När jag var som magrast började jag på ett nytt jobb, en 6-9-skola med dansprofil. Med tanke på elevernas ålder, det supermagra ideal som existerar i samhället och att jag skulle bli deras förebild kändes det viktigt att berätta för eleverna varför jag var så smal. Helt ärligt berättade jag om att jag hade varit och viss mån fortfarande var sjuk och på vilket sätt.* Eleverna såg något bekymrade ut, men i övrigt var det inga konstigheter. Under terminens gång gladde de sig tvärtom åt att jag blev friskare och starkare, även om jag förblev väldigt smal.
Som jag berättade om i del 1 fick jag mycket kommentarer om min kropp, mest positiva. Jag hade definitivt börjat tröttna och oavsett kommentarernas innehåll hade jag börjat svara: "Jag är så här smal för att jag har varit sjuk." Med växande intresse iakttog jag hur den upplysningen ledde till att i princip alla tystnade eller bytte samtalsämne. Nästan ingen frågade på vilket sätt jag hade varit sjuk och jag kände heller aldrig något behov av att förklara.
Min slutsats är att ungdomar ofta tål mycket mer ärlighet än vuxna. På samma sätt som barn ställer de frågor tills de förstår hur det hänger ihop och sedan är de nöjda. De undviker sällan jobbiga samtalsämnen och är inte rädda för att trampa någon på tårna. Det är min erfarenhet. Kanske är det därför jag trivs så bra ihop med tonåringar?
----------------------
*Det handlade inte om någon ätstörning, utan om flera fysiska åkommor i kombination. Jag vägde vid tillfället 49 kg och var svag som ett vasstrå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar