Dans och rasifiering

Följande text är ett gästinlägg från dansaren Ninos Josef, utbildad i Sverige och verksam internationellt.

I dagarna avslutades Riksteaterns turné för “A Line_up” av Caprioli/ccap. Ett verk baserat på musikalen “A Chorus Line” där Caprioli väljer att förlöjliga musikalbranschen och den kommersiella scenkonsten med slagord som superfeminism, swag och queer. 

"A Line Up" är ett verk där tio vita dansare får utrymme att i nästan två timmar uttrycka sina egna fantasier och erfarenheter. En föreställning där scenen ekar homogenitet och där den etniska mångfalden är så gott som bannlyst. Alla vet att vita människors utsatthet är det som dominerat vår historia, eller hur var det nu? 

"A Line Up" är ett av flertalet dansverk som symboliserar dagens klimat för rasifierade dansare, en nästintill obefintlig arbetsmarknad inom ramarna av en djupt inrotad strukturell rasism. Vi kan fråga oss; Behöver verkligen den svenska scenkonsten fler helvita föreställningar i en tid som denna? Den vita dansaren har i decennier varit trendig på de fria scenerna och dystert har de rasifierade dansarna satt sig på åskådarläktaren. 

Caprioli kritiserar (i samband med marknadsföringen av A Line_up) kommersiell scenkonst som “snabb konsumtion, konventionella narrativ, stereotyper och sentimentalt glitter” men är själv blind inför de normer och stereotyper som hennes koreografiska arbeten befäster. 

Efter föreställningen på Dansens Hus i Stockholm, i en panel av vita människor, sitter Caprioli, ett fåtal av hennes dansare samt Lena Hammergren, professor i teater- och dansvetenskap, för att svara på publikens frågor. När jag då tog upp frågan om bristen på etnisk mångfald svarar koreografen med att de ser bortom mångfaldens värde och att etnicitet inte är något som existerar på ccap. Caprioli förnekar att hon och hennes ensemble är en del av en vithetsnorm och påstår sig istället arbeta med ett tankesätt från filosofin - alla är en istället för en av alla. Caprioli väljer alltså att säga att mångfald, specifikt den etniska mångfalden, inte har något värde. 

En dansare förklarade hur projektet och dess process hade sett annorlunda ut om en typecast hade gjorts, med andra ord påstås att min rasifierade kropp endast en är typecast där mina kvaliteter som dansare inte är av värde eller intresse. Rasifierade kroppar har i decennier endast använts till typecasting, men scenkonsten har inga gränser när vita människor målas svarta eller tilldelas roller gjorda för en annan etnisk tillhörighet. 

En annan dansare kallade frågan om etnisk mångfald för en “snappy question”, ett begrepp som filosofen Sara Ahmed använder sig utav när någon ställer obekväma frågor, även kallat en “killjoy". Ni förstår paradoxen när en helvit panel citerar en av den svenska feminismens ikoner i frågor om rasism och kampen mot vithetsnorm. Den obefintliga variationen på färg förbigår nog ingen i publiken och ändå anser panelen att det är legitimt att citera filosofer som Sara Ahmed, som för övrigt öppet kritiserar paneler med stor etnisk variation som “för vita”. 

Under föreställningen användes Seinabo Seys låt “Hard Time”. En låt som avslutade Grammisgalan 2016, där artisten hade med sig 100 svarta kvinnor för att poängtera den bristande representationen av mångfald i vårt land. Hon är en av vår tids absoluta främsta röster, låtskrivare, artist och en återkommande kritiker gentemot vithetsnormen. Sey tar ofta den offentliga kampen för mångfaldens värde och trots den tunga innebörden av låten så hade Caprioli inga problem med att förlöjliga artistens konstnärskap genom att använda Seys musik i en helvit kontext. Caprioli kommenterade “pop-musiken” i verket som en genre av platt och simpel musik. 

Återkommande under eftersnacket var att "existensen av problem endast dyker upp när man belyser dem", och då man på CCAP inte ser etnisk mångfald som ett problem, bör det alltså inte upplysas. Kära rasifierade vänner, vi bör alltså vara tysta i vår kamp. Förslagsvis bör vi kanske tysta ner alla kvinnor som konstant försöker upplysa vårt ojämställda samhälle om sin rätt att ta plats och likställas med män, för enligt koreografen existerar inte dessa samhällsproblem om man inte aktivt belyser dem. Feminismens kamp kanske inte är på riktigt för Caprioli om det inte belyses och ändå väljer Caprioli att identifiera sig under etiketter som superfeminist och queer. 

Caprioli påstår sig försöka skapa en fejkad musikal som är dömd att misslyckas. Men nej Caprioli, du misslyckas inte. Tvärtom är “A Line_up” ännu ett verk som befäster normer och du ger vika för alla de faktorer du själv hatar i underhållningsbranschen. Du är en vit ciskvinna med privilegier som jag och mina rasifierade vänner endast kan drömma om. Du förnekar en av vår tids största kamp i målet om ett jämlikt samhälle och du har mage att ställa dig under queer-paraplyet. Feminism och queer är mer än bara glittriga slagord att sätta på sina verk för att sälja biljetter. 

… men problemet sträcker sig längre än Cristina Caprioli och hennes casting av vita dansare. Rasifierade scenkonstnärer har i alla tider systematiskt fått kliva åt sidan för att ge plats åt vita och ibland har vi också fått överlämna vår historia och vårt arv att porträtteras av någon vars hud är några nyanser ljusare. 

Joseph Sturdy, koreograf och konstnärlig ledare för Focus Dance, gav en snarlik missvisande illusion när han i sitt senaste verk "Babel"* porträtterade flyktingars kamp. I föreställningen som hade urpremiär i Uppsala oktober 2016, porträtterades flyktingarna av sex vita dansare, varav fem hämtade från Nederländerna, som att det råder en brist på frilansande dansare i Sverige. 

Konstnärsnämnden är en myndighet som under Kulturdepartementet tillhandahåller och beslutar kring hur kulturmedel ska fördelas i landet. Myndigheten har i sitt senaste regleringsbrev från den feministiska regeringen inte fått några direktiv kring hur de ska arbeta i sin fördelning av bidrag för en spridning av etnisk mångfald. Konstnärsnämnden ska dock enligt instruktion ”integrera ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv i sin verksamhet” och trots detta tillfaller endast 20% av bidragen till konstnärer med utländsk härkomst. Inom ramen av dessa 20% räknas alla konstnärer som är födda i utlandet eller har föräldrar födda i utlandet, det vill säga även europeiska vita konstnärer som bosatt sig i Sverige. 

När Danscentrum Stockholms valberedning i mars 2017 presenterade sitt förslag på ledamöter fanns ingen etnisk mångfald representerad, detta trots att den befintliga styrelsen redan var helvit. Förklaringen var att man sökte efter kompetenser utanför scenkonstområdet. 

Absurditeten slutar tyvärr inte på den fria scenen utan sträcker sig långt ut på våra institutionsteatrar där det idag på våra 7 institutionsteatrar arbetar 187 dansare varav 36 är rasifierade dansare. 33 av dessa dansare är importerad arbetskraft, vilket betyder att det endast är 3 dansare som är rasifierade svenskar. Dessa institutioner är samtliga finansierade med skattepengar. 

Kulturminister Alice Bah Kuhnke gick nyligen ut med att regering utökar kulturbudgeten med ett tillskott på 115 miljoner till den fria scenkonsten. Detta är ett glädjande besked som förhoppningsvis genererar fler jobb för frilansande kulturutövare. 115 miljoner som till majoriteten kommer att tillfalla vita koreografer, regissörer, musiker och andra kulturutövare som innanför en existerande struktur automatiskt gynnas av det efterlängtade tillskottet. 

