Folkpartiet bevisar ännu en gång sitt förakt för forskning

Vetenskapsrådet har kommit med en ny rapport, som bygger på flera forskningsprojekt och som visar att betyg har mycket liten betydelse för elevers skolresultat. Om det har någon effekt för några elever så är det en negativ sådan för de lågpresterande, alltså de som redan har det jobbigt i skolan. [Läs mer här] Imorse var en vänsterpartist och en folkpartist inbjudna till P1-morgon för att diskutera rapporten. Inget oväntat kom upp i debatten. Vänsterpartisten konstaterade att Vetenskapsrådets resultat stödjer deras politik och folkpartisten grymtade missnöjt att betyg från år 4 ändå är en bra idé.

Lite överraskande är det ändå att folkpartisten uppvisar en så obstinat attityd. Han försöker inte förklara bort resultaten, utan påstår krasst att Vetenskapsrådet måste ha fel. När programledaren ställer mer detaljerade frågor får hon svaret: "Jag har inte läst den här rapporten." Det var då jag på riktigt vaknade till där jag stod och pysslade med min frukost. Jag började faktiskt till och med skratta. Han har inte läst rapporten. Hur är det ens möjligt? Hur kan en låta bli att läsa en rapport som en är inbjuden att debattera i radio? Okej att han kanske har diskuterat betyg så mycket att han tycker att han kan alla argument utantill, men debatten handlade inte om betyg i allmänhet. Den handlade om just den här rapporten. Och han har inte läst den.

För att summera: Folkpartiet driver frågan om betyg i allt lägre åldrar. Vetenskapsrådet presenterar en rapport som - precis som all annan pedagogisk forskning - visar att betyg har mycket liten betydelse för de flesta elever och snarast negativ betydelse för elever med svårigheter. Folkpartiets representant låter bli att läsa rapporten men väljer att ändå hävda med bestämdhet att Vetenskapsrådet har fel.

Jag är så glad att detta forskningsföraktande parti inte längre har makten över utbildningsdepartementet.

Muskler och klass

Imorse ramlade jag av en händelse in i ett nytt program på P1. Det heter Upploppet och handlar om idrott och träning ur olika perspektiv. Dagens program, det första i serien, handlade om muskler och klass. Så himla intressant! På många sätt tangeras det jag har skrivit om dansare och överträning, ortorexi, olika kulturer i dansvärlden och annorstädes och en del annat i programmet, där en idrotts- och biologi lärare, en muskelbyggare och en dansare i New Yorks tunnelbana intervjuas. De talar om hur de bemöts på grund av kroppens utseende i olika sammanhang och på olika platser. Samma kropp kan väcka beundran eller förakt beroende på vilka associationer den ger i en viss grupp. Gång på gång men på olika sätt återkommer tanken att har man ingenting har man i alla fall sin kropp.

Lyssna på hela programmet här.

Kaliber om elitidrottande barn

De senaste tre söndagarna har P1-programmet Kaliber handlat om barn, som idrottar på elitnivå. Programmen finns fortfarande att lyssna på på Sveriges Radios hemsida. Den första delen handlar om skador. Det är skrämmande att höra barnen och ungdomarna berätta om hur de tar alvedon i smyg och manipuleras av sina tränare att tävla, även när de är skadade eller sjuka. Man vill ju inte svika laget.

Andra delen handlar om den psykiska press elitidrottande barn utsätts för. Pappan till en åttaårig tennisspelare menar att "man [åttaåringen] måste ha respekt för att man blir tilldelad resurser". Det vill säga, om klubben satsar på en får man ställa upp och träna sina fyra dagar i veckan och åka på tävlingarna. Man kan inte bara hoppa över, för att man har lust att göra något annat. En gång fick åttaåringen lov att ställa in en träning och leka med en kompis istället, när han hade spelat 21 dagar i rad.

Tredje delen ifrågasätter om elitsatsningarna på barn är förenliga med FN:s konvention om barns rättigheter. Där sägs att träningen alltid ska ske på barnens villkor och utifrån varje barns förutsättningar och vilja.

Alla tre programmen hade lika gärna kunnat handla om barn i yrkesförberedande dansutbildning. Allt som sägs är egentligen överförbart på dansvärlden. Man lär sej att bita ihop om sin fysiska smärta och att utstå den psykiska pressen. Kanske tar man smärtstillande och febernedsättande, för att kunna träna eller uppträda i alla lägen. Man offrar sin fritid och de vänner som inte dansar och lär sej att vara tacksam för att man har kommit in på skolan, blir "tilldelad resurser" eller får möjlighet att leva sin dröm. Man lär sej att inte ifrågasätta.

Jag rekommenderar verkligen alla att lyssna!

Ny studie om elitidrottare och energiunderskott

Forskare vid Lunds och Köpenhamns universitet har kommit med en ny studie, som visar att uppemot hälften av alla kvinnor som idrottar på elitnivå har så stort energiunderskott att det leder till benskörhet och utebliven mens (P1). En konståkare berättar för Ekot att det inte är något ovanligt att mensen försvinner. Det är något man får räkna med. Tidigare forskning visar att 20% av alla kvinnliga idrottare på elitnivå har ätstörningar, men det är alltså betydligt fler än så som äter för lite. Den här studien är högst relevant även för dansare, eftersom precis samma problematik finns där. Jag har inga siffror varken på ätstörningar, benskörhet eller utebliven menstruation hos dansare, men om jag jämför mina erfarenheter med nämnda konståkares och forskares kommer jag fram till följande:

• Dansare* tränar ungefär lika mycket som konståkare, cirka 25 timmar i veckan (ibland lite mer, ibland lite mindre). Utan att veta jättemycket om konståkning kan jag tänka mej att dansares och konståkares träning liknar varandra en hel del. Dansare tränar mycket teknik, rörlighet och interpretation**, men inte så mycket styrka eller kondition.
• Dansare vill också vara smala och/eller uppmanas av sina lärare att bli/fortsätta vara det. Särskilt på kvinnliga dansare är pressen stor att hålla nere vikten (se tidigare inlägg om detta). 
• Kunskapen inom dansvärlden är generellt ganska liten när det gäller kost och näringslära. Hur mycket man måste äta och vad är tämligen oklart för de flesta, särskilt de unga, och när man hela tiden uppmanas att vara smal är det lätt att tro att man inte borde äta så mycket. Ätstörningar är vanligt (men det är det ju bland alla kvinnor), men även de som inte egentligen har någon störning kan ha svårt att få i sej så mycket energi som man behöver. Jag personligen har aldrig haft någon ätstörning, men jag fattade inte förrän häromåret - långt efter att jag slutat träna på elitnivå - hur mycket jag verkligen hade behövt äta.
• Jag har också fått och får fortfarande kommentarer om hur mycket jag äter. Precis som forskaren Anna Melin säger till ekot: "Ska du äta allt det där?" Men också: "Det är ju skönt att se att du äter ordentligt i alla fall." Vadå i alla fall? Trots att jag är smal? Men även tjocka kvinnor får kommentarer om sitt matintag.

Återigen är min slutsats att det behövs större kunskap och mindre fokus på utseendeideal i dansvärlden - och tydligen också i idrottsvärlden. Det är inte acceptabelt att unga, starka människor sliter ut sina kroppar och får men för livet helt i onödan. Det intressanta med den här studien, tycker jag, är att det inte är den hårda träningen i sej som gör kvinnorna sköra och infertila, utan det bristande matintaget.

*I det här inlägget använder jag termen dansare om dem som tränar på proffsnivå, det vill säga yrkesverksamma och studenter på yrkesutbildningar.

**Presentation/tolkning/uttryck.

Läs också:

Smalhets, del 6: Det handlar om genus och demokrati

Mina andra inlägg om smalhets och hälsa

Ortorexi

Idag talades det om ortorexi på P1 morgon (lyssna här). Ortorexi är (ännu) ingen psykiatrisk diagnos, men syndromet definierades i slutet av 1990-talet och handlar om fixering vid en "hälsosam" livsstil. Problemet är förstås att fixering sällan är särskilt hälsosamt. Personer med ortorexi hakar ofta på olika kosttrender och dieter, för att sedan byta till en annan och så ytterligare en. Syftet är inte nödvändigtvis att gå ner i vikt, utan är oftast kopplat till träning. Ortorektiker tränar ofta maniskt och får ångest när de missar ett träningspass eller har ätit något onyttigt. På vissa punkter liknar ortorexi anorexi och andra ätstörningar, men är som sagt inte fixerat vid vikt eller att bli smal.

