Multikompetens

"Det är mycket du ska kunna," sa min bästa vän häromdagen, när jag hade fyllt vår lägenhet med sjok av vitt tyll. Jag håller på att sy en tutu, som förhoppningsvis kommer stå rakt ut när den är klar. Det är sånt som ingår i att dansa balett. Visste ni att alla som dansar balett, inklusive premiärdansare som sliter flera par skor per föreställning, syr i banden i sina balettskor själva? Har man inte anställning eller stora anslag behöver man dessutom sy en massa andra scenkläder själv och nu håller alltså jag på att sy en tutu. Den ska stå modell för hur mina elever sen ska sy sina tutuer till uppvisningen om en månad.

Så till listan över danslärarens kompetenskrav; dansare, lärare, koreograf och ljudtekniker; lägger jag nu också kjoldesigner och skräddare.

Dag 28 - Något du saknar

Jag upptäckte att jag inte hade gjort färdigt listan jag påbörjade i december. Tre utmaningar kvar. Den 28:e är ganska enkel. Jag saknar en pianist.

Att ha levande musik på sina danslektioner är något helt annat än att ha inspelad sådan. För det första är det mycket mer flexibelt. Förutsatt att man har en duktig musiker kan man be henom ändra tempo och kvalitet utifrån elevernas och lektionens behov. Man kan göra en ny övning spontant, utan att behöva leta efter musik i datorn (tack och lov att jag i alla fall inte behöver använda cd längre!). Men framför allt är det så mycket mer levande! Musiken och dansen arbetar, blir till, tillsammans. Dansarna följer musiken, men musikern följer också dansen. Har man ett någorlunda vettigt instrument fyller musiken hela rummet och omsluter dansarna.

Pianister och slagverkare är de vanligaste ackompanjatörerna på dansklasser, men jag har varit med om gitarr och synth också. Just nu undervisar jag mest balett och önskar mej därför allra mest en duktig pianist. Piano funkar också på modern/nutida dans. Kanske inte lika bra på jazz. Där, liksom till vissa typer av modern/nutida, skulle en eller flera slagverkare vara bättre - eller varför inte ett litet jazzband. Man får väl drömma, eller hur?

Läs också Svårigheterna med att vara en hipp danslärare.

Kropp och rörelse i början av ett århundrade

Malins andra fråga i kommentaren till Ovanlig danshistoria löd så här: Finns det likheter i det tidiga 1900-talets rörelsekultur och de kropps- och rörelseideal vi kan se idag?

Det korta svaret är: Ja. Ett lite längre svar skulle kunna låta så här: Det tidiga 1900-talet och det tidiga 2000-talet liknar varandra mycket på många områden. Den starka tilltron till den tekniska utvecklingen är ett exempel. Intresset för internationalisering ett annat. I början av 1900-talet var det världsutställningar, idag är det internationella konferenser. Europa var ett oroligt område med flera väpnade konflikter. Den oron finns inte i Europa idag, men väl i andra delar av världen. Vetenskapare som Röntgen och Curie upptäckte saker i naturen som inte gick att se. Det väckte intresse för både vetenskap och mystik. Precis som nu var västerlänningarna för 100 år sedan nyfikna på österländsk filosofi och mystik. Talmystik, kristaller, färgers inflytande på människans psyke, yoga, japansk kampsport - känns det bekant? Antroposofin växte fram och var inte alls olik dagens New Age med influenser från hinduism, buddhism och kristen mysticism. Einstein utvecklade sin relativitetsteori och Freud pratade om undermedvetandet. Folk var lika säkra och osäkra på vad som var sant då som nu.

Linggymnastik

Delsarte började studera kroppen som uttrycksmedel och Dalcroze intresserade sej för sambandet mellan musikalisk rytm och kroppsrörelse. Deras studier kretsade mycket kring andningens betydelse, spänning och avspänning samt att uppleva och uttrycka musik genom kroppen. Intresset för hälsa var stort då precis som nu. Diverse dieter, som makrobiotisk kost, var på modet. Alla skulle träna, till exempel Linggymnastik. 

Rörelsekör i DC betydligt senare men efter samma modell

Det hade stor betydelse också för dansens utveckling. Baletten, som varit den största dansformen fram till sekelskiftet 1900, hade varit möjlig att utöva endast för ett fåtal. Den nya moderna dansen kunde och skulle dansas av alla, gärna i stora grupper, så kallade rörelsekörer. 

Kroppsidealet för kvinnor var smal midja och fylliga bröst. Det känns kanske också igen?

Kvinnor 1910

Man skulle kunna sammanfatta det så här:

1910 - smal midja, fylliga bröst / 2010 - vi är där igen

1910 - makrobiotisk kost / 2010 - LCHF

1910 - yoga, 1920 - pilates / 2010 - yoga och pilates

1910 - Linggymnastik / 2010 - Zumba

1910 - rörelsekörer / 2010 - flashmobs

1910 - korsetter / 2010 - plastikoperationer

1910 - alla ska dansa / 2010 - alla ska se dans på tv (och väldigt många inspireras därav till att ta en danskurs också)

Äntligen får jag förbättra lärarutbildningens rykte

Igår fick jag post från Statistiska Centralbyrån. Det var en enkät till alla som tagit ut lärarexamen under läsåret 2008/09. Frågorna handlade om hur väl man tyckte att lärarutbildningen hade rustat en för ens yrke. På sistone känns det som om kritiken mot lärarutbildningen har tagit fart igen och jag blir lika irriterad varje gång jag hör folk klaga. Jag vet att jag har sagt det förut, men det tål att sägas igen: Jag känner absolut inte igen mej i beskrivningen av slöddret som tydligen kommer in på utbildningen och jag känner lika lite igen mej i beskrivningen av slöddret som kommer ut därifrån. 1. Jag hade toppbetyg från gymnasiet. 2. Jag lärde mej massor under lärarutbildningen. Vi hade lärarledd tid större delen av veckorna, bortsett från när vi skrev uppsats eller hade vfu. När det inte var lärarlett var det oftast grupparbeten av olika slag. Mycket lite tid har jag suttit för mej själv och pluggat. De flesta av mina vfu-platser har varit jättebra.

Allt har förstås inte varit perfekt under min utbildning. Det finns absolut saker som hade kunnat vara bättre. Men på det stora hela upplever jag att utbildningen har rustat mej mycket väl för mitt yrke. Det känns bra att ha kunnat få in det i den officiella statistiken.

Dans - en tjejgrej?

Malin skrev en intressant kommentar på mitt inlägg Ovanlig danshistoria, där hon ställde två mycket relevanta frågor. I det här inlägget tänkte jag försöka (börja) svara på den första: Varför har dans i västvärlden huvudsakligen utövats av kvinnor - att det kan beskrivas som feminint kodat?

I grund och botten handlar det här om det så kallade genuskontraktet, som bygger på två grundprinciper:
1. Isärhållande av könen
2. Det manliga könets överordning
Genom genuskontraktet tilldelar vi medvetet eller omedvetet kvinnor och män olika egenskaper och har olika förväntningar på personer beroende på deras kön. Även om gränserna har suddats ut något lite på senare tid finns det fortfarande få aktiviteter som inte är könskodade, vilket betyder att det anses vara en tjejgrej eller en killgrej. Vill man läsa lite mer om genuskontraktet kan man göra det på genusbalans.se eller kfuk-kfum.se. Vill man läsa mycket mer om det rekommenderar jag Yvonne Hirdmans böcker. Själv tänkte jag nu gå över till danshistoria.

Dans är inte kvinnligt kodat i hela världen, men väldigt mycket Europa och delvis Nordamerika. Det har dock inte alltid varit så. På 1600-talet började baletten växa fram i Europa. Det var då inte tillåtet för kvinnor att uppträda inför publik. Således dansades alla roller, även de kvinnliga, av män. På samma sätt såg det ut i teatern. Under 1700-talet förändrades baletten på många sätt. Bland annat ökade kraven på dansarnas teknik. Professionella danstrupper började turnera och de innehöll också kvinnliga dansare. I och med romantiken förstärktes idealet att dansaren skulle vara en överjordisk varelse. Rörelserna skulle se allt lättare ut och till sist skulle dansaren helst sväva fram ovanför golvet. Till sin hjälp tog man under 1800-talet faktiskt linor i vilka man hissade upp dansarna och lät dem flyga över scenen! Det var också under 1800-talet man började gå upp på tåspets, till en början i vanliga mjuka skor. En rad kvinnliga stjärnor lanserades och deras status var i klass med dagens popidoler.

Idealet om lätthet ledde till att manliga dansare kom att anses stora och klumpiga. Under 1800-talet blev det därför allt vanligare att kvinnor dansade alla roller - som på 1600-talet fast tvärtom! Även om män har kommit in på balettscenen igen har de fortfarande en undanskymd roll i jämförelse med kvinnorna. I de stora baletterna finns inga stora manliga roller. Även om det alltid finns en prins eller liknande, som blir kär i den kvinnliga huvudrollen (ofta någon form av övernaturligt väsen) är det kvinnan som är stjärnan. Prinsen är en av de två solorollerna för män. Visserligen brukar han ha ett solo, men hans huvudsakliga uppgift är att stödja och framhäva sin kvinnliga motspelare.



Den andra manliga rollen är narren. Det är helt och hållet en soloroll och en riktig möjlighet för dansaren att visa upp vad han kan, men det är bara en biroll - och han måste ha väldigt töntiga kläder på sej.



De riktigt stora rollerna i klassisk balett är alltid kvinnliga. Rollernas roll är förstås Odette/Odile i Svansjön. Även ensemblerna består mestadels av kvinnor, då de ofta gestaltar den kvinnliga huvudrollens hov eller grupp.



Den klassiska balettens könsroller lever kvar i den nyklassiska och samtida baletten. Särskilt tydligt prinsessan och kavaljeren.



