tag:blogger.com,1999:blog-3123718116085184281.post5022401276884381215..comments2023-12-17T19:21:25.482+01:00Comments on Hos en danslärare: Bot mot bristande engagemang önskasEmeliehttp://www.blogger.com/profile/13829638527316081654noreply@blogger.comBlogger2125tag:blogger.com,1999:blog-3123718116085184281.post-34563860907045696722011-10-13T15:54:09.846+02:002011-10-13T15:54:09.846+02:00Tack för din kommentar, Thérèse! Självkänsla och s...Tack för din kommentar, Thérèse! Självkänsla och självförtroende är naturligtvis viktiga aspekter på det här problemet. Jag gör vad jag kan för att hjälpa eleverna att stärka både självkänsla och självförtroende - och jag märker att det åtminstone då och då har effekt. Jag hoppas att mitt klassrum ska vara en plats där eleverna vågar utmana sej själva, testa sina gränser och göra "fel". Dansen ÄR ju en lek och det är i sej en anledning att gå in för det till 100%! Och det är också en anledning att verkligen ta den på allvar.<br /><br />I dansundervisning finns det en tradition av att knäcka eleverna, att tala om för dem hur dåliga de är och aldrig ge positiv respons. Det är det jag brukar kalla "den gamla skolan". Lärare som hör till den gamla skolan tror att ett sådant undervisningssätt gör eleverna till bättre dansare, men det tror inte jag. Det har i alla fall aldrig funkat på mej. Jag tycker att det är viktigare att eleverna mår bra än att de dansar bra - och som du skriver kan att de mår bra leda till att de dansar bra. Men om de vill utvecklas är det ändå de som måste göra jobbet. Jag kan inte dansa åt dem, hur gärna jag än skulle vilja. Det var det som var poängen med den lilla predikan jag beskrev i inlägget. Jag tror också att flera av elevernas självförtroende växte när de märkte att de kunde ta kontroll över sin egen utveckling och gå framåt utan att jag sköt på hela tiden. Att utvecklas och bli bättre på någonting är förhoppningsvis en självförtroendehöjare. :)Emeliehttps://www.blogger.com/profile/13829638527316081654noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-3123718116085184281.post-79244074629514318922011-10-13T14:26:31.303+02:002011-10-13T14:26:31.303+02:00Tänkte bara dela med mig av mina tankar kring det ...Tänkte bara dela med mig av mina tankar kring det här, eller egentligen - hur det var för mej. <br /><br />När jag dansade som liten var dansen fortfarande lek, och jag älskade det. När du och jag däremot dansade tillsammans på högstadiet, var det plötsligt en helt annan grad av allvar. Jag minns R med de underbara bananfötterna, som jag har för mig kom in på balettakademin under tiden vi fortfarande dansade ihop. Det fanns en strävan, ett mål och ett krav på utveckling som jag inte riktigt klarade av att hantera. För mig blev dansen ytterligare ett ställe där jag behövd prestera och där jag inte kände mig "good enough". Jag blev aldrig tillräckligt trygg i dansen för att våga pröva, för att våga korrigera mig själv, för att våga utmana och kämpa. Jag kände mig inte att dansen kom tillräckligt naturligt (och inbillade mig självklart att den gjorde det för alla er andra!) vilket ledde till att jag höll tillbaka. Begränsade rörelserna. Slöt mig och gjorde allting, till synes, halvhjärtat. Inom mej bankade fortfarande längtan efter dansen något så oerhört, men för min del handlade det som såg ut som ett bristande egnagemang i stället om ruskigt dåligt självkänsla.Thérèse Erikssonhttps://www.blogger.com/profile/08125100168053597823noreply@blogger.com