"Jag var på jobbet hela dan och försökte planera, men jag kom inte på ett enda danssteg," sa en bekant till mej, som precis ska börja undervisa. "Typ fyra steg fram och två till sidan, men sen var det stopp." Jag kände igen mej förstås. Det var likadant för mej, när jag började undervisa* - och det händer då och då fortfarande. Jag kommer inte på nåt. Precis det säger också mina elever ganska ofta, när de får i uppgift att skapa eget material. "Jag kommer inte på nåt."
Det är prestationsångest som blockerar oss. Tanken att det vi skapar måste vara så himla bra - helst perfekt. När jag började undervisa trodde jag att varje lektion jag höll måste vara perfekt. Om jag gjorde ett enda litet misstag skulle det förmodligen förstöra elevernas liv. På allvar! Jag överdriver inte. Så småningom kom jag på att det är ganska få misstag som faktiskt förstör någons liv. Jag kom också på att det är ganska få misstag som faktiskt framstår som misstag i efterhand, om man inte bryter ihop själv. De bästa lektionerna är sällan de som blir exakt som det var tänkt enligt min minutiösa planering.
När prestationsångesten slår klorna i oss kan vi inte skapa. Att skapa handlar om att prova sej fram och för att göra det måste man vara modig. Man måste våga. Prestationsångest gör att man tappar modet. Det är som om det som inte är perfekt inte skulle vara värt att prova, att utforska, att bearbeta. Å andra sidan är det väldigt svårt att få fram perfekt eller ens bra material, om man inte provar, utforskar och bearbetar. Alltså blir det inget alls. Man kommer inte på nåt.
Har vi då alls ingen nytta av prestationsångesten? Mitt svar är nej. Rädsla för att göra något fel eller dåligt är bara hämmande. Det vi behöver är nyfikenhet, upptäckarlust och mod att utforska det okända. Det är helt oförenligt med prestationsångest.
*Det är inte så väldigt länge sen, men det hinner hända mycket på några få år.
Läs också:
En skaparprocess
Andra skaparprocesser
Skolan dödar kreativitet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar