2013-10-24

Feministisk dansundervisning, del 4: Alla kvaliteter åt alla!

En gång auskulterade jag på en lektion, där en dans om vintern lärdes ut och övades in. Eleverna var ungefär åtta år och av blandade kön. I koreografin fanns två roller: snöflingor och istappar. Danspedagogen delade in grupperna på ett sätt, som förmodligen kändes snabbt och enkelt; tjejerna som snöflingor och killarna som istappar. Snöflingornas alla rörelser var indirekta.* De sprang huller om buller och fladdrade med vita papper. Istapparnas rörelser var istället direkta.* De rörde sej stelt med raka armar och ben och pekade med pinnar. Det var absolut inga som helst fel på koreografin. Den var enkel, uttrycksfull och kontrastrik. Problemet var att eleverna bara fick tillgång till hälften av materialet. Flickorna fick enbart öva indirekt rumsanvändning och pojkarna fick enbart öva direkt rumsanvändning. Att grupperna var indelade på just det sättet förstärkte såklart också bilden av att det endast finns två kön och att dessa är varandras motsatser.

Anekdoten jag beskrivit är ingen engångsföreteelse. Inom den klassiska baletten har flickor och pojkar vanligen sin teknikträning i separata grupper. Flickorna tränar tåspetsteknik och pojkarna tränar hopp. De dansar tillsammans enbart när de tränar pas de deux (duetter). Jag har flera gånger hört och läst om dansundervisare, som berättar att när de har killgrupper i till exempel kulturskolan arbetar de på ett annat sätt än med ”vanliga” grupper (dvs grupper som huvudsakligen består av flickor). Med killarna gör de kraftfulla övningar med mycket förflyttning och explosiva rörelser. Vad de gör med tjejerna nämns sällan, men man får väl anta att de övar på lätta/svaga rörelsekvaliteter, eftersom det motsatta påpekas om pojkarna. Både i balettskolorna och i kulturskolornas könssegregerade grupper tränas alltså respektive kön i de rörelsekvaliteter, som är förknippade med deras könsroll. Bilden av det binära könssystemet bekräftas och skillnaderna förstärks.

Jag menar att alla dansare behöver behärska alla rörelsekvaliteter. Olika kvaliteter ligger mer eller mindre nära till hands för olika personer, men min erfarenhet är att det är individuellt och inte könsbundet. För att utvecklas som dansare behöver alla både få njuta av att använda de kvaliteter som känns naturliga och lättillgängliga och träna de kvaliteter som känns svårare. Ju fler kvaliteter som täcks in i varje lektion desto större chans att alla får uppleva detta.

I exemplet med vinterdansen ovan skulle jag ha gjort två saker annorlunda. Dels hade jag delat in grupperna på ett annat sätt och dels hade jag låtit alla lära sej båda rollerna. Att dela in grupperna efter kön är lika galet som att dela in dem efter andra fysiska egenskaper, till exempel ljus- och mörkhåriga, blå- och brunögda, korta och långa, födda tidigt och sent på året, och så vidare. Jag har aldrig varit med om att det skett (förutom korta och långa, faktiskt). Hellre skulle jag rekommendera den klassiska idrottsindelningen ett två ett två ett två… eller på samma sätt fast kanske säga snö is snö is snö is… Efter ett par genomdansningar kunde grupperna sedan fått byta roll, så alla fick prova snöns lätta, indirekta rörelser och isens tunga, direkta.

Det finns ju heller ingen anledning att göra olika saker i kill- och tjejgrupper.** I båda typerna av grupper bör alla rörelsekvaliteter tränas. Och allra mest ska förstås de kvaliteter, som eleverna verkar ha svårt för, jobbas med. Då utvecklas barnen som dansare och som människor, lär sej att använda kroppen på mer varierade och nyanserade sätt.

Dagens tips för en jämlik danssal är sammanfattningsvis:
  1. Dela inte in tjejer och killar i olika grupper, utan välj ett annat sätt att dela.
  2. Låt alla elever, oavsett kön, öva alla rörelsekvaliteter.
  3. Lägg hellre mer tid på de kvaliteter eleverna verkar ha längst till än att förstärka det de redan kan.


*Begreppen direkt och indirekt handlar om hur kroppen rör sej i rummet. Direkt rumsanvändning innebär rörelser med tydlig riktning. Indirekt rumsanvändning är det motsatta, alltså rörelser i ingen särskild riktning.

**Kanske diskuterar jag kill- och tjejgruppers vara eller icke vara i ett annat inlägg.

2013-10-21

Feministisk dansundervisning, del 3: Könsneutrala duetter

Moderna Dansstudion, som jag driver tillsammans med Elin Rippe, är en uttalat feministisk dansstudio. Jag får ofta frågor om vad det innebär i praktiken. Därav denna lilla bloggserie med enkla tips på hur danssalen kan göras jämlik. Precis som alla andra är Elin och jag ofullkomliga. Annars hade vi kunnat säga att vi driver en jämlik dansstudio, men nu är den bara feministisk - det vill säga att den strävar efter jämlikhet.

I västerländsk dans finns en tydlig norm att dansa i tvåkönade par. Det gäller både sällskapsdans, där syftet med dansen ofta är eller har varit att flörta, utforska sin sexualitet och eventuellt hitta en partner, och scenisk dans, där kärlekshistorier ofta skildras i duetter. I sällskapsdansen har ordet queer smugit sej in allt oftare. Om jag har förstått saken rätt innebär det huvudsakligen två saker: att det inte nödvändigtvis behöver vara en man och en kvinna som dansar (det finns också en insikt i att alla inte heller passar i de kategorierna) och att det i de fall en man och en kvinna dansar tillsammans inte är självklart att det är mannen som för och kvinnan som följer. Eftersom jag sysslar väldigt lite med sällskapsdans vet jag inte hur utbredda queervarianterna är, men på något sätt har jag fått uppfattningen om att sällskapsdansen har kommit längre än den sceniska dansen här. Bortsett från några få, som uttryckligen jobbar med kroppspolitik, verkar det inte ens finnas någon vilja att dämpa de könsstereotypa uttrycken något i scendansen.

De duetter jag ser på scen är slående heterosexistiska. Jag hör inte till dem som följer So You Think You Can Dance, men att döma av de klipp jag sett (som ändå är ganska många) svämmar programmet fullkomligen över av heteroduetter i lyrisk stil. Det är inte bara det att det alltid är en man och en kvinna som dansar tillsammans, de har också olika uppgifter, som är tydligt kopplade till deras genus. Den kvinnliga dansaren flyger omkring i rummet, spretar med benen och styrs av någon annans vilja medan den manliga dansaren agerar kavaljer, stödjer, fångar och lyfter på ett sätt som knappast kan överträffas ens av den klassiska baletten – trots att koreografierna ofta kallas contemporary, alltså nutida (ursäkta, men jag måste fnysa åt detta begrepp). Det här tv-programmet är inte ensamt om detta, tvärtom är det förmodligen ganska representativt för den sceniska dansen, och det är mina elevers främsta källa till dansintryck. Jag vill visa dem något annat.

På mina lektioner och i de stycken jag gör till uppvisningar gör jag ingen könsbunden parindelning. När vi jobbar i par får alla prova att göra allt. Det betyder till exempel att alla oavsett kön eller kroppsstorlek får både lyfta och bli lyfta. Jag märker att många tjejer tror att de inte kan lyfta någon. Varför? För att de aldrig har sett en kvinnlig dansare lyfta en annan dansare. Däremot verkar många ta för givet att alla killar kan lyfta folk hur som helst utan att ha tränat på det, vilket inte heller stämmer. Både att lyfta och att bli lyft kräver teknik.

Att dansa i enkönade par är egentligen inget ovanligt på dansskolor av den enkla anledningen att de flesta eleverna vanligen är tjejer. När jag låter mina elever dansa i (förmodat) enkönade par handlar det dock inte om brist på killar. Mina manliga elever får också dansa med varandra, om de vill eller om jag bestämmer det. Jag utnämner aldrig den ena i paret till kille och den andra till tjej, vilket annars är vanligt. Jag kallar dem istället till exempel A och B eller ettor och tvåor eller, om jag visar tillsammans med en annan person, kallar jag dem som gör som jag för Emelie och de som gör som min partner för den personens namn. Mina duetter handlar nämligen inte om att förstärka könsroller eller lära eleverna att killar dansar på ett sätt och tjejer på ett annat. De handlar inte heller om att det finns två kön i världen, eftersom det ju finns många fler. Jag brukar inte heller låta A stödja/lyfta och B balansera/flyga hela stycket igenom, utan växlar, så att relationen mellan dansarna blir mer dynamisk – så som livet är.

Blir folk chockade av detta? Nej, jag har i alla fall inte märkt det. Efter en uppvisning, där jag hade låtit mina balettelever dansa i (förmodat) enkönade par (det fanns flera kön i gruppen och alla var likadant klädda), frågade jag av ren nyfikenhet mina närstående om de hade lagt märke till det. De rynkade sina pannor och skakade sedan på huvudet. De hade inte tänkt på det alls.

Alltså, dagens tips för mer jämlik dansundervisning är att skapa duetter, som handlar om andra saker än att förstärka de binära könsrollerna. Sammanfattning:
  1. Visa dina elever någonting annat än det de vanligen ser.
  2. Inse att du har elever av flera kön (oavsett hur de ser ut på ytan).
  3. Låt eleverna dansa könsneutrala duetter.

2013-10-19

Feministisk dansundervisning, del 2: Värdera inte elevernas utseende

Moderna Dansstudion, som jag driver tillsammans med Elin Rippe, är en uttalat feministisk dansstudio. Jag får ofta frågor om vad det innebär i praktiken. Därav denna lilla bloggserie med enkla tips på hur danssalen kan göras jämlik. Precis som alla andra är Elin och jag ofullkomliga. Annars hade vi kunnat säga att vi driver en jämlik dansstudio, men nu är den bara feministisk - det vill säga att den strävar efter jämlikhet.

Jag har som princip att aldrig kommentera mina elevers utseende, inklusive deras kläder. Det finns två huvudsakliga orsaker till det:
  1. Hur eleverna ser ut är oftast irrelevant för undervisningen.
  2. Särskilt tjejer får tidigt lära sej att det är för sitt utseende de kan få mest bekräftelse.* Utseendet blir alltså väldigt viktigt, för att få uppmärksamhet och status. Jag vill inte förstärka den snedvridningen.


Det finns tillfällen då jag väljer att frångå min princip. Ibland kan det vara nödvändigt att kommentera en elevs utseende, för att hen ska veta att hen inte är osynlig för mej. Det gäller främst när någon har gjort en stor förändring, till exempel gjort en radikal klippning eller färgning av håret. Det går dock utmärkt att kommentera, utan att värdera. Istället för att säga att den nya frisyren/färgen är snygg/ful säger jag saker som: ”Å, ny hårfärg!” eller ”Vad kort hår du har!”

Det händer också att elever specifikt visar mej någonting, till exempel att de har ett nytt klädesplagg, smycke eller liknande. Då försöker jag också att bekräfta det utan att värdera dess utseende, till exempel: ”Är den [nya tröjan] skön?” eller ”Hur känns det att ha det [armbandet] på sej?”

När jag ser att en elev har ansträngt sej att klä sej för en viss genre, till exempel balett, kan det hända att jag säger: ”Vad balettig du ser ut idag!” eller något liknande.

Ytterligare tillfällen när jag frångår principen är när det faktiskt är relevant för undervisningen. Det händer ganska sällan, men kan vara exempelvis om vi jobbar med counter-balance, då längd och vikt påverkar hur mycket vi måste luta oss mot eller från varandra. Det kan också handla om att eleverna ska få större förståelse för sin egen kropp, proportioner, funktioner, rörlighet, styrka också vidare. Då är det också viktigt att inte värdera, utan att enbart konstatera fakta, det vill säga att inte säga: ”Du har sådana fantastiska långa ben” utan nöja sej med: ”Du har långa ben.” Att inte säga: ”Du har sådan underbar pointe” utan torrt: ”Du har rörliga fötter.” Och så vidare. Då är det nämligen också lättare att lika okomplicerat konstatera de förhållanden som kanske inte anses lika ideala i dansvärlden.

