Årskrönika 2015

2015 blev året då jag kom igång med bloggandet igen efter en lång period av mycket sporadiska inlägg. Mitt första inlägg handlade om min bok Koppla bort autopiloten, som jag började skriva förra året. Nu har jag skrivit hela, men har ännu inte hittat någon som vill ge ut den. Förhoppningsvis kommer den ändå ut på något sätt under nästa år.

Koppla bort autopiloten berör främst genus, men även andra maktordningar samt att ha ett normkritiskt förhållningssätt i allmänhet i sin undervisning. Teman som relaterar till boken har förstås dykt upp även på bloggen under året. Jag har skrivit om varför tolerans är problematiskt, hur svårt det är att fatta sej kort om feministisk dansundervisning, vardagsrörelser och klass, disciplin, klassisk balett i relation till feminism, klass och vithetsnormen, skillnaderna på att kunna, veta, vara bra på och känna sej bekväm med och till slut, i december, redde jag ut begreppen normkritik respektive normkreativitet. Nära normkritiken ligger flumpedagogiken. I den kategorin har jag i år haft mage att påstå att auktoritet = förtroende och att lärande sker genom kaos.

Ibland händer det att jag förebildar, trots allt.
Foto: Elin Waileth

I januari och februari skrev jag några inlägg för terminstarten, där jag gav råd till nya undervisare, beskrev en egen erfarenhet av otrygghet och modifierade en lista över danssalsetikett. I slutet av terminen följde jag upp med att påpeka att en inte behöver vara perfekt för att undervisa, utan att det ofta snarare kan vara en fördel att inte leva upp till de högt ställda idealen inom olika genrer.

Spridda skurar av frustration över den skolpolitiska debatten har duschat hela året. Först var det folkpartiet, som vägrade lyssna på Vetenskapsrådet. Tur att de inte styr utbildningsdepartementet längre, tänkte jag - tills nuvarande skolministern plötsligt tog över den förres politik och ville förbjuda mobiltelefoner i klassrumet. I juni pratades det om att elever måste ta större ansvar för sina studier och jag ifrågasatte förutsättningarna för detta. Frampå hösten tröttnade jag på att ständigt bli misstrodd som både lärare och konstnär samtidigt som konstnärer utan pedagogisk utbildning och lärare utan dansutbildning uppmuntrades att undervisa dans och andra kulturämnen i olika sammanhang. Samarbetet mellan Waileth & Bardon och Sörmlands museum väckte tankar kring Skapande skola och hur märkligt det systemet att fördela kulturpengar är. Till sist kom Lärarnas Tidning med ett temanummer om lärarlegitimationen, som påminde mej om att jag numera inte är behörig att ansvara för undervisning och betygsättning.

I mars skrev jag flera inlägg för att besvara en bekants frågor om långvariga skador och sjukdomar. Jag skrev om att ta sej själv på allvar, att komma tillbaka från en skada, stressen över missad träning och hur en vet om det är dags att börja träna igen eller inte. Hälsotemat fortsatte med inlägg om konsekvenserna av energiunderskott, vad som skiljer hård träning från bra träning och hur en känner skillnad på skador och träningsvärk.

Anatomiundervisning för dansare.
Foto: Kasturi Mukherjee

En annan sak som hände i mars var att jag blev biten på dansgolvet! Det var inte första gången och, skulle det visa sej, inte heller sista. I oktober hände det igen, men då skrev jag inte om det. Båda dessa tillfällen har bidragit till funderingar kring gränssättning och lyhördhet i dansen. På det temat har Elin Waileth och jag arrangerat en serie trygghetslabb på Moderna Dansstudion.

Under årets första månader samarbetade jag med kompositören Pernille Mejer och hennes Depth & Ease Vocal Ensemble. Det var otroligt spännande och lärorikt att arbeta med sångare och med en så kompetent musiker och projektledare som Pernille. I mars framträdde vi på Inter Arts Centre i Malmö och i juli i Sundby Kirke i Köpenhamn. För den som missade det eller vill se och höra det igen kan jag tipsa om nästa konsert som blir 22 januari i St Johannes kyrka i Malmö. När jag efter konserten fick höra att jag hade utvecklats som dansare insåg att klasser inte alltid är den enda eller bästa vägen till att växa och förnya sej. Ett halvår senare reflekterade jag över det meningslösa i att sätta upp mål och argumenterade för att istället fokusera på att vara i processen.

Jag har inte skrivit så mycket om de föreställningar jag sett under 2015, men det betyder inte att jag inte har sett några. Särskilt under hösten var det ganska tätt. När jag har skrivit har det framför allt handlat om de trender jag har kunnat utröna. I april skrev jag om det osminkade 2010-talet och i oktober om att det inte längre räcker att göra en föreställning. Jag har också skrivit om danshistoria mer generellt, till exempel hur det i början av de senaste fyra århundrandena har kommit ny teknik som haft betydelse för den sceniska dansen, att balett inte är grunden till all dans men ändå har ett värde och hur sexualmoralen länge följt i spåren av dansens utveckling men verkade ta en paus på 1990-talet.

I augusti reste jag tillsammans med Elin Waileth till Indien för att hålla workshops på Dance Bridges Festival i Kolkata, Västbengalen. Vi hade inte tillgång till internet under resan, så jag kunde inte berätta något under tiden vi var där. När vi kom hem försökte jag sammanfatta våra nya lärdomar och insikter i fyra inlägg, som handlade om att anatomi för dansare måste vara anatomi i rörelse, att estetik och anatomi inte alltid samspelar, vilka klassiska danser som har sitt ursprung i Europa och varför modern dans inte är klassisk.

Kulturarv var temat för Waileth & Bardons höstcykel, varav vi tillbringade större delen i Sörmland, där vi utvecklade, testade och utvärderade en interaktiv visning av Sörmlands museums utställning Dans, dans, dans. Några av tankarna därifrån sammanfattas i inlägg om hur slängpolska sitter i ryggraden och vad den nordiska stelheten beror på.

Teckning från deltagare i en av våra interaktiva visningar.

Den största omställningen 2015 har varit att lämna Moderna Dansstudion. 1 november flyttade vi ut alla våra saker, tog ner skylten och tog avsked av vår vackra källare. Moderna Dansstudion som fysisk plats finns inte längre, men Waileth & Bardons arbete fortsätter. Årets sista sex veckor har därför främst ägnats åt att fundera på hur framtiden ska se ut. Det skriver jag nog om nästa år…

Gott nytt år! Kom ihåg att dansa!

Koppla bort autopiloten

Jag skrev inte många inlägg förra året, men det betyder inte att jag inte skrev mycket. Tvärtom. Förra året började jag skriva en bok. Den heter Koppla bort autopiloten och handlar om att ha ett normkritiskt perspektiv i dansundervisning (föga förvånande, kanske). Innehållet handlar bland annat om att respektera varje elevs könsidentitet, vilka olika förväntningar vi har på eleverna beroende på vilket kön vi tillskriver dem, utseendets betydelse i dans, hur solidaritet och trygghet är en förutsättning för kreativitet, det våld som förekommer i och utanför danssalar, att koreografera könsneutralt, hur vi kan bryta invanda mönster i lektionsstrukturen och historiska perspektiv på den feminina kodningen av dansämnet.

I år tänker jag blogga desto mer och boken kommer med stor sannolikhet vara ett av de återkommande ämnena för mina inlägg.

Årskrönika 2013

2013 har varit ett år av förändring för mej, både privat och yrkesmässigt. Jag har gjort mitt första år som egenföretagare, Emelie Bardon Dans & Yoga, och startat Moderna Dansstudion tillsammans med Elin Rippe. Att så mycket har hänt har gjort att jag har bloggat betydligt mindre än tidigare - trots att jag kanske borde haft extra mycket att skriva om. Årets inlägg är inte ens hälften så många som 2012. Kanske var det detta jag kände på mej när jag inledde året med att tipsa om andra bloggar. Ett intressant konstaterande kan vara att av de åtta bloggar jag tipsade om skrivs sju av män. Det verkar som om #mansfritt2014 skulle vara högst relevant även på denna feministiska blogg.

En del har jag ju ändå skrivit. Årets andra inlägg handlade om att lärande inte alltid sker i en logisk ordning. I slutet av inlägget lovade jag att återkomma med rapport om hur jag införlivat denna vetskap i min undervisning under året. Nu måste jag erkänna att jag inte arbetat för detta med någon medveten strategi, men jag tror att jag blivit ännu bättre på att frångå min planering och följa elevernas frågor och mina egna infall. Att göra min undervisning friare i formen känns som en ständigt pågående process.

Vikten av lärarkompetens i dansundervisning är ett ständigt återkommande ämne på bloggen. I januari skrev jag om "nyheten" att undervisare på Kungliga Svenska Balettskolan mobbar eleverna och hävdade att det inte skulle förekomma om undervisarna hade lärarutbildning och KSB var reglerade på samma sätt som övriga gymnasieskolor. I februari fortsatte jag att reflektera kring varför psykning används som pedagogisk metod på olika utbildningar. Mer kritik mot KSB kom i april, då eleverna i år 6 plötsligt var tvungna att göra nya intagningsprov till år 7. I maj övergick jag till att helt dissa idén om talang som en förutsättning för en yrkesbana inom dans och senare gav jag tips för den som börjar träna i sammanhanget senare i livet.

Ett pedagogiskt modebegrepp är entreprenöriellt lärande, som jag har konstaterat är exakt detsamma som det tidigare använda estetiska lärprocesser. I ett samtal med en gammal vän blev jag påmind om vikten av att ta sina unga elever på allvar och inte käcka till sej bara för att de är barn.

Centern kom med ett nytt idéprogram, som väckte ganska mycket debatt. Ett av förslagen var att avskaffa skolplikten - ett intressant förslag som tyvärr inte fortsatte diskuteras efter att den första panikvågen lagt sej. Kort därefter kom miljöpartiet med en debattartikel, som innehöll betydligt mer försiktiga - men bra - förslag: Minska dokumentationskraven, återanställ specialistkompetenser och ge lärare befogenhet att besluta om stöd. Lärarlegitimation var förstås ett återkommande tema på bloggen även i år, åtminstone under våren. Bland annat funderade jag på vem som egentligen kan kalla sej danslärare och om inte en skyddad yrkestitel skulle vara mer effektivt än en legitimation, redogjorde för olika typer av dansundervisare, undrade varför skolverket underkänner mej när universitetet godkänt mej och noterade att Björklund backade om reformen, inte bara ett utan två, nej fyra, eller va? fem? steg. Till slut fick jag ta hjälp av Aftonbladet, som listade alla reformer Utbildningsdepartementet infört och tagit tillbaka. Det gäller inte bara legitimationen utan också till exempel betygssystemet. Jag klagade förstås också på den bild media och politiker målar upp av den svenska lärarkåren om och om igen. 1 juli var det min tur att få en debattartikel publicerad. Där skrev jag om varför den nya rätten för papperslösa barn att gå i skolan inte kan ses som en rättighet när polisen kan gå in i skolan och hämta dem samt hur Fi vill att det ska vara istället.

Ett par veckor innan höstterminens start kom nyheten att vissa barn på grund av sin religion uteslöts från skolans obligatoriska dansundervisning. Oacceptabelt, naturligtvis. Ännu värre är att Rysslad införde nya lagar, som i princip kriminaliserar homosexualitet. Bara en konsekvens av detta var att koreografen Dorte Olesen inte kunde åka dit som planerat med sitt dans- och identitetsprojekt för ungdomar.

