2015-07-27

Indien, here we come!

På lördag åker Elin Waileth och jag till Kolkata i Indien, där vi ska medverka i Dance Bridges Festival, en dansfestival för internationellt kulturutbyte. Vi ska undervisa i Waibar, jazz, rytmik och anatomi och jag ska prata om min bok Koppla bort autopiloten. Förhoppningsvis hinner vi vara med på några av de andras workshops också. Festivalen varar en vecka, men vi stannar i totalt tre veckor. Resten av tiden ska vi se lite av Kolkata, sätta igång ett föreställningsprojekt med Veronica Tjerned, spela in podavsnitt och... dansa. Jag ser fram emot att rapportera om hur det går.


2015-07-20

Klassisk balett och vithetsnormen

Misty Copeland. Från latimes.com.
För några veckor sedan blev Misty Copeland utsedd till principal dancer* i American Ballet Theatre (ABT). I år firar kompaniet 75 år och är sedan nio år USA:s nationalbalett. Därför är det anmärkningsvärt att Misty Copeland är dess första afroamerikanska principal dancer. Anmärkningsvärt, men inte förvånande.

Det finns stereotyper av det mesta, inte minst ballerinor. Om någon ber dej blunda och föreställa dej en ballerina, vilken hudfärg har dansaren du ser framför dej? Misty Copeland berättar i intervjun nedan hur ofta hon har fått höra att hon inte ser ut som en ballerina. "Jag tycker jag ser ut som en ballerina! Jag känner mej som en ballerina!" säger Copeland - och det gör hon. Förutom sitt afroamerikanska ursprung uppfyller hon alla fysiska ideal för en klassisk dansare. Det går inte att bryta för många normer på en gång och ändå göra karriär i ett stort balettkompani (i alla fall inte än). Copeland bryter mot två: vithetsnormen och ungdomsnormen. Copeland fyller nämligen 33 i år, vilket gör henne till en ovanligt gammal principal dancer.


Copeland är inte bara den första afroamerikanska principal dancern i ABT. Hon är den första kvinnliga afroamerikanska premiärdansösen i hela USA. Två manliga svarta dansare har tidigare utnämnts till principal dancers i andra kompanier. För bara något år sedan dansades Svansjön för första gången med två afroamerikanska dansare i huvudrollerna. Det var Misty Copeland som dansade svanen.

Att hon utnämnts till principal dancer är såklart en stor framgång för Copeland själv och för afroamerikaner i allmänhet. Afroamerikanska flickor som vill satsa på balett har en nu en förebild som visar att de kan komma hur långt som helst. Men Copeland och hennes senaste karriärssteg är kanske ännu viktigare för alla oss som självklart ser en vit dansare framför oss, när vi tänker oss en ballerina. Copeland ställer stereotypen på ända och får oss förhoppningsvis att omvärdera våra förgivettaganden. Kanske är 14 % av USA:s klassiska dansare svarta om ett par decennier. Kanske kommer det vara möjligt för alla som vill hålla på med balett att göra det utan att bli utsatt för ifrågasättande och trakasserier.

Jag vill också rekommendera en fiktiv skildring av vithetsnormen inom klassisk balett, filmen Center Stage från 2000, där vi kan ge lite extra uppmärksamhet åt den vita huvudpersonens svarta bästis (en typisk roll i amerikansk ungdomsfilm och tv-serier) Eva, mycket väl gestaltad av Zoe Saldana. Se den!


---------------
*Den svenska motsvarigheten är premiärdansös.

2015-07-15

Auktoritet = förtroende

Ingen lär väl ha undgått att jag ogillar den auktoritära undervisningsstilen, som innebär att undervisaren styr innehåll och arbetsformer samt sköter planering och utvärdering på egen hand. Därför är det förvånande för en del att jag ändå på något sätt ser undervisaren som en auktoritet. Det är undervisarens ansvar att hålla ihop lektionen och se till att vi håller den färdriktning vi tillsammans har pekat ut (om inte eleverna klarar att göra det själva). När jag tar en klass visar jag undervisaren all tillbörlig respekt och försöker vanligen inte driva igenom demokratiseringsprojekt.

Många gånger har jag försökt förklara skillnaden på auktoritär och auktoritet, men det är ganska svårt. Så idag, när jag hörde någon säga förtroende, insåg jag att det är ordet jag behöver. När jag bedriver demokratisk och grupporienterad undervisning behöver jag elevernas förtroende. Genom att ge mej sitt förtroende tilldelar eleverna mej den auktoritet jag behöver för att kunna leda arbetet. Har jag elevernas förtroende behöver jag inte kämpa för att behålla min ledarposition. Eleverna ger den till mej.

Förtroende - och auktoritet - kan jag få genom att ha en stor kunskap på ett område. Experter presenteras ibland som "en auktoritet inom det-och-det forskningsfältet". Auktoritet är i det fallet i princip synonymt med "mycket kunnig", men indikerar dessutom att många lyssnar på - känner förtroende för - personen. Mina elever lyssnar förhoppningsvis också på mej för att de har upplevelsen att jag har ett hum om vad jag pratar om.

Förtroende kan jag också få genom att visa tillit och respekt för eleverna. Genom att visa att jag bryr mej bygger jag relationer till eleverna. Personligen anser jag att de relationerna är nödvändiga för att vi ska kunna arbeta tillsammans - för det är det vi gör, vi arbetar tillsammans. Jag ska inte fylla eleverna med kunskap eller vad det nu finns för märkliga föreställningar som talar för auktoritär undervisning. Vi ska kunskapa tillsammans.

Förtroende och auktoritet är alltså samma sak. Jag får förtroende för att jag har kunskap och respekterar mina medmänniskor (elever). Förtroendet gör att mina medmänniskor (elever) lyssnar på mej. Att de lyssnar ger mej auktoritet.

Fotnot: Det behöver inte alltid vara undervisaren som leder arbetet. Inte alls. Det kan vara vem som helst av eleverna eller alla tillsammans eller kanske någon helt annan.

2015-07-12

Hundraårscykler: teknisk utveckling som haft betydelse för dansen (i Europa)

Ju mer jag har fördjupat mej i danshistoria desto tydligare har det blivit att utvecklingen går i hundraårscykler. Det innebär att liknande fenomen återkommer med ungefär 100 års mellanrum, inte i exakt samma tappning men tillräckligt likt för att väcka mitt intresse. En sådan sak är hur tekniska framsteg, som har betydelse för dans, verkar hända i början av århundranden.

Tidigt 1700-tal: trägolv. Tidigare hade det funnits jord- och stengolv och trägolvet innebar en revolution för den europeiska dansen. Den största nyheten var att det gick att glida med fötterna längs golvet, vilket möjliggjorde nya rörelsemönster. Den nya dansen var vals, som hade varit omöjligt utan trägolv.

Tidigt 1800-tal: gaslampor. Tidigare hade det funnits typ... stearinljus. Gaslamporna gjorde möjligt att ljussätta scenen på helt nya sätt. Med hjälp av färgade lampskärmar gick det att få färgat ljus, till och med! Nackdelen var att de kvinnliga dansarna fortfarande använde långa kjolar, vilket utgjorde en allvarlig brandrisk tillsammans med gaslamporna.

Tidigt 1900-tal: elektriskt ljus. Gas byttes mot el, vilket skapade ytterligare möjligheter för ljussättning. En pionjär på området var dansaren Loïe Fuller, som dansade med stora, virvlande tyger, som hon manipulerade med långa pinnar i händerna och ljussatte med färgat ljus. Klippet nedan är kolorerat i efterhand, men ger en bild av hur det ungefär såg ut.

Tidigt 2000-tal: interaktivt ljus och ljud med hjälp av datorer. Okej, datorer har funnits länge, men det är först under de senaste två decennierna som de börjat användas på det här sättet. Det finns nu relativt lättanvända program som tillåter rörelserna att styra ljus och ljud. Det gör det också möjligt att ljussätta enbart själva dansaren istället för hela rummet. En programmerare som jobbar mycket med det är Frieder Weiss, som bland annat jobbar med danskompaniet Chunky Moves.

