Årskrönika 2015

2015 blev året då jag kom igång med bloggandet igen efter en lång period av mycket sporadiska inlägg. Mitt första inlägg handlade om min bok Koppla bort autopiloten, som jag började skriva förra året. Nu har jag skrivit hela, men har ännu inte hittat någon som vill ge ut den. Förhoppningsvis kommer den ändå ut på något sätt under nästa år.

Koppla bort autopiloten berör främst genus, men även andra maktordningar samt att ha ett normkritiskt förhållningssätt i allmänhet i sin undervisning. Teman som relaterar till boken har förstås dykt upp även på bloggen under året. Jag har skrivit om varför tolerans är problematiskt, hur svårt det är att fatta sej kort om feministisk dansundervisning, vardagsrörelser och klass, disciplin, klassisk balett i relation till feminism, klass och vithetsnormen, skillnaderna på att kunna, veta, vara bra på och känna sej bekväm med och till slut, i december, redde jag ut begreppen normkritik respektive normkreativitet. Nära normkritiken ligger flumpedagogiken. I den kategorin har jag i år haft mage att påstå att auktoritet = förtroende och att lärande sker genom kaos.

Ibland händer det att jag förebildar, trots allt.
Foto: Elin Waileth

I januari och februari skrev jag några inlägg för terminstarten, där jag gav råd till nya undervisare, beskrev en egen erfarenhet av otrygghet och modifierade en lista över danssalsetikett. I slutet av terminen följde jag upp med att påpeka att en inte behöver vara perfekt för att undervisa, utan att det ofta snarare kan vara en fördel att inte leva upp till de högt ställda idealen inom olika genrer.

Spridda skurar av frustration över den skolpolitiska debatten har duschat hela året. Först var det folkpartiet, som vägrade lyssna på Vetenskapsrådet. Tur att de inte styr utbildningsdepartementet längre, tänkte jag - tills nuvarande skolministern plötsligt tog över den förres politik och ville förbjuda mobiltelefoner i klassrumet. I juni pratades det om att elever måste ta större ansvar för sina studier och jag ifrågasatte förutsättningarna för detta. Frampå hösten tröttnade jag på att ständigt bli misstrodd som både lärare och konstnär samtidigt som konstnärer utan pedagogisk utbildning och lärare utan dansutbildning uppmuntrades att undervisa dans och andra kulturämnen i olika sammanhang. Samarbetet mellan Waileth & Bardon och Sörmlands museum väckte tankar kring Skapande skola och hur märkligt det systemet att fördela kulturpengar är. Till sist kom Lärarnas Tidning med ett temanummer om lärarlegitimationen, som påminde mej om att jag numera inte är behörig att ansvara för undervisning och betygsättning.

I mars skrev jag flera inlägg för att besvara en bekants frågor om långvariga skador och sjukdomar. Jag skrev om att ta sej själv på allvar, att komma tillbaka från en skada, stressen över missad träning och hur en vet om det är dags att börja träna igen eller inte. Hälsotemat fortsatte med inlägg om konsekvenserna av energiunderskott, vad som skiljer hård träning från bra träning och hur en känner skillnad på skador och träningsvärk.

Anatomiundervisning för dansare.
Foto: Kasturi Mukherjee

En annan sak som hände i mars var att jag blev biten på dansgolvet! Det var inte första gången och, skulle det visa sej, inte heller sista. I oktober hände det igen, men då skrev jag inte om det. Båda dessa tillfällen har bidragit till funderingar kring gränssättning och lyhördhet i dansen. På det temat har Elin Waileth och jag arrangerat en serie trygghetslabb på Moderna Dansstudion.

