Jag kommer i alla fall hinna skicka in kompletterande handlingar innan jag får avslag

De första lärarlegitimationerna har utfärdats. Igår fick ett hundratal förskollärare ta emot sina legitimationer, enligt Lärarnas Nyheter. Då är det kanske igång? Kanske kan vi alla vänta oss att bli legitimerade före jul? Icke, sa Nicke. Skolverkets IT-system klarar nämligen inte av att hantera ansökningar som är så komplexa som legitimationsansökningarna är. De ansökningar som nu gått igenom har myndigheten hanterat manuellt och de har valt förskollärarlegitimationer, eftersom de ansökningarna är simplare - de innehåller inte ämnen och skolår!

Vi andra - 60000 är vi för övrigt - får vackert vänta tills de tekniska problemen är lösta och även då kommer det ta lång tid att handlägga alla ansökningar. Det är hittills bara en tredjedel av de som är berättigade till legitimation som har sökt. Det positiva för mej är att jag antagligen inte hinner få det avslag jag väntar mej innan jag har möjlighet att skicka in mina kompletterade handlingar (intyg på att jag har jobbat på gymnasiet i år).

Kravet att mentorerna för dem som gör provåret ska vara legitimerade har redan slopats. (LN) Redan de som fick ut sin examen i våras måste göra ett provår och det finns ju inga legitimerade lärare som kan vara mentorer åt dem! Ingen vet hur många år det kommer ta att hantera alla ansökningar, men jag hörde från en relativt säker källa att om alla Sveriges lärare söker kommer det ta 32 år - med fungerande IT-system. Så varför inte bara skrota hela projektet?

Menstruationens plats i träningsläran

På det gymnasium där jag jobbar räknas dansinriktningen som en idrottsprofil. Därför har jag en hel del samröre med lärarna på de andra idrottsprofilerna fotboll, hockey, ridning, simning, innebandy och friidrott. Just nu har vi till exempel ett gemensamt projekt kring träningslära och diskussionerna kring vad detta ska innehålla är väldigt givande och intressanta för mej. Idrottare och dansare tänker inte alltid likadant. Idrottare från olika sporter och grenar tänker inte heller alltid likadant. Vi har också olika stor kunskap inom olika delar av träningslära, vilket gör att vi kompletterar varandra väldigt bra i undervisningen.

Från goranwinblad.se

En del av projektet är att eleverna ska skriva träningsdagbok under hela december. Träningsdagboken ska innehålla tabeller där de bockar av vad de har tränat varje dag, vad de har för vilopuls, om de är sjuka/skadade och så vidare. Jag har också argumenterat för att var de är i menscykeln ska vara med. Vi är två kvinnliga och sex manliga lärare, så kanske är det inte så konstigt att jag inte har vunnit gehör för menstabellen. Däremot har också det varit en intressant diskussion. Jag menar att för att tjejer ska förstå sina skiftande prestationer måste de bli medvetna om hur deras menscykel påverkar dem. Förmodligen är det inte likadant för alla kvinnor, men för mej är det jättestor skillnad på mina prestationer beroende på var jag är i min cykel. Den insikten är viktig. Den har nämligen lett till att jag har slutat vara frustrerad de där dagarna jag inte kan snurra - det sammanfaller ju alltid med början på mensen! Den har också lett till att jag förstår varför jag svettas så olika mycket vid olika tillfällen, det har också med hormoncykeln att göra. Kvinnors cykler fungerar olika och var och en måste därför analysera sin egen cykel och den påverkar deras prestationer. Det är helt enkelt en nödvändighet att ha med i träningsläran på gymnasiet!

Vårt senaste idrottslärarmöte mynnade ut i att jag höll föreläsningen ovan för mina förbryllade kollegor. När jag avslutade var den enda reaktionen (förutom de totalt oförstående ansiktsuttrycken) ett försiktigt förslag: "Du kanske skulle vilja ha lite tid för att ta det här med tjejerna?"

Jag gav upp.

