2013-01-30

Objektifiering av dansarkroppen

Som danselever lär vi oss att tänka på vår kropp som ett instrument, ett arbetsredskap. Vi får lära oss att vi måste vårda vårt instrument, men också att vi måste ”stämma” det. Det är visserligen inte en helt orimlig bild och det är sant att vi i dansen använder vår kropp för att förmedla det vi vill förmedla, men genom att tala om kroppen i termer av instrument och redskap riskerar vi att glömma bort att kroppen också är en del av oss själva. En stor del dessutom! Det är genom vår kropp vi upplever världen omkring oss och kommunicerar med andra människor. När vi börjar se kroppen som ett instrument eller arbetsredskap är det som att vi skiljer kroppen från oss själva, som om den vore något vi kan ställa ifrån oss, när vi inte längre vill arbeta. Då är inte heller steget långt från att ”stämma” kroppen till att tukta den och därifrån till att straffa den. Den objektifierade kroppen utgör nämligen en ständig källa till frustration för dansare och när den inte gör som vi vill ligger det nära till hands att behandla den som en olydig hund.

Det här sättet att tänka på kroppen utvecklas inte av sej självt. Unga danselever lär sej både av varandra och av sina lärare. Därför är det av yttersta vikt att förmedla den kroppsuppfattning man vill att ens elever ska ha. Dessvärre är den traditionella synen på eleverna extremt objektifierande. Danspedagoger och andra som undervisar har sett som sin uppgift att forma eleverna till den sortens dansare, som idealen föreskriver – den sortens kropp som idealen föreskriver. Det blir tydligt i den gamla ”pedagogiska” devisen om att bryta ner för att bygga upp. Vem skulle tycka att det vore ok att bryta ner en människa? Förhoppningsvis ingen. Om det däremot inte handlar om en människa, utan om en objektifierad kropp, kommer saken i ett nytt ljus. Om man ser kroppen som ett verktyg, ett instrument, ett föremål eller i bästa fall en planta, kan det framstå som helt rimligt med den typen av metoder. Ett träd måste ju beskäras, för att växa! Jag har visserligen svårt att se framför mej en musikpedagog, som slår sönder sin elevs instrument, för att sedan bygga ihop det igen på ett ”bättre” sätt, men låt oss inte fastna vid det.

När danseleven så småningom är färdigutbildad och fått ett jobb har hen, åtminstone inom den västerländska danskulturen, betraktats som koreografens verktyg. Objektifieringen fortsätter alltså och intensifieras genom att kroppen inte ens är dansarens eget instrument längre, utan koreografens. Det är koreografens känslor, tankar och idéer som ska uttryckas genom dansarens kropp. Detta har som tur är förändrats i takt med att koreografens och dansarens roller har smält samman samtidigt som nya arbetssätt har vuxit fram, men på många håll finns grundidén kvar.

När dansaren slutligen kommer upp på scen är det publikens tur att betrakta dansarkroppen och projicera sina egna erfarenheter på den. Hur ofta väljer vi att se en människa på scen och hur ofta ser vi ett dansande föremål? Det här är komplext, eftersom själva syftet med konst är att väcka något hos betraktaren. Konsten ligger ju, som vi alla vet, i betraktarens öga. Det vore lätt att bära, om inte alla de tidigare stegen hade tagits för att frånta dansaren hens identitet och människovärde. När dansaren redan fullständigt ser sej själv utifrån blir det dock den sista spiken i kistan.

Saker förändras, turligt nog, men även om både lärare och koreografer blivit mer intresserade av individer och mindre av perfekta dockor de senaste decennierna är objektifieringen djupt rotad i kulturen. Vi måste alla anstränga oss för att inte skilja våra elever från deras kroppar. Min kropp är inte mitt instrument. Jag är en hel människa och min kropp är en del av mej.

2013-01-26

Tyngdlyftning för dansare?

Rim Jong Sim från Nordkorea tog OS-guld i tyngdlyftning 2012.
Från hd.se
Den här veckan har det varit kursstart för de kurser jag ska läsa den här terminen. I torsdags var jag därför i Kalmar - och tränade tyngdlyftning. Kursen heter Idrottens träningslära - optimal styrkeutveckling och tydligen är tyngdlyftning den optimala träningen för typ alla. Man tränar styrka, rörlighet och explosivitet samtidigt och för hela kroppen på en gång, fast man bara gör ett par olika rörelser.

Förutom att öva de två tyngdlyftningsgrenarna ryck och stöt fick vi göra en så kallad fysprofil. Det är ett test, som är framtaget av Sveriges Olympiska Kommitté (SOK), med vilket man kan utvärdera sin fysiska förmåga. Vi gjorde enbart styrkedelen av testet och mitt resultat var ganska nedslående. Det vore alltså inte helt fel med lite tyngdlyftning för min del.

Även barn kan tydligen träna tyngdlyftning utan fara.
Det kommer jag förmodligen skriva mer om längre fram.
Från allvarforelek.com
Ändå hade jag ganska svårt att direkt koppla tyngdlyftningen till dansen. Hur skulle jag kunna implementera det jag lär mej på kursen i min undervisning? Vi har sällan tillgång till skivstänger eller annan gymutrustning (eller tunga saker över huvud taget) i dansstudior. Jag kan såklart uppmana mina elever att gå och lyfta på andra tider, men hur ska jag kunna motivera dem? Sedan läste jag i en av kursböckerna om hur författarna under en period hade arbetat med en grupp konståkare. De hade gjort fysprofil på dem och då bland annat testat hur högt de kunde hoppa på stället. Konståkarna hoppade runt 60-70 cm (vilket är ungefär dubbelt så högt som snittet för andra människor i samma ålder). Att hoppa högt är viktigt för konståkare - precis som för dansare. Med höga hopp kan man göra dubbla - eller kanske till och med trippla - tours en l'air* och många entrechats**. Medan konståkarna höll på med sina hoppförsök kom en tyngdlyftare förbi och kollade in vad de gjorde. För skojs skull ville även han göra testet. I jeans och plasttofflor och helt ouppvärmd ställde han sej mellan fotocellerna och hoppade 85 cm. Som ni förstår blev konståkarna genast mycket intresserade av att träna tyngdlyftning.

Där har vi nåt! tänkte jag, när jag läste anekdoten ovan. Där är något, som jag kan koppla till dansen. Jag hoppas på fler sådana motiverande insikter under kursens gång. Jag har länge anat att starka dansare är bra dansare, men jag har inte riktigt haft några konkreta eller vetenskapliga argument för det. Jag har inte heller varit säker på hur vi ska nå dit. Förhoppningsvis kommer den här kursen revolutionera min undervisning.

*Hela varv i luften. För att dansa rollen som narr, som finns med i de flesta klassiska baletter, måste man kunna göra dubbla.
**Slå ihop benen i luften. Mästaren på det hoppet var den ryske dansaren Vaslav Nijinskij, som enligt utsago kunde göra entrechat dix - alltså slå ihop benen tio gånger innan han landade.

2013-01-21

Fler anledningar att dansa

Varför är det bra att dansa? Den frågan fick jag för ett tag sedan och den är både lätt och svår att svara på. Dans kan ju vara bra på så många olika sätt! Samtidigt är det inte alltid jättebra att dansa, beroende på hur, hur mycket och i vilken miljö man gör det. Dans är alltså inte automatiskt positivt, men i det här inlägget ska jag ändå fokusera på de positiva aspekterna. Den som vill läsa om dansens negativa sidor kan hitta ett och annat i bloggarkivet i högerspalten. Nedan kan läsas vad som händer i bästa fall.

Fysiskt och kinestetiskt

Dans påverkar naturligtvis kroppen. Inte bara blir man stark och smidig, utan utvecklar också en medvetenhet om kroppen, hur man rör sej och hur man hanterar sin lekamen. Koordination, i alla ordets betydelser, tränas. Många dansformer innehåller beröring, som stimulerar känseln. Den kinestetiska intelligensen stimuleras.

Rumsligt

Genom att medvetet jobba med riktningar, nivåer, formationer utvecklar dansen den spatiala intelligensen, det vill säga rumsuppfattningen.

Socialt

Dans är allt som oftast en social företeelse. Allra tydligast är det i olika typer av sällskapsdans, men även scenisk dans och motionsdans tränas i grupp. När vi dansar tillsammans kan vi hoppa över kallpratet och lära känna varandra på ett annat plan. Så tränar dansen den interpersonella intelligensen.

Emotionellt

Alla konstformer och inte minst dans arbetar med starka känslor. Jag upplever själv att jag blivit bekväm med alla mina olika känslor tack vare att jag har utforskat dem i det trygga sammanhang som dansen utgör för mej. Ingen känsla jag upplever i min vardag är ny, utan redan bearbetad. Det finns också forskning som visat att dansterapi kan ge goda resultat för stressade och utarbetade personer. Genom dansen kan vi förstå våra känslor och därmed oss själva. Dansen utvecklar alltså också den intrapersonella intelligensen.

Kreativt

Att skapa dans och annan konst tränar och utvecklar vår kreativitet och vårt sätt att lösa problem. Vi blir mer benägna att tänka utanför lådan och ta till oss nya idéer.

Musikaliskt

I dansen upplever vi musik med kroppen, vilket ger en annan förståelse än att enbart lyssna. Vi lär oss känna puls, rytm och melodi. Den musikaliska intelligensen utvecklas.

Kulturellt

Dans är ett kulturellt uttryck och genom att utöva det kan vi förstå vår egen och andra kulturer, både samtida och historiskt. Dansen är en del av vårt kulturarv.

Och så är det ju roligt också! Icke att förglömma.

Läs också:

2013-01-19

Ömhet börjar också bli normalt

De här killarna har jag hittat på internet. De har alltså
ingen direkt koppling till texten.
Från webpages.scu.edu
Som kontrast mot vad jag skrev igår och delvis också som svar på Thérèses kommentar på det vill jag nu berätta om en annan iakttagelse jag har gjort. Jag har skrivit om detta tidigare, men det tål att sägas igen. Relationer mellan pojkar handlar inte enbart om hierarkier, våldsutövande och hävdelsebehov, i alla fall inte för alla överallt hela tiden. Det senaste året har jag vid ett flertal tillfällen lagt märke till killar i gymnasieåldern, som kelar med varandra. Anledningen till att jag lagt lite extra märke till det är att det inte (enbart) är killar som dansar eller utövar andra för pojkar otypiska aktiviteter. Inte heller är det killar som i första hand tänder på killar, som har en önskan om att vara tjejer eller mittemellan eller på något annat sätt utmanar eller överskrider sin könsroll. De killar jag har iakttagit har genom sitt uttryck levt upp till de normer jag ser råda för tonårspojkar och blivande män. De har varit sportiga, moderiktiga och ganska tuffa - men de har kelat. De har pillat varandra i håret, lutat huvudet mot varandras axlar, klappat på varandra, lutat ryggarna mot varandras ben, och så vidare. Det var precis sådant, som mina tjejkompisar (de få jag hade) och jag ägnade oss åt i den åldern. Då hade det dock varit helt otänkbart för killar. Jag är väldigt glad att det verkar som om även pojkar nu i större utsträckning får tillgång till det, som var stärkande och viktigt för mej när allt runtomkring var förvirrande.

Förmodligen är det fortfarande ett helt otänkbart beteende för många män och pojkar. Genus är inte den enda faktor, som spelar in här. De killar jag har iakttagit har, möjligen med enstaka undantag, varit ljushyade ungdomar ur medelklassen med svenska som modersmål. I andra pojkgrupper råder med stor sannolikhet andra normer. Men ändå. Om förändring kan ske i en grupp kan den kanske sprida sej till andra grupper. Varje pojke och sedermera man, som får tillgång till ömhet och beröring som är kopplade till varken sex eller våld, har vunnit något stort. Och inte bara han, utan också alla vi andra, eftersom det kommer leda till att det blir lugnare och mer behagligt att vara i närheten av honom. Ingen människa är fri förrän alla människor är fria.

2013-01-18

Våld är normalt

Häromdagen publicerade GP en debattartikel av gymnasieläraren Marcus Svensson, som menar att våld utgör kärnan i pojkars identitetsskapande. Han har rätt naturligtvis och han är inte den förste att påpeka detta. För sju år sedan påpekade Stephan Mendel-Enk i Med uppenbar känsla för stil att alla män tjänar på ett fåtal mäns våldshandlingar. När det gäller de pojkar i skolåldern, som Marcus Svensson skriver om, är det dock ingen som tjänar på det - och i förlängningen gör ju inte vuxna män det heller. Våldet upprätthåller visserligen könsmaktsordningen, där män är privilegierade, men hur kul är det att ha privilegier för att folk är rädda för en?

Ändå måste man, för att anses vara en "riktig man" vara beredd att utöva åtminstone ett visst mått av våld. För att överleva som pojke måste man inrätta sej i våldskulturen och förhålla sej till den. Man kan inte bara strunta i vad andra tycker, även om vuxna ofta vill försöka intala barn det. Pojkar utsätter både flickor och varandra för våld. Ingen kommer undan.

Visst måste det väl vara de vuxnas ansvar att ändra på detta? Jag har ett enda förslag på vad man kan göra: Acceptera aldrig. Säg alltid ifrån.

Jag har tre regler i mitt klassrum: Var modig. Var stolt. Var schysst. Det är mina enda tre regler och de är inte förhandlingsbara. De förutsätter varandra. Är alla schyssta mot varandra är det lätt att vara både modig och stolt. Vågar man göra något man är rädd för (=mod) blir man stolt över sej själv. Känner man sej stolt vågar man utmana sina gränser. Är man stolt över sej själv är det lättare att vara schysst mot andra. Och - något som är viktigt att komma ihåg - ibland krävs det mod för att vara schysst. Därför är alla tre lika viktiga och får aldrig tummas på. Jag släpper inte igenom något som bryter mot någon av de tre reglerna. Aldrig.

Jag säger till ungdomar på stan också, om de är taskiga mot varandra. Min åsikt är att vuxna måste visa att de ser och att det inte är acceptabelt att utöva våld, även om det "bara är på skoj". Den vanligaste reaktionen är att den som bråkar blir generad och den som utsatts blir tacksam (och ibland också lite generad).

Inte så att jag vill skryta med mina superhjälteinsatser i stadsvimlet. Jag bara menar att det är viktigt att inte acceptera våld och se det som något normalt. Säg inte: "Pojkar är pojkar." De är så mycket mer än så.

2013-01-15

Debattartikel i DN

DN Debatt publicerade igår en debattartikel av Gustav Fridolin och Jabar Amin från Miljöpartiet. Jag har inget att anmärka på, förutom att (mp) varit med och beslutat om lärarlegitimationen och introduktionsåret, men det är ju en annan historia. Här är artikeln.

2013-01-14

Vad är dansdans?

Den frågan fick jag idag. Så här svarade jag:

Dansdans har under det senaste decenniet blivit en etablerad term, för att beskriva (nutida) dans, som främst består av sammanlänkade rörelser framförda tillsammans med musik - alltså det som förmodligen de flesta icke-dansare skulle se som "riktig" dans. Termen förhåller sig till andra termer, som beskriver andra dansfenomen, till exempel dansteater (en fusion av dans och fragmenterad talteater) och antidans (en typ av scenkonst som relaterar till dans men försöker bryta ramarna för vad dans kan vara). Jag antar att det uppstod ett behov av att benämna även den dans som var (är?) norm. Till dansdans räknas i första hand abstrakta verk och inte så ofta berättande föreställningar, som oftast kallas dansdrama (kända exempel är Bounces Gökboet och i princip allt av Mats Ek och Birgit Cullberg).

2013-01-11

Varför jag gillar Centerns förslag på nytt idéprogram

Det finns egentligen bara en avgörande anledning: Det är konsekvent. Att min spontana reaktion på detta var förvåning fick mej att inse hur ovanligt det är med konsekvens i svensk politik. Oavsett vilka åsikter man har måste man ju ändå säga att Centern med förslaget om nytt idéprogram profilerar sej som det enda verkligt liberala partiet. Är man liberal måste man vara för fri invandring och mot skolplikt. Liberalismens största styrka är, enligt min åsikt, åsikten att varje människa har rätt att leva som hen vill. Flersamma relationer borde därför vara ungefär lika kontroversiellt för liberaler som homosexualitet - det vill säga inte alls.

Men i alla fall, mest intressant för den här bloggen är idén om avskaffad skolplikt. Om folk kunde sluta få panik, så fort någon föreslår en radikal förändring, kanske vi kunde få ett intressant samtal om vad det skulle innebära praktiskt och filosofiskt. Hur skulle skolan behöva förändras? Hur stort ansvar skulle läggas på föräldrarna? Skulle skolan över huvud taget finnas kvar? Skulle lärare tvingas marknadsföra sej som egenföretagare? Skulle utbildning bli en hushållsnära tjänst? Här blir också liberalismens största svaghet synlig, nämligen att en förutsättning för ett fungerande liberalistiskt samhälle är att alla människor är friska och starka. Alla måste alltid vara kapabla att fatta rationella beslut och ta ansvar för konsekvenserna. När det gäller skolan handlar det om barn, en grupp som har mycket lite att säga till om i samhället och som är helt beroende av schyssta (eller oschyssta) vuxna. Vad händer, om vårdnadshavare väljer att hindra sina barn från att gå till skolan? Idag är det förbjudet, men med avskaffad skolplikt hjälper det inte att man säger att alla barn har rätt att gå i skolan - för hur ska man veta vad barnen vill, om föräldrarna håller dem hemma?

För lite smartare och bättre underbyggda tankar kring skolplikt rekommenderar jag Björns blogg. I övrigt hoppas jag på att fler partier följer Centerns exempel och bestämmer sej för att sticka ut lite med ett eller annat radikalt förslag. Då skulle järnrören inte längre vara ensamma på det området och kanske inte heller dominera så fullständigt i media.

2013-01-08

Det var det där med lärarkompetens igen

Kungliga Svenska Balettskolan (KSB) har fått kritik från Skolinspektionen, för att lärarna kränker eleverna och har en nedlåtande attityd (DN, LN). Dansarutbildningen är en elitutbildning och då får vissa undantag göras från skollagen, men inte hur stora som helst. Till exempel måste man införliva skolans grundläggande värderingar om människors integritet och lika värde i undervisningen. Med risk för att låta dryg säger jag att om de som undervisar på KSB hade varit lärare hade de vetat det och med största sannolikhet gjort det.

Nedlåtande attityd och kränkande kommentarer från dem som undervisar kommer knappast som någon överraskning för någon som själv har erfarenhet från dansvärlden (och balettvärlden i synnerhet). Alla som har utbildat sej inom dans har förmodligen blivit utsatta för detta eller sett någon annan bli det. Har någon helt sluppit undan har hen haft extrem tur. Den typen av beteende har varit (och är i viss mån fortfarande) mer regel än undantag, en medveten strategi och kallas för den gamla skolan. Hela syftet med undervisningsmetoden är att bryta ner eleverna, för att sedan bygga upp dem (och forma dem efter den mall genren eller skolan anger). Problemet är att man i många fall aldrig kommer till uppbyggningsfasen. Många elever och studenter hoppar av utbildningarna för att de inte pallar trycket. En del fortsätter dansa, men är ständigt olyckliga. Det där med att vara olycklig har för övrigt ansetts ganska klädsamt. Allt för konsten, ni vet. Man måste offra sej, om man vill dansa. Var lite tacksam! Du får ju faktiskt dansa!

Mina fina balettelever, som utvecklas och växer utan tvång och rädsla.

Om man hade ställt samma krav på KSB som på alla andra gymnasieskolor i Sverige hade man kunnat frångå det här gamla systemet. Om avsteg från skollagen inte hade varit tillåtna och om det hade funnits krav på att de som undervisar ska vara lärare hade man kanske upptäckt att en annan balettskola är möjlig. Men så är det inte. Skolinspektionen biter Utbildningsdepartementet i svansen, för de sistnämnda bestämde redan tidigt att de som undervisar på KSB inte skulle omfattas av kravet på lärarlegitimation, enligt logiken att det inte finns några utbildade lärare som är tillräckligt bra på balett för att kunna undervisa där. Nä...hä? Nämen, då förstår vi. Eller nej, det gör vi inte. De som undervisar i obligatorisk verksamhet, vare det elitutbildning eller ej, ska vara lärare. Så måste det vara. Riktiga lärare skulle inte säga taskiga saker till eleverna, utesluta dem från föreställningar och hota dem med avstängning från utbildningen.* De skulle koncentrera sej på att lyfta eleverna och hjälpa dem bli så bra dansare som möjligt. Då skulle eleverna inte behöva vara livrädda för att berätta om mobbningen som förekommer på skolan (inte mellan eleverna, utan från lärarna mot eleverna), utan skulle kunna fokusera på att växa och dansa och utvecklas.

Regeringen behöver ta sitt förnuft till fånga, när det gäller dansarutbildningen. Det är en gymnasieutbildning och den ska vara underkastad samma regler som alla andra - eftersom det skulle gynna eleverna.

*Rektor för KSB har rätt att fatta beslut om att avskilja elever från utbildningen, om de anses ha för svårt att nå målen.

2013-01-07

Med musikal som vapen

No Border Musical - en gränslös föreställning
Asylgruppen och Teater Interakt, Bastionen, Malmö

Igår såg jag den kanske viktigaste föreställningen någonsin. Teater Interakt, Asylgruppen och ett tiotal ungdomar, som flytt till Sverige, har tillsammans skapat en musikal, som spränger gränser på mer än ett sätt. När arbetet började var de deltagande ungdomarna alla papperslösa, men två år senare är samtliga inne i asylprocessen igen.

Musikalen har ingen handling i traditionell mening, men en ramberättelse och ett antal karaktärer, som återkommer i olika scener. Ramen är en jubileumsfest år 2032, där det som firas är 10 år utan gränser. På festen möts människor, som tillsammans minns hur det var 20 år tidigare, då människor som flytt från krig och förtryck fängslades, avhumaniserades och skickades tillbaka. Det är handläggarna på Migrationsverket, Cornelia, Tina och Robert, som slits mellan sin plikt och sin moral. Det är aktivisten Siri, som dömts för egenmäktigt förfarande efter att ha hjälpt ett antal personer att rymma från ett förvar. Hennes dotter proklamerar vid jubileet hur stolt hon är över att hennes mamma var med och kämpade. Det är ett anonymt flyktingpar, som diskuterar balansen mellan aktivism och anpassning, mellan att synas och att vara osynlig. Det är en barnläkare, som röntgar handleder, kollar tänder och mäter könsorgan, för att se om barnen är barn, men som till slut får nog. Det är poliser, som "bara verkställer en annan myndighets beslut". Det är en pilot, som flyger deportationsplan, men så småningom inser att han kan vägra. Och det är en migrationsminister, Tobias Billström, som ihärdigt upprepar att Sverige har en human flyktingpolitik. Alla får faktiskt nog till slut - utom Tobias Billström. Alla kräver till slut förändring - utom Tobias Billström, som sjunger en version av Du måste finnas från Kristina från Duvemåla, där det som måste finnas är gränser och murar: "De måste finnas, de måste! Jag har ju min makt genom dem!"

Från sydsvenskan.se
Manuset till No Border Musical är mycket, mycket bra. Texten bygger på de deltagande ungdomarnas och andra människors berättelser tillsammans med nyhetsrapportering och har vävts samman på ett intelligent och smidigt sätt. Gestaltningen är också överraskande bra, inte minst den av Tobias Billström, som är så slående lik den verkliga förlagan att den blir komisk. Att Robyn dyker upp i slutet av föreställningen är också en rolig överraskning. Uppsättningen har haft en mycket begränsad budget, vilket har stimulerat till kreativa scenlösningar, där aktörerna själva utgör en viktig del av scenografin. Orkestern är pytteliten, men tillräckligt stark för att orka bära hela föreställningen rakt igenom de dryga två timmar som den pågår. Jag kan inte låta bli att fantisera om att ensemblen inom en snar framtid ska tilldelas en större summa pengar, som skulle göra det möjligt att sätta upp föreställningen på en professionell nivå och turnera över hela Sverige (och helst hela Europa). Att kunna fylla på med mer rekvisita, scenografi, musiker och ljud- och ljusteknik skulle lyfta den här musikalen till oanade höjder. Alla inblandade skulle naturligtvis vara kvar, men de kunde stöttas upp av fler och mer erfarna. Och kanske skulle till och med den riktiga Robyn kunna vara med. Vilken dröm!

Kanske blir den drömmen verklighet. Är det något den här musikalen visar är det just att drömmar kan slå in. Uppenbart är också att scenkonst kan vara - och är - politisk. Musikal är inte bara glittriga masscener i perfekt synk - det är också ett effektivt retoriskt vapen. Jag hoppas på fler musikaler av det här slaget i framtiden.

Läs också:

2013-01-05

Man lär sej inte alltid i rätt ordning, del 2

Idag pratade jag med en vän om huruvida undervisning bör utgå från vad eleverna vill lära sej eller ett logiskt system där man börjar med de mest grundläggande momenten inom ett område och sedan bygger vidare steg för steg. Då kom jag att tänka på en jag kände, när jag var i 15-årsåldern. Hon hade lärt sej att spela en R.E.M.-låt på gitarr. Jag minns nu inte vilken, men tydligen är den väldigt svår att spela. När jag berättade för andra gitarrkunniga att hon kunde den menade de att hon måste vara jätteduktig på gitarr och i princip kunna spela vad som helst. Det kunde hon dock inte. Hon kunde enbart den låten.

