Hos en danslärare

MVG-barn

2012-01-29T15:17:00.002+01:00

På senare tid har jag haft flera samtal med elever, som är vad lärare kallar "högpresterande" och elever kallar "MVG-barn".* Jag var själv ett sådant, så jag kan ganska väl sätta mej in i deras situation. För elever som inte har lika lätt för sej i skolan kan MVG-barnens höga betyg verka avundsvärda, men deras situation är inte alltid helt enkel. Det behöver faktiskt inte ens vara så att man har A i alla ämnen, bara för att man är ett MVG-barn. Däremot har både eleven själv och alla runtomkring förväntningen att de ska få A på allt. Inte nog med det, ett B anses vara ett dåligt betyg. Allra högst förväntningar har oftast eleven själv. B på en enda uppgift kan ses som ett misslyckande medan A inte behöver ses som en prestation eller belöning. Det A kan betyda är möjligen att man kan pusta ut, eftersom man klarade sej över gränsen. Om eleven får ett lägre betyg än A på en uppgift eller - ännu värre - i ett slut-/terminsbetyg kan det hända att eleven skäms så mycket att hen inte vill att andra ska veta om vad hen fick för betyg. Om det ändå kommer ut kan reaktionerna vara följande:
MVG-barnet: "Jag fick B på den här inlämningsuppgiften."
Klasskompis: "VA?! Fick inte du A???"
Lärare: "Alla måste tillåta sej att ha en svacka ibland."
Förälder: "Varför hade du inte A?"
Varken kompisen, läraren eller föräldern menar förmodligen att trycka ner MVG-barnet, men det hen med största sannolikhet hör är: "Jag misslyckades. Jag är inte tillräckligt bra. Jag duger inte."

Skolan är dessutom inte det enda stressmomentet i MVG-barnens liv. Ofta är de engagerade på många andra håll och presterar max även där. Föreningar, idrott, kyrka, dans, musik, politiskt arbete... Överallt behöver de göra sitt bästa, vara bäst och lyckas, lyckas, lyckas.

Jag var inte det enda MVG-barnet i min bekantskapskrets. Av mina kompisar har några fortsatt i samma anda med krävande utbildningar och utmanande yrken. Några andra orkade inte med. De blev deprimerade, slutade äta, skar sej i armarna eller blev apatiska. Jag har även hört talas om några i periferin av mitt umgänge som började knarka och/eller gick med i en sekt. Själv kämpar jag med att intala mej själv att inte allt behöver vara perfekt. Det är inte lätt och jag skulle lätt kunna bränna ut mej i min strävan efter perfekta lektioner, perfekta elevrelationer, perfekta lösningar på alla problem. När jag började undervisa kändes det som om jag förstörde elevernas liv, om inte min planering höll helt, om jag råkade säga något oövertänkt eller om jag glömde att göra/säga något som jag hade tänkt. Känslan av att en lektion inte var perfekt är fortfarande kämpig, men jag säger mej själv varje gång nu: "Det är ok. Det var tillräckligt bra. Det måste inte vara perfekt." I slutändan handlar det om att få mej själv att förstå att jag är perfekt, även om inte allt jag gör är det. Det är också det jag försöker intala mina elever i våra samtal. De är perfekta, även om inte allt de gör är det. De får tillåta sej att göra saker halvdant. De får njuta av livet, de får gå ifrån sina principer, de får testa saker och testa igen. De får till och med skolka. Världen kommer inte gå under och ingen kommer tycka mindre om dem.

Från wikipedia.org

De här ungdomarna har enorm drivkraft, kompetens på olika områden och förmåga att lära och lösa problem. Om de inte var så fastlåsta i att de måste göra rätt och vara bäst hela tiden skulle de kanske kunna rädda världen. Men de måste förstås inte.

-----------------
*Jag hoppas vid min själ att det inte kommer kallas "A-barn" när det nya betygssystemet har etablerat sej.

--------------------
Läs också:
Prestationsångest
Att hantera elevers prestationsångest
Att göra sej av med prestationsångest

Lennart, 72, balettelev

2012-01-27T22:38:00.000+01:00

Jag vill berätta om Lennart.* När jag träffade honom var han 72 år och hade dansat balett i ett år. Vi träffades för att jag började jobba på studieförbundet, där han dansade. Innan han började med baletten hade Lennart dansat jazz i några år, men det hade blivit lite för tufft för hans onda rygg, så han började med balett istället. Lennart var en fantastisk elev. En aning stelare än de andra eleverna i gruppen (de flesta var i gymnasieåldern), men inte mindre entusiastisk. Han gick alltid in för att lära sej allt och dansade med hela sitt hjärta och efter bästa fysiska förmåga. En gång frågade jag honom hur han upplevde det att gå i en grupp, där alla var så mycket yngre än han och hade så höga ambitioner för sin dans.** Han förstod över huvud taget inte frågan. Jag försökte omformulera den och förklara vad jag menade, men det enda svaret jag fick var ett stort leende och: "Jag tycker bara det är jätteroligt att dansa!"

Lennart var min elev i ett år. Två år senare träffade jag honom igen. Då var han precis på väg in på en stepplektion. Han berättade för mej att baletten hade blivit lite för hård för hans knän, men då hade han upptäckt stepp istället. Det var en perfekt dansform, eftersom han kunde få ut hela sin dansglädje utan att få ont vare sej i ryggen eller knäna. När Lennart berättade det såg han lika strålande lycklig ut, som när han drygt två år tidigare sa att han bara tyckte det var jätteroligt att dansa.

Jag har inte träffat Lennart på några år nu, så jag vet inte om han fortfarande dansar. Jag hoppas av hela mitt hjärta att han gör det och att han fortfarande finner samma glädje och tillfredsställelse i att använda sin kropp i dansen. Genom att tillåta sej själv att syssla med det han gillar gör han inte enbart sej själv lycklig, utan är också en viktig förebild för alla andra som vill dansa, men som kanske tror att de är för gamla. När jag är 75 år vill jag gå in i danssalen med samma leende som Lennart.

------------------------

*Lennart heter egentligen något annat.

**I gruppen gick ca 15 elever. Tre av dem, inklusive Lennart, var män. Förutom Lennart fanns det en till, en kvinna i 50-årsåldern, som inte gick på gymnasiet. De flesta av gymnasisterna ville satsa på en professionell karriär som dansare.

Börja dansa som vuxen

2012-01-27T15:10:00.000+01:00

Från blogs.villagevoice.com

Många människor tror att om man ska dansa måste man börja med det när man är liten, helst ungefär 4 år. Titt som tätt träffar jag personer, som säger att de gärna skulle vilja dansa men som tror att det är för sent. De kan vara allt från 18 till 80. Men det är aldrig för sent.

Vissa möjligheter kan man naturligtvis ha missat, om man börjar dansa i vuxen ålder. Det kan vara för sent att göra professionell karriär. Många dansutbildningar har övre åldersgräns för sökande och den ligger ofta runt 22 år. För att göra karriär inom klassisk balett bör man komma in på Svenska Balettskolan eller motsvarande redan som 10-åring och allra senast till gymnasiet, som är en yrkesutbildning. Det går inte att förneka att det finns en åldershets i dansvärlden. Skälen till det är delvis historiska och delvis fysiska, men ett viktigt skäl som ofta sopas under mattan är att unga dansare ofta är beredda att jobba hårdare för mindre lön. En person som vill göra dansarkarriär efter låt oss säga 26 års ålder behöver därför 1) vara väldigt bra, 2) förbereda sej på motstånd, och 3) vara beredd att skapa sina egna jobb. Det gäller visserligen för alla dansare, men alltmer ju äldre man blir, skulle jag tro. Men Birgit Cullberg, som räknas som en av de absolut viktigaste svenska koreograferna och även haft stort inflytande internationellt, var 29 år när hon hon började dansa och slutade inte förrän hon dog vid 91 års ålder. Merce Cunningham, som är en av dem som haft störst inflytande över den amerikanska och internationella moderna dansens utveckling, började dansa som 18-åring och fortsatte skapa dans även när han inte längre kunde gå, först sittande i sin rullstol och sedan liggande i sin sjuksäng, tills han dog 90 år gammal.

Alla som sysslar med dans vill dock inte bli professionella dansare. Bland mina elever är det bara ett litet fåtal som vill satsa på dans som yrke. Bland de andra finns det en hel rad olika anledningar till att de dansar. Oavsett varför man vill dansa, för att det är roligt, för att man vill motionera eller förbättra sin koordination, för att få höra massa bra musik eller för att träffa kreativa människor, blir det aldrig för sent. Att njuta av att röra sej, att glädjas över sin kropp, att skapa och att lära sej nya saker är inte förbehållet en viss ålder. Det är för alla. Ändå finns det ett stort hinder kvar: Tänk om jag kommer till danslektionen och så är alla andra typ 15 år. Det är inte kul att vara den enda i rummet som är en gammal tant/farbror. Och även om man är ungefär 25 kan man känna sej urgammal när alla andra är 10 år yngre. Därför har vi på mitt jobb sedan länge grupper med 25 år som lägsta åldersgräns. Det är fantastiska grupper med god stämning och mycket självdistans. Eleverna har roligt, lärarna har roligt och det sker en massa spännande lärande. Att få se vuxna människor upptäcka sin styrka, sitt uttryck och sin kreativitet är absolut lika spännande som att få se barn och ungdomar göra det. Och att ge sej själv möjligheten att upptäcka allt detta hos sej själv, det är något jag önskar att fler kunde göra. Det ligger därinne och lurar och det är aldrig för sent att släppa fram det!

Läs också:
Spagat på äldre dar

Vad är jazz?

2012-01-26T13:09:00.000+01:00

På söndag ska jag hålla i en utbildningsdag för cirkelledare i jazz.* Den första frågan vi ska försöka besvara är: Vad är jazz? Som en del av mina förberedelser har jag diskuterat frågan med min bästa vän, som är musiker. Vi har helt olika svar på frågan. När jag först ställde den tittade min bästa vän förbryllat på mej och sa med självklar röst: "En musikgenre." "Och om du skulle försöka vara lite mer specifik än så?" frågade jag. "Eh... det var svårt. Då måste jag nog göra lite mer research," svarade min vän, "om det inte räcker att säga att det är en utveckling av blues?" Nu är visserligen inte min vän jazzmusiker, men är det ändå inte märkligt? Hans svar påminner så väldigt mycket om de svar elever eller andra intresserade ofta får från dansare och danslärare/pedagoger, när de frågar om olika genrer. Även de genrer vi själva jobbar med har vi svårt att förklara på ett kort och koncist vis. Även om det är lättare att visa har vi inte alltid den möjligheten. Ibland måste vi förklara med ord. Förklaringen måste då vara både begriplig och beskrivande och så kort att lyssnaren orkar hänga med. Det är inte så ofta den potentiella nya danseleven, som står där med kurskatalogen i sin hand, vill ha en halvtimmes föreläsning om jazzens historia - och även om de får det är det inte säkert att de får någon bild av hur jazz ser ut eller känns i kroppen.

På lärarutbildningen hände det att vi diskuterade definitioner av genrer. Förslagen var många och vi kan modifiera våra beskrivningar hela tiden. Min senaste formulering om jazz låter så här:

Jazz är en dansgenre som uppkom i mötet mellan den västafrikanska dansen (och musiken) och den amerikanska industrialismen. Genren har utvecklats i USA under hela 1900-talet och hänger nära samman med populärmusikens utveckling. Ofta är den showig och extrovert. Jazzens ledord är crazy - sexy - cool.

Jag kan fortfarande slipa en del på den formuleringen.

Det är, som sagt, lättare att visa. Den här koreografin gjorde jag tillsammans med en elevgrupp under hösten 2010. Där kan skymtas inspiration från minstrel show, stepp, Karribien, Jerome Robbins, Bob Fosse, charleston, lindy hop och swing, Mattox, Simonson, Luigi, locking, breaking och waacking, lyrisk jazz, house och commercial jazz.

----------------------
*När jag skriver jazz menar jag dansgenren.

Det är inget fel på att härma

2012-01-24T22:39:00.000+01:00

Någon har hittat till min blogg genom en väldigt intressant googlesökning: Varför härmar barn? Det korta svaret är: För att lära sej. Inom dans, liksom många andra kunskapsområden, används härmningen som en medvetet vald undervisningsmetod. I princip kan man säga att dansundervisning omfattar tre olika metoder: 1) Härmning; 2) improvisation; och 3) komposition. Den första metoden innebär oftast att läraren visar en kortare eller längre rörelsesekvens, som eleverna härmar. Målet är att eleverna ska lära sej sekvensen utantill och "göra den till sin egen", vilket betyder att det inte längre ska se ut som om de härmar någon annan utan har hittat på rörelserna själva. Metod nr 2 innebär för det mesta att eleverna får en uppgift av läraren, till exempel att gestalta en viss karaktär eller ett fenomen i naturen, som de sedan löser på sitt eget sätt i improvisation. Det innebär att de inte bestämmer i förväg vilka rörelser de ska göra, utan att de hittar på medan de dansar. Det är den avgörande skillnaden från metod nr 3, där eleverna också får en uppgift att lösa, men där de får en viss tid på sej att komponera och öva in ett litet stycke, som de sedan visar upp. Alla tre metoderna kan räknas som mästar-/lärlingmetoder.

Ofta anses det eftersträvansvärt att komma bort från härmningen. Den originella och ständigt kreativa konstnären verkar vara det stora idealet, både bland lärare och pedagoger i konstnärliga kunskapsområden och folk i allmänhet. Men det är inte så det funkar. Konstnärer härmar. Uppfinnare härmar. Forskare härmar. Vi gör det för att vi lär oss saker av det. Vi breddar vårt register genom att fördjupa oss i någon annans stil. Vi utvecklar vår teknik genom att försöka utföra något som någon annan kan. Vi får nya idéer genom att utforska andras. Härmning är en metod som använts av konstnärer i alla tider! Genom att härma flera olika lärare eller andra förebilder och sedan smälta samman och bearbeta våra kunskaper kan vi så småningom skapa något alldeles eget.

Härmning är alltså inget vi ska motarbeta. Tvärtom! Tillåt eleverna att fullständigt vältra sej i imitation. Uppmuntra dem att dra det till sin spets, att överdriva, att maximera, att karikera stilen/karaktären som de härmar! Det kommer leda till en massa nya, spännande infallsvinklar och idéer.

Läs också:
Ta skapandet på allvar i tidningen Förskolan
Originalitet
Vill du att barnen ska improvisera eller härma dej när du improviserar?

När eleverna gör om planeringen

2012-01-23T20:33:00.001+01:00

Idag hade jag inte förberett mej i tillräckligt god tid. När jag åt lunch hade jag fortfarande bara en halv lektion planerad, när jag hade behövt en hel. Det skapade viss stress. Efter lunch ägnade jag en och en halv timme i salen, där jag pressade ur mej en så stor mängd koreograferat material att det skulle kunna fylla resten av lektionen. Den som har läst om mina kreativa processer förut vet att det var en smärtsam eftermiddag för mej, men så är det i mitt jobb. Koreografi måste skapas, med eller utan inspiration. Till sist stoppade jag in en liten improvisationsövning i planeringen också, på ren intuition.

Saken var den att när vi väl var igång ville eleverna aldrig sluta med improvisationen. De ville testa igen och de hade idéer om hur vi kunde utveckla övningen vidare. Det slutade med att vi jobbade med improvisation i tre kvart, fast jag hade tänkt kanske en kvart. Och det var förstås underbart. Eleverna blev nöjda. Jag blev inspirerad. Den smärtsamma eftermiddagen var som bortblåst.

Återigen blev jag påmind om det någon klok människa har sagt:

"Det blir sällan som man tänkt sej. Oftast blir det mycket bättre."

Lärarassistenter istället för högre lön

2012-01-21T19:22:00.000+01:00

Jag känner en svensk lärare, som bor i Dubai. Där jobbar hon som lärarassistent på en engelskspråkig internationell skola. Skolan har höga terminsavgifter och därmed helt andra ekonomiska förutsättningar än de flesta skolor i Sverige, men låt oss ändå inte slå ifrån oss tanken. Systemet med lärarassistenter är briljant. På den nämnda skolan har varje lärare sin egen assistent, men jag kan tänka mej att det skulle funka med två assistenter på tre lärare eller en assistent på två lärare. Nåväl, jag ska inte fastna i detaljer. Poängen är den att assistenten gör allt det där runtomkringarbetet, som vanligtvis stjäl en massa tid från undervisningen. Lärarens uppgift är att planera, genomföra och utvärdera undervisningen. Ingenting annat. Chansen är stor att det förbättrar undervisningens kvalitet. Dessutom är det alltid två vuxna i klassrummet, vilket är bra både för de vuxna och för eleverna. Eleverna får mer vuxentid och de vuxna har möjlighet att diskutera de situationer som uppstått, enskilda elevers framsteg, gruppens dynamik, och så vidare.

Jag skulle kunna tänka mej en lärarassistent istället för högre lön. Faktiskt mycket hellre. Det skulle förstås kosta ännu mer, men det skulle också göra större skillnad.

Status och lön, del 2

2012-01-21T10:36:00.001+01:00

Och så var det det där med lön. Tydligen avskräcker den låga lönen unga från att bli lärare. (LN) Gång på gång hör jag också talas om enkätundersökningar som visar att många svenskar (förmodligen icke-lärare) tycker att lärare är den yrkesgrupp som borde få den största löneökningen. Det är naturligtvis glädjande att folk i allmänhet tycker att lärare borde creddas mer. För det är ju det det handlar om. En högre lön skulle ge en antydan om att läraryrket är viktigt. Jag tycker det är helt galet att den som jobbar med människor konsekvent tjänar mindre än den som jobbar med maskiner. Min första erfarenhet av det var när jag jobbade på ett gruppboende efter gymnasiet och tjänade 79:- i timmen i grundlön. Min kompis, som var lika gammal som jag men jobbade på IKEA:s lager, tjänade 105:- i timmen. Och så har det fortsatt. Samma kompis är idag ingenjör och vad hen tjänar vet jag inte, men garanterat mer än jag. Ändå har vi ungefär lika lång utbildning och därmed förhoppningsvis motsvarande kompetens och lika stora studieskulder. Skillnaden är att jag jobbar med tonåringar och unga vuxna medan min kompis jobbar med datorer, vilket betyder att mitt ansvar är större. Om mina elever kraschar är det betydligt mer allvarligt än om min kompis datorer gör det.

Lönenivåer beror alltså inte enbart på utbildningsnivå eller ansvarsnivå. De beror också på hur viktigt ens jobb anses vara (samt naturligtvis om jobbet finns i privat eller offentlig sektor). Att höja lärares löner skulle alltså vara ett sätt att säga att lärare gör ett viktigt jobb. Ändå kan jag inte riktigt se varför det skulle vara så viktigt. Jag har redan mer pengar än jag behöver. Det betyder inte att jag inte skulle kunna hitta på sätt att använda 10000:- till i månaden, men jag behöver inte mer pengar. Det finns andra i Sverige som inte ens har tillräckligt för att täcka sina dagliga behov. De skulle kunna få 10000:- extra i månaden istället. Problemet är ju egentligen inte att lärare tjänar för lite, utan att ingenjörer, programmerare och ekonomer tjänar för mycket. Vad ska de med alla pengar till egentligen?

Hellre än att lägga pengar (28 miljarder hade någon räknat ut att det skulle bli totalt) på att höja lönerna skulle jag hellre se att vissa förändringar gjordes i arbetsmiljön och arbetsbelastningen. Tänk om vi kunde ha lite mindre administrativa uppgifter till exempel. Kanske kunde man anställa lärarassistenter till det? Tänk om vi kunde få större möjligheter till samplanering och gemensam undervisning! Tänk om salar kunde byggas om, så att de faktiskt optimerades för de ämnen som undervisas där och som har särskilda behov - kemi, hem- och konsumentkunskap, slöjd, teater, musik och inte minst dans. Tänk så många lärare som skulle slippa skador och förslitningar då - och tänk så mycket bättre kvalitet det skulle bli på elevernas lärande!

Status och lön, del 1

2012-01-20T09:19:00.000+01:00

Det var det där med status. Läraryrkets status, närmare bestämt. Den ska ju höjas i det närmaste, i alla fall om det blir som det är tänkt med införandet av lärarlegitimation. Men introduktionsår och legitimation är inte nog, enligt regeringen. Intagningskraven till lärarprogrammet måste också skärpas. Det ska vara svårt att komma in och svårt att komma ut och när man väl kommer ut ska man ändå inte vara riktigt klar. Och ändå räcker inte det, säger lärarfacken. För att höja statusen och locka fler toppstudenter till yrket måste lönen höjas markant. Mer utbildning, mer sållning och mer pengar. Då kommer folk att börja respektera lärarna. Det säger facken och det säger regeringen, men jag undrar:

Hur många icke-lärare vet vilka intagningskraven är till lärarutbildningen?
Hur många icke-lärare vet hur svårt eller lätt det är att bli godkänd på kurser och tentor inom lärarutbildningen?
Hur många icke-lärare vet vad en lärare i genomsnitt tjänar?

Jag har inte kollat, så jag har inga svar, men en sak är jag säker på: Om man får höra en sak sägas gång på gång börjar man till slut tro på den. Om regeringen likt en LP-skiva med hack i outtröttligt upprepar att det är betygstrappans bottenskrap som kommer in på lärarutbildningen tror folk i allmänhet naturligtvis att det är så. Om facken på samma sätt använder argumentet att det kommer locka bättre studenter till utbildningen, om lönen höjs, bekräftar de regeringens påstående - och ännu fler kommer tro på det. Om massmedia dessutom öser på med den ena dokumentärserien efter den andra, som handlar om hur katastrofalt dålig den svenska skolan och dess lärare är, är läraryrkets status snart totalt raserad. Det verkar nästan vara en konspiration.

Så här skulle jag vilja att det var istället:

Regeringen borde säga: "Vi har 180000 kompetenta lärare i Sverige! Nu ska vi tänka ut strategier för att göra det möjligt för dem att använda sin kompetens på bästa sätt."
Regeringen borde också säga: "De som verkligen vill bli lärare ska komma in på lärarutbildningen! Sedan ska utbildningen ge dem alla verktyg de behöver för att kunna utöva sitt yrke."
Facken borde säga: "Vi har 180000 kompetenta lärare i Sverige! Vi är så grymma att vi borde få 10000:- mer i lön. Det förtjänar vi!"
Massmedia borde sända dokumentärserier och debattprogram, som lyfter fram de otroligt goda exempel som finns runt om i hela landet. Lärare som inte behöver ersättas av "superpedagoger", eftersom de själva redan är det. Elever som stöttar varandra. Skolor som jobbar med beprövade eller oprövade metoder, som leder till harmoniska elever, kreativa lektioner och avgångselever som är redo att gå vidare i livet.

Jag råkade visst skriva om "Mammor och minimodeller" ändå

2012-01-17T09:54:00.000+01:00

Jag läste Thérèses inlägg på Tankestormar om den nya skandalösa tv-serien Mammor och minimodeller, som tydligen började sändas på TV3 igår. Jag skulle ha missat seriens existens helt och hållet, om inte flera i min bekantskapskrets hade sett det och blivit förbannade. Thérèse kopplar sitt inlägg om programmet till det hon tidigare har skrivit om ätstörningar och hon har naturligtvis rätt i det hon skriver.

"Socionomen Sanna Aila Gustafsson lade 2010 fram en avhandling med namnet The importance of being thin. Hon menar att ätstörningar hos unga tjejer egentligen är en rationell, om än ohälsosam, reaktion på de olika förväntningar och ideal kring utseende signaler som de får från omvärlden. Om man tänker efter: är det verkligen så konstigt att tro att minskad kroppsvikt leder till mer bekräftelse och större uppskattning, med tanke på hur exempelvis mode-, film- och skönhetsbranschen ser ut? Eller är det i själva verket en sund reaktion på en osund verklighet som tjejerna lever i?"

Ändå väcktes tankar om mej, som mynnade ut i en så lång kommentar att den blev tvungen att göras om till ett eget blogginlägg, nämligen det här:

Mammornas agerande är också rationellt. De vill att deras döttrar ska "lyckas" i livet - och de vet att kvinnors framgång i mångt och mycket sitter i deras utseende och sätt att föra sin kropp. I sina egna ögon ger de kanske sina döttrar de bästa förutsättningarna för att nå lycka och framgång?

Dessutom undrar jag: har de här flickorna bara en förälder? Den eventuella andra föräldern, som inte verkar synas i programmet (jag har inte sett det, bara läst vad andra har skrivit om det) är med största sannolikhet i de flesta fallen en pappa. Redan titeln på programmet påvisar att pappor inte har någonting med saken att göra, men jag skulle vilja påstå att även papporna har del i misshandeln - även om de agerar passivt och avsägs sitt ansvar. Så varför bara skuldbelägga mammorna? Återigen får kvinnor bära hundhuvudet för någonting som egentligen patriarkatet bär skulden för. Påläggande av skuld är en beprövad härskarteknik. Likaså att "söndra och härska". En konsekvens som jag sett av programmet är att kvinnor (programmets tittare) riktar ilska och hat mot andra kvinnor (mammorna i programmet) medan män inte verkar bry sej över huvud taget. Det angår helt enkelt inte dem. Det är ett program om kvinnor och flickor för kvinnor och flickor. Ändå är det männen som vinner på det, eftersom gruppen kvinnor (om det nu finns en sådan) splittras av inbördes konflikter istället för att ena sej i kampen mot patriarkatet.

Kanske skildrar inte ens programmet "verkligheten". Har vi inte alla den så kallade "botoxmamman" i färskt minne? Hon som gav sin dotter botoxbehandlingar* för att förhindra rynkor i pannan och kring ögonen. Mamman och dottern visades upp i tidningar och web-tv och var ett stort scoop i några dagar - tills det visade sej att hela grejen var fejk.

--------------------
*Botox är ett nervgift som används för att tillfälligt förlama muskler. Vanligast verkar vara att spruta in botox i pannan, där det hindrar ögonbrynen från att röra sej. Det gör visserligen att man förlorar i princip alla sina ansiktsuttryck, men man förebygger på så sätt att få rynkor.

Dansövningar för barn, del 6: Hopsasteg och sidgallop

2012-01-15T20:49:00.000+01:00

Två förflyttningssteg, som man kan börja med tidigt, är hopsasteg* och sidgallop**. Hopsasteg är jättelätt för vissa, men jättesvårt för andra. Med lite övning brukar de flesta dock fixa det. Viktigt att komma ihåg är att det inte brukar hjälpa att man bryter ner och förklarar steget för de små barnen. De behöver snarare få in den studsiga rytmen än analysera och förstå hur steget är uppbyggt. Ett smart trick kan vara att para ihop ett barn som inte kan med ett barn som kan och låta dem hopsa tillsammans. De kan hålla armkrok eller ännu hellre det typiska balettgreppet, där man sträcker armen över varandras magar, så att höger håller i höger och vänster i vänster. Den vänstra personens högerarm kommer då att korsa den högra personens vänsterarm. Lagom ålder för att träna hopsasteg är ca 4-9 år.

Sidgallop eller chassé brukar de flesta fixa. Man kan göra det en och en med händerna i sidorna eller två och två mittemot varandra hållandes i varandras händer (eller på midja och axlar som i svensk folkdans) tvärs över golvet. Man kan också göra det i ring. Det bästa är då om alla håller varandra i händerna. Lagom ålder för sidgallop är ca 3-10 år.

------------------
*Kallas temps-levé i balett, skip i modern dans och passéhopp i jazz.
**Kallas chassé i de flesta dansformer.

Bloggen som verktyg i undervisningen

2012-01-14T21:35:00.001+01:00

Under tre terminer har jag använt mej av bloggar i min undervisning i två ledarutbildningar för blivande cirkelledare i dans och i min gymnasiegrupp. Jag hade höga förväntningar på bloggens funktion i arbetet, men när det nu gått lite tid måste jag erkänna att det fungerar halvbra. På många sätt är det förstås bra:

Vi har allt material samlat på ett och samma ställe. Inlämningsuppgifter, information, länkar till inspirerande youtubeklipp, och så vidare.
Alla elever och jag skriver på samma villkor. Alla kan göra inlägg och skriva kommentarer.
Det är lätt att sortera informationen på bloggen, eftersom man kan sätta etiketter på alla inlägg, som listas automatiskt.
Eleverna kan läsa varandras inlämningsuppgifter, kommentera dem, föra en diskussion och lära sej nya saker av det.