Jag undrar hur vanligt ortorexi är bland dansare. Förmodligen ganska vanligt. Många dansare är helt fixerade vid sin träning, har sociala svårigheter eftersom de inte "kan" äta vanlig mat eller måste träna hela tiden, får fysiska besvär som led- och muskelvärk på grund av överträning, och så vidare. De uppfyller alltså många av eller alla kriterierna för ortorexi. I P1 morgon intervjuas dansaren Lisa Jisei, som tidigare har haft stora besvär med hetsträning. Det hon berättar, skulle jag vilja påstå, är inget unikt i dansvärlden. Tyvärr.

Förresten snubblade jag, kort efter att jag hört programmet, över boken Grundläggande näringslära för dansare av Gita Sandberg - en bok som jag hittills på något sätt lyckats missa. Större kunskap tror jag kan förebygga många av de problem som finns i dansvärlden, så jag ser mycket fram emot att läsa boken!

Läs också:
Besatt av träning i SvD
Besatt av sin kropp i Mitt i Söderort Farsta

Det vackra i att jobba med ungdomar

Ett av mina favoritprogram på radio är Tankar för dagen. Idag berättar författaren Katarina Kieri om sina författarsamtal i grundskolans senare år, varför motståndet hos eleverna är så stort och hur bra det ändå brukar bli till slut. Det är mycket, mycket fint. Lyssna här!

Status och lön, del 1

Det var det där med status. Läraryrkets status, närmare bestämt. Den ska ju höjas i det närmaste, i alla fall om det blir som det är tänkt med införandet av lärarlegitimation. Men introduktionsår och legitimation är inte nog, enligt regeringen. Intagningskraven till lärarprogrammet måste också skärpas. Det ska vara svårt att komma in och svårt att komma ut och när man väl kommer ut ska man ändå inte vara riktigt klar. Och ändå räcker inte det, säger lärarfacken. För att höja statusen och locka fler toppstudenter till yrket måste lönen höjas markant. Mer utbildning, mer sållning och mer pengar. Då kommer folk att börja respektera lärarna. Det säger facken och det säger regeringen, men jag undrar:

1. Hur många icke-lärare vet vilka intagningskraven är till lärarutbildningen?
2. Hur många icke-lärare vet hur svårt eller lätt det är att bli godkänd på kurser och tentor inom lärarutbildningen?
3. Hur många icke-lärare vet vad en lärare i genomsnitt tjänar?

Jag har inte kollat, så jag har inga svar, men en sak är jag säker på: Om man får höra en sak sägas gång på gång börjar man till slut tro på den. Om regeringen likt en LP-skiva med hack i outtröttligt upprepar att det är betygstrappans bottenskrap som kommer in på lärarutbildningen tror folk i allmänhet naturligtvis att det är så. Om facken på samma sätt använder argumentet att det kommer locka bättre studenter till utbildningen, om lönen höjs, bekräftar de regeringens påstående - och ännu fler kommer tro på det. Om massmedia dessutom öser på med den ena dokumentärserien efter den andra, som handlar om hur katastrofalt dålig den svenska skolan och dess lärare är, är läraryrkets status snart totalt raserad. Det verkar nästan vara en konspiration.

Så här skulle jag vilja att det var istället:

• Regeringen borde säga: "Vi har 180000 kompetenta lärare i Sverige! Nu ska vi tänka ut strategier för att göra det möjligt för dem att använda sin kompetens på bästa sätt."
• Regeringen borde också säga: "De som verkligen vill bli lärare ska komma in på lärarutbildningen! Sedan ska utbildningen ge dem alla verktyg de behöver för att kunna utöva sitt yrke."
• Facken borde säga: "Vi har 180000 kompetenta lärare i Sverige! Vi är så grymma att vi borde få 10000:- mer i lön. Det förtjänar vi!"
• Massmedia borde sända dokumentärserier och debattprogram, som lyfter fram de otroligt goda exempel som finns runt om i hela landet. Lärare som inte behöver ersättas av "superpedagoger", eftersom de själva redan är det. Elever som stöttar varandra. Skolor som jobbar med beprövade eller oprövade metoder, som leder till harmoniska elever, kreativa lektioner och avgångselever som är redo att gå vidare i livet.

