Skada eller träningsvärk?

Jag fick ett mejl från Tania, som ställer frågor om den smärta hon känner ibland efter att hon har tagit dansklass. Det började med en skarp smärta i låren efter en särskilt hård klass. Tania gick till läkare och fick - något förvånande - antibiotika utskrivet. Efter två veckor kunde hon dansa som vanligt igen, men smärtan återkommer då och då, särskilt om Tania inte varit ordentligt uppvärmd när hon gör sina dansövningar. Då tar hon ibland olika typer av värktabletter. Tania är 30 år och har dansat sedan sena tonåren.

Smärta är någonting som de flesta dansare tvingas möta och bära. Vissa menar att konstant smärta ingår i dansarlivet, men den som följt den här bloggen ett tag vet att jag inte håller med. Smärta bör vara något tillfälligt och är vanligen en signal om att något inte står rätt till. Uppvärmning och nedvarvning är A och O (bokstavligen) i en hälsosam träning. Ju äldre vi blir desto viktigare blir de momenten, eftersom leder och ryggrad stelnar och rörligheten minskar naturligt. Det sker främst mellan 30 och 40. Jag har själv lagt märke till förändringar i min egen kropp sedan jag fyllde 30 för ett par år sedan.

Jag tycker att en alltid ska vara försiktig med mediciner. Antibiotika dödar bakterier och hjälper inte mot muskelsmärta, om den inte har orsakats av bakterier, vilket inte verkar troligt i det fall Tania beskriver. Jag är ingen läkare, så jag kan definitivt ha fel, men jag har aldrig hört talas om muskel- eller ledsmärta som behandlas med antibiotika. Värktabletter kan vara nödvändiga ibland, men bör inte tas i onödan. Både antibiotika och värktabletter ställer till det i magen och kan därför leda till större hälsobesvär och mer ledsmärta.

Det finns olika sorters smärta. Smärta kan bero på en skada och kräver då olika behandling beroende på vilken typ av skada det är. Om ett ben är brutet till exempel, då behövs operation och en lång viloperiod för att det ska läka. En mindre drastisk skada, som en stukad fot eller en överansträngd muskel, kräver kortare läktid, men måste ändå behandlas korrekt. Alla skador bör tas på allvar. Efter att en skada läkt är det skadade området (eller eventuellt hela kroppen beroende på hur stilla en har behövt vara under läktiden) betydligt svagare än innan. Därför behövs noggrann och försiktig styrketräning innan en kan gå tillbaka till sin vanliga dansträning. Annars är risken stor att samma ställe skadas igen.

Sedan har vi träningsvärk, som kan vara smärtsam men inte är farlig. Det känns vanligen som spänning i musklerna och ökar när muskeln aktiveras eller stretchas, till exempel när en reser sej från sittande eller går upp eller ner för trappor. När kroppen blir varm minskar vanligtvis träningsvärken. Träningsvärk är ett tecken på att kroppen inte helt har återhämtat sej från senaste träningstillfället. Den läker genom näring och vila. Det är normalt att ha träningsvärk ungefär två dagar efter träningen, men om du fortsätter ha ont efter tre eller fyra dagar vet du att du har tagit i för hårt och behöver ta det lite lugnare.

Här är några bra tips på sidor om smärta, skadehantering och hälsosam träning (samtliga på engelska):

The Ballet Blog

The Body Series

Better Movement

Frustrationen i att stoppas av en enda kropps(dys)funktion

Att ta klass för första gången på länge och det är som att ta klass för mej själv, men ändå utmanande, hur nära perfekt är inte det? Att få göra allt det roligaste - rulla på golvey, kasta mej genom luften, ta i så jag nästan spricker, andas, falla, vara nära vilse i alla riktningsbyten - och samtidigt uppleva glädjen i att det är någon annans material. Att känna mej så hemma i rörelserna och ändå uppleva nyhetens behag. Och så, mitt i denna eufori, råka anstränga mej så jag faktiskt spricker. Pang! Blodet rinner ur näsan och det blir nödvändigt att vända huvudet upp och fötterna ner. Det blir nödvändigt att springa till toaletten. Det blir nödvändigt att sätta mej ner och titta på de andra som tumlar fram genom rummet. Hela mitt väsen brinner och jag tvingas vila på grund av ett töntigt blodkärl i min näsa, som inte kan hålla tätt.

Varje signal kroppen skickar är förstås värd att ta på allvar och ett brustet blodkärl läker snabbare än till exempel en stukad fot. Att sitta ger tid att reflektera. Allt som händer kan jag lära mej något av. Men ändå. Ibland blir jag bara frustrerad.

Det finns inga mål men det finns sätt att ta sej dit

Sedan jag var liten har jag strävat efter att bli någon/något jag inte var. Jag har satt upp det ena målet efter det andra, hur vig jag ska bli, hur högt jag ska hoppa, hur ofta jag ska träna, vilken utbildning jag ska komma in på... Först när jag var ungefär 27 och redan hade slutfört lärarutbildningen och börjat jobba heltid började jag inse att det var helt fel strategi för utveckling. Jag mötte undervisare som uppmanade mej att vara i processen, att acceptera mej själv som jag var och att förstå min egen kropp. När jag tog till mej deras råd och slutade sträva hände något jag inte alls hade väntat mej. Vid 27 års ålder tog jag ett enormt steg framåt i min danstekniska utveckling, inte för att jag började jobba hårdare än någonsin, utan för att jag jobbade mjukare än någonsin. När detta hände började jag inse följande:

Att sträva mot ett mål innebär att aldrig vara här och nu. Med målet i sikte blir nuet - och den närmaste framtiden - bara en transportsträcka. Om jag inte är här och nu kan jag heller inte uppleva någonting. Min koncentration är inställd på någonting som ännu inte finns och som kanske aldrig kommer att finnas.

Att sträva mot ett mål innebär också i väldigt många fall att misslyckas. Jag lyckades inte gå ner i spagat innan jul. Jag åkte ut i första gallringen på audition till den där skolan. Jag missade träningen, för att jag blev sjuk eller för att någonting annat var tvunget att prioriteras. När jag strävade levde jag i en oändlig räcka av misslyckanden. Kanske var mina mål orealistiska, men vad är det folk brukar säga? Sikta mot stjärnorna, så når du till trädtopparna. Bara det att trädtopparna också innebär ett misslyckande för den som ville till en stjärna. Risken är alltså stor att målsättningarna mynnar ut i ständig frustration och i värsta fall självförakt.

Desto bättre är det att vara i processen, att koncentrera sej på nuet och att dansa eller utföra sin kompletterande träning för att det känns meningsfullt just nu. När jag började acceptera mej själv kunde jag också se vem jag var och sluta stirra mej blind på vem jag ville vara. Jag började uppleva min dans och min kropp. Jag slutade tänka på dansen - även teknikträningen - som "träning" och började istället se det som "praktik", någonting jag gör av kärlek. Det finns ett lugn i det, som skänker mening åt min dans. Jag blir inte längre frustrerad, tycker inte längre att jag är dålig. Jag behöver inte vara någonting annat än det jag är. Dansen får komma till mej, från mej, genom mej.

Foto: Sandra Maria Lindqvist

Fotnot: Rubriken är ett citat från Lars Winnerbäck.

Hård träning kontra bra träning

Allt som oftast hör jag människor värdera träning på grundval av hur mycket de svettas eller hur trötta de blir. Ju mer svett som producerats och ju mer utmattade de känner sej efter träningen desto bättre anses träningen ha varit. Riktigt så enkelt är det dock inte.

Det är inte dåligt att svettas mycket. Svett reglerar kroppstemperaturen och renar huden. Enligt vissa finns även andra hälsofördelar med att svettas. Det är inte heller dåligt att ta ut sej fysiskt - ibland. Max en gång i veckan bör du träna på maximal intensitet, alltså ta ut dej till den gräns där det faktiskt inte går att göra något mer. Däremellan bör du träna på lägre intensitet.

Förra helgen hade jag fördelen att ta klass för Lynn Simonson, som gästade Stockholm. Jag svettades på Lynns klasser, men inte så mycket att jag kände mej tvungen att byta kläder efteråt. Inte var jag särskilt utmattad heller. Min träningsvärk var koncentrerad till baksida lår och berodde främst på att jag inte tagit Simonsonklass på länge. Ändå var det bra träning, faktiskt den bästa jag utövat på länge.

Fokus för klasserna förra helgen var hur vikten var fördelad på fötterna. I varje övning uppmanades vi vara uppmärksamma på viktförskjutningar och kroppens placering. Tillsammans med övrig koncentration på internal work* gjorde det att jag efter klasserna hade bättre body-mind-connection, upplevde hela min kropp, hade förbättrat min placering och mådde bättre.

Att ta ut sej så en dryper av svett och det känns som en ska kräkas kan vara okej då och då, om en vill pusha sina gränser, men när vi jobbar med stora rörelser på hög intensitet kan det hända att vi missar viktiga detaljer och arbetar på ett sätt som riskerar att leda till skador. Vi kanske faktiskt inte upplever rörelserna, utan bara gör dem, external. Då kan det hända att vi i praktiken inte förändrar någonting i våra kroppar, att träningen bara leder till att vi blir trötta och inte starkare, rörligare eller mer medvetna.

-----------------

*Att vara medveten om vad som händer anatomiskt istället för hur rörelsen ser ut.

Långvariga skador och sjukdomar, del 4: Ska jag träna eller inte?

Jag blev taggad i det här inlägget på facebook:

"Träningsglada vänner därute, help me out? Hur hanterar ni långvariga skador/sjukdomar? Hur hanterar ni tankar om att ni missar teknikträning, tappar kondition och styrka? Och vad har ni för taktik för att veta när ni ska gå tillbaka lugnt och när ni ska hoppa träning helt? Jag har varit sjuk i en månad, tycker det kan vara nog! Men att styra det går ju ungefär lika bra som att försöka styra sina känslor..."

Den viktigaste principen när det gäller att börja träna efter sjukdom tycker jag är den här: Det är bättre att vila en dag för mycket än att börja träna en dag för tidigt. Hetsa inte. En frisk kropp kommer ta till sej träningen mer effektivt än en halvsjuk kropp. Börjar du träna för tidigt finns det risk att du blir sjukare igen och du drar ut på förloppet mycket mer än om du vilar en extra dag. När du väl börjar träna, var uppmärksam på hur du reagerar. Pusha inte dej själv i början. Gör bara precis så mycket att du fortfarande mår bra. Du kan pusha dina gränser nästa vecka istället.

Det finns också sjukdomstillstånd då du absolut inte ska träna:

• Ont i halsen. Det här är lurigt, eftersom halsont vid förkylning ofta kommer innan en börjar känna sej sjuk på riktigt. Därför är det många som tror att det inte är så farligt att träna med ont i halsen. Det är fel. Halsinfektioner kan vid ansträngning påverka hjärtat och i värsta fall kan en dö. I näst värsta fall kan hjärtat bli så känsligt att en aldrig mer kan träna. Det kan vara värt att sitta en dag med halsont för att undvika de scenariot.
• Feber. Det behövs väl knappast några kommentarer? Har du feber är du ordentligt sjuk. Vila dej.
• Allvarligare sjukdomar än förkylning. Då bör du rådfråga läkare.

Att veta när en ska träna efter en skada är svårare. Mitt råd är att alltid rådfråga sjukgymnast. Ett tydligt tecken är dock om du inte har ont längre, varken vid belastning eller annars. I vissa fall kan en dock börja lite innan smärtan går över helt. Ibland kan träningen till och med vara en förutsättning för att skadan ska kunna läka bra. Tänk dock på att du inte bör kasta dej in i dansträningen direkt efter att du varit skadad. Du behöver först jobba med att stärka upp den skadade delen, så att du inte skadar dej igen. Rådfråga din sjukgymnast och/eller din dansundervisare. Allt beror på var du är skadad, vad det är för skada, hur allvarlig skadan är och hur länge du har vilat. Även här måste du vara uppmärksam på hur du reagerar på träningen. Better safe than sorry, tänk på det!

Läs också:

Del 1: Ta dej själv på allvar!

Del 2: Att komma tillbaka från en skada

Del 3: Stressen över missad träning

Why you shouldn't dance through an injury på Relevé Your Life

Långvariga skador och sjukdomar, del 3: Stressen över missad träning

Jag blev taggad i det här inlägget på facebook:

"Träningsglada vänner därute, help me out? Hur hanterar ni långvariga skador/sjukdomar? Hur hanterar ni tankar om att ni missar teknikträning, tappar kondition och styrka? Och vad har ni för taktik för att veta när ni ska gå tillbaka lugnt och när ni ska hoppa träning helt? Jag har varit sjuk i en månad, tycker det kan vara nog! Men att styra det går ju ungefär lika bra som att försöka styra sina känslor..."

På den första heltidsutbildningen jag gick sa undervisarna hotfullt: "Om ni missar en dags träning tar det två dagar att komma tillbaka till samma nivå ni var på innan!" Det har jag burit med mej under hela min utbildning och har dessutom oreflekterat fört vidare till mina egna elever. Först när jag drygt 10 år senare pluggade träningslära insåg jag att det helt enkelt inte är sant. Träning är inte så mycket av en färskvara som en skulle kunna tro.

När vi tränar händer en massa olika saker med kroppen. En av dem är att muskler i takt med att de blir starkare bildar fler cellkärnor. Vi får helt enkelt mer muskler. De cellkärnorna blir kvar även när vi slutar träna. När vi sedan börjar träna igen har vi alltså en bättre utgångspunkt än vi hade första gången. Det kommer gå lättare och snabbare att komma tillbaka till samma nivå som innan vi slutade träna än det gjorde första gången! Det tycker jag är skönt att tänka på när jag har missat träning under en tid: "Ok, men när jag börjar igen kommer det i alla fall inte vara lika jobbigt som förra gången!"

En annan sak som händer när vi tränar är neuromuskulär programmering. Det betyder att kroppen lär sej ett rörelsemönster så att det så småningom automatiseras. Dansares teknikträning syftar i stor utsträckning till just det. Det kan också kallas att nöta, men neuromuskulär programmering låter intressantare, om ni frågar mej. Även om vi tappar teknik under perioder när vi låter bli att träna gör den neuromuskulära programmeringen att signalvägarna från hjärnan och ryggraden liksom är öppna. Efter ett litet tag hittar vi alltså ganska smidigt tillbaka till tekniken. Signalerna behöver inte plöja upp nya fåror, kan en säga. De finns redan där. Det är därför det trots allt inte är som att börja om från början, när vi kommer tillbaka till träningen efter sommarlovet.

Alltså, återigen goda nyheter! Missad träning gör visserligen att du tappar både styrka och teknik, men det arbete du gjort innan uppehållet är inte ogjort. Tvärtom kan du tack vare det komma tillbaka snabbare och lättare än du gjorde förra gången!

Läs också:

Del 1: Ta dej själv på allvar!

Del 2: Att komma tillbaka från en skada

Våga vila!

Behöver dansare träningslära?

Långvariga skador och sjukdomar, del 2: Att komma tillbaka från en skada

Jag blev taggad i det här inlägget på facebook:

"Träningsglada vänner därute, help me out? Hur hanterar ni långvariga skador/sjukdomar? Hur hanterar ni tankar om att ni missar teknikträning, tappar kondition och styrka? Och vad har ni för taktik för att veta när ni ska gå tillbaka lugnt och när ni ska hoppa träning helt? Jag har varit sjuk i en månad, tycker det kan vara nog! Men att styra det går ju ungefär lika bra som att försöka styra sina känslor..."

En gång i tiden hade jag en dansundervisare som, om någon hade skadat en fot eller ett ben, sa: "Du kan vara med och göra armarna!" Min reaktion på det såg ut ungefär så här:

Nuförtiden vet jag att hon hade rätt. Det går faktiskt att vara med delvis och det kan ha positiv effekt på ens utveckling. Kanske får jag världens mest medvetna armföring efter ett tag!

Vid mer allvarliga skador bör en dock ta hjälp och försöka få ett rehabträningsprogram. Jämför med elitidrottare, som vid skada har ett helt team av läkare, sjukgymnaster, dietister och andra, som hjälper dem att komma tillbaka. Dansare har det mycket sällan så - men vi borde ha det. Här är några saker som kan vara bra att göra när du har skadat dej:

1. Om skadan är akut, uppsök läkare, så att du kan få skadan röntgad. Det är alltid bra att utesluta att ingenting är brutet (om det finns anledning att misstänka det).
2. Ta kontakt med en sjukgymnast, som kan hjälpa dej att rehabträna. Ibland kan du bli remitterad genom din läkarkontakt på vårdcentralen. Det kan vara värt att slåss lite för det, eftersom det blir mycket billigare än att gå privat, men om det inte går, hitta en privat praktik. Ta inte första bästa, utan försök hitta någon som förstår sej på dans och träning. Det är ingen vits att gå till någon som till exempel är specialiserad på att hjälpa äldre att fungera i vardagen. Den personen kommer inte kunna tillgodose dina behov. Om det inte finns någon som är specialiserad på dans kan det åtminstone finnas någon som är expert på idrottsskador. Gör klart att du behöver långsiktig rehab med ordentlig uppföljning, inte bara ett enstaka besök.
3. Simma! Simning är en skonsam träningsform som nästan alla skador klarar av. Simningen kan både hjälpa dej att stärka kroppen och motverka träningsabstinensen. Rådgör dock med din sjukgymnast innan du sätter igång.
4. Hitta en kompetent dansundervisare (till exempel mej), som kan hjälpa dej med glappet mellan rehabträning och din vanliga dansträning. Det kan bli dyrt, men är så värt, att få hjälp med just den delen, som annars kan vara väldigt kritisk. Det är ett vanligt misstag att kasta sej direkt från rehabträning till avancerade dansklasser, som en kanske var van vid att ta innan. Jag (eller någon annan med motsvarande kompetens) kan hjälpa dej att stärka upp de delar du behöver för att klara teknik- och repertoarträning i din genre. Mycket få sjukgymnaster har den specifika kompetensen.
5. Börja ta nybörjarklasser. Påminn dej själv om att det inte finns någon prestige i att gå på avancerade klasser. Om folk mot förmodan skulle titta snett på dej för att du plötsligt börjar ta nybörjarnivå är det deras problem. På nybörjarklass kan du arbeta långsamt och noggrant med att bygga upp din teknik från grunden igen. Det kan räcka med en eller till och med en halv termin på den nivån, beroende på omfattningen av din skada. Ta hjälp av din undervisare för att veta när du är redo att gå vidare. När du känner dej klar med nybörjarnivån kan du förmodligen gå direkt till avancerad utan att passera fortsättning och mellan.
6. Var uppmärksam på hur du reagerar på träningen. Försök inte med metoder som "push through the pain" och liknande. Smärta är inte kroppens sätt att jävlas, utan ett tecken på att någonting inte står rätt till. Låt dej själv läka. Det är alldeles för många som börjar träna alldeles för tidigt efter en skada.

Läs också:

Del 1: Ta dej själv på allvar

Lyxigt att jobba med en elev i taget

Långvariga skador och sjukdomar, del 1: Ta dej själv på allvar

Jag blev taggad i det här inlägget på facebook:

"Träningsglada vänner därute, help me out? Hur hanterar ni långvariga skador/sjukdomar? Hur hanterar ni tankar om att ni missar teknikträning, tappar kondition och styrka? Och vad har ni för taktik för att veta när ni ska gå tillbaka lugnt och när ni ska hoppa träning helt? Jag har varit sjuk i en månad, tycker det kan vara nog! Men att styra det går ju ungefär lika bra som att försöka styra sina känslor..."

Långvariga skador och sjukdomar är jobbigt på många sätt. Smärta, nedsatt funktion och trötthet paras med frustrationen över att inte kunna göra det en vill (dansa) och stressen över att missa träning. Det finns många olika problem att tampas med alternativt acceptera här.