Jag har skrivit om danstränings positiva effekter, men också av objektifiering av dansarkroppen. P1-programmet Kaliber sände en programserie om idrottande barn på elitnivå och jag såg tydliga likheter med barn i yrkesutbildning i dans. I februari återpublicerade The Portland Ballet en lista på femton saker som är viktiga att komma ihåg när en ger sej in i en dansarkarriär. Jag översatte listans rubriker. I mars fick jag tips om en film, som visade balett för 65 år sedan, där jag la märke till att kroppsidealen i balettgenren förvärrats avsevärt under det senaste dryga halvseklet.

Under vårterminen läste jag en kurs i träningslära och en i idrottsnutrition, vilket ledde till att jag skrev om tyngdlyftning för dansare. Att skapa styrketräningsprogram för dansare är något jag fortfarande funderar mycket på, men som jag behöver mer kunskap om innan jag kan genomföra. Jag tränade också en del, både dans och annat, under våren. I februari träffade jag på David Zambrano och hans teknik Flying low samt fick en mycket stärkande korrigering. När jag nu påmint mej om det känner jag mej inspirerad att fundera på hur jag själv vill ge korrigeringar under 2014. När jag återsåg Lynn Simonson och Katiti King uppmärksammades jag på hur betydelsefullt det är att bli ihågkommen. 

Människokroppen är som alltid föremål för min fascination och hyllning. I början av året skrev jag om fötter, först angående fotens dag och sedan med anledning av att jag fick veta att jag trampat ner främre fotvalvet på båda fötterna (eller kanske bara vänster), så att en nerv kommit i kläm, vilket orsakar stor smärta. Hade jag blott styrketränat mina fötter hade jag kunnat undvika det. Till min glädje hittade jag ett stycke i Rörelseapparatens anatomi som argumenterade för min ideologi så nära barfota som möjligt. I maj påbörjade jag en serie om muskler dansare använder. Den avslutades liksom aldrig riktigt, men den började i alla fall med inre fotmuskulaturen och utanförliggande fotmuskulaturen för att sedan fortsätta med vaderna, framsida lår och utåtvridningsmusklerna. Det gamla temat överträning har kommit upp igen, men i Malmö har jag hittat en skicklig naprapat, som fixar min kropp. Jag har också påmint om hur viktigt det är att vila. 

Improvisation är också någonting jag börjat jobba mycket med igen, både min egen och mina elevers. Efter en workshop i autentisk rörelse funderade jag kring om det verkligen finns någon sådan. En annan sak jag tänkt på är värdet av att ha en egen dans i kontaktimprovisationssammanhang.

En annan ständig fråga för kulturarbetare är den om att ta betalt eller inte och hur mycket, en fråga som aktualiserats för mej i ännu högre grad sedan jag blev egenföretagare.

Jag har inte sett jättemånga föreställningar i år, men No Border Musical såg jag och det var kanske den viktigaste jag sett någonsin. Minst lika viktig verkar den ha varit för dem som stod på scen. En av de medverkande sa till svt: "Utan den här musikalen vet jag inte hur jag hade kunnat leva." Att skapandets kraft är större än vi kanske anar har också visat sej i forskning kring konstutövande och demens. 

En och annan bok har jag läst, men jag har visst bara skrivit om en. I juni skrev jag om Kerstin Thorvalls Nödvändigheten i att dansa, som gjorde mej både glad och lite brydd. Lite danskunskap har jag också delat med mej av under året (kan inte låta bli att undervisa ens på bloggen): En beskrivning av vad dansdans är och en sjuminutersexposé över balettens historia, 

Våld är någonting som det har pratats och skrivits om på flera håll. Utövande av våld har visats vara en viktig del av pojkars identitetsskapande. Gång på gång har jag återkommit till mina tre klassrumsregler: Var modig, var stolt, var schysst. Våld kan och ska aldrig accepteras, inte ens när det är "på skoj". Trakasserier är aldrig skoj. I februari uppmärksammade jag för första gången Vagina Day och deltog i manifestationen One Billion Rising, en dansmanifestation för kvinnors rätt till sina egna kroppar, vilket fick mej att fundera runt hur styrda flickor och kvinnor egentligen är av mäns och pojkars våld. Som kontrast till våldet har jag skrivit om mina iakttagelser av hur också ömhet börjar bli en mer accepterad del av pojk-/mansrollen.

