Klassisk balett och feminism

Feminister ifrågasätts ofta, inte enbart för sina åsikter utan i kanske ännu större utsträckning för det utseende eller de intressen de valt. Därför förvånar det mej att jag aldrig någonsin har fått frågan hur jag, som är feminist, kan träna och undervisa klassisk balett.

Däremot har jag själv många gånger ställt mej den frågan. Efter att ha bestämt mej för att svara ja på frågan om jag överhuvudtaget kan undervisa balett kom frågan hur. På vilket sätt kan jag undervisa balett så att det stämmer med min ideologi?

För den som inte har stenkoll på balett kan jag bara säga att nidbilden i mångt och mycket stämmer med verkligheten. Balett är (vanligtvis) könsstereotypt och heteronormativt. Flickor och pojkar tränas i separata grupper - utom pas de deux (duetter). Pas de deux dansas traditionellt alltid i heterosexuella par, där mannen stödjer, lyfter, styr och visar fram kvinnan, som snurrar, lyfter upp benen, balanserar och blir buren (jag försöker komma på exempel på andra varianter men lyckas inte; ni får gärna tipsa). Flickor tränas i tåspetsteknik medan pojkar tränas i hoppteknik. Dessutom trycks mycket på vikten av disciplin och speciellt flickor fostras till att bli lydiga och behagfulla varelser som aldrig protesterar eller ställer krav.

Så vad gör jag? Inget av det där, såklart. För det första vet jag att det finns fler kön än två. Alla kön tränar i samma grupp. Pas de deux kan dansas i vilka konstellationer som helst och jag har sällan en förare och en följare, utan låter rollerna växla mellan dansarna (jag skrev mer om det i inlägget Könsneutrala duetter). Alla tränas i hoppteknik och alla som vill och är redo för det tränas i tåspetsteknik. Ingen behöver vara lydig eller behagfull.

Det där är egentligen de enkla sakerna. Svårare är att hantera rörelsevokabulär, typiska teman och kostymval. Går det att undervisa i balett utan att uppmuntra ett ohälsosamt kroppsideal? Vad händer med elever, som enbart tränar långa linjer, mjuka armrörelser och bundet flöde? Kan jag välja scenkläder som håller sej inom genren utan att förstärka könsstereotyper? Det är frågor jag har brottats med (och fortfarande går i närkamp med då och då). Det jag har kommit fram till än så länge är att det är okej att undervisa repertoar med romantiska teman, om jag ger eleverna ett historiskt perspektiv och reflekterar kring tematiken tillsammans med dem. Likaså diskuterar jag kroppsideal med dem, men lägger inte jättestort fokus på det. Istället undervisar jag balett med utgångspunkt i vad som är hälsosamt och anatomiskt bra för var och en. Jag uppmuntrar aldrig överdriven utåtvridning eller översträckta knän, till exempel. Balettens rörelsevokabulär tillsammans med de karaktärer som ofta gestaltas (prinsar, prinsessor, blommor och vackra djur) ger möjlighet att uppleva sin kropp som vacker, att få njuta av skönheten i sina egna rörelser. Även om jag inte vill framställa skönhet som det enda eftersträvansvärda har jag sett att det stärker många av mina elever, som i andra sammanhang inte har uppfattat sej själva som vackra. När det gäller scenkläder samtalar jag med eleverna inför varje uppvisningstillfälle. Vad vill vi berätta? Hur kan kläderna förstärka det?

Genom allt det här funderandet och diskuterandet försöker jag nästla ihop min feministiska ideologi (och min anatomiska kunskap) med min förtjusning inför balettgenren.

Du behöver inte vara perfekt för att undervisa

Idag fick jag, tydligen långt efter hela resten av internet, kännedom om Jessamyn Stanley, en yogini med 59000 följare på instagram. Stanley tjock och svart, vilket gör henne till en normbrytare i västerländsk yoga. Bored Panda citerar henne:

"I think it's intimidating [to see the 'typical yoga body' at the front of the class]. It creates more of an aspirational experience as opposed to an inspirational one. It doesn't actually elicit what yoga should give people."

Med tanke på hur populär Stanley är verkar många hålla med henne och ha längtat efter en yogalärare som ser ut på ett annat sätt. Med sitt normbrytande utseende - och naturligtvis sina färdigheter i yoga samt de tips hon ger - inspirerar Stanley uppenbarligen massor av människor.

Jag har själv tänkt på det här mycket länge. I dansvärlden finns de motsägelsefulla uppfattningarna att den som undervisar å ena sidan gör det för att hen inte är en "tillräckligt bra" dansare (för en scenisk karriär) och å andra sidan inte bör göra det om hen inte själv kan förevisa alla övningar perfekt. I dansundervisning finns en stark mästar/lärling-tradition där före detta professionella dansare (utan pedagogisk utbildning) ofta anses mer lämpade att undervisa än lärare och danspedagoger. De senare kan möjligen hålla på med dans i skolan och barndans, som ju ändå inte är "riktig" dansträning.

De som tycker så har förstås fel. Att vara en bra lärare handlar inte om att kunna briljera danstekniskt. Att vara en bra förebild för sina elever är inte detsamma som vara en perfekt mall som de ska försöka efterlikna. En bekant till mig berättade en gång om sitt dåliga självförtroende när det gällde att undervisa kontaktimprovisation. Hon tänkte att hon nog måste bli bättre på avancerade lyft och trioarbete innan hon gav sig på det. Men sedan hon kommit på att hon inte alls behövde kunna allting perfekt för att leda och stötta en grupp hade hon kommit på andra tankar. Om hon kunde se det som en lek och ett gemensamt utforskande av dansen skulle hon kunna ge lektioner som blev bra utan att hon kunde allt hon trodde hon behövde kunna.

Jag har undervisat ganska mycket i balett. Min kropp är långt ifrån balettidealet och min teknik är medioker, min tåspetsteknik är i det närmaste obefintlig. Men jag har faktakunskap, förståelse och förtrogenhet i genren - och är en kompetent undervisare - så jag har ändå kunnat förmedla information, hjälpa och stötta mina elever i deras lärprocesser. I mina mer avancerade grupper har eleverna blivit långt mycket bättre än jag själv på att dansa balett - och de har inte varit oinspirerade. Kanske har de till och med blivit inspirerade och motiverade av att inte behöva leva upp till bilden av mej. Kanske har min bristande perfektion tillåtit dem att utvecklas utifrån sej själva istället för enligt en förbestämd mall.

Jag säger det igen: undervisning handlar inte om att briljera danstekniskt eller vara en mall för sina elever. Undervisning handlar om att stötta, motivera, hjälpa, informera, ge förslag och hålla målet i sikte. Undervisaren är där för elevernas skull - inte tvärtom.

Jessamyn Stanleys instagram hittar du här.