Bör vi lägga skulden på endast institutionerna och de fria scenkonst-producenterna? Representationen av etnisk mångfald är en cirkel som börjar i ett segregerat samhälle där konst endast är riktat till specifika målgrupper. En teori är att den vithetsnorm som genomsyrar det professionella klimatet inom scenkonsten resulterar i att konstskolorna runt om i landet domineras av vita då efterfrågan måste tillgodoses. 

Kulturskolor, studieförbund och privata scenkonstskolor runt om i landet riktar sig främst till segregerade områden som domineras av en vit medel/överklass vilket i sin tur kan leda till att barn väljer att vara det de tillåts att vara. Om du inte har någon som representerar dig i de vita rummen så kväver du ditt hopp om att bryta den normen. Strukturen tillåter dig alltså inte att vara representerad. 

Om kreativa rasifierade ungdomar ska behöva tackla en norm för att hitta en samhörighet och representation eller om professionella scenkonstnärer ska behöva leta sig utomlands för att hitta ett utrymme, så har vi ett strukturellt problem. Glöden släcks hos den gruppen barn och ungdomar, vilket beror på att de tillhör en minoritet redan innan de når konstskolorna. 

Jag ber inte att du ska försvara mig och mitt utseende, ännu mindre förväntar jag att du ska ta kampen åt mig. Om du däremot väljer att förneka problemet så förtrycker du vår kamp och då har du automatiskt ställt dig på andra sidan. På andra sidan finns den strukturella rasismen. 

Tack! 

/Ninos Josef

*Babel = hebreiska för Babylonien, är ett arv och en historia som delas av miljontals Assyrier/Syrianer/Kaldéer och Araméer, en av världens första civilisationer. 

*Rasifierad Svensk = svensk person med utomeuropeiska rötter som utmärker sig från normen i färg och/eller etnisk bakgrund.

Kulturarvet works in mysterious ways, del 2: Den nordiska stelheten

Under Waileth & Bardons höstcykel har vi samarbetat med Sörmlands museum om att utforma, testa och utvärdera ett koncept för interaktiva visningar av utställningen Dans dans dans. Utställningen fokuserar på dans som kulturarv och samhällsfenomen i Sverige förr och nu.

På ett ställe där vi testade visningen pratade jag med en person, som frågade: “Är vi inte väldigt stela i Sverige?” Jag frågade hur hen menade och hen beskrev en upplevelse av att folk i allmänhet är rädda för att dansa och släppa loss. Vi resonerade vidare kring om det är så och vad det i så fall beror på. Jag funderade på om det kanske inte enbart handlar om att dansa, utan också om hur människor dansar.

Det går naturligtvis inte att säga att svenskar dansar på ett visst sätt. Svenskar finns i alla möjliga varianter med påbrå från alla möjliga håll i världen. Vi bär alla med oss rörelser från olika sammanhang, uppväxt, resor, danskurser och annat, som influerar våra danser. Det skakas på rumpor, vickas på höfter, rullas på axlar och stås på händer i varje vrå av landet. Alltihop ingår i hur människor i Sverige dansar idag. Om vi tittar på förändringsprocesser över längre tidsperioder kan vi dock se gemensamma drag i danser från ett visst geografiskt område. Området kan vara större eller mindre, en by i Jämtland eller en kontinent.

I europeiska danser hanteras hela bålen, från bäckenet till axlarna, oftast som ett enda paket. Det syns i folkliga såväl som klassiska danser. I menuett, polska, vals, flamenco och balett (bland andra) flyter överkroppen omkring i rummet som en låda med ben. I många fall är det just denna lådas förflyttning i rummet i olika mönster, som utgör själva dansen. Även i modern dans har det varit det vanligaste till helt nyligen, då Ohad Naharins gagateknik nästlat sej in och förändrat dansares uttryck och rörelsemönster i allmänhet.

Hela kroppen som ett paket förflyttas i rummet och runt de andra dansarna.
Från free-scores.com

När vi nu har sett danser med ursprung i Afrika eller Latinamerika, där bäcken och bröstkorg ofta separeras och kontrasterar varandras rörelser (det gäller för övrigt även afroamerikanska danser, som ju vuxit fram ur afrikanska dito) kan den europeiska stilen framstå som lite stel. “Slappna av lite!” kan en vilja ropa. “Skaka loss!” Men det handlar inte om stelhet, utan om teknik och estetiska ideal. För att dansa polska eller balett behöver dansaren kontrollera lådan. Vi kan sammanfatta det som att europeiska danser ofta betonar en kropp som förflyttar sej i rummet eller flera kroppar som förflyttar sej relation till varandra och rummet (alltså rumslig orientering) medan till exempel afrikanska och afroamerikanska danser ofta betonar flera kroppsdelar som rör sej i relation till varandra (alltså kroppslig orientering). Dessa kroppsdelar kan tillhöra en eller flera personer. I danser som vuxit fram som hybrider mellan europeiska och afrikanska danser, som salsa och lindy hop, syns drag av båda.

Huvud, armar, bröstkorg, bäcken och ben rör sej isolerat och i kontrast till varandra.
Från flickriver.com

Jag skulle kunna bygga vidare på förra inläggets hypotes att dansarvet sipprar ner och får fäste även i kroppar som inte dansar genom att påstå att det är lådan-i-rummet-danstekniken som gör att vi rör oss lite stelt även till vardags i den här delen av världen, men det är svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget här. Kanske är det tvärtom. Kanske har vi alltid rört oss stelt till vardags och tagit med oss det in i dansen. Förmodligen är det inte antingen eller. Korsetter och andra kläder begränsade européers rörelsefrihet under århundraden. Stillasittande och sociala koder gör det än. Vad som är säkert är i alla fall att rörelsemönstret att förflytta sin kroppslåda i rummet syns såväl till vardags som till fest, såväl i dansande kroppar som i icke-dansande.

Balett är inte grunden till all dans (men värdefull ändå)

Det finns två vanliga missuppfattningar om balett, som jag stöter på titt som tätt. Den ena är att balett är "grunden till all dans" och den andra att om en kan dansa balett kan en dansa vad som helst.

Den första tesen kan avfärdas med enkel logik. Baletten kan sägas ha börjat ta form i 1500-talets Italien och blev mer igenkännlig för oss idag i 1600-talets Frankrike. Människor har dock dansat i alla tider och i alla delar av världen, alltså åtminstone 100000 år innan baletten tog form. Även efter balettens födelse finns det mängder av dansformer som förblivit helt opåverkade av nämnda genre. Jag har själv nyligen sett tydliga exempel på det under min Indienresa i augusti. Ingen av Indiens åtta klassiska danser har någon relation till balett och några av deltagarna i mina och Elin Waileths workshops uttryckte misstro mot att den europeiska klassiska dansen bara funnits i 400 år, när den indiska danshistorien beskriver eror och epoker från 600-talet och framåt.

Påståendet att balett är grunden till all dans är ett exempel på eurocentrism. Den som säger det har vanligen enbart västerländsk dans i åtanke. Påståendet ligger närmare sanningen, om vi bara ser till Europa och Nordamerika, särskilt om vi bortser från all ickescenisk dans, men är ändå inte hundraprocentigt. Den moderna dansen tros av många vara en vidareutveckling av den klassiska baletten, men det är inte riktigt så. Visserligen förhåller sej den moderna dansen till balett, men startskottet var ett avståndstagande. De tidiga moderna dansarna ansåg att balett var onaturligt och fult och sökte en ny dans för ett nytt samhälle och en ny tid. Det skulle aldrig ha fallit dem in att ha baletteknik som sin grundträning. Idag ingår balett i de flesta moderna dansutbildningar, men frågan är varför (det skulle kunna bli ett helt eget inlägg). Det finns också danskompanier, som kallar sig moderna, men som enbart anställer klassiskt skolade dansare. Dessa kompaniers repertoar kan snarast kallas postmodern balett eller nyklassisk dans och dansvetare kan ägna spaltmeter åt att analysera huruvida den bör räknas till balettgenren eller den moderna/nutida genren. 

På sätt och vis kan balett därmed sägas vara grunden för modern dans, för hade dansarna inte haft något klassiskt att ta avstånd från hade den nya genren kanske aldrig kommit till. Det är dock mer en filosofisk fråga än en dansteknisk.

Jazzen då? Jazztekniken använder sig av både rörelser och terminologi från baletten. Ja, det stämmer, men det var en utveckling av jazzen som hände i samband med att genren började undervisas på dansskolor på 1950-talet. Innan dess var jazz en improvisationsbaserad dansform med rötter i afrikanska danser och den nordamerikanska industrialismen med viss input från flera europeiska folk- och sällskapsdanser. För att kunna undervisas behövde genren struktur.* Såväl grundteknik som lektionsform lånades därför från baletten. Jazz hade dock redan dansats i över 100 år vid det laget.

Det andra påståendet, att kan en dansa balett kan en dansa vad som helst, kan också avfärdas med hjälp av enkel rörelseanalys. Dansträning bygger i väldigt många fall på neuromuskulär programmering. Det innebär att repetera en rörelse tusentals gånger, så den programmeras in i kroppens rörelseminne och till slut utförs mer eller mindre automatiskt. Olika genrer har olika rörelsemönster. Att programmera in tenduer, développéer och tours en l'air gör att en blir bättre på att sträcka sina fötter, lyfta sina ben och hoppa högt. Det hjälper en dock inte så mycket om en vill smälta ner i golvet, stampa rytmiskt, snurra på huvudet eller gå på händer. En blir bra på det en tränar på, helt enkelt.

Ibland upprör det folk när jag säger sådana här saker. Det är som om jag fråntar baletten dess värde. Jag menar tvärtom att det är om en inte ser balettens verkliga värde som en måste tillskriva genren värden och funktioner som den inte egentligen har. Balett är en fantastisk dansform. Den har en lång historia och utvecklas fortfarande; en gammal men levande och ständigt förnyad dansform. Att träna baletteknik och repertoar utvecklar en mängd kvaliteter, som är värdefulla för vilken dansare som helst: musikalitet, smidighet, grace, känsla för linjer, rumsuppfattning, balans, spänst... Baletten har också en egen estetik och ett eget rörelsespråk, som tyvärr ofta kommer i skymundan på grund av fokuset på teknikträning.

Om du gillar eller är nyfiken på balett är mina förslag: gå en kurs, se en föreställning (eller flera), njut av denna gracila dans, som har ett kulturellt, historiskt, samtida, estetiskt och för var och en alldeles privat värde utan att behöva vara hjälpgumma för andra genrer.

---------------

*Detta innebär såklart också att betrakta jazz ur ett vithetsnormativt och eurocentriskt perspektiv.

Varför modern dans inte är klassisk

Förra inlägget handlade om vad som definierar klassisk dans. I Kolkata fick Elin och jag också frågor om vad som skiljer europeisk nutida dans från europeisk klassisk dans och varför nutida dans inte räknas som klassisk, trots att den inte är kommersiell. Frågan är särskilt intressant, eftersom det inte verkar finnas någon klart definierad nutida dans i Indien. Den contemporary dance  som erbjuds på dansskolorna klassas som västerländsk (Western) och även om de klassiska teknikerna kan användas för att skapa ny koreografi är min bild att det är ovanligt (många förbehåll för att denna bild kan vara felaktig med tanke på att mitt Indienbesök bara varade i tre veckor och centrerades till en enda stad). Självklart skapas det dans i Indien idag, men den verkar definieras antingen som klassisk eller som västerländsk (även Bollywooddans, vilket kan diskuteras i ett inlägg för sej). Det är lite märkligt att kalla dansa som skapas i Indien för västerländsk, men den dans jag hann se hade tydligt europeiska ideal och de dansare jag mötte delade upp dans i indisk (=klassisk) och västerländsk (=inte klassisk). Så var går distinktionen mellan klassisk och modern/nutida dans i Europa?

Om vi tittar på definitionen av klassisk dans i förra inlägget kan vi se att delar av den stämmer på modern/nutida dans också. Det handlar om dans som konstform. Även om genren är yngre än balett, som kan sägas ha tagit form under 1600-talet, och framstår som en bebis jämfört med de indiska danserna, som har en definierad historia sedan 600-talet eller så, har den europeiska moderna dansen i alla fall drygt 100 år på nacken, vilket är tillräckligt långt för att vi ska kunna prata om tradition. Däremot finns ingen fastlagd grammatik. Varje generation moderna och postmoderna dansare har velat bryta med den föregående generationen. Varje koreograf utvecklar en egen teknik. Vi har inte ens kunnat komma överens om ett namn för genren! Modern, postmodern, ny, fri, expressionistisk eller nutida är alla ganska vaga begrepp, som skulle kunna användas för att beskriva alla möjliga sorters dans. Och så är det det där med skolning. Behövs det? Det beror på vilken generation eller inriktning en frågar. Vissa koreografer ställer höga krav på modern teknisk skolning. Andra föredrar att arbeta med amatörer, eftersom det gör dansen mer "äkta". Ytterligare andra väljer klassiskt (balett)skolade dansare till sina produktioner. 

Modern/nutida dans (som den oftast kallas i Sverige) är alltså en bråkig genre, som paradoxalt nog definieras av att dess utövare inte kan enas. Därför är det tveksamt om den europeiska moderna/postmoderna/nutida dansen någonsin kommer räknas som klassisk. Men kanske får den ett namn någon gång i framtiden.

Vardagsrörelser och klass

Ända sedan Isadora Duncan har den moderna, postmoderna och nutida dansen använt "vardagsrörelser" som ett koreografiskt verktyg. Genren skapades i en vit medelklass (i USA och Europa parallellt) och att den utgör en norm syns tydligt i det faktum att den inte har något ordentligt namn. Vadå? Det här är dans, helt enkelt. Vardagsrörelserna består i att gå, springa, sätta sej ner, lägga sej ner, resa sej upp och så vidare.

I jazzgenren talar en sällan om vardagsrörelser, men de finns där. Jazzen utvecklades i en afroamerikansk arbetarklass (med rötter i slaveriet) och rörelser som hämtas från vardagslivet kan vara sådant som att bära en cafébricka, fimpa en cigarett, skriva maskin, gå i högklackat eller på olika sätt rätta till kläder.

Jag har inte mycket mer att säga om denna iakttagelse än att det är uppenbart att vad som är "vardagsrörelser" är knutet till klassidentitet. Likaså huruvida det känns relevant att benämna rörelserna som vardagliga. För de moderna dansarna, som relaterade till den klassiska baletten, kändes det förmodligen nytt och spännande - ja, rent av radikalt - att plocka in vardagsrörelser i dansen. Jazzens rötter finns i traditionella afrikanska danser, där skildringar av vardagshändelser förekommer sedan långt tillbaka. Kanske gjorde det att det kändes självklart för de tidiga jazzdansarna att använda rörelser från sin vardag? Det vet inte jag, men med tanke på att rörelserna inte benämns som något speciellt är det lätt att föreställa sej det.

Nåväl, var och en får dra sina egna slutsatser.

Det osminkade 2010-talet

Anne-Mareike Hess
Från theatreinfo.lu

Ganska ofta går jag och ser dansföreställningar och jag letar gärna trender i det jag ser. Efter att nakentrenden från 00-talet klingat ut, antidans börjat kännas som en etablerad genre och interaktivitet (alltså att publiken på något sätt involveras i föreställningen) blivit något en får räkna med har jag haft lite svårt att definiera vad som är på tapeten just nu. Så i tisdags, när jag var och såg Anne-Mareike Hess stycke Tanzwut, slog det mej plötsligt: Osminkat! Det är den stora trenden på 2010-talet. Det gäller inte bara dansarnas ansikten, utan också scenografin, som antingen är minimal eller obefintlig, och rörelsespråket, som är rått och oförfinat. Dansarna föreställer inte, utan visar fram sej själva. Det är visserligen något som förekommit länge inom dansteater, men det är först nu jag tycker det är genomgående även i dansdans och antidans.

Isadora Duncan
Från japagirl.com.br

För att mina trendspaningar ska få giltighet måste jag också testa dem mot min hypotes om att trender återkommer i hundraårscykler. Håller den osminkade trenden för det? För hundra år sedan var Isadora Duncan på toppen av sin karriär. Duncans ideal var naturlighet och skönhet. Hon dansade barfota, iklädd tunna tunikor och hade håret utsläppt. Det utgjorde en stark kontrast mot dåtidens klädkoder och balettens korsetter, tutuer och tåspetsskor. Hennes rörelsespråk var visserligen förfinat, en slags konstlad naturlighet, men baserades på det hon kallade naturliga rörelser, som att gå, springa, lägga sej ned, resa sej upp och så vidare.

Mary Wigman
Från Wikidanca.net

Samtidigt kom den tyska expressionismen (Austruckstanz). Dess främsta pionjär Mary Wigman slog igenom stort 1914. Expressionisterna förespråkade en dans som kunde uttrycka människans alla sidor, både de "fula" och de "vackra". Rörelsespråket var definitivt rått och oförfinat och innefattade vibrato och dissonanser.

Låt oss nu se hur länge det osminkade håller i sej och vad 2020-talet har i sin linda. Blir det en motreaktion? Kommer krusidullerna få revansch?

Fotnot: Jag talar här om europeisk scenisk dans, som vanligen kallas modern, post-modern och/eller nutida.

Dansskolan vs dans i skolan, del 1: Teknik vs improvisation

I den här bloggserien jämför jag några aspekter på två dansundervisningstraditioner. Den ena kallar jag dansskolan och den representerar den kultur som enligt min erfarenhet råder framför allt i yrkesutbildning. Det är en kultur som har smittat av sej på frivillig verksamhet och i viss mån även gymnasieutbildningar, trots att den inte stämmer så bra överens med gymnasieskolans styrdokument. Den andra kallar jag dans i skolan, eftersom det är en kultur jag har uppfattat som rådande inom dansundervisning i grundskolan. Det jag beskriver är generellt. Det innebär inte att det är likadant överallt.

I dansskolan ligger oftast fokus på teknikträning. Balettlektioner delas upp i stångskola, au milieu (teknikövningar ute på golvet) och allegro (hopp och förflyttningar). I frivillig verksamhet är det ofta balettkursernas hela innehåll. I yrkesutbildning finns särskilda lektioner i interpretation och repertoar, men den mesta tiden läggs ändå på teknikträning. Också i modern/nutida dans och jazz används största delen av lektionerna till teknikträning med en kortare eller längre del repertoar mot slutet. Eleverna får sällan eller aldrig träning i improvisation och komposition. Resultatet blir att eleverna får en väl utvecklad dansteknik, men saknar kreativitet och verktyg för att skapa och gestalta i dans. De kan utföra rörelserna korrekt, men utan innehåll.

I dans i skolan ligger istället oftast fokus improvisation. Lektionen delas upp i övningar som tränar rumsuppfattning, kroppsuppfattning, musikalitet och gestaltning. Det är visserligen nödvändiga grundläggande färdigheter för dansare, men frågan är om de är tillräckliga. Eleverna får sällan eller aldrig träning i dansteknik, vilket gör att deras utförande av dansrörelser förblir omoget.

Feministisk dansundervisning, del 3: Könsneutrala duetter

Moderna Dansstudion, som jag driver tillsammans med Elin Rippe, är en uttalat feministisk dansstudio. Jag får ofta frågor om vad det innebär i praktiken. Därav denna lilla bloggserie med enkla tips på hur danssalen kan göras jämlik. Precis som alla andra är Elin och jag ofullkomliga. Annars hade vi kunnat säga att vi driver en jämlik dansstudio, men nu är den bara feministisk - det vill säga att den strävar efter jämlikhet.

I västerländsk dans finns en tydlig norm att dansa i tvåkönade par. Det gäller både sällskapsdans, där syftet med dansen ofta är eller har varit att flörta, utforska sin sexualitet och eventuellt hitta en partner, och scenisk dans, där kärlekshistorier ofta skildras i duetter. I sällskapsdansen har ordet queer smugit sej in allt oftare. Om jag har förstått saken rätt innebär det huvudsakligen två saker: att det inte nödvändigtvis behöver vara en man och en kvinna som dansar (det finns också en insikt i att alla inte heller passar i de kategorierna) och att det i de fall en man och en kvinna dansar tillsammans inte är självklart att det är mannen som för och kvinnan som följer. Eftersom jag sysslar väldigt lite med sällskapsdans vet jag inte hur utbredda queervarianterna är, men på något sätt har jag fått uppfattningen om att sällskapsdansen har kommit längre än den sceniska dansen här. Bortsett från några få, som uttryckligen jobbar med kroppspolitik, verkar det inte ens finnas någon vilja att dämpa de könsstereotypa uttrycken något i scendansen.

De duetter jag ser på scen är slående heterosexistiska. Jag hör inte till dem som följer So You Think You Can Dance, men att döma av de klipp jag sett (som ändå är ganska många) svämmar programmet fullkomligen över av heteroduetter i lyrisk stil. Det är inte bara det att det alltid är en man och en kvinna som dansar tillsammans, de har också olika uppgifter, som är tydligt kopplade till deras genus. Den kvinnliga dansaren flyger omkring i rummet, spretar med benen och styrs av någon annans vilja medan den manliga dansaren agerar kavaljer, stödjer, fångar och lyfter på ett sätt som knappast kan överträffas ens av den klassiska baletten – trots att koreografierna ofta kallas contemporary, alltså nutida (ursäkta, men jag måste fnysa åt detta begrepp). Det här tv-programmet är inte ensamt om detta, tvärtom är det förmodligen ganska representativt för den sceniska dansen, och det är mina elevers främsta källa till dansintryck. Jag vill visa dem något annat.

På mina lektioner och i de stycken jag gör till uppvisningar gör jag ingen könsbunden parindelning. När vi jobbar i par får alla prova att göra allt. Det betyder till exempel att alla oavsett kön eller kroppsstorlek får både lyfta och bli lyfta. Jag märker att många tjejer tror att de inte kan lyfta någon. Varför? För att de aldrig har sett en kvinnlig dansare lyfta en annan dansare. Däremot verkar många ta för givet att alla killar kan lyfta folk hur som helst utan att ha tränat på det, vilket inte heller stämmer. Både att lyfta och att bli lyft kräver teknik.