Men det finns också en del negativt med bloggarna:

Många elever är, till min förvåning, ovana vid att använda bloggar. De tycker det är svårt att registrera sej och logga in. Förvånansvärt få har ett googlekonto.
Eleverna glömmer bort sina inloggningsuppgifter.
Gymnasieskolan har en webbaserad lärplattform, som eleverna måste lära sej att använda. Därför kan det bli lite för mycket att lära sej att använda bloggen samtidigt.
Väldigt få läser varandras inlägg och ingen har hittills kommenterat det någon annan skrivit. Väldigt få har kommenterat det jag skrivit. Det levande samtal jag hade hoppats på har alltså inte blivit till i verkligheten.

Trots det kommer jag ändå fortsätta använda mej av bloggar, i alla fall tills jag kommer på något bättre. Fördelarna uppväger fortfarande nackdelarna och har jag tur utvecklas elevernas bloggvana och de upptäcker alla möjligheter bloggen skapar!

Estetisk kommunikation

2012-01-12T10:33:00.000+01:00

Kommunikation med estetiska uttrycksmedel används för att påverka kultur- och samhällsutveckling. Kunskaper om estetisk kommunikation ökar förmågan att uppfatta och tolka budskap som förs fram i kulturliv, i medier och människor emellan. Ämnet estetisk kommunikation behandlar kommunikationsprocesser och utforskande av hur man kan interagera med andra människor genom estetiska uttrycksmedel.

Så inleds ämnesplanen för Estetisk kommunikation, som är ett nytt ämne på gymnasiet. Det är obligatoriskt på Estetiska programmet, men inte på något annat program - och jag undrar varför. Läs citatet från ämnesplanen en gång till. Hur kan det inte anses tillräckligt viktigt för att vara ett gymnasiegemensamt ämne? Ämnets syfte är att låta eleverna utveckla kunskap kring nya och traditionella uttrycks- och kommunikationsmedel, att samarbeta, experimentera, tolka och förstå budskap samt förståelse för hur de själva kan förmedla det de vill ha sagt (konkret eller bildligt). Kunskaper som alla behöver! När jag läser ämnesplanen tänker jag: Hur ska gymnasisterna klara sej i sitt framtida vuxenliv utan den här kunskapen? Jag kan bara hoppas att de som har makten inser sitt misstag och gör ämnet obligatoriskt på alla program. Det handlar om allmänbildning och allmänkompetens!

Läs också:
Utdrag ur en diskussion om vilken kunskap som är viktig, del 2
Utdrag ur en diskussion om vilken kunskap som är viktig, del 1
Kreativitet, nyskap, nyfikenhet och rädsla
Estetiken och demkratin
Dag 22 - Något som upprör dig
Skolan dödar kreativitet
På tal om vad jag skrev igår
Estetik i skolan

Estetisk verksamhet

2012-01-11T13:16:00.002+01:00

Vad gör man på estetisk verksamhet? undrar en bloggläsare. Jag tolkar det som att det är gymnasiekursen Estetisk verksamhet som avses. Annars kan ju estetisk verksamhet också innebära frivillig kursverksamhet eller vilket konstnärligt utövande som helst inklusive heminredning och kakdekorationer. I vilket fall som helst var Estetisk verksamhet en kurs som var obligatorisk på alla gymnasieutbildningar innan förra årets reform Gy11. Sorgligt nog finns kursen inte med varken de gymnasiegemensamma ämnena i den nya gymnasieskolan. Kursen finns inte heller kvar som valbar, men motsvaras i princip av den nya kursen Estetisk kommunikation, som är obligatorisk på estetiska programmet. Kanske går den också att välja till på individuella valet på en del skolor. Alla skolor är i alla fall ålagda att erbjuda estetiska kurser på individuella valet, även om eleverna inte precis uppmuntras att välja dem med tanke på att de får meritpoäng om de läser mer av de teoretiska ämnena. Eftersom Estetisk verksamhet fortfarande kan vara aktuell för elever i år 2 och 3 skriver jag om kursen i presens.

Uppnåendemålen för Estetisk verksamhet är följande:

Eleven skall

- kunna uttrycka tankar eller idéer med något estetiskt uttrycksmedel

- kunna reflektera över och diskutera sitt eget skapande

- ha kunskap om olika konstnärliga uttryck och företeelser

- kunna se anknytningen mellan estetisk verksamhet och den egna studieinriktningen

Innehållet kan förstås skifta beroende på skolornas val, lärarnas kunskap och elevernas intressen. När jag gick på gymnasiet fick alla, som inte gick estetiska programmet, välja ett ämne för sin estetiska kurs. Jag tror att de bara kunde välja musik eller bild, men kanske också dans och teater. När jag jobbade på ett gymnasium för några år sedan fungerade det på ungefär samma sätt, men eleverna kunde välja vilket som helst av de fyra ämnena som fanns som inriktningar på estetiska programmet. Jag gick estetiska programmet och fick därför inte välja vad jag ville göra på Estetisk verksamhet. Kursen ingick, tillsammans med Sceniskt projektarbete, i arbetet med en musikal som dans- och musikelever satte upp tillsammans på våren i 3:an. Kanske inte helt optimalt med tanke på uppnåendemålen, men så var det i alla fall.

Min erfarenhet är att Estetisk verksamhet undervisas på ungefär samma sätt som de estetiska kurser som ingår i estetiska programmet. I dans innebär det att kursen till största delen består av teknikklasser och repertoarträning. När jag undervisade i kursen en termin försökte jag också få in de reflekterande delarna, men det föll inte särskilt väl ut, eftersom det inte överensstämde med elevernas förväntningar. Kanske hade jag inte heller nog med kompetens att ställa rätt frågor och utforma bra uppgifter. Om man lyckas stimulera eleverna till eftertanke och reflektion tror jag dock att den lilla kursen (den omfattar endast 50p) kan bli väldigt bra och givande för eleverna. Kursens fokus berör en viktig del av allmänbildningen och utvecklar eleverna på andra områden än de flesta andra ämnen som läses på gymnasiet. Därför tycker jag det är synd att ingen dylik kurs längre ingår i de gymnasiegemensamma ämnena.

Läs också:
På tal om vad jag skrev igår
Juholt vill återinföra estetisk verksamhet

Mitt optimala jobb: lärare

2012-01-09T10:36:00.000+01:00

Jag gjorde ett personlighetstest på internet. Det var visserligen ett ganska oseriöst test, utformat mer för att vara underhållande än för att faktiskt peka ut en lämplig karriär åt testpersonen, men resultatet var ändå ganska slående, tycker jag:

Your result for The Ideal Job for Your Personality Test ...

TeacherYou scored 65 intelligence, 47 diligence, 44 charisma, and 51 compassion!

You are well-rounded and nurturing. The future of the world is in your hands. People will never understand how difficult your job is until they try it. "Don't you spend all day coloring pictures?" Ha. Right.

Other jobs you might be good at: pretty much anything you enjoy

Dansövningar för barn, del 5: Signal

2012-01-06T17:34:00.003+01:00

Version 1
Barnen rör sej huller om buller i rummet, med eller utan musik. Läraren ger signal med handtrumma (eller valfritt annat instrument):
1 slag = stå still
2 slag = gå
3 slag = springa

Vad slagen betyder kan förstås bytas ut till nästan vad som helst, till exempel
1 slag = rulla
2 slag = hoppa
3 slag = trippa på tå

Version 2
Barnen rör sej huller om buller i rummet utan inspelad musik. Läraren eller musikern spelar tamburin:
Drar naglarna mot trumskinnet = dansa så långsamt som möjligt
Skakar tamburinen = dansa så snabbt som möjligt
Slår på tamburinen = kryp ihop till en boll

Även här kan signalerna betyda andra saker, som du eller barnen bestämmer.

Syftet med övningen är att lära sej uppfatta signaler och komma ihåg vad de betyder. Det är en förberedelse för att så småningom lära sej uppfatta cuer i musiken. Samtidigt övas förstås olika tempi eller typer av rörelser, beroende på vad signalerna betyder för tillfället.

Antiinflammatoriska läkemedel

2012-01-05T10:36:00.000+01:00

En läsare undrar om det är en bra idé att ta voltaren, om man har övertränat. Voltaren är ett i den långa raden av antiinflammatoriskt läkemedel, som den konventionella sjukvården erbjuder. Läkare brukar vara väldigt sugna på att skriva ut mediciner, men det betyder inte att det alltid är optimalt att ta dem. Personligen undviker jag antiinflammatoriska läkemedel i så stor utsträckning som möjligt och jag ska berätta varför:

Det har aldrig dämpat någon av mina inflammationer och inte heller varit särskilt behjälpligt mot smärta. Vissa värktabletter lindrar min mensvärk, men i leder och muskler har jag aldrig märkt någon skillnad.
De gör mej trött och okoncentrerad.
Antiinflammatoriska läkemedel förstör magen. Jag har en känslig mage och känner definitivt av medicinernas skadeverkan, om jag tar dem över en period på flera dagar. Även om man har en tuffare mage fräter medicinerna på magsäck och tarmar och i det långa loppet kan det ge magsår eller på andra sätt påverka ens allmänna hälsa. I stora delar av världen, till exempel Kina och Indien, anses ett friskt matspjälkningssystem vara nyckeln till god hälsa. Att rensa tarmarna och ställa om kosten är därför de metoder som används för att läka en mängd olika sjukdomar och obalanser. Helt säkert är att slitna tarmar kan leda till ännu fler inflammationer.

Så vad ska man göra istället? Låt mej ge några tips:

Vila i tre dagar. Ingen dans, ingen annan träning, inga promenader, ingen ansträngning som inte är absolut nödvändig. Tre dagar, inte mer.
Efter de tre första dagarna, övergå till "aktiv vila". Det betyder att du rör på dej, men inte anstränger dej. Du kan promenera kortare sträckor och praktisera lättare yoga. Du kan också gå på klass, men belasta inte det inflammerade stället. Markera rörelserna istället för att ta ut helt.
Isa det inflammerade stället. Det bästa sättet är att sänka ner hela kroppsdelen i kallt vatten. När du har hela det inflammerade stället under vatten, fyll på med isbitar. Ha kvar kroppsdelen i vattnet i ca 5 min. Rör på den under tiden! Annars blir den jättestel. Ta upp, torka och tina. När du återfått normal kroppstemperatur är det dags att sänka kroppsdelen i vattnet igen. Återigen 5 min med rörelse. Gör detta flera gånger om dagen tills inflammationen lagt sej.
Ät basbildande mat. Inflammation kan orsakas och förvärras av att kroppen är försurad. De flesta frukter och grönsaker är basbildande. Undvik samtidigt starkt försurande mat som vetemjöl, socker och kött.
Praktisera Sheetali Pranayama, som är en antiinflammatorisk andningsteknik. Forma tungan till ett rör och låt den sticka ut lite mellan läpparna. Andas in genom "röret", håll andan 2 sekunder, andas ut genom näsan. Så småningom kan du förlänga tiden du håller andan innan du andas ut. Prova själv! Börja lugnt med 9 andetag per meditationstillfälle, öka sedan successivt till 15 andetag. Om det är varmt ute kan du öka till max 60 andetag. Se till att du sitter ostört och kan koncentrera dej på andningen, när du utför Sheetali Pranayama.

Läs också:

Överträning, del 7: Inflammation

Do You Have Pain and Clicking in the Back of the Ankle? på The Ballet Blog

Syra/basbalansen - PH-värde på Hälsosidorna

Bara en fjärdedel av undervisningen behöver kvalitetssäkras

2012-01-04T13:19:00.000+01:00

Igår skrev jag om orimligheten i att påstå att legitimation kommer höja läraryrkets status, när den omfattar endast en liten del av lärarkåren. Om jag försöker se problemet ur elevernas perspektiv blir det dock ännu värre. En gymnasieutbildning omfattar 2500 poäng.* De är fördelade på gymnasiegemensamma ämnen (tidigare kallade kärnämnen), programgemensamma ämnen, programfördjupningar och inriktningar (tidigare under samlingsnamnet karaktärsämnen), gymnasiearbete (tidigare projektarbete/specialarbete) samt individuellt val. På de fem högskoleförberedande programmen utgör de gymnasiegemensamma ämnena 1100-1250 poäng, alltså halva eller nästan halva utbildningen. Alla gymnasiegemensamma ämnen kräver att läraren är legitimerad för att vara behörig att ansvara för undervisningen och sätta betyg. Övriga ämnen på de högskoleförberedande programmen omfattas också (åtminstone i allra största utsträckning) av legitimationskravet.

På yrkesprogrammen utgör de gymnasiegemensamma ämnena 600 poäng, alltså en knapp fjärdedel av utbildningen. Av övriga ämnen är det ytterst få, om ens några, som kräver lärarlegitimation. Enligt Skolverkets statistik går 31% av eleverna, som började gymnasiet i höstas, på något av yrkesprogrammen (plus den lilla grupp som går på yrkesutbildningen för dansare och därmed hamnar utanför statistiken). Nästan en tredjedel av gymnasieeleverna riskerar alltså att undervisas och betygsättas av olegitimerade lärare under tre fjärdedelar av sin utbildning. "Riskerar" låter kanske dramatiskt och lite märkligt, eftersom jag annars brukar skriva så mycket negativt om legitimationen, men om den ska "säkra kvaliteten" på undervisningen måste det ses som en risk att inte ha legitimerade lärare. Många yrken, inklusive dansaryrket, har traditionellt överförts från mästare till lärling utan att passera utbildningssystemet, men en gymnasieutbildning innebär mer än att härma någon som redan kan. Även i yrkeslärarnas uppdrag ingår att vara insatta i och följa styrdokumenten, att sätta betyg utifrån kunskapskraven, hålla utvecklingssamtal och ha kontakt med elevernas föräldrar. De behöver alltså inte bara yrkeskompetens, utan också lärarkompetens. En dubbel kompetens, alltså, som lärare i teoretiska och estetiska ämnen samt idrott och hälsa faktiskt inte behöver. Ändå har man valt att undanta dem från legitimationskravet. Kan det tolkas på något annat sätt än att regeringen anser att yrkesämnena inte är några "riktiga" skolämnen? Att en yrkesutbildning inte är en "riktig" utbildning? Klart är i alla fall att yrkesutbildning inte är så viktigt att kvaliteten på undervisningen behöver stärkas.

Ingen "riktig" utbildning alltså, eftersom den inte innehåller några "riktiga" ämnen och inte heller undervisas av "riktiga" lärare. Om yrkesprogrammen hade låg status innan lär de väl slå i botten nu.

------------------------
*1 poäng = 1 timmes undervisning eller självstudier

Legitimationen ger högre status till dem som redan har det

2012-01-03T09:53:00.000+01:00

"Hur ska lärarlegitimationen kunna ge höjd status och få någon betydelse när den inte gäller hela lärarkåren?" Så inleder Carina Larsson Ohlström sin krönika Får jag be om legitimation, tack! i Lärarförbundets tidskrift Yrke. Det är den viktigaste meningen i hela krönikan (även om resten också är klart läsvärt). Hur ska legitimationen kunna höja statusen för lärare när den inte gäller hela lärarkåren? Hur ska den kunna garantera kvaliteten på undervisningen? När man tittar närmare på saken är det lätt att upptäcka att de flesta lärarkategorier faktiskt är undantagna från legitimationskravet.

Lärare i yrkesämnen (karaktärsämnen på samtliga av gymnasiets 13 yrkesprogram) får söka legitimation, om de har lärarutbildning. Det gäller dock bara 60% av dem som undervisar i yrkesämnen. Legitimation är inget behörighetskrav och ingen ekonomisk hjälp ges till dem som vill läsa in lärarbehörighet.
Lärare i estetiska ämnen (karaktärsämnen på gymnasiets estetiska program samt obligatorisk musik- och bildundervisning i grundskolan) får söka legitimation, om de har lärarutbildning och är anställda direkt av skolan de arbetar på. Hur många som är det vet jag inte, men en betydande andel (kanske majoriteten) av lärarna i estetiska ämnen är anställda av kulturskolan, som inte omfattas av behörighetskravet. Lärare som är anställda av kulturskolan eller av annan arbetsgivare (till exempel ett studieförbund) får inte ut någon legitimation, även om hela deras tjänst är förlagd till grundskolan eller gymnasiet. För att bli anställd i obligatorisk verksamhet krävs legitimation, men även om läraren har varit anställd av kulturskolan och jobbat i skolan i 40 år måste hen genomgå introduktionsåret för att få ut en.
Lärare i modersmål (som alla elever med annat modersmål än svenska har rätt till) får söka legitimation, men det är inget behörighetskrav.
Fritidspedagoger har visserligen ingen lärarexamen, men utför samma arbete som lärare i fritidshem och borde anses dugliga till att ansvara för undervisningen i den verksamhet de specifikt har utbildat sej för. Som jag har förstått det kan lärare i fritidshem (utbildade efter den förra reformen av lärarutbildningen) få legitimation, men fritidspedagoger kan det inte. Därmed blir fritidspedagogerna obehöriga att ansvara för undervisningen (all verksamhet) på fritidshemmen.
Danspedagoger och dansare som undervisar på Kungliga Svenska Balettskolans yrkesutbildning och Svenska Balettskolans förberedande yrkesutbildningar kan inte få någon legitimation, eftersom de inte har lärarutbildning. Det är inte heller något krav för att vara behörig att undervisa vid utbildningarna.

Så vilka blir kvar? Jo, lärare i teoretiska ämnen samt idrott och hälsa (som är obligatoriskt i grundskolan och utgör ett kärnämne på gymnasiet). Med idrott och hälsa som undantag handlar legitimationsreformen alltså om att "höja statusen" för lärare i de ämnen som redan har högst status. Det handlar om att "säkra kvaliteten", men bara i de ämnen som anses viktiga, det vill säga de teoretiska. Jag kan inte tolka det på något annat sätt. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: "Var därför noga med hur ni lyssnar, ty den som har, han skall få, men den som inte har, från honom skall tas också det han tror att han har." (Luk 8:18)

Läs också:

Klyftorna ökar - även inom lärarkåren

Mina övriga inlägg om lärarlegitimation

Ännu en fiktiv lärarförebild

2012-01-02T11:48:00.000+01:00

Förra året fick jag en ny idol, balettpedagogen Helena (spelad av Charlotte Rampling) i filmen Streetdance 3D. Helena framstår som auktoritär, när hon tystar studenternas protester mot hennes kontroversiella beslut att låta hiphop/street vara temat för deras sista kurs, men hon har samma pondus gentemot rektorn, när han protesterar. Hon tror helt enkelt på sin idé och ser till att genomföra den, utan att brusa upp. Även när hon har alla emot sej behåller hon sin värdighet och väntar ut studenternas, hiphoparnas, rektors och andra lärares process ha sin gilla gång. Hon tar med sej filmens huvudperson, hiphopkoreografen Carly, på balett. Så öppnar hon Carlys ögon för något nytt precis som hon har öppnat sina balettstudenters ögon för hiphopen. Mitt bästa Helenaögonblick inträffar mot slutet av filmen, när Carly säger: "Du visste redan från början att vi skulle lyckas, eller hur?" Helena svarar: "Nej, det gjorde jag inte. Ibland måste man bara prova saker."

Av någon anledning verkar inte andra Streetdance-fans uppskatta Helena lika mycket som jag, för trots att det kryllar av klipp från filmen på youtube är det här det enda jag kan hitta som innehåller Helena. Det är tyvärr dubbat till tyska, men ni kan ändå få en aning om Helenas värdighet, stillsamma entusiasm, glimt i ögat och intresse för de unga dansarna.

Läs också:
Lärare på film

Hos en danslärare 2011

2011-12-30T11:18:00.000+01:00

2011 lider mot sitt slut och det är dags att sammanfatta. Förra året avslutades med att jag försökte bli lite mer personlig på bloggen. Serien fortsatte i januari och faktiskt ännu längre, trots att den var tänkt att bara räcka i 30 dagar. Jag fortsatte också på sätt och vis den personliga linjen genom att berätta varför jag hoppade av inriktning svenska och framför allt om den period då jag övertränade samt vad det har lett till. Serien om överträning sträckte sej över 15 delar och skrevs framför allt i juli, då jag var ledig och hade chans att "dansa själv" som det kallas bland danslärare och pedagoger, men dessvärre kände av mina fysiska besvär mer än på hela resten av året. Serien kan också sägas vara en del av bloggens nya fokus på hälsa. Det är något jag varit intresserad av länge, men som har fått större plats i min undervisning såväl som mitt bloggande under det senaste året. Förutom överträningen har jag bland annat skrivit om nya lärdomar om att gå ner i spagat, att det inte går att stretcha utsidan av låret men att det finns andra saker att göra istället, de bästa yogaställningarna mot mensvärk, att träna dans hemma och menstruationens plats i träningsläran. I september skrev jag tre inlägg om prestationsångest och Thérèse inspirerade mej senare att fundera kring om vi hjälper eller stjälper unga tjejer genom vad vi säger till dem i all välmening. Några av inläggen om kropp och hälsa har blivit de mest lästa av mina besökare. Varje dag har minst en person, men ofta flera, hittat till min blogg genom att googla en fråga om hur man stretchar utsidan av låret. Det fascinerar mej att så många är intresserade av just det.

Foto: Charlene Pihl

Jag har förstås också skrivit mycket om undervisning och vad det innebär att vara danslärare. Jag har till exempel skrivit om beröm och korrigeringar, att flytta fokus från kroppen till föremål som till exempel balettskorna, att använda datorn för att öka de mänskliga kontakterna i klassrummet, om vad lärare kan vara beredda att göra för att hjälpa eleverna att nå målen, om ordning och kaos, om dansanalys och improvisation och till och med om språkundervisning. När Jan Björklund och senare Metta Fjelkner gjorde sina omdiskuterade uttalanden om katederundervisning var jag förstås tvungen att skriva något om det också. Till stor del handlade det om hur irrelevant begreppet kateder är i ett ämne som mitt. Trots att jag tidigare lovat att aldrig mer skriva om barndans har jag skrivit mer än någonsin om just det! Jag har skrivit om vad danslektioner för barn bör innehålla, hur man kan tänka när man planerar dem och jag har gett en hel rad tips på övningar man kan göra med små barn. Och detta trots att det har varit mitt första hela år utan en enda barngrupp! I övrigt har mina inlägg om yrket i första hand handlat om balans. Dels balansen mellan konstnärsskap och lärarskap och dels balansen mellan att ha världens bästa jobb och att ändå behöva vila, inspiration, cred och lön för att orka med det. Det har också handlat om kraven på multikompetens, att man till exempel både behöver kunna sy en tutu, föreläsa om upphovsrätt, tolka styrdokument och sätta betyg.

Det har varit ett år av skolreformer och den jag har skrivit mest om har helt klart varit lärarlegitimationen. Inläggen har i första hand handlat om vilka som får legitimation och vilka som inte får det, men också om reformen i allmänhet. Inläggen har genomgående haft en negativ ton, trots att jag från början var positiv till införandet av legitimation. Ju mer jag har lärt mej om reformen desto mer negativ har jag blivit. I övrigt har jag skrivit om elitsatsningar i grundskolan, elevdemokrati och vilket ansvar skolan har (eller inte har).

Jag gestaltar en gangsterdrottning i Martin Gallos koreografi.

Diskussioner kring kunskapssyn och de konstnärliga kunskapsområdenas plats i skolan har som vanligt tagit stor plats på bloggen. Det har både handlat om konst som metod i teoretiska ämnen och om de estetiska ämnenas egenvärde. I maj och juni skrev jag en del om Juholts uttalanden om kulturskolans och de estetiska ämnenas betydelse i skolan. Det verkade vara den socialdemokratiske partiledarens käpphäst i början, men sen försvann det bakom hyresskandaler och förlåtelseturnéer. I augusti läste jag en tidningsartikel om cannabisbruk och skrev om den, så den handlade om konstnärliga uttryck kontra teori. Länken från artikeln ledde flera hundra nya läsare till bloggen, men inte många av dem verkar ha fastnat, eftersom besökarantalet snabbt dalade till ett 30-tal om dagen igen. Jag har också funderat runt om duktiga elever kan bli framgångsrika utanför skolan, vems ansvar det är om eleverna misslyckas, hur tanken inte kan delas in i ämnen utan att vi tvärtom lär av allt omkring oss och framför allt av varandra, om elitism, originalitet och talang.

Jag har inte skrivit så mycket om de föreställningar jag har sett. Kanske beror det på att jag inte har uppskattat det jag har sett. Årets bästa föreställning var '0'Märkt med Mariposa. Förutom den har jag bara skrivit om The Forsythe Company's nya stycke och Klungans föreställning Se oss flyga genom luften, varav jag gillade den senare men inte den förra. Jag har sett flera andra föreställningar, till exempel två nycirkusar och en finsk diskokavalkad, men inte lyckats få ner någon text om dem. Istället har jag skrivit en del om böcker, som gett mej nya perspektiv på dansens historia. Jag har också funderat kring dans som en tjejgrej två gånger. Den viktigaste boken handlade dock inte om danshistoria, utan om hur unga kvinnor med självskadebeteende remitteras till rättspsyk och vanvårdas där tills de är helt knäckta.

Jag dansar med Marco i Örestad, Köpenhamn, under 100 Dancers.
Foto: Christian Björklund

Då och då under året har jag skrivit om mitt skapande vid sidan av jobbet och ibland visat exempel. Teman och stilar har skiftat. Det har varit en tung koreografi i tystnad om självskadebeteende och ätstörningar, en flera år gammal balettinspirerad konstfilm av Svea Duwe, ett krälande självporträtt, en teatral antidans om hallucinationer och ett stycke lyrisk jazz om förlorad kärlek. I motsats till min vilja att visa upp sådant som blivit klart står min starka ovilja att prata om nya idéer. Just nya idéer var dock något som behandlades under sommarens stora evenemang 100 Dancers i Köpenhamn, där jag fick anledning att fundera kring intentioner och terapi kontra konst.

Nu är det bara ett och ett halvt dygn kvar på 2011. Mycket har hänt, mycket har tänkts och skrivits ner, mycket har också glömts bort eller kommit i skymundan. Nu stundar ett nytt år, delvis redan planerat men ändå med många hemligheter. Inför det nya året önskar jag mej - och er alla - hälsa och inspiration!

Varför varje konstprojekt behöver en lärare

2011-12-29T10:18:00.001+01:00

I dansvärlden (och kanske konstvärlden i stort) har lärare och pedagoger låg status. Ofta upplever jag att vi ses som "något annat" i en värld där normen är att vara konstnär. Stereotypen är förstås att en estetlärare alltid är en misslyckad konstnär, någon som inte var tillräckligt skicklig eller intressant i sitt konstutövande för att kunna försörja sej på det. Kanske representerar också lärare och pedagoger struktur och ordning i en konstvärld där kreativitet och kaos råder. Oavsett vad det beror på är det ett faktum att valet att undervisa ses på med misstänksamhet, nedlåtenhet och ibland till och med förakt. Det har, av flera anledningar, alltid irriterat mej. Dels för att jag valde att inrikta mej på undervisning på grund av att jag finner det meningsfullt och intressant och dels för att duktiga lärare och pedagoger är en förutsättning för att nya konstnärer ska komma fram. Det är liksom vi som fyller på underifrån, kan man säga, som ser till att det finns nya potentiella kreativa genier med baskunskaper och grundläggande teknik.

Skrämmande struktur. Från kackabecka.se

Häromdagen slog mej dessutom en sak till. Jag pratade med några andra om ett stort konstprojekt där jag och en till av de närvarande var involverade under tre års tid. Projektet omfattade scenkonstnärer, ljudkonstnärer, visuella konstnärer, tekniker och producenter i fyra olika länder samt en massa ny, oprövad teknisk utrustning och en mängd olika idéer och viljor. Den konstnärliga ledaren var en stor visionär, men lämnade åt oss andra att försöka förverkliga visionerna - dessvärre med en bristande förmåga att kommunicera dem. Det fanns många spännande och inspirerande tillfällen under projektets gång, men som helhet innebar det vatten över huvudet för varenda en som var inblandad. Resultatet blev utmattning, irritation, konflikter, strulande teknik och halvkassa presentationer. Det som slog mej, när vi pratade om detta för några dagar sedan, var att varje dylikt projekt behöver en lärare. Om man hårddrar det som jag skrivit ovan är konstnärer visionärer och lärare realister. Om konstnärerna representerar kreativitet och kaos representerar lärarna ordning och struktur. Både det förra och det senare behövs för ett lyckat genomförande av en konstnärlig idé!

