På senare tid har jag haft flera samtal med elever, som är vad lärare kallar "högpresterande" och elever kallar "MVG-barn".* Jag var själv ett sådant, så jag kan ganska väl sätta mej in i deras situation. För elever som inte har lika lätt för sej i skolan kan MVG-barnens höga betyg verka avundsvärda, men deras situation är inte alltid helt enkel. Det behöver faktiskt inte ens vara så att man har A i alla ämnen, bara för att man är ett MVG-barn. Däremot har både eleven själv och alla runtomkring förväntningen att de ska få A på allt. Inte nog med det, ett B anses vara ett dåligt betyg. Allra högst förväntningar har oftast eleven själv. B på en enda uppgift kan ses som ett misslyckande medan A inte behöver ses som en prestation eller belöning. Det A kan betyda är möjligen att man kan pusta ut, eftersom man klarade sej över gränsen. Om eleven får ett lägre betyg än A på en uppgift eller - ännu värre - i ett slut-/terminsbetyg kan det hända att eleven skäms så mycket att hen inte vill att andra ska veta om vad hen fick för betyg. Om det ändå kommer ut kan reaktionerna vara följande:
MVG-barnet: "Jag fick B på den här inlämningsuppgiften."
Klasskompis: "VA?! Fick inte du A???"
Lärare: "Alla måste tillåta sej att ha en svacka ibland."
Förälder: "Varför hade du inte A?"
Varken kompisen, läraren eller föräldern menar förmodligen att trycka ner MVG-barnet, men det hen med största sannolikhet hör är: "Jag misslyckades. Jag är inte tillräckligt bra. Jag duger inte."
Skolan är dessutom inte det enda stressmomentet i MVG-barnens liv. Ofta är de engagerade på många andra håll och presterar max även där. Föreningar, idrott, kyrka, dans, musik, politiskt arbete... Överallt behöver de göra sitt bästa, vara bäst och lyckas, lyckas, lyckas.
Jag var inte det enda MVG-barnet i min bekantskapskrets. Av mina kompisar har några fortsatt i samma anda med krävande utbildningar och utmanande yrken. Några andra orkade inte med. De blev deprimerade, slutade äta, skar sej i armarna eller blev apatiska. Jag har även hört talas om några i periferin av mitt umgänge som började knarka och/eller gick med i en sekt. Själv kämpar jag med att intala mej själv att inte allt behöver vara perfekt. Det är inte lätt och jag skulle lätt kunna bränna ut mej i min strävan efter perfekta lektioner, perfekta elevrelationer, perfekta lösningar på alla problem. När jag började undervisa kändes det som om jag förstörde elevernas liv, om inte min planering höll helt, om jag råkade säga något oövertänkt eller om jag glömde att göra/säga något som jag hade tänkt. Känslan av att en lektion inte var perfekt är fortfarande kämpig, men jag säger mej själv varje gång nu: "Det är ok. Det var tillräckligt bra. Det måste inte vara perfekt." I slutändan handlar det om att få mej själv att förstå att jag är perfekt, även om inte allt jag gör är det. Det är också det jag försöker intala mina elever i våra samtal. De är perfekta, även om inte allt de gör är det. De får tillåta sej att göra saker halvdant. De får njuta av livet, de får gå ifrån sina principer, de får testa saker och testa igen. De får till och med skolka. Världen kommer inte gå under och ingen kommer tycka mindre om dem.
De här ungdomarna har enorm drivkraft, kompetens på olika områden och förmåga att lära och lösa problem. Om de inte var så fastlåsta i att de måste göra rätt och vara bäst hela tiden skulle de kanske kunna rädda världen. Men de måste förstås inte.
-----------------
*Jag hoppas vid min själ att det inte kommer kallas "A-barn" när det nya betygssystemet har etablerat sej.
--------------------
Läs också:
Prestationsångest
Att hantera elevers prestationsångest
Att göra sej av med prestationsångest
6 kommentarer:
Så bra skrivet! Jag är själv ett MVG-barn och visst är B, eller VG som det hette på min tid, samma sak som "du är dålig". Nu är jag själv nybliven danslärare och kämpar med för lite planeringstid inför mina lektioner. Hur hittar man balansen att kunna ge bra lektioner varje vecka utan att köra slut på sig själv?
En annan sak som drabbar en när man är ett MVG-barn är att man inte lär sig att jobba för betygen på samma sätt. Jag klarade mig alltid bra utan att plugga det minsta och då det väl behövdes lite pluggande hade jag relativt lätt för mig.
När man sedan befinner sig i de situationer då man faktiskt behöver JOBBA MYCKET för att nå sitt mål är det lätt att jobba ihjäl sig. Att inte fatta att man ibland får sätta en gräns och bestämma för sig själv att "nu har jag faktiskt gjort bra nog. Denna gången blir det "bara" VG+." Och att vara OK med det. Till och med nöjd. (Inser att detta kan verka lite snurrigt men kanske är du med på vad jag menar ändå?)
Jag vet precis vad du menar. För min del verkar det funka med chockterapi. Jag är min egen terapeut och övar mej i all hemlighet på att vara mer chill. Som jag skrev intalar jag mej själv varje gång att det var tillräckligt bra. Jag tänker på hur jag skulle säga till någon annan, som aldrig var nöjd med sin insats. För mej funkar det, men jag tror att alla måste hitta sin egen väg. Jag försöker också sätta gränser för vad som är mitt ansvar. Ofta löser jag problem som egentligen ligger på någon annans bord bara för att det ska bli så bra som möjligt för eleverna. Nu övar jag mej på att säga till mej själv - och till andra - att det där är inte mitt ansvar. Om det funkar dåligt är det någon annan som måste lösa det. Det är jättesvårt, men varje gång jag gör det blir det lite lättare.
Jag hoppas att du lyckas hitta en balans. Jag kommer garanterat skriva mer om det här, så håll utkik på bloggen!
Tack, väldigt väl skrivet!
Och bevare oss från A-barn!
Tack, Thérèse!
Jag känner så väl igen mig í det du skrev. Jag hade det ganska lätt för mig i grundskolan och gymnasiet. I alla fall gymnasiet och den senare delen av grundskolan. Jag fick ofta MVG det kändes inte som någon belöning, precis som du skrev. Snarare som en lättnad, jag klarade det. VG kändes kanske däremot inte så kul även om jag nu inser att det är ett riktigt bra betyg. Det var nog inte mina föräldrar som pressade mig, det var bara jag själv. Nu har jag börjat universitet och det är inte lika lätt och jag får inte heller lika bra betyg trots att jag jobbar riktigt hårt. I början var det många tårar över det men nu har jag väl börjat inse att man ibland måste vara nöjd. Men trots det får man inte ge upp. Det är en svår balansgång. Men bra skrivit. Jag kände igen mig i mycket. :)
Tack för din kommentar, Sofie! Det både gläder mej och inte att du känner igen dej i det jag skriver. Jag känner också igen mej i det du skriver, att upptäcka på universitetet att man måste plugga plötsligt. Jag hade ingen aning om hur man gjorde. Efter fem år på universitetet hade jag fortfarande ingen vettig studieteknik, utan upplevde fortfarande ofta att det var för svårt eller för mycket på för kort tid. Men jag tog mej igen - med mer blandade betyg än från gymnasiet. Jag hoppas du lyckas hitta en bättre balans i ditt pluggande än jag gjorde. Det finns också ofta föreläsningar om studieteknik på universiteten. Jag gick aldrig på någon sådan, men jag kan tänka mej att det kan vara värt!
Skicka en kommentar