Trygghetsarbete i ungdomsgrupper

Jag fick ett mejl med frågor om bland annat att hantera tonåringar med negativ attityd. Även om de dansar i frivillig verksamhet kan det hända att de beter sig som om de var tvingade att vara där och/eller som om de vet bättre än undervisaren. Det kan vara svårt att vinna deras förtroende och få dem att delta helhjärtat i undervisningen.

Den här typen av problem upplever jag är vanligast i åldrarna 13-15 år, men kan naturligtvis förekomma i alla åldersgrupper. Ofta handlar det om att eleverna är på mognadsnivå 3. Jag minns inte exakt varifrån beskrivningen av mognadsnivåerna kommer, men den fanns med i någon litteratur vi hade under lärarutbildningen och är väldigt hjälpsam för att förstå mina elevers faser och beteenden, tycker jag. Mognadsnivåerna är fyra till antalet och helt oberoende av elevernas ålder:

1. Kan inte och vill inte. Eleverna har ingen direkt uppfattning om vad dans är eller vad de ska förvänta sig av undervisningen. "Vill inte" behöver inte innebära aktiv motvilja, utan kan också vara att de ännu inte vet om de gillar dans eller inte. I frivillig verksamhet kan det vara så att den här nivån redan är passerad när kursen börjar, men det är inte säkert. På den här nivån behöver undervisaren styra över både lektionens innehåll och dess organisering.
2. Kan inte men vill. Att nå till nivå 2 går vanligen snabbt. Redan andra lektionen bör eleverna vara här (annars kommer de antagligen inte tillbaka). De har upptäckt att de tycker dans är kul, men de kan ännu ingenting (eller mycket lite). På den här nivån behöver undervisaren träna eleverna, det vill säga lära dem steg, rörelser eller annat som ingår i genren.
3. Kan men vill inte. Efter en period kommer den besvärliga nivå 3. Eleverna har lärt sig mycket och kurvan börjar plana ut. De gör inte så stora framsteg längre. Dans känns inte längre nytt och spännande. Kanske upplever de att de har lärt sig allt som finns att lära. Många slutar på den här nivån, men många stannar också kvar och uppvisar då ofta den typ av beteenden, som beskrivs ovan. Med himlande ögon och djupa suckar deltar de lite halvhjärtat i lektionen. Jag själv, har jag insett i efterhand, var på mognadsnivå 3 under hela min lärarutbildning. Då förstod jag det inte, men nu kan jag säga att det var därför jag var arg hela tiden och inte tyckte att mina lärare hade någonting alls att lära mig.
4. Kan och vill. För den som kämpar sig igenom nivå 3 kommer belöningen på nivå 4. För undervisaren är det också en härlig, men utmanande, nivå. Eleverna sköter sig i stort sett själva och det undervisaren behöver göra är att delegera ansvar, till exempel uppmuntra eleverna att öva själva istället för att undervisaren ska gå igenom materialet tusen gånger.

Så vad kan undervisaren då göra, när eleverna är på mognadsnivå 3? Att försöka överbevisa eleverna och visa att de har fel om de tror att de vet bättre än du kommer bara leda till att du blir utmattad. Släpp det. Att arbeta med den här mognadsnivån är utmattande nog ändå. Det som är bra är att eleverna oftast är tillräckligt gamla för att det ska gå att resonera med dem. Ännu en gång föreslår jag att du pratar med dina elever! Be dem om råd. Utan att peka ut någon särskild, berätta att du har noterat de här problemen i gruppen. Fråga vad de behöver från dig, från varandra och från lektionen, för att kunna uppskatta den. Berätta om mognadsnivåerna och att om de upplever att de inte kommer någonstans, att de är uttråkade och att du inte kan lära dem någonting, så är de troligen på mognadsnivå 3 och om de håller ut och tar sig igenom den jobbiga fasen når de oundvikligen till nivå 4, där allt kommer kännas roligare igen, eftersom de kommer uppleva stor rörelsefrihet på den nivån.