Disciplin

Från arbetarbladet.se

Det krävs disciplin för att lära sej dansa, det verkar de flesta vara överens om, men vad menar vi egentligen med det? Många förväxlar disciplin med lydnad. "Det är bara i det militära och på balettskolorna som det finns någon disciplin kvar idag", säger någon och tänker på att stå i givakt och veta sin plats i hierarkin.

För mej är disciplin och lydnad helt olika saker, även om de utifrån sett ibland kan likna varandra. Lydnad innebär att göra som en blir tillsagd medan disciplin handlar om att fokusera. En kan säga att lydnad bygger på yttre motivation (straff och belöningar) medan disciplin bygger på inre motivation (att lära sej och göra framsteg är belöning i sej).

Från 5minutesformom.com

Ta det här med att komma i tid till lektionen, till exempel. Om jag kommer i tid för att jag är rädd att undervisaren ska bli arg eller inte låta mej vara med annars är det lydnad. Om jag däremot kommer i tid för att jag vet att annars missar jag viktiga delar av lektionen och kommer med största sannolikhet vara okoncentrerad och splittrad hela klassen är det disciplin. Likadant med en rad andra exempel. Om jag lyssnar på undervisaren för att hen ska tycka jag är duktig är det lydnad, men om jag lyssnar för att jag är noga med att snappa upp viktig information om övningen vi gör är det disciplin. Om jag övar hemma för att undervisaren (eller någon annan) tvingar mej är det lydnad, men om jag gör det för att jag verkligen vill sätta koreografin/komma ihåg övningen/förstå/utvecklas är det disciplin. Och så vidare.

Det krävs disciplin för att lära sej dansa. Det krävs att en fokuserar både på sina mål och på vad som händer här och nu. Det krävs att en inte låter sej distraheras och att en är beredd och motiverad att lägga ner tid utanför lektionstiden. Det krävs en stark inre motivation. Däremot finns inget som säger att en behöver stå i raka led och göra exakt som en blir tillsagd.

Från martinsoorjoo.com

Mobiltelefoner, demokrati och förtroende för lärarna

Ett av de första inslag jag hörde när jag slog på radion imorse handlade om att utbildningsminister Gustav Fridolin vill tillsätta en utredning om modern teknik i skolan, som bland annat ska "se över hur eleverna får använda sina mobiler i klassrummet". [länk] Tydligen vill Gustav Fridolin, trots allt tidigare tal om förtroende för lärarna, gå i förra utbildningsministern Jan Björklunds fotspår och fortsätta försöka detaljstyra undervisningen i skolan.

Personligen tycker jag att det är oacceptabelt att politiker tror att det är upp till dem hur elever får använda sina mobiler i klassrummet. Det här är ingen politisk fråga, utan en pedagogisk. Varför är det så svårt för politiker att skilja på dessa? Tröttsamt är vad det är. Utbildningsministern borde lita på att lärarna har kompetens nog att avgöra om och hur telefoner används i undervisningen (oavsett om den sker i ett klassrum eller inte).

Förra regeringens utredare tillika före detta ordförande i Lärarnas Riksförbund, Metta Fjelkner, anser att "det krävs åtgärder för att förhindra att elever stör undervisningen". Det är ett mycket problematiskt sätt att se på elever och undervisning. Som om undervisning är någonting som läraren sysslar med frånskilt från eleverna. Som eleverna är där för undervisningens (lärarens) skull. Det är ett mycket auktoritärt synsätt som rimmar illa med styrdokumentens påbud om att undervisningen ska vara demokratisk.

Faktum är att elever inte kan störa undervisningen, eftersom de själva är en del av den. De kan störa sin egen, andra elevers eller lärarens koncentration och därmed påverka lärprocessen negativt, men de kan inte störa undervisningen. Störandet är en del av undervisningen. Däremot kan - och bör - undervisningen störa eleverna. Att lära sig nya saker borde innebära att omvärdera sin världsbild och det är störande.

Som lärare är det lätt att fastna i att en måste genomföra en DANSlektion (eller vilket ämne en nu undervisar). Då riskerar vi att missa att det kanske inte finns utrymme för DANS (eller matte, historia, biologi, bild...) innan vi har jobbat med frågor som vad demokrati innebär i just det här sammanhanget, hur vi alla (och det finns inget rätt eller fel svar här) ska hantera distraktioner för att lärprocessen ska fungera och hur vi ska förhålla oss till varandra.

Oroa dej inte för elevers mobiltelefoner, utbildningsministern! Låt proffsen sköta jobbet. Vi fixar det.

Det är så svårt att fatta sej kort om feministisk dansundervisning

Då och då får jag frågor om vad feministisk dansundervisning innebär eller vad ett feministiskt/normkritiskt* förhållningssätt i dansundervisning betyder. Med tanke på att jag driver en dansstudio med feminism som ideologisk grund och håller på att skriva en bok om att använda normkritik i dansundervisning är det helt rimligt att jag förväntas kunna svara på de frågorna.

Problemet är bara att den som frågar ofta vill ha ett kortfattat, klatschigt svar, som sammanfattar alltihop i max tre meningar. Jag vet aldrig var jag ska börja. Elin och jag (och andra som vi träffar/dansar med) diskuterar ämnet hela tiden, många timmar av diskussion där vi vrider och vänder på begreppen varje vecka. Under det senaste året har jag dessutom skrivit hundratals sidor diskuterande text på temat och jag är fortfarande mitt i den processen. Hur ska jag kunna sammanfatta alla dessa tankar som snurrar i mitt huvud?

Tills jag kommer på något som är lite mer konkret än: Alla människor är lika mycket värda  rekommenderar jag den intresserade att lyssna på Elins och min pod Dansa till revolutionen (vi har varit lite dåliga på att uppdatera i februari, men nu har vi precis spelat in ett nytt avsnitt som kommer upp alldeles snart) samt att läsa tidigare med etiketten feminism (jag kan inte riktigt stå för allt jag har skrivit där längre, men det går att läsa som en del av den pågående diskussionen/processen). Och så läs boken när den kommer.

------------------

*Feminism är en ideologi. Normkritik är ett verktyg.

Problemen med tolerans

Tolerans framställs ofta som någonting positivt, men jag skulle vilja påstå att att tolerans är nästan lika illa som intolerans. Egentligen är det samma sak. 

Låt mej förklara vad jag menar.

Jag tycker normkritik är en bra grej. Normkritik går ut på att ifrågasätta maktordningar, synliggöra normer och få syn på hur vi själva är med och upprätthåller eller kullkastar normer. Tolerans är oförenligt med normkritik, eftersom tolerans precis som intolerans osynliggör och upprätthåller maktstrukturer. 