Att dansa i enkönade par är egentligen inget ovanligt på dansskolor av den enkla anledningen att de flesta eleverna vanligen är tjejer. När jag låter mina elever dansa i (förmodat) enkönade par handlar det dock inte om brist på killar. Mina manliga elever får också dansa med varandra, om de vill eller om jag bestämmer det. Jag utnämner aldrig den ena i paret till kille och den andra till tjej, vilket annars är vanligt. Jag kallar dem istället till exempel A och B eller ettor och tvåor eller, om jag visar tillsammans med en annan person, kallar jag dem som gör som jag för Emelie och de som gör som min partner för den personens namn. Mina duetter handlar nämligen inte om att förstärka könsroller eller lära eleverna att killar dansar på ett sätt och tjejer på ett annat. De handlar inte heller om att det finns två kön i världen, eftersom det ju finns många fler. Jag brukar inte heller låta A stödja/lyfta och B balansera/flyga hela stycket igenom, utan växlar, så att relationen mellan dansarna blir mer dynamisk – så som livet är.

Blir folk chockade av detta? Nej, jag har i alla fall inte märkt det. Efter en uppvisning, där jag hade låtit mina balettelever dansa i (förmodat) enkönade par (det fanns flera kön i gruppen och alla var likadant klädda), frågade jag av ren nyfikenhet mina närstående om de hade lagt märke till det. De rynkade sina pannor och skakade sedan på huvudet. De hade inte tänkt på det alls.

Alltså, dagens tips för mer jämlik dansundervisning är att skapa duetter, som handlar om andra saker än att förstärka de binära könsrollerna. Sammanfattning:

1. Visa dina elever någonting annat än det de vanligen ser.
2. Inse att du har elever av flera kön (oavsett hur de ser ut på ytan).
3. Låt eleverna dansa könsneutrala duetter.

Allt spännande i augusti och september!

I augusti slår Moderna Dansstudion upp portarna på Västanforsgatan i Malmö! Det är förmodligen det mest omfattande projekt jag någonsin satt igång. Tack och lov har jag en mycket kompetent kompanjon i Elin Rippe, som gör arbetet både lätt och roligt. Moderna Dansstudion är en dansskola med normkritiskt perspektiv. Vi jobbar aktivt för att ifrågasätta normerna kring vilka kroppar som "får" dansa i vårt samhälle. I dansvärlden finns tydliga kroppsideal och vi vill inte förstärka dem, utan tvärtom ifrågasätta dem och skapa rum för andra kroppar att dansa och leva. Den som råkar ha en kroppstyp som anses ideal i dansvärlden är naturligtvis också välkommen. :)

Augusti månad kommer förmodligen till största delen gå åt till att iordningställa lokalen. Vi kommer lägga ett skönt sviktgolv med parkett, som kommer vara underbart för såväl modern/nutida som västafrikansk dans (Elins specialitet). Ett litet omklädningsrum ska byggas och hela lokalen ska göras mysig och välkomnande. Vi kommer, åtminstone till en början, dansa utan speglar, eftersom vår erfarenhet är att det leder till en annan typ av lärande i dansen, som handlar mer om att känna i kroppen än att se och bedöma visuellt.

Redan innan Moderna Dansstudion öppnar kommer jag att hålla två kurser på Ungdomens Hus i Malmö. Dansanatomi med tema styrka 5-6 augusti och Modern/nutida dans med fokus på den moderna dansens historia 8-10 augusti. Sedan inviger vi Moderna Dansstudion med en välrenommerad gäst från Stockholm/Mumbai (Indien), nämligen Veronica Tjerned, som kommer hålla en tvådagars Kathakworkshop 24-25 augusti. Kathak är en av de åtta klassiska indiska dansformerna, mycket expressiv med hand- fot- och ögonrörelser kombinerat med mycket snurrande och virvlande. Varje dans berättar en historia.

Strax därefter, 3-5 september, får vi ännu ett celebert besök. Ady Elzam kommer från Israel och håller tre dagar workshop i Kontaktimprovisation. Vi kommer smälta ner i golvet och flyga högt i luften!

I september rekommenderar jag också att tillbringa alla lördagar på Moderna Dansstudion. Då kan en dansa balett (nybörjarnivå), modern/nutida dans (öppen nivå) och västafrikansk dans (öppen nivå) i en följd! För den som föredrar vardagkvällar blir det öppen klass i modern/nutida dans varje tisdag.

Se mer info om alla kurser på emeliebardon.com.

Muskler dansare använder, del 3: Vaderna

Från floota.com

Vaden består av två stora muskler, gastrocnemius och soleus, som båda fäster i hälen via hälsenan, som är kroppens största sena. En del dansare, som tror att de har korta hälsenor, har i själva verket framför allt spända vadmuskler. Det finns såklart också de, som verkligen har korta hälsenor. Oavsett vilket kan man använda samma stretchövningar, för att öka rörligheten.

Gastrocnemius är den yttersta muskeln. Den har sitt ursprung strax ovanför knäet och är delad i två huvuden. Det går ofta att se tydligt, när man tittar på någon som står i relevé. Då jobbar muskeln och båda huvudena framträder tydligt på övre halvan av vaden. Förutom relevé är gastrocnemius viktig för att pointa foten, när du har rakt ben. Muskeln gör vristens del av pointerörelsen. Den hjälper också till att flexa knäleden (dvs böja benet).

Innanför gastrocnemius sitter soleus, som har sitt ursprung nedanför knäet. Muskeln har i princip samma funktion som gastrocnemius (förutom att flexa knäet), men när du har böjt ben. När du gör plié relevé, pointar foten med böjt ben (tex i attitude) eller landar från hopp är det alltså soleus som gör det största jobbet.

Sjukgymnasten Lisa Howell demonstrerar, med hjälp av balettelever, här nedan två övningar, som stärker gastrocnemius:

För att träna soleus kan du göra i princip samma övningar, men med böjda ben. I den första övningen börjar du med att göra plié. Sedan gör du relevé, skiftar vikten, sänker hälen och skiftar tillbaka till båda fötterna precis som i videon ovan. Avsluta med att sträcka benen.

Den andra övningen gör du då sittande på en stol eller pall och rullar upp genom foten, som om du skulle gå upp på halvtå och sedan tå.

När det gäller stretching kan man generellt säga att alla övningar, som görs med rakt ben, stretchar gastrocnemius och alla, som görs med böjt ben, stretchar soleus.

Muskler dansare använder, del 2: Utanförliggande fotmuskulaturen

Det här är andra delen i serien om muskler dansare använder. Läs första delen också! Dansare måste förstås vara starka och koordinerade i hela kroppen, men det finns muskler som är viktiga specifikt för dansare och kanske inte lika viktiga för icke-dansare. I den här serien försöker jag redogöra för dem, var de sitter, vad de har för funktion och varför de är viktiga för just dansare. Jag börjar nerifrån och vandrar uppåt genom kroppen.

I förra inlägget skrev jag om den inre fotmuskulaturen. Vi har också något, som lite märkligt kallas den utanförliggande fotmuskulaturen. Det är muskler, som inte sitter i foten, men som ändå styr den, framför allt tårnas rörelser. De här musklerna sitter i underbenet, innanför de stora vadmusklerna och på framsidan.

Musklerna i underbenet. Från anatomyfacts.com

Den lyfta foten "fiskar". Från balletcoforum.com

Peroneus longus och peroneus brevis hjälper till att pointa foten och vinkla den utåt i relation till benet, det som i balett kallas för fishing. Longus har sitt ursprung just nedanför utsidan av knäet och brevis ungefär mitt på vadbenet. Båda fäster via en lång sena vid basen på femte mellanfotsbenet (det som går från lilltån till mitten av foten). Peroneus tertius har sitt ursprung på nedre delen av vadbenet och fäster på ovansidan samma mellanfotsben. Eftersom muskeln fäster på ovansidan hjälper den istället till och flexar foten, men vinklar också foten utåt, precis som de andra.

Tibialis anterior sitter på framsidan av benet. Den har sitt ursprung på övre delen av skenbenet och membranet mellan skenbenet och vadbenet. Den fäster via en sena på undersidan av första mellanfotsbenet (det som går från stortån till mitten av foten). Muskeln flexar foten och vrider/vinklar den inåt. Den stödjer också hålfoten.

Sicklad fot. Från abt.org

Flexor hallucis longus är en muskel som ofta blir överansträngd på dansare, vilket inte sällan beror på att de inre fotmusklerna (se del 1) är svaga. Muskeln har sitt ursprung ungefär mitt på vadbenet och membranet mellan skenbenet och vadbenet. Muskelkroppen sitter på utsidan av hälsenan och fäster via en sena, som passerar innanför hälsenan och på insidan av hälbenet, längst fram på stortån. Muskeln hjälper till att pointa foten, men vinklar den också inåt – det som kallas för att sickla. Det är också den muskel som skapar frånskjutet, när vi går.

Flexor digitorum longus har sitt ursprung på baksidan av skenbenet och fäster via flera små senor vid alla tårna utom stortån. Den hjälper till att pointa foten och kan också göra att foten sicklar. Den krummar tårna (som att knyta handen fast med tårna) och hjälper foten att greppa underlaget, särskilt ojämna sådana. Detta är den muskel som, tillsammans med FHL (se ovan), tränas av den klassiska övningen att plocka upp tyg från golvet med tårna, som de flesta brukar få av sjukgymnaster och liknande, för att träna fötterna.

Några övningar, som tränar den utanförliggande fotmuskulaturen:

• Relevé med gummiband. Fäst ett gummiband runt insidan av ena foten och någonting som sitter fast, så att vristen dras utåt (foten vill sickla). Gör 5-10 relevéer och kontrollera att du håller foten linjerad igenom hela övningen. Upprepa med gummibandet runt andra foten.
• Flexa foten med motstånd av till exempel ett gummiband 10-20 gånger.
• Håll en mjuk boll mellan fötterna. Tryck främre delen av fötterna in mot bollen (sickla fötterna) 10 gånger. Övningen görs sittande.
• Håll ett gummiband runt stortån, så att tån lyfts från golvet. Håll i gummibandet med handen. Tryck stortån nedåt med motstånd av gummibandet 10 gånger. Upprepa med var och en av de andra tårna.

Nya kurser och workshops i mars

Imorgon är det 1 mars. Våren är tydligt på gång i Skåne med stigande temperatur, vintergäck och knoppar. I februari har det varit ganska tunt med kurser på Emelie Bardon Dans & Yoga, men i mars blir det desto tätare.

Lunchyogan på STPLN fortsätter varje tisdag kl 12.00-12.45 och får ett syskon 15/3, då jag startar lunchyoga på Danscentrum Syd vid Möllan. Samma tid, 12.00-12.45. Ingen föranmälan behövs, utan det är bara att droppa in. På Danscentrum Syd finns dessutom mikrovågsugn, så du kan värma din matlåda direkt efter yogan.

Samma vecka startar två andra öppna klasser: Dansanatomi och conditioning på onsdagar och Modern/nutida dans på fredagar. Dansanatomin håller hus på Klinik Solstrålen. Eftersom lokalen där är ganska liten och det är viktigt att vi kan jobba med varje persons kropp individuellt är antalet platser begränsade, vilket gör att du måste anmäla dej minst 24 timmar innan varje lektion. På modern/nutida gäller däremot drop-in. Fredagsklasserna äger rum på Ungdomens hus på Norra Skolgatan.

Under påskveckan erbjuder jag två intensiva workshops, en för barn och en för vuxna. Påsklovsdans 10-12 år på Ungdomens hus är ett perfekt sätt att fördriva lovförmiddagarna. I två timmar utforskar vi kroppen, skapandet, musiken och dansen. Sista lektionen avslutas med uppvisning för alla tillhörande vuxna, syskon och andra intresserade. På kvällarna samma dagar finns möjlighet för ungdomar och vuxna att träna modern/nutida dans på Danscentrum Syd. Man kan välja att anmäla sej till en, två eller tre klasser, som kommer ha ett visst inbördes samband, men ändå vara fristående från varandra.

Mer info om alla kurser och workshops finns här.

Främre fotvalvet

Från empowher.com

Igår, samma dag som jag skrev ett hyllningsinlägg om fötter, fick jag veta att jag har lyckats trampa ner det främre fotvalvet, så det blivit platt - på båda fötterna. Det leder till att en nerv på ovansidan av foten kommer i kläm mellan andra och tredje mellanfotsbenen och man får ont i trampdynan samt andra och tredje tårna. Det är anledningen till att jag får ont i framfötterna så fort jag tar en dansklass, vilket på ett sätt känns skönt, eftersom det betyder att det inte handlar om överansträngning och inflammation, som jag tidigare trott.

Från sportspodiatry.wordpress.com

Mina platta främre fotvalv är med största sannolikhet ett resultat av alla hundratusentals timmar av barfotadansande, som jag ägnat mej åt de senaste, säg, 25 åren. Det är inte så att jag inte borde ha varit barfota. Jag förespråkar fortfarande så nära barfota som möjligt. MEN fötterna - precis som resten av kroppen - behöver styrketräning. Det finns gränser för hur mycket belastning fötterna orkar med. Som tur är finns det massor av bra fotövningar, man kan göra. Jag ska sätta igång snarast!

Det här inlägget är alltså en uppmaning till alla att träna sina fötter! För den som behöver förslag på övningar rekommenderar jag Anatomy, Dance Technique And Injury Prevention av Justin Howse eller Lisa Howells böcker, youtubeklipp och webbsidor. Eller så kan man komma på någon av mina klasser eller workshops i dansanatomi (mer info här).

Tänkande dansare

Den här veckan undervisar David Zambrano sin teknik Flying low på dagliga träningen på Danscentrum Syd. Första klassen idag var mycket utmanande - inte för att det var en massa komplicerat rörelsematerial, utan för att David var så noggrann. På hela lektionen (90 min) gjorde vi bara fyra olika övningar, som dessutom egentligen var olika versioner av samma sak, att ta sej ner till och upp från golvet. Kanske återkommer jag senare till berätta mer om själva tekniken. Nu ville jag egentligen berätta om något annat, nämligen en korrigering som jag fick.

Om man gör en väldigt grov indelning av lärstilar* inom dans finns det två kategorier: de som tänker och de som gör. Den senare kategorin testar rörelsen och måste "känna den" för att lära sej medan den förra kategorin tittar, analyserar och går igenom långsamt. Det är det gänget jag tillhör. Jag vet inte om det är så att den görande typen är vanligare bland de som undervisar dans eller om jag bara lägger märke till det när jag skiljer mej från mina lärare, men jag tycker i alla fall att jag väldigt ofta har fått kommentaren: "Tänk inte så mycket! Gör bara!" Jag har aldrig fattat vad det betyder. Det funkar inte så för mej! Om jag inte tänker kommer jag inte förstå rörelsen, utan bara flaxa runt. Det är åtminstone så jag själv upplever det.

Idag fick jag ett mycket bättre förslag från David Zambrano: "Next time you say: 'I have to think really hard...' - bring your intelligence into your body! That's why you're a dancer." För mej är det en helt annan sak än att säga: "Tänk inte!" När någon säger det känns det som om de säger: "Sluta larva dej!" Som om mitt tänkande skulle vara något trams jag höll på med och som hindrar mej från att dansa. Jag har ofta fått en känsla av att om jag bara kunde stänga av huvudet skulle jag bli en bättre dansare. När jag nu istället fick höra: "Rikta din intelligens in i kroppen!" kände jag mej stärkt. Det jag hörde David säga var: 1) Du är intelligent. 2) Du kan kontrollera din intelligens och använda den fysiskt istället för att fastna i huvudet. 3) Eftersom du har den förmågan är du en dansare.

