2017-10-20

Trygghetsarbete i barndansgrupper

Jag fick ett mejl med frågor, bland annat om hur undervisare kan skapa trygghet för barngrupper med 4-6-åringar. En del barn vill inte vara med på dansen, om de inte får ha med sig en förälder, och andra gömmer sig i ett hörn och vill inte vara med. Här är några förslag från mig:

För det första: var snäll. Använd rösten och kroppsspråket för att visa att du är en snäll person och att du kommer att ta hand om dem. Prata med lugn röst. Skrik inte. Gasta inte. Ropa inte. Många vuxna verkar tro att de måste vara superenergiska och käcka med små barn, men min erfarenhet säger mig att de flesta barn blir mycket mer bekväma, om jag är lågmäld.

För det andra: ge dem den tid de behöver. I en grupp hade jag en femåring, som vägrade låta sin pappa lämna salen. I vanliga fall låter jag inte föräldrarna vara med, eftersom barnen ofta blir distraherade av dem och många barn känner sig obekväma med att vuxna sitter och tittar på dem (precis som vuxna blir obekväma när främlingar sitter och tittar på när de dansar). Turligt nog var det inte ett problem i just den här gruppen. Ingen av de andra barnen brydde sig om det här barnets pappa. Han satt vid väggen och barnet satt bredvid honom. Jag bjöd alltid in barnet att ansluta sig, när vi samlades i ringen, men hen bara skakade på huvudet. Jag försökte inte övertala hen, utan fortsatte bara att bjuda in varje gång vi samlades i ringen. Barnet och pappan kom varje vecka. Efter några veckor intog barnet en ny plats. Pappan satt som vanligt vid väggen, men barnet satt på golvet en liten bit framför honom. Hen ville dock fortfarande inte ansluta sig till ringen. Varje vecka flyttade hen lite närmare och efter kanske två tredjedelar av terminen satt hen till slut med oss andra i ringen. Hen verkade aldrig missnöjd, hen behövde bara mycket tid att bli tillräckligt trygg för att sitta med i ringen. I slutet av terminen deltog hen i alla övningar och dansade lika mycket som alla andra.

Jag har också haft en fyraåring, som satt på golvet en hel termin. Hen satt med i ringen, men hen dansade aldrig. Hen bara satt på golvet, mitt i allt, och tittade på de andra som dansade omkring hen. Flera gånger pratade jag med hens föräldrar, för att ta reda på om de visste om deras barn tyckte om att gå på dansen. De berättade att hen älskade det och ville komma varje vecka, om det var okej för mig och det var det ju såklart. Hen var helt nöjd med att bara sitta. När vi gjorde övningar där barnen gjorde någonting en och en, som att improvisera solo eller leda de andra, brukade jag erbjuda det här barnet att göra det tillsammans med mig. Efter ungefär halva terminen accepterade hen det erbjudandet. Till exempel brukade jag låta barnen spela trumma för att få de andra att dansa och då spelade hen och jag tillsammans.

Som en generell regel skulle jag säga att närhelst ett "problem" uppstår, prata först med eleven eller eleverna det gäller, sedan med deras föräldrar, sedan med dina kollegor (om du har några), sedan med din arbetsgivare. Barnen vet vanligen vad de behöver, om de bara blir tillfrågade, och föräldrarna brukar i alla fall veta om deras barn gillar dansen eller inte.

2017-10-13

Dans och rasifiering

Följande text är ett gästinlägg från dansaren Ninos Josef, utbildad i Sverige och verksam internationellt.


I dagarna avslutades Riksteaterns turné för “A Line_up” av Caprioli/ccap. Ett verk baserat på musikalen “A Chorus Line” där Caprioli väljer att förlöjliga musikalbranschen och den kommersiella scenkonsten med slagord som superfeminism, swag och queer. 

"A Line Up" är ett verk där tio vita dansare får utrymme att i nästan två timmar uttrycka sina egna fantasier och erfarenheter. En föreställning där scenen ekar homogenitet och där den etniska mångfalden är så gott som bannlyst. Alla vet att vita människors utsatthet är det som dominerat vår historia, eller hur var det nu? 

"A Line Up" är ett av flertalet dansverk som symboliserar dagens klimat för rasifierade dansare, en nästintill obefintlig arbetsmarknad inom ramarna av en djupt inrotad strukturell rasism. Vi kan fråga oss; Behöver verkligen den svenska scenkonsten fler helvita föreställningar i en tid som denna? Den vita dansaren har i decennier varit trendig på de fria scenerna och dystert har de rasifierade dansarna satt sig på åskådarläktaren. 

