2011-10-28

Dansövningar för barn, del 4: Dansstopp

Version 1: När musiken är på improviserar alla barn rörelser och förflyttning huller om buller i rummet. När musiken stängs av måste alla stå blick stilla.

Version 2: Barnen får i uppgift att stanna på ett särskilt sätt, till exempel på ett ben, nära golvet, spretigt, platt, sorgset, osv. Företrädesvis fokuserar man antingen på kropp (ett ben, på tå, på mage, osv) eller rum (högt, lågt, stort, litet, osv) eller gestaltning av känslor eller djur/karaktärer.

Version 3: Barnen får i uppgift att dansa på ett särskilt sätt, antingen med fokus på kropp/teknik, rum eller gestaltning (se version 2).

Det här är ytterligare en riktig barndansklassiker, som uppskattas av barn i alla åldrar från 4-12. En del kör den som en tävling, men jag tycker det motverkar övningens syfte. När man tävlar åker de, som inte kan stå still, ut och får gå och sätta sej. Kanske får de hjälpa läraren att titta vilka andra som inte står still. Problemet med det är att de som skulle behöva öva allra mest på att stå still åker ut först och får därför öva minst. Till den som har skall varda givet. Därför åker aldrig någon ut på mina lektioner. Det är tillräckligt spännande och utmanande ändå.

Övningen har flera syften: Att lyssna på signal, känna skillnad på rörelse och stillhet, träna koncentration och kroppskontroll.

2011-10-25

Dansanalys med elever

Jag har den stora lyxen att hålla i en kurs, som heter dansfördjupning, med åtta elever som vill lära sej allt om dans. Det är en kurs där jag får chansen att gå in på djupet på en rad områden, som jag knappt hinner beröra i genreundervisningen - och dessutom är eleverna intresserade vad jag än tar upp. Det händer också allt som oftast att eleverna leder in samtalet och dansen på helt andra vägar än jag hade planerat från början. De har så mycket kunskaper och erfarenheter, som jag inte har! För ett par veckor sen, när vi pratade om rörelserytmer, upptäckte jag plötsligt att vi satt på golvet och diskuterade vilken form jordens omloppsbana runt solen har och huruvida jordens hastighet är densamma hela tiden!

Igår analyserade vi en bit av filmen Hemliga rum eller Ikväll är jag oemotståndlig! av Birgitta Egerbladh. Först tittade vi så förutsättningslöst som möjligt. Därefter fick var och en beskriva vad de sett med ett enda ord. Inget mer, ingen diskussion eller förklaring. Sen fick alla var sitt papper med ett ord på, antingen ett av orden de nyss sagt eller ett ord som jag skrivit ner i förväg. De fick i uppgift att titta på filmen en gång till och skriva ner allt de la märke till som hade med ordet på deras papper att göra. Efter andra titten fick vem som ville dela med sej av något som hen skrivit på sitt papper och vem som helst fick instämma eller protestera. En rad intressanta diskussioner kom upp! Vi pratade om klädernas betydelse för vår tolkning av rörelserna, om kontraster, resan in i vuxenlivet, att skapa rytmer med hjälp av klippning, att visa och dölja med hjälp av kameran och flera andra saker. Sen tittade vi ett varv till med nya ord - och om inte lektionen hade tagit slut kort därefter hade vi kunnat prata om minst lika många ämnen till! Trots den begränsade tiden hann vi dock gå ganska djupt i en diskussion kring etnicitet och utseende.

Som sagt, den kursen är en lyx.

Orden som stod på papprena var genus, ålder, etnicitet, rörelserytmer, referenser, kläder, rummet, kameran, klippning, sång/tal, musik/ljud och relationer.

2011-10-22

Exempel på hur förväntningar styr reaktioner

Igår var jag och såg Klungan & Birgitta Egerbladh på Växjö Teater och blev väldigt fascinerad av publiken, som helt klart var inställd på att ha roligt. Det fanns de som skrattade redan från början - ja, nästan innan det hade börjat. Särskilt intressant blev det, när skådespelarna jobbade fysiskt. De jobbade mycket med disharmoniska rörelser och obekväma kroppspositioner. Det såg helt enkelt ut som typisk 2010-talsdans och hade kunnat framföras av vilket samtida danskompani som helst (till exempel The Forsythe Company, som i sin föreställning i somras använde sej av precis samma typ av rörelsemönster). Den stora skillnaden igår var publikens reaktion. Folk asgarvade! Det skulle aldrig hända om det hade varit till exempel Cullbergbaletten & Birgitta Egerbladh eller Kungliga Operabaletten & Birgitta Egerbladh. På sin höjd skulle kanske någon okonventionell typ småfnissa lite för sej själv, men ingen skulle skratta så det hördes. Snarare skulle folk klia sej på hakan och tänka: "Hm... intressant..." Delvis beror det kanske på att publiken i viss mån är en annan, men till stor del tror jag det beror på våra förväntningar. När vi går och ser en humorgrupp förväntar vi oss att få skratta, men när vi går och ser ett seriöst danskompani tror vi snarare att vi inte får göra det.

Från föreställningen Se oss flyga genom luften (som jag såg igår). Foto: Andreas Nilsson

Jag tycker i alla fall det är underbart att folk skrattar. Jag hade velat göra ett experiment: marknadsför The Forsythe Companys nästa föreställning som en humorföreställning. Låt folk som aldrig har hört talas om kompaniet (kanske många av dem som går och ser Klungan, till exempel) se föreställningen och iaktta deras reaktioner. Tänk så befriande det skulle kunna vara att se en dansföreställning och få skratta rakt ut! Ibland tror jag till och med att det är vad koreograferna önskar sej. De menar kanske inte alls att vara svåra och tragiska, utan anstränger sej till max för att vara roliga? Och så säger publiken bara: "Hm... intressant..."

2011-10-20

Dansövningar för barn, del 3: Hoppa över bäcken

Över diagonalen: Lägg någonting i mitten av rummet, till exempel en stretchmatta eller ett tyg av något slag. Barnen köar i ena hörnet, springer en och en fram till mattan, gör ett stort hopp över (företrädesvis spagatliknande) och springer vidare till motsatt hörn. Så småningom lägger du ut en "bäck" till och sen en till och kanske fler beroende på hur stor sal du har. Barnen måste hoppa över varje "bäck".

Huller om buller: Lägg ut "bäckar" lite överallt i rummet. Barnen kan få lägga ut var sin. Sedan springer alla huller om buller och hoppar över bäckarna. Fördelen med den här varianten är att alla är aktiva hela tiden och att barnen tränas i improvisation, att göra val och fatta beslut. Nackdelen är att det är stor krockrisk och att det är svårt att kontrollera barnens hopp.

Det här är också en riktig barndansklassiker. Den funkar bäst på 6-9åringar som kanske har valt att rikta sej mot balett eller jazz. Syftet är att träna grand jeté (leap).

2011-10-19

Dansövningar för barn, del 2: Doppa tårna

Sätt alla barnen i ring runt en imaginär sjö. Om du vill kan du prata lite om sjön med barnen. Är vattnet kallt eller varmt? Är det en djup eller grund sjö? Vad finns det för fiskar i sjön? Och så vidare. Sen börjar själv övningen, som är en ramsa (=sägs rytmiskt): "Doppa tårna i vattnet... (pointa fötterna) Och fiskarna kommer! (flexa fötterna) Doppa tårna i vattnet... Och fiskarna kommer! Doppa tårna i vattnet... Och fiskarna kommer! Doppa tårna i vattnet... Och plaska bort alla fiskarna!" På den sista stampar alla med fötterna.