Under årets första månader samarbetade jag med kompositören Pernille Mejer och hennes Depth & Ease Vocal Ensemble. Det var otroligt spännande och lärorikt att arbeta med sångare och med en så kompetent musiker och projektledare som Pernille. I mars framträdde vi på Inter Arts Centre i Malmö och i juli i Sundby Kirke i Köpenhamn. För den som missade det eller vill se och höra det igen kan jag tipsa om nästa konsert som blir 22 januari i St Johannes kyrka i Malmö. När jag efter konserten fick höra att jag hade utvecklats som dansare insåg att klasser inte alltid är den enda eller bästa vägen till att växa och förnya sej. Ett halvår senare reflekterade jag över det meningslösa i att sätta upp mål och argumenterade för att istället fokusera på att vara i processen.

Jag har inte skrivit så mycket om de föreställningar jag sett under 2015, men det betyder inte att jag inte har sett några. Särskilt under hösten var det ganska tätt. När jag har skrivit har det framför allt handlat om de trender jag har kunnat utröna. I april skrev jag om det osminkade 2010-talet och i oktober om att det inte längre räcker att göra en föreställning. Jag har också skrivit om danshistoria mer generellt, till exempel hur det i början av de senaste fyra århundrandena har kommit ny teknik som haft betydelse för den sceniska dansen, att balett inte är grunden till all dans men ändå har ett värde och hur sexualmoralen länge följt i spåren av dansens utveckling men verkade ta en paus på 1990-talet.

I augusti reste jag tillsammans med Elin Waileth till Indien för att hålla workshops på Dance Bridges Festival i Kolkata, Västbengalen. Vi hade inte tillgång till internet under resan, så jag kunde inte berätta något under tiden vi var där. När vi kom hem försökte jag sammanfatta våra nya lärdomar och insikter i fyra inlägg, som handlade om att anatomi för dansare måste vara anatomi i rörelse, att estetik och anatomi inte alltid samspelar, vilka klassiska danser som har sitt ursprung i Europa och varför modern dans inte är klassisk.

Kulturarv var temat för Waileth & Bardons höstcykel, varav vi tillbringade större delen i Sörmland, där vi utvecklade, testade och utvärderade en interaktiv visning av Sörmlands museums utställning Dans, dans, dans. Några av tankarna därifrån sammanfattas i inlägg om hur slängpolska sitter i ryggraden och vad den nordiska stelheten beror på.

Teckning från deltagare i en av våra interaktiva visningar.

Den största omställningen 2015 har varit att lämna Moderna Dansstudion. 1 november flyttade vi ut alla våra saker, tog ner skylten och tog avsked av vår vackra källare. Moderna Dansstudion som fysisk plats finns inte längre, men Waileth & Bardons arbete fortsätter. Årets sista sex veckor har därför främst ägnats åt att fundera på hur framtiden ska se ut. Det skriver jag nog om nästa år…

Gott nytt år! Kom ihåg att dansa!

Lärande genom kaos

Länge har jag hävdat att lärande inte går att styra. Elevernas intressen måste istället styra undervisningen. Den här hösten har jag gått ett steg längre. Allt oftare släpper jag taget om tyglarna och låter processen ha sin gilla gång. Eleverna skuttar som nyss utsläppta kalvar i den friheten - och de utvecklas mer än när jag försöker lära dem saker.

Mina 8-9-åriga balettelever tröttnar snabbt på att titta och härma. De slarvar och skyndar sej, sjunker ihop och suckar. När de får förevisa egna rörelser för mej och varandra presterar de tio gånger bättre. De sträcker ut sina ben, pointar sina fötter, gör stora port des bras (armrörelser) och visar på alla sätt att de förstår balettgenren. De vill gärna lära sej mer, men de vet bättre än jag vad de vill veta. Vissa lektioner fullständigt regnar det frågor om olika balettsteg de hört talas om, armarnas rörelsekvalitet och skillnaderna på olika hopp. När vi har gått igenom ett steg eller ett hopp springer de ut på golvet, övar, diskuterar, visar mej och sätter ihop med steg de kan sedan tidigare. Allt jag kan göra är att iaktta deras process, fascineras av hur de bearbetar materialet och kalla dem tillbaka, när det kreativa kaoset övergår i bara kaos.