Konstnären Jim Dine bygger Pinocchio-skulpturen i Borås.
Foto: Tobias Sandblom, GT

När jag skapar material åt mina elever kan jag ha en stor konstnärlig vision, men för att genomföra den måste jag alltid tänka: Vad är rimligt eller ens möjligt för de här eleverna? Jag måste alltid ta hänsyn till deras ålder, erfarenhet, tekniska kunnande, konstnärliga mognad och övriga förförståelse för att det över huvud taget ska bli någonting alls av min fantastiska idé. Den tanken hade onekligen varit till stor nytta även i ett projekt som det jag beskrivit ovan. Om den konstnärliga ledaren hade haft sällskap av en lärare hade vi kanske rott iland ett lite mindre omfattande projekt, men med lyckat resultat. Kanske hade frustrationen och konflikterna inte varit den röda tråden i samarbetet, utan kanske hade vi haft lust att samarbeta någon annan gång igen. Ett problem som lyftes under arbetet var risken att tappa mottagarmedvetenheten, risken att glömma bort publiken i utforskandet av våra egna idéer. Jag hade också velat lägga till risken att tappa deltagarmedvetenheten, risken att bortse från våra egna begränsningar. Det är en del av min lärarkompetens.

Smyckeskrin med ballerina sökes

2011-12-27T22:36:00.000+01:00

Från kaxig.se

När jag var liten hade jag flera stycken, men nu finns de tyvärr inte kvar i min ägo längre. Därför är jag på desperat jakt efter ett sånt där smyckeskrin med en liten snurrande ballerina. Smyckeskrinet i sej är inte så viktigt, det är ballerinan jag är ute efter. Minst en av armarna ska vara lyft ovanför huvudet. Hur svårt kan det va? tänker ni - men då har ni ännu inte lagt märke till att i alla dylika smyckeskrin som verkar säljas nuförtiden har ballerinan armarna placerade i demi seconde. Vem tusan snurrar med armarna i demi seconde?! Förresten har man tur om det ens är en ballerina i lådan, när man lyfter på locket. Där kan lika gärna finnas en prinsessa, en fé, en blomma, en häst, en groda eller vilket annat djur som helst.

Om det är så att någon av mina läsare äger ett smyckeskrin av den typ jag efterfrågar - eller någon annan form av roterande liten ballerina - skulle jag vara djupt tacksam om vederbörande kunde tänka sej att skänka den till mej. Om ni inte vill ge bort era smyckeskrin skulle ni kanske kunna tänka er att låna ut dem istället? Jag kan dock inte lova att de kommer tillbaka i samma skick som jag fick dem. Ballerinan ska användas till ett konstprojekt och det kan hända att jag måste modifiera konstruktionen lite.

Skriv en kommentar om du har en ballerina du vill bli av med!

När jobb och fritid flyter ihop

2011-12-26T10:25:00.003+01:00

Jag ska på hälsoundersökning på jobbet. Inför hälsoundersökningen har jag fått fylla i en lång enkät om min livsstil och mitt mående. Första frågan lyder: "Hur mycket anstränger du dig kroppsligt på fritiden?" Alternativen är Stillasittande fritid, Lätt motion, Måttlig motion och Hård träning. Det är en väldigt svår fråga för mej att svara på. Enkäten är uppenbarligen inte utformad för danslärare.

För det första: Det finns ingen fråga om hur mycket jag rör mej på jobbet. Eftersom jag är i rörelse mer eller mindre konstant på jobbet är det kanske inte ett så stort problem om jag rör mej lite mindre på fritiden.

För det andra: Vad är jobb och vad är fritid? Jag behöver träna en del för att klara mitt jobb. Även om jag har en ganska "stillasittande fritid" under terminerna tar jag varje chans att träna under de längre perioderna av undervisningsfri tid, när eleverna har lov. Men trots att jag förmodligen hade dansat så mycket jag kunde under min semester ifall jag hade haft ett annat jobb borde denna semesterträning nu kallas fortbildning. Så är det jobb eller fritid? Svårt att säga.

Sista sidan i enkäten handlar om psykosocial arbetsmiljö och stress. Där kommer frågan: "Hur ofta händer det att du inte kan koppla av tankarna från arbetet när du är ledig?"Sanningen är den att jag nästan helt har suddat ut gränserna mellan jobb och fritid. Hittills har det aldrig känts som ett problem, även om det kommer se illa ut i min hälsoenkät att jag svarat Varje dag. Sedan jag började jobba heltid tror jag inte att det har gått en enda dag utan att jag har tänkt på mina elever, hur jag ska utforma övningar eller hur schemat borde se ut nästa termin. Ibland känns det lite tråkigt att mitt jobb är mitt största intresse, men borde det egentligen inte ses som roligt? Kommer sjuksköterskan, som ska genomföra hälsoundersökningen, säga: "Det var ju inte så bra, det här, Emelie" eller: "Men vad roligt för dej att du trivs så bra med ditt jobb att du vill hålla på med det hela tiden!"? Det återstår att se.

Läs också Att göra sin hobby till ett jobb.

Finns talang?

2011-12-25T21:30:00.000+01:00

Jag tror, av princip, inte på medfödda talanger. Alla kan lära sej allt, är min devis. Men ibland måste jag fundera. I min närhet finns en 8-åring, som jag känt sen hen var bebis. Redan första gången vi träffades slog det mej att det här barnet var en dansare. Trots att jag inte umgås jättemycket med småbarn var det uppenbart att 1-åringen hade ett ovanligt sätt att hantera kroppen och förhålla sej till andra kroppar. Även om alla bebisar är experter på lyftteknik (de vet exakt hur man gör sej så lätt som möjligt om man vill bli lyft - och så tung som möjligt om man inte vill bli det) har jag aldrig träffat på en annan 1-åring som verkar utforska lyft och annan kroppskontakt. Hur ofta ser man ett så litet barn experimentera med olika kroppsdelar som passar ihop, att klättra upp på vuxna och att hänga uppochner?

Under sju år har jag nu följt det här barnets utveckling och varje gång vi träffas slås jag återigen av vilken dansare hen är. Hen provar hela tiden att göra saker med kroppen, vifta med armarna på olika sätt, falla utan att slå sej, hoppa på ett ben... Hen har en stormande fysisk energi och kreativitet, som jag inte sett hos någon annan i hens familj. Det är just det som gör det extra intressant. Barnets föräldrar är inte intresserade av vare sej dans eller någon annan konstart. Barnet har aldrig tagit danslektioner eller dansat i någon annan organiserad form. Och ändå dansar hen hela tiden - med eller utan musik. Det får mej att tänka. Kanske finns talanger ändå. Kanske föds vi med en vilja, en längtan, en viss riktning i vår intelligens, en predestination. Kanske har vi fått med oss något till vårt liv på jorden, något som står oss fritt att använda eller inte använda, men som ändå finns i vår förpackade ryggsäck.

Hur skulle detta annars hänga ihop?

Så tänkvärt om vad kroppen kan vara

2011-12-14T21:14:00.000+01:00

Thérèse skriver idag om hur hennes syn på kroppen förändrades när hon i 12-årsåldern såg ett inslag på tv-programmet Bullen:

Det där korta inslaget blev en milstolpe för mig. Min kropp gick från att vara den fysiska delen av mig som bar mig genom livet, till att bli något jag kunde värdera. Det värsta av allt var att jag snart lärde mig att det var i negativa ordalag jag som ung tonårstjej förväntades värdera min kropp. Jag förväntades inte tycka om den, vara nöjd med min styrka och trivas i min fysiska skepnad. Bara något år efter att jag sett filmen i Bullen gick jag på högstadiet och hoppade över min första måltid.

Läs hela inlägget här. Det är det mest tänkvärda jag läst på länge. Vad säger vi egentligen i all välmening till unga tjejer? Prackar vi på dem självhat, när vi försöker visa att vi förstår hur de tänker? Knuffar vi omkull dem, när vi försöker stötta? Lär vi dem att värdera sina kroppar istället för att bara använda dem? Jag har ofta tänkt att frasen: "Det är du som bestämmer över din kropp. Gör aldrig något du inte vill!" som har sagts till mej för att stärka mej, har förstört mitt förhållande till min egen sexualitet. Thérèses inlägg pekar i samma riktning. Det är något jag tycker att vi verkligen ska fundera över.

Den viktigaste boken

2011-12-11T18:01:00.001+01:00

Första gången jag hörde talas om någon som gjorde illa sejsjälv med flit gick jag i sjuan. Det var ingen jag kände, men som gick på sammaskola som min bästa kompis på förra stället jag bodde på. Jag tyckte inte detlät klokt. En gång sa jag om den här tjejen till en annan gemensam bekant: ”Honär ju helt dum i huvudet! Hon typ skär sej i armarna med saxar och sånt!” Dengemensamma bekanta svarade allvarligt: ”Men det gör hon för att hon inte mårbra, kanske?” Den tanken fattade jag inte över huvud taget. Beteendet var heltenkelt obegripligt och jag placerade in en person som gjorde sånt i sammakategori som personer som frivilligt rökte eller drack sprit, det vill sägakategorin Personer med fullständigt obegripligt beteende – eller på tonårsspråkFolk som är helt dumma i huvudet.

Inte så långt därefter började jag inse att min nya bästisåt väldigt lite. Det var oroväckande, störande och förbryllande. Jag kunde inteavfärda min vän som dum i huvudet. När hon till slut, många månader senare,berättade för mej hur hon tänkte och kände kring mat, om sin ångest och sittmörker, var det början på något helt nytt för mej. I min närhet upptäckte jagden ena efter den andra som spred ut maten på tallriken, bara drack en halvkopp te när vi andra fikade, smög iväg till toaletten efter varje måltid ellerundvek varje samtalsämne som snuddade vid mat, kropp eller vikt. Min vanmaktvisste inga gränser. När två spikraka, parallella skärsår dök upp på min bästaväns arm ett par år senare förstod jag att vi – min bästis, jag själv och helamin omvärld – hade klivit ner ytterligare ett trappsteg. Jag visste på en gång att hon hade tillfogat sej de där såren själv. Även den här gångenvisade det sej att hon inte var den enda.

Därefter tog historien många vändningar, men jag hoppardirekt till slutet. Min vän är idag fri från sitt självskadebeteende och sinaätstörningar. Häromveckan gav hon, tillsammans med en annan författare, utboken Slutstation rättspsyk, som är den absolut viktigaste boken jag läst pålänge. I boken beskrivs hur patienter med självskadebeteende, företrädesvisunga kvinnor och vissa fall till och med barn, spärras in på rättspsyk närallmänpsykiatrin inte längre vet vad de ska göra med dem. Inte nog med att detär principiellt felaktigt att remittera patienter till rättspsyk, om de intedömts för brott, när de väl är där utsätts de för övergrepp och olagligatvångsmetoder. Patienterna har fått skriva på kontrakt, där de godkänner att delåses in i isoleringscell dygn i sträck om de skadar sej själva. De har fåttbära tvångshandskar, som gör att de inte har kunnat använda sina händer och dehar låsts fast i bältessängar, när de mest av allt hade behövt en kram och ettlyssnande öra. Författarna, Thérèse Eriksson och Sofia Åkerman, har i flera årvarit i kontakt med Socialstyrelsen och försökt få till en förändring, menmotståndet och viljan att hålla läkare och annan personal om ryggen har varitstarkare än viljan att förbättra situationen för patienterna.

Slutstation rättspsyk är välskriven och gripande ochförarbetet är gediget. Förklaringar av juridiken kring remitteringar ochtvångsåtgärder varvas med personliga berättelser från rättspsyk ochbeskrivningar av författarnas arbete och det motstånd de stött på. Blandningengör att boken blir lätt att läsa och att intresset hålls uppe från pärm tillpärm. Jag grät mej igenom första halvan av läsandet och under andra halvanvaknade en stark vilja att förändra. Jag önskar att alla ska läsa den här bokenoch att den kommer leda till ett ramaskri, ett uppror och till sist enförändring – inte bara av den psykiatriska vården utan också av allmänhetens synpå självskadebeteende och andra psykiska sjukdomar. Om mina 13-åriga eleverupptäcker att någon de känner gör sej själv illa vill jag inte att de ska tänkasom jag, att hen är helt dum i huvudet, utan att de ska förstå att deras kompisär sjuk. När de inser det vill jag också att de ska ha anledning att känna sejtrygga med att kompisen kommer få en vård och behandling som kommer hjälpa henatt bli frisk.

Lektionsupplägg för barn

2011-12-09T12:42:00.001+01:00

Jag fick en fråga om hur man lägger upp danslektioner för barn. Det finns förstås flera sätt att gå till väga, men så här tänker jag:

När man planerar en danslektion för barn upp till 8 år måste man tänka helt annorlunda mot när man planerar för vuxna. Barn behöver till exempel inte värma upp kroppen, som vuxna behöver, eftersom deras kroppar är varma och mjuka hela tiden. I en vuxenlektion brukar intensiteten i övningarna stegra under lektionen, för att kulminera i en kombination, och sedan gå ner lite igen precis på slutet när man varvar ner och stretchar. För barn kan det bli för jobbigt både fysiskt och mentalt. Bättre är att låta intensiteten växla mellan upptempo och mer koncentrationskrävande övningar. På så sätt är det lättare att hålla barnen aktiva både fysiskt, mentalt och socialt.

Exempel på hur en vuxenlektion kan se ut

Så här skulle en lektion för 6-8åringar kunna se ut:

Samling 5 min
Upptempo 5 min (även om barn inte behöver värma upp kan det vara ett bra sätt att komma igång med lektionen redan från början samt att springa av sej lite överskottsenergi)
Teknik 10 min
Förflyttning och improvisation 10 min (jag tycker att varje lektion bör innehålla åtminstone ett improvisatoriskt moment)
Kombination 15 min (kan innehålla moment med olika hög intensitet)
Avslappning 5 min
Samling 5 min

Exempel på hur en barnlektion kan se ut

Fler tips:

Inled och avsluta varje lektion på samma sätt. Det skapar en form som barnen känner igen och gör dem trygga.
Avslappning kan vara svårt i början, men är väldigt viktigt, så ge inte upp! När barnen vänjer sej vid att ligga och vila i slutet av varje lektion kommer de bli bättre och bättre på det och börjar också uppskatta det. Ge dem gärna en uppgift, till exempel att lyssna på en låt som du spelar eller att spänna en kroppsdel i taget för att sedan slappna av.
Var alltid på det klara med syftet med varje övning. Om du vet varför ni gör det ni gör är det lätt att motivera barnen och förklara för föräldrarna!

Spontan föreläsning om upphovsrätt

2011-12-08T13:20:00.001+01:00

Från kollakallan.skolverket.se

Igår hade jag workshop med en skolklass, som inte brukar dansa. En elev, som inte var med och dansade, filmade en del av lektionen med sin appofon. Ett par andra av eleverna påpekade högljutt att hen hade filmat och klassens ordinarie lärare sa strängt åt hen att radera klippet. Eleven försökte protestera genom att säga att hen inte skulle lägga ut klippet någonstans, men läraren framhärdade och jag kände att det var dags att jag tog tillbaka min lektion. "Så här är det," sa jag. "Man får ju filma folk, men jag har upphovsrätt på det här materialet, som jag har skapat. Jag creative commons-licenserar allt mitt material, vilket betyder att ni gärna får använda det hur mycket ni vill. Ni får visa upp det för folk, ni får lägga ut det på internet, ni får göra vad ni vill med det - men ni måste credda mej. Det måste alltid framgå att det är jag som har skapat materialet. Och så måste ni alltid dela lika, så ni får aldrig tjäna pengar på någonting som jag har skapat och aldrig använda det i kommersiella syften. Det är så det funkar."

Vad härligt, tänkte jag i samma stund som jag avslutade mitt lilla tal, vilken perfekt anledning att komma in på upphovsrätt! Tyvärr visade det sej att eleverna inte alls tyckte det var lika härligt. De verkade faktiskt inte det minsta hänförda över konceptet creative commons - för det går ju alldeles utmärkt att dela ändå! "Vad ska du göra då, om vi gör det ändå?" frågade en elev i trotsig ton. "Anmäla dej!" ropade en annan elev dramatiskt och skrattade. Jag tänkte på en undersökning jag läste om för ett tag sen. Frågeställaren hade haft en bild av att ungdomar delade filer av ideologiska skäl, för att information inte går att ta patent på eller för att allt är allas. Hypotesen kom dock på skam. Ungdomarna i undersökningen delade filer helt enkelt för att det gick. Varför betala för något som går att få gratis? Kanske lever vi i en tid då upphovsrätten är en chimär, något förlegat som klamrar sej fast men som ingen bryr sej om. Då är det svårt att diskutera licenser.

------------------------
Jag hittar tyvärr ingen länk till undersökningen. Kanske var den liten och marginell och inte alls representativ.

Improvisationsaudition

2011-12-07T17:27:00.001+01:00

En läsare undrar hur en audition i improvisation kan gå till. Jag tror jag har varit på tre auditions där improvisation har ingått. Alla tre har varit till utbildningar, två med pedagogisk och en med koreografisk inriktning. Det var ganska länge sen, så jag kommer inte ihåg allt, men det här är vad jag minns:

Vid den första dansade vi mest huller om buller, alla sökande. En uppgift var att skapa raka linjer och räta vinklar. En annan uppgift var att dansa allegro (livligt). Båda uppgifternas längd angavs av pianisten. Övningen började när hon började spela och slutade när hon slutade spela. Den som höll i provet förklarade en uppgift och sedan dansade vi. Sen förklarade hon nästa uppgift och så dansade vi igen. Jag kan inte minnas att några instruktioner gavs under tiden vi dansade.

Vid den andra dansade vi i par, men flera par dansade samtidigt. Uppgiften var att föra ett "samtal" med sin partner. Det var förstås ett dansat samtal och inte ett talat. Det var en ganska stor utmaning, eftersom vi inte kände varandra. Även där minns jag det som att alla instruktioner gavs innan vi satte igång och den som höll i provet sedan var tyst medan vi dansade. Jag tror att vi dansade med samma partner hela tiden.

Vid den tredje dansade vi först huller om buller, alla sökande. Då var uppgiften att leda med olika kroppsdelar. Precis som vid de tidigare två tillfällena gavs alla instruktioner innan vi började dansa. Vi fick själva bestämma vilken kroppsdel som skulle leda och hur länge. Sedan delades gruppen i två, som fick ställa sej på var sin sida av rummet. En person från varje grupp möttes i mitten och dansade med varandra tills en av dem bestämde sej för att lämna golvet och gå in i en av grupperna igen. Någon annan var då tvungen att ta hens plats och dansa med den som var kvar. Det momentet höll på väldigt länge, då vi var många sökande.

Improvisationsprov kan förstås innehålla en massa andra uppgifter och utformas på olika sätt beroende på vad juryn vill få veta om dem som söker, men det här är i alla fall några exempel på hur det kan gå till.

Vill du att barnen ska improvisera eller härma dej när du improviserar?

2011-12-06T11:39:00.001+01:00

I min utbildning ingick mycket dans-i-skola-didaktik. Det är i princip barndans, men riktat mot barn i åldrarna 6-12 år. Det skiljer sej från så kallad genreträning (som är det vanliga i frivillig verksamhet) på så sätt att det inte handlar om att lära sej en viss genre samt att det oftast innehåller mindre teknikträning och mer improvisation än traditionell genreundervisning. Det är just det där med improvisation jag tänker på idag.

Den dans-i-skola-didaktik som ingick i min utbildning byggde på den ena av de två stora svenska barndanstraditionerna, nämligen den som utvecklats av danspedagogen Eva Dahlgren i hennes arbete med Bolidens barnbalett och dans i skolan i Norr- och Västerbotten. Dahlgren var influerad av balettpedagogen Vera Alexandrova och den moderna dansaren Isadora Duncan. Traditionen har förts vidare av danspedagogen Cecilia Björklund Dahlgren. De mest centrala delarna i sättet att undervisa är gestaltning, improvisation och förberedande baletteknik. Ofta får eleverna i uppgift att härma (det vill säga gestalta) olika djur, människor (karaktärer) eller fenomen i naturen (solen som skiner, träd som vajar, stenar som rullar, och så vidare). Läraren är alltid med och dansar, som en "rörelsemodell". Tanken är att barnen ska bli inspirerade (inspiration är ett viktigt begrepp inom den dahlgrenska barndanstraditionen) till att skapa eget och dansa fritt. Ibland fungerar det, men ibland kan det också ha motsatt effekt. Det kan nämligen hända att barnen inte alls blir inspirerade att skapa eget, utan bara härmar läraren.

Jag fick anledning att tänka på det igen i helgen, när jag tog en dansklass som innehöll mycket improvisation och där kursledaren var med och dansade hela tiden. Det var en klass jag vanligtvis inte brukar ta, men den övriga gruppen har tagit klassen minst en gång i veckan under minst en termin. Nästan alla dansade med exakt samma rörelsevokabulär som ledaren! Efteråt var jag tvungen att fråga mitt sällskap om det var meningen att man skulle härma eller dansa helt fritt. Hen svarade att man ska dansa fritt. Ändå härmade de flesta. Medvetet eller omedvetet? Svårt att veta. Är det hämmande? Också svårt att veta. Jag tror att de flesta på klassen upplevde improvisationen som frigörande, men var det för att de fick vara sej själva eller för att de fick låtsas vara någon annan? Jag vet förstås inte och även om det är intressanta frågor var det inte det jag tänkte skriva om just nu. Det är nog så intressant att bara konstatera att vi härmar. Vi härmar dem vi tycker om och dem som har hög status. I klassrummet är det oftast läraren som har högst status, som "vet" vad som är "rätt" och "fel". Om eleverna härmar läraren kan det vara helt omedvetet, för att de tycker om henom - men det kan också vara mer eller mindre medvetet, för att de vill göra "rätt". Om läraren å andra sidan inte dansar kanske eleverna helt enkelt börjar härma andra elever, som de tycker är "duktiga".

En svår fråga alltså. Dansa med eller inte dansa med? Nu för tiden iakttar jag nästan alltid utifrån (i alla fall med ungdomar och vuxna). Just nu jobbar jag dessutom med just att härma, att leda och följa, med mina gymnasieelever. Det är intressant hur lätt det kan vara när man inte tänker på det - och hur svårt det kan vara när man måste!

------------------------------
Rubriken är ett citat från en gästlärare vi hade på utbildningen, som reagerade på att vi dansade med så mycket när vi undervisade.

Att prata om sina idéer

2011-12-01T21:47:00.001+01:00

Jag har en idé. Mer än så vill jag inte säga, eftersom jag är rädd att döda idén. Jag har vänner som vill diskutera sina idéer och projekt med alla som kan tänkas vara intresserade. Ju mer de pratar om sin idé desto mer växer den, desto mer levande blir den och desto större är sannolikheten att de kommer genomföra den. När de väl har satt igång att förverkliga idén fortsätter de att prata om arbetet. De berättar hur det går, var de har kört fast, vad de behöver fixa för att komma vidare och allt annat. Det är helt omöjligt för mej. För mina idéer är det nämligen helt tvärtom. Ju mer jag pratar om dem desto mer krymper de, desto mindre levande blir de och desto mindre är sannolikheten att jag kommer sätta dem i sjön. Det tror jag i alla fall. Eventuellt är det inte så, eftersom kanske 90% av mina idéer, som jag aldrig berättar om för någon ligger och samlar damm någonstans i mitt bakhuvud eller i en anteckningsbok - eller så glöms de bort helt. Kanske borde jag prata lite mer?

När det gäller min senaste idé kommer den dock förbli en hemlighet och därmed ett ensamarbete. Jag kommer att införskaffa det jag behöver själv och jag kommer att planera och genomföra arbetet själv. På slutet kommer en person jag litar på få vara med lite grann - men bara lite när allt nästan är klart. Det är så det är för mej. Jag bäddar in min lilla idé i bomull och gömmer den för världen. Bara någon gång då och då får en idé utvecklas till en process och så småningom till en produkt som får komma ut i ljuset.

Jag hoppas verkligen att den här senaste idén är en sådan.

Self portrait, som jag gjorde helt på egen hand.

Att sätta betyg i dans

2011-12-01T17:33:00.001+01:00

Att betygsätta elevernas arbete i dansämnena är svårt. Jag är glad att jag inte ska sätta några betyg den här terminen. När det så småningom är dags kommer jag förmodligen också vara glad för att jag bara ska sätta betyg i ämnet Dansteknik och inte i exempelvis Dansgestaltning. Hur ska man till exempel kunna bedöma om eleven "i huvudsak [utför] gestaltningen på ett tillfredsställande sätt"? (Dansgestaltning 1) Teknik är lite fyrkantigare och inte i lika stor utsträckning en fråga om tolkning, men ändå är det inte lätt.

Jag har gjort en tabell, där jag har sorterat in alla kunskapskraven i olika kategorier. Jag har skapat ett dokument för varje elev, där tabeller för kurserna de läser finns inklistrade. Kontinuerligt (ungefär en gång varannan vecka) går jag igenom tabellerna och markerar med grönt de kunskapskrav som varje elev har uppnått. Kunskapskrav som är på väg att uppnås markerar jag med gult. Tabellerna fungerar både som underlag för min planering, eftersom det blir tydligt vilka områden eleverna behöver jobba med, och så småningom som underlag för betygsättningen.

Men hur mycket jag än sorterar, markerar och funderar finns det kunskapskrav som jag har väldigt svårt att bedöma om eleverna uppnår. Hur vet jag till exempel om en elev "undersöker" musiken? Eller om en elev "utforskar" hur den egna kroppen fungerar? Jag har funderat på vem jag ska fråga. Skolverket kanske? Mina idrottslärarkollegor? Min eviga mentor? Nej, ingen av dem. Nyss kom jag nämligen fram till vilka jag ska fråga - eleverna såklart! De kommer ge mej de svar jag behöver. Tillsammans kommer vi reda ut betygsättningen på ett alldeles strålande sätt.

Jag kommer i alla fall hinna skicka in kompletterande handlingar innan jag får avslag

2011-11-29T11:00:00.001+01:00

De första lärarlegitimationerna har utfärdats. Igår fick ett hundratal förskollärare ta emot sina legitimationer, enligt Lärarnas Nyheter. Då är det kanske igång? Kanske kan vi alla vänta oss att bli legitimerade före jul? Icke, sa Nicke. Skolverkets IT-system klarar nämligen inte av att hantera ansökningar som är så komplexa som legitimationsansökningarna är. De ansökningar som nu gått igenom har myndigheten hanterat manuellt och de har valt förskollärarlegitimationer, eftersom de ansökningarna är simplare - de innehåller inte ämnen och skolår!

Vi andra - 60000 är vi för övrigt - får vackert vänta tills de tekniska problemen är lösta och även då kommer det ta lång tid att handlägga alla ansökningar. Det är hittills bara en tredjedel av de som är berättigade till legitimation som har sökt. Det positiva för mej är att jag antagligen inte hinner få det avslag jag väntar mej innan jag har möjlighet att skicka in mina kompletterade handlingar (intyg på att jag har jobbat på gymnasiet i år).

Kravet att mentorerna för dem som gör provåret ska vara legitimerade har redan slopats. (LN) Redan de som fick ut sin examen i våras måste göra ett provår och det finns ju inga legitimerade lärare som kan vara mentorer åt dem! Ingen vet hur många år det kommer ta att hantera alla ansökningar, men jag hörde från en relativt säker källa att om alla Sveriges lärare söker kommer det ta 32 år - med fungerande IT-system. Så varför inte bara skrota hela projektet?

Menstruationens plats i träningsläran

2011-11-27T11:17:00.001+01:00

På det gymnasium där jag jobbar räknas dansinriktningen som en idrottsprofil. Därför har jag en hel del samröre med lärarna på de andra idrottsprofilerna fotboll, hockey, ridning, simning, innebandy och friidrott. Just nu har vi till exempel ett gemensamt projekt kring träningslära och diskussionerna kring vad detta ska innehålla är väldigt givande och intressanta för mej. Idrottare och dansare tänker inte alltid likadant. Idrottare från olika sporter och grenar tänker inte heller alltid likadant. Vi har också olika stor kunskap inom olika delar av träningslära, vilket gör att vi kompletterar varandra väldigt bra i undervisningen.

Från goranwinblad.se

En del av projektet är att eleverna ska skriva träningsdagbok under hela december. Träningsdagboken ska innehålla tabeller där de bockar av vad de har tränat varje dag, vad de har för vilopuls, om de är sjuka/skadade och så vidare. Jag har också argumenterat för att var de är i menscykeln ska vara med. Vi är två kvinnliga och sex manliga lärare, så kanske är det inte så konstigt att jag inte har vunnit gehör för menstabellen. Däremot har också det varit en intressant diskussion. Jag menar att för att tjejer ska förstå sina skiftande prestationer måste de bli medvetna om hur deras menscykel påverkar dem. Förmodligen är det inte likadant för alla kvinnor, men för mej är det jättestor skillnad på mina prestationer beroende på var jag är i min cykel. Den insikten är viktig. Den har nämligen lett till att jag har slutat vara frustrerad de där dagarna jag inte kan snurra - det sammanfaller ju alltid med början på mensen! Den har också lett till att jag förstår varför jag svettas så olika mycket vid olika tillfällen, det har också med hormoncykeln att göra. Kvinnors cykler fungerar olika och var och en måste därför analysera sin egen cykel och den påverkar deras prestationer. Det är helt enkelt en nödvändighet att ha med i träningsläran på gymnasiet!

Vårt senaste idrottslärarmöte mynnade ut i att jag höll föreläsningen ovan för mina förbryllade kollegor. När jag avslutade var den enda reaktionen (förutom de totalt oförstående ansiktsuttrycken) ett försiktigt förslag: "Du kanske skulle vilja ha lite tid för att ta det här med tjejerna?"

Jag gav upp.

Ovanlig danshistoria 3

2011-11-25T20:46:00.001+01:00

Li Cunxin - Mao's Last Dancer

Li Cunxin. Från andreabooth.wordpress.com

Jag brukar vanligtvis inte gilla självbiografier, inte ens när det är dansare som har skrivit dem. De består alltför ofta i en ändlös räcka personliga minnen och poänglösa anekdoter, vilka inte kan intressera särskilt många fler än författaren själv och andra som var med. Mao's Last Dancer skiljer sej dock från andra självbiografier - på alla sätt. Den fastnar varken i egocentrism och självbeundran, som Martha Grahams Blood memory, eller i dansvärldens intriger och självömkan, som Lilian Karinas Mitt liv i rörelse. Den är en verklig berättelse om en människa - och om världen. Den är personlig och just därför är den allmängiltig.

Boken handlar om Cunxin, som växer upp i en familj bestående av två gränslöst kärleksfulla föräldrar, Cunxin själv och hans sex bröder samt en farmor och en hel rad farbröder, fastrar, morbröder och mostrar. Kärleken i familjen är allas källa till livsglädje och styrka och deras materiellt mycket fattiga liv blir rikt tack vare att de har varandra. Som elvaåring blir Cunxin utvald av Madame Maos utsända att studera vid Beijings dansakademi och han flyttas från sin familj och allt han känner till, för att tjäna Mao och kommunismen genom att lära sej dansa balett. Boken skildrar sedan Cunxins liv på dansakademien. Han får bara träffa sin familj en gång om året vid det kinesiska nyåret och livet på skolan är hårt och ensamt. Det enda Cunxin kan göra är att satsa allt för att bli bäst. Det är så han ska ta sej ur fattigdomen och göra sina föräldrar stolta. Genom hårt arbete - inte talang - blir han också så småningom en av de bästa eleverna på skolan och som genom ett under får han ett stipendium - och tillåtelse - att åka till USA en sommar och träna där. Mötet med Väst, som han har hört så mycket illa om under sin uppväxt, förändrar hans liv och Cunxin återvänder så småningom till USA och hoppar av kommunismen. Det leder till en strålande danskarriär, men också till en oro att aldrig få träffa sina föräldrar, sina bröder och sina vänner i Kina igen.

Kinas huvudstad Beijing. Från en.wikipedia.org

Det är dock inte "bara" en berättelse om en pojke som dansar balett. Det är också berättelsen om Kinas moderna historia, om kvinnor vars lindade fötter hindrar dem från att gå, om arrangerade äktenskap, om en politisk ledare som dyrkas som en gud, om kulturrevolutionen, om vad det kan leda till att försöka utrota gamla seder och traditioner, om hur ettbarnspolitiken förändrade folks familjeband och om hur en förbättrad levnadsstandard och större frihet kan leda till människor glider isär och lever allt längre ifrån varandra. Det är berättelsen om att skiljas från sina föräldrar, om att bära ett alldeles för tungt ansvar på sina axlar, om att fostras av sina lärare, om svek och om vänskap som är så stark att man överlever. Det är dessutom en berättelse om balettens historia, om rysk, kinesisk och amerikansk balett, om förlegade undervisningssätt, om trasiga kroppar och om hur hårt arbete och höga ambitioner kan ta en hur långt som helst - med eller utan "talang".

Jag tror inte att Li Cunxin har som ambition att berätta världens historia. Jag tror att han helt enkelt vill berätta sin egen. Det är just därför världshistorien plötsligt känns så personlig och angelägen när jag läser boken.

Min smörsida

2011-11-24T12:01:00.001+01:00

Konstnär och lärare på samma gång

2011-11-22T14:01:00.001+01:00

I mitt jobb är jag inte bara lärare, utan också koreograf. Det ser jag som en markant skillnad mellan att undervisa i dans och att undervisa i andra ämnen. Det är inte bara det att jag måste skapa allt lektionsmaterial själv - i danslärarrollen ingår dessutom att skapa konstnärligt material, som visas upp för allmänheten. De flesta dansutbildningar och frivilliga dansverksamheter har föreställning eller uppvisning minst en gång per läsår. Till de uppvisningarna skapar lärare och/eller elever oftast allt material själva. I det sammanhanget uppstår en konflikt mellan mina två roller - den som lärare och den som koreograf.

Som lärare är min viktigaste intention att eleverna ska lära sej dans och utvecklas som dansare. Det står i sej inte i motsats till att ha en uppvisning, men en uppvisning har fler aspekter. Om jag har skapat materialet till uppvisningen är jag inte bara lärare utan också konstnär. Lärarens ambition är att ge eleverna scenerfarenhet och lära dem om hur en uppsättning skapas, förbereds och genomförs. Koreografens ambition, däremot, är att skapa något konstnärligt intressant, något som kan fånga publiken, något som representerar koreografen själv och som hen kan stå för. Den balansen är svår att hitta.

När jag koreograferar åt mina elever måste jag ta hänsyn till deras ålder, mognad och tekniska färdigheter. Jag måste skapa något som de kan dansa och som de vill dansa. Jag måste också ha en stark mottagarmedvetenhet. Publiken består oftast uteslutande av föräldrar, syskon, andra släktingar och kompisar. Vad de vill se och vad eleverna vill visa för dem är något jag måste ta med i beräkningen. Om jag koreograferar för ett annat sammanhang, där jag inte är lärare utan enbart konstnär behöver jag inte ta den hänsynen. Då kan jag säga att det ju var synd för publiken om de inte uppskattade mitt verk, men när publiken är mina elevers föräldrar är de också kunder som jag vill behålla. Jag är också någon som föräldrarna måste ha förtroende för, eftersom de lämnar sina barn och ungdomar i mina händer flera timmar i veckan. Samtidigt har jag ett stort behov av att behålla min konstnärliga integritet. Jag måste kunna stå för det jag skapar och visar upp. Jag vill också utmana elevernas - och publikens - tankar och syn på dans.

Så jag fortsätter att balansera på min lilla spindeltråd.

Två läraruppdrag?

2011-11-19T11:59:00.001+01:00

DN.se publicerade i torsdags en debattartikel av Carin Stenström, där hon föreslår en delning av läraruppdraget i två: en undervisande del och en bedömande. Stenström menar att om den undervisande läraren inte står för bedömningen kommer undervisningens kvalitet höjas, eftersom lärare och elever då kommer att "få samma mål: att kunna visa så bra resultat som möjligt." En annan fördel med systemet, menar Stenström, är att bedömningen blir mer opartisk och därmed mer rättvis. (DN, LN)

Jag tror jag förstår hur Stenström tänker. Det är lätt att se kopplingarna hon gör och de kan tyckas vara logiska, men ändå tror jag att hon har fel. För det första verkar det för mej självklart att lärare redan strävar efter "så bra resultat som möjligt". Jag vet att jag definitivt gör det. Mitt mål är att eleverna ska bli så bra dansare som de bara kan. Vissa av eleverna har också det målet, men inte alla. Jag tror att varken mina ambitioner eller elevernas skulle förändras, om vi hade externa bedömare, men kanske har jag fel. Dessutom har jag själv varit utsatt för ett system med externa examinatorer, när jag pluggade i England. Utbildningen jag gick där motsvarar en utbildning på gymnasienivå. När vi avslutade Level 2 (skulle kunna motsvara en A-kurs i den svenska gymnasieskolan före senaste reformen) hade vi fyra dansprov, varav tre var i teknik och ett i komposition. Vid de tre teknikproven närvarade en eller två externa examinatorer. Betyget sattes sedan av den undervisande läraren och examinatorerna tillsammans.

Jag kan hålla med om att det är bra att få synpunkter från någon med "utifrånblick", som inte är insyltad i nära relationer med eleverna, men - och det är ett stort men - den blicken behövs regelbundet och inte bara vid ett provtillfälle. Det är inte säkert att ett prov visar vad eleverna faktiskt kan. Vad händer om en annars högpresterande elev har en infektion i kroppen vid provtillfället? Vad händer om en elev har ont någonstans? I det engelska systemet kan den undervisande läraren påpeka detta, eftersom hen har kunskap om hur eleven jobbar i vanliga fall, men i ett system med helt opartiska bedömare finns inte den möjligheten.

En av mina vfu-perioder på lärarutbildningen gjorde jag också i England, på en skola med elever från skolår 7 (11-åringar) till skolår 12 (motsvarande sista året på gymnasiet). Där såg jag hur läraren och eleverna jobbade mot samma mål på det sätt, som Stenström beskriver. Målet var att eleverna skulle få så högt betyg på nationella provet som möjligt. Jag var där i oktober och redan då kretsade hela undervisningen kring förberedelser för det nationella provet, som ligger i slutet av sommarterminen (första halvan av juli)! Undervisningens fokus var inte alls att eleverna skulle lära sej så mycket som möjligt, bredda och fördjupa sina kunskaper på olika områden, utforska sina egna intressen eller leta upp nya stigar. Nej, allt handlade om uppgifterna som skulle komma att ingå i det nationella provet.*

Ytterligare en nackdel med extern bedömning är att de helt nya kunskapskraven skulle behöva skrivas om en gång till. Flera kunskapskrav är processinriktade. För att få E i Dansteknik 1 måste till exempel eleven memorera korrektioner av placering. Hur ska examinatorn veta det om hen inte har sett/hört korrektionen? Eleven ska också träna koordination, styrka och koncentration. Träning är någonting som sker över en längre tid och kan inte bedömas vid ett prov.

Stenström jämför med att ta körkort, där examinatorn alltid är en annan än den undervisande läraren, men det finns avgörande skillnader när det gäller körkort och när det gäller betygsättning i skolan. Examinatorn vid uppkörningen ska bara avgöra om eleven kör bil tillräckligt bra för att inte utgöra en trafikfara. Antingen kan eleven backa runt gathörn, starta i uppförsbacke, köra i rondell, och så vidare eller så kan hen det inte. En examinator i skolan ska bedöma elevers utveckling och prestation utifrån kunskapskrav på flera nivåer med ibland hårfina skillnader. Det är en helt annan uppgift.

*En avgörande skillnad mot det svenska systemet var att läraren visste redan i början av läsåret vad det årets nationella prov skulle komma att innehålla. Som jag har förstått det får lärare i Sverige inte veta någonting om provet i förväg.

Läs också:

Nationella prov i dans

Träna dans hemma

2011-11-17T11:41:00.001+01:00

Dagens rubrik är en googlesökning som har fört någon hit. Jag är glad att det står träna dans hemma och inte lära sej dans hemma. Det är viktigt att poängtera skillnaden däremellan. Det första, att träna hemma, är något jag verkligen rekommenderar. Fördelarna är många:

Genom att träna på steg, rörelser, sekvenser och turer som du lärt dej på danslektionen sätter du dem i muskelminnet och har lättare att komma ihåg dem till nästa gång. Du har också möjlighet att stanna vid de moment du behöver träna extra på och ta det i din egen takt.
Genom att göra styrke- och stretchövningar stärker du kroppen och förbereder den för att dansa. Jag tycker personligen att det är slöseri med elevernas pengar att lägga mycket lektionstid på sådana saker, så mina elever behöver definitivt träna styrka och rörlighet utanför lektionstid.

Att däremot försöka lära sej nya tekniska moment på egen hand är inte det bästa man kan göra. Även om det finns böcker och dvd:er med tydliga instruktioner kan inte boken eller videon se vad man gör och hjälpa en att korrigera sina misstag. För att lära dej att utföra rörelserna korrekt från början och framför allt för att undvika skador bör du ha en lärare, som hjälper dej. Läraren kan avgöra när du är redo för nästa moment och kan på en gång korrigera det som blir fel i början. När du har förstått principerna för den nya övningen och kan utföra den på ett säkert sätt kan du öva på den hemma och på så sätt bli expert på den!

Det jag skriver om handlar i första hand om teknikträning, som innehåller riskabla moment. Stegsekvenser och sällskapsdanser går alldeles utmärkt att lära sej hemma med hjälp av böcker och videor. Akta bara så du inte dansar in i dina möbler!

Från botkyrkabibliotek.wordpress.com

Ansvar

2011-11-15T15:21:00.001+01:00

Imorse hörde jag ännu ett uttalande, som handlade om något skolan borde ansvara för trots att det låg långt bortom den verksamhet som vanligen bedrivs i skolor. Jag kommer inte ens ihåg vad det gällde, men jag kommer ihåg att jag själv, likt en tjurig gubbe, utbrast: "Allt är visst skolans ansvar nuförtiden." Vilket sammanträffande då, att jag bara en liten stund senare klickade på en länk till Pål Janssons inlägg om ansvar på Skola och samhälle!

"Samhällsklimatet 2011 innebär att det idag mer handlar om att få eller kräva och nästan aldrig om att kämpa eller samarbeta. Det stora felet har uppstått genom den delvis borttappade grund för mänskligt ansvar som varje individ sannolikt bar på för bara några generationer sedan. Det har blivit diffust och obehagligt i skoldebatterna eftersom barnet (nyckelspelaren i dennes egen utveckling) inte bär ansvar för något? Och just denna samtida ”självklarhet” fungerar som hinder och sabotage i den pedagogiska debatten, i skolan och förstås i det omgivande samhället."

Läs hela inlägget!

Varför finns det fyra dansämnen på gymnasiet?

2011-11-13T15:41:00.001+01:00

Den nya gymnasieskolan har fyra olika dansämnen.* Ämnet Dansgestaltning omfattar sex kurser med inriktning på improvisation, komposition och repertoar. Dansorientering omfattar en kurs med fokus på analys av dansens kulturella sammanhang, men som också innehåller färdighetsträning. Dansteknik omfattar fem kurser som koncentrerar sej på färdighetsträning, terminologi och anatomi. Ämnet Dansteori omfattar en kurs med fokus på danshistoria och en del analys.

Är det inte märkligt? I det gamla gymnasiet var dans ett ämne, som omfattade fem kurser. Jag tycker det är positivt att det nu finns fler danskurser och att de nya kurserna är mer specifika. Förut skulle i princip alla kurserna innehålla alla dansens aspekter, vilket gjorde att undervisningen riskerade att bli ytlig och splittrad. Nu finns större möjligheter att fokusera på en aspekt i taget och jag tror att även betygsättningen kommer bli tydligare för eleverna, när de kan få olika betyg i kurserna beroende på deras inriktning. Det kan vara lättare att förstå varför man får ett lägre betyg i en kurs som mestadels handlar om gestaltning, även om man är väldigt stark i tekniken, till exempel. Men är ändå inte dans egentligen ett ämne? Vad är det som avgör att ett kunskapsområde ska delas i flera ämnen? Tillåt mej att exemplifiera:

Kunskapsområdet Svenska är delat i tre ämnen: Svenska, Svenska som andraspråk och Svenska för döva. Det tycker jag på något sätt kan vara rimligt. Det är inte samma elever som ska läsa de tre ämnena och de har med största sannolikhet stora skillnader i både utformning och innehåll. Lite märkligare är det med kunskapsområdet Biologi, som också är indelat i tre ämnen: Biologi, Biologi i vattenmiljöer och Biologi - naturbruk. Jag vet inte tillräckligt mycket om biologi för att avgöra om det finns någon rimlighet i det, men jag har förstått att biologi - precis som många andra kunskapsområden - är väldigt brett. Kanske har biologi i vattenmiljöer så lite gemensamt med övrig biologi att det är rimligt att göra det till ett separat ämne, men jag måste ändå stoppa in ett stor MEN här. En av ambitionerna med den högskoleförberedande delen av det nya gymnasiet är att förbereda bättre för högre studier och - tror jag - efterlikna högskolor och universitet mer än tidigare. Och på ett universitet hade väl ändå någon som ville specialisera sej på biologi i vattenmiljö läst ämnet biologi?

När det gäller dans har jag i alla fall tillräcklig kunskap för att våga ha en bestämd åsikt. I mina ögon är det helt orimligt att ha mer än ett dansämne. Som jag sa är det bra med fler och mer specialiserade kurser i dans, men vad är dansteknik utan gestaltning? Och hur ska gestaltningen kunna utvecklas utan teknikträning? De två hänger tätt, tätt samman. Jag har lite större förståelse för att man gör dansteori till ett eget ämne, men å andra sidan - vad är teorin utan praktiken? Det är ett ämne. Alla delarna är viktiga för att förstå dansen som helhet. Man kan aldrig säga att det finns ett ämne som heter Dansteknik, som är helt befriat från gestaltning, historia och analys. Detsamma gäller åt alla håll.

Om man jämför dansen med andra konstnärliga kunskapsområden finns dessutom ingen konsekvens i ämnesindelningen. Dans är det område som delats i flest ämnen. Bild- och formområdet har tre ämnen: Bild (sex kurser), Fotografisk bild (tre kurser) och Bildteori (en kurs). Musikområdet har två ämnen: Musik (femton kurser**) och Musikteori (tre kurser). Teaterområdet har bara ett ämne, Teater, där Teaterteori ingår som en av tolv kurser. Cirkus har också bara ett ämne indelat i tre kurser varav ingen är en teorikurs. Hur kommer det sej att Teaterteori inte skiljer sej från resten av teaterkurserna tillräckligt för att bli ett eget ämne, när det gör det i dans, bild och musik? Vad är det som gör att Dansgestaltning är så specifikt att det ses som ett helt eget ämne, skilt från tekniken, när gestaltning inte är urskilt i något av de andra nämnda kunskapsområdena? Och varför delas estetiska programmets kunskapsområden upp i så många ämnen när finsnickeri, florism, textil och frisering buntas ihop i ämnet Hantverk?

*Sex om man räknar in att yrkesutbildningen för dansare har två egna ämnen, Dansteknik för yrkesdansare och Dansgestaltning för yrkesdansare, som skiljer sej i sin utformning och sitt kursutbud från de motsvarande ämnena Dansteknik och Dansgestaltning.
**Sexton om man räknar med Musik för yrkesdansare.

Originalitet

2011-11-10T12:27:00.000+01:00

I Wikipedias artikel om originalitet står att läsa:

Originalitet (lat. originalis, ursprunglig) är en egenskap av ursprunglighet, egenhet, nyskapande, urbild, urtext etc. Något är originellt om det inte kunnat utföras av någon annan, om det inte är en kopia, plagiat, bearbetning eller översättning av någon annans verk.
Begreppet används särskilt om konstverk, litterära verk och forskning, samt dylika skapelser, och i upphovsrätten i frågan om verkshöjd.

Där påpekas också att originalitet idag ses som en "konstnärlig kvalitetsmarkör", trots att konstnärer alltid har inspirerats och influerats av sina föregångare. Det kan tyckas vara en motsägelse, men som jag ser det är det stor skillnad på att inspireras/influeras och att härma. Visserligen kan man lära sej mycket av att härma. Man hittar kanske nya sätt att arbeta, nya sätt att uttrycka sej, nya sätt att röra sej, genom att försöka göra exakt likadant som någon annan. Viktigt är dock att inte fastna där - och inte heller i att härma sej själv. Många konstnärer (i den vidare bemärkelsen av ordet) som en gång var originella börjar sedan upprepa sej så att det ena verket liknar det andra intill förväxling. Då kan man kanske behöva härma någon annan för att bryta sitt eget skaparmönster. Sedan måste man bearbeta det man lärt sej, lägga det till det man redan visste, röra om, mala ner och - som vi brukar säga i dansvärlden - göra det till något eget. Först då tror jag att man kan skapa något nytt, något originellt.

Men varför är då originalitet viktigt? Mitt enkla svar är: för att det är intressant. De flesta dansföreställningar jag ser tråkar ut mej, trots att de egentligen är fantastiska. Koreografin kan vara välgenomtänkt, dansarnas teknik och gestaltning oklanderlig, scenografi, ljus och ljud perfekta till stycket och ändå blir det tråkigt. Varför? Jo, för att jag tycker mej ha sett det förut. Först när jag konfronteras med något som är nytt vaknar mitt intresse. När jag inte på en gång upptäcker referenserna, influenserna och inspirationskällorna, när jag inte kan placera in dansen in en specifik tradition redan vid första anblicken, då sätts mitt maskineri igång. Då blir jag stimulerad och inspirerad, nyfiken och engagerad. Och det gäller uppenbarligen inte bara mej. Originalitet är ju, som sagt, en allmänt vedertagen konstnärlig kvalitetsmarkör. Därför förvånar det mej att det inte nämns en enda gång i någon av ämnesplanerna för gymnasieskolans fyra dansämnen.* I det gamla gymnasiets enda ämnesbeskrivning av dans sägs att "dansens kärna är utveckling av ett personligt rörelsespråk kombinerat med insikt i och förståelse av dansens traditioner." Det där med personligt rörelsespråk har nu försvunnit helt och hela kärnan verkar numera vara förståelsen av dansens traditioner. Eleverna ska lära sej metoder för skapande snarare än att utforska sina idéer, de ska lära sej formspråk snarare än att experimentera med uttryck och de ska analysera snarare än att tolka.

Jag menar inte att det ena utesluter det andra. Jag tycker den gamla ämnesbeskrivningens formulering stämmer bra. En kombination av tradition och utveckling har alltid varit konstens kärna. Med de nya ämnesplanerna riskerar vi att skapa dansdockor istället för att utveckla konstnärer.

*Dansgestaltning, Dansorientering, Dansteknik och Dansteori. Varför det finns mer än ett dansämne är en fråga i sej, som jag kanske skriver om en annan gång.

Läs också:
Kan duktiga elever nå framgång utanför skolan?
Korrigeringar
Kreativitet, nyskap, nyfikenhet och rädsla

Dansövningar för barn, del 4: Dansstopp

2011-10-28T14:54:00.001+02:00

Version 1: När musiken är på improviserar alla barn rörelser och förflyttning huller om buller i rummet. När musiken stängs av måste alla stå blick stilla.

Version 2: Barnen får i uppgift att stanna på ett särskilt sätt, till exempel på ett ben, nära golvet, spretigt, platt, sorgset, osv. Företrädesvis fokuserar man antingen på kropp (ett ben, på tå, på mage, osv) eller rum (högt, lågt, stort, litet, osv) eller gestaltning av känslor eller djur/karaktärer.

Version 3: Barnen får i uppgift att dansa på ett särskilt sätt, antingen med fokus på kropp/teknik, rum eller gestaltning (se version 2).

Det här är ytterligare en riktig barndansklassiker, som uppskattas av barn i alla åldrar från 4-12. En del kör den som en tävling, men jag tycker det motverkar övningens syfte. När man tävlar åker de, som inte kan stå still, ut och får gå och sätta sej. Kanske får de hjälpa läraren att titta vilka andra som inte står still. Problemet med det är att de som skulle behöva öva allra mest på att stå still åker ut först och får därför öva minst. Till den som har skall varda givet. Därför åker aldrig någon ut på mina lektioner. Det är tillräckligt spännande och utmanande ändå.

Övningen har flera syften: Att lyssna på signal, känna skillnad på rörelse och stillhet, träna koncentration och kroppskontroll.

Dansanalys med elever

2011-10-25T14:41:00.001+02:00

Jag har den stora lyxen att hålla i en kurs, som heter dansfördjupning, med åtta elever som vill lära sej allt om dans. Det är en kurs där jag får chansen att gå in på djupet på en rad områden, som jag knappt hinner beröra i genreundervisningen - och dessutom är eleverna intresserade vad jag än tar upp. Det händer också allt som oftast att eleverna leder in samtalet och dansen på helt andra vägar än jag hade planerat från början. De har så mycket kunskaper och erfarenheter, som jag inte har! För ett par veckor sen, när vi pratade om rörelserytmer, upptäckte jag plötsligt att vi satt på golvet och diskuterade vilken form jordens omloppsbana runt solen har och huruvida jordens hastighet är densamma hela tiden!

Igår analyserade vi en bit av filmen Hemliga rum eller Ikväll är jag oemotståndlig! av Birgitta Egerbladh. Först tittade vi så förutsättningslöst som möjligt. Därefter fick var och en beskriva vad de sett med ett enda ord. Inget mer, ingen diskussion eller förklaring. Sen fick alla var sitt papper med ett ord på, antingen ett av orden de nyss sagt eller ett ord som jag skrivit ner i förväg. De fick i uppgift att titta på filmen en gång till och skriva ner allt de la märke till som hade med ordet på deras papper att göra. Efter andra titten fick vem som ville dela med sej av något som hen skrivit på sitt papper och vem som helst fick instämma eller protestera. En rad intressanta diskussioner kom upp! Vi pratade om klädernas betydelse för vår tolkning av rörelserna, om kontraster, resan in i vuxenlivet, att skapa rytmer med hjälp av klippning, att visa och dölja med hjälp av kameran och flera andra saker. Sen tittade vi ett varv till med nya ord - och om inte lektionen hade tagit slut kort därefter hade vi kunnat prata om minst lika många ämnen till! Trots den begränsade tiden hann vi dock gå ganska djupt i en diskussion kring etnicitet och utseende.

Som sagt, den kursen är en lyx.

Orden som stod på papprena var genus, ålder, etnicitet, rörelserytmer, referenser, kläder, rummet, kameran, klippning, sång/tal, musik/ljud och relationer.

Exempel på hur förväntningar styr reaktioner

2011-10-22T09:23:00.002+02:00

Igår var jag och såg Klungan & Birgitta Egerbladh på Växjö Teater och blev väldigt fascinerad av publiken, som helt klart var inställd på att ha roligt. Det fanns de som skrattade redan från början - ja, nästan innan det hade börjat. Särskilt intressant blev det, när skådespelarna jobbade fysiskt. De jobbade mycket med disharmoniska rörelser och obekväma kroppspositioner. Det såg helt enkelt ut som typisk 2010-talsdans och hade kunnat framföras av vilket samtida danskompani som helst (till exempel The Forsythe Company, som i sin föreställning i somras använde sej av precis samma typ av rörelsemönster). Den stora skillnaden igår var publikens reaktion. Folk asgarvade! Det skulle aldrig hända om det hade varit till exempel Cullbergbaletten & Birgitta Egerbladh eller Kungliga Operabaletten & Birgitta Egerbladh. På sin höjd skulle kanske någon okonventionell typ småfnissa lite för sej själv, men ingen skulle skratta så det hördes. Snarare skulle folk klia sej på hakan och tänka: "Hm... intressant..." Delvis beror det kanske på att publiken i viss mån är en annan, men till stor del tror jag det beror på våra förväntningar. När vi går och ser en humorgrupp förväntar vi oss att få skratta, men när vi går och ser ett seriöst danskompani tror vi snarare att vi inte får göra det.