Tolerans bygger på förståelse. Om en normperson eller normgrupp får ökad förståelse för en diskriminerad grupp förväntas de bli mer toleranta gentemot personer som tillhör den diskriminerade gruppen. Det gör att ansvaret för att motverka diskriminering hamnar på den som redan är utsatt. Det blir upp till den underordnade att bevisa att den är värd att bli tolererad av normpersoner. Samtidigt ligger makten att bestämma vem som är tolererbar eller inte kvar hos den privilegierade gruppen/personen. Tolerans precis som intolerans inte bara upprätthåller utan förstärker maktordningen.

Med ett normkritiskt förhållningssätt blir förståelse irrelevant. De personer och grupper som ligger närmare normen har ingen rätt att tycka någonting om de personer och grupper som ligger längre ifrån densamma. Ingen person behöver förstå någon annan. Vi behöver bara inse att personer är och lever olika och hantera det. Ingen har ansvar att förklara eller försvara sej inför någon annan. Istället kan vi diskutera vem som har makt i vilken situation och vad det beror på, om vi vill att det ska fortsätta vara så eller hur vi kan förändra det.

Vikten av att skilja på politiska och pedagogiska frågor

Repris från 2014-03-03:

Idag har vi som vanligt haft måndagsmöte med Fi Malmö och dagens tema var skola* och utbildning. Av allt intressant som kom upp är det en sak jag vill reflektera lite extra kring, nämligen gränsen mellan politik och pedagogik.

De flesta människor jag har träffat har haft synpunkter på skolan på något sätt.** Många tycker sej veta mycket om skolan, eftersom de själva har tillbringat en betydande del av sin livstid där - som elever. I samtal och diskussioner blandas olika typer av frågor, från enskilda lärares bemötande av enskilda elever till hur mycket pengar som bör satsas på skolhälsovård, blandas hej vilt. Det tycker jag är helt ok - så länge det inte är politiker som diskuterar.

När vi sysslar med politik är det av yttersta vikt att skilja på politiska och pedagogiska eller organisatoriska frågor. Politiska frågor är sådana som politiker bör syssla med. Det gäller till exempel fördelning av pengar samt skrivning av lagar och andra styrdokument. Genom styrdokumenten anger vi vilken skola vi vill ha. Där finns de lagar som skolan och dess personal måste följa. Där beskrivs också den värdegrund som ingår i lärares och övrig skolpersonals uppdrag att förmedla samt vad eleverna har rätt att lära sej i skolan. Genom att skjuta till och fördela pengar möjliggör vi i olika mån för skolan att genomföra sitt uppdrag.

Pedagogiska och organisatoriska frågor bör skötas av rektorer, förskolechefer, lärare och övrig personal i de enskilda skolorna. Det gäller till exempel storleken på barn-/elevgrupper, hur mycket tid lärarna har till gemensam planering och vilka metoder som används i undervisningen (i eller utanför klassrummet). 

Vad eleverna har rätt att lära sej bestäms alltså av politiker, men hur undervisningen ska genomföras bestämmer lärare och deras chefer själva. Det är ett av de stora misstagen Jan Björklund har gjort som skolminister, att han har varit inne och petat i om vi ska använda papper och penna eller iPad, om eleverna ska få ha keps på sej inomhus och liknande frågor. Därigenom visar Björklund, som själv inte har någon lärarutbildning i bagaget, bristande förtroende för hela lärarkårens professionella kompetens. Istället borde han ha koncentrerat sej på politiken och litat på att lärare kan bedöma vilka verktyg som fungerar bäst för deras elever. Då skulle han kanske ha uppnått den förhöjda status han säger sej eftersträva för läraryrket.

---------------------------

*När jag skriver skola menar jag alla skolformer, ingen nämnd och ingen glömd.

**Har jag diskuterat skolfrågor med alla jag har träffat? Nej, men förmodligen med de flesta. På något sätt hamnar samtalet alltid där förr eller senare.

Skadligheten i dikotomin manligt/kvinnligt

Elins och min ambition är att Moderna Dansstudion ska vara en feministisk och normkritisk dansstudio. Vi vill att alla individer som vill dansa ska få möjlighet att göra det utan att hindras av de föreställningar som finns kring kön, ålder, kroppsform, funktionsnivå och så vidare, som finns inom dansvärlden (och resten av världen). Just nu håller jag på att skriva en bok om det. I mina efterforskningar för skrivandet läste jag idag följande:

"Den amerikanska psykologen Janet Hyde är den ledande auktoriteten inom forskningen kring skillnader mellan könen och påpekar att den populärpsykologiska doktrinen om naturliga skillnader är skadlig barns utbildning, för kvinnors rättigheter i arbetslivet och för alla vuxna individers känslomässiga relationer. Det är uppenbart att vi behöver bättre sätt att tänka kring skillnader och kroppar." - Raewyn Connell, Om genus, s 73

Känns som om vi är på rätt spår, alltså.

Hur ser det ut? / Hur känns det?

På Moderna Dansstudion har Elin och jag valt att inte ha några speglar. Samtidigt som många av våra besökare jublar över det är det också många som frågar varför. Idag råkade jag läsa ett stycke, som besvarar den frågan bättre än vi själva hittills har kunnat göra (det är inte alltid så lätt att sätta ord på sina ställningstaganden):

"Extrinsic feedback is emphasised in the ballet class by the use of mirrors from which the dancer can check the correctness of his motion as if from the outside with the spectator's eyes rather than sensing the positions and movements. Another form of outside feedback is the teacher's remarks. One of the criteria of a good ballet teacher has been said to be that he makes lots of corrections. (Hammond 1993) This is based on the idea of teacher's expertise and control of the students learning. Teaching the vocabulary as the tradition knows it, is a necessity in ballet. That includes giving guidelines of correct execution. When overemphasised and with lack of trust to the student's possibilities to sense, to learn by perceiving himself moving, can lead to a situation in which the learner has to pay a lot of attention to the teacher's suggestions of corrections. Less time is left for personal searching through sensory information." - Paula Salosaari, Multiple Embodiment in Classical Ballet, s 33

(översättning finns längst ner)

I Moderna Dansstudions policy står att läsa: "Det finns många vägar till kunskap. Vi lär oss med hela vårt väsen; kropp, intellekt och känslor."Vi vill att dansen och lärandet ska vara en kinestetisk (kroppslig) process snarare än en visuell. Vi vill också ge mycket uttrymme för utforskande och upptäckter och lite mindre utrymme till imitation och försök att passa in i en given idealform. Vi ställer hellre frågan Hur känns det? än frågan Hur ser det ut? Därför jobbar vi så mycket med improvisation och därför har vi valt bort speglar.

Dessutom är det jätteskönt att inte behöva stirra på sej själv hela dagarna.