Jag undervisade en gång en grupp 13-16-åringar, som hade allvarliga nivå 3-problem. Efter att ha försökt med alla pedagogiska tricks jag kunde komma på gav jag upp, samlade dem i början av en lektion och frågade dem vad jag skulle göra. Jag var väldigt ärlig mot dem och berättade att jag hade provat allt jag kunde komma på och att de verkade missnöjda med allt. De svarade att de vill skriva var sitt brev till mig, där de skulle berätta om sina behov. Så jag lät dem göra det. Vi ägnade kanske en halv lektion åt brevskrivandet. Det var helt klart värt det. I deras brev fick jag veta att de ville göra mer lekfulla och tokiga saker, leka lekar och lära känna varandra - vilket var raka motsatsen mot vad jag hade trott! Jag trodde att de tyckte mina övningar var barnsliga och dumma, men jag hade fel. Det här löste inte alla problem, men det hjälpte oss definitivt att ha en mer öppen och ärlig dialog och efter samtalet och brevskrivandet deltog de mer aktivt än tidigare.

En generell regel till: tonåringar ÄLSKAR att bli tilltalade som om de vore vuxna. Jag upplever att det är det mest effektiva sättet att vinna ungdomars förtroende. Visa att du tar dem på allvar, så kommer de också ta dig på allvar.

Glädjen i att inte vara bäst i klassen

De flesta lärare är vana vid att vara bäst i klassen för det mesta. När elever går om en eller redan ligger före en kan det kännas som om ens position i klassrummet är hotad. Dansundervisningen i Sverige och annorstädes har en stark mästarläratradition och om läraren inte är bäst kan hen väl inte räknas som mästare längre? Jag försöker dock undvika att se på mej själv som mästare, när jag undervisar. Min uppgift är snarare att hjälpa eleverna att komma dit de vill - och då gör det inget om de "går om" mej.

När jag jobbade på Kulturama Preparandum i Växjö hade jag en grupp elever, som var både intresserade och ambitiösa. En efter en utvecklade de en teknik som var starkare än min. Hur kändes det för mej? Jag blev jätteglad! När jag insåg att hela gruppen hade blivit bättre än jag, men att jag fortfarande kunde hjälpa dem att utvecklas, genom att se de små detaljerna, ge dem guidning, undersöka deras frågor tillsammans med dem och ge dem mer och mer utmanande material att jobba med, kändes det som om jag inte hade några begränsningar alls. När mina elevers proximala utvecklingszon ligger utanför min och vi ändå kan fortsätta växa tillsammans - då finns ingen gräns för vilka resultat vi kan uppnå. Mina begränsningar behöver inte begränsa min elever - och därmed inte heller mej själv. Vilken rymd det skapar!

Oklar gräns mellan scen och socialdansgolv

"Was it party or performance?" "Var det fest eller uppvisning?" Elin och jag hade varit i Senegal i en knapp vecka och just upplevt vårt första spectacle. Spektaklet hade annonserats som en uppvisning, men det började med att hela publiken bjöds upp på dansgolvet för gemensam uppvärmning. Därefter delade såväl dansarna som medlemmar ur publiken med sej av solodans. Även en av musikerna hoppade ner från musikernas podium och dansade ett solo. Ingen applåderades, men alla uppmuntrades. När Elin efteråt ställde frågan ovan till en av våra nya bekanta tittade han förvånat på henne och svarade: "What's the difference?" "Vad är det för skillnad?"

Många är de socialdanser, som blivit upplockade på och mer eller mindre bearbetade för scen. De romantiska baletternas appropriering på olika folkdanser är ett exempel. Hela balettgenren har förvisso vuxit fram ur överklassens socialdanser. Spåren av pavane, menuett och vals är tydliga, men de har utvecklats så mycket från sina originalformer att ingen sällskapsdansare skulle kunna gå upp på scen och hänga med. I lördags var jag på Köpenhamns karneval och såg salsa och kizomba, latinamerikanska sällskapsdanser, som anpassats för scen. Det påminde mej om tiodans och ballroom, som till hela sin form ligger och skvalpar någonstans mittemellan scen och socialdansgolv. Dansarna dansar två och två, är ofta vända mot varandra och har var sin funktion (förare och följare), precis som i styrdans, men deras kläder, koreograferade turer och tendens att rikta sin uppmärksamhet ut från paret, indikerar att det är uppvisning det handlar om. Att deras dans poängsätts av externa bedömare är det slutgiltiga tecknet på att dansen inte helt och hållet är till för dansarna själva. Däremot hör deras danser även hemma på socialdansgolv, om än i lite annan tappning.