Det här är en riktig barndansklassiker och brukar kunna lekas hur många gånger som helst varenda lektion. Funkar bäst för barn mellan fem och åtta år. Syftet är förstås att lära sej pointa.

2011-10-15

Tvätta balettkläder

På tvättrådet i danskläder står ofta att de ska tvättas för hand, men det brukar inte vara några problem att tvätta dem i maskin. Dansar man mycket är det ett helt orimligt krav att tvätta sina kläder för hand. Man skulle inte hinna göra annat, eftersom man ofta får slänga allt man haft på sej i tvätten varje dag. Här är mina tvättråd:

Balettdräkter: Maskin 30°, dra eventuellt ner lite på centrifugeringen. Tumla aldrig! Det sliter mycket och vissa material, som supplex, steks i tumlaren. Hängtorka i stället.

Trikåer: Maskin 40°. Det funkar förstås i 30° också, men trikåerna är ofta det man har närmast kroppen. Ofta har man inte ens trosor under, så lite varmare kan kännas fräschare. Hängtorka.

Övriga kläder av supplex: Maskin 30°. Hängtorka (tumla aldrig!).

Övriga kläder: Maskin 40°. Hängtorka.

Balettskor av canvas: För hand! Hängtorka.

Balettskor av skinn eller siden: Tvätta inte. Både skinn och siden tar skada av vatten. Vädra istället. Man kan också frysa skor som luktar illa, men jag vet inte hur skornas form eller färg påverkas av det (jag har alltid canvasskor, så jag brukar tvätta dem).

2011-10-14

Den ena handen vet inte vad den andra gör

På rubriken förstår ni att det här inlägget inte kommer handla om dans. Nej, det handlar om regeringen och deras skolpolitik. Precis när legitimationsreformen har satts i sjön kommer nämligen moderata riksdagsledamoten Lars Hjälmered med idéen att Sverige ska låna det brittiska konceptet Teach First. Det går ut på att erbjuda "toppstudenter" från tekniska utbildningar jobb som lärare samtidigt som de läser in lärarkompetens på högskolan samt en ledarskapsutbildning. En viktig poäng med det hela är att eleverna får engagerade och ämneskunniga lärare, säger Hjälmered till Lärarnas Nyheter och antyder därmed att lärare vanligtvis är oengagerade och okunniga i sitt ämne. Det är minst sagt upprörande. Jag är så urbota trött på att bli svartmålad och nedtryckt av dem som ansvarar för skolan. Jag tappar lusten att jobba åt er! Hör ni det?

Men ok, då tycker jag vi gör så här: Vi struntar i hela grejen med lärarlegitimation. Vi kan faktiskt strunta i hela grejen med lärarutbildning också. Istället tar vi över det brittiska systemet helt och hållet. Där läser man först en BA i valfritt ämne och sen kan man läsa till ett år för att få lärarbehörighet. Det passar ju bra ihop med Teach First. Man skulle faktiskt kunna tänka sej att Teach First är helt anpassat till ett sådant system. Och så kan vi klämma dit ett lämplighetstest och ett introduktionsår, så får hela regeringen som den vill. Och så slutar vi tjafsa om att läraryrket är ett viktigt yrke som kräver specifika kompetenser. Vi som har varit dumma nog att utbilda oss till lärare kan kanske jobba med något annat?

Förresten ska vi kanske ta över hela det brittiska utbildningssystemet när vi ändå håller på? Barnen i Storbritannien är de mest testade och förstås också de mest stressade i hela Europa. När jag gjorde vfu där hade skolan nyss bytt från 63-minuterslektioner till 70 minuter. Bara att lägga ett schema med 63-minuterspass måste ju kräva en matematiker av stora mått. Japp, japp. Så gör vi, tycker jag.

Eller inte.