Ovanlig danshistoria 3

Li Cunxin - Mao's Last Dancer

Li Cunxin. Från andreabooth.wordpress.com

Jag brukar vanligtvis inte gilla självbiografier, inte ens när det är dansare som har skrivit dem. De består alltför ofta i en ändlös räcka personliga minnen och poänglösa anekdoter, vilka inte kan intressera särskilt många fler än författaren själv och andra som var med. Mao's Last Dancer skiljer sej dock från andra självbiografier - på alla sätt. Den fastnar varken i egocentrism och självbeundran, som Martha Grahams Blood memory, eller i dansvärldens intriger och självömkan, som Lilian Karinas Mitt liv i rörelse. Den är en verklig berättelse om en människa - och om världen. Den är personlig och just därför är den allmängiltig.

Boken handlar om Cunxin, som växer upp i en familj bestående av två gränslöst kärleksfulla föräldrar, Cunxin själv och hans sex bröder samt en farmor och en hel rad farbröder, fastrar, morbröder och mostrar. Kärleken i familjen är allas källa till livsglädje och styrka och deras materiellt mycket fattiga liv blir rikt tack vare att de har varandra. Som elvaåring blir Cunxin utvald av Madame Maos utsända att studera vid Beijings dansakademi och han flyttas från sin familj och allt han känner till, för att tjäna Mao och kommunismen genom att lära sej dansa balett. Boken skildrar sedan Cunxins liv på dansakademien. Han får bara träffa sin familj en gång om året vid det kinesiska nyåret och livet på skolan är hårt och ensamt. Det enda Cunxin kan göra är att satsa allt för att bli bäst. Det är så han ska ta sej ur fattigdomen och göra sina föräldrar stolta. Genom hårt arbete - inte talang - blir han också så småningom en av de bästa eleverna på skolan och som genom ett under får han ett stipendium - och tillåtelse - att åka till USA en sommar och träna där. Mötet med Väst, som han har hört så mycket illa om under sin uppväxt, förändrar hans liv och Cunxin återvänder så småningom till USA och hoppar av kommunismen. Det leder till en strålande danskarriär, men också till en oro att aldrig få träffa sina föräldrar, sina bröder och sina vänner i Kina igen.

Kinas huvudstad Beijing. Från en.wikipedia.org

Det är dock inte "bara" en berättelse om en pojke som dansar balett. Det är också berättelsen om Kinas moderna historia, om kvinnor vars lindade fötter hindrar dem från att gå, om arrangerade äktenskap, om en politisk ledare som dyrkas som en gud, om kulturrevolutionen, om vad det kan leda till att försöka utrota gamla seder och traditioner, om hur ettbarnspolitiken förändrade folks familjeband och om hur en förbättrad levnadsstandard och större frihet kan leda till människor glider isär och lever allt längre ifrån varandra. Det är berättelsen om att skiljas från sina föräldrar, om att bära ett alldeles för tungt ansvar på sina axlar, om att fostras av sina lärare, om svek och om vänskap som är så stark att man överlever. Det är dessutom en berättelse om balettens historia, om rysk, kinesisk och amerikansk balett, om förlegade undervisningssätt, om trasiga kroppar och om hur hårt arbete och höga ambitioner kan ta en hur långt som helst - med eller utan "talang".

Jag tror inte att Li Cunxin har som ambition att berätta världens historia. Jag tror att han helt enkelt vill berätta sin egen. Det är just därför världshistorien plötsligt känns så personlig och angelägen när jag läser boken.

Min smörsida

Konstnär och lärare på samma gång

I mitt jobb är jag inte bara lärare, utan också koreograf. Det ser jag som en markant skillnad mellan att undervisa i dans och att undervisa i andra ämnen. Det är inte bara det att jag måste skapa allt lektionsmaterial själv - i danslärarrollen ingår dessutom att skapa konstnärligt material, som visas upp för allmänheten. De flesta dansutbildningar och frivilliga dansverksamheter har föreställning eller uppvisning minst en gång per läsår. Till de uppvisningarna skapar lärare och/eller elever oftast allt material själva. I det sammanhanget uppstår en konflikt mellan mina två roller - den som lärare och den som koreograf.

Som lärare är min viktigaste intention att eleverna ska lära sej dans och utvecklas som dansare. Det står i sej inte i motsats till att ha en uppvisning, men en uppvisning har fler aspekter. Om jag har skapat materialet till uppvisningen är jag inte bara lärare utan också konstnär. Lärarens ambition är att ge eleverna scenerfarenhet och lära dem om hur en uppsättning skapas, förbereds och genomförs. Koreografens ambition, däremot, är att skapa något konstnärligt intressant, något som kan fånga publiken, något som representerar koreografen själv och som hen kan stå för. Den balansen är svår att hitta.

När jag koreograferar åt mina elever måste jag ta hänsyn till deras ålder, mognad och tekniska färdigheter. Jag måste skapa något som de kan dansa och som de vill dansa. Jag måste också ha en stark mottagarmedvetenhet. Publiken består oftast uteslutande av föräldrar, syskon, andra släktingar och kompisar. Vad de vill se och vad eleverna vill visa för dem är något jag måste ta med i beräkningen. Om jag koreograferar för ett annat sammanhang, där jag inte är lärare utan enbart konstnär behöver jag inte ta den hänsynen. Då kan jag säga att det ju var synd för publiken om de inte uppskattade mitt verk, men när publiken är mina elevers föräldrar är de också kunder som jag vill behålla. Jag är också någon som föräldrarna måste ha förtroende för, eftersom de lämnar sina barn och ungdomar i mina händer flera timmar i veckan. Samtidigt har jag ett stort behov av att behålla min konstnärliga integritet. Jag måste kunna stå för det jag skapar och visar upp. Jag vill också utmana elevernas - och publikens - tankar och syn på dans.

Så jag fortsätter att balansera på min lilla spindeltråd.

Två läraruppdrag?

DN.se publicerade i torsdags en debattartikel av Carin Stenström, där hon föreslår en delning av läraruppdraget i två: en undervisande del och en bedömande. Stenström menar att om den undervisande läraren inte står för bedömningen kommer undervisningens kvalitet höjas, eftersom lärare och elever då kommer att "få samma mål: att kunna visa så bra resultat som möjligt." En annan fördel med systemet, menar Stenström, är att bedömningen blir mer opartisk och därmed mer rättvis. (DN, LN)

Jag tror jag förstår hur Stenström tänker. Det är lätt att se kopplingarna hon gör och de kan tyckas vara logiska, men ändå tror jag att hon har fel. För det första verkar det för mej självklart att lärare redan strävar efter "så bra resultat som möjligt". Jag vet att jag definitivt gör det. Mitt mål är att eleverna ska bli så bra dansare som de bara kan. Vissa av eleverna har också det målet, men inte alla. Jag tror att varken mina ambitioner eller elevernas skulle förändras, om vi hade externa bedömare, men kanske har jag fel. Dessutom har jag själv varit utsatt för ett system med externa examinatorer, när jag pluggade i England. Utbildningen jag gick där motsvarar en utbildning på gymnasienivå. När vi avslutade Level 2 (skulle kunna motsvara en A-kurs i den svenska gymnasieskolan före senaste reformen) hade vi fyra dansprov, varav tre var i teknik och ett i komposition. Vid de tre teknikproven närvarade en eller två externa examinatorer. Betyget sattes sedan av den undervisande läraren och examinatorerna tillsammans.

Jag kan hålla med om att det är bra att få synpunkter från någon med "utifrånblick", som inte är insyltad i nära relationer med eleverna, men - och det är ett stort men - den blicken behövs regelbundet och inte bara vid ett provtillfälle. Det är inte säkert att ett prov visar vad eleverna faktiskt kan. Vad händer om en annars högpresterande elev har en infektion i kroppen vid provtillfället? Vad händer om en elev har ont någonstans? I det engelska systemet kan den undervisande läraren påpeka detta, eftersom hen har kunskap om hur eleven jobbar i vanliga fall, men i ett system med helt opartiska bedömare finns inte den möjligheten.

En av mina vfu-perioder på lärarutbildningen gjorde jag också i England, på en skola med elever från skolår 7 (11-åringar) till skolår 12 (motsvarande sista året på gymnasiet). Där såg jag hur läraren och eleverna jobbade mot samma mål på det sätt, som Stenström beskriver. Målet var att eleverna skulle få så högt betyg på nationella provet som möjligt. Jag var där i oktober och redan då kretsade hela undervisningen kring förberedelser för det nationella provet, som ligger i slutet av sommarterminen (första halvan av juli)! Undervisningens fokus var inte alls att eleverna skulle lära sej så mycket som möjligt, bredda och fördjupa sina kunskaper på olika områden, utforska sina egna intressen eller leta upp nya stigar. Nej, allt handlade om uppgifterna som skulle komma att ingå i det nationella provet.*

Ytterligare en nackdel med extern bedömning är att de helt nya kunskapskraven skulle behöva skrivas om en gång till. Flera kunskapskrav är processinriktade. För att få E i Dansteknik 1 måste till exempel eleven memorera korrektioner av placering. Hur ska examinatorn veta det om hen inte har sett/hört korrektionen? Eleven ska också träna koordination, styrka och koncentration. Träning är någonting som sker över en längre tid och kan inte bedömas vid ett prov.

Stenström jämför med att ta körkort, där examinatorn alltid är en annan än den undervisande läraren, men det finns avgörande skillnader när det gäller körkort och när det gäller betygsättning i skolan. Examinatorn vid uppkörningen ska bara avgöra om eleven kör bil tillräckligt bra för att inte utgöra en trafikfara. Antingen kan eleven backa runt gathörn, starta i uppförsbacke, köra i rondell, och så vidare eller så kan hen det inte. En examinator i skolan ska bedöma elevers utveckling och prestation utifrån kunskapskrav på flera nivåer med ibland hårfina skillnader. Det är en helt annan uppgift.

*En avgörande skillnad mot det svenska systemet var att läraren visste redan i början av läsåret vad det årets nationella prov skulle komma att innehålla. Som jag har förstått det får lärare i Sverige inte veta någonting om provet i förväg.

Läs också:

Nationella prov i dans

Träna dans hemma

Dagens rubrik är en googlesökning som har fört någon hit. Jag är glad att det står träna dans hemma och inte lära sej dans hemma. Det är viktigt att poängtera skillnaden däremellan. Det första, att träna hemma, är något jag verkligen rekommenderar. Fördelarna är många:

• Genom att träna på steg, rörelser, sekvenser och turer som du lärt dej på danslektionen sätter du dem i muskelminnet och har lättare att komma ihåg dem till nästa gång. Du har också möjlighet att stanna vid de moment du behöver träna extra på och ta det i din egen takt.
• Genom att göra styrke- och stretchövningar stärker du kroppen och förbereder den för att dansa. Jag tycker personligen att det är slöseri med elevernas pengar att lägga mycket lektionstid på sådana saker, så mina elever behöver definitivt träna styrka och rörlighet utanför lektionstid.

Att däremot försöka lära sej nya tekniska moment på egen hand är inte det bästa man kan göra. Även om det finns böcker och dvd:er med tydliga instruktioner kan inte boken eller videon se vad man gör och hjälpa en att korrigera sina misstag. För att lära dej att utföra rörelserna korrekt från början och framför allt för att undvika skador bör du ha en lärare, som hjälper dej. Läraren kan avgöra när du är redo för nästa moment och kan på en gång korrigera det som blir fel i början. När du har förstått principerna för den nya övningen och kan utföra den på ett säkert sätt kan du öva på den hemma och på så sätt bli expert på den!

Det jag skriver om handlar i första hand om teknikträning, som innehåller riskabla moment. Stegsekvenser och sällskapsdanser går alldeles utmärkt att lära sej hemma med hjälp av böcker och videor. Akta bara så du inte dansar in i dina möbler!

Från botkyrkabibliotek.wordpress.com

Ansvar

Imorse hörde jag ännu ett uttalande, som handlade om något skolan borde ansvara för trots att det låg långt bortom den verksamhet som vanligen bedrivs i skolor. Jag kommer inte ens ihåg vad det gällde, men jag kommer ihåg att jag själv, likt en tjurig gubbe, utbrast: "Allt är visst skolans ansvar nuförtiden." Vilket sammanträffande då, att jag bara en liten stund senare klickade på en länk till Pål Janssons inlägg om ansvar på Skola och samhälle!

"Samhällsklimatet 2011 innebär att det idag mer handlar om att få eller kräva och nästan aldrig om att kämpa eller samarbeta. Det stora felet har uppstått genom den delvis borttappade grund för mänskligt ansvar som varje individ sannolikt bar på för bara några generationer sedan. Det har blivit diffust och obehagligt i skoldebatterna eftersom barnet (nyckelspelaren i dennes egen utveckling) inte bär ansvar för något? Och just denna samtida ”självklarhet” fungerar som hinder och sabotage i den pedagogiska debatten, i skolan och förstås i det omgivande samhället."

Läs hela inlägget!

Varför finns det fyra dansämnen på gymnasiet?

Den nya gymnasieskolan har fyra olika dansämnen.* Ämnet Dansgestaltning omfattar sex kurser med inriktning på improvisation, komposition och repertoar. Dansorientering omfattar en kurs med fokus på analys av dansens kulturella sammanhang, men som också innehåller färdighetsträning. Dansteknik omfattar fem kurser som koncentrerar sej på färdighetsträning, terminologi och anatomi. Ämnet Dansteori omfattar en kurs med fokus på danshistoria och en del analys.

Är det inte märkligt? I det gamla gymnasiet var dans ett ämne, som omfattade fem kurser. Jag tycker det är positivt att det nu finns fler danskurser och att de nya kurserna är mer specifika. Förut skulle i princip alla kurserna innehålla alla dansens aspekter, vilket gjorde att undervisningen riskerade att bli ytlig och splittrad. Nu finns större möjligheter att fokusera på en aspekt i taget och jag tror att även betygsättningen kommer bli tydligare för eleverna, när de kan få olika betyg i kurserna beroende på deras inriktning. Det kan vara lättare att förstå varför man får ett lägre betyg i en kurs som mestadels handlar om gestaltning, även om man är väldigt stark i tekniken, till exempel. Men är ändå inte dans egentligen ett ämne? Vad är det som avgör att ett kunskapsområde ska delas i flera ämnen? Tillåt mej att exemplifiera:

Kunskapsområdet Svenska är delat i tre ämnen: Svenska, Svenska som andraspråk och Svenska för döva. Det tycker jag på något sätt kan vara rimligt. Det är inte samma elever som ska läsa de tre ämnena och de har med största sannolikhet stora skillnader i både utformning och innehåll. Lite märkligare är det med kunskapsområdet Biologi, som också är indelat i tre ämnen: Biologi, Biologi i vattenmiljöer och Biologi - naturbruk. Jag vet inte tillräckligt mycket om biologi för att avgöra om det finns någon rimlighet i det, men jag har förstått att biologi - precis som många andra kunskapsområden - är väldigt brett. Kanske har biologi i vattenmiljöer så lite gemensamt med övrig biologi att det är rimligt att göra det till ett separat ämne, men jag måste ändå stoppa in ett stor MEN här. En av ambitionerna med den högskoleförberedande delen av det nya gymnasiet är att förbereda bättre för högre studier och - tror jag - efterlikna högskolor och universitet mer än tidigare. Och på ett universitet hade väl ändå någon som ville specialisera sej på biologi i vattenmiljö läst ämnet biologi?

När det gäller dans har jag i alla fall tillräcklig kunskap för att våga ha en bestämd åsikt. I mina ögon är det helt orimligt att ha mer än ett dansämne. Som jag sa är det bra med fler och mer specialiserade kurser i dans, men vad är dansteknik utan gestaltning? Och hur ska gestaltningen kunna utvecklas utan teknikträning? De två hänger tätt, tätt samman. Jag har lite större förståelse för att man gör dansteori till ett eget ämne, men å andra sidan - vad är teorin utan praktiken? Det är ett ämne. Alla delarna är viktiga för att förstå dansen som helhet. Man kan aldrig säga att det finns ett ämne som heter Dansteknik, som är helt befriat från gestaltning, historia och analys. Detsamma gäller åt alla håll.

Om man jämför dansen med andra konstnärliga kunskapsområden finns dessutom ingen konsekvens i ämnesindelningen. Dans är det område som delats i flest ämnen. Bild- och formområdet har tre ämnen: Bild (sex kurser), Fotografisk bild (tre kurser) och Bildteori (en kurs). Musikområdet har två ämnen: Musik (femton kurser**) och Musikteori (tre kurser). Teaterområdet har bara ett ämne, Teater, där Teaterteori ingår som en av tolv kurser. Cirkus har också bara ett ämne indelat i tre kurser varav ingen är en teorikurs. Hur kommer det sej att Teaterteori inte skiljer sej från resten av teaterkurserna tillräckligt för att bli ett eget ämne, när det gör det i dans, bild och musik? Vad är det som gör att Dansgestaltning är så specifikt att det ses som ett helt eget ämne, skilt från tekniken, när gestaltning inte är urskilt i något av de andra nämnda kunskapsområdena? Och varför delas estetiska programmets kunskapsområden upp i så många ämnen när finsnickeri, florism, textil och frisering buntas ihop i ämnet Hantverk?