I de flesta afroamerikanska danser, från soft shoe tap till krump, är gränsen mellan dansare och publik, mellan scen och dansgolv, ofta oviktig. Det är inbyggt i själva dansandet att det sker både med varandra och för varandra. Samma sak upplevde jag alltså i Senegal. Många personer dansar tillsammans. Någon delar med sej av ett solo och istället för att applådera svarar någon annan med ett annat solo. I afroamerikanska danser handlar det ofta (men inte alltid) om att tävla och bräcka varandra. Det såg jag ingenting av i Senegal (men jag var heller inte där särskilt länge). Snarare än att en dansare tog sej plats för att visa upp sej och imponera på de andra uppfattade jag det som att kollektivet gav utrymme åt en person i taget att dansa fullt ut. I en eurofiering av såväl afrikanska som afroamerikanska danser har dock uppdelningen mellan aktiva dansare och en passiv publik blivit tydligare. Samma mönster som i balettens historia kan skönjas. Social dans hamnar på scen och utbytet mellan dansare och åskådare försvinner.

En dans som gått i motsatt riktning är kontaktimprovisation. När Steve Paxton, Nancy Stark Smith med flera började utforska sina nya idéer, som utvecklades till den här genren, i slutet av 1960-talet var det med en konstnärlig utgångspunkt. Kontaktimprovisation och koreografi som bygger på kontakttekniker används fortfarande för scen, men genren har också kommit att bli en social och till och med terapeutisk företeelse. På alltfler ställen hålls regelbundna jam, där amatörer, semiproffs och proffs träffas och umgås genom att dansa. 

Om någon kommer på fler exempel på dansformer som gått från scen till socialdansgolv får ni gärna kommentera (det får ni förresten gärna ändå).

New York - ett nytt balettcentrum?

Även om balett varit en stor företeelse i USA under ganska lång tid, med flera internationellt framstående dansare och koreografer, inte minst George Balanchine, är det nog få européer som skulle lista landet som en av de viktigaste balettnationerna. Åtminstone torde det vara tämligen ovanligt i mina föräldrars generation.* Unga dansintresserade skulle kanske tycka annorlunda.

Parisoperan. Från en.wikipedia.org

Under 17- och 1800-talen var det Paris som var balettens huvudstad. Ludvig XIV (1638-1715) var en stor dansfantast (om inte annat insåg han dansens effektivitet som propagandaverktyg) och det kungen gillade blev alltid populärt. Paris producerade en rad balettstjärnor, till exempel Marie Sallé (1707-1756), som var först med att dansa utan korsett och som dessutom kortade sina kjolar så benen syntes, och Marie Taglioni (1804-1884), som var den första att introducera tåspetsteknik (i mjuka skor).

Marinskijteatern. Från simple.wikipedia.org

I slutet av 1800-talet flyttades balettens centrum till Ryssland (Moskva och St Petersburg), som hade en senare romantisk epok än Västeuropa (romantiker verkar förtjusta i balett). På 1900-talet skulle Ryssland förmodligen anses som den främsta balettnationen av de flesta. Den ryska skolan producerade stjärnor som Vaslav Nijinskij, Agrippina Vaganova och Mikhail Baryshnikov. Trots att modernismen och ryska revolutionen förändrade den ryska baletten känns det dock numera lite som om den gått i stå. Jag hör mycket sällan några nyheter från öster och kommer det gästspel från Ryssland är det vanligen de gamla klassikerna Svansjön och Nötknäpparen som dansas.

Juilliard School. Från behance.net

Så vilken är 2000-talets balettmetropol? Tack vare Hollywoodfilmer som Center stage (2000), Save the last dance (2001) och Black swan (2010) har Juilliard School och American Ballet Theater (ABT) hamnat i blickfånget även för européer. Det är mot New York snarare än Moskva mina unga balettelever riktar sina blickar och sin längtan. Skulle jag fråga dem gissar jag att USA skulle ligga i topp på deras lista över stora balettnationer.