Först och främst vill jag säga att om en är sjuk så länge som en månad bör en uppsöka läkare. Det kan vara något allvarligt, till exempel körtelfeber eller hjärntumör. Jag säger inte det för att skrämmas, utan för att det faktiskt är sant. Bara genom noggrann läkarundersökning kan det uteslutas. Det kan också vara förkylning. En gång hände det mej att jag var förkyld i fyra veckor. Jag hade inte de vanliga förkylningsymptomen halsont och snor, utan bara hostade hela tiden. Efter ungefär två veckor gick jag till läkare, som gav mej diagnosen förkylning och en flaska hostmedicin. Jag skulle dock säga att det inte kan räknas som normalt att vara förkyld så länge. Om immunförsvaret inte orkar bekämpa en så vanlig infektion bör en fundera lite grann på sin livsstil. I mitt fall drabbade den här fyraveckorshostan mej direkt efter en extremt stressig och arbetstyngd termin. Det verkliga problemet var alltså överansträngning (fysisk såväl som psykisk), som yttrade sej som förkylning. Nedsatt immunförsvar kan också bero på andra saker, som dålig kosthållning, mycket stillasittande eller sjukdom. Kortfattat är alltså mitt råd: Ta reda på varför du är sjuk, så att du kan förebygga att samma sak händer igen.

Stressen över att alltid behöva prestera, som finns inbyggd i de flesta dansutbildningar kan bidra till det jag skriver om ovan. Det är lättare sagt än gjort, men ett sätt att bli frisk är att sluta oroa sej över all träning en missar medan en är sjuk. Tillåt dej själv att vara sjuk. Det är inte så att kroppen jävlas med dej. Hela du är ett och samma. Hela du är sjuk. Ta det på allvar. Jag blir ofta provocerad av den nonchalanta attityd som de flesta jag möter verkar ha gentemot förkylningar. Som om förkylning inte var en riktig sjukdom bara för att den drabbar de flesta av oss ganska ofta (en eller flera gånger per år). Därför säger jag nu: Förkylningar är allvarliga saker. I värsta fall kan de leda till att vi dör. Dessutom smittar de hej vilt, särskilt om vi är bland människor som tränar, eftersom immunförsvaret tillfälligt sänks under träning.

För att sammanfatta mina råd vid långvarig sjukdom:

1. Tillåt dej själv att vara sjuk. Ta dej själv och sjukdomen på allvar.
2. Ta reda på varför du inte blir frisk.
3. Gå till läkare och ta reda på vad det egentligen är för sjukdom.

Läs också:

Våga vila!

Öppet meddelande till alla gym

I en kommentar till mitt förra inlägg skojar Carin om hur det skulle låta ifall vi pratade om europeisk dans på samma sätt som om afrikansk dans, till exempel om det fanns som gruppträning på Friskis & Svettis. Jag kan bara säga: Ja!

Härmed erbjuder jag mej att hjälpa alla gym att utforma ett träningspass baserat på europeisk dans.

Mitt förslag är att ni kallar passet EURO med underkategorierna EURO jam (lite mer dansigt) och EURO pump (med mer betoning på styrka och uthållighet).

Förutom danslärare och teatervetare är jag också certifierad gruppträningsinstruktör i yoga och har läst en kurs i träningslära som hette Optimal styrkeutveckling. Ni hör ju hur meriterad jag är! Det är bara att höra av sej!

Mejla mej för offert: dansochyoga(at)qaw.se

Feministisk dansundervisning, del 7: Samma förväntningar på allas prestationer

Moderna Dansstudion, som jag driver tillsammans med Elin Rippe, är en uttalat feministisk dansstudio. Jag får ofta frågor om vad det innebär i praktiken. Därav denna bloggserie med enkla tips om hur danssalen kan göras mer jämlik. Precis som alla andra är Elin och jag ofullkomliga. Annars hade vi kunnat säga att vi driver en jämlik dansstudio. Nu är den bara feministisk - det vill säga den strävar mot jämlikhet. 

”Killar kan vara lite sämre när de kommer in, för de kommer ikapp senare”, sa en kollega, när vi efter en audition diskuterade vilka av de sökande vi skulle ta in på utbildningen där vi jobbade. Det här är ingen unik åsikt. Vid i princip alla antagningsprov jag gjort har det varit max 10 % killar som deltagit. De få killarna har gått vidare i gallringsprocessen samtidigt som tjejer, som varit mycket bättre, har slagits ut. Jag förstår att syftet är att jämna ut könsfördelningen på dansutbildningarna och så småningom i professionen, men det blir snett. Könskvotering bör tas till enbart när det står mellan personer med lika kunskapsnivå och förutsättningar för att klara yrket. 

Från att ställa olika krav beroende på (förmodad) könstillhörighet vid en audition till att göra detsamma vid exempelvis betygsättning är inte långt. Jag har inga belägg för att detta sker, bara mina egna iakttagelser och slutsatser. För mej är parallellen till de olika förväntningar som finns på flickors och pojkars prestationer redan i för- och grundskolan tydlig. Detta letar sej naturligtvis in även i danssalen. 

Den feministiska dansundervisaren bör lägga alla hypoteser om olika snabb motorisk utveckling på hyllan. Där kan också idéer om att förmåga att utföra olika sorters rörelser skulle vara beroende av könstillhörighet stuvas undan. Istället för att reproducera dessa vanföreställningar gör vi gott i att göra oss själva uppmärksamma på var gång vi går i fällan att bedöma manliga, kvinnliga och andra elevers prestationer olika, men det räcker förstås inte. Vi måste också undvika att gå i fällan överhuvudtaget, se våra elever som individer och bedöma deras arbete utifrån deras egna personliga förutsättningar samt gemensamma kriterier för alla. 

När jag rensade bland mina papper häromdagen hittade jag en artikel med titeln The Balanchine Woman av Ann Daly. Daly citerar Lincoln Kirstein, som skriver (översättning finns längst ner i inlägget):

”Balanchine has been responsible for a philosophy that has treated girls as if they were as athletic as their brothers. He has proved that they can be fiery hummingbirds rather than dying swans, with the capacity of channel swimmers.”

Längre fram i artikeln påpekar Daly:

”And, of course, there is no biological reason for the exclusion of men from pointe work.”

Vi är alla olika med olika förutsättningar att dansa på olika sätt, men hur vi kan dansa och hur bra vi kan dansa är oberoende av vilket kön vi tillhör eller förmodas tillhöra.

Att ha samma förväntningar på alla elever – eller ännu hellre olika förväntningar på alla – är alltså ytterligare ett sätt att göra din danssal mer jämställd. Här kommer den sammanfattande tipslistan:

1. Lägg märke till om och när du bedömer elevers arbete utifrån deras (förmodade) könstillhörighet.
2. Försök istället bedöma elever utifrån deras individuella förutsättningar och utveckling.

Fotnot: Resten av Ann Dalys artikel handlar, tvärtemot vad citaten antyder, om hur Balanchine objektifierar kvinnor – eller snarare Kvinnan – men trots detta har alltså Balanchine visat att det inte behöver vara någon skillnad på mäns och kvinnors dansprestationer. 

Min översättning av citaten:

”Balanchine har skapat en filosofi, som behandlar flickor som om de vore lika atletiska som sina bröder. Han har bevisat att de kan vara eldiga kolibrier snarare än döende svanar, med en kanalsimmares kapacitet.”
"Och självklart finns det ingen biologisk orsak till exkluderandet av män från tåspetsteknik."

Muskler och klass

Imorse ramlade jag av en händelse in i ett nytt program på P1. Det heter Upploppet och handlar om idrott och träning ur olika perspektiv. Dagens program, det första i serien, handlade om muskler och klass. Så himla intressant! På många sätt tangeras det jag har skrivit om dansare och överträning, ortorexi, olika kulturer i dansvärlden och annorstädes och en del annat i programmet, där en idrotts- och biologi lärare, en muskelbyggare och en dansare i New Yorks tunnelbana intervjuas. De talar om hur de bemöts på grund av kroppens utseende i olika sammanhang och på olika platser. Samma kropp kan väcka beundran eller förakt beroende på vilka associationer den ger i en viss grupp. Gång på gång men på olika sätt återkommer tanken att har man ingenting har man i alla fall sin kropp.

Lyssna på hela programmet här.

Våga vila!

”What is it with you dancers? Why can’t you relax?” ”Vad är det med er dansare? Varför kan ni inte slappna av?” Det sa en teaterperson, som kom in och gästundervisade i min klass en gång tidigt i min utbildning. Det hon påpekade, att dansare är jättedåliga på att slappna av trots sin goda kroppskännedom, är märkligt men typiskt. Men vad är det som gör att vi är så dåliga på det?

Saken var den att vid den tidpunkt vi hade den här teaterundervisaren uppmanade vår huvudundervisare (som vi hade i modern dans och improvisation) oss regelbundet att aldrig slappna av. Hon berättade om hur hon själv, när hon var student, brukade sitta på tåget hem och träna insidorna av låren genom att hålla ihop benen på samma sätt som man gör i Grahamteknik. Hon brukade också, enligt egen utsago, sova i grodställning, för att ta vara på tiden. Sömnen hade ju annars varit åtta bortslösade timmar per dygn!

Det jag berättar om är en enskild episod på en enskild skola, men dessvärre genomsyrar sättet att tänka hela dansvärldens kultur. Överallt möter jag horder av dansare, som är övertygade om att varje stund de vilar är en bortslösad eller till och med syndig stund. Vila framkallar hos många dansare samma känsla som mat hos anorektiker. En sådan kultur borgar naturligtvis inte för friska, glada dansare med långa karriärer. Att uppmuntra sådana känslor och sådant beteende hos sina elever/studenter strider mot all vetenskap och är helt enkelt inte klokt. Det är bara en av anledningarna till att det är viktigt att dansundervisare har utbildning och inte enbart erfarenhet av dansvärlden.

Inte bara för att må bra, utan också för att utvecklas i sin dans, behöver alla såväl näring och vila som träning. Faktiskt är det så att träning bryter ner kroppen och först när vi vilar och fyller på med mat byggs kroppen upp igen och blir lite starkare än före träningen! Det här med mat brukar vara ganska lätt att övertyga folk om, men vila är många av någon anledning mer tveksamma inför. Därför vill jag säga nu att vila är lika viktigt som att äta.

Jag säger det igen.

Att vila är lika viktigt som att äta.

Steg 1 är att sova cirka åtta timmar per dygn. När vi sover vilar både kroppen och sinnet. Hjärnan får chans att bearbeta alla intryck vi fått under den vakna tiden och kroppens celler reparerar och reproducerar sej. Steg 2 är att inte vara aktiv hela tiden. Träning är bra, men får motsatt effekt om du tränar sexton timmar om dagen. Om du tränar varje dag, vila ordentligt de timmar du inte tränar. Tillåt dej själv att sjunka ner i soffan eller på gräsmattan och slappna av. Du behöver inte ens göra en medveten avslappning, typ yoga nidra. Tänk på något helt annat en stund! Och kom ihåg att du faktiskt kanske inte behöver träna varje dag. Är det så att du tränar mycket, men inte utvecklas så mycket? Du kanske till och med går bakåt? Prova i så fall hellre att träna lite mindre än att träna ännu mer. Tre pass i veckan kan vara mer effektivt än fem. Tror du mej inte? Ge det en chans! Prova i några veckor. Sedan kan du återgå till din gamla rutin, om det inte funkar.

Läs också:

Ortorexi

Behöver dansare näringslära?

Överträning, del 5: Åter till träningstriangeln

Överträning, del 2: Träningstriangeln

Muskler dansare använder, del 4: Quadriceps femoris

Framsida lår var länge en något föraktad muskelgrupp i dansvärlden. Under min utbildning sa undervisarna ofta att man inte skulle jobba med framsida lår. På något sätt skulle man använda baksidan av låret för att göra développé och man skulle göra allt man kunde för att slappna av i framsida lår, när man sträckte benen från plié. Detta är naturligtvis helt orimligt och glädjande nog kan jag konstatera att jag inte har hört något av detta de senaste åren.

Benets muskler. Från wikimedia.org

Största delen av framsida lår består av quadriceps femoris, en stor fyrdelad muskel, som ger låret dess bulliga form. Ytterst ligger rectus femoris, som har sitt ursprung på bäckenbenet. Därunder ligger vastus lateralis, vastus medialis och vastus intermedius bredvid varandra på rad, skulle man kunna säga. Lateralis längst ut mot utsidan av låret, intermedius i mitten och medialis längst in mot insidan av låret. Alla fyra fäster i knäskålssenan, som ligger över knäleden och sitter fast på skenbenet. 

Muskelns funktion är att sträcka benet. Det betyder att dansare använder den till exempelvis plié, développé, alla hopp samt för att ta sej ner till och upp från golvet. Precis som alla andra människor använder vi den också för att gå och springa. Dessutom stabiliserar den knäet. Alltså en väldigt viktig muskel för dansare (och andra).

På sätt och vis kan jag förstå den där idéen om att försöka slappna av i framsida lår. Quadriceps är en stark muskel, som kroppen gärna använder, och många använder den för mycket, så att den blir överansträngd. Dock måste vi använda den för alla de ovan nämnda rörelserna. Precis som i alla andra sammanhang handlar det alltså om att jobba så effektivt som möjligt och använda rätt muskler och rätt mängd kraft för den aktuella rörelsen.