Frivillig verksamhet kompletterar skolan

Jag hör på P1-morgon att nästan 10% av eleverna som gått ut år 5 inte kan simma, trots att det är ett av målen för år 5 i ämnet idrott och hälsa. Min första tanke är: Det står också i kursplanen för idrott och hälsa att barnen ska kunna dansa, men hur många kan det när de slutar femman - eller nian? Ok, jag erkänner att det kan få mycket mer förödande konsekvenser om barn inte kan simma. Anledningen till att ämnet tas upp i P1-morgon är att två barn har dött i en drunkningsolycka. Det är sällan danskunnighet är avgörande för vår överlevnad.

Men ändå. I grundskolans kursplan för idrott och hälsa står bland annat:

Skolan skall i sin undervisning i idrott och hälsa sträva efter att eleven utvecklar sin fysiska, psykiska och sociala förmåga samt utvecklar en positiv självbild, utvecklar kunskap om vad som främjar hälsa, /.../ utvecklar och fördjupar sin rörelseförmåga och lust att röra sig samt stimuleras att ge uttryck för fantasi, känslor och gemenskap, /.../ får inblickar i idrottens och friluftslivets historia samt lär känna olika former av lekar, danser och idrottsformer i olika kulturer. 

Om eleverna kunde det skulle den frivilliga verksamheten inte behöva erbjuda några nybörjarkurser för elever över 12 år! Det har vi förstås och det behövs - precis som simskolan behövs. Och musik- och kulturskolan som hade 348000 elever förra året trots att grundskolan har både musik och bild som separata ämnen. Självklart ska det inte vara så att den frivilliga verksamheten tar över grundskolans ansvar och ersätter skolan. Poängen med grundskolan är ju att alla barn är där, medan den frivilliga verksamheten är just frivillig. Som sägs i reportaget är det föräldrarnas och barnens intresse och kultur som avgör om barnen hamnar i simskolan eller inte. Detsamma är fallet med all frivillig verksamhet. Skolan måste ta sitt ansvar att lära eleverna både att simma och dansa! Men det finns de som vill börja tidigare (på Kulturama har vi verksamhet för barn från 4 år och uppåt) och det finns de som vill fördjupa sin kunskap och syssla med någonting tidigare. För dem är den frivilliga verksamheten ett utmärkt komplement till skolans verksamhet.

Läs också:
Spets eller bas?
Frivillig verksamhet vs skolan IVb - Relationen lärare-elev igen
Frivillig verksamhet vs skolan IV - Relationen lärare-elev
Frivillig verksamhet vs skolan II - Eget skapande eller teknikträning
Frivillig verksamhet vs skolan I - Kommer eleverna tillbaka?

Elitism i skolan, idrotten, kulturen och näringslivet

Dagens Epstein i P1 består av ett mycket intressant samtal om begreppen elit och elitism. Samtalet berör såväl skolan som samhället i övrigt, bland annat idrott, kulturutövande och näringsliv. Särskilt intressant tycker jag att programmets gäster inte hör till dem jag oftast hör i den här typen av debatter. Det är Alexander Bard (artist), Bengt Göransson (fd utbildningsminister) och Eva Näslund (rektor för Franska Skolan). Och så får lyssnarna ett ord med i leken. Rekommenderas varmt!

Lyssna här

Läs också Spets eller bas? och Elitgymnasier.

Dans - en tjejgrej? (del 2)

En 16-årig teaterelev skrev ett brev till radioprogrammet Barnen. I brevet frågade hon varför det är så stor andel tjejer och så liten andel killar på estetiska programmet. Sveriges radio svarade med att ge henne en inspelningsmanick och uppgiften att ta reda på det själv. Resultatet blev ett fantastiskt reportage med titeln Den enda killen på dansen. Eva Samson, som brevskribenten heter, har intervjuat sina klasskompisar, dansande 8-åringar, en teaterlärare och en nationalekonom. Så många kloka tankar! Och så mycket förvirring också. Särskilt intressant tycker jag det är när Eva frågar sin klasskompis om hon skulle tycka det var bra med en kille på dansen. Det tycker klasskompisen, eftersom det då skulle gå att "göra koreografier med lyft och så." En så vanlig missuppfattning! Jag lägger mycket energi på att få mina tjejer att våga lyfta varandra. Fascinerande är det också att höra de små pojkarna som beskriver sina upplevelser av att få vara en vind, en blomma eller en "sol, som lyfter upp alla blommor". Att vi berövar minst hälften av våra barn det! Det är så upprörande!