Det jag ser, när jag iakttar det kreativa kaoset, är att barnen i den nämnda gruppen redan har gjort det som så många undervisare säger sej eftersträva: de har gjort dansen till sin egen. De väntar inte på att jag ska ge dem material och berätta vad som är rätt och fel. Genom sin improvisation söker de balettens kärna och undersöker hur de kan använda baletten i olika sammanhang. När de sedan bryter balettens konventioner och hittar på fusioner som balettbrottning inser jag att de fullständigt äger genren. De vet vad balett är. Den är deras att använda hur de vill.

Länge leve kaoset! Det är i det förutsättningslösa undersökandet som det verkliga lärandet sker. Genom att den kaotiska processen får löpa amok växer mina elevers konstnärliga auktoritet. Konstnärer är inte lydiga. Jag vill att mina elever ska vara konstnärer.

Krönika om att vicka och sätta betyg

Här finns min senaste krönika i tidningen Uttryck. Läs och le!

Normkritik vs normkreativitet

Normkritik. Vad är det för ord egentligen? Vissa verkar ha förälskat sej i det fullständigt. De vill säga det hela tiden. Normkritik normkritik normkritik. Andra får obehagskänslor och vill hellre säga: nej nej nej. Eller: nja... Låter inte normkreativitet trevligare? Lite mer mysigt, så där.

Det är lätt att tänka sej att normkritik går ut på att vara kritisk mot normer och att målet är ett normlöst samhälle. Men är ett normlöst samhälle ens ett samhälle? På wikipedia står det så här: "Kritik är ett brett begrepp som omfattar exempelvis bedömning, recension, ifrågasättande och undersökning av bland annat konst och andra kulturella företeelser..." [länk] Jag brukar jämföra normkritik med teaterkritik. Det finns många teaterkritiker som gillar teater, åtminstone vissa uppsättningar av vissa pjäser. Målet med teaterkritik är inte att avskaffa teater som företeelse, utan att belysa och synliggöra teatern på olika sätt. Samma med normkritik.

Normkritik är inte att säga att alla normer är dåliga och måste bort. Normkritik är att belysa och synliggöra normer och framförallt hur de påverkar individers makt över sitt eget liv samt i olika rum och samhället i stort. Det kanske inte är relevant att prata om bedömning och recension av normer, men ifrågasättande och undersökning tycker jag är bra ord för att beskriva vad normkritiken gör. De sju lagstadgade diskrimeringsgrunderna är användbara som utgångspunkt för normkritik, men det finns också andra normer som påverkar olika personers handlingsutrymme på olika sätt. Sedan finns det ytterligare normer, som inte har någon direkt betydelse för maktpositioner och som därför inte är så intressanta för normkritiken.

På senare tid har normkreativitet smugit sej in som ett till synes oskyldigt alternativ till normkritik. Jag föreställer mej att de som föredrar normkreativitet tycker att normkritik låter bråkigt och jobbigt, medan normkreativitet låter härligt, lösningsinriktat och framåtsträvande. Att byta ut det förra mot det senare begreppet är dock inte så oskyldigt som det kan verka. Genom att påskina att vi kan undersöka (kreativt) utan att ifrågasätta (kritiskt) förmedlar begreppet normkreativitet en bild av att vi alla är fria att leka med normer som vi vill. Där normkritiken lyfter fram att den som bryter mot vissa normer riskerar att utsättas för olika typer av sanktioner, som till exempel fysiskt eller psykiskt våld, att bli nekad ett jobb hen är kvalificerad för eller att inte kunna komma in i offentliga byggnader, försöker normkreativiteten skyla över detsamma.

På wikipedia står att läsa: "Kreativitet är ett resultat av tre funktioner i samverkan. Det handlar för det första om kunskaper inom ett område. För det andra handlar det om kunskaper om kreativa processer, alltså olika metoder för nytänkande. För det tredje handlar det om inre motivation." [länk] Kreativitet möjliggörs alltså av kunskap. Normkritik ger kunskap. Därmed är normkreativiteten helt beroende av normkritiken.

Gå nu ut och ägna er åt normkritik.