skillnad från i Chicago gäller det inte att trampa på alla andra för att själv nå till toppen, utan om att vara lojal och känna för ett ställe, ett koncept, en gemenskap. Det är något jag verkligen gillar med den här filmen.

2011-02-11

Lärare vs pedagog

I tv-serien Klass 9A görs skillnad på lärare och pedagoger. Skillnaden är något oklar, men "pedagog" verkar i alla fall vara bättre än "lärare". De ordinarie lärarna kallas lärare medan de inhyrda tv-lärarna, som i dansvärlden skulle kallas gästlärare och i många andra sammanhang coacher, kallas pedagoger. Berättarrösten presenterar "Stavros/Gunilla/Thomas, en av Sveriges främsta pedagoger". Jag förstår inte. Vadå pedagog? Har de en annan utbildning än lärarna? En annan typ av examen? Eller beror det på att de är anställda av tv och inte av en kommun eller privatskola?

För folk som undervisar dans finns två olika examina. Danslärare och danspedagog. Lärarexamen innebär en yrkesexamen som ger behörighet att undervisa i skolan. Utbildningen är densamma som för andra lärare (med reservation för eventuella förändringar i den nya lärarutbildningen som kommer snart) med ämnesstudier i dans. Pedagogexamen är en konstnärlig examen, som ger behörighet att till exempel läsa en konstnärlig masterutbildning. Utbildningen innehåller också både pedagogik och didaktik och ger därmed goda förutsättningar för att undervisa i verksamhet som inte omfattas av behörighetskravet.

Den skillnaden tillsammans med att lärarutbildning i dans är ett relativt nytt påfund har gjort det viktigt för mej att jag är lärare och inte pedagog. Jag tillhörde första kullen som började på lärarutbildningen med dansinriktning. När jag började var det nästan ingen som ens visste att det fanns. Ungefär några miljoner gånger har jag därför rättat folk som kallat mej danspedagog: "Lärare."

På den första skolan jag jobbade på efter min examen fick vi besök av en föreläsare från organisationen Friends. I början av sitt anförande berättade hon att de har som princip att kalla dem som jobbar i skolan pedagoger och inte lärare - och det gjorde hon också under hela eftermiddagen. Mer än någonting annat från föreläsningen minns jag min ständigt återkommande tanke: "VARFÖR DÅ? Varför ska vi kallas pedagoger? Vi är ju lärare. Damn it. Jag är lärare. Lärare, lärare, lärare. Är jag manisk? Lärare i andra ämnen kanske inte bryr sej alls."

2011-02-09

Öppna dörrar

Magda the Karma Police skrev häromdagen om klassrumsdörrar, som kan vara öppna både bildligt och konkret. Det senare, att de fysiska dörrarna faktiskt står öppna, händer ganska sällan på mitt jobb, eftersom vi allihop spelar olika musik och skulle störa varandras lektioner mycket då (det räcker med att höra varandra genom väggen). Bildligt däremot är våra dörrar öppna på vid gavel. Vi hälsar på varandra hela tiden. Kanske kikar vi bara genom fönstret i dörren eller kommer in och tittar en stund. Kanske har någon en fråga eller lite information till någon annans grupp. Eller så bjuder vi in våra grannar och/eller de som råkar hänga i korridoren till en miniföreställning. Då visar vi sällan upp något färdigt eller storslaget, utan delar helt enkelt med oss av det vi håller på att jobba med just då. Work in progress så att säga. Ibland byter jag och mina kollegor grupper med varandra också. Omväxling förnöjer - både för lärare och elever.
"Hej, vad gör ni? Ska vi visa?"

Breaking 9-15 år tittar på Balett F/M 16+

2011-02-07

Historien upprepar sej

Upprepar sej historien? frågade jag mej i september. Här är resultatet av den funderingen. Visserligen framfört på en scen med alldeles för lite plats (som så ofta) och filmat från sidan, men ändå.