Från föreställningen Se oss flyga genom luften (som jag såg igår). Foto: Andreas Nilsson

Jag tycker i alla fall det är underbart att folk skrattar. Jag hade velat göra ett experiment: marknadsför The Forsythe Companys nästa föreställning som en humorföreställning. Låt folk som aldrig har hört talas om kompaniet (kanske många av dem som går och ser Klungan, till exempel) se föreställningen och iaktta deras reaktioner. Tänk så befriande det skulle kunna vara att se en dansföreställning och få skratta rakt ut! Ibland tror jag till och med att det är vad koreograferna önskar sej. De menar kanske inte alls att vara svåra och tragiska, utan anstränger sej till max för att vara roliga? Och så säger publiken bara: "Hm... intressant..."

Dansövningar för barn, del 3: Hoppa över bäcken

2011-10-20T22:15:00.000+02:00

Över diagonalen: Lägg någonting i mitten av rummet, till exempel en stretchmatta eller ett tyg av något slag. Barnen köar i ena hörnet, springer en och en fram till mattan, gör ett stort hopp över (företrädesvis spagatliknande) och springer vidare till motsatt hörn. Så småningom lägger du ut en "bäck" till och sen en till och kanske fler beroende på hur stor sal du har. Barnen måste hoppa över varje "bäck".

Huller om buller: Lägg ut "bäckar" lite överallt i rummet. Barnen kan få lägga ut var sin. Sedan springer alla huller om buller och hoppar över bäckarna. Fördelen med den här varianten är att alla är aktiva hela tiden och att barnen tränas i improvisation, att göra val och fatta beslut. Nackdelen är att det är stor krockrisk och att det är svårt att kontrollera barnens hopp.

Det här är också en riktig barndansklassiker. Den funkar bäst på 6-9åringar som kanske har valt att rikta sej mot balett eller jazz. Syftet är att träna grand jeté (leap).

Dansövningar för barn, del 2: Doppa tårna

2011-10-19T17:30:00.000+02:00

Sätt alla barnen i ring runt en imaginär sjö. Om du vill kan du prata lite om sjön med barnen. Är vattnet kallt eller varmt? Är det en djup eller grund sjö? Vad finns det för fiskar i sjön? Och så vidare. Sen börjar själv övningen, som är en ramsa (=sägs rytmiskt): "Doppa tårna i vattnet... (pointa fötterna) Och fiskarna kommer! (flexa fötterna) Doppa tårna i vattnet... Och fiskarna kommer! Doppa tårna i vattnet... Och fiskarna kommer! Doppa tårna i vattnet... Och plaska bort alla fiskarna!" På den sista stampar alla med fötterna.

Det här är en riktig barndansklassiker och brukar kunna lekas hur många gånger som helst varenda lektion. Funkar bäst för barn mellan fem och åtta år. Syftet är förstås att lära sej pointa.

Tvätta balettkläder

2011-10-15T10:29:00.002+02:00

På tvättrådet i danskläder står ofta att de ska tvättas för hand, men det brukar inte vara några problem att tvätta dem i maskin. Dansar man mycket är det ett helt orimligt krav att tvätta sina kläder för hand. Man skulle inte hinna göra annat, eftersom man ofta får slänga allt man haft på sej i tvätten varje dag. Här är mina tvättråd:

Balettdräkter: Maskin 30°, dra eventuellt ner lite på centrifugeringen. Tumla aldrig! Det sliter mycket och vissa material, som supplex, steks i tumlaren. Hängtorka i stället.

Trikåer: Maskin 40°. Det funkar förstås i 30° också, men trikåerna är ofta det man har närmast kroppen. Ofta har man inte ens trosor under, så lite varmare kan kännas fräschare. Hängtorka.

Övriga kläder av supplex: Maskin 30°. Hängtorka (tumla aldrig!).

Övriga kläder: Maskin 40°. Hängtorka.

Balettskor av canvas: För hand! Hängtorka.

Balettskor av skinn eller siden: Tvätta inte. Både skinn och siden tar skada av vatten. Vädra istället. Man kan också frysa skor som luktar illa, men jag vet inte hur skornas form eller färg påverkas av det (jag har alltid canvasskor, så jag brukar tvätta dem).

Den ena handen vet inte vad den andra gör

2011-10-14T18:19:00.000+02:00

På rubriken förstår ni att det här inlägget inte kommer handla om dans. Nej, det handlar om regeringen och deras skolpolitik. Precis när legitimationsreformen har satts i sjön kommer nämligen moderata riksdagsledamoten Lars Hjälmered med idéen att Sverige ska låna det brittiska konceptet Teach First. Det går ut på att erbjuda "toppstudenter" från tekniska utbildningar jobb som lärare samtidigt som de läser in lärarkompetens på högskolan samt en ledarskapsutbildning. En viktig poäng med det hela är att eleverna får engagerade och ämneskunniga lärare, säger Hjälmered till Lärarnas Nyheter och antyder därmed att lärare vanligtvis är oengagerade och okunniga i sitt ämne. Det är minst sagt upprörande. Jag är så urbota trött på att bli svartmålad och nedtryckt av dem som ansvarar för skolan. Jag tappar lusten att jobba åt er! Hör ni det?

Men ok, då tycker jag vi gör så här: Vi struntar i hela grejen med lärarlegitimation. Vi kan faktiskt strunta i hela grejen med lärarutbildning också. Istället tar vi över det brittiska systemet helt och hållet. Där läser man först en BA i valfritt ämne och sen kan man läsa till ett år för att få lärarbehörighet. Det passar ju bra ihop med Teach First. Man skulle faktiskt kunna tänka sej att Teach First är helt anpassat till ett sådant system. Och så kan vi klämma dit ett lämplighetstest och ett introduktionsår, så får hela regeringen som den vill. Och så slutar vi tjafsa om att läraryrket är ett viktigt yrke som kräver specifika kompetenser. Vi som har varit dumma nog att utbilda oss till lärare kan kanske jobba med något annat?

Förresten ska vi kanske ta över hela det brittiska utbildningssystemet när vi ändå håller på? Barnen i Storbritannien är de mest testade och förstås också de mest stressade i hela Europa. När jag gjorde vfu där hade skolan nyss bytt från 63-minuterslektioner till 70 minuter. Bara att lägga ett schema med 63-minuterspass måste ju kräva en matematiker av stora mått. Japp, japp. Så gör vi, tycker jag.

Eller inte.

Dans och religion

2011-10-13T12:41:00.000+02:00

När jag pluggade i Norrbotten fick jag ofta höra att det var kyrkans fel att dansen hade så låg status och inte fanns som separat ämne i skolan. Även om det finns religiösa grupper i Norrbotten och annorstädes som ogillar dans tror jag inte att det har så mycket med saken att göra. Jag tror mer att det handlar om de gamla uppdelningarna teori - praktik och vetenskap - konst. Sedan århundraden och till och med årtusenden har praktisk kunskap tillhört de lägre samhällsklasserna medan teoretisk kunskap har varit de högre ståndens gebit. Den utbildning som har ansetts allra finast genom historien har varit den som varit helt befriad från praktik. Det synsättet lever tyvärr kvar i svensk skola än idag. Likaså har vetenskap och konst setts som motsatser, där vetenskapen står för nytta och konsten för nöje. Vi lever nu liksom tidigare i ett samhälle där nytta har hög status och nöje har låg. Det i sej är ett problem, tycker jag, men samtidigt är det fel att tro att konsten är onyttig och vetenskapen tråkig. I alla fall, de ovan beskrivna historiska orsakerna tror jag har haft större betydelse än religionen för dansens minimala plats i utbildningssystemet.

Anledningen till att jag ändå vill skriva om dans och religion är att någon har hittat hit genom att googla just de orden. Det är också en fråga som ligger mej varmt om hjärtat, eftersom jag är både dansare och religiös. Inte nog med det, de tillfällen då jag känt mej som mest religiös (eller som mest i kontakt med det jag kallar Gud) har varit tillfällen då jag dansat. Åsa Danielsson vid dåvarande Sveriges Kyrkliga Studieförbund (nuvarande Sensus, tror jag) skriver i Guide till Gud (Forum 2001):

Jag har inget heligt rum eller ting. För mig handlar det om tillstånd. Om musiken när jag dansar, samhörigheten med allt, när kroppen blir ett tempel. /.../ Där finns utrymme för allt som finns inom mig. Lycka, ilska, sorg och humor, allt som jag är, som en människa är. Kanske är detta min bön, min religion. När andra berättar om mötet med Gud, om det heliga, om andliga upplevelser, då tänker jag på min dans som finns där varje dag för mig att träda in i.

På många ställen i Bibeln refereras också till dans som en hyllning till Gud, till exempel i Psaltarens 87:e kapitel:

Överallt sång och dans, allt besjunger dig. (vers 7)

I Psaltarens 150:e kapitel uppmanas människorna till och med att dansa till Guds ära:

Prisa honom med tamburin och dans, prisa honom med strängaspel och flöjt. (vers 4)

Det finns dock även negativa referenser. Sauls dotter Mikal känner till exempel förakt för David, då hon ser honom dansa (2 Sam 6:16, 1 Krön 15:29).

Av tradition har kroppen setts som något farligt och skamligt i kristendomen. Att dansa är att använda kroppen på ett sätt som ofta är svårt att intellektualisera och begränsa med regler och borde därför med den konservativt religiösa logiken vara livsfarligt. Kyrkan och andra religiösa organisationer har alltid känt ett behov av att kontrollera människor, men de som dansar är okontrollerade. En dansare jag kände hade till exempel en frireligiös mormor, som var förkrossad över att hennes barnbarn dansade och använde kroppen på ett så syndigt sätt. När jag gjorde vfu i Norrbotten fick vi på vissa ställen kalla danslektionerna för lektioner i rörelse, för att de laestadianska barnen skulle få vara med. Men som jag ser det handlar det inte om religion. Det handlar om rädsla och önskan att kontrollera andra människor. Men vi är skapade av Gud med kropp och allt och möjligheten att använda kroppen som uttrycksmedel och som glädjeämne är en gåva som ingår i livet.

Jag vet inte så mycket om hur andra religioner än kristendomen förhåller sej till dans. Om någon läsare vet får ni mer än gärna upplysa mej!

Bot mot bristande engagemang önskas

2011-10-12T07:12:00.000+02:00

Jag har elever som inte gör sitt bästa. Jag har väldigt få elever - om ens några - som gör sitt bästa. Det är väldigt frustrerande. Många tror att alla mina elever är supermotiverade och alltid ger järnet på alla mina lektioner. Å, vad jag önskar att de hade rätt! Men det har de alltså inte. Tvärtom jobbar de flesta elever oftast vid ungefär 50-75% av sin kapacitet. Varför?! Det händer då och då att jag lyckas peppa upp dem till någonstans runt 90% och då brukar jag fråga dem: "Var det inte roligare att dansa så?" "Joo..." brukar de svara lite försiktigt och dröjande. "Dansa alltid så då!" försöker jag. "Det blir roligare för både er och publiken!" Men det håller sällan i sej. Nästa gång ligger de där på 50-75% igen och det gör att det där peppandet blir ännu mer energikrävande än det redan var.

Jag har dock ett positivt exempel. En grupp jag hade för några år sen var bland de slappaste jag haft. Det fanns ingen energi över huvud taget i deras rörelser och hur mycket jag än korrigerade dem gjorde de aldrig några tekniska framsteg. Ändå klagade de på att jag korrigerade dem för lite! Till slut bestämde jag mej för att ha ett allvarligt samtal med dem. Med mycket eftertryck förklarade jag för dem att jag tröttnade på att korrigera, eftersom de aldrig tog till sej av de korrigeringar de fick. Oftast är min bedömning också att om en elev får samma korrigering ett antal gånger, men inte tar till sej den, är eleven inte redo för den korrigeringen än. "Det är ni som måste göra jobbet!" sa jag till dem. "Stå inte bara och vänta på mina korrigeringar - korrigera er själva! Ni måste tänka efter varje lektion vad det är jag brukar korrigera hos er och så göra den korrigeringen själva. Först då kan vi gå vidare med nya moment och nya korrigeringar." Jag var ganska arg, när jag hade det här samtalet med eleverna (men de fick förstås också säga sin mening i frågan) och det känns aldrig riktigt bra att vara arg på dem - men vilken effekt det hade! Som de började jobba! En termin senare hade de gått från att vara min långsammaste grupp till min snabbaste (vad gäller utveckling och tekniska framsteg) och många av dem blev så småningom mina tekniskt starkaste elever. Plötsligt gjorde de inte bara rörelserna lite halvhjärtat längre, utan funderade, analyserade, förbättrade alldeles på egen hand. Och viktigast av allt: de dansade!

Behörighet och legitimation - funkar det verkligen så här?

2011-10-07T19:41:00.001+02:00

Jag undervisar just nu i tre kurser på gymnasiet. Två av dem, Dansteknik 1 och Dansorientering, är jag behörig att undervisa i (åtminstone än så länge tills legitimationskravet träder i kraft). Den tredje, Idrott och hälsa 1, är jag inte behörig att undervisa i, eftersom jag inte har idrott och hälsa i min lärarexamen. Jag planerar dock innehållet och arbetsformerna tillsammans med några kollegor som är behöriga att undervisa i idrott. Vissa moment har vi tillsammans och det händer också att vi byter grupper med varandra, för att fylla luckor i varandras kompetens. I slutet av kursen föreslår jag ett betyg för var och en av eleverna och rektor "godkänner" sedan det betyget och är den som formellt har ansvar för det.

I och med att legitimationskravet träder i kraft nästa år förändras dock reglerna en del. Om jag får ut en legitimation till dess (vilket verkar vara lite för mycket att hoppas på) fortsätter jag vara behörig i dansteknik och dansorientering. Om jag inte får ut någon legitimation under det närmaste året blir jag dock plötsligt obehörig i dessa ämnen. Jag förblir också obehörig i idrott och hälsa. Det som är intressant är att en olegitimerad lärare bara är obehörig att självständigt bedriva undervisning. Om jag förstår det rätt får jag alltså fortsätta att undervisa, om det sker under överinseende av någon som är legitimerad, till exempel någon av mina kollegor som har idrott och hälsa i sin examen. Arbetet med den kursen skulle alltså kunna fortskrida ungefär som nu. Ännu mer intressant är dock att Jan Björklund säger till Lärarnas Tidning i den intervju jag hänvisade till redan i förra inlägget att man inte behöver vara behörig i ett ämne för att sätta betyg i det. "Det räcker att vara legitimerad," säger han. Under förutsättning att jag får ut en legitimation kommer jag alltså, till skillnad från nu, få sätta betyg i idrott och hälsa. Min befogenheter i det ämnet ökar därmed.

Tycker du att det verkar rörigt? Låt mej förtydliga. Om jag får ut en lärarlegitimation händer följande:

Jag fortsätter att vara behörig att självständigt bedriva undervisning och sätta betyg i samtliga dansämnen.
Jag blir obehörig att självständigt bedriva undervisning i idrott och hälsa.
Jag får fortsätta undervisa i idrott och hälsa, men en annan, behörig, lärare ansvarar för undervisningen.
Jag blir behörig att sätta betyg i idrott och hälsa (och andra ämnen som jag eventuellt kan komma att undervisa i i framtiden).

Blev det inte klarare? Inte för mej heller.

Läs också:

Legitimerad och behörig lärare hos Christermagister

Och lägst status av allt har fritidspedagogiken

2011-10-07T07:58:00.000+02:00

Rangordningen av skolans olika kunskapsområden blir allt tydligare. Man hade kanske kunnat hoppas på en utveckling i motsatt riktning, men utbildningsministern styr skolan obönhörligt bakåt. Estetiska ämnen och modersmål är inte så viktiga, det har vi fått klart för oss, men ännu längre ner på stegen finner vi fritidshemmet. "Fritidspedagoger är inte lärare," säger Jan Björklund till Lärarnas Tidning. Må så vara. Före 2001 var inte fritidspedagog en lärarexamen. Men att påstå att deras kompetens därför inte är viktig är en annan sak. Björklund formulerar sej visserligen inte så, men han säger: "Tanken är att vi i framtiden inte ska ha personer som bara är fritidspedagoger."* I slutet av 00-talet, när det började utredas hur lärarutbildningen skulle förändras, var det alla lärare som gått den förra lärarutbildningen som skulle vidareutbilda sej. Det kravet har som tur är försvunnit, men finns tydligen kvar för fritidspedagoger. "Jag tycker det är eftersträvansvärt att de som har en äldre fritidspedagogexamen vidareutbildar sig och läser in något eller några ämnen," säger Björklund. "Då blir de grundlärare. Vill man inte det och vill vara kvar i fritidspedagogrollen blir man inte legitimerad. Men vidareutbildar man sig ökar anställningsbarheten påtagligt. /.../ Regeringen kommer att underlätta för fritidspedagoger och motsvarande som har en inriktning enbart mot fritidshem.** Genom Lärarlyftet 2 ska de kunna studera ett eller två praktiska eller estetiska ämnen för att bli behöriga som lärare i likhet med grundlärare med inriktning mot fritidshem."

Ja, jisses. Låt dem inte läsa ett teoretiskt ämne! Hur skulle det se ut? En fritidspedagog som undervisar i no- eller so-ämnen? Näe, där går faktiskt gränsen. Fritidspedagogerna ska plugga några år - i vissa fall kanske lika länge som de redan har pluggat för få sin nuvarande kompetens - men de måste ändå hållas kvar där nere på statusstegen bland estet- och idrottslärare. Det är ju sånt de ändå kan, eller hur?

Ok, jag blir sarkastisk. Det är svårt att låta bli. Det jag verkligen undrar är: Vart tog det fritida lärandet vägen? Det informella lärandet? Det som fritidspedagogerna är experter på? För det är en viktig kompetens som inga andra lärare har (utom möjligen förskollärarna); att guida barnen i det informella lärandet, att hjälpa dem vidare och låta dem växa i sin egen takt. Men precis som utbildningsdepartementet verkar tro att danslärare bara sätter på musiken och låter barnen snurra runt i rummet verkar de tro att fritidspedagogerna i bästa fall plockar fram lite pussel åt barnen och sen sätter sej och tittar på när barnen leker.

*Min kursivering.

**"Motsvarande" måste ju betyda lärare utbildade efter 2001. Eller?

Läs också:

Undervisning och legitimation i förskola, fritidshem och kulturskola

Elevdemokrati skrämmer

2011-10-05T17:11:00.001+02:00

Jag läser i Pedagogiska Magasinet om Quadricepsskolan i Uddevalla, där undervisningen är centralstyrd och eleverna knappt verkar ha något som helst inflytande. "Om eleverna får vara med och bestämma så kanske de kommer fram till att det är okej att ringa i mobilen på lektionerna," säger stiftelsens grundare Bengt Bohlin till PM. Är det det vi är rädda för? tänker jag. Är vi rädda för de beslut eleverna kan komma att fatta, om vi inför verklig demokrati i skolan? Är det därför det aldrig händer? Och är det inte samma dåliga argument som tidigare i historien har använts för att begränsa "demokratin" till en liten grupp i samhället, till exempel vita, fria män? "Ska kvinnor få rösta? Men tänk om de beslutar att män ska vara föräldralediga!" Eller: "Ska svarta få rösta? Men tänk om de bestämmer att mörkhyade barn ska få gå i samma skolor som ljushyade!" Och så vidare.

Å andra sidan tänker jag att verklig demokrati i skolan aldrig kan bli annat än en chimär. Eleverna får aldrig mer inflytande än lärare, rektor och övrig personal i skolan ger dem. Om eleverna fattar ett beslut kan alltså en vuxen alltid riva upp det utan att behöva motivera det. Vad lär det eleverna om demokrati?

Å tredje sidan är det de vuxna som ska och måste ta ansvar för de beslut som fattas i skolan. Om eleverna är omyndiga (vilket de oftast är) har de inte ansvar för de beslut de fattar. Ytterst måste det alltid finnas en eller flera vuxna som har ansvaret. Det är också de vuxna i skolan som vet vad styrdokumenten säger och vilka ramar vi har att hålla oss inom. Men för mej gör det stor skillnad vilken anledningen är till att vi begränsar elevernas inflytande. Är det på grund av att besluten strider mot styrdokumenten, att konsekvenserna av besluten kan bli sådana att vi inte kan ta ansvar för dem eller att vi är rädda att förlora vår maktposition? Jag kommer på mej själv med att fatta beslut åt eleverna alldeles i onödan. I många fall har de bättre lösningar än jag på problem som uppstår eller tycker helt enkelt annorlunda än jag. Jag strävar därför efter att lämna över fler och fler beslut i elevernas händer. Jag brukar uppmana mina elever att vara modiga - så jag vill vara det själv också.

Läs också:
Demokrati i skolan

Dansövningar för barn, del 1: Skaka händer

2011-10-04T00:34:00.000+02:00

Hela gruppen står i en ring. Läraren börjar skaka på sina händer. Fråga barnen om de ser hur många händer det är som skakar. Förhoppningsvis ser de att det är två. Förklara att det måste vara tre händer som skakar bredvid varandra, så den som står bredvid dej måste hjälpa till att skaka en hand. När hen har skakat några sekunder slutar läraren att skaka på den hand som är längst bort från medhjälparen. Denne måste då skaka båda sina händer, eftersom det alltid måste vara tre händer som skakar. Sedan slutar läraren skaka sin andra hand och nästa barn måste hjälpa till. På så sätt vandrar sedan skakningen runt i ringen tills den kommer tillbaka till läraren.

Den här övningen har jag fått från danspedagogen Annika Lomgren i Luleå. Den passar egentligen bra för alla åldrar, men funkar kanske bäst med 7-10åringar. Övningen tränar i första hand koncentrationen.

Pionjärer inom modern balett

2011-09-28T12:48:00.001+02:00

De största pionjärerna inom modern* balett** måste nog sägas vara de ryska dansarna Vaslav Nijinskij och Anna Pavlova. I Europa var baletten redan lite på utdöende, när modernismen gjorde sitt intryck. Den europeiska nya dansen, Ausdruckstanz (uttrycksdans), tog därför helt avstånd från baletten och ville hitta helt nya sätt att använda kroppen. Den intresserade sej för naturen, städerna och de verkliga människorna - inte prinsessor, herdar och förtrollade svanar, som baletten. I Ryssland däremot kom romantiken senare än i Europa och stod fortfarande i full blom vid sekelskiftet 1900. De stora baletterna som de flesta känner till, Törnrosa, Nötknäpparen och Svansjön, koreograferades alla under 1890-talet. Ryssland var vid 1900-talets början dock inte opåverkat av de nya strömningar som kom västerifrån med industrialisering, ny teknik och nya politiska idéer. Fröet till den ryska revolutionen började gro. Revolutionen i sej ägde rum 1917, men de revolutionära idéerna spreds såklart under ganska lång tid innan dess och tog sej även in på teatrarna och operahusen.

Fram till dess hade balettkompanierna styrts helt och hållet av balettmästare, som koreograferade och bestämde repertoaren. Vid den här tiden före revolutionen började dansarna ifrågasätta den ordningen. De ville själva bestämma vilka koreografier som skulle finnas med på deras repertoar och de ville också gärna själva skapa dem. Många dansare började skapa eget material, men de mest framgångsrika var förmodligen ovan nämnda Nijinskij och Pavlova. Nijinskij gjorde sej känd för En fauns eftermiddag (impressionistisk) och Våroffer (expressionistisk) medan Pavlova, trots sina egna verk, fortfarande är mest känd för sin tolkning av Den döende svanen ur Djurens karneval.

Både Nijinskij och Pavlova följde med producenten Djaghilev, när han bildade sitt kompani Ballets Russes i Paris. Baletts Russes hade avgörande betydelse för spridningen av modern balett i Europa och USA.

*Jag använder ordet modern i bemärkelsen modernistisk.
**Jag använder ordet balett som benämning på en genre med sin grund i den klassiska balettekniken.

Läs också:
Nyklassisk dans - en killgrej?

Spännvidden mellan ensamhet och gemenskap

2011-09-25T10:52:00.001+02:00

I senaste numret av Pedagogiska Magasinet berättar rytmikläraren Cecilia Hofsten om sitt ämnes betydelse för elevernas utveckling [länk]. Det hon säger skulle lika gärna kunna handla om dans:

Från vild till vila. Musikens möjlighet är spännvidden mellan det lilla och det stora, mellan kraftfulla utspel och tystnad. /.../ Barnen får använda olika sidor av sig själva; något kraftfullt, något tveksamt, något självklart, något läskigt, något sorgset. /.../ Jo, något händer. Barnen får en helhetsupplevelse som inbegriper både kropp och själ. Musik och rörelse kan öppna kanalerna till en människas känslor. Och att musicera tillsammans är att mötas utan ord. Det är slitna fraser men de uttrycker vad som kanske är en kärna: Att genom rytmiken utforska spännvidden mellan ensamhet och gemenskap, mellan att stå i centrum och vara en i mängden. Det är naturligt att jag gör, du gör, vi gör - och ni tittar! Hur mycket plats kan jag ta i förhållande till andra? Blir vi alltid starkare tillsammans? Vad händer med mig själv om jag bara står tillbaka? Det är centrala mänskliga frågor som man ofta talar om och som får en kroppslig aspekt genom musiken.

Särskilt det där med att "utforska spännvidden mellan ensamhet och gemenskap" fångade mitt intresse. Att dansa unisont, att lyfta fram en solist mot gruppen som bakgrund, att skapa små grupper i gruppen eller att improvisera individuellt fast alla tillsammans, det är intressanta former för komposition - men det är också ett utforskande av våra sociala relationer i verkligheten. Många ser det som att soloroller är viktigast, men vad är en solist utan gruppen? Det är stor skillnad på att dansa ett solo ensam på scen och att göra det med en grupp dansare där som gör något annat. Att komma till insikt om att alla deltagare är lika viktiga för kompositionen är en fantastisk känsla. Att vara en del av en helhet som är mer än summan av delarna... En kör är mäktig för att den är en kör. Samma sak med en orkester - eller en dansensemble. Det hänger också ihop med det Cecilia Hofsten säger om att det blir naturligt att man turas om att titta på varandra. Vi har olika roller i sammanhanget, men alla är lika viktiga. Att visa något utan publik är helt meningslöst och en motsägelse i sej själv.

Läs också:
Att hantera elevers prestationsångest
Öppna dörrar

Överträning, del 15: När smärta blir normaltillståndet

2011-09-21T18:13:00.000+02:00

Igår kväll hörde jag en del av ett radioprogram som handlade om smärtlindring i livets slutskede. En läkare, som var specialiserad på just det, intervjuades. Flera gånger nämnde han ordet smärtfri och jag kom på mej själv med att tänka: "Smärtfri? Menar han verkligen det? Det är klart patienten inte ska ha ont, men att bli helt smärtfri, är inte det lite väl mycket begärt?" När jag hade upptäckt att det var så jag låg och tänkte började fundera lite mer på det. Smärtfri kanske är det normala, tänkte jag. Folk kanske faktiskt inte har ont hela tiden. På något sätt kändes det som en ny insikt.

På snart nio år har jag inte upplevt en enda dag helt utan smärta. Perioder när jag mår bra och känner mej förhållandevis stark har jag ändå alltid ont någonstans. Kanske inte hela tiden, men när det för tillfället känsliga stället (ofta handlederna eller armbågarna) belastas på något sätt kommer smärtan. Det är det normala och det tillstånd jag strävar efter under de dåliga perioderna. Jag önskar aldrig längre att jag ska slippa smärtan helt, bara att slippa ha ont hela tiden. Smärtfri har blivit ett nästan magiskt ord, ett utopiskt tillstånd, som väl knappast kan vara uppnåeligt för någon?

Och så igår insåg jag att jag kanske har blivit lite knäpp. Smärtan har förvridit både min kinestetiska intelligens och mitt förnuft. Kanske är det det som kallas anpassning. Kanske är det det som gör att man inte trillar ner och dör efter en viss mängd smärta. Men kanske är det också det som gör att ett tillstånd helt utan smärta aldrig blir verkligt.

Läs också:

Överträning, del 14: Att beskriva smärta

Övriga inlägg om överträning

Namnlekar för småbarn

2011-09-20T09:18:00.000+02:00

Jag skrev en gång att jag aldrig mer skulle skriva om barndans och danslek, men uppenbarligen hade jag fel. Någon som letat sej hit har sökt efter namnlekar och det är faktiskt ett av mina specialområden. Här kommer två namnlekar som jag tycker funkar bra med små barn.

Namn+rytm
Den här leken har jag snott från en handledare jag hade på en vfu-plats. Hon hade en musiker, som trummade till, men jag brukar göra den utan musik, vilket också går bra. Så här går det till:
Alla som är med på lektionen sitter i ring. Jag brukar börja med de två barnen som sitter närmast till höger om mej, men man kan börja var som helst i ringen. Alla säger de två barnens namn och lägger sedan till en rörelse som vi både säger och utför. Till exempel: "Anna och Tindra! Box box box!" Då slår vi i luften. Vi upprepar fyra gånger. Sen fortsätter vi med nästa två: "Simon och Filippa! Klapp klapp klapp!" Också fyra gånger. Så fortsätter vi runt i ringen tills allas namn är sagda. Om man har en väldigt stor grupp kan man börja om och upprepa samma rytmer igen, om man inte kommer på fler nya. Bäst funkar dock leken med 8-14 barn. Med fler kan det hända att de tröttnar, eftersom åtminstone en del barn bara tycker det är roligt just när deras namn sägs.

Namntåget
Den här leken lärde jag mej på CISV-läger. Den funkar i alla åldrar, även om man kan behöva uppmana både barn och ungdomar att säga sitt namn så alla hör. Det kan å andra sidan vara en bra övning i sej. Så här funkar det:
Alla som är med på lektionen står i ring. En person, till exempel Jakob, börjar att vara lok (utan vagnar). Hen tuffar runt i ringen och stannar framför någon som hen själv väljer och säger: "Hej! Vad heter du?" Den tillfrågade svarar sitt namn: "Emilia!" Loket hoppar då upp och ner som en stjärna och ropar: "Emilia! Emilia! Emilia!" Sen blir Emilia lok och Jakob blir vagn. De tuffar fram till någon Emilia väljer och säger: "Hej! Vad heter du?" Personen svarar sitt namn: "Karoline!" Både Emilia och Jakob hoppar upp och ner och ropar: "Karoline! Karoline! Karoline!" Sen blir Karoline lok med både Emilia och Jakob som vagnar. Så fortsätter leken likadant med fler och fler som hoppar och ropar tills alla är med i tåget.
Den här leken funkar bäst med ca 10 elever. Med fler blir det både ganska tråkigt för dem som står och väntar och svårt att höra namnen, även om de sägs högt och tydligt. Det går förstås att göra varianter där alla i ringen hoppar och ropar istället. Se också upp i grupper med tydlig statushierarki! Det är inte kul att vara den som alltid blir vald sist. Å andra sidan kommer då hela gruppen vara med i tåget som ropar ens namn.

Med barngrupper upp till 6-7 år inleder jag varje lektion med en namnlek. Det har flera fördelar. Att inleda och avsluta varje lektion likadant ger en tydlig form åt danslektionen och gör barnen trygga. Inleder man med en namnlek har alla barn redan från början dessutom blivit sedda och fått sitt namn uttalat av såväl läraren som de andra eleverna. Man visar också att det är viktigt att var och en är där.

Kan duktiga elever nå framgång utanför skolan?

2011-09-18T18:03:00.000+02:00

I senaste numret av Danstidningen berättar två unga dansare om hur de har upplevt sin utbildning på Kungliga Svenska Balettskolan och den första tiden efter skolan.

Vad som generellt saknas är att de mer skulle behöva se på sig själva som dansare och inte som elever. De vet hur man ska vara som elev men inte hur en bra dansare ska vara. Det innebär bland annat att fokus snarare ligger på att vara korrekt än på danskvalitet. Att börja hitta sin identitet som dansare är ett arbete som inte sällan påbörjas på riktigt förrän man har gått ut skolan.

Jag skulle vilja säga att det är ett problem som inte är specifikt för KSB, utan som finns i hela den svenska skolan, även om inte målet med all utbildning är att eleverna ska bli dansare. Byt ut ordet dansare i citatet mot vilket annat yrke som helst eller ta bort det helt och hållet - och texten stämmer på vem som helst. "Skolan ska i samarbete med hemmen främja elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare," står det i den nya läroplanen Lgr11. Oavsett om man vill syssla med konst, hantverk, teknik eller vetenskap behöver man vara kreativ - och för att kunna vara kreativ får man inte vara rädd att göra fel. En framgångsrik konstnär, hantverkare, tekniker eller vetenskapare tänker nytt och hittar kreativa lösningar på olika problem. En duktig elev däremot levererar det läraren vill ha. Precis som sägs i artikeln ovan ligger fokus i skolan oftare på att göra rätt än att utföra ett arbete med hög kvalitet. Kvalitet innebär för mej att det finns någonting unikt, udda, nytänkande och personligt i dansen. För att hitta det måste man våga testa olika möjligheter, gå olika vägar, gå vilse och hitta en helt ny väg. Under tiden skapar man sej också en identitet. Om det arbetet påbörjas först efter skolan är någonting väldigt fel. Då är det som om vi har satt barnen i fängelse i 12 år.

...generellt har man i undervisningen snarare sett på klassen som en grupp än sett eleverna som enskilda individer. Ingen uppmuntras sticka ut utan alla rör sig framåt tillsammans.

Det låter som typiskt för den mesta undervisning jag har utsatts för både i grundskola, gymnasium och dansskolor. När jag nu är lärare själv vet jag att det är lätt att falla in i. Det är den enklaste vägen - men den kommer inte leda till att eleverna utvecklas till stora konstnärer, nobelpristagare eller grundare av företagsimperier.

Slöja på danslektioner

2011-09-16T10:38:00.000+02:00

Återigen är rubriken är googlesökning som har fört en läsare hit och återigen är det en intressant sökning. Slöja kan i danssammanhang betyda flera olika saker. Scenografiskt, till exempel, innebär slöja en halvgenomskinlig ridå, som man kan använda tillsammans med ljussättning för att skapa olika rum på scen. Sådana är dock inte så vanliga på danslektioner.

Från jannyshappymusicalnotes.com

Desto vanligare är slöjor i bemärkelsen stora eller små, tunna tygsjok som man kan manipulera på olika sätt för att förstärka eller upptäcka nya rörelser. Det är särskilt vanligt i barndans, men både barn, ungdomar och vuxna brukar, enligt min erfarenhet, bli inspirerade av slöjor eller sjalar i olika färger. Tyget är så lätt och följsamt samtidigt som det lätt fångas av vinddrag och luftmotstånd, vilket ger det ett eget liv. På så sätt blir slöjan både en förlängning av ens egna rörelser och en oberoende danspartner. För personer med begränsad rörlighet kan slöjan öka möjligheterna att fylla rummet och göra stora, yviga rörelser. Man kan också använda stora slöjor till att gömma hela gruppen, skapa tak att dansa under eller ett ovanligt dansgolv att röra sej ovanpå.

Danspedagogen Eva Dahlgren, som haft avgörande betydelse för utvecklingen av dans i skolan i Sverige, tillsammans med sina beslöjade elever. Från norran.se

I slutet av 1800-talet började dansaren Loïe Fuller experimentera med det nya elektriska ljuset. Hon riktade färgade lampor mot scenen, där hon dansade insvept i stora tyger som hon manipulerade med långa käppar som hon höll i händerna. Stilen kallades serpentindans. Klippet nedan är autentiskt, men förstås kolorerat i efterhand.

Det finns en myt om den bibliska prinsessan Salome, som säger att hon dansade för kung Herodes (ni vet, han som bestämde att "hela världen" skulle skattskrivas just när Jesus Kristus skulle födas) mot att han skulle ge henne vad hon ville som betalning. Herodes blev mycket upphetsad av dansen och hade inga problem att lova att uppfylla hennes önskan. Dessvärre avslöjade hon först efter att hon dansat att hon ville ha Johannes Döparens huvud på ett fat. Dansen hon dansade kallas Dance of the Seven Veils (De sju slöjornas dans) och har under 1900-talet ingått i många orientaliska dansares repertoar. Dansen finns i många olika versioner, men grundidén är att börja insvept i sju slöjor, som sedan avlägsnas en efter en. I klippet nedan dansar Rita Hayworth i filmen Salome, som presenterar en variant av myten där det istället är Salomes mamma som begär Johannes huvud som betalning.

Ändå är det någonting som får mej att ana att googlesökaren inte har syftat på någon av dessa slöjor, utan på den huvudduk som många muslimska kvinnor och flickor bär. Just nu har jag inga elever som bär huvudduk, men jag har haft tidigare. Beroende på slöjans utformning kan den vara mer eller mindre begränsande för danselevens rörelser.

Jag har tidigare berättat om en skola med hög andel muslimska elever, där dansundervisningen skedde i könssegregerade grupper, vilket jag tror skapade en trygg miljö för flickorna jag träffade där. Tack vare att de kände sej trygga hade de flesta av tjejerna börjat knyta sin huvudduk i nacken istället för att vira den runt halsen och axlarna, vilket gav dem mycket större rörelsefrihet än de haft i början av läsåret, när de bar sin sjal på ett mer traditionellt sätt. När jag träffade dem på våren såg de mest ut som hippies med sina sjalar runt huvudet och virade runt hårknuten i nacken. Och de dansade som bara den.

Bilderna på slöjor kommer från apologeticsindex.org

Vad man strävar efter i balett

2011-09-14T21:35:00.000+02:00

Från vilearts.blogspot.com

Rubriken på det här inlägget är en googlesökning, som har lett någon hit. Jag skulle säga att man strävar efter grace, långa linjer och en illusion av lätthet. Dessa strävanden ledde i slutet av 1700-talet till att kvinnor automatiskt ansågs vara bättre lämpade att dansa än män enbart på grund av sitt kön. Kvinnors kroppar är ofta mindre och lättare än mäns och kvinnor ansågs röra sej med större grace (om det berodde på gener eller fostran diskuterades nog inte så jättemycket då, tror jag). På 1800-talet gick det så långt att många stora balettkompanier enbart anställde kvinnliga dansare, som fick dansa de kvinnliga såväl som de manliga rollerna. Det var också på 1800-talet kvinnor började dansa på tåspets, till en början utan förstärkning i skorna.

På 1900- och 2000-talen har samma strävanden lett till krav på en nära nog orimlig teknisk perfektion. Kvinnor dansar nästan uteslutande på tåspets, vilket förlänger benets linje och samtidigt förstås ställer högre krav på balans och teknik. Kontroll av djupt liggande muskler som iliopsoas, som är den muskel som jobbar när vi lyfter ett utåtvridet ben över 90° framåt eller till sidan, har också blivit nödvändigt för klassiskt skolade dansare. Idag ser vi det som självklart, men det var faktiskt inte förrän på 1950-talet man började lyfta benen över 90°!

Från balletomane.tumblr.com

På 1800-talet hissade man ibland upp ballerinorna i linor, för att inge illusionen att de svävade. Det händer mycket sällan idag (även om det förekommer i musikalen Billie Eliot, som jag såg förra året, där en manlig dansare svävar omkring högt ovanför scengolvet), men istället utförs mycket avancerade lyft liknande dem i konståkning.

Från dancer. com

Samtidigt som man eftersträvar virtuositet hos solister och blivande solister eftersträvar man likformighet och kollektivism hos den så kallade kåren (corps de ballet). Där ska alla helst vara exakt lika långa och röra sej exakt likadant. Alla lyfter sitt ben exakt lika högt (anpassat efter den som lyfter lägst) och dansen går till stor del ut på att göra olika perfekta formationer. Gemensamt med det jag skrivit om ovan är strävan efter perfektion.

Under historiens gång har den ena balettmästaren efter den andra tryckt på vikten av att berätta något. De största, mest kända och oftast dansade föreställningarna är också handlingsbaletter, till exempel Svansjön och Giselle. Ändå har baletten som konstform haft samma problem i århundraden - att den tekniska briljansen tar över och blir ett självändamål. Till slut tröttnar publiken och intresset väcks inte igen förrän handlingsbaletterna återupplivas.

Från ballet.org.uk

Lärstilar som inte finns

2011-09-11T20:25:00.000+02:00

Jag hittade det här filmklippet hos Magister Björn och tyckte det var väldigt intressant. Det är ju helt sant, det han säger, att hur vi lär oss beror på innehållet. Jag har svårt att tänka mej att någon skulle kunna lära sej dans enbart genom att titta på den eller få den beskriven för sej. Man måste prova. Å andra sidan finns det de som behöver mer ord och beskrivningar för att komma ihåg rörelserna och andra som ibland behöver stanna upp och titta istället för att prova själva - men de måste ändå prova.

Lärare vill för det mesta inte lära eleverna något som är baserat på syn, hörsel eller känsel, utan något som är baserat på mening. Det är nog det viktigaste som sägs i klippet. Det är vad olika begrepp betyder, vad de har för mening, vi vill förmedla till eleverna - och för att lära sej det behöver man använda sej av alla ingångar, tror jag. Exemplet i klippet är opera. För att förstå meningen med opera behöver man kanske få den beskriven för sej, historiskt och innehållsligt, men även om man får det är chansen ganska liten att man förstår vad opera är. Man behöver definitivt uppleva opera - lyssna, vara i en teaterlokal, se en föreställning - men inte heller det är tillräckligt. Man behöver också diskutera sin upplevelse med andra, berätta vad man var med om och ta del av vad andra var med om - kanske såg vi helt olika föreställningar fast vi var på samma ställe! Det är då begreppet opera verkligen kan få mening, tror jag.

I Storbritannien är dans i skolan mycket utbrett. Där bygger undervisningen på att eleverna ska träna, skapa och uppskatta dans. För mej innebär det att förstå dansens mening - i konkret såväl som i abstrakt bemärkelse.

Blowing my mind

2011-09-09T19:04:00.000+02:00

Läs också:
Föreställningsarbete
Danse macabre

Utdrag ur en diskussion om vilken kunskap som är viktig, del 2

2011-09-08T10:35:00.001+02:00

I januari 2010 deltog jag i en onlinediskussion om kunskap. Då skrev jag bland annat följande (i inlägget citerar jag den gamla läroplanen, Lpo94, men skillnaderna mot Lgr11 är mariginella):

Ni får naturligtvis ha åsikten att vissa skolämnen är viktigare än andra, men era argument därför håller inte riktigt. För det första kan vi inte veta vilka kunskaper som kommer behövas eller efterfrågas i morgondagens samhälle. För det andra är det inskränkt att tro att det räcker med att kunna läsa, skriva, räkna och ha ett hum om samhällets uppbyggnad för att bli en aktiv samhällsmedborgare och en harmonisk människa. För ja, skolans uppgift är inte enbart att utbilda arbetare och demokratiidkare, utan också att fostra hela och harmoniska människor. Jag citerar ur Läroplan för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet (Lpo94):

"Skolans uppdrag är att främja lärande där individen stimuleras att inhämta kunskaper. I samarbete med hemmen skall skolan främja elevernas utveckling till ansvarskännande människor och samhällsmedlemmar. /.../ Utbildning och fostran är i djupare mening en fråga om att överföra och utveckla ett kulturarv - värden, traditioner, språk, kunskaper - från en generation till nästa. /.../ Skolan har i uppdrag att överföra grundläggande värden och främja elevernas lärande för att därigenom förbereda dem för att leva och verka i samhället. Skolan skall förmedla de mer beständiga kunskaper som utgör den gemensamma referensram alla i samhället behöver. Eleverna skall kunna orientera sig i en komplex verklighet, med ett stort informationsflöde och en snabb förändringstakt. /.../ Det är också nödvändigt att eleverna utvecklar sin förmåga att kritiskt granska fakta och förhållanden och att inse konsekvenserna av olika alternativ. /.../ En viktig uppgift för skola är att ge överblick och sammanhang. /.../ De [eleverna] skall ges förutsättningar att utveckla sin förmåga att arbeta självständigt och lösa problem. /.../ Skolan skall främja elevernas harmoniska utveckling. Detta skall åstadkommas genom en varierad och balanserad sammansättning av innehåll och arbetsformer. /.../ Skolan skall stimulera varje elev att bilda sig och växa med sina uppgifter. I skolarbetet skall de intellektuella såväl som de praktiska, sinnliga och estetiska aspekterna uppmärksammas. Eleverna skall få uppleva olika uttryck för kunskaper. De skall få pröva och utveckla olika uttrycksformer och uppleva känslor och stämningar." (ur kapitlet Skolans uppdrag)

Allt detta - och mer därtill - är alltså skolans uppgift enligt Skolverket. Det kan man tycka vad man vill om, men om man anser att den baskunskap alla behöver är att läsa, skriva och räkna är det alldeles för mycket med nioårig grundskola. Då skulle vi kunna ta över det tyska systemet med fyraårig grundskola med efterföljande arbetsskola (för de "praktiskt lagda") alternativt studieskola (för de "smarta").

Läs också del 1

Utdrag ur en diskussion om vilken kunskap som är viktig, del 1

2011-09-07T16:38:00.000+02:00

I januari 2010 deltog jag i en onlinediskussion om kunskap. Då skrev jag bland annat det här (i inlägget hänvisar jag till Lpo94, men ungefär samma formuleringar återfinns i Lgr11):

Som jag ser det handlar den här diskussionen om tre huvudfrågor:

Vad är kunskap?
Vilken kunskap är viktig?
Vad är skolans uppgift eller vad bör den vara?

Svaren på de tre frågorna kan naturligtvis skilja sej mycket från varandra. I Läroplan för den obligatoriska skolan, förskoleklassen och fritidshemmet (Lpo94) definieras fyra olika aspekter på kunskap: fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet. Läroplanen ger alla fyra samma tyngd. Skolans uppgift är således inte bara att mata eleverna med fakta, utan också att [hjälpa eleverna att] förstå vad dessa fakta betyder. Men inte bara det. Skolan måste också förvissa sej om att eleverna kan lösa praktiska uppgifter och integrera all denna kunskap i sin egen person och sitt eget liv. Man kan förstås vända på det och säga att skolan inte bara ska lära ut färdigheter, utan dessutom upplysa eleverna om relevanta fakta och bakomliggande teorier. Min erfarenhet är att de teoretiska ämnena oftast ägnar sej åt fakta och i bästa fall förståelse medan de praktiska och de estetiska ämnena fokuserar på färdighet och - fast mer sällan - förtrogenhet. Det leder till att inget av kunskapsområdena blir helt.

Howard Gardners teori om multipla intelligenser torde vara tämligen vedertagen i Sverige och övriga västvärlden idag. Den ursprungliga teorin omfattar sju intelligenser, som finns hos alla människor. Både Gardner själv och andra forskare har senare kompletterat med ytterligare en handfull. Vilka intelligenser som utvecklas hos den enskilda individen beror [till stor del] hur de stimuleras, alltså tränas. Ett problem, som jag ser det, är att de flesta av intelligenserna i allmänhet inte ses som just intelligenser, utan som talanger, vilket markerar en lägre status. Den som har en väl utvecklad språklig-verbal eller logisk-matematisk intelligens anses ofta vara smart, medan den som har en slipad kinestetisk (kroppslig) eller musikalisk intelligens kallas begåvad. Ännu värre är det för dem som har låtit sin intrapersonella eller interpersonella intelligens blomma ut. Den förra kan ses som flummig, djup eller introvert, den senare som trevlig, snäll eller kanske omtänksam. Inte precis några egenskaper som imponerar vare sej på arbetsgivare eller på nobelpriskommittéen. Och min poäng är att det inte handlar om egenskaper, utan om kunskaper. Saker man kan träna sej på och briljera i - om man skulle vilja.

Folkskolan instiftades för att man ansåg att den vanliga medborgaren behövde mer och andra kunskaper än de som kunde läras i hemmet. Till att börja med var det dock fortfarande hemmet som stod för den största delen av barnens utbildning (på 1800-talet fick man till exempel inte börja skolan innan man kunde läsa). Med tiden har ansvaret i allt högre grad skjutits över på skolan. Ett visst ansvar ligger fortfarande på familjen i och med att ofoget läxor har lyckats hänga sej kvar ända in i våra dagar. Det som idag heter grundskolan finns alltså till för att utbilda medborgarna. Vad alla behöver kunna kan vi naturligtvis tvista om. Klart är i alla fall att grundskolans uppgift idag sträcker sej långt utöver att lära eleverna läsa, skriva och räkna samt något om samhället. Grundskolan har förvisso tre kärnämnen; svenska, matematik och engelska. De handlar om mycket mer än det nyss nämnda. De baskunskaper som de flesta behöver i sitt privatliv såväl som i sitt arbete är ganska snabbt avverkade. Resten handlar om att lära sej förhållningssätt och sätt att tänka. Matematikundervisningen syftar inte enbart till att lära eleverna "räkna", utan till att utveckla den logisk-matematiska intelligensen (som förresten hänger nära samman med den musikaliska). Målet är att eleverna ska se samband och lösa problem. Likaså syftar inte svenskan och engelskan enbart till att lära eleverna stava och skriva korrekt, utan till att utveckla den språklig-verbala intelligensen. Målet där är att eleverna ska kunna uttrycka sej och kommunicera. I skolan är dessa två intelligenser högt prioriterade, vilket är tydligt i valet av kärnämnen.

I era kommentarer får ni det att verka som om vi måste välja mellan det ena eller det andra, teori eller estetik/praktik, men vi kan faktiskt välja både och. Inte bara kan, vi bör. Ärligt talat förstod jag inte särskilt mycket av fysikundervisningen i grundskolan. Däremot har jag senare förstått väldigt mycket av det min lärare försökte förmedla - tack vare att jag dansar. Med det menar jag inte att de estetiska ämnena ska vara hjälpgummor åt de teoretiska. Nej, det jag menar är att alla kunskapsområden berikar varandra. Målet för min undervisning är att mina elever ska lära sej dansa. Därför uppmanar jag dem bland annat att läsa fysik och geometri, spela Super Mario Galaxy, se filmer och läsa skönlitteratur - eftersom jag är övertygad om att det kommer göra dem till bättre dansare.

Jag tror inte att alla människor behöver kunna dansa klassisk balett, men jag vet att alla människor mår bra och blir mer kompetenta på många områden om de stimulerar sin kinestetiska intelligens. Samhället skulle också tjäna på det, eftersom medborgare med god kroppsuppfattning skulle skada sej mindre, förslita sej mindre och kommunicera bättre. Därmed skulle sjukskrivningarna och belastningen på sjukvården minska. Det är bara ett exempel.

Att hantera elevers prestationsångest

2011-09-04T17:21:00.002+02:00

Jag ger ganska ofta kompositionsuppgifter till mina elever. Oftast har de ganska lite tid på sej att lösa uppgiften, 10-15 min, och det är sällan de hinner klart. Vad man menar med "klart" kan förstås vara lite olika, men i det här fallet menar jag att eleverna inte tycker att deras komposition är tillräckligt färdig för att kunna visas upp. På mina lektioner får de ändå visa vad de har gjort och ibland händer det att varenda grupp inleder med att säga: "Alltså, vi blev inte riktigt klara." Eller: "Alltså, vi har nästan inte gjort nånting." Eller till och med: "Alltså, våran är skitdålig." De ber helt enkelt om ursäkt för sej själva och sitt arbete. Jag ser det som tecken på prestationsångest. Om man ber om ursäkt för sin skapelse redan innan man har visat upp den sänker man publikens förväntningar och behöver inte stå till svars för sitt verk. Jag tror det funkar på ungefär samma sätt när yngre barn säger: "Titta vilken ful teckning jag har ritat!" Säger man så är det större chans att man får beröm för det man har åstadkommit. "Den är ju jättefin!" ville i alla fall jag att de vuxna skulle säga och jag förväntade mej (baserat på erfarenhet) också att de skulle göra det. Jag säger aldrig: "Den är ju jättefin!" vare sej till små bildkonstnärer eller tonåriga dansare. Det är ju fullständigt ointressant om teckningen/koreografin är fin eller ful! Det som är intressant är vad konstverket förmedlar, så jag brukar prata med eleverna om det istället. "Vad såg ni?" frågar jag dem som har tittat. "Vad kände ni?" Och till dem som dansat: "Vilka metoder eller koreografiska verktyg har ni använt? Vad hade ni för idé? Vilken var er utgångspunkt?" Till exempel. Ibland berättar jag också vad jag såg, detaljer jag la märke till eller känslor jag upplevde. Väldigt sällan säger jag att dansen de har gjort är "fin". Vill jag berömma säger jag hellre: "Bra jobbat!" Det är det som spelar roll, tycker jag, att de har jobbat. Det är mycket viktigare än slutprodukten.

I mitt exempel ovan pratar jag inte med eleverna om deras prestationsångest, men vi jobbar ändå med den på ett handgripligt sätt. Ju oftare man får visa upp ofärdigt material, så kallat work in progress, desto lättare blir det. Som så mycket annat är det en fråga om träning. Det blir tydligt att vårt arbete handlar om att testa oss fram och inte om att prestera. Det vi visar för varandra är vad vi har testat, utforskat, lekt med den här lektionen - inte ett färdigt dansstycke. Ju oftare man gör det desto mer lättsamt blir det. Det är min erfarenhet. De första gångerna är eleverna ofta nervösa och väldigt fokuserade på sej själva och det de ska visa. Så småningom blir de mer intresserade av vad de andra visar än vad de själva har att presentera. De små uppvisningarna handlar då mer om att få ta del av de andras arbete än om att blotta sej själv. Prestationsångesten har släppt.

Att jag så sällan berömmer mina elever är också ett medvetet val från min sida. När jag berömmer handlar det oftast om att de jobbar bra. En del elever har svårt att vänja sej vid det, men jag framhärdar. Många lärare slösar alldeles för mycket med beröm, enligt min mening. Eleverna (inklusive jag själv när jag var elev) blir ögontjänare och anstränger sej i första hand för att få lärarens bekräftelse. Det tror jag är helt kontraproduktivt för lärandet. Vygotskij skriver i Fantasi och kreativitet i barndomen att barnets belöning bör vara den tillfredsställelse hen får av skapandet i sej och inte i uppmuntran och beröm från vuxna. Det är då man verkligen växer. Jag vill att eleverna ska avgöra själva när de har gjort någonting bra. Genom att diskutera med dem vad de tycker är bra och varför hoppas jag kunna hjälpa dem att bilda sej en uppfattning om vad de uppskattar istället för att de ska ägna all sin kraft åt att lista ut vad jag uppskattar (som jag gjorde när jag gick i skolan).

Vill man prata med eleverna om deras prestationsångest finns det två viktiga frågor man kan utgå från, tycker jag. Den ena är: "Vad är det som gör att du får prestationsångest?" Vi känner oss själva bäst. Det gäller även elever. De vet i vilka situationer de drabbas av prestationsångest och när det blir oöverstigligt för dem. En följdfråga är: "Vad kan vi göra för att underlätta för dej?" Även det vet eleverna ofta själva. Att som lärare anstränga sej för att hitta på piffiga lösningar är ofta slöseri med energi. Det är bättre att be eleven själv om förslag. Om hen bara skakar på huvudet, gråter och säger: "Jag vet inte. Jag vet inte" kan man kanske själv försöka smyga in ett förslag och fråga vad eleven tycker om det. Den situationen har jag varit i med en elev. Vi kom fram till en fungerande lösning till slut tillsammans.

Den andra viktiga frågan är: "För vems skull dansar du?" Det är bara den, för vars skull man dansar, som man kan ha prestationsångest inför. Om eleven har prestationsångest inför mej är det ett tecken på att det är för min skull hen dansar. Helt galet! Jag vill att var och en av mina elever ska dansa för sin egen skull. Det hänger ihop med allt det jag har skrivit ovan. Om eleven dansar för sin egen skull blir syftet med lektionerna att lära sej saker - inte att prestera inför mej eller någon annan. Då behövs inte heller mitt beröm - även om det kan fungera som en extra push då och då. Då ligger belöningen i dansen i sej och inte i min uppmuntran och bekräftelse.

Läs också:
Beröm
Prestationsångest
Att göra sej av med prestationsångest

Att göra sej av med prestationsångest

2011-09-02T13:50:00.000+02:00

Övning ger färdighet, brukar man säga. Det gäller även i det här fallet. Man kan träna sej på att låta saker duga som de är och ju mer man övar desto lättare blir det. På danslärarutbildningen fick vi till exempel i uppgift att göra en kombination* på tio minuter: "Du ska ha jazzlektion om tio minuter och behöver ha en ny kombination till den. Det här är den musiken du har med dej." Tio minuter senare fick vi lära ut våra kombinationer till resten av klassen oavsett vad vi själva tyckte om den lilla kombinationen vi hade skapat. Det var mycket bra övning. Jag har fortsatt att öva på det sedan jag började jobba. Varje kombination behöver inte vara ett koreografiskt mästerverk. Det är inte kombinationens syfte. Men jag behöver fortfarande allt som oftast påminna mej själv om det. Ju fler kombinationer jag har gjort och lärt ut har jag också upptäckt att eleverna inte börjar hata mej eller slutar dansa. Ibland blir de till och med extra förtjusta i de kombinationer jag inte alls är nöjd med.

Den strategi jag använder mej av för att bli av med min prestationsångest är alltså exponering. Det är ungefär som när personer med spindelfobi får hålla i en spindel tills de vant sej. Jag försätter mej själv i den jobbiga situationen. Mitt jobb gör förstås att jag inte precis behöver leta efter tillfällen. För varje gång jag säger till mej själv: "Ok, det får duga så här" släpper prestationsångesten lite mer. För varje gång jag tänker: "Good enough" blir det lite lättare.

*En koreograferad sekvens som ofta görs i slutet av en danslektion. Eleverna brukar kalla det en "dans".

Prestationsångest

2011-09-01T18:28:00.001+02:00

"Jag var på jobbet hela dan och försökte planera, men jag kom inte på ett enda danssteg," sa en bekant till mej, som precis ska börja undervisa. "Typ fyra steg fram och två till sidan, men sen var det stopp." Jag kände igen mej förstås. Det var likadant för mej, när jag började undervisa* - och det händer då och då fortfarande. Jag kommer inte på nåt. Precis det säger också mina elever ganska ofta, när de får i uppgift att skapa eget material. "Jag kommer inte på nåt."

Det är prestationsångest som blockerar oss. Tanken att det vi skapar måste vara så himla bra - helst perfekt. När jag började undervisa trodde jag att varje lektion jag höll måste vara perfekt. Om jag gjorde ett enda litet misstag skulle det förmodligen förstöra elevernas liv. På allvar! Jag överdriver inte. Så småningom kom jag på att det är ganska få misstag som faktiskt förstör någons liv. Jag kom också på att det är ganska få misstag som faktiskt framstår som misstag i efterhand, om man inte bryter ihop själv. De bästa lektionerna är sällan de som blir exakt som det var tänkt enligt min minutiösa planering.

När prestationsångesten slår klorna i oss kan vi inte skapa. Att skapa handlar om att prova sej fram och för att göra det måste man vara modig. Man måste våga. Prestationsångest gör att man tappar modet. Det är som om det som inte är perfekt inte skulle vara värt att prova, att utforska, att bearbeta. Å andra sidan är det väldigt svårt att få fram perfekt eller ens bra material, om man inte provar, utforskar och bearbetar. Alltså blir det inget alls. Man kommer inte på nåt.

Har vi då alls ingen nytta av prestationsångesten? Mitt svar är nej. Rädsla för att göra något fel eller dåligt är bara hämmande. Det vi behöver är nyfikenhet, upptäckarlust och mod att utforska det okända. Det är helt oförenligt med prestationsångest.

*Det är inte så väldigt länge sen, men det hinner hända mycket på några få år.

Läs också:
En skaparprocess
Andra skaparprocesser
Skolan dödar kreativitet

Är det elevernas fel att de misslyckas?

2011-08-30T15:23:00.003+02:00

Regeringen har utfärdat nya antagningsregler för Svenska Balettskolan. De senaste åren har skolan fått kritik för att de klassiska dansarna, som utbildats där, håller för låg nivå för att anställas på Operan. Häromåret gick balettchefen Madeleine Onne ut i media och klagade på den dåliga kvaliteten på Balettskolan. Eleverna tog illa vid sej och bemötte hennes uttalanden med att det inte var deras fel om skolan höll för låg nivå. 2009 tillsatte regeringen en utredning med anledning av kritiken från Onne och andra.

Från blogs.tampabay.com

I den förordning som nu beslutats om läggs återigen skulden för den påstått dåliga kvaliteten på eleverna. Förordningen är ännu ett bevis på regeringens förkärlek för prov. Det är nämligen bara antagningsreglerna som har förändrats. Färre elever ska tas in (vilket i och för sej kan vara positivt på flera sätt) och en extra gallring sätts in på våren i år 6. Möjligheten att söka till gymnasiet med modern/nutida dans som huvudriktning tas bort, så att bara klassiskt skolade dansare har chans att komma in - trots att ingen kritik har riktats mot nivån på de moderna/nutida dansare som har utbildats på skolan. Dessutom är det från och med i år en extern grupp, kallad Rådet för dansarutbildning, som utgör juryn på intagningsproven. Lärarna, som känner eleverna och deras utvecklingsprocess, fråntas därmed rätten att bestämma vilka som ska få stanna på skolan och gå vidare i utbildningen. Regeringen trycker på att det är viktigt att "rätt elever kommer in" (Danstidningen).

Utredningen som föregick propositionen och förordningen har däremot inte berört undervisningen över huvud taget. Vad eleverna lär sej eller hur undervisningen går till anses tydligen inte spela någon större roll för slutresultatet, alltså de utexaminerade dansarna. Bertil Östberg på utbildningsdepartementet påpekar i Danstidningen att regeringen inte kan detaljstyra undervisningen, utan att det ansvaret ligger på skolledningen, lärarna och Stockholms stad. Det är kanske lite förvånande med tanke på att utbildningsministern annars brukar ha väldigt detaljerade synpunkter på undervisningsformerna i skolan.

Kontentan av det hela är alltså, precis som när det gäller lärarutbildningen, att eleverna måste vara tillräckligt bra när de kommer in för att utbildningens utformning inte ska spela någon större roll. Det ska vara de "rätta", alltså de bäst lämpade, som antas till utbildningen och de ska gallras ut genom lämplighetstest (eller färdighetsprov som det heter på Svenska Balettskolan). Vem vet, kanske införs ett obligatoriskt introduktionsår även för dansare?

Läs också:
Tiderna förändras, del 2
Vem är lämplig att bli lärare?
Bara lärare kan komma in på lärarutbildningen

Karneval är inte så lätt som man kan tro

2011-08-27T22:24:00.000+02:00

Idag var jag med om någonting märkligt. Storgatan fyller 25 år och firas med en ”gatufest” som bland annat omfattade ett danståg som skulle gå genom stan mitt på dagen. Min arbetsplats var inbjuden att delta tillsammans med andra organisationer. Dansskolor och –föreningar, trodde jag, men det visade sej att de flesta som var med i tåget inte ens var danselever. Det bidrog förmodligen till att det inte blev mycket av ett danståg – i princip ingen dansade. Inte så konstigt kanske i en stad som helt saknar karnevalskultur och med ungdomar som inte har någon som helst erfarenhet av att dansa på allmän plats. Det är nämligen svårt att improvisera dans och särskilt när folk tittar på. Improviserad dans i det offentliga rummet är därför en komplicerad sak, oavsett om det är i form av karnevalståg eller med mer konstnärliga ambitioner.

The city is rock solid, uncompromising and unpredictable. The gaze of the audience also pushed us into street performance aesthetics that we were not at all prepared for such as pantomime and clown work. Leaving the everyday life regular clothes style and starting to dress up made things even worse and at some point it all looked like amateur theatre. People running around dressed for show, but with no show to give.

Citatet ovan är hämtat från Gabriel Widings blogginlägg om 100 Dancers. Det han skriver handlar om en grupp professionella och semiprofessionella dansare, som har jobbat tillsammans i flera dagar med att förbereda sina offentliga improvisationer. Alla närvarande hade ett speciellt intresse för dans i det offentliga rummet och förhållandevis stor erfarenhet därav. Ändå var det svårt. De flesta människor jag träffat på – åtminstone i Sverige – som inte är dansare blir dessutom extremt generade bara de tänker på att dansa inför folk. Då är det inte så lätt att shejka loss på Storgatan bara så där en lördagsförmiddag.

Tanken är inte ämnesbunden

2011-08-26T15:43:00.000+02:00

Från hypotetiskt.blogspot.com

Min bästa vän och jag cyklade till vattentornet i Teleborg idag, för att uppleva det fantastiska ekot som skapas av den kupolformade undersidan. Vattentornet är fortfarande i funktion, men har också blivit något av en turistattraktion tack vare sin förmåga att återkasta ljud. Och det var också en mycket inspirerande upplevelse! Vi lekte, dansade, sjöng, kastade stenar, bankade på ett träplank, började planera ett konstprojekt. Medan vi var där kom också fyra personer i 70-årsåldern och lekte möjligen lite stillsammare än vi, men inte mindre entusiastiskt. De skrattade så hjärtligt som jag sällan hör någon skratta och vattentornet skrattade tillbaka. Jag tänkte på vad estetiska upplevelser kan betyda.

När vi satt och vilade på gräset och tittade på tornet började vi också fundera på andra saker. Varför är botten på vattenbehållaren konkav? Eller är den konvex? Det beror väl på om man ser den inifrån eller utifrån? Och hur funkar det egentligen? Vi var ganska på det klara med att poängen med vattentorn är att man får ett naturligt tryck i vattnet. Öppnar man kranen rinner vattnet ner i ledningarna - men hur får man upp vattnet i tornet? Hur fyller man på? Det mest praktiska vore ju om man låter det regna ner i behållaren, men det verkar ändå inte rimligt. Våra naturvetenskapliga funderingar låg kanske ungefär på förskolenivå, men de var ärliga. Och de visar hur olika kunskapsområden glider in i varandra och förutsätter varandra. Jag blev sugen på att samarbeta med en naturkunskapslärare i ett vattentornprojekt med eleverna, men samtidigt tänkte jag på att hade jag cyklat till vattentornet för att lära mej hur det fungerar skulle jag kanske inte ha ställt mina frågor. Frågorna skulle då redan ha varit givna, eftersom de vore utgångspunkt för hela resan.

Från upptackvaxjo.se

Syftet och målet med dagens cykeltur var en estetisk upplevelse. Under processen väcktes dock frågor som berörde helt andra kunskapsområden. Det hade också kunnat vara tvärtom. Målet och syftet hade kunnat vara att lära sej saker om vattentorn, men besöket hade i så fall kanske ändå mynnat ut i en estetisk upplevelse. Det viktiga är att om man utgår från det man redan är intresserad av kan man så småningom glida över på områden som man tidigare inte brytt sej om - om man bara får tid att ställa frågorna själv.

Läs också Matte, slöjd, fysik och dans

Vem är lämplig att bli lärare?

2011-08-24T19:26:00.002+02:00

Det är återigen på förslag att sökande till lärarutbildningen ska få göra ett lämplighetstest. Regeringen har tillsatt en utredning som ska undersöka förutsättningarna för ett sådant test (LN). Jag tycker det är lite läskigt. Visserligen påpekar Jan Björklund att det handlar om att sortera ut de "uppenbart olämpliga", men ordet lämplighetstest skrämmer mej ändå. Det för tankarna till Kallocain och Du sköna nya värld - eller för den delen Gallavanterna - där varje medborgare redan som barn blir utsedd till att jobba med det hen är bäst lämpad för. Lämplighetstest. Du är lämplig och du är inte lämplig. Men vem ska avgöra det?

I våras sökte en av mina bekanta till en välrenommerad danspedagogutbildning. När hon kom hem från audition berättade hon att de sökande vid första delprovet fick veta att den första gallringen bara var till för att rensa bort dem som inte alls hade där att göra. "Det här är ingen nybörjarskola," förklarade informatören. De som åkte ut vid första gallringen var dock inga nybörjare. Flera av dem jag känner till som sökte har kämpat hårt och tränat i många år. Mitt försök till peptalk hade dock ingen större effekt på min bekant efter vad som sagts på audition. Känslan i henne var att hon var på samma nivå som en nybörjare.

"För att bli en duktig lärare räcker det inte med bra betyg," säger Jan Björklund enligt LN. "Det är fler egenskaper som behövs, man måste till exempel vara utåtriktad." Måste man det? Måste man vara utåtriktad för att bli en duktig lärare? Då borde kanske jag ha blivit avrådd redan första veckan på utbildningen, då jag skolkade från alla nollningsaktiviteter? Jag tycker det är skitjobbigt att prata med nya människor, särskilt om de är i grupp. Det betyder dock inte att jag inte är en duktig lärare.

Ok, jag tror också att det finns personer för vilka lärare inte är det optimala yrkesvalet - åtminstone inte just nu. Till exempel var det en student på min utbildning, som inte kommunicerade med eleverna över huvud taget när hen skulle hålla workshop, varken verbalt eller fysiskt. Hen avråddes förstås från att fortsätta utbildningen efter första vfu:n. Kanske är det så lämplighetstestet ska gå till? Vfu redan innan utbildningen börjar? Men att säga: "Det här är ett lämplighetstest. Misslyckas du nu är du körd. Då är du olämplig för det här yrket och kan aldrig någonsin bli lärare." Jag gillar inte det. Det känns som att sätta en stor, fet stämpel i hjärtat på den sökande.

Läs också Bara lärare kan komma in på lärarutbildningen
Läs dessutom Lämplighetstest för lärare - ett missgrepp på Alturistkonsult och Lämplighetstesta lärarkandidater? hos Christermagister

Fysisk ordlek

2011-08-24T10:34:00.002+02:00

Det var inte bara jag och min bästa vän som pysslade med interaktiva installationer under 100 Dancers. Där fanns också tre finska programmerare, Helsinki New Media Locomotive, som jobbade med kinectstyrda visualiseringar. Deras installation heter Play With Words och ser ut så här:

Play with Words - performance @ 100 Dancers festival from Lauri Kainulainen on Vimeo.

Tankar från 100 Dancers, del 2: Konst eller terapi?

2011-08-23T18:01:00.000+02:00

Om man lägger för mycket tid på reflektion finns en risk att skapandeprocessen förvandlas till en terapisession. Är det verkligen intressant att veta hur alla upplevde improvisationen? Hur det kändes? Även om processen är viktig måste syftet med processen vara en produkt. Eller, rättare sagt, målet måste vara produkten. Syftet med produkten kan ju vara processen. Men om vi gör en improvisation på temat smärta är det helt olika saker om det handlar om terapi eller om konstnärligt arbete. Det sistnämnda kan fungera terapeutiskt, men om vi fastnar i det kan det hända att vi tappar bort de konstnärliga kvaliteterna. Är processen terapeutisk är det mest intressanta vad som händer inuti dansaren. Är processen konstnärlig är det mer intressant vad som fångar publiken. Det måste funka för åskådaren. Mottagarmedvetenhet. Att diskutera hur det kändes kan vara intressant ibland, för att komma vidare i processen, men när största delen av tiden läggs på det försvinner målet ur sikte. Vi måste hela tiden hålla målet inom synhåll, annars glömmer vi bort varför vi gör det vi gör.

Tankar från 100 Dancers, del 1: Intentioner

2011-08-22T18:36:00.000+02:00

Varje score* borde ha en uttalad intention. Det är lätt att ta för givet att intentionen är självklar för alla, men funderar man lite kan det hända att den inte ens är klar för en själv. Varför vill jag göra det här? Vad vill jag ge till publiken eller platsen? Vad vill jag berätta? Jag tror att det är viktigare att ha intentionen klar för sej än att komma ihåg scoret utantill. Kunskap om intentionen är också meningsskapande. Vår intention är att skildra smärta. Eller vår intention är att provocera gemene man. Ok. Då vet jag varför jag och 100 andra plötsligt trycker oss mot en vägg. Att placera ett konstverk i det offentliga rummet skulle kanske kunna vara en acceptabel intention i sej, men att bara vara arty är det inte. Åtminstone är det inte tillräckligt för att bli intressant för mej. All konst i det offentliga rummet måste placeras där med respekt. Respekt för platsen. Respekt för de människor som vistas där.

*Ram för improvisation.

Frivillig verksamhet vs skolan V: Kunskapens egenvärde

2011-08-18T20:06:00.002+02:00

Jag är anställd i ett studieförbund som har fyra kärnvärden:

Individen i centrum
Utveckling i samverkan
Ömsesidig respekt
Kunskapens egenvärde

De tre första känns på något sätt självklara i en dylik lista och de stämmer ganska väl överens med skolans värdegrund, men den sista punkten tycker jag är väldigt intressant. Kunskapens egenvärde. Under rubriken kan man läsa att

"all kunskap är värdefull. Insiktsfulla människor är en tillgång i det demokratiska samhället och kan motverka negativa trender och tendenser i vår omvärld. För oss är all kunskap lika mycket värd, oavsett nivå, ambition eller inriktning."

All kunskap är värdefull. När man tänker på vad det verkligen betyder är det en ganska omvälvande tanke. Och inte bara det! All kunskap är lika mycket värd. Tänk på det en stund. Det är en helt annan kunskapssyn än den som finns i skolans styrdokument och praktik. I skolan har kunskap inget egenvärde. Där ska man lära sej saker som man har nytta av. Det kan vara konkreta saker, som man har nytta av i livet (som att sy i en knapp) eller kanske senare i skolan (som att skala kokt potatis), mer abstrakta saker, som man behöver för att kunna läsa vidare på universitetet (som sinus och kosinus), eller förstås sånt man behöver för att delta i samhället (som att veta hur den representativa demokratin fungerar), men aldrig för att det bara är kul att veta/kunna.

Allt jag är bra på har jag lärt mej för att jag tyckte det var värt att kunna. Inte för att jag tyckte det var viktigt för framtiden eller nyttigt, utan för att jag tyckte det var kul kunskap att besitta. På studieförbundet är det en självklarhet. All kunskap mina elever tillägnar sej är värdefull för att de själva tycker att den är det. Tänk om det var lite mer så i skolan. Tänk om man inte skulle säga: "Alla barn måste lära sej läsa, för det är viktigt för samhället och nyttigt för individen! Hur ska de annars klara de andra skolämnena? Och hur ska de klara sej i LIVET och DEMOKRATIN om de inte kan LÄSA?" Tänk om man istället skulle säga: "Alla barn borde lära sej läsa. Varför? För att det är kul att kunna!"

Läs också Dag 22 - Något som upprör dej

Programme for the International Assessment of Adult Competencies

2011-08-17T09:05:00.000+02:00

Vad kan vuxna egentligen? Det är frågan bakom jätteundersökningen PIAAC, som genomförs i 25 länder. Bara i Sverige har 10000 intervanter valts ut. Jag önskar att de skulle ha frågat mej. Då skulle jag ha berättat att jag kan dansa. Det är en kunskap som har tagit mej in på de utbildningar jag gått och som jag använder mej av dagligen i mitt arbete. Jag skulle också berätta att jag är en hejare på att hantera tonåringar, att prata med dem, lyssna på dem, sätta gränser, ställa rimliga krav, hjälpa dem att utvecklas (framför allt i mitt ämne). Det är något som är helt avgörande för att jag ska klara av mitt jobb. Till sist skulle jag kanske också nämna att jag är ganska haj på språkregler, vilket jag såklart också har nytta av i jobbet och vardagslivet om än mer indirekt.

Det är förstås bara det sista frågeställarna skulle vara intresserade av. Man menar att PIAAC ska vara mer rättvisande och holistiskt än PISA, men det man frågar efter är läs- och matematikkunskaper samt förmåga till problemlösning med hjälp av dator eller annan teknisk utrustning.* Bra fantasi, hörni. Väldigt holistiskt.

*Informationen kommer från Lärarnas Nyheter. Jag har inte lyckats hitta någon mer utförlig information på PIAAC:s hemsida. Om någon vet mer får ni hemskt gärna upplysa mej.

Skolverket definierar "handledare"

2011-08-16T23:04:00.000+02:00

Jag blev så förvirrad av det där uttrycket "handledare" att jag skrev till skolverket och frågade vad de menar egentligen. Bara ett par timmar senare fick jag ett mycket trevligt svar med följande upplysning:

"Handledare används för att det är ett vidare begrepp lärare. Delar av utbildningar kan vara apl, man kan ha tagit in någon extern för ett visst moment i undervisningen, osv, och därför behöver det nödvändigtvis inte vara läraren som eleven samråder med. Mer om uttrycket, som återfinns i många ämnesplaner, kan du läsa på t.ex. sidan 58 i "Gymnasieskola 2011" som du hittar här."

Så, nu vet ni det.

Läs också Vem är elevens handledare?

"Total teori gör dej känslomässigt urholkad"

2011-08-15T19:59:00.002+02:00

Jag läste en artikel i DN om nya forskningsrön angående effekterna av cannabismissbruk. Medan jag läste slog det mej hur mycket argumenten mot cannabis liknade argumenten mot en total teoretisering av skolan (även de jag själv brukar använda). Resultatet av den tanken blev texten nedan, som är en manipulerad version av originaltexten. Den citerade forskaren är naturligtvis fiktiv och de nämnda forskningsrönen finns inte på riktigt. Jag har inte skrivit den här texten för att göra narr av någon. Den är bara en produkt av min lekfullhet och experimentlusta (sånt man får av estetiska ämnen, ni vet). Se den som ett konstverk!

Texten nedan kan uppfattas som provocerande. Läsaren tar själv ansvar för sina känslor. Texten är fiktiv, men bygger på en text som från början handlade om droger. Bild från metrobloggen.se

Allt fler skolor använder total teori och tror att det är lika ofarligt som att ha en en kreativ temavecka. Men frånvaro av estetiska ämnen i skolan kan ge svårare skador på hjärnan än man tidigare trott, menar Tora Lindqvast, en av landets främsta experter på området i Insidans nya serie.

Genom att ha enbart teoretiska ämnen under tonåren riskerar man att hjärnan inte utvecklas till en vuxen persons hjärna, visar ny forskning. Vissa av skadorna kan bli bestående.

– Total teori hindrar den neurologiska omstruktureringen av tonårshjärnan till en vuxenhjärna, säger Tora Lindqvast, docent i psykologi och en av landets främsta experter på effekterna av total teori. Man stannar av och utvecklas helt enkelt inte som individ.

Tora Lindqvast är verksam vid Rådgivningsbyrån i skolfrågor i Luna, en mottagning för teorimissbrukare som drivs av universitetssjukhuset och kommunen. I många år har hon forskat på de effekter frånvaron av estetiska ämnen får på hjärnan.

Studier visar att ungefär var fjärde tonåring (28 procent) i storstadsområdena har blivit utsatt för total teori. Fram till för tio år sedan var det ”bara” en av fem skolor som fortsatte.

–Det verkligt allvarliga är att det i dag är hela 35 procent av de som prövat som fortsätter, säger Tora Lindqvast.

– Att flumskolan beskrivs som farligare beror på att det är fler som flummar. Om lika många var totala teoretiker skulle det ses som ännu farligare. Jag brukar säga att varje utelämnat kunskapsområde bär sin egen farlighet. Unga som utsätts för total teori regelbundet förlorar sin tonårstid, samtidigt som de inte blir äldre psykologiskt. Att mognadsutvecklingen bromsas ser jag som oerhört farligt.

Estetiska ämnen gör att normala upplevelser känns starkare, genom att aktiviteten i det limbiska systemet, det vill säga det system i hjärnan som ger våra upplevelser en känslomässig valör, förstärks.

Men total teori har en förödande effekt på på tankeförmågan, visar ny forskning. Särskilt då den exekutiva, eller verkställande förmågan, som är den mest centrala. Det är den som gör att vi kan lösa problem, kritiskt granska vårt eget beteende, bibehålla uppmärksamheten, utveckla impulskontroll och omdöme, vara vaksamma och använda vårt språk och vårt minne. Den exekutiva funktionen sitter i frontalloben, eller pannloben, och just denna del av centrala nervsystemet, som normalt utvecklas kraftigt under tonårsperioden, har visat sig vara särskilt känsligt för total teori.

– Dessutom urholkar total teori dig som känslomässig individ, säger Tora Lindqvast. Blir du utsatt för total teori befäster du inte de fina ögonblicken i livet, det blir ingen omsorgsfull bearbetning av intrycken. Du får en ”teflonhjärna”.

Att man blir ”dum i huvudet” av total teori var det många som upptäckte redan under 90-talets yuppievåg, när skolformen blev populär. Nya amerikanska studier bekräftar nu att total teori kan ge bestående skador i de kognitiva (tankemässiga) förmågorna.

Frånvaro av estetiska ämnen sänker aktiviteten i de delar av hjärnan som samordnar de tankefunktioner vi behöver för att kunna hantera vardagen. Total teori kan splittra arbetsminnet (det minne som gör att vi kan hålla information aktuell under en kort stund) och det episodiska minnet (minnet för självkännedom).

De tankemässiga effekterna av total teori är olika beroende på hur ofta och hur länge man blivit utsatt för skolformen. I början påverkas mest arbetsminnet, vilket ger störningar i koncentration, uppmärksamhet och förmåga att lagra och bearbeta ny information. En längre tids totalt teoretisk undervisning försämrar förmågan att planera, tolka andras motiv och åsikter och hantera komplex information. Eleven får svårt att hitta ord, svårt att förstå vad andra menar och svårt att uppskatta tiden. Han/hon förstår inte orsaken till misstag, glömmer avtal, omdömet blir försämrat och tankebanorna ständigt avbrutna.

De flesta skolor slutar just för att de upptäcker att eleverna blir korkade, enligt Tora Lindqvast.

– De upptäcker att eleverna håller på att förlora kontrollen över sina intellekt.

Men ett av de områden där den totala frånvaron av estetiska ämnen slår hårdast är just självkännedomen, eftersom förmågan att reflektera och bearbeta intryck försämras. För vissa kan den här förmågan att reflektera försvinna innan skolan hunnit reagera på elevernas nya beteende, och då lyckas de inte bryta teoretiseringen.

Knappt tio procent blir totala teoretiker, och hamnar, med Tora Lindqvasts ord i ett ”psykiskt fängelse som de inte vet om att de sitter i”.

De totala teoretikerna kan delas in i två grupper – de ”akademiska”, som deltar i kulturevenemang då och då. Och de som använder teoretisk kunskap som ångestdämpare, för att hantera psykologiska eller sociala brister – av dem går mellan en tredjedel och hälften in i ett långvarigt nörderi.

De negativa effekterna på intellektet drabbar alla som utsätts för total teori, även om det förstås märks mindre hos dem som från början har större intellektuella resurser. Det är alltså de redan svaga eleverna som drabbas värst!

Det finns ingen ”ofarlig” helteoretisk undervisning, menar Tora Lindqvast.

Teoretiseringen sker mycket långsamt, vilket gör att den påverkar kroppen och hjärnan under lång tid. Nya studier med magnetkamera visar att efter sju dagars kontrollerad abstinens har den högra delen av frontalloben, vänster och höger tinninglob och lillhjärnan fortfarande en avvikande funktionsnivå. Försämringen kvarstår efter 28 dagars abstinens i bland annat lillhjärnan. Det här innebär alltså att hjärnan fungerar sämre en hel månad efter det man utsatts för total teori.

– Under den här tiden bör man ju definitivt inte köra bil, den psykomotoriska kompetensen kan vara kraftigt störd. Försök med piloter, som fått landa ett plan i flygsimulator ett dygn efter det de haft en hel dags totalteoretiska studier, visade att de missade landningsbanan med i snitt nio meter. Själva tyckte de att det gick hyfsat, de kände sig bara litet okoncentrerade, ungefär som om de hade grälat med sin partner.

Först efter cirka sex veckor anses de rent medicinska effekterna vara helt borta ur kroppen.

Om det går att återställa skadorna på hjärnan är osäkert. Vissa kognitiva förmågor kan förbättras när man börjar med estetiska ämnen igen, även efter en längre period av total teori, men andra försämringar kan bestå, säger Tora Lindqvast.

– Hjärnan har en viss plasticitet, men att komma igen efter en långvarig teoriperiod är svårt. Framför allt för att man förlorat så oerhört mycket i psykisk utveckling. Vad många före detta totalteoretiker får göra är därför att lära sig imitera.