2011-10-13

Dans och religion

När jag pluggade i Norrbotten fick jag ofta höra att det var kyrkans fel att dansen hade så låg status och inte fanns som separat ämne i skolan. Även om det finns religiösa grupper i Norrbotten och annorstädes som ogillar dans tror jag inte att det har så mycket med saken att göra. Jag tror mer att det handlar om de gamla uppdelningarna teori - praktik och vetenskap - konst. Sedan århundraden och till och med årtusenden har praktisk kunskap tillhört de lägre samhällsklasserna medan teoretisk kunskap har varit de högre ståndens gebit. Den utbildning som har ansetts allra finast genom historien har varit den som varit helt befriad från praktik. Det synsättet lever tyvärr kvar i svensk skola än idag. Likaså har vetenskap och konst setts som motsatser, där vetenskapen står för nytta och konsten för nöje. Vi lever nu liksom tidigare i ett samhälle där nytta har hög status och nöje har låg. Det i sej är ett problem, tycker jag, men samtidigt är det fel att tro att konsten är onyttig och vetenskapen tråkig. I alla fall, de ovan beskrivna historiska orsakerna tror jag har haft större betydelse än religionen för dansens minimala plats i utbildningssystemet.

Anledningen till att jag ändå vill skriva om dans och religion är att någon har hittat hit genom att googla just de orden. Det är också en fråga som ligger mej varmt om hjärtat, eftersom jag är både dansare och religiös. Inte nog med det, de tillfällen då jag känt mej som mest religiös (eller som mest i kontakt med det jag kallar Gud) har varit tillfällen då jag dansat. Åsa Danielsson vid dåvarande Sveriges Kyrkliga Studieförbund (nuvarande Sensus, tror jag) skriver i Guide till Gud (Forum 2001):
Jag har inget heligt rum eller ting. För mig handlar det om tillstånd. Om musiken när jag dansar, samhörigheten med allt, när kroppen blir ett tempel. /.../ Där finns utrymme för allt som finns inom mig. Lycka, ilska, sorg och humor, allt som jag är, som en människa är. Kanske är detta min bön, min religion. När andra berättar om mötet med Gud, om det heliga, om andliga upplevelser, då tänker jag på min dans som finns där varje dag för mig att träda in i.
På många ställen i Bibeln refereras också till dans som en hyllning till Gud, till exempel i Psaltarens 87:e kapitel:
Överallt sång och dans, allt besjunger dig. (vers 7)
I Psaltarens 150:e kapitel uppmanas människorna till och med att dansa till Guds ära:
Prisa honom med tamburin och dans, prisa honom med strängaspel och flöjt. (vers 4)
Det finns dock även negativa referenser. Sauls dotter Mikal känner till exempel förakt för David, då hon ser honom dansa (2 Sam 6:16, 1 Krön 15:29).

Av tradition har kroppen setts som något farligt och skamligt i kristendomen. Att dansa är att använda kroppen på ett sätt som ofta är svårt att intellektualisera och begränsa med regler och borde därför med den konservativt religiösa logiken vara livsfarligt. Kyrkan och andra religiösa organisationer har alltid känt ett behov av att kontrollera människor, men de som dansar är okontrollerade. En dansare jag kände hade till exempel en frireligiös mormor, som var förkrossad över att hennes barnbarn dansade och använde kroppen på ett så syndigt sätt. När jag gjorde vfu i Norrbotten fick vi på vissa ställen kalla danslektionerna för lektioner i rörelse, för att de laestadianska barnen skulle få vara med. Men som jag ser det handlar det inte om religion. Det handlar om rädsla och önskan att kontrollera andra människor. Men vi är skapade av Gud med kropp och allt och möjligheten att använda kroppen som uttrycksmedel och som glädjeämne är en gåva som ingår i livet.

Jag vet inte så mycket om hur andra religioner än kristendomen förhåller sej till dans. Om någon läsare vet får ni mer än gärna upplysa mej!