Min översättning av citatet: "Respons utifrån understryks i balettlektionen av användningen av speglar, där dansaren kan kolla korrektheten i sina rörelser liksom utifrån med åskådarens ögon snarare än uppleva positionerna och rörelserna. En annan sorts utifrånrespons är lärarens kommentarer. Ett kriterium för en bra balettlärare har sagts vara att han ger massor av korrigeringar. (Hammond 1993) Det baseras på idén om lärarens expertis och kontroll av elevens lärande. Att lära ut vokabulären så som traditionen känner den är en nödvändighet i balett. Det inkluderar att ge riktlinjer för korrekt utförande. När det överbetonas och i brist på tillit till elevens möjlighet att känna, att lära sej genom upplevelsen av sej själv i rörelse, kan det leda till en situation där eleven måste vara mycket uppmärksam på lärarens förslag till förändringar. Mindre tid blir kvar för personligt utforskande genom information från sinnena."

Idag får papperslösa barn rätt att gå i skolan!

Idag är det 1 juli, vilket betyder att en hel rad nya lagar träder i kraft. En av dem är att papperslösa barn får samma rätt till utbildning som alla andra barn i Sverige. Det betyder att alla kommuner måste erbjuda plats i sina grund- och gymnasieskolor för barn som vistas i Sverige utan tillstånd. Samtidigt slopas lärares skyldighet att rapportera till polisen, när de har papperslösa elever. Även om den här reformen borde vara onödig - Sverige skrev ju under FN:s barnkonvention redan 1990 och där deklareras tydligt alla barns rätt att gå i skolan - men när det nu är som det är välkomnar jag den med öppna armar.

Synd bara att regeringen har valt att inte löpa linan ut. Socialtjänsten är fortfarande skyldig att lämna ut person- och adressuppgifter till polisen, säkerhetspolisen och migrationsverket, om de frågar efter dem. Om en lärare rapporterar till socialtjänsten att en elev verkar fara illa - vilket vi är skyldiga att göra - och den eleven råkar vara papperslös kan polisen alltså bara vänta tills uppgifterna vandrar från skolan till socialen och - katsching! - plocka ut dem därifrån. Inget formellt hinder finns heller för polisen att hämta barn i skolan eller följa efter dem på vägen hem.

Jag har skrivit en debattartikel om detta, som går att läsa här. Det jag undrar är: När blir barnkonventionen lag i Sverige? När ska alla människor i Sverige - och världen - få samma rättigheter?

Dagens citat - så nära barfota som möjligt

Hur glad blir jag inte när jag under mina förberedelser inför helgens workshop i dansanatomi hittar följande citat (min kursivering):

"Foten kan bära och förflytta kroppen under olika hastigheter och terrängförhållanden. Det är skons uppgift att skydda foten mot kyla, väta och spetsiga föremål utan att inskränka dess funktion. Skon bör gripa fast runt bakfoten och mellanfoten. Framtill gör det finnas gott om plats i höjd, bredd och längd för tårna. Sulan bör vara så mjuk att rörelsen i fotlederna, inklusive tårnas grundleder, inte minskas. /.../ Hälhöjden bör inte ändra fotledens neutralställning eftersom fotens dynamik kommer att minskas under avstamp och stötdämpning. Skor bör vara fotformade och funktionella. /.../ Skon bör tas av när man går på jämnt underlag i varma och torra omgivningar, t.ex. inomhus." - Finn Bojsen-Möller, Rörelseapparatens anatomi, sid 302

Vi behöver inga proteser! Våra fötter klarar alldeles utmärkt att bära upp hela vår tyngd hela dagen!

Jobba gratis eller ta betalt - är det värt det?

Som kulturarbetare blir man då och då (eller ganska ofta, faktiskt) ombedd att jobba utan lön/gage/arvode. Det händer förvisso även andra yrkesgrupper. Läkare, byggjobbare, språklärare, bilmekaniker, frisörer och en hel rad andra får säkert ofta förfrågningar om att hjälpa till med än det ena, än det andra av sina vänner. De flesta hjälper säkert också till med glädje. Man svarar på frågor om någon krämpa på en fest. Man hjälper till att bygga en ny veranda. Man läser och kommenterar den där jobbansökan på engelska. Och så vidare. Kulturarbetare gör det också. Man sjunger på det där bröllopet. Man målar ett porträtt av det där nya syskonbarnet. Man gör en liten koreografi till en överraskningsfest. Man gör det med glädje, eftersom det är en vän som frågar. Man gör det med glädje, eftersom det är en ömsesidig relation.

Något som kanske skiljer kulturarbetare från de flesta andra yrkesgrupper är dock att det inte enbart är vänner och släktingar som frågar. Även arbets- och uppdragsgivare höjer alltsomoftast förvånat på ögonbrynen, när man tar upp ämnet arvode. Att vi förväntas jobba gratis hänger naturligtvis ihop med att våra yrken inte ses som riktiga yrken, utan mer som hobbyer. Vi har ju så kul jobb att det väl knappast krävs några pengar som kompensation? En annan motivering till varför vi skulle jobba gratis handlar om chanser till mer jobb senare. När det gäller scenjobb menar arrangören ofta att det innebär marknadsföring för konstnären/artisten att synas på just den scenen. Det är en chans att synas! Att säga så är naturligtvis dumheter. Som Linda i Favilla skrev om ämnet för ett par månader sedan: "Marknadsföring är då tydligen lika med att folk tittar på oss, vilket folk visserligen alltid gör när vi giggar." [hela inlägget] När det gäller undervisning (men även scenjobb och utställningar) kan det liknas vid att provjobba. Man får ge en klass utan att få lön och om arbetsgivaren gillar en kanske man får en anställning, ofta på timmar. Många, som jobbar i restaurangbranschen, har säkert också varit med om det. Precis som i restaurangbranschen är det också i kulturbranschen olagligt att låta folk jobba utan lön. Även när man provjobbar ska man få betalt för de timmarna man arbetar. En slug arbetsgivare kan sätta i system att alltid ha provjobbare, som arbetar gratis, för att komplettera en för liten personalstyrka.

Att be en kompis sjunga, dansa, spela eller agera gratis i något sammanhang tycker jag är helt ok. Den tillfrågade kulturarbetaren måste såklart alltid ta ställning till om hen har tid, ork och råd att göra ett gratisgig, även om det är för en nära väns skull. Gör man det inte med glädje bör man säga nej, tycker jag. Den som frågar bör också alltid vara beredd att få ett nej. Det betyder inte att er vänskap inte är värdefull eller att kulturarbetaren är snål/girig/tjurig/något annat. Det betyder bara att just nu finns inte de rätta förutsättningarna. Man måste ta ställning till varje tillfälle. Vill jag? Är det värt det? Tar det tid från något annat?