Den absolut mest intressanta frågeställningen i programmet är dock denna: När en kille väl håller på med teater eller dans, ska han då hyllas - och varför?

Läs om reportaget här. Och så lyssna här.

Läs också Dans - en tjejgrej?

Juholts kulturpolitiska agenda - uppdaterad

Igår vaknade jag till ordentligt när Håkan Juholt uttalade sej i Kulturnytt. Sa han verkligen: "[Kultur] gör medborgarna aktivare. Det gör medborgarna mer kreativa. Det gör medborgarna mer granskande. Men också, det utrustar oss med vingar. Det får oss att växa som människor"? Efter tredje genomlyssningen kan jag konstatera att ja, det gjorde han. Och så berättade han om en flicka han träffat på kulturskolan i Botkyrka. Hon hade berättat för honom att hon älskade att dansa. Bara när hon dansade kände hon sej fri, kreativ, lycklig. Den möjligheten sa Juholt att han vill ge till alla människor. Och sen sa han det som verkligen fick mej att haja till: "Jag tror att människor som får växa på det sättet, att man får känna sej fria, att man får känna sej starka, att man får växa, att de lär sej mer i skolan, att de faktiskt till och med producerar mer på sin arbetsplats. Man blir friskare, man får färre sjukdagar, man mår bättre på jobbet. Därmed har det också med produktivitetstillväxt att göra. Men det är en bieffekt." Märk väl: produktivitetstillväxten är en bieffekt. Kulturupplevelsernas värde är inte instrumentellt. De har ett värde i sej, för att de får människor att växa och känna sej fria. Är det så att Håkan Juholt faktiskt har förstått? Jag tror nästan det. Han låter så ärlig när han säger det.

Jag ska inte citera hela intervjun, men vill uppmana er att lyssna på den [här]. Juholt säger det ena efter det andra som kan få en att tappa hakan - för att det är bra!

Lärarnas Nyheter skriver om satsningen på kultur- och musikskolan.
Läs också Imponerande kulturpolitisk agenda med bristande argumentation.

Barns rörelseaktiviteter

I veckans Kropp & själ pratas återigen om att barn i Sverige rör sej för lite och man diskuterar skolans, föräldrarnas och idrottsrörelsens ansvar. Ett problem sägs vara att elitsatsningarna börjar så tidigt inom idrott. Det tror jag absolut att det ligger någonting i. Måste man välja mellan att träna fyra gånger i veckan och spela match på helgen eller att inte träna alls? De berättar i programmet att det ofta finns ett B-lag, där de som vill satsa mindre kan träna, men att det laget ofta prioriteras mycket lägre av både tränaren och klubben. Därför känns det inte alltid jättekul att träna där. Hur det ser ut i individuella idrottsgrenar talas det inte om i programmet, men jag har till exempel en 10-årig elev som berättade för mej att hennes konståkningsträning har ökat till 4 gånger i veckan det här läsåret.

Jag tycker att det måste finnas möjlighet att träna både för dem som vill satsa och för dem som mest vill motionera lite eller njuta av att röra på kroppen en gång i veckan eller två. Den möjligheten finns på de flesta dansskolor. Man väljer själv hur många gånger i veckan man vill träna och det finns mängder av nivåer att träna på. På mitt jobb har vi ett nivåsystem med sju nivåer från nybörjare (N) till det vi kallar preparerande (prep). Den högsta nivån måste man göra audition till och vi kräver också att eleverna i de grupperna tränar minst 3 gånger i veckan. Meningen är att gruppen ska förbereda för högre studier inom dans. Men prep-grupperna har varken bättre träningstider eller mer engagerande lärare än andra grupper. Jag undervisar till exempel både jazz prep och jazz N. Många tror att man måste börja dansa väldigt tidigt i livet, men det är inte sant. Vill man bli prima ballerina bör man börja träna tidigt, eftersom det i de flesta fall kräver att man formar om sitt skelett innan det stelnar. Vill man ha dansen som ett fritidsintresse kan man börja när som helst. Vi har nybörjargrupper för alla åldrar från 4-5 år till 25+. Nästa steg är att starta upp 40+ och/eller 55+grupper. Jag hoppas vi får in massor av nya elever i de åldrarna. Tänk så underbart att vi kan njuta av kroppen och dansen hela livet!

Läs tidigare inlägg: Istället för idrott och Är det idrotten vi slåss mot?