Min feministiska ideologi har genomgått en väldigt intressant utveckling under året, från att ha propagerat för en återgång till kvinnosaken till en allt bättre förståelse av begreppet intersektionalitet och vikten av detta. Under årets tre sista månader handlade samtliga inlägg om vad feministisk dansundervisning kan vara. Den serien kommer förmodligen fortsätta nästa år.

Gott nytt år!

Hos en danslärare 2012

Snart är det slut på 2012. Det har varit ett händelserikt år. Allt som hänt har inte hamnat på bloggen, men ganska mycket. Jag har fortsatt skriva mest om hälsa och undervisning, men också om en del politiska och fackliga frågor. Lärarlegitimationen har fortsatt att engagera mig, liksom frågan om lärares (och i synnerhet estetlärares) status. Möjligheten för lärare att köpa sej en kvalitetsstämpel och viljan att få in ämnesexperter i skolan har gjort mej arg. Under sommaren jämförde jag mästare och lärare (och därmed också lärlingar och elever) och skrev om vad jag gör för att få respekt av mina elever, vilket jag tycker är en typisk lärarkompetens. Regeringen fortsatte dock att välja bort kompetenta lärare till förmån för vinstdrivande läxhjälp utan pedagogisk utbildning. I september kom förslaget och i december beslutet om subventionerad läxhjälp (till alla som ändå skulle haft råd). Samtidigt klagar de på att studentunderlaget till lärarutbildningen är för dåligt. Under hösten skrevs en del om Skolverkets ”superlärare”, som skulle hjälpa ”vanliga lärare” att få ordning på sin undervisning.

Kulturamas Kabaret var min sista föreställning i Växjö.
Foto: Charlene Phil

Ett återkommande tema under året har varit dansträning för vuxna. Hur sent kan man börja? Hur vig kan man bli? Varför ska man överhuvudtaget dansa i vuxen ålder? Det kan vara ganska tålamodskrävande. Och hur börjar man? Jag har även skrivit en del om barn, till exempel barn och balett och hur gammal man behöver vara för att börja med barndans eller genreträning. Det har visat sej att såväl tonårstjejer som äldre kvinnor mår bra av att dansa, vilket jag hade förmånen att höra mer om vid Vetenskapsrådets kvartalsseminarium om dans i november.

I januari och februari skrev jag om den press som finns på högpresterande elever och ifrågasatte om de kanske ibland får höga betyg bara för att de brukar få det. Sedan fortsatte jag med funderingar kring att se sina elever utvecklas, stötta utan att styra, hjälpa dem att skapa, i vilken ordning man egentligen lär sej saker och vilket lärande som är meningsfullt. Lek i undervisning och skapande är också något jag har berört. I mars blev jag påmind om hur smittsam kreativitet är. Då kom också förslag på nationella prov iförskolan och jag funderade kring vad det egentligen är som testas. Senare beskrev jag hur jag jobbar med och bedömer skriftliga uppgifter. Moderaternas skolpolitiske talesman tyckte att för många valde programmet för estetik på gymnasiet och föreslog att man skulle dra ner på antalet platser.

Jag har gett tips på hur man väljer tåskor, vad man kan göra, om man inte har några, och vad man bör kunna innan man börjar träna tåteknik. Jag har delat med mej av trick för hur man hindrar tåskor från att glida av hälen och gett min åsikt om balettskor förbarn. Jag har dessutom försökt ge råd om teknikträning, till exempel hur mananvänder ståbenet, vad man kan göra för övningar hemma, hur man hittar sin placering och hur man kan jobba med sin utåtvridning.

Liksom förra året har frågor om hälsa tagit stor plats på bloggen, i år ofta i relation till de ideal som finns i dansvärlden och samhället i övrigt. I början av året skrev jag en serie om smalhets. Frampå våren skrev jag om eventuella hinder för överviktiga att dansa, men också att man inte ska låta sej stoppas av att man är överviktig. I april publicerade Göteborgsposten resultatet av en enkät om vad ungdomar skäms över, där det visade sej att många skämdes över sina kroppar eller delar av sina kroppar. Jag grät floder, men blev samtidigt stärkt i min övertygelse om vikten av att ständigt jobba med sådana frågor med eleverna. Under året har jag också läst en del om träningslära och insett hur lite dansvärlden hittills har brytt sej om sådant. Behöver dansare träningslära? En liten serie om sund rörlighetsträning fick inleda mitt svar på den frågan. Kost och näringslära är nästan lika bortglömt och undanskuffat som träningsläran i dansvärlden. I två inlägg ifrågasatte jag de kostråd som brukar ges till dansare och jämförde dem med Olympiska Kommitténs kostråd för idrottare. Sveriges Radio rapporterade om ortorexi (att vara besatt av träning), vilket förmodligen är ganska vanligt i dansvärlden, och om hur vanligt det är med överträning bland kvinnligaelitidrottare. På begäran berättade jag om hur jag gjorde för att gå upp från undervikt till normalvikt.

Det supersmala idealet är inte det enda som varit på tapeten på bloggen i år. Jag har också skrivit om tår, vrister, hälsenor, knän och utåtvridning. Ett glädjande och inspirerande exempel på att man kan ha en fantastisk danskarriär utan att leva upp till osunda ideal är Kristin Long, som nyligen har pensionerats från San Fransisco Ballet.

Jag och min efterträdare Karolina på Kulturama i Växjö.

Som vanligt har jag fortsatt att ifrågasätta allt stillasittande i och utanför skolan och satt det i relation till funktionsnedsättningar, till exempel ADHD. Jag har också diskuterat hur man hittar balans mellan idrott och hälsa, teori och praktik i dansundervisningen, ifall fysiska funktionsnedsättningar är ett hinder i dans, om fotboll och dans går att kombinera

Jag har inte sett så många föreställningar i år, men i april var jag i Dresden och såg Derevo. Kort därefter gick Birgit Cullbergs Fröken Julie på tv. Det var första gången jag såg hela, men jag tyckte tyvärr den kändes ganska omodern. Filmen The Artist var en betydligt starkare upplevelse, som påminde mej om att hur man berättar kan vara lika viktigt som vad man berättar. En dansfilm jag ser fram emot nästa år är Desert Dancer med koreografi av Akram Khan. Den tror jag blir väldigt spännande!

Kring mitt yrke finns fortfarande många myter. Jag har försökt slå hål på några av dem: för- och nackdelar med att ha dans som yrke, att danslärare latar sej hela dagarna och sprätter runt lite på kvällarna samt en del generella föreställningar om dansträning. Jag har också berättat om varförjag dansar och lite om vad skapande innebär för mej.

Yoga har nämnts några gånger, men inte fått särskilt stort utrymme, trots att jag åkte till Indien i början av sommaren just för att yoga. Jag var där i tre veckor, men valde att ta bloggpaus under den tiden, för att kunna fokusera på upplevelsen.

Kontaktimprovisation (kimpro) har kommit tillbaka in i mitt liv i och med flytten till Malmö. I oktober åkte jag till Göteborg för att delta i Radical Contact, ett konvent om kontaktimprovisation och kroppspolitik. Där fick jag anledning att fundera över det fina med kimpro, att säga ifrån, att lyssna med kroppen och vad tillit innebär.