Att som arbetsgivare be någon jobba gratis är en helt annan sak. Att kunna betala och inte göra det är förkastligt. Att tjäna pengar på att någon annan jobbar gratis är att direkt utnyttja någon. Att be någon utöva sitt yrke utan att erbjuda ersättning är en förolämpning både mot den enskilda personen och mot hens konstform. Dessutom upprätthåller det den tuffa arbetssituationen för alla kulturarbetare. Det blir ännu svårare att kräva betalt för ett jobb, om man vet att det finns andra som skulle göra det gratis. Att tacka nej till gratisjobb eller kräva ersättning är därför en solidaritetshandling, som förbättrar arbetsmarknaden för alla, samtidigt som det är ett sätt att visa yrkesstolthet och respekt för sej själv.

Fötter

Från treeturfeet.com

Förra måndagen var det tydligen fotens dag, vilket jag totalt missade och inte visste någonting om. Synd. Nu får jag vänta ett helt år på nästa chans att fira mina fötter en hel dag. Det hindrar mej dock inte från att ständigt uppmärksamma hur fantastiska skapelser våra fötter är.

I vår kultur finns ett förakt mot fötter. Det är ännu värre i en del andra länder, till exempel USA och Storbritannien, där det anses mer eller mindre otänkbart att blotta sina fötter. Kvinnor kan ha öppna sandaler på sommaren, men då måste tånaglarna vara målade. Män får överhuvudtaget aldrig visa sina tår. Men även om vi i Sverige tar av oss skorna inomhus råder en allmän motvilja mot fötter. Det påstås att de är fula och att de luktar illa. Jag träffar på elever i alla åldrar (undantaget de under 8 år), som inte ens vill titta på sina fötter, än mindre röra vid dem med händerna eller någon annan kroppsdel. Om jag tittar på eller rör vid deras fötter blir de generade och vill ofta be om ursäkt för sina fötter. Det här är ändå danselever, som använder sina fötter och ofta är vana att vara barfota eller i mjuka balettskor. Min uppfattning är att det är långt värre bland icke-dansare, som ständigt packar in sina fötter i stora, klumpiga skor. Föraktet synliggörs och förstärks också av att om någon faktiskt gillar fötter kallas det fetisch  Därför har jag åtagit mej uppdraget att få alla jag träffar på att gilla sina fötter.

Från victoriawellness.com

Så här är det: Fötter är inte fula. De är fantastiska. Tänk hur små de är jämfört med resten av kroppen - och ändå orkar de bära runt på oss hela dagarna! Vi har 26 ben i varje fot och en hel massa muskler, senor och ligament. Fötterna är rörliga i alla möjliga riktningar samtidigt och kan anpassa sej perfekt efter ett ojämnt underlag. Vi vrickar inte fötterna, om vi går barfota, utan bara om vi har stela skor, som inte anpassar sej efter underlaget. Fötterna luktar inte heller illa, om de får vara ute i luften och andas. Det som luktar är fotsvett - precis som armhålesvett - och fötterna svettas när de är instängda i skor. Så släpp ut dem!

Varje dag året om borde vi titta på våra fötter och hänföras av deras fantastiska konstruktion. Varje dag året om borde vi också tacka våra fötter för det stora jobb de gör. Klappa, massera och pyssla om. Gå, springa, hoppa, dansa och tillbe. Men om du inte gör det året om kan du åtminstone göra det på fotens dag - nästa år.

Var tredje kvinna

Igår arrangerades manifestationen One Billion Rising runt om i världen. En miljard kvinnor som reser sej, strejkar, dansar - om så bara för en liten stund. Varför bara en miljard? Varför inte tre miljarder? Jo, för att statistik visar att just en miljard kvinnor - var tredje kvinna i världen - någon gång under sin livstid utsätts för våld, inklusive sexuellt våld. Jag tror dock inte det räcker. Jag tror att det är fler. Jag tror att det är alla. Alla kvinnor utsätts någon gång under sin livstid för våld.

Det beror förstås på var man drar gränsen för vad som är våld. Min definition av begreppet är en fysisk handling som syftar till att skada och/eller skrämma en eller flera andra personer och/eller visa att utövaren har makt över offret. Vilken kvinna har aldrig varit utsatt för det? Vem har till exempel aldrig blivit tafsad på? Knuffad? Dragen i håret? Om man därtill lägger alla verbala kränkningar, blickar, tystnader och andra icke-fysiska handlingar, som också har som syfte att skada, skrämma eller demonstrera makt blir det helt överväldigande. Tillåt mej att ta några exempel från min egen skoltid.

På lågstadiet* handlade det ännu inte så mycket om sexuellt våld, men att få sin mössa avryckt eller bli dragen i håret var inget ovanligt. Jag hade väldigt långt hår, när jag var liten, och ett av mina tydligaste våldsminnen är när en pojke inte bara tog tag i en av mina flätor, utan lindade den flera varv runt handen, för att kunna dra riktigt hårt. Jag trodde flätan skulle lossna från huvudet. Det fanns ingen vuxen i närheten, men jag kunde väl ha berättat det efteråt? Anledningen till att jag inte gjorde det var att jag skämdes. För vad vet jag inte. Eller kanske var det bara så att jag inte orkade höra: "Han är nog kär i dej" en gång till.

Redan på mellanstadiet* var det vardagsmat att killarna tafsade på tjejerna. Inte bara det - det var en statusmarkör. De som blev mest utsatta klättrade uppåt på statusstegen, eftersom de tuffa killarna (de som tafsade) hade utsett dem till de snyggaste. Jag själv befann mej någonstans i mitten på popularitetsskalan och blev "bara" utsatt vid enstaka tillfällen. De "fula" tjejerna blev i princip aldrig utsatta medan de "snyggaste" blev det på daglig basis, men vi befann oss alla i samma struktur. Vi var alla tvungna att förhålla oss till ett system där vardagen var fylld av sexuella trakasserier och där man inte bara skulle "akta sej" utan samtidigt önska sej att någon skulle tycka man var snygg nog att ta på. Jag hörde aldrig någonsin någon vuxen reagera på detta över huvud taget.

På högstadiet* förekom faktiskt betydligt färre fysiska övergrepp, men de verbala - tillsammans med blickar och gester - var desto fler. Jag gick på en ganska snobbig skola och kanske var det därför jag aldrig hörde ord som "hora" skrikas i korridorerna. Däremot användes det flitigt om vissa tjejer bakom deras ryggar. Nu var förhållandet det omvända jämfört med mellanstadiet - tjejerna med lägst status var de som trakasserades. Allra längst ner på skalan stod en tjej med olivfärgad hy och leopardmönstrade leggings. Hon var en "thai-hora". Där räckte det inte med sexism, alltså, utan det var tvunget att förstärkas av rasism. Nu var det inte enbart killar som sa de här sakerna, utan tjejer sa det också om varandra. Jag sa det också. Vi hade lärt oss att förakta varandra. Söndra och härska har liksom alltid varit patriarkatets grej. Däremot var det enbart killar som sa saker som: "Vad kostar det?" eller: "Dej skulle man få in hela armen i." Fortfarande hörde jag aldrig någon vuxen reagera eller i någon form ta upp de här sakerna till diskussion, inte ens under det annars ganska bra sex- och samlevnadstemat vi hade i vårt arbetslag.

