2016-04-30

Brådskan till den "riktiga" dansen

I de flesta genrer finns ideal och idéer om vilken del av dansen som är den "riktiga", den del då en "verkligen" dansar. När jag undervisar i så kallade skolgenrer, som modern/nutida dans eller jazz, förväxlar eleverna ofta teknikträningen med uppvärmning och klagar på att vi lägger så mycket tid på det. "Måste vi ha så lång uppvärmning? När ska vi börja dansa?" frågar de. Många förstår inte att varje övning är en dans och om de dansar den kommer de uppleva det. Självklart är det min uppgift som lärare att hjälpa mina elever till den insikten.

Ge det lite tid. Känn in var du har den andre.
Från adrianrussi-en.weebly.com
Ännu tydligare blir fenomenet i improviserade danser, som kanske främst har ett socialt syfte. Bland kontaktdansare är det antingen lyft eller så mycket kontakt som möjligt, som brukar uppfattas som den "riktiga" dansen dit många vill skynda. För att komma dit så fort som möjligt stressar de igenom eller hoppar helt över andra viktiga faser i kontaktimprojammet, som att hitta in i sej själv och sin egen dans, orientera sej i rummet och möta andra på ett mer subtilt sätt. Faktiskt skulle jag vilja påstå att när någon går in i en dans med mej och genast försöker lyfta upp mej eller lägga hela sin vikt på mej missar de/vi det som är själva dansen. Vi missar att lära känna varandra, att utforska varandras närområde, lägga märke till vilket tempo, vilken intensitet och vilka rörelsekvaliteter den andra personen har idag. Vi missar att leka, hitta de olika sätten som våra kroppar kan mötas och kopplas ihop och söka en gemensam rytm. Om vi däremot ger alla de stegen den tid de behöver kommer vi att skapa en gemensam dans. Kanske kommer den innehålla lyft, kanske inte - det är inte det som är det viktiga - men om lyften kommer gör de det av sej själva, som en konsekvens av vår gemensamma rörelse i rummet.

Gemensam tajming är asfett.
Från swingriot.com
Jag har vänner, som beskriver exakt samma sak från andra socialdanser, som lindy hop, folkdans och tango, där vissa turer och stegkombinationer anses vara den "verkliga" dansen. Samma sak där: istället för att lära känna sin partner och hitta ett gemensamt flöde försöker många dansare gå direkt på de turer som de vill göra. 

Resultatet av den här stressen, oavsett om det är kontaktimprovisation eller styrdans, är ofta att dansen blir ganska misslyckad. Vi tappar varandra, trampar varandra på tårna, missuppfattar varandras impulser och signaler. Dansen blir stolpig, fumlig och omusikalisk. Mitt förslag är istället: släpp taget om vilka moves du vill göra, chilla, lyssna in och se vad som händer. Kanske får du en dans du aldrig hade väntat dej. Kanske upptäcker du att du har gjort allt det där coola ändå. Eller så inser du att det är minst lika coolt att uppleva samspelet med en annan människa, när två eller tre eller fyra danser smälter ihop till en.

2016-04-15

Nivåanpassning i en heterogen grupp

Mina klasser är ofta på öppen nivå. Ibland får jag frågor från potentiella deltagare, som känner sej osäkra på om de kommer klara att vara med eller inte. Då svarar jag ofta att jag alltid anpassar innehållet och svårighetsgraden efter de som är där. Jag har många gånger hört andra undervisare säga likadant. Men vad menar vi egentligen med det? Vem är det vi anpassar oss efter? Och vad får det för konsekvenser?

Är det den som märks mest, som får sätta ribban? Den som kanske är en sorts informell ledare i gruppen? Även om det inte är uttalat kommer deltagarna förmodligen märka att det är så. De kanske inte kommer klaga på det eller ens formulera det för sej själva, eftersom det antagligen är så självklart att allt centreras kring den aktuella personen. Hen kommer känna sej bekräftad och även för övriga förstärks uppfattningen om att hen är viktig(ast). Det behöver inte vara uselt. Hen kan vara en fantastisk informell ledare och positiv förebild för de andra, men ibland kan vi vilja rucka lite på vem som får bekräftelse.

Kanske är det den som ställer flest frågor som anger svårighetsgraden? Självklart vill jag svara på så många frågor som möjligt, men det riskerar att gå över huvudet på några och upplevas som för pratigt av andra. Dessutom kommer lektionen att handla om just den elevens behov och undringar. Vad skulle hända om jag fokuserade helt på den som inte ställer några frågor alls?

Ett annat vanligt alternativ är att anpassa nivån efter någon slags medel i gruppen. Målet för många som undervisar är att "få med sej alla på tåget", vilket i praktiken innebär att gruppen ska bli så homogen som möjligt. Konsekvensen blir att materialet blir för svårt för de som kan minst och inte tillräckligt utmanande för de som kan mest. Båda kategorierna riskerar att tröttna och i många fall slutar de. En del lägger istället nivån lagom för de som har mest erfarenhet. Då blir det garanterat för jobbigt för de som kan minst och de kommer antingen sluta eller drabbas av förtvivlan. En möjlighet, som jag sällan har upplevt i verkligheten, är att nivån läggs efter de deltagare som har minst förförståelse. Då riskerar det att bli tråkigt för de som kan mer, om de inte förstår vikten av att arbeta noggrant och analyserande med grunder. Det bästa alternativet, tycker jag, är att göra två eller tre olika varianter av varje övning, så att alla kan utmanas lagom mycket. Som undervisare ska en inte heller vara rädd för att säga till var och en vilken variant hen bör göra. Det kan kännas som att peka ut någon, men för eleverna kan det vara skönt att få en specifik uppgift att arbeta och lyckas med.

2016-04-06

En tappad danslust

Jag borde inte ha dansat idag. Ibland bara vet en sådant i förväg - och ändå är det så svårt att lyssna på sej själv. Jag är så inkörd på att alltid prestera. Det är så länge sedan jag slutade dansa för nöjes skull, för min egen skull. På ett sätt är det självklart, när en väljer att göra dansen till sitt yrke, att en måste dansa även när en inte har jättemycket lust, men under många år har jag aldrig känt någon lust. Så var det nog inte riktigt meningen att det skulle bli.

Alla dagar då jag har dansat fast jag inte borde, inte bara på grund av brist på lust utan också för att jag varit överansträngd eller sjuk, har gjort det svårt att veta var gränsen egentligen går. Det har blivit svårt att vara ärlig mot mej själv. Jag slits mellan viljan att vara snäll mot mej själv och rädslan för att falla för min lättja. Alla undervisare jag har haft, som har påstått att kroppen är lat och måste tvingas till arbete, till dans, har gjort mej förvirrad. Om jag ville dansa en gång i tiden, varför skulle ett tvång då vara nödvändigt?

Nej, hellre vill jag tänka på när Alan Danielson* frågade mej: “Vad var det som gjorde att du gick upp en lördagmorgon och kom hit [till danslektionen] när du inte var tvungen? Hitta det och låt mej se det i din dans.” De senaste tre åren har jag aktivt sökt efter lusten. Då och då tittar den fram igen. Det kan vara tack vare en inspirerande undervisare som Alan Danielson, en meningsskapande kollega som Elin Waileth eller en enkel längtan efter att vara i rörelse. Jag vill ta reda på vad det är som gör att jag dansar när jag inte måste och inte skämmas för att jag inte alltid vill.

-------------------
*Tidigare rektor vid Limón School i New York. Gästundervisade på Palucca Schule Dresden, när jag gick där, 2007.