2011-10-12

Bot mot bristande engagemang önskas

Jag har elever som inte gör sitt bästa. Jag har väldigt få elever - om ens några - som gör sitt bästa. Det är väldigt frustrerande. Många tror att alla mina elever är supermotiverade och alltid ger järnet på alla mina lektioner. Å, vad jag önskar att de hade rätt! Men det har de alltså inte. Tvärtom jobbar de flesta elever oftast vid ungefär 50-75% av sin kapacitet. Varför?! Det händer då och då att jag lyckas peppa upp dem till någonstans runt 90% och då brukar jag fråga dem: "Var det inte roligare att dansa så?" "Joo..." brukar de svara lite försiktigt och dröjande. "Dansa alltid så då!" försöker jag. "Det blir roligare för både er och publiken!" Men det håller sällan i sej. Nästa gång ligger de där på 50-75% igen och det gör att det där peppandet blir ännu mer energikrävande än det redan var.

Jag har dock ett positivt exempel. En grupp jag hade för några år sen var bland de slappaste jag haft. Det fanns ingen energi över huvud taget i deras rörelser och hur mycket jag än korrigerade dem gjorde de aldrig några tekniska framsteg. Ändå klagade de på att jag korrigerade dem för lite! Till slut bestämde jag mej för att ha ett allvarligt samtal med dem. Med mycket eftertryck förklarade jag för dem att jag tröttnade på att korrigera, eftersom de aldrig tog till sej av de korrigeringar de fick. Oftast är min bedömning också att om en elev får samma korrigering ett antal gånger, men inte tar till sej den, är eleven inte redo för den korrigeringen än. "Det är ni som måste göra jobbet!" sa jag till dem. "Stå inte bara och vänta på mina korrigeringar - korrigera er själva! Ni måste tänka efter varje lektion vad det är jag brukar korrigera hos er och så göra den korrigeringen själva. Först då kan vi gå vidare med nya moment och nya korrigeringar." Jag var ganska arg, när jag hade det här samtalet med eleverna (men de fick förstås också säga sin mening i frågan) och det känns aldrig riktigt bra att vara arg på dem - men vilken effekt det hade! Som de började jobba! En termin senare hade de gått från att vara min långsammaste grupp till min snabbaste (vad gäller utveckling och tekniska framsteg) och många av dem blev så småningom mina tekniskt starkaste elever. Plötsligt gjorde de inte bara rörelserna lite halvhjärtat längre, utan funderade, analyserade, förbättrade alldeles på egen hand. Och viktigast av allt: de dansade!

2011-10-07

Behörighet och legitimation - funkar det verkligen så här?

Jag undervisar just nu i tre kurser på gymnasiet. Två av dem, Dansteknik 1 och Dansorientering, är jag behörig att undervisa i (åtminstone än så länge tills legitimationskravet träder i kraft). Den tredje, Idrott och hälsa 1, är jag inte behörig att undervisa i, eftersom jag inte har idrott och hälsa i min lärarexamen. Jag planerar dock innehållet och arbetsformerna tillsammans med några kollegor som är behöriga att undervisa i idrott. Vissa moment har vi tillsammans och det händer också att vi byter grupper med varandra, för att fylla luckor i varandras kompetens. I slutet av kursen föreslår jag ett betyg för var och en av eleverna och rektor "godkänner" sedan det betyget och är den som formellt har ansvar för det.

I och med att legitimationskravet träder i kraft nästa år förändras dock reglerna en del. Om jag får ut en legitimation till dess (vilket verkar vara lite för mycket att hoppas på) fortsätter jag vara behörig i dansteknik och dansorientering. Om jag inte får ut någon legitimation under det närmaste året blir jag dock plötsligt obehörig i dessa ämnen. Jag förblir också obehörig i idrott och hälsa. Det som är intressant är att en olegitimerad lärare bara är obehörig att självständigt bedriva undervisning. Om jag förstår det rätt får jag alltså fortsätta att undervisa, om det sker under överinseende av någon som är legitimerad, till exempel någon av mina kollegor som har idrott och hälsa i sin examen. Arbetet med den kursen skulle alltså kunna fortskrida ungefär som nu. Ännu mer intressant är dock att Jan Björklund säger till Lärarnas Tidning i den intervju jag hänvisade till redan i förra inlägget att man inte behöver vara behörig i ett ämne för att sätta betyg i det. "Det räcker att vara legitimerad," säger han. Under förutsättning att jag får ut en legitimation kommer jag alltså, till skillnad från nu, få sätta betyg i idrott och hälsa. Min befogenheter i det ämnet ökar därmed.

Tycker du att det verkar rörigt? Låt mej förtydliga. Om jag får ut en lärarlegitimation händer följande:

  1. Jag fortsätter att vara behörig att självständigt bedriva undervisning och sätta betyg i samtliga dansämnen.
  2. Jag blir obehörig att självständigt bedriva undervisning i idrott och hälsa.
  3. Jag får fortsätta undervisa i idrott och hälsa, men en annan, behörig, lärare ansvarar för undervisningen.
  4. Jag blir behörig att sätta betyg i idrott och hälsa (och andra ämnen som jag eventuellt kan komma att undervisa i i framtiden).
Blev det inte klarare? Inte för mej heller.

Läs också:
Legitimerad och behörig lärare hos Christermagister

Och lägst status av allt har fritidspedagogiken

Rangordningen av skolans olika kunskapsområden blir allt tydligare. Man hade kanske kunnat hoppas på en utveckling i motsatt riktning, men utbildningsministern styr skolan obönhörligt bakåt. Estetiska ämnen och modersmål är inte så viktiga, det har vi fått klart för oss, men ännu längre ner på stegen finner vi fritidshemmet. "Fritidspedagoger är inte lärare," säger Jan Björklund till Lärarnas Tidning. Må så vara. Före 2001 var inte fritidspedagog en lärarexamen. Men att påstå att deras kompetens därför inte är viktig är en annan sak. Björklund formulerar sej visserligen inte så, men han säger: "Tanken är att vi i framtiden inte ska ha personer som bara är fritidspedagoger."* I slutet av 00-talet, när det började utredas hur lärarutbildningen skulle förändras, var det alla lärare som gått den förra lärarutbildningen som skulle vidareutbilda sej. Det kravet har som tur är försvunnit, men finns tydligen kvar för fritidspedagoger. "Jag tycker det är eftersträvansvärt att de som har en äldre fritidspedagogexamen vidareutbildar sig och läser in något eller några ämnen," säger Björklund. "Då blir de grundlärare. Vill man inte det och vill vara kvar i fritidspedagogrollen blir man inte legitimerad. Men vidareutbildar man sig ökar anställningsbarheten påtagligt. /.../ Regeringen kommer att underlätta för fritidspedagoger och motsvarande som har en inriktning enbart mot fritidshem.** Genom Lärarlyftet 2 ska de kunna studera ett eller två praktiska eller estetiska ämnen för att bli behöriga som lärare i likhet med grundlärare med inriktning mot fritidshem."

Ja, jisses. Låt dem inte läsa ett teoretiskt ämne! Hur skulle det se ut? En fritidspedagog som undervisar i no- eller so-ämnen? Näe, där går faktiskt gränsen. Fritidspedagogerna ska plugga några år - i vissa fall kanske lika länge som de redan har pluggat för få sin nuvarande kompetens - men de måste ändå hållas kvar där nere på statusstegen bland estet- och idrottslärare. Det är ju sånt de ändå kan, eller hur?

Ok, jag blir sarkastisk. Det är svårt att låta bli. Det jag verkligen undrar är: Vart tog det fritida lärandet vägen? Det informella lärandet? Det som fritidspedagogerna är experter på? För det är en viktig kompetens som inga andra lärare har (utom möjligen förskollärarna); att guida barnen i det informella lärandet, att hjälpa dem vidare och låta dem växa i sin egen takt. Men precis som utbildningsdepartementet verkar tro att danslärare bara sätter på musiken och låter barnen snurra runt i rummet verkar de tro att fritidspedagogerna i bästa fall plockar fram lite pussel åt barnen och sen sätter sej och tittar på när barnen leker.