På gymnasiet kan jag faktiskt inte minnas några våldsamma eller hotfulla situationer. Antingen förekom det inte eller så har jag förträngt det. Kanske var det för att könsfördelningen på mitt program var så extremt ojämn att den annars allestädes rådande strukturen var tvungen att ge vika en aning. Faktum var dock att av mina fyra kompisar av kvinnokön led samtliga av psykisk ohälsa, som yttrade sej i någon form av självdestruktivt beteende. Konspiratoriskt tänker jag att det ju är väldigt praktiskt att kvinnor skadar sej själva och därmed håller sej själva på mattan, så kan männen ägna sej åt sina egna liv istället. Häpp!

*Jag använder begreppen låg- mellan- och högstadium, eftersom det var så folk sa då och nu verkar det vara så man ska säga igen.

Låt oss återgå till kvinnosaken

Det här inlägget hamnar lite utanför bloggens vanliga teman, för så här är det: Jag är förbannad. På vad? Patriarkatet, kvinnohatet och den vändning den feministiska kampen har tagit. Det här är vad jag ser:

1. Hatet mot kvinnor är intakt. Det finns överallt, i alla delar av världen och i alla delar av samhället. Män hatar oss. Vi hatar varandra. Vi hatar oss själva. Men det är inte bara människor som hatar. Hatet är inbyggt i hela samhällskroppen samt våra fysiska kroppar. Vi är så vana att vi knappt märker det, förrän det görs ett tv-reportage om "näthat". Det är inget internetfenomen. Jag säger det igen: Det finns överallt.
2. Det har dykt upp en mansrörelse, som hävdar att kvinnor numera är överordnade männen och att män diskrimineras i lagen. Det är en rörelse, som lyckas värva både män och kvinnor trots att den uppenbarligen är fullständigt historielös och dessutom har valt det supertöntiga namnet "jämställdismen".
3. Hemmafruidealet marknadsförs på nytt. Rosiga kvinnor med blommiga förkläden bakar cupcakes i tv och dammar av sin mormors gamla receptböcker. Flörtigt ler de mot kameran medan de pyntar sitt hem och slickar grädde från fingertopparna. När arbetslösheten stiger måste några lämna plats för några andra. Sist in, först ut. Det går förstås inte att tvinga bort kvinnorna från arbetsmarknaden, men att locka går fortfarande. Se, så mysigt det är!
4. 2010-talets feminism är en borgerlig (det vill säga individualistisk) sådan. Enskilda framgångsrika kvinnor lyfts fram som feministiska förebilder och en frigjord kvinna är en som åker på yogaretreat och hanterar vardagens stress med hjälp av mindfulness. Den kollektivistiska tanken om systerskapet verkar helt ha tappats bort. Ensamma och harmoniska sitter vi och väntar på jämställdhet och jag säger er: Det är lurendrejeri! Den individuella "feminismen" kommer inte ta oss någonstans. Istället för att medvetet närvarande släppa taget om det som irriterar oss borde vi sparka lite fler gubbar i baken.
5. Kvinnorörelsen har gjort misstaget att gå i en vanlig kvinnofälla. Vi vill ta ansvar för alla och glömmer därmed bort oss själva. I vår iver att inkludera maskulinitetsfrågor, hbtq-frågor och frågor om barnens rättigheter har vi glömt vad det var vi slogs för från början. Det är jätteviktiga frågor, men det är inte nödvändigtvis kvinnofrågor. 

Imorgon går manifestationen One Billion Rising av stapeln. Genom dans kommer kvinnor i hela världen att manifestera sin längtan efter frihet. Jag kommer naturligtvis att delta i Malmö (Triangeltorget kl 17.30). Vi kommer inte använda dansen för att avreagera oss, utan för att elda under vår vrede, ge och få energi till och av varandra - så att vi kan fortsätta kampen och göra verklig skillnad.

Nix, det blir inga brasklappar. Det är slut på sådana. Inte en enda snubbe bakar några j-a cupcakes. Läs däremot gärna Johannas inlägg Härmed avsäger jag mig mitt mans-ansvar på fitt for fight.

Måste man stå pall?

Det finns saker jag inte förstår. En sådan är varför det allmänt anses automatiskt bra att det är svårt att komma in på en utbildning. Många sökande = svårt att komma in = högre kvalitet på utbildningen/studenterna. Det har jag skrivit om redan, så jag ska inte fördjupa mej i det igen, men om det anses fint att det är svårt att komma in anses det nästan ännu finare om utbildningen lägger ut små snubbeltrådar, som gör att det är svårt att ta sej igenom. Det förstår jag inte heller.

Självklart ska en utbildning vara utmanande. När man blir utmanad lär man sej saker. Det är inte det jag vänder mej mot. Det som gör mej brydd är när någon med ett stråk av skryt i rösten säger: "Vår lärare säger att den kursen vi läser nu är den svåraste kursen man kan läsa på grundnivå!" Varför säger man så som lärare? Dels är det opedagogiskt - om man säger i förväg att något är svårt kommer det också upplevas så - och dels är det direkt felaktigt. Vad som är svårt eller lätt beror nämligen på intresse, motivation och förkunskaper (samt, skulle vissa säga, talang). Jag tycker till exempel att svensk grammatik är ganska lätt medan jag upplever exempelvis bokföring som rätt svårt, men jag vet andra som tycker tvärtom. Jag skulle därför aldrig säga till mina elever att det vi nu ska göra är jättesvårt. Om eleverna däremot påpekar eller beklagar sej över att något är svårt bekräftar jag det: "Ja, det är svårt, men jag är säker på att ni kommer klara det."

Något annat som gör mej förbryllad är när jag hör: "Bara 30% brukar klara den här tentan!" (eller det omvända, att 70% misslyckas). Det är inte heller helt ovanligt och det sägs inte som något negativt. Jag antar att det beror på att om man hör till de 30% som klarar sej är man så jäkla bra att man kan se sej själv lite som en övermänniska (eller som en riktig plugghäst, vad vet jag?). Även här undrar jag varför läraren berättar en sådan sak. Är det för att psyka studenterna/eleverna? Stressa dem lite extra? Och så tänker jag att om år efter år 70% av ens studenter missar tentan borde man börja fundera lite. Antingen måste det vara fel på tentan eller på kursen/undervisningen. Uppenbarligen testar inte tentan det som studenterna har pluggat eller så är frågorna så konstigt ställda att ingen förstår vad de ska svara på. Om jag så bara hade en enda grupp, där majoriteten inte lyckades uppfylla de lägsta kunskapskraven på någon uppgift skulle jag ta ett allvarligt snack med mej själv om vad jag gjort för fel. Jag skulle definitivt inte skryta med det inför nästa elevgrupp.