– De som vill avskaffa flumskolan är antingen fullständigt okunniga eller så har de någon form av vinst av total teori, politiskt eller ekonomiskt. Total teori är i huvudsak ett problem i grunskolans senare del och gymnasiet, 99 procent av skolorna börjar när eleverna är mellan 14 och 16 år. Så länge estetiska ämnen är påbjudet i läroplanen, kan skolinspektionen och socialtjänsten driva de här tonåringarna mot behandling, vilket är bra.

Man måste se frågan i ett större perspektiv. En demokrati kräver att människor kan lyssna på och respektera varann. De förmågorna försvinner hos totalteoretikerna.

Läs också En annan skola är möjlig.

Vem är elevens handledare?

2011-08-15T16:28:00.003+02:00

Jag sitter och läser in mej på de kursplaner jag har att följa i höst, när jag åter börjar jobba på gymnasiet. Det finns flera saker som gör mej en aning förbryllad i de nya kursplanerna, men särskilt en sak. I betygskriterierna för Dansteknik 1 står på flera ställen "eleven... i samråd med handledare". Vem är denna handledare? Mest logiskt vore om det var läraren, det vill säga jag. Men varför står det i så fall inte "i samråd med lärare"? Att det står "handledare" indikerar att det inte nödvändigtvis måste vara läraren. Men vem skulle det annars vara? I mina elevers fall skulle det kunna vara min kollega, som inte är behörig lärare men som kommer genomföra en del av undervisningen. Han är absolut kapabel att handleda eleverna, men får inte ansvara för undervisningen. Är det sådana som han som anses i kursplanen? De som förut har kallats "obehöriga lärare", ska de nu kallas "handledare"? Är det en ny befattning i skolan? Har jag totalt missat något som alla andra vet?

Jag undrar om formuleringen "i samråd med handledare" förekommer i kursplaner även i andra ämnen. Någon dag när jag har mycket tid över ska jag ta reda på det.

Överträning, del 14: Att beskriva smärta

2011-08-14T21:32:00.003+02:00

Under besök hos läkare eller andra inom sjukvården får man ofta svara på hur ont någonting gör. Nivån på smärtan ska ibland anges på en elvagradig skala, där noll betyder att det inte känns något alls och tio betyder att det är outhärdligt. Det händer att man får peka på en illustrerad skala med i olika grad ledsna ansikten. I princip antar jag att det är ett bra förfaringssätt, men det finns några små problem.

För det första stämmer kanske inte ansiktsuttrycken på bilderna med hur man verkligen känner sej. Tecknaren Allie på bloggen Hyperbole and a Half har därför gjort en egen variant, som är den mest adekvata jag sett hittills.

Från Hyperbole and a Half

Från Hyperbol and a Half. Klicka på länken för att läsa Allies förklaringar till bilderna.

För det andra är graden av smärta och graden av plåga inte alltid samma sak. Enligt Allies beskrivningar till bilderna har jag sällan haft mer ont i mina inflammerade leder än nr 6. När det var som allra värst kunde jag ibland nå upp till 7 eller 8, men det vanliga under dåliga perioder är att jag ligger på 4-5 utan belastning och på 6 när jag till exempel bär hem matkassar från affären eller försöker öppna ett trögt burklock. Om man jämför till exempel med när jag piercade näsan skulle jag placera den smärtan på 8-9 på Allies smärtskala - och ändå var det absolut ingenting jämfört med mina ledsmärtor eftersom det bara varade i cirka en halv sekund. Ledsmärtan, däremot, finns där hela tiden, även om jag har bättre perioder då den ligger på 2-3. Men har man konstant ont på grad 4-5 i flera dagar, veckor, månader blir plågan till slut så total att man inte vet var man ska göra av sej själv. För att få fram graden av plåga måste vi därför multiplicera graden av smärta med mängden tid vi blir utsatta för smärtan enligt en ekvation jag ännu inte fastställt (låt mej återkomma med det när jag blivit Charlie Eppes).

För det tredje har dansare överlag en alltigenom osund inställning till smärta. Jag hittade smärtskalan ovan genom min förra anatomilärare Gail, som kommenterade den så här: "Pain scale. Dancer version /.../: 0-7: No, I'm fine, why do you ask? 8-10: I guess it hurts a little. 11+: Gail, do you have a minute?" Har man lärt sej sedan barnsben att stå ut med smärta (push through it), till och med att njuta av den (enjoy your pain), att smärta är tecken på framsteg (no pain no gain) och kanske till och med den enda bekräftelsen på att man faktiskt jobbar (if you can't feel it you're not doing it) - då är det kanske inte så konstigt att man, när läkaren frågar: "Gör det här ont?" svarar: "Vad menar du med ont?"

Läs tidigare inlägg genom att klicka på taggen Överträning.
Lyssna också på den här veckans Kropp & Själ som handlar om hur droger och musik påverkar oss, bland annat i förhållande till smärta.

Spagat på äldre dar

2011-08-11T10:50:00.002+02:00

Någon har hittat hit genom att googla "spagat på äldre dar". Det är en väldigt intressant googling, tycker jag. Det finns många fördomar och myter kring dans, vighet och ålder. Jag får ganska ofta höra från folk jag möter att de skulle vilja dansa, men att de antingen är "för gamla" eller "inte tillräckligt viga". Inte helt sällan både och. Därför skulle jag nu vilja komma med tre radikala påståenden:

1. Man är aldrig för gammal för att börja dansa. I dansvärlden finns visserligen en tydlig åldershets, som gör att åldern kan kännas som ett oöverstigligt hinder. Många utbildningar har övre åldersgränser (som ofta ligger på 21-23 år) för sökande och det finns en allmän uppfattning både i och utanför dansvärlden om att unga dansare alltid är bättre. Det finns dock koreografer som gärna jobbar med äldre dansare. Ordet "äldre" kan dock betyda olika saker. Jag läste en gång i Danstidningen om att Anne Teresa De Keersmaeker var en av dessa koreografer. Man syftade då på att ingen av dansarna i hennes kompani Rosas var under 26 år. Det är ju en ålder som annars brukar anses som ganska låg. Men det finns också koreografer som jobbar med äldre dansare på riktigt. Pina Bausch satte till exempel upp sin föreställning Kontakthof med dansare i 60-årsåldern. Ett annat känt exempel är Mats Eks koreografi Ställe, som han skapade särskilt för Mikhail Baryshnikov och Ana Laguna.

De flesta som vill börja dansa, men som tror att de är för gamla, vill kanske inte bli professionella dansare - och då finns det ju verkligen inget som hindrar! "Måste man inte börja jättetidigt?" frågar många. Det är en fråga som alltid förbryllar mej. Måste? Det enkla svaret är nej. Man kan faktiskt börja precis när som helst.

2. Man kan börja dansa även om man är lika vig som ett kylskåp. De flesta brukar bli vigare efter ett tag, eftersom det ingår mycket stretching och rörelser i ytterlägen i dans. Är man ovig och vill bli vigare kan dansträning därför vara en bra väg! I början kan det förstås kännas frustrerande att begränsas av sin orörlighet, men om man lyckas släppa på frustrationen brukar rörligheten öka ganska snabbt. Vighet handlar nämligen till stor del av att kunna slappna av.

3. Man kan bli vigare även om man "gammal". Många tips på hur man kan gå till väga finns på sjukgymnasten Lisa Howells sida FrontSplitsFast.com. Howell påpekar alltid vikten av att släppa spänningar och låsningar för att öka sin rörlighet. Hon använder också olika metoder beroende på dansarnas ålder. För yngre dansare bör fokus ligga mer på stretching och för äldre dansare mer på muscle release, alltså att släppa spänningar. Det stämmer också med Lynn Simonsons (skapare av simonsontekniken) arbete med pnf-massage, en särskild typ av massage där den som masseras är aktiv både fysiskt och mentalt för att med hjälp av någon annan "releasa" sina muskler. Både Howells och Simonsons metoder är mer effektiva än vanlig traditionell stretching, eftersom de går djupare, är dynamiska och involverar hela personen.

100 Dancers i Köpenhamn

2011-08-09T18:10:00.002+02:00

I nio dagar har jag varit i en sorts alternativ verklighet, nämligen konferensen/experimentet 100 Dancers med temat kontaktimprovisation och site specific i Köpenhamn. Vi var i själva verket 115 personer, varav ungefär 90 dansare och 25 musiker, ny-media-konstnärer, filmare och arrangörer. De första fyra dagarna höll vi till inne på Skolen for Moderne Dans, där vi framför allt förberedde den andra halvan av konferensen, då vi gav oss ut på stan för att dansa i det offentliga rummet. Gabriel Widing har skrivit ett intressant inlägg om steget från danssalen till gatan.

Jag slets lite mellan att dansa med de andra och försöka utveckla den interaktiva installationen CCTV Music tillsammans med min bästa vän. Under tredje dagen av offentligt dansande var vi med på två av de fyra platserna och satte upp installationen. Det var mycket lyckat! Dittills hade i princip ingen förstått vad det var vi (framför allt min bästa vän) sysslade med i vårt hörn, men när de fick chans att prova ljudmiljön i stadsrummet var de flesta mycket entusiastiska. Det kändes så fint att kunna göra installationen och ändå vara del av gemenskapen, till skillnad från dagen innan då vi gav oss ut ensamma för att testa att sätta upp den. Det kändes som om jag bjöd in de andra till dans i min egen värld. I Christiania, som var det första stället vi satte upp installationen på, var det dessutom några "vanliga" människor som vågade sej fram och testa. Särskilt en person fastnade i mitt minne.

Fick se den där underbara gnistan tändas i en killes ögon, när han släppte hela sin tuffa fasad för ett ögonblick och utbrast: "NO WAY!" när han förstod hur det funkade. Det är bland det vackraste jag vet. Tonåringar som tappar fasaden, oron, attityden, osäkerheten och får tillbaka sin barnsliga nyfikenhet, fascination. Släpper fram allt som är äkta. Släpper in allt som är äkta. - från min dagbok

Den söte tonåringen med rakat huvud, svarta kläder och töjsmycken fastnade tyvärr inte på vare sej bild eller film, men det gjorde mina meddansare.

Överträning, del 13: Identitet

2011-08-08T19:23:00.002+02:00

I min senaste krönika i Fotnoten berättade jag om en vän som hamnade i en identitetskris, när hon slutade dansa:

Efter gymnasiet kom en bekant till mig in på en mycket välrenommerad europeisk dansutbildning. Efter ett år hoppade hon av. Det var inte värt uppoffringen, slitet, kritiken, pressen. När hon kom tillbaka till Sverige levde hon som i ett vakuum. Det var inte bara det att hon inte visste vad hon ville göra istället – hon visste inte vem hon var.

Jag tror att det var samma fenomen som gjorde att jag hade så bråttom med att komma tillbaka till dansen. Så länge jag kunde minnas hade jag hävdat att dansen var mitt liv, att jag var dans, att jag var dansare. När min kropp brakade ihop var inte mitt största bekymmer huruvida jag skulle må bra eller bli smärtfri igen. Det jag oroade mej för var huruvida jag skulle kunna dansa igen. Så fort det sedan var möjligt började jag. Som jag redan har berättat gjorde jag audition till både Danshögskolan och Musikhögskolan i Piteå trots att jag bara ett par veckor tidigare hade fått kämpa för att ens kunna ta mej ur sängen. När jag började på utbildningen i Piteå var jag inte ens i närheten av att ha återhämtat mej, men fortsatte dansa med daglig smärta. Varför? För att jag inte orkade ta ställning till vem jag var om jag inte dansade. Vem är jag om jag inte dansar? Det var en alltför jobbig fråga att ställa sej och ännu värre att försöka besvara. Så jag försökte inte. Istället rusade jag ur askan rakt in i elden, för att slippa möta det potentiella svaret att jag utan dansen var ingen. Ingen. Som om dansen gjorde mej till någon. Vilka konsekvenser den inställningen kan få. Det är därför det är så viktigt för mej att nu kunna säga att dansen inte är mitt liv, att det finns andra saker som jag finner minst lika viktiga - till och med viktigare. Jag är en person som gillar att dansa, men även om jag inte dansar finns jag.

Läs tidigare inlägg genom att klicka på taggen Överträning.

Överträning, del 12: NapraPatric

2011-08-06T13:35:00.002+02:00

Så viktigt det är att inte ge upp. Så viktigt det är att fortsätta söka tills man hittar rätt. Så viktigt det är att hitta den som är rätt för just en själv i just den aktuella situationen. En sån lättnad det är när någon äntligen föreslår en lösning som kanske kan komma att funka. Någon som tröstar utan att tycka synd om.

Andra gången smärtan blev mej övermäktig hade jag turen att komma i kontakt med en mycket skicklig naprapat vid namn Patric. Patric har stor erfarenhet av att jobba med dansare och var den första (bortsett möjligen från sjukgymnasten på NSCD) som inte tittade konstigt på mej, när jag sa: "Det gör ont när jag gör så här [dansrörelse]." Patric sa inte: "Men gör inte så då." Han sa inte heller att jag borde sluta dansa. Och han sa definitivt inte att det inte var något fel på mej. Istället ställde han mängder med frågor om allt från träning till kost, från sömn till avföring, från psykiskt mående till antal förkylningar de senaste åren. Han funderade över mina svar. Han kände på mina leder och min rygg. Han behandlade och han följde upp.

Patric gjorde sånt naprapater gör. Han sträckte och knäckte ryggen. Men han gjorde också sånt naprapater vanligtvis inte gör (i alla fall ingen av de andra jag varit hos). Han masserade, triggade energipunkter, gav mej ett träningsprogram (efter att ha frågat mej om vilken typ av träning jag gillade), bad mej anteckna vad jag åt under en vecka så att han sen kunde utvärdera det och han följde alltid upp. När jag berättade för honom att de naprapater jag varit hos tidigare hade sagt att det räckte med ett besök och jag därför inte behövde komma tillbaka sa Patric: "Det är ju som om jag skulle tro att du kunde lära mej hela Forsythe på en lektion!" Så jag gick till Patric många gånger - och jag blev mycket, mycket bättre. Dessutom lärde jag mej en massa nya saker om min kropp, eftersom Patric alltid berättade vad han gjorde och varför. Trots att jag hade dansat sen jag var liten var det först då jag började lära känna min kropp, upptäcka hur den fungerade, bli vän med den och förstå hur jag skulle ta hand om den. Jag känner den fortfarande inte helt och fullt, men vår relation fördjupas för varje dag och Patric hjälpte mej att starta den processen.

Senare har Patric hjälpt mej med andra saker också, till exempel när jag fick en märklig skada i foten, som ingen förstod. Den berodde på en snedbelastning i bäckenet. Patric fixade. Jag går inte regelbundet längre, men då och då, när behovet är som allra störst. Någon gång kanske vi lyckas få bukt med problemet helt och hållet.

Läs tidigare inlägg genom att klicka på taggen Överträning.

Ett ögonblick från 100 Dancers

2011-08-03T21:50:00.000+02:00

Orsaken till att det är paus i både Överträningsserien och nästan allt övrigt bloggande ser ut så här.
Extra pluspoäng till den som kan hitta mej i högen.

Ett självporträtt

2011-07-30T22:47:00.001+02:00

Det är inte alltid man har lust att skapa. Det finns så många distraktionsmoment. Man kanske är trött, man kanske har andra saker att tänka på, man kanske bara är lat eller känner sej oinspirerad. Men även de dagarna kan det vara givande att skapa. Oftast är det faktiskt det. Kanske kan det till och med vara extra givande de dagarna. Jag tänker ganska ofta på hur bra det kan vara att tvinga sej att göra sånt man vet att man mår bra av, även när man inte har lust med det. Jag mår bra av att skapa med kroppen. Idag blev jag påmind om det. Här är resultatet:

Ovanlig danshistoria 2

2011-07-26T16:32:00.003+02:00

Sherry B. Shapiro (red.) - Dance in a World of Change. Reflections on Globalization and Cultural Difference

Återigen förvånas jag över ett ovanligt sätt att berätta dansens historia, den här gången nutidshistoria. Den här boken känns som en ny och mer internationell version av den svenska boken Dans i världen som gavs ut 1993 med Madeleine Hjort som redaktör. Båda böckerna beskriver dans i (godtyckligt?) utvalda länder och båda böckerna är indelade i fyra teman. I Dans i världen heter delarna I. Dans i världen; II. Barn och dans; III. Dansen som scenisk konstart i den västerländska kulturen; och IV. Notation och terapi. I Dance in a World of Change har delarna fåttde mer poetiska och pretentiösa titlarna Part I. Dance as Cultural Memory: Challenging Globalization; Part II. Politics of Belonging: Disrupting the Norms; Part III. Conversations on Dance for a Multicultural World; och Part IV. Transcending Differences: The Commonalities of Dance, men innehållet motsvarar i princip Dans i världens teman. I Part I diskuterar Michael Seaver vilken betydelse Riverdance har haft för irländsk dans och för att sätta Irland på danskartan. Enligt Seaver är det inte bara positivt, då Riverdance ger sken av att sprida traditionell irländsk dans, men i själva verket mixar den med andra influenser och anpassar den för att tilltala en internationell publik. Vidare beskriver Ivancica Jankovic den samtida dansen i Kroatien och Christopher A. Walker berättar hur dancehallkulturen uppkommit och utvecklats på Jamaica.

I Part II diskuterar Lúcia Matos, Doug Risner och Lynn Maree identitet och könsroller i förhållande till dans i Brasilien, USA och Sydafrika. Maree påpekar att dans i Sydafrika inte bara är en konstform, utan en form av politisk aktivism.

There are people in Durban with a mission, and their chosen vehicle, because it is what they most love, is dance and the making of dance. The province as a whole has a striking number of such people, and they feed off each other. That reinforcement is itself a sociological phenomenon worth investigating. - s. 133

Part III handlar om danspedagogik och -undervisning i Kanada, Finland och Taiwan. Helt olika länder, helt olika sammanhang (en artikel handlar om förskolor och en annan om universitetsutbildning) och därför inte jämförbart, men ändå intressant. I fjärde delen beskriver Adrienne Sansom (Nya Zeeland) och Ana Sánchez-Colberg (Storbritannien) var sin konstnärlig process som fungerat som vändpunkt i deras respektive koreografkarriärer. Sansom upptäckte att hon hade cancer och bearbetade det genom sitt skapande och Sánchez-Colberg insåg plötsligt hur hennes kropp innehöll minnen som inte var hennes egen, utan hennes mammas, mormors, och så vidare. Hon bad Efva Lilja (Sverige) om hjälp med att bryta sina nedärvda mönster och tog sej på så vis vidare till en ny fas i sitt arbete.

En viktig skillnad mot Dans i världen är att i Dance in a World of Change skriver essäförfattarna om sitt eget arbete och/eller dans i sina egna hemländer. Det gör boken mindre etnocentrisk än Dans i världen, där samtliga författare är/var verksamma i Sverige. Ändå är urvalet naturligtvis gjort med ett västerländskt (amerikanskt) perspektiv. Åtta av de tolv författarna kommer från engelskspråkiga länder och av de övriga fyra är två från Europa. Redaktören Shapiro visar en viss medvetenhet om detta i bokens allra sista essä, där hon skriver:

Writing from the global North and as a White, female, middle-class dance educator from the United States, I cannot dismiss the context of my perspectives and my privileged position. Acknowledging this position with sensitivity leads me to recognize my own limitations and perspectives. I seek only to be part of the larger discussion, recognizing my voice as important but not the only voice of Truth. - s 254f

Jag håller med - Dance in a World of Change är en viktig röst i diskussionen kring dans och konstutövande i vår globaliserade tid och så länge läsaren är medveten om att det finns många fler röster, som inte kommer till tals i den här antologin, finns egentligen inget negativt att säga. Det är en mycket intressant bok, ovanlig med sina många perspektiv, vändningar och vridningar, poetiskt och akademiskt språk om vartannat. Dessutom är den som gjord för att använda som utgångspunkt för undervisning i den nya gymnasiekursen Dansorientering, vars centrala innehåll är:

Färdighetsträning i en eller flera dansformer. Dansformernas estetiska ideal när det gäller rörelser, rörelsekvaliteter, användning av rum och musik samt relationen till meddansare. En eller flera dansformers sociala eller kulturella sammanhang.

Olika danstyper, deras kännetecken och kulturella bakgrund. Dans som levande kroppsligt uttryck. Dans och dansande i olika sammanhang med exempel från olika kulturer samt dansens olika funktioner.

Dans som uttryck för kulturella värderingar. Dans i relation till synen på kropp, genus, etnicitet och nationalitet. Kulturella värderingar av dans i olika medier.

Begrepp, till exempel stil och vokabulär. Begrepp som används när dans delas in i olika typer och som tillämpas inom de olika dansformerna.

Läs också: Ovanlig danshistoria

Överträning, del 11: Andra omgången

2011-07-26T09:50:00.000+02:00

Med risk att verka helt dum i huvudet: efter mina fyra månader hemmagjord rehab började jag på danslärarutbildningen och dansade med dagliga smärtor i två år. Det var inte alls som förut, då jag knappt tog mej ur sängen och bara kunde sitta upp kortare stunder. Jag fungerade mer eller mindre normalt både i vardagen och i dansen, men bröstrygg, armbågar, händer och fötter ömmade fortfarande och min rörlighet var begränsad. Jag tyckte ändå det var värt det för att få dansa igen och det var av helt andra orsaker jag begärde studieuppehåll efter andra året.

Under mitt studieuppehåll jobbade jag 75% som danslärare. Det visade sej vara mycket mer slitsamt för min kropp att undervisa än att träna själv. När jag undervisade blev jag sällan helt uppvärmd. Jag visade någonting, sedan tittade jag på eleverna, pratade, gav korrigeringar, och så vidare - sånt som danslärare gör. Sedan visade jag nästa övning eller kombination, som jag inte var tillräckligt varm för, eller ett tekniskt moment som kroppen inte var förberedd på. Att tänka på min egen kropp och hälsa försvann bakom mitt fokus på eleverna och undervisningen, vilket resulterade i att jag med tiden återigen blev allt svagare. Den här gången berodde det inte på att jag tränade för mycket, utan för lite. Problemet var ju också att kroppen ändå inte vilade, eftersom jag var tvungen att vara fysisk i undervisningen. Gång på gång demonstrerade jag alltså moment som jag var alldeles för svag eller otränad (tekniskt) för och skadade varje gång min kropp lite grann.

En bit in på vårterminen gick det inte längre. Jag hade så ont i ryggen att jag inte visste var jag skulle ta vägen - igen. Jag kunde inte vara stilla, men inte heller röra mej. Allt gjorde ont. Jag försökte bli sjukskriven, men för att bli det var jag tvungen att träffa en läkare och väntetiden var så lång att sjukskrivning inte var någon idé. Istället tvingades jag hitta nya sätt att undervisa utan att behöva anstränga kroppen. Det var inte så lätt och eleverna var inte alltid så nöjda, men det positiva var att jag utvecklade min undervisningsstil och lärde mej själv metoder, som jag fortfarande har användning av. Till slut träffade jag också läkaren, som till en början visserligen verkade ta min smärta på allvar, men som, när proverna inte visade någonting, bestämde sej för att det inte var något fel på mej. "Det är bara att du dansar vidare!" meddelade han mej glatt i telefon. Jag höll inte med, utan begärde att få bli remitterad till en privat idrottsklinik som jag hört skulle vara bra. Läkaren tvekade, men gick till slut med på det med orden: "Jaja, jag kan skriva en remiss, men de väljer ju själva vilka de ska ta emot." Några veckor senare ringde de från idrottskliniken och berättade att de fått in en remiss, där det stod att jag hade "lite ont i ryggen". "Det är ju ingenting som vi tar hand om," sa sköterskan som ringde. Jag försökte förklara läget, att jag var dansare och att mina ryggsmärtor var ett stort hinder i mitt arbete, men sköterskan kunde inte ändra på läkarens beslut.

Så satt jag där igen med smärtor som jag varken visste hur jag skulle hantera eller hur jag skulle bli av med, utan hjälp och utan sjukskrivning. Läget kändes ganska hopplöst, men i nästa inlägg vänder det. Då ska jag berätta om någon som faktiskt hjälpte mej och det med besked.

Läs tidigare inlägg genom att klicka på taggen Överträning.

Lära ut, lära in och lära sej

2011-07-24T12:20:00.002+02:00

Jag lär ut en tenduövning. Det första jag gör är att säga: "Tendu." Det är som en rubrik till övningen och min förhoppning är att eleverna ska lära sej termen tendu och att den kommer mellan plié eller tendu lent och jeté. Sedan visar jag övningens mönster samtidigt som jag säger vad jag gör och räkningen (tidsfördelningen), till exempel: "Tendu fram, 1, stäng, 2, två på upptakt, å 3, å 4..." Efter det går jag igenom mönstret en gång till, förklarar kanske några knepiga ställen, kanske är genomgången långsammare eller snabbare än första gången beroende på hur snabbt eleverna verkade snappa mönstret. Eventuellt tar vi det en tredje gång i rätt tempo. Antingen räknar jag då eller sjunger rytmen. Till sist gör vi en gång med musik. Går det hyfsat bra går vi vidare till nästa övning. Blir det kaos går jag igenom igen och så tar vi det med musik en gång till. När jag har lärt ut övningen lämnar jag över ansvaret till eleverna. Nu är det upp till dem att lära in och komma ihåg den.

Eleverna lär in tenduövningen. De tittar, lyssnar och härmar, de repeterar mönstret för sej själva, de provar med musiken, de ställer kanske frågor. Efter 2-4 lektioner kan de oftast övningen utantill och vi behöver inte gå igenom längre. Man kan säga att jag har kopierat över övningen från min hårddisk till elevernas. Nu finns den sparad där i hjärnan och i muskelminnet. Vi skulle kunna nöja oss med det. Jag har gjort mitt jobb och eleverna har gjort sitt. Vi skulle kunna lämna övningen och börja om med en ny. På så sätt skulle eleverna kunna lära in många tenduövningar på en termin.

Men vi är faktiskt inte klara. Ingen av oss har gjort sitt jobb färdigt. Målet är inte att eleverna ska lära in övningen, utan att de ska lära sej att göra tendu på ett korrekt sätt, att deras fötter ska bli starka och att deras teknik ska bli fulländad. Detta kan ske först när eleverna har lärt in övningen och kan den utantill. När mönstret sitter i muskelminnet, så de inte behöver tänka efter inför varje rörelse kan vi börja jobba med övningen, med tekniken, med tendun. Då kan jag börja ge dem respons och korrigeringar, för då hinner eleverna tänka på tekniken och korrigera sina misstag. Då kan fötterna bli mer pointade och bättre artikulerade, benen mer genomsträckta, utåtvridningen starkare och placeringen mer korrekt. På det viset utvecklas också eleverna till dansare. De lär sej inte bara övningen, utan också att bemästra det tekniska momentet tendu. De stärker sina kroppar och förbättrar sin teknik. De blir starkare fysiskt och fördjupar sin förståelse. Läroplanens fyra F - fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet - förenas i arbetet och det är det jag tycker att lära sej verkligen betyder.

När jag läser/hör saker som att "lärare måste bli bättre på att lära ut" eller att "inlärningen" är dålig i den svenska skolan* tänker jag att den viktigaste delen av mitt jobb inte är att lära ut saker eller att maximera inlärningen. Den största och viktigaste delen av mitt jobb är att hjälpa eleverna att lära sej att dansa. Det är en kvalitativ process och resultatet är kanske inte objektivt mätbart, men det är det som är målet med mitt arbete - det är det som är undervisning. Det är inte relevant att fråga en danselev: "Hur många övningar har du lärt dej?" eller ens: "Hur många tenduer har du gjort?" Den relevanta frågan är: "Hur gjorde du din tendu?"

*Se till exempel:

Satsningar ska fånga upp alla elever (SvD)

Inför skolplikt från tre års ålder (SvD)

Katedern räddar inte skolan (DN)

Vi måste bli bättre på att lära ut hur man lär ut (Högskolan i Halmstad)

Konsten att skriva prov (inklusive kommentarer) (Gertie Hammarberg Tersmeden)

Vi elever som vill betygsätta våra lärare (facebookgrupp)

Olika undervisningsformers inverkan på inlärning (pdf) (science.gu.se)

Sambandet mellan fysisk aktivitet och inlärning (pdf) (oru.diva-portal.org)