2015-07-09

För vems skull dansar mina elever?

Jag hade en elev, som jag i det här inlägget kommer kalla Anna. Anna lärde mej någonting viktigt. När vi träffades gick hon på gymnasiet. Jag vet inte riktigt hur länge hon hade dansat då, men jag vet att hon hörde till de elever som hela tiden flyttades upp nivåmässigt, för att hon lärde sej så snabbt. Jag frågade Anna vilka skolor hon tänkte söka efter gymnasiet. Hon svarade att hon inte skulle söka vidare.

Jag blev provocerad. Att en elev som Anna, som alltid satsade helhjärtat, som gjorde sitt absolut bästa varenda lektion, som snabbt lärde in och memorerade material, som utan ansträngning kunde växla mellan vitt skilda genrer, som strävade efter att hela tiden utveckla sin dans, inte skulle satsa på dans som yrke framstod som slöseri. Det var obegripligt. Det var upprörande - som om arbetet både hon och jag la ner var bortkastat.

Det viktiga, som jag lärde mej av Anna, var att bara för att mitt ideal alltid har varit en yrkeskarriär inom dans behöver det inte vara det för alla andra. Inte ens för mina mest engagerade elever. Anna dansade för sin egen skull. Det var hennes största fritidsintresse - men det var just ett fritidsintresse. Hon var på dansskolan varje dag, men hon var inte intresserad av att göra det till sitt jobb. Jag ville att hon skulle söka till en yrkesutbildning, men det ville inte hon själv. Som tur var såg Anna klarare på situationen än jag gjorde. Hon kunde göra skillnad på sin vilja och min - något jag fick träna på för att fatta.

Fotnot: Anna heter egentligen någonting annat. Hon är vuxen nu och jobbar inte med dans utan med något som hon har valt helt själv. Nuförtiden fattar jag att det är mycket bättre.

2015-07-05

Hård träning kontra bra träning

Allt som oftast hör jag människor värdera träning på grundval av hur mycket de svettas eller hur trötta de blir. Ju mer svett som producerats och ju mer utmattade de känner sej efter träningen desto bättre anses träningen ha varit. Riktigt så enkelt är det dock inte.

Det är inte dåligt att svettas mycket. Svett reglerar kroppstemperaturen och renar huden. Enligt vissa finns även andra hälsofördelar med att svettas. Det är inte heller dåligt att ta ut sej fysiskt - ibland. Max en gång i veckan bör du träna på maximal intensitet, alltså ta ut dej till den gräns där det faktiskt inte går att göra något mer. Däremellan bör du träna på lägre intensitet.

Förra helgen hade jag fördelen att ta klass för Lynn Simonson, som gästade Stockholm. Jag svettades på Lynns klasser, men inte så mycket att jag kände mej tvungen att byta kläder efteråt. Inte var jag särskilt utmattad heller. Min träningsvärk var koncentrerad till baksida lår och berodde främst på att jag inte tagit Simonsonklass på länge. Ändå var det bra träning, faktiskt den bästa jag utövat på länge.

Fokus för klasserna förra helgen var hur vikten var fördelad på fötterna. I varje övning uppmanades vi vara uppmärksamma på viktförskjutningar och kroppens placering. Tillsammans med övrig koncentration på internal work* gjorde det att jag efter klasserna hade bättre body-mind-connection, upplevde hela min kropp, hade förbättrat min placering och mådde bättre.

Att ta ut sej så en dryper av svett och det känns som en ska kräkas kan vara okej då och då, om en vill pusha sina gränser, men när vi jobbar med stora rörelser på hög intensitet kan det hända att vi missar viktiga detaljer och arbetar på ett sätt som riskerar att leda till skador. Vi kanske faktiskt inte upplever rörelserna, utan bara gör dem, external. Då kan det hända att vi i praktiken inte förändrar någonting i våra kroppar, att träningen bara leder till att vi blir trötta och inte starkare, rörligare eller mer medvetna.

-----------------
*Att vara medveten om vad som händer anatomiskt istället för hur rörelsen ser ut.