Det jag berättat är ett exempel på lärande som bygger på nyfikenhet och vilja. En 15-åring kämpar för att lära sej spela ett stycke hon vill kunna spela. Det tog förmodligen ganska mycket tid och hon stötte förmodligen på en del motgångar, som hon övervann tack vare sin motivation. Hon var nöjd med att kunna spela låten och visade gärna upp sin nyvunna kompetens. Dock hade hon ingen generell förståelse för gitarren som instrument och kunde inte spela andra låtar vare sej utantill eller efter nedskrivna ackord/noter. Våra vägar ledde oss åt olika håll, så jag vet inte om hon fortsatte att spela gitarr, men jag tänker mej att hon borde ha gjort det. Sannolikheten är stor att hennes lyckande väckte ett intresse för att musicera i allmänhet och spela gitarr i synnerhet.

Om hon istället hade börjat från början hade situationen varit en helt annan. Oavsett om hon hade börjat träna ackord med hjälp av en gitarrbok (appar fanns inte på den tiden) eller om hon gått och tagit lektioner hade det dröjt flera år innan hon ens hade fått pröva att spela den låten hon ville spela. Kanske hade hon lärt sej mycket annat och byggt upp en förståelse för instrumentet på vägen dit, men risken är stor att hon hade tröttnat innan hon ens var i närheten av R.E.M. Hon hade då misslyckats med att nå sitt mål.

Så vad kan vi dra för lärdom av den här berättelsen? Jo, återigen, att vi inte alltid lär oss saker i "rätt" ordning. Jag tror att ett av mina mål för 2013 ska vara att införliva den vetskapen i min undervisning. Jag lovar att återkomma med rapport, när jag har kommit på hur man gör.

Läs också:

2013-01-01

Bloggtips för 2013

Jag vill inleda det nya året med att tipsa om en del bloggar jag brukar läsa. Länkar till både dem och flera andra finns i bloggrollen i högerspalten (under rubriken Läs också).


Skola och undervisning

Killfröken

Killfrökens inlägg är ofta ganska korta, men alltid tänkvärda och underhållande. Mestadels återges små anekdoter om skribentens elever, deras tankar, hur de kommunicerar och hur detta kan användas i undervisningen.

Björn - om skola och utbildning

Det här är kanske den mest överväldigande lärarbloggen som finns. Inläggen kommer inte jätteofta, men varje gång jag läser blir jag helt omtumlad. Alla mina föreställningar om skolan välts omkull och måste omvärderas - och jag gillar det. Björn får mej att inse att en annan skola verkligen är möjlig.

Flumpebloggen

Inte heller här är inläggen särskilt frekventa, men de är desto klokare. Flumpebloggen trotsar alltid det rådande paradigmet inom skolpolitiken och påpekar på ett stillsamt men ändå upproriskt sätt när debatten går åt fel håll (dvs i princip alltid).


Träning och hälsa

Better Movement

En blogg, där man kan lära sej mycket, om man tar sej tiden att plöja de ganska stora textmassorna på engelska. Skribenten är rolfare och förespråkar principen: If you make the easy elegant, the hard becomes easy, and the impossible becomes possible. Satsa alltså på att öva på de enkla rörelserna, för att prestera så bra som möjligt. Relevant för alla som tränar och inte minst för dansare.

Träna styrka

Här är också ganska mycket text, men på svenska, vilket gör det lite lättare. Alla inlägg diskuterar olika vetenskapliga studier kring kost och träning. Den som skriver är sjukgymnast.

Träningslära.se

Samme sjukgymnast som ovan delar den här bloggen med en kostvetare. Även här diskuteras vetenskapliga rön kring kost, träning och prestation.

B-boy Science

Ytterligare en blogg, där man kan lära sej massor om hur kroppen fungerar och ofta specifikt i relation till dans. Skribenten är sjukgymnast och breakare och skriver på ett befriande sätt om smärta, träning och hälsa. Bloggen är på engelska.

Tankestormar

Thérèse skriver inte så frekvent längre, men alltid klokt och skarpt. Bloggen handlar om psykisk ohälsa ur såväl personligt som politiskt perspektiv. Thérèse, som skriver, är beteendevetare och föreläsare om just bloggens ämne.