Helt utan att berömma eller släta över någonting ingav han hos mej känslan att jag kan. Ja, faktiskt, jag kan.

*Läs om min skepsis mot begreppet lärstilar här.

Kurser i februari

Min första kurs Dans och yoga i januari blev en riktig toppenstart med väldigt entusiastiska deltagare. Därför känns det extra kul att kunna erbjuda tre nya kurser med start i februari:

Modern/nutida dans på Studiefrämjandet Malmö

På onsdagkvällar med start 13/2 erbjuder Studiefrämjandet Malmö en kurs i modern/nutida dans med mej som ledare. Kursen riktar sej till nybörjare och fortsättare och kommer omfatta grundläggande funktions- och teknikträning samt repertoar och improvisation. Kursen omfattar tio lektionstillfällen och du betalar för hela kursen samtidigt.

Lunchyoga på STPLN

På tisdagar med start 19/2 erbjuder jag ett lunchpass i yoga på STPLN i Stapelbäddsparken i Malmö. Även om du inte brukar sitta på STPLN och jobba är du välkommen att delta i det här passet, som är speciellt anpassat för personer med skrivbordsarbete. Du är välkommen att droppa in på det här passet de tisdagar det passar dej. Du betalar för de gånger du är med.

Helgkurs i kontaktimprovisation

23-24 februari erbjuder jag en tvådagarskurs i kontaktimprovisation på Ungdomens hus i Malmö. Kursen riktar sej till nybörjare, fortsättare och avancerade som vill repetera grunderna. Fokus ligger på teknik och samspel. Kursen sträcker sej över två halvdagar och du betalar för hela kursen samtidigt.

Mer info om samtliga kurser finns under fliken Kurser & workshops. Välkommen!

Vad är dansdans?

Den frågan fick jag idag. Så här svarade jag:

Dansdans har under det senaste decenniet blivit en etablerad term, för att beskriva (nutida) dans, som främst består av sammanlänkade rörelser framförda tillsammans med musik - alltså det som förmodligen de flesta icke-dansare skulle se som "riktig" dans. Termen förhåller sig till andra termer, som beskriver andra dansfenomen, till exempel dansteater (en fusion av dans och fragmenterad talteater) och antidans (en typ av scenkonst som relaterar till dans men försöker bryta ramarna för vad dans kan vara). Jag antar att det uppstod ett behov av att benämna även den dans som var (är?) norm. Till dansdans räknas i första hand abstrakta verk och inte så ofta berättande föreställningar, som oftast kallas dansdrama (kända exempel är Bounces Gökboet och i princip allt av Mats Ek och Birgit Cullberg).

Modern/nutida dans i Malmö

Prova på

27 januari finns möjlighet att prova vårens danskurser på Studiefrämjandet i Malmö. En av dem är modern/nutida dans med mej! Det finns också en hel del annat intressant, till exempel flamenco, indisk dans och west coast swing, så det kan vara värt att hänga på Studiefrämjandet hela den söndagen. Ett prova-på-pass kostar 50:- men vill du gå på mer än tre betalar du ändå max 150:-.

Mitt prova-på-pass i modern/nutida dans börjar kl 13.00 och är 60 minuter långt.

Kurs

Varje onsdagkväll under våren leder jag sedan en kurs i modern/nutida dans på Studiefrämjandet. Modern/nutida dans är en bred genre, som vuxit fram under 1900-talet och fortfarande är under ständig utveckling. Grunden i den moderna/nutida dansen är att utforska och söka nya sätt att röra sig och uttrycka sig. Min undervisning baseras på känsla för gravitationen och den egna andningen, förståelse för kroppens anatomi och rummets möjligheter samt en vilja att undersöka sitt eget rörelsespråk. Vi jobbar med golv, fall och förflyttning. Lektionstiden delas lika mellan teknikträning och repertoar. Min stil är experimentell, ibland bombastisk och ibland minimalistisk. Nivån är öppen, vilket innebär att jag anpassar svårighetsgraden efter eleverna. Elever, som har olika mycket erfarenhet, kan komma att få olika uppgifter och olika versioner av övningarna.

Tid: Onsdagar kl 20.00-21.30

Start: 13 februari
Ålder: Ungdomar och vuxna
Nivå: Öppen

Pris: 1325:- för 10 lektioner (eller 1175:- om du anmäler dej via nätet)

För att gå den här kursen måste du anmäla dej till Studiefrämjandet. Det bästa är att göra det via Studiefrämjandets hemsida, då du får ett rabatterat pris.

Korrekt utåtvridning

För en knapp månad sedan skrev jag om utåtvridning, varför vi vrider ut och hur det har blivit så att dansare "måste" ha 180° utåtvridning, för att en karriär ska vara möjlig. Jag tror att enda sättet att förändra dansvärlden är att bevisa att den (vi) har fel. Om det visar sej att dansare med mindre utåtvridning kan vara helt fantastiska måste idealet så småningom försvinna. För att det ska bli verklighet krävs kamp och tålamod. Som det ser ut idag slås underbara dansare ut enbart på grund av detaljer som "för liten" utåtvridning. Att fortsätta dansa och kämpa med ständiga motgångar är tufft, men ju fler vi är som drar åt samma håll desto lättare går det. Även dansare, som lever upp till de fysiska idealen, kan hjälpa till genom att solidarisera med och stötta dansare, som inte gör det. Prata aldrig illa om någons fysiska förutsättningar, titta aldrig snett och viska aldrig om någon! Påpeka istället de positiva egenskaper du tycker andra har! Vi mår alla bättre, om vi stöttar och lyfter varandra.

Utåtvridningsmusklerna + gluteus minimus.
Från danceadvantage.net

Men, oavsett hur stor utåtvridning vi har behöver vi lära oss att använda den - på rätt sätt. En korrekt utåtvridning sker i höften. Allt nedanför höften (lår, knän, fötter) vrids ut som en följd av att höften vrids ut. Det är det absolut viktigaste att veta om utåtvridning. Därför säger jag det en gång till: Det är aldrig fötterna som vrids ut. Det är i höftleden rotationen sker. Innanför de stora sätesmusklerna gluteus maximus och gluteus medius sitter sju små muskler. Sex av dem är utåtvridningsmuskler (den sjunde är gluteus minimus, som i princip fyller samma funktion som gluteus medius, dvs att stabilisera bäckenet). Beroende på vilken vinkel benet har i förhållande till kroppen jobbar de lite olika mycket. När benet är rakt ner jobbar den nedersta muskeln, om benet lyfts lite jobbar nästa muskel, om benet lyfts lite till jobbar nästa, och så vidare. Den översta, piriformis, är ofta ansträngd på dansare. Den använder vi till exempel i retiré passé och grand plié.

För att kunna vrida ut benen krävs följande:

1. Du måste kunna separera lårbenet från bäckenet. Prova genom att stå på ett ben och vrida det andra benet ut och in utan att bäckenet rör sej. Håll i dej, om du tappar balansen.
2. Du måste kunna aktivera utåtvridningsmusklerna. Prova genom att vrida ut benen utan att spänna den stora sätesmuskeln gluteus maximus (det är den som ger rumpan dess form). Du kan prova liggande på mage och rygg samt stående.

Vrid sedan inte ut mer än att du kan arbeta i positionen. När du gör plié ska knäna peka åt samma håll som tårna. När du gör tendu eller lyfter ena benet från golvet ska inte bäckenet vridas. Du har mer nytta av att jobba i en position du klarar av än att hela tiden kämpa i en position som inte passar din kropp! Genom att jobba i en korrekt position kommer du successivt bli starkare och din teknik kommer utvecklas. Det kommer hjälpa dej att bli en så bra dansare som du kan bli!