2011-02-03

Beröm

Ganska nyligen gick jag sista delen av min arbetsgivares internutbildning för cirkelledare. I det skriftliga materialet som hörde till kursen står: "Ledarens viktigaste uppgift är att vara undervisningsunderlättare och att berömma och acceptera sina kursdeltagare." Jag brukar bara berömma mina elever när de dansar bra. Det betyder förstås inte att jag väntar tills de är professionella dansare innan jag berömmer dem. Om de dansar bra eller inte avgörs av hur mycket jag vet att de kan. En nybörjare får därmed beröm för något en avancerad elev definitivt inte skulle få beröm för. Jag delar aldrig ut beröm, när eleverna presterar under sin förmåga.

En del andra lärare tycker att man ska berömma eleverna bara för att de är med. Så kan det förstås vara ibland. Har jag en elev som alltid vill sitta och titta istället för att dansa är det ju en stor prestation första gången hen är med och dansar. Men på mina lektioner måste eleverna prestera för att jag ska hojta: Bra!

Det har hänt att elever har påpekat det på sina utvärderingar. För en del elever verkar beröm vara en viktig motivationsfaktor. Det gör mej lite ledsen. Dansar de för att få beröm? För vems skull dansar de då? Och kan de uppleva och njuta av dansen till fullo i så fall?

För mej handlar mitt sparsamma förhållningssätt till beröm om ärlighet och om att inte missbruka orden. Om jag låter eleverna veta när de underpresterar vet de också att jag menar allvar när jag berömmer dem. Då vet de att de verkligen överträffade sej själva. Det måste ju vara mer motiverande än att få slentrianberöm hela tiden, tänker jag. En gång hade jag en balettlärare, som bara gav mej beröm en enda gång på en hel termin. Vad stolt jag var den kvällen - och flera veckor därefter. Det kanske man skulle kunna se som en anledning att slösa lite mer med berömmet, men då hade det inte betytt lika mycket.

2011-02-02

Mer om att sitta rakt - och om dansmatte

Prestationsprinsen har skrivit ett inlägg, som breddar och fördjupar det jag skrev häromdan. Han har också hittat inspirerande youtubeklipp med leksaksliknande träningsredskap i parker och pilatesbollar istället för stolar i skolan. Det han skriver får mej också att tänka på Ninnie Anderssons arbete med dansmatte. Det är en metod hon själv har utvecklat och jobbat med på en 6-9-skola i Stockholmsområdet. Enkelt kan man säga att det går ut på att fördjupa förståelsen för matematiska begrepp genom att gestalta dem med kroppen. Även om jag tycker att de estetiska ämnena ska finnas i skolan för sin egen skull och inte bara fungera som hjälpgummor för de teoretiska ämnena tycker jag ändå att dansmatte och liknande kan vara ett mycket bra komplement i skolan. Eller varför komplement förresten? Vem vågar testa att genomföra hela matematikundervisningen enligt Ninnies metod?

2011-02-01

Dag 26 - Dina rädslor

Kommer eleverna tillbaka? Det är den ständiga oron i mitt jobb. Tyckte de att det var tillräckligt roligt, givande, inspirerande? Jag har skrivit om det tidigare här och här. Ett par veckor innan terminen börjar sätter det igång i magtrakten. Kommer någon anmäla sej? Med stigande panik inväntar jag mejlen med anmälningsstatistik från administrationen. Efter första lektionen är jag för det mesta övertygad om att ingen kommer komma tillbaka veckan efter, trots att erfarenheten säger mej att risken är ganska liten att det blir så. En bit in i terminen brukar oron lugna sej lite, om inte nån slutar. Då vaknar den igen. Och så kommer slutet av terminen. Återigen känner jag mej alldeles säker på att ingen kommer vilja återanmäla sej till nästa termin. Jag tar ett djupt andetag och förbereder mej på förkrossande kritik, när jag plockar fram utvärderingarna.

Hittills har jag mestadels fått positiva utvärderingar. De flesta av mina grupper gick igång den här terminen, liksom de föregående. De flesta eleverna kommer på de flesta lektionerna. Jag undrar om oron någonsin går över.