Den moderna dansens historia ser annorlunda ut, men även där har kvinnor dominerat. Många av pionjärerna inom modern dans var kvinnor, som hade tröttnat på att vara instängda i korsetter, fastlagda rörelsemönster och sociala konventioner. De ville gå sin egen väg och ha möjlighet att utforska och uttrycka alla sina känslor, vackra som fula. Den tidiga moderna dansen var alltså en del av kvinnors kamp för frigörelse. Det handlade förstås om ett fåtal, redan privilegierade kvinnor, men det har ändå satt sin prägel både på dansvärlden och den kvinnliga könsrollen.



Läs också mitt inlägg Nyklassisk dans - en killgrej?

När elever vill ha extraundervisning online

Ganska ofta skickar mina elever mejl till mej, oftast på facebook. Mejlen, som tidigare alltid handlade om att de var sjuka eller av någon annan anledning inte kunde komma på nästa lektion, innehåller allt oftare frågor om olika tekniska moment eller dansterminologi. På sista tiden har ett par mejl också innehållit ett youtubeklipp, som avsändaren gillar och/eller undrar något om. Till exempel: "Titta på det här! Jag tycker hennes teknik är helt fantastisk. Ville höra vad du tycker om det här klippet." Eller: "Vad heter snurren hon gör i slutet av det här klippet?" Såna mejl gör mej glad, inte bara för att jag har elever som är intresserade av samma saker som jag, utan också för att jag tycker att det visar att de har förstått något av vad det innebär att lära sej dansa. Det räcker inte att gå och ta klass en eller ett par gånger i veckan. Man måste iaktta, vara nyfiken, analysera och nörda lite grann. Och så att de har insett vilken nytta de kan ha av internet! Inte ens när jag var tonåring (vilket faktiskt inte var så fruktansvärt länge sen) fanns den möjligheten att se dans var och när som helst - och inte heller att skicka iväg en fråga om det jag just sett till min lärare. Hurra för 2010-talet!

Lustigt nog skrev Killfröken om samma sak nästan samtidigt.

Allt för att nå målen - och då menar jag allt

En lärare blir flintis för att bota en elevs rädsla för att tala inför folk. Jag tycker det är helt underbart. Ibland kan det vara värt att sätta sin egen värdighet på spel för att nå sina pedagogiska mål.

Nu måste jag ändå skriva nåt om katederundervisning

Jag har ingen kateder i mitt klassrum. Hade jag en skulle den mest bara vara i vägen. Mina elever har förstås inte några bänkar heller. I omklädningsrummen finns skåp, där de kan låsa in sina grejer. Ibland behöver de springa dit och hämta nåt, men det är sällan. Till lektionen har de med sej skåpsnyckeln och en vattenflaska. Det räcker för det mesta.

Så varifrån leder jag då min undervisning? Den här lustiga debatten har fått mej att fundera på det på ett sätt jag aldrig gjort förut. Jag har ju ett musikskåp, tänker jag. Det kanske kan jämföras med en kateder? I musikskåpet finns cd-spelare och förstärkare. Ovanpå musikskåpet ställer jag min dator, som jag använder både som musikspelare och fusklapp (anteckningar om vad vi gjorde förra lektionen, vad vi ska göra den här lektionen och vad jag ska komma ihåg till nästa vecka). Där försöker jag också ofta balansera min vattenflaska, mina nycklar, en anatomibok, lappar till eleverna och en trumma. Bredvid musikskåpet har jag, om jag kommer ihåg att bära in den från där jag hade den sist, en portabel whiteboard med blädderblock.

Så kanske kan man säga att undervisningen utgår från musikskåpet? Men nä... redan när jag tänker det börjar jag fnissa. Och ännu roligare blir det när jag tänker mej att skulle sätta mej bakom musikskåpet för att prata med eleverna. För det första skulle jag inte synas, eftersom skåpet är högre än den gängse katedern. Men låt oss säga att jag skulle ställa mej där bakom då, som om det var en talarstol. Det är nästan lika skrattretande. Vad skulle jag vinna på att gömma mej där? Det skulle inte kännas klokt. Så kommer jag att tänka på att vissa av mina lärare i skolan brukade sitta ovanpå katedern, men jag skulle då rakt inte få plats på mitt skåp utan att plocka bort alla de andra sakerna.

Så istället sitter jag på golvet eller står någonstans eller går omkring lite. Eleverna gör likadant. Och tänk att det fungerar alldeles utmärkt, det också.

Se så uppmärksamma de är - trots att jag inte har någon kateder!

Elitsatsning i grundskolan

Nu kommer de, spetsutbildningarna i grundskolans senare del (LN1). När förslaget kom skrev jag det här och jag tycker fortfarande samma sak, så det är ingen idé att skriva ännu ett långt inlägg om det. Som vanligt är Jan Björklund och pedagogikforskarna oeniga (LN2). Christermagister har också skrivit om det.

Reklamfilm för Kulturama Preparandum