Så vad gör jag istället, för att bekräfta eleverna? Jo, jag koncentrerar mej på det som är relevant i sammanhanget, nämligen deras dans. Även här försöker jag utmana mej själv att inte värdera, utan att endast bekräfta att jag ser hur de dansar, vilka rörelsekvaliteter som ligger närmast till hands för var och en, vilken typ av musikalitet de verkar ha, vilken typ av rörelser och rytmer de gillar mest. Jag uppmuntrar också när de är stolta, modiga, schyssta och kreativa. Men sen handlar bekräftelse mer om att sluta titta på eleverna så himla mycket och istället lyssna på dem desto mer.

Sådärja, det var dagens tips för en mer jämlik danssal. Här kommer sammanfattningen:
  1. Undvik att kommentera elevernas utseende i mesta möjliga mån.
  2. Om du måste/vill kommentera, gör det så långt det är möjligt utan att värdera.
  3. Titta mindre, lyssna mer.



*Att det särskilt gäller tjejer är relevant i sammanhanget, eftersom – som jag konstaterade i del 1 – de flesta som dansar är just tjejer.

2013-10-16

Feministisk dansundervisning, del 1: Köna inte eleverna

Moderna Dansstudion, som jag driver tillsammans med Elin Rippe, är en uttalat feministisk dansstudio. Jag får ofta frågor om vad det innebär i praktiken. Därav denna lilla bloggserie med enkla tips på hur danssalen kan göras jämlik. Precis som alla andra är Elin och jag ofullkomliga. Annars hade vi kunnat säga att vi driver en jämlik dansstudio, men nu är den bara feministisk - det vill säga att den strävar efter jämlikhet.

De flesta som dansar är tjejer biologiskt och/eller socialt. Det verkar nästan som om det ingår i att fostras till kvinna att ta danslektioner under en kortare eller längre period i livet. Det har funnits tider då dans ansetts vara en nödvändig del av allas uppfostran eller bildning – åtminstone i de övre samhällsskikten. Den tiden är förbi, men ändå verkar det vara en viktig del av kvinnoblivandet att gå och dansa. Annat är det för killar, tydligen. Killarna och männen på dansskolorna är få. De som identifierar sej som något annat än kille eller tjej är lika osynliggjorda på dansskolor som i samhället i övrigt.

Ett intressant fenomen, tycker jag, är att när kvinnor försöker ta sej in på ett mansdominerat område möter de generellt mycket motstånd, medan män, som vill in på ett kvinnodominerat fält möter jubel och hurrarop (personer med annat/oklart könsuttryck möter förmodligen motstånd överallt). I dansvärlden märks detta på flera sätt. Ett av dem är att väldigt många, både undervisare och elever, känner ett stort behov av att kommentera hur kul det är, när en person av hankön är med på klassen. Är det flera killar med faller folk nästan omkull av glädje.

Jag kommenterar aldrig mina elevers könstillhörighet (om det inte är relevant av någon orsak, till exempel att en eller flera elever vill prata om sin könsidentitet, diskutera en orättvisa eller liknande), av flera orsaker:

  1. Nästan alltid är det helt irrelevant för undervisningen vad eleverna har för biologiskt kön och oftast också vad de har för könsidentitet.
  2. Jag vet inte säkert hur var och en identifierar sej. Det kan vara både tröttsamt och ensamt att ständigt bli felkönad.
  3. Det är ganska jobbigt att det alltid blir en grej av att en gör något en gillar att göra. Jag har hört berättelser om och av pojkar, som har slutat dansa eller sjunga, för att de tröttnade – inte på konstformen utan på att ständigt få höra hur kul det var att de som var killar höll på med just dans eller sång.

Något jag däremot gör är att i namnrundan, som inleder kurser och workshops, också låta alla berätta vilket pronomen de vill att andra använder om dem i tredje person. Ingen måste välja pronomen, men alla är inbjudna att göra det. Det gör jag också av flera anledningar:

  1. Jag vill använda rätt pronomen om var och en.
  2. Det är schysst om eleverna använder rätt pronomen om varandra.
  3. Jag tycker inte alltid det ska behöva vara den som bryter mot den binära normen, som ska behöva särskilt påpeka att hen använder ett annat pronomen än hon och han. Om alla får säga blir det inte en så stor grej.

Hepp! Det var dagens enkla tips för hur du kan göra ditt klassrum mer jämlikt. För att sammanfatta:

  1. Kommentera aldrig elevernas könstillhörighet (om det inte är 100 % relevant).
  2. Låt eleverna själva välja vilket pronomen du och andra använder om dem.