Knäböj med skivstång. Från billigtkosttillskott.com

Jag kommer bara rekommendera en enda övning för quadriceps femoris, nämligen en klassiker för styrketränare: knäböj. Knäböj betyder i praktiken att sätta sej på huk och resa sej igen, företrädesvis med en del extra tyngd. Börja dock med att lära dej rörelsen innan du börjar använda skivstång eller andra vikter! Det kan kännas ovant för dansare, som är vana vid att göra plié. I knäböj är hälarna hela tiden kvar i golvet. Tyngden av bäckenet hamnar därför bakom hälarna och du måste luta dej framåt för att inte falla bakåt. Du får inte luta för mycket! Ryggen bör vara parallell med underbenen genom hela rörelsen. Gör rörelsen långsamt i början! När du kan utföra den tekniskt korrekt och har tränat upp styrkan en del kan du börja göra den snabbare, för att få bättre explosivitet som du behöver för att hoppa. Till slut kan du till och med lägga till ett hopp i slutet av uppgången från huk. Ta hjälp av en gyminstruktör för att veta när det är dags att gå vidare till nästa steg!

TESTA DEJ SJÄLV

För att se om träningen ger resultat kan du testa hur högt du hoppar på följande sätt: Fäst ett måttband i ett bälte eller liknande i midjan. Stå i upprätt position med fötterna höftbrett isär med en linjal eller liknande fasttejpad i golvet precis framför fötterna. Låt måttbandet löpa under linjalen. Hoppa rakt upp i luften och landa på samma ställe. Läs av måttbandet och se hur långt det har dragits ut under linjalen. Så högt hoppade du!

Hur högt folk hoppar beror på ålder, kön och träning. Kvinnor 20-24 år hoppar i genomsnitt 38,51 cm medan män i samma ålder i genomsnitt hoppar 53,48 cm. Kvinnor 50-54 år hoppar i medel 25,73 cm och män i samma åldersgrupp 39,33 cm. Pierre Johansson och Leif Larsson jämför i sin bok Muscle Action Quality (där jag hittat både statistiken och övningen ovan) en grupp konståkare, som vid ett test hoppade runt 60 cm (kvinnor) respektive 70 cm (män), med en av Sveriges bästa tyngdlyftare, som vid samma tillfälle hoppade 85 cm! Konståkare tränar mycket hoppteknik, vilket alltså syns om man jämför med genomsnittet, men tyngdlyftare tränar ingen hoppteknik alls. Däremot tränar de en del knäböj eller liknande övningar. Var alltså inte rädd för tung styrketräning som komplement till din dansträning! Du kommer inte bli stel eller bulkig eller sämre dansare på något sätt. Tvärtom! Okej, kanske kommer dina lårmuskler synas, men vad gör det? Du kanske dubblar höjden på dina hopp med tiden.

Kaliber om elitidrottande barn

De senaste tre söndagarna har P1-programmet Kaliber handlat om barn, som idrottar på elitnivå. Programmen finns fortfarande att lyssna på på Sveriges Radios hemsida. Den första delen handlar om skador. Det är skrämmande att höra barnen och ungdomarna berätta om hur de tar alvedon i smyg och manipuleras av sina tränare att tävla, även när de är skadade eller sjuka. Man vill ju inte svika laget.

Andra delen handlar om den psykiska press elitidrottande barn utsätts för. Pappan till en åttaårig tennisspelare menar att "man [åttaåringen] måste ha respekt för att man blir tilldelad resurser". Det vill säga, om klubben satsar på en får man ställa upp och träna sina fyra dagar i veckan och åka på tävlingarna. Man kan inte bara hoppa över, för att man har lust att göra något annat. En gång fick åttaåringen lov att ställa in en träning och leka med en kompis istället, när han hade spelat 21 dagar i rad.

Tredje delen ifrågasätter om elitsatsningarna på barn är förenliga med FN:s konvention om barns rättigheter. Där sägs att träningen alltid ska ske på barnens villkor och utifrån varje barns förutsättningar och vilja.

Alla tre programmen hade lika gärna kunnat handla om barn i yrkesförberedande dansutbildning. Allt som sägs är egentligen överförbart på dansvärlden. Man lär sej att bita ihop om sin fysiska smärta och att utstå den psykiska pressen. Kanske tar man smärtstillande och febernedsättande, för att kunna träna eller uppträda i alla lägen. Man offrar sin fritid och de vänner som inte dansar och lär sej att vara tacksam för att man har kommit in på skolan, blir "tilldelad resurser" eller får möjlighet att leva sin dröm. Man lär sej att inte ifrågasätta.

Jag rekommenderar verkligen alla att lyssna!

Tyngdlyftning för dansare?

Rim Jong Sim från Nordkorea tog OS-guld i tyngdlyftning 2012.
Från hd.se

Den här veckan har det varit kursstart för de kurser jag ska läsa den här terminen. I torsdags var jag därför i Kalmar - och tränade tyngdlyftning. Kursen heter Idrottens träningslära - optimal styrkeutveckling och tydligen är tyngdlyftning den optimala träningen för typ alla. Man tränar styrka, rörlighet och explosivitet samtidigt och för hela kroppen på en gång, fast man bara gör ett par olika rörelser.

Förutom att öva de två tyngdlyftningsgrenarna ryck och stöt fick vi göra en så kallad fysprofil. Det är ett test, som är framtaget av Sveriges Olympiska Kommitté (SOK), med vilket man kan utvärdera sin fysiska förmåga. Vi gjorde enbart styrkedelen av testet och mitt resultat var ganska nedslående. Det vore alltså inte helt fel med lite tyngdlyftning för min del.

Även barn kan tydligen träna tyngdlyftning utan fara.
Det kommer jag förmodligen skriva mer om längre fram.
Från allvarforelek.com

Ändå hade jag ganska svårt att direkt koppla tyngdlyftningen till dansen. Hur skulle jag kunna implementera det jag lär mej på kursen i min undervisning? Vi har sällan tillgång till skivstänger eller annan gymutrustning (eller tunga saker över huvud taget) i dansstudior. Jag kan såklart uppmana mina elever att gå och lyfta på andra tider, men hur ska jag kunna motivera dem? Sedan läste jag i en av kursböckerna om hur författarna under en period hade arbetat med en grupp konståkare. De hade gjort fysprofil på dem och då bland annat testat hur högt de kunde hoppa på stället. Konståkarna hoppade runt 60-70 cm (vilket är ungefär dubbelt så högt som snittet för andra människor i samma ålder). Att hoppa högt är viktigt för konståkare - precis som för dansare. Med höga hopp kan man göra dubbla - eller kanske till och med trippla - tours en l'air* och många entrechats**. Medan konståkarna höll på med sina hoppförsök kom en tyngdlyftare förbi och kollade in vad de gjorde. För skojs skull ville även han göra testet. I jeans och plasttofflor och helt ouppvärmd ställde han sej mellan fotocellerna och hoppade 85 cm. Som ni förstår blev konståkarna genast mycket intresserade av att träna tyngdlyftning.

Där har vi nåt! tänkte jag, när jag läste anekdoten ovan. Där är något, som jag kan koppla till dansen. Jag hoppas på fler sådana motiverande insikter under kursens gång. Jag har länge anat att starka dansare är bra dansare, men jag har inte riktigt haft några konkreta eller vetenskapliga argument för det. Jag har inte heller varit säker på hur vi ska nå dit. Förhoppningsvis kommer den här kursen revolutionera min undervisning.

*Hela varv i luften. För att dansa rollen som narr, som finns med i de flesta klassiska baletter, måste man kunna göra dubbla.

**Slå ihop benen i luften. Mästaren på det hoppet var den ryske dansaren Vaslav Nijinskij, som enligt utsago kunde göra entrechat dix - alltså slå ihop benen tio gånger innan han landade.

Ny studie om elitidrottare och energiunderskott

Forskare vid Lunds och Köpenhamns universitet har kommit med en ny studie, som visar att uppemot hälften av alla kvinnor som idrottar på elitnivå har så stort energiunderskott att det leder till benskörhet och utebliven mens (P1). En konståkare berättar för Ekot att det inte är något ovanligt att mensen försvinner. Det är något man får räkna med. Tidigare forskning visar att 20% av alla kvinnliga idrottare på elitnivå har ätstörningar, men det är alltså betydligt fler än så som äter för lite. Den här studien är högst relevant även för dansare, eftersom precis samma problematik finns där. Jag har inga siffror varken på ätstörningar, benskörhet eller utebliven menstruation hos dansare, men om jag jämför mina erfarenheter med nämnda konståkares och forskares kommer jag fram till följande:

• Dansare* tränar ungefär lika mycket som konståkare, cirka 25 timmar i veckan (ibland lite mer, ibland lite mindre). Utan att veta jättemycket om konståkning kan jag tänka mej att dansares och konståkares träning liknar varandra en hel del. Dansare tränar mycket teknik, rörlighet och interpretation**, men inte så mycket styrka eller kondition.
• Dansare vill också vara smala och/eller uppmanas av sina lärare att bli/fortsätta vara det. Särskilt på kvinnliga dansare är pressen stor att hålla nere vikten (se tidigare inlägg om detta). 
• Kunskapen inom dansvärlden är generellt ganska liten när det gäller kost och näringslära. Hur mycket man måste äta och vad är tämligen oklart för de flesta, särskilt de unga, och när man hela tiden uppmanas att vara smal är det lätt att tro att man inte borde äta så mycket. Ätstörningar är vanligt (men det är det ju bland alla kvinnor), men även de som inte egentligen har någon störning kan ha svårt att få i sej så mycket energi som man behöver. Jag personligen har aldrig haft någon ätstörning, men jag fattade inte förrän häromåret - långt efter att jag slutat träna på elitnivå - hur mycket jag verkligen hade behövt äta.
• Jag har också fått och får fortfarande kommentarer om hur mycket jag äter. Precis som forskaren Anna Melin säger till ekot: "Ska du äta allt det där?" Men också: "Det är ju skönt att se att du äter ordentligt i alla fall." Vadå i alla fall? Trots att jag är smal? Men även tjocka kvinnor får kommentarer om sitt matintag.

Återigen är min slutsats att det behövs större kunskap och mindre fokus på utseendeideal i dansvärlden - och tydligen också i idrottsvärlden. Det är inte acceptabelt att unga, starka människor sliter ut sina kroppar och får men för livet helt i onödan. Det intressanta med den här studien, tycker jag, är att det inte är den hårda träningen i sej som gör kvinnorna sköra och infertila, utan det bristande matintaget.

*I det här inlägget använder jag termen dansare om dem som tränar på proffsnivå, det vill säga yrkesverksamma och studenter på yrkesutbildningar.

**Presentation/tolkning/uttryck.

Läs också:

Smalhets, del 6: Det handlar om genus och demokrati

Mina andra inlägg om smalhets och hälsa

Tolv myter om dansträning

1. Man måste vara ung. Det här har vi pratat om förut. Med risk för att verka tjatig säger jag nu en gång till: Dans är inte bara för unga. Dans är för alla. Läs mer under etiketten ålder.
2. Man måste vara vig. Nej, det måste man inte. Däremot är chansen stor att man blir ganska vig, eftersom dansträning innehåller mycket rörlighetsträning. Läs mer under etiketten rörlighet.
3. Man måste vara smal. Än en gång: NEJ. Man måste inte vara smal. Det finns ett smalideal i dansvärlden (precis som i världen utanför), men det finns absolut ingenting som hindrar att vem som helst oavsett vikt och kroppsstorlek dansar och njuter av att göra det. Läs mer under etiketten smalhets.
4. Man måste ha bra koordination. Alltså, om man skulle ha alla de egenskaper, som vi tränar i dansen, skulle man ju inte behöva träna. Precis som rörligheten förbättras koordinationen för de flesta genom dansträningen.
5. Man måste ha taktkänsla. Hm, det här med ”taktkänsla” är ett kapitel för sej. Det finns många olika typer av musikalitet och alla kan de tränas genom dans. Vissa har verkligen en känsla för musiken. Den sitter tydligen i höger hjärnhalva. Den gör att de kan dansa med musiken, följa den och leka med den utan att kunna någon som helst musikteori. Faktiskt har folk med en sådan känsla i många fall snarare extra svårt att förstå teorin. Sen finns de, som är precis tvärtom. De måste räkna varje taktslag, för att ha någon som helst aning om var de är i musiken. Å andra sidan har de lätt för att strukturera och dela in musiken. Mer detaljer och mindre helhet, alltså. Den förmågan sitter i vänster hjärnhalva. Och så finns förstås en skala däremellan. Dessutom lyssnar vissa mest på pulsen, andra på rytmen, ytterligare andra på melodin och några lyssnar bara på den eventuella texten. En del verkar inte lyssna på musiken alls, men de kan dansa ändå.
6. Man måste börja när man är pytteliten. Ännu ett ämne som varit uppe flera gånger här på bloggen. Jag har aldrig riktigt förstått det påståendet. Det verkar halvt i mina öron och borde följas av: ”…för annars…” Ja, annars vadå? Nä, låt oss stryka det här påståendet helt och hållet. Sanningen är att man kan börja precis när som helst i livet. Beroende på när man börjar kommer man ha lite olika fysiska, mentala och emotionella förutsättningar, men det betyder inte att det är för sent (det kan möjligen vara för tidigt, men låt mej återkomma till det vid ett senare tillfälle). Man kan till och med bli professionell dansare, även om man börjar sent – om man vill det. Läs mer under etiketten ålder.
7. Dans är en tjejgrej. Hörde ni inte? Dans är för alla oavsett allt. Det spelar ingen roll vad man har för biologiskt eller socialt kön eller vad man identifierar sej som. I dansen kan alla få tillgång till en massa olika sidor hos sej själva. Läs mer under etiketten genus.
8. Alla killar som dansar är bögar. Inte sant! Jag känner och har känt många killar/män som dansar. Vissa av dem tänder på på killar, men många tänder på tjejer. Jag skulle kunna sträcka mej till att gå med på att bögar är överrepresenterade i dansvärlden jämfört med resten av samhället, men det är inte så att alla manliga dansare är homosexuella. Inte ens de flesta. Inte ens hälften (av de jag har träffat). Den eventuella överrepresentationen tror jag kan ha flera orsaker. Låt mej återkomma till det vid ett senare tillfälle.
9. Man blir bög av att dansa. Men kom igen. Att man lär sej att hantera sin kropp och får tillgång till sina känslor förändrar inte ens sexuella läggning. Det gör inte det. Punkt.
10. Dansträning innebär ingen egentlig fysisk träning. Jo, det är det. Vi tränar rörlighet, styrka, koordination och teknik varje lektion. Vid vissa tillfällen och framför allt i vissa genrer tränar vi också kondition/uthållighet. Man blir starkare, rörligare, bättre koordinerad, bättre placerad (hållning) och mer medveten om kroppen hela tiden. Och man svettas. Ordentligt.
11. Man bara hoppar runt lite. Eh… nej. Dansträning är (i bästa fall) strukturerad och välplanerad. Varje övning har ett syfte och ett eller flera mål. Ibland hoppar vi omkring, för att till exempel öva hopp eller kanske rumsuppfattning.
12. Man bara leker. Vadå ”bara”? Det händer att vi leker. Personligen tycker jag vi ska leka så mycket som möjligt. Att leka är att skapa. Att skapa är att leka. Och till syvende og sist är det skapande vi håller på med. I leken sker dessutom en massa lärande utan att det känns jobbigt eller prestigefullt. Kanske känns inte alltid teknikträningen så himla lekfull, men mitt mål är att också den delen av lektionen ska vara lustfylld. MEN en viktig skillnad är att vi inte samlas i ett rum och leker fritt. Det finns alltid ramar (syfte och mål) och vi leker framför allt fysiskt. Ibland leker vi kanske en viss genre. Ibland leker vi något annat. Läs mer under etiketten lek.

Dans och fotboll

Från zimbio.com

Dans och fotboll, två oförenliga företeelser – eller? När man med dansarögon ser hur fotbollsspelare ser ut och rör sej är det lätt att bli avskräckt. Fotbollsspelare är ofta kompakta och ganska orörliga med bulkiga lår och en armföring som kan få en att ta sej för pannan. När jag tänker på saken är nog fotbollsspelare de idrottare vars kroppar är mest olika dansares dito.

Från shaunwill.blogspot.com

Låt dej dock inte förledas av utövarnas olika yttre. Faktum är att dansträning och fotbollsträning går utmärkt att kombinera. Det är alltid bra att använda kroppen på olika sätt. Monotont arbete är slitsamt, så variationen i sej gör att kroppen mår bättre. Genom fotbollsträningen kan dansare dessutom träna upp snabbhet, explosivitet och medvetenhet om andra människor i rummet (de andra spelarna) – sådant som vi kan ha mycket nytta av i dansen. På motsvarande sätt kan fotbollsspelare träna upp rörlighet, rumsuppfattning och känsla för rytm genom att dansa. Det finns faktiskt fotbollsklubbar som har fattat det här och lägger in dans regelbundet som en del av sin träning. Frågan är när dansskolor ska börja plocka in fotboll för att komplettera dansträningen.

Fotnot: En av Sveriges främsta koreografer, Örjan Andersson, var fotbollsspelare innan han istället valde att satsa på en professionell karriär som dansare.

Varför dansa balett som vuxen?

Från brittanypollack.blogspot.com

1. Det är roligt.
2. Fysisk träning stärker både skelett och muskler.
3. I baletten jobbar man metodiskt igenom hela kroppen med kontroll och noggrannhet. Läraren tittar också hela tiden och korrigerar eventuella misstag. Risken för skador på grund av felaktig teknik eller dålig hantering av kroppen är alltså betydligt mindre än på ett gympass eller liknande gruppträning.
4. Stort fokus ligger på det som i danssammanhang kallas placering, vilket är detsamma som icke-dansare kallar hållning. Baletträning ger alltså en fin och hälsosam hållning.
5. Man tränar inte bara de stora muskelgrupperna, som man ofta gör på gym eller gympa. I balett måste man hitta och lära sej kontrollera de små, stabiliserande musklerna runt knän och fotleder, djupt liggande rotationsmuskler och alla de nyanser som gör armar och fötter uttrycksfulla.
6. Som barn undersöker och utforskar vi kroppens möjligheter hela tiden i leken. Att börja dansa som vuxen innebär en ny chans att lära känna kroppen, ta kontroll över den, njuta av den och upptäcka hur man kan använda den.
7. Man får fysisk, musikalisk och konstnärlig träning på samma gång.
8. Balettens rörelsespråk är vackert och harmoniskt med långa, mjuka linjer. När man dansar balett får göra vackra rörelser och därigenom uppleva sej själv som vacker.
9. Man får chans att leva ut alla sina gamla prins/ess/drömmar.
10. Musiken är dramatisk och inspirerande.
11. Om man tycker att miljön på gymmet är lite för bufflig, frustande och slamrig och att den på yogacentret är lite för eterisk, blundande och fylld av rökelse är danssalen en perfekt träningslokal, liksom mitt emellan. Där finns både lugn disciplin och energifull glädje.

Lyxigt att jobba med en elev i taget

Jag har en elev, som skadade sej ganska allvarligt i slutet av vårterminen. Hen har fått läkarhjälp och rehabträning och har återhämtat sej förvånansvärt snabbt under sommaren. De sista veckorna nu innan terminen börjar träffar jag henom några gånger i veckan, för att hjälpa henom bygga upp danstekniken igen. Rehabträningen har gjort stor nytta, men den har inte dansfokus. Den här eleven är vanligtvis på en avancerad nivå, men nu jobbar vi mycket grundläggande och går sakta framåt. Det är bitvis frustrerande för eleven, men ofta också glädjande, när hen upptäcker att hen klarar mer än hen trodde.

För mej är inte frustrerande. Tvärtom! Det är en fantastisk lyx att få jobba med en elev ensam. Jag har möjlighet att verkligen iaktta henom och lägga märke till små, små detaljer, som behöver korrigeras. Eleven får också chans att ställa frågor, som gäller just henom och undervisningen anpassas helt efter hens behov. Framstegen vi gör är enorma, vilket är tillfredsställande både för eleven och för mej. Det får mej att önska att det var möjligt att jobba mer så även under terminerna.