Acroyoga är en ny grej jag börjat med i Malmö.
Foto: Lou Grönwall

Det har alltid varit ganska mycket balett på bloggen, delvis på grund av att jag har undervisat mycket i just den genren de senaste åren, men under hösten har jag skrivit alltmer om modern/nutida dans, till exempel om vad som skiljer olika tekniker åt och vad som är gemensamt för hela genren.

I augusti arbetade jag mina sista veckor på Kulturama Preparandum, då jag hade förmånen att fokusera på en enda elev, och hösten ägnades sedan åt att skriva affärsplan och göra upp en budget. I december kunde jag äntligen skicka in ansökan om att registrera firma hos Skatteverket och EmelieBardon Dans & Yoga var fött. Nästa år tror och hoppas jag att min främsta sysselsättning kommer vara att vårda denna min nya bebis – och därmed komma igång med undervisningen igen! Efter en höst med extremt lite undervisning längtar jag efter att ha elever. Bring it on! Det är dags för nya möten.

Gott nytt år!

Hos en danslärare 2011

2011 lider mot sitt slut och det är dags att sammanfatta. Förra året avslutades med att jag försökte bli lite mer personlig på bloggen. Serien fortsatte i januari och faktiskt ännu längre, trots att den var tänkt att bara räcka i 30 dagar. Jag fortsatte också på sätt och vis den personliga linjen genom att berätta varför jag hoppade av inriktning svenska och framför allt om den period då jag övertränade samt vad det har lett till. Serien om överträning sträckte sej över 15 delar och skrevs framför allt i juli, då jag var ledig och hade chans att "dansa själv" som det kallas bland danslärare och pedagoger, men dessvärre kände av mina fysiska besvär mer än på hela resten av året. Serien kan också sägas vara en del av bloggens nya fokus på hälsa. Det är något jag varit intresserad av länge, men som har fått större plats i min undervisning såväl som mitt bloggande under det senaste året. Förutom överträningen har jag bland annat skrivit om nya lärdomar om att gå ner i spagat, att det inte går att stretcha utsidan av låret men att det finns andra saker att göra istället, de bästa yogaställningarna mot mensvärk, att träna dans hemma och menstruationens plats i träningsläran. I september skrev jag tre inlägg om prestationsångest och Thérèse inspirerade mej senare att fundera kring om vi hjälper eller stjälper unga tjejer genom vad vi säger till dem i all välmening. Några av inläggen om kropp och hälsa har blivit de mest lästa av mina besökare. Varje dag har minst en person, men ofta flera, hittat till min blogg genom att googla en fråga om hur man stretchar utsidan av låret. Det fascinerar mej att så många är intresserade av just det.

Foto: Charlene Pihl

Jag har förstås också skrivit mycket om undervisning och vad det innebär att vara danslärare. Jag har till exempel skrivit om beröm och korrigeringar, att flytta fokus från kroppen till föremål som till exempel balettskorna, att använda datorn för att öka de mänskliga kontakterna i klassrummet, om vad lärare kan vara beredda att göra för att hjälpa eleverna att nå målen, om ordning och kaos, om dansanalys och improvisation och till och med om språkundervisning. När Jan Björklund och senare Metta Fjelkner gjorde sina omdiskuterade uttalanden om katederundervisning var jag förstås tvungen att skriva något om det också. Till stor del handlade det om hur irrelevant begreppet kateder är i ett ämne som mitt. Trots att jag tidigare lovat att aldrig mer skriva om barndans har jag skrivit mer än någonsin om just det! Jag har skrivit om vad danslektioner för barn bör innehålla, hur man kan tänka när man planerar dem och jag har gett en hel rad tips på övningar man kan göra med små barn. Och detta trots att det har varit mitt första hela år utan en enda barngrupp! I övrigt har mina inlägg om yrket i första hand handlat om balans. Dels balansen mellan konstnärsskap och lärarskap och dels balansen mellan att ha världens bästa jobb och att ändå behöva vila, inspiration, cred och lön för att orka med det. Det har också handlat om kraven på multikompetens, att man till exempel både behöver kunna sy en tutu, föreläsa om upphovsrätt, tolka styrdokument och sätta betyg.