*Sex om man räknar in att yrkesutbildningen för dansare har två egna ämnen, Dansteknik för yrkesdansare och Dansgestaltning för yrkesdansare, som skiljer sej i sin utformning och sitt kursutbud från de motsvarande ämnena Dansteknik och Dansgestaltning.
**Sexton om man räknar med Musik för yrkesdansare.

Originalitet

I Wikipedias artikel om originalitet står att läsa:

Originalitet (lat. originalis, ursprunglig) är en egenskap av ursprunglighet, egenhet, nyskapande, urbild, urtext etc. Något är originellt om det inte kunnat utföras av någon annan, om det inte är en kopia, plagiat, bearbetning eller översättning av någon annans verk.
Begreppet används särskilt om konstverk, litterära verk och forskning, samt dylika skapelser, och i upphovsrätten i frågan om verkshöjd.

Där påpekas också att originalitet idag ses som en "konstnärlig kvalitetsmarkör", trots att konstnärer alltid har inspirerats och influerats av sina föregångare. Det kan tyckas vara en motsägelse, men som jag ser det är det stor skillnad på att inspireras/influeras och att härma. Visserligen kan man lära sej mycket av att härma. Man hittar kanske nya sätt att arbeta, nya sätt att uttrycka sej, nya sätt att röra sej, genom att försöka göra exakt likadant som någon annan. Viktigt är dock att inte fastna där - och inte heller i att härma sej själv. Många konstnärer (i den vidare bemärkelsen av ordet) som en gång var originella börjar sedan upprepa sej så att det ena verket liknar det andra intill förväxling. Då kan man kanske behöva härma någon annan för att bryta sitt eget skaparmönster. Sedan måste man bearbeta det man lärt sej, lägga det till det man redan visste, röra om, mala ner och - som vi brukar säga i dansvärlden - göra det till något eget. Först då tror jag att man kan skapa något nytt, något originellt.

Men varför är då originalitet viktigt? Mitt enkla svar är: för att det är intressant. De flesta dansföreställningar jag ser tråkar ut mej, trots att de egentligen är fantastiska. Koreografin kan vara välgenomtänkt, dansarnas teknik och gestaltning oklanderlig, scenografi, ljus och ljud perfekta till stycket och ändå blir det tråkigt. Varför? Jo, för att jag tycker mej ha sett det förut. Först när jag konfronteras med något som är nytt vaknar mitt intresse. När jag inte på en gång upptäcker referenserna, influenserna och inspirationskällorna, när jag inte kan placera in dansen in en specifik tradition redan vid första anblicken, då sätts mitt maskineri igång. Då blir jag stimulerad och inspirerad, nyfiken och engagerad. Och det gäller uppenbarligen inte bara mej. Originalitet är ju, som sagt, en allmänt vedertagen konstnärlig kvalitetsmarkör. Därför förvånar det mej att det inte nämns en enda gång i någon av ämnesplanerna för gymnasieskolans fyra dansämnen.* I det gamla gymnasiets enda ämnesbeskrivning av dans sägs att "dansens kärna är utveckling av ett personligt rörelsespråk kombinerat med insikt i och förståelse av dansens traditioner." Det där med personligt rörelsespråk har nu försvunnit helt och hela kärnan verkar numera vara förståelsen av dansens traditioner. Eleverna ska lära sej metoder för skapande snarare än att utforska sina idéer, de ska lära sej formspråk snarare än att experimentera med uttryck och de ska analysera snarare än att tolka.

Jag menar inte att det ena utesluter det andra. Jag tycker den gamla ämnesbeskrivningens formulering stämmer bra. En kombination av tradition och utveckling har alltid varit konstens kärna. Med de nya ämnesplanerna riskerar vi att skapa dansdockor istället för att utveckla konstnärer.

*Dansgestaltning, Dansorientering, Dansteknik och Dansteori. Varför det finns mer än ett dansämne är en fråga i sej, som jag kanske skriver om en annan gång.


Läs också:
Kan duktiga elever nå framgång utanför skolan?
Korrigeringar
Kreativitet, nyskap, nyfikenhet och rädsla