Modern och nutida dans - gemensamma drag

Den moderna, postmoderna och nutida dansen (oftast sammanfattad som modern/nutida dans eller enbart modern) är en spretig genre med massor av olika tekniker, stilar och ideologier. Det finns dock en del gemensamma drag, som återfinns i hela genren. Annars vore det kanske inte en genre? Här är de jag har kunnat komma på just nu:

• Andning. En medveten användning av andningen är central i de flesta moderna och nutida tekniker. Kanske är det en influens från yoga och andra österländska träningsformer, men det vet jag inte säkert.
• Spänning/avspänning. Det är särskilt tydligt Grahamtekniken, där contraction/release utgör grundstommen för hela tekniken, men Graham har haft stort inflytande över hela den moderna dansträningen. Motsvarande koncept (stark/svag) finns också hos Laban, som förmodligen är den största europeiska influensen för genren.
• Momentum. Det här är ögonblicket mellan två rörelser, när man hänger som tyngdlös i luften och ännu inte vet var man är på väg härnäst. Jag har skrivit om det tidigare.
• Rörelsekvaliteter. Modern/nutida dans är, enligt min mening, den enda genren, som använder sej av samtliga åtta rörelsekvaliteter och ger dem alla samma värde. Ingen kvalitet är över- eller underordnad någon annan.
• Rörelserytmer. Samma sak här. Rytmerna är fem till antalet. Alla har sin plats och används medvetet i den moderna dansen.
• Bryta med det gamla. De allra första moderna dansarna bröt mot balettens rörelseideal. Andra generationen bröt mot första generationens idéer. Tredje generationen bröt mot andra generationen. Och så har det fortsatt och fortsätter ännu. Det är förmodligen det som gör genren så spretig, men också så spännande. Det är en ständig kamp och en ständig strävan efter förnyelse.
• Experimenterande. Det hänger förstås ihop med förra punkten. Till skillnad från i många andra sammanhang har experimenterandet i modern/nutida dans ett egenvärde. I många fall är det viktigare för utövarna att testa något än att det blir intressant för publiken. Det kan kännas lite tråkigt, om man ingår i publiken, men kul, om man är en av deltagarna i experimentet.
• Utforskande. Moderna dansare* nöjer sej sällan med att skrapa lite på ytan. Att presentera något klatschigt och tilltalande för publiken är oftast inte särskilt viktigt. Hellre vill man djupdyka i detaljerna, en idé, en känsla eller en rörelse.
• Improvisation. I skapandet av moderna/nutida stycken använder man sej ofta av improvisation, för att hitta rörelsematerial (detta är dock inte samma sak som att improvisera på scen, som är mycket mindre vanligt än icke-dansare brukar tro). Ofta ingår också improvisation i modern dansträning.
• Inspiration från naturen.
• Vardagsrörelser. Diska, borsta tänderna, gå och handla, äta, sova, sätta sej, resa, sej, lägga sej…
• Naturliga rörelser. Gå, springa, hoppa, krypa…
• Psykologi och mysticism. Ständigt återkommande teman.
• Dissonans/harmoni. I många andra genrer eftersträvar man alltid harmoni. Det är särskilt tydligt i balett, där harmoniska linjer är ett uttalat mål, men även i exempelvis jazz och hiphop/street, där jag ofta hör dansare kommentera hur ”snyggt” någonting var. Det gäller även ballroom, orientalisk dans, med mera. Redan de allra första europeiska moderna dansarna (i USA från och med andra generationen) betonade att dans måste kunna uttrycka alla sidor hos människor, även de som inte är så ”vackra”. I Japan finns sedan 1940-talet butoh, som i princip enbart använder sej av dissonanser.
• Relation till baletten. Oavsett om man har tagit avstånd från baletten eller sett den som en ett nödvändigt komplement till eller till och med grund för den moderna träningen (beroende på tid och grupp) har den moderna dansen aldrig helt kunnat bortse från den. På något sätt måste man förhålla sej. Det är som om den moderna dansen ser baletten som sin konservativa förälder, som man älskar men ändå gör uppror mot.

*Jag använder begreppet dansare som en samlingsterm för olika dansutövare; koreografer, proffs, amatörer…

180° utåtvridning

Det är dags för nästa dansideal, utåtvridning. Idén om "platt utåtvridning" (flat turn-out på engelska) kommer från den klassiska baletten, men har spridit sej till jazz och modern dans (eventuellt även till andra genrer). Historiskt började man vrida ut benen som en följd av att den så kallade tittskåpsteatern infördes på 1600-talet. Innan dess hade man amfiteatrar, som såg ut ungefär som cirkusarenor med publiken sittande runt om. Dansen sågs alltså från alla håll och inte minst uppifrån, vilket gjorde stora formationer med många dansare viktiga (något som fortfarande finns kvar i baletten). På en tittskåpsteater ser istället hela publiken dansen från samma håll (framifrån), vilket nödvändigtvis får konsekvenser för koreografi och framförande. För att alla benrörelser skulle synas tydligare började man då vrida ut benen.

Senare har utåtvridningen möjliggjort till exempel att dansa på tåspets, vilket infördes på 1800-talet, och att lyfta benen över 90°, som man började med i mitten av 1900-talet. Två delar av baletten, alltså, som idag ses som självklara, men som är relativt nya fenomen.

Precis som andra saker, som från början haft praktisk betydelse, har utåtvridningen utvecklats till ett utseendeideal, där 180° anses vara det optimala. Det kallas också flat (platt), som i mina öron tydligt korrelerar med andra ideal, till exempel platt mage. Saken är den att väldigt få - om ens någon - har 180° utåtvridning naturligt. De flesta människor har faktiskt ca 90°! Trots det finns det pedagoger som fortfarande framhärdar i att alla ska ha 180°. Fake it till you make it! Som tur är förstår alltfler att det går utmärkt att dansa - till och med balett - med mindre utåtvridning och låter sina elever arbeta utifrån sin egen kropps förutsättningar och möjligheter.

Det går att träna upp sin utåtvridning, men fake it till you make it är ingen bra strategi. När man säger så tittar man ofta på fötternas utåtvridning och inte hela benens. Utåtvridning måste alltid komma från höften. Annars finns stor risk för knäskador! Om vi försöker vrida ut fötterna mer än vi kan vrida ut låren sker nämligen vridningen i knäet - en led som inte alls är gjord för vridningar! Belastningen och slitaget på knäna blir jättestora och det kommer inte dröja länge innan det börjar smärta. Även fotlederna kan ta mycket stryk, då försök att vrida ut för mycket ofta leder till att man "rullar in" på hålfoten.

Så hur vet du om du vrider ut för mycket eller lagom? Det finns framför allt två markörer att titta på:

1. Pekar dina knän åt samma håll som dina tår? Om ja står du korrekt. Om nej vrider du förmodligen ut för mycket.
2. Har ytterkanten av din fot kontakt med golvet? Om ja står du korrekt (förutsatt att trampdynan under stortån inte lyfter från golvet). Om nej vrider du förmodligen ut för mycket.

Du har ingen nytta av att kämpa i en utåtvriden position, som du inte kan hålla korrekt. Jobba istället med en position, som fungerar bra för din kropp och satsa på att stärka utåtvridningsmusklerna i rumpan samt insida lår och bålen (coremusklerna). Kom ihåg att placering är A och O! Har du en bra placering underlättas även utåtvridningen.

Hur mycket utåtvridning du har beror på flera faktorer: ditt skelett, dina ligament och dina muskler. Jag återkommer till detta längre fram.