Det har varit ett år av skolreformer och den jag har skrivit mest om har helt klart varit lärarlegitimationen. Inläggen har i första hand handlat om vilka som får legitimation och vilka som inte får det, men också om reformen i allmänhet. Inläggen har genomgående haft en negativ ton, trots att jag från början var positiv till införandet av legitimation. Ju mer jag har lärt mej om reformen desto mer negativ har jag blivit. I övrigt har jag skrivit om elitsatsningar i grundskolan, elevdemokrati och vilket ansvar skolan har (eller inte har).

Jag gestaltar en gangsterdrottning i Martin Gallos koreografi.
Foto: Jonna Hovrell

Diskussioner kring kunskapssyn och de konstnärliga kunskapsområdenas plats i skolan har som vanligt tagit stor plats på bloggen. Det har både handlat om konst som metod i teoretiska ämnen och om de estetiska ämnenas egenvärde. I maj och juni skrev jag en del om Juholts uttalanden om kulturskolans och de estetiska ämnenas betydelse i skolan. Det verkade vara den socialdemokratiske partiledarens käpphäst i början, men sen försvann det bakom hyresskandaler och förlåtelseturnéer. I augusti läste jag en tidningsartikel om cannabisbruk och skrev om den, så den handlade om konstnärliga uttryck kontra teori. Länken från artikeln ledde flera hundra nya läsare till bloggen, men inte många av dem verkar ha fastnat, eftersom besökarantalet snabbt dalade till ett 30-tal om dagen igen. Jag har också funderat runt om duktiga elever kan bli framgångsrika utanför skolan, vems ansvar det är om eleverna misslyckas, hur tanken inte kan delas in i ämnen utan att vi tvärtom lär av allt omkring oss och framför allt av varandra, om elitism, originalitet och talang.

Jag har inte skrivit så mycket om de föreställningar jag har sett. Kanske beror det på att jag inte har uppskattat det jag har sett. Årets bästa föreställning var '0'Märkt med Mariposa. Förutom den har jag bara skrivit om The Forsythe Company's nya stycke och Klungans föreställning Se oss flyga genom luften, varav jag gillade den senare men inte den förra. Jag har sett flera andra föreställningar, till exempel två nycirkusar och en finsk diskokavalkad, men inte lyckats få ner någon text om dem. Istället har jag skrivit en del om böcker, som gett mej nya perspektiv på dansens historia. Jag har också funderat kring dans som en tjejgrej två gånger. Den viktigaste boken handlade dock inte om danshistoria, utan om hur unga kvinnor med självskadebeteende remitteras till rättspsyk och vanvårdas där tills de är helt knäckta.

Jag dansar med Marco i Örestad, Köpenhamn, under 100 Dancers.
Foto: Christian Björklund

Då och då under året har jag skrivit om mitt skapande vid sidan av jobbet och ibland visat exempel. Teman och stilar har skiftat. Det har varit en tung koreografi i tystnad om självskadebeteende och ätstörningar, en flera år gammal balettinspirerad konstfilm av Svea Duwe, ett krälande självporträtt, en teatral antidans om hallucinationer och ett stycke lyrisk jazz om förlorad kärlek. I motsats till min vilja att visa upp sådant som blivit klart står min starka ovilja att prata om nya idéer. Just nya idéer var dock något som behandlades under sommarens stora evenemang 100 Dancers i Köpenhamn, där jag fick anledning att fundera kring intentioner och terapi kontra konst.

Nu är det bara ett och ett halvt dygn kvar på 2011. Mycket har hänt, mycket har tänkts och skrivits ner, mycket har också glömts bort eller kommit i skymundan. Nu stundar ett nytt år, delvis redan planerat men ändå med många hemligheter. Inför det nya året önskar jag mej - och er alla - hälsa och inspiration!