Så kan vi se hur populärkultur och finkultur är inflätade i och påverkbara av varandra. Med hjälp av Hollywood blir New York ett nytt centrum för balett. Kanske. Framtiden får utvisa om min hypotes stämmer.

------------------------------

PS. Svara gärna på min miniundersökning i bloggens högerspalt!

------------------------------

*För att stärka det här påståendet samlade jag in data från mina föräldrar. Min tes höll inte. Den ena föräldern valde visserligen Ryssland, Frankrike och Italien, men den andra svarade Ryssland, Frankrike och USA. Den senare är förvisso filmintresserad.

Det finns inga mål men det finns sätt att ta sej dit

Sedan jag var liten har jag strävat efter att bli någon/något jag inte var. Jag har satt upp det ena målet efter det andra, hur vig jag ska bli, hur högt jag ska hoppa, hur ofta jag ska träna, vilken utbildning jag ska komma in på... Först när jag var ungefär 27 och redan hade slutfört lärarutbildningen och börjat jobba heltid började jag inse att det var helt fel strategi för utveckling. Jag mötte undervisare som uppmanade mej att vara i processen, att acceptera mej själv som jag var och att förstå min egen kropp. När jag tog till mej deras råd och slutade sträva hände något jag inte alls hade väntat mej. Vid 27 års ålder tog jag ett enormt steg framåt i min danstekniska utveckling, inte för att jag började jobba hårdare än någonsin, utan för att jag jobbade mjukare än någonsin. När detta hände började jag inse följande:

Att sträva mot ett mål innebär att aldrig vara här och nu. Med målet i sikte blir nuet - och den närmaste framtiden - bara en transportsträcka. Om jag inte är här och nu kan jag heller inte uppleva någonting. Min koncentration är inställd på någonting som ännu inte finns och som kanske aldrig kommer att finnas.

Att sträva mot ett mål innebär också i väldigt många fall att misslyckas. Jag lyckades inte gå ner i spagat innan jul. Jag åkte ut i första gallringen på audition till den där skolan. Jag missade träningen, för att jag blev sjuk eller för att någonting annat var tvunget att prioriteras. När jag strävade levde jag i en oändlig räcka av misslyckanden. Kanske var mina mål orealistiska, men vad är det folk brukar säga? Sikta mot stjärnorna, så når du till trädtopparna. Bara det att trädtopparna också innebär ett misslyckande för den som ville till en stjärna. Risken är alltså stor att målsättningarna mynnar ut i ständig frustration och i värsta fall självförakt.

Desto bättre är det att vara i processen, att koncentrera sej på nuet och att dansa eller utföra sin kompletterande träning för att det känns meningsfullt just nu. När jag började acceptera mej själv kunde jag också se vem jag var och sluta stirra mej blind på vem jag ville vara. Jag började uppleva min dans och min kropp. Jag slutade tänka på dansen - även teknikträningen - som "träning" och började istället se det som "praktik", någonting jag gör av kärlek. Det finns ett lugn i det, som skänker mening åt min dans. Jag blir inte längre frustrerad, tycker inte längre att jag är dålig. Jag behöver inte vara någonting annat än det jag är. Dansen får komma till mej, från mej, genom mej.

Foto: Sandra Maria Lindqvist

Fotnot: Rubriken är ett citat från Lars Winnerbäck.

Disciplin

Från arbetarbladet.se

Det krävs disciplin för att lära sej dansa, det verkar de flesta vara överens om, men vad menar vi egentligen med det? Många förväxlar disciplin med lydnad. "Det är bara i det militära och på balettskolorna som det finns någon disciplin kvar idag", säger någon och tänker på att stå i givakt och veta sin plats i hierarkin.

För mej är disciplin och lydnad helt olika saker, även om de utifrån sett ibland kan likna varandra. Lydnad innebär att göra som en blir tillsagd medan disciplin handlar om att fokusera. En kan säga att lydnad bygger på yttre motivation (straff och belöningar) medan disciplin bygger på inre motivation (att lära sej och göra framsteg är belöning i sej).

Från 5minutesformom.com

Ta det här med att komma i tid till lektionen, till exempel. Om jag kommer i tid för att jag är rädd att undervisaren ska bli arg eller inte låta mej vara med annars är det lydnad. Om jag däremot kommer i tid för att jag vet att annars missar jag viktiga delar av lektionen och kommer med största sannolikhet vara okoncentrerad och splittrad hela klassen är det disciplin. Likadant med en rad andra exempel. Om jag lyssnar på undervisaren för att hen ska tycka jag är duktig är det lydnad, men om jag lyssnar för att jag är noga med att snappa upp viktig information om övningen vi gör är det disciplin. Om jag övar hemma för att undervisaren (eller någon annan) tvingar mej är det lydnad, men om jag gör det för att jag verkligen vill sätta koreografin/komma ihåg övningen/förstå/utvecklas är det disciplin. Och så vidare.

Det krävs disciplin för att lära sej dansa. Det krävs att en fokuserar både på sina mål och på vad som händer här och nu. Det krävs att en inte låter sej distraheras och att en är beredd och motiverad att lägga ner tid utanför lektionstiden. Det krävs en stark inre motivation. Däremot finns inget som säger att en behöver stå i raka led och göra exakt som en blir tillsagd.

Från martinsoorjoo.com

Utveckling utan klasser

I söndags hade jag ett dansframträdande. Efteråt sa min bästa vän till mej: "Jag har inte fattat att du har tagit klasser på sistone." Jag svarade att det har jag inte. Jag vet inte när jag tog klass senast. Regelbundna klasser har jag inte tagit på åtminstone... ett år? Förmodligen mer. Min bästa vän sa: "Men du har utvecklats!"

Det här fick mej att tänka på vilken hysteri som råder kring att ta klasser. Att befinna sej på en plats där en inte kan ta klass eller att inte ha tid eller ork eller vilken anledning det nu kan finnas att inte kunna gå och dansa. Folk får lätt panik, eftersom de missar träning och därmed kommer bli sämre dansare. Men nu har jag alltså gått i över ett år utan klasser och ändå inte bara blivit kvar på samma ställe som tidigare utan till och med utvecklats. Hur kan det vara möjligt?

Jag har inte varit helt borta från dansen. Tvärtom har jag sysslat mycket med dans. Elin och jag har improviserat mycket tillsammans, diskuterat vad som är viktigt i vår undervisning, vad som är dansens kärna och hur vi ska utforma vår verksamhet. Och så har vi hållit klasser förstås, ett par gånger i veckan. På våra klasser jobbar vi framför allt med improvisation och kroppsmedvetenhet. Våra teman sedan årsskiftet har kretsat kring att ha kroppen som sitt primära trygga rum och att kunna dansa solo och dela med sej av sin dans utan prestation.

Det som har hänt är att jag har släppt taget om min prestationsångest och kommit allt längre ifrån utifrån pålagda ideal om rätt och fel, bra och dåligt i dansen. Jag har hittat min egen dans, min egen motivation, det som dansar mej och jag har blivit medveten om att jag behöver börja varje session med att hitta dit. Germaine Acogny skulle kalla det för your happy place men jag skulle hellre benämna det som min trygga plats eller mitt trygga läge, min inre puls och min egen melodi. Att dansa inifrån och ut snarare än utifrån och in. Och den här utvecklingen syns alltså. Jag har blivit en bättre dansare.

Genom den enkla kommentaren från min bästa vän bekräftades känslan jag haft av att det i dansvärlden finns en övertro på att ta klasser. Det läggs alldeles för stort fokus på att gå för de bästa undervisarna och få så många korrigeringar som möjligt. Att hitta sin egen dans och sin egen motivation är så mycket viktigare än att ha en auktoritet som tjatar på en dagarna i ända. Att gå på klass men inte riktigt vara där känslomässigt och mentalt är meningslöst. Att gå på klass när en egentligen är alldeles för trött (efter för många klasser) fyller ingen annan funktion än att trötta ut en ännu mer.

Min uppmaning idag är att släppa tron på auktoriteter och tanken på att om jag bara får rätt korrigeringar kommer jag bli den perfekta dansaren och istället omfamna tron på dej själv som en konstnärlig auktoritet. När du minns varför du dansar kommer din dans att bli perfekt för dej.