Båda exemplen ovan handlar i mina ögon om att stressa upp studenterna, testa deras psyke, se om de står pall. Precis som man kan känna sej extra bra för att man kom in någonstans där söktrycket var stort kan man vara särskilt stolt över att man står pall när många hoppar av utbildningen. Fler och fler gallras bort och den starkaste står kvar. Det är som den där tävlingen, som brukade vara med i finalen av Expedition: Robinson, där de skulle stå på en stock tills alla utom en hade trillat av. Det kan ju vara en kul tävling, men är det relevant för utbildning?

Från annalundh.se

Jag gick en gång på en utbildning, där man använde sej av sådana metoder. Där talade man om för studenterna att de var svaga och lata och aldrig jobbade tillräckligt hårt. Flera gånger per termin genomgick studenterna dansprov, där resultatet kunde bli att det flyttades upp eller ner en svårighetsgrad (eller fick stanna kvar på den nuvarande) oavsett vilket år av utbildningen de gick. Vissa fick inte vara med på föreställningarna, som avslutade varje termin. En del fick åka ut på turné och göra många föreställningar medan andra fick stanna på skolan och bara göra ett fåtal. Om någon någonsin ifrågasatte någonting över huvud taget var standardsvaret: "Det finns 100 andra som vill ha din plats. Passar det inte är det bara att gå." Jag stod inte pall. Efter två tredjedelar av ett år hoppade jag av. Då var jag totalt nedbruten (läs mer om det här). Numera skäms jag inte längre över att jag inte klarade det. Det visar bara att jag var/är en människa. Vissa är lite mer hårdhudade och står pall för mer tryck. Andra är känsligare och klarar inte lika mycket. Den stora frågan jag ställer är: Vad uppnår man genom att ständigt psyka studenterna/eleverna? De som lyckas ta sej igenom utbildningen och kommer ut på andra sidan kanske har blivit härdade, starka, redo att klara av en tuff bransch i en tuff värld, men är de verkligen de bästa dansarna/läkarna/lärarna/något annat? Kanske finns risken att de har förlorat sin mänsklighet och sin ödmjukhet på vägen. Och de som föll bort, vad hände med dem? Det kan man inte ha något intresse för alls, när man har som enda mål att producera en elittrupp, ett jägarförband, en grupp Robinsonfinalister.

Min åsikt är att målet med en utbildning borde vara att alla de som kommer in också ska ta sej ut med hälsan i behåll och ett stort bagage av nya kunskaper och personlig utveckling. Men så är jag ju en flumpedagog också.

Objektifiering av dansarkroppen

Som danselever lär vi oss att tänka på vår kropp som ett instrument, ett arbetsredskap. Vi får lära oss att vi måste vårda vårt instrument, men också att vi måste ”stämma” det. Det är visserligen inte en helt orimlig bild och det är sant att vi i dansen använder vår kropp för att förmedla det vi vill förmedla, men genom att tala om kroppen i termer av instrument och redskap riskerar vi att glömma bort att kroppen också är en del av oss själva. En stor del dessutom! Det är genom vår kropp vi upplever världen omkring oss och kommunicerar med andra människor. När vi börjar se kroppen som ett instrument eller arbetsredskap är det som att vi skiljer kroppen från oss själva, som om den vore något vi kan ställa ifrån oss, när vi inte längre vill arbeta. Då är inte heller steget långt från att ”stämma” kroppen till att tukta den och därifrån till att straffa den. Den objektifierade kroppen utgör nämligen en ständig källa till frustration för dansare och när den inte gör som vi vill ligger det nära till hands att behandla den som en olydig hund.

Det här sättet att tänka på kroppen utvecklas inte av sej självt. Unga danselever lär sej både av varandra och av sina lärare. Därför är det av yttersta vikt att förmedla den kroppsuppfattning man vill att ens elever ska ha. Dessvärre är den traditionella synen på eleverna extremt objektifierande. Danspedagoger och andra som undervisar har sett som sin uppgift att forma eleverna till den sortens dansare, som idealen föreskriver – den sortens kropp som idealen föreskriver. Det blir tydligt i den gamla ”pedagogiska” devisen om att bryta ner för att bygga upp. Vem skulle tycka att det vore ok att bryta ner en människa? Förhoppningsvis ingen. Om det däremot inte handlar om en människa, utan om en objektifierad kropp, kommer saken i ett nytt ljus. Om man ser kroppen som ett verktyg, ett instrument, ett föremål eller i bästa fall en planta, kan det framstå som helt rimligt med den typen av metoder. Ett träd måste ju beskäras, för att växa! Jag har visserligen svårt att se framför mej en musikpedagog, som slår sönder sin elevs instrument, för att sedan bygga ihop det igen på ett ”bättre” sätt, men låt oss inte fastna vid det.

När danseleven så småningom är färdigutbildad och fått ett jobb har hen, åtminstone inom den västerländska danskulturen, betraktats som koreografens verktyg. Objektifieringen fortsätter alltså och intensifieras genom att kroppen inte ens är dansarens eget instrument längre, utan koreografens. Det är koreografens känslor, tankar och idéer som ska uttryckas genom dansarens kropp. Detta har som tur är förändrats i takt med att koreografens och dansarens roller har smält samman samtidigt som nya arbetssätt har vuxit fram, men på många håll finns grundidén kvar.

När dansaren slutligen kommer upp på scen är det publikens tur att betrakta dansarkroppen och projicera sina egna erfarenheter på den. Hur ofta väljer vi att se en människa på scen och hur ofta ser vi ett dansande föremål? Det här är komplext, eftersom själva syftet med konst är att väcka något hos betraktaren. Konsten ligger ju, som vi alla vet, i betraktarens öga. Det vore lätt att bära, om inte alla de tidigare stegen hade tagits för att frånta dansaren hens identitet och människovärde. När dansaren redan fullständigt ser sej själv utifrån blir det dock den sista spiken i kistan.

Saker förändras, turligt nog, men även om både lärare och koreografer blivit mer intresserade av individer och mindre av perfekta dockor de senaste decennierna är objektifieringen djupt rotad i kulturen. Vi måste alla anstränga oss för att inte skilja våra elever från deras kroppar. Min kropp är inte mitt instrument. Jag är en hel människa och min kropp är en del av mej.