*Min kursivering.
**"Motsvarande" måste ju betyda lärare utbildade efter 2001. Eller?

Läs också:

2011-10-05

Elevdemokrati skrämmer

Jag läser i Pedagogiska Magasinet om Quadricepsskolan i Uddevalla, där undervisningen är centralstyrd och eleverna knappt verkar ha något som helst inflytande. "Om eleverna får vara med och bestämma så kanske de kommer fram till att det är okej att ringa i mobilen på lektionerna," säger stiftelsens grundare Bengt Bohlin till PM. Är det det vi är rädda för? tänker jag. Är vi rädda för de beslut eleverna kan komma att fatta, om vi inför verklig demokrati i skolan? Är det därför det aldrig händer? Och är det inte samma dåliga argument som tidigare i historien har använts för att begränsa "demokratin" till en liten grupp i samhället, till exempel vita, fria män? "Ska kvinnor få rösta? Men tänk om de beslutar att män ska vara föräldralediga!" Eller: "Ska svarta få rösta? Men tänk om de bestämmer att mörkhyade barn ska få gå i samma skolor som ljushyade!" Och så vidare.

Å andra sidan tänker jag att verklig demokrati i skolan aldrig kan bli annat än en chimär. Eleverna får aldrig mer inflytande än lärare, rektor och övrig personal i skolan ger dem. Om eleverna fattar ett beslut kan alltså en vuxen alltid riva upp det utan att behöva motivera det. Vad lär det eleverna om demokrati?

Å tredje sidan är det de vuxna som ska och måste ta ansvar för de beslut som fattas i skolan. Om eleverna är omyndiga (vilket de oftast är) har de inte ansvar för de beslut de fattar. Ytterst måste det alltid finnas en eller flera vuxna som har ansvaret. Det är också de vuxna i skolan som vet vad styrdokumenten säger och vilka ramar vi har att hålla oss inom. Men för mej gör det stor skillnad vilken anledningen är till att vi begränsar elevernas inflytande. Är det på grund av att besluten strider mot styrdokumenten, att konsekvenserna av besluten kan bli sådana att vi inte kan ta ansvar för dem eller att vi är rädda att förlora vår maktposition? Jag kommer på mej själv med att fatta beslut åt eleverna alldeles i onödan. I många fall har de bättre lösningar än jag på problem som uppstår eller tycker helt enkelt annorlunda än jag. Jag strävar därför efter att lämna över fler och fler beslut i elevernas händer. Jag brukar uppmana mina elever att vara modiga - så jag vill vara det själv också.

Läs också:
Demokrati i skolan

2011-10-04

Dansövningar för barn, del 1: Skaka händer

Hela gruppen står i en ring. Läraren börjar skaka på sina händer. Fråga barnen om de ser hur många händer det är som skakar. Förhoppningsvis ser de att det är två. Förklara att det måste vara tre händer som skakar bredvid varandra, så den som står bredvid dej måste hjälpa till att skaka en hand. När hen har skakat några sekunder slutar läraren att skaka på den hand som är längst bort från medhjälparen. Denne måste då skaka båda sina händer, eftersom det alltid måste vara tre händer som skakar. Sedan slutar läraren skaka sin andra hand och nästa barn måste hjälpa till. På så sätt vandrar sedan skakningen runt i ringen tills den kommer tillbaka till läraren.


Den här övningen har jag fått från danspedagogen Annika Lomgren i Luleå. Den passar egentligen bra för alla åldrar, men funkar kanske bäst med 7-10åringar. Övningen tränar i första hand koncentrationen.