Ömhet börjar också bli normalt

De här killarna har jag hittat på internet. De har alltså
ingen direkt koppling till texten.
Från webpages.scu.edu

Som kontrast mot vad jag skrev igår och delvis också som svar på Thérèses kommentar på det vill jag nu berätta om en annan iakttagelse jag har gjort. Jag har skrivit om detta tidigare, men det tål att sägas igen. Relationer mellan pojkar handlar inte enbart om hierarkier, våldsutövande och hävdelsebehov, i alla fall inte för alla överallt hela tiden. Det senaste året har jag vid ett flertal tillfällen lagt märke till killar i gymnasieåldern, som kelar med varandra. Anledningen till att jag lagt lite extra märke till det är att det inte (enbart) är killar som dansar eller utövar andra för pojkar otypiska aktiviteter. Inte heller är det killar som i första hand tänder på killar, som har en önskan om att vara tjejer eller mittemellan eller på något annat sätt utmanar eller överskrider sin könsroll. De killar jag har iakttagit har genom sitt uttryck levt upp till de normer jag ser råda för tonårspojkar och blivande män. De har varit sportiga, moderiktiga och ganska tuffa - men de har kelat. De har pillat varandra i håret, lutat huvudet mot varandras axlar, klappat på varandra, lutat ryggarna mot varandras ben, och så vidare. Det var precis sådant, som mina tjejkompisar (de få jag hade) och jag ägnade oss åt i den åldern. Då hade det dock varit helt otänkbart för killar. Jag är väldigt glad att det verkar som om även pojkar nu i större utsträckning får tillgång till det, som var stärkande och viktigt för mej när allt runtomkring var förvirrande.

Förmodligen är det fortfarande ett helt otänkbart beteende för många män och pojkar. Genus är inte den enda faktor, som spelar in här. De killar jag har iakttagit har, möjligen med enstaka undantag, varit ljushyade ungdomar ur medelklassen med svenska som modersmål. I andra pojkgrupper råder med stor sannolikhet andra normer. Men ändå. Om förändring kan ske i en grupp kan den kanske sprida sej till andra grupper. Varje pojke och sedermera man, som får tillgång till ömhet och beröring som är kopplade till varken sex eller våld, har vunnit något stort. Och inte bara han, utan också alla vi andra, eftersom det kommer leda till att det blir lugnare och mer behagligt att vara i närheten av honom. Ingen människa är fri förrän alla människor är fria.

Våld är normalt

Häromdagen publicerade GP en debattartikel av gymnasieläraren Marcus Svensson, som menar att våld utgör kärnan i pojkars identitetsskapande. Han har rätt naturligtvis och han är inte den förste att påpeka detta. För sju år sedan påpekade Stephan Mendel-Enk i Med uppenbar känsla för stil att alla män tjänar på ett fåtal mäns våldshandlingar. När det gäller de pojkar i skolåldern, som Marcus Svensson skriver om, är det dock ingen som tjänar på det - och i förlängningen gör ju inte vuxna män det heller. Våldet upprätthåller visserligen könsmaktsordningen, där män är privilegierade, men hur kul är det att ha privilegier för att folk är rädda för en?

Ändå måste man, för att anses vara en "riktig man" vara beredd att utöva åtminstone ett visst mått av våld. För att överleva som pojke måste man inrätta sej i våldskulturen och förhålla sej till den. Man kan inte bara strunta i vad andra tycker, även om vuxna ofta vill försöka intala barn det. Pojkar utsätter både flickor och varandra för våld. Ingen kommer undan.

Visst måste det väl vara de vuxnas ansvar att ändra på detta? Jag har ett enda förslag på vad man kan göra: Acceptera aldrig. Säg alltid ifrån.

Jag har tre regler i mitt klassrum: Var modig. Var stolt. Var schysst. Det är mina enda tre regler och de är inte förhandlingsbara. De förutsätter varandra. Är alla schyssta mot varandra är det lätt att vara både modig och stolt. Vågar man göra något man är rädd för (=mod) blir man stolt över sej själv. Känner man sej stolt vågar man utmana sina gränser. Är man stolt över sej själv är det lättare att vara schysst mot andra. Och - något som är viktigt att komma ihåg - ibland krävs det mod för att vara schysst. Därför är alla tre lika viktiga och får aldrig tummas på. Jag släpper inte igenom något som bryter mot någon av de tre reglerna. Aldrig.

Jag säger till ungdomar på stan också, om de är taskiga mot varandra. Min åsikt är att vuxna måste visa att de ser och att det inte är acceptabelt att utöva våld, även om det "bara är på skoj". Den vanligaste reaktionen är att den som bråkar blir generad och den som utsatts blir tacksam (och ibland också lite generad).

Inte så att jag vill skryta med mina superhjälteinsatser i stadsvimlet. Jag bara menar att det är viktigt att inte acceptera våld och se det som något normalt. Säg inte: "Pojkar är pojkar." De är så mycket mer än så.

Varför jag gillar Centerns förslag på nytt idéprogram

Det finns egentligen bara en avgörande anledning: Det är konsekvent. Att min spontana reaktion på detta var förvåning fick mej att inse hur ovanligt det är med konsekvens i svensk politik. Oavsett vilka åsikter man har måste man ju ändå säga att Centern med förslaget om nytt idéprogram profilerar sej som det enda verkligt liberala partiet. Är man liberal måste man vara för fri invandring och mot skolplikt. Liberalismens största styrka är, enligt min åsikt, åsikten att varje människa har rätt att leva som hen vill. Flersamma relationer borde därför vara ungefär lika kontroversiellt för liberaler som homosexualitet - det vill säga inte alls.

Men i alla fall, mest intressant för den här bloggen är idén om avskaffad skolplikt. Om folk kunde sluta få panik, så fort någon föreslår en radikal förändring, kanske vi kunde få ett intressant samtal om vad det skulle innebära praktiskt och filosofiskt. Hur skulle skolan behöva förändras? Hur stort ansvar skulle läggas på föräldrarna? Skulle skolan över huvud taget finnas kvar? Skulle lärare tvingas marknadsföra sej som egenföretagare? Skulle utbildning bli en hushållsnära tjänst? Här blir också liberalismens största svaghet synlig, nämligen att en förutsättning för ett fungerande liberalistiskt samhälle är att alla människor är friska och starka. Alla måste alltid vara kapabla att fatta rationella beslut och ta ansvar för konsekvenserna. När det gäller skolan handlar det om barn, en grupp som har mycket lite att säga till om i samhället och som är helt beroende av schyssta (eller oschyssta) vuxna. Vad händer, om vårdnadshavare väljer att hindra sina barn från att gå till skolan? Idag är det förbjudet, men med avskaffad skolplikt hjälper det inte att man säger att alla barn har rätt att gå i skolan - för hur ska man veta vad barnen vill, om föräldrarna håller dem hemma?

För lite smartare och bättre underbyggda tankar kring skolplikt rekommenderar jag Björns blogg. I övrigt hoppas jag på att fler partier följer Centerns exempel och bestämmer sej för att sticka ut lite med ett eller annat radikalt förslag. Då skulle järnrören inte längre vara ensamma på det området och kanske inte heller dominera så fullständigt i media.