Caprioli kritiserar (i samband med marknadsföringen av A Line_up) kommersiell scenkonst som “snabb konsumtion, konventionella narrativ, stereotyper och sentimentalt glitter” men är själv blind inför de normer och stereotyper som hennes koreografiska arbeten befäster. 

Efter föreställningen på Dansens Hus i Stockholm, i en panel av vita människor, sitter Caprioli, ett fåtal av hennes dansare samt Lena Hammergren, professor i teater- och dansvetenskap, för att svara på publikens frågor. När jag då tog upp frågan om bristen på etnisk mångfald svarar koreografen med att de ser bortom mångfaldens värde och att etnicitet inte är något som existerar på ccap. Caprioli förnekar att hon och hennes ensemble är en del av en vithetsnorm och påstår sig istället arbeta med ett tankesätt från filosofin - alla är en istället för en av alla. Caprioli väljer alltså att säga att mångfald, specifikt den etniska mångfalden, inte har något värde. 

En dansare förklarade hur projektet och dess process hade sett annorlunda ut om en typecast hade gjorts, med andra ord påstås att min rasifierade kropp endast en är typecast där mina kvaliteter som dansare inte är av värde eller intresse. Rasifierade kroppar har i decennier endast använts till typecasting, men scenkonsten har inga gränser när vita människor målas svarta eller tilldelas roller gjorda för en annan etnisk tillhörighet. 

En annan dansare kallade frågan om etnisk mångfald för en “snappy question”, ett begrepp som filosofen Sara Ahmed använder sig utav när någon ställer obekväma frågor, även kallat en “killjoy". Ni förstår paradoxen när en helvit panel citerar en av den svenska feminismens ikoner i frågor om rasism och kampen mot vithetsnorm. Den obefintliga variationen på färg förbigår nog ingen i publiken och ändå anser panelen att det är legitimt att citera filosofer som Sara Ahmed, som för övrigt öppet kritiserar paneler med stor etnisk variation som “för vita”. 

Under föreställningen användes Seinabo Seys låt “Hard Time”. En låt som avslutade Grammisgalan 2016, där artisten hade med sig 100 svarta kvinnor för att poängtera den bristande representationen av mångfald i vårt land. Hon är en av vår tids absoluta främsta röster, låtskrivare, artist och en återkommande kritiker gentemot vithetsnormen. Sey tar ofta den offentliga kampen för mångfaldens värde och trots den tunga innebörden av låten så hade Caprioli inga problem med att förlöjliga artistens konstnärskap genom att använda Seys musik i en helvit kontext. Caprioli kommenterade “pop-musiken” i verket som en genre av platt och simpel musik. 

Återkommande under eftersnacket var att "existensen av problem endast dyker upp när man belyser dem", och då man på CCAP inte ser etnisk mångfald som ett problem, bör det alltså inte upplysas. Kära rasifierade vänner, vi bör alltså vara tysta i vår kamp. Förslagsvis bör vi kanske tysta ner alla kvinnor som konstant försöker upplysa vårt ojämställda samhälle om sin rätt att ta plats och likställas med män, för enligt koreografen existerar inte dessa samhällsproblem om man inte aktivt belyser dem. Feminismens kamp kanske inte är på riktigt för Caprioli om det inte belyses och ändå väljer Caprioli att identifiera sig under etiketter som superfeminist och queer. 

Caprioli påstår sig försöka skapa en fejkad musikal som är dömd att misslyckas. Men nej Caprioli, du misslyckas inte. Tvärtom är “A Line_up” ännu ett verk som befäster normer och du ger vika för alla de faktorer du själv hatar i underhållningsbranschen. Du är en vit ciskvinna med privilegier som jag och mina rasifierade vänner endast kan drömma om. Du förnekar en av vår tids största kamp i målet om ett jämlikt samhälle och du har mage att ställa dig under queer-paraplyet. Feminism och queer är mer än bara glittriga slagord att sätta på sina verk för att sälja biljetter. 

… men problemet sträcker sig längre än Cristina Caprioli och hennes casting av vita dansare. Rasifierade scenkonstnärer har i alla tider systematiskt fått kliva åt sidan för att ge plats åt vita och ibland har vi också fått överlämna vår historia och vårt arv att porträtteras av någon vars hud är några nyanser ljusare. 

Joseph Sturdy, koreograf och konstnärlig ledare för Focus Dance, gav en snarlik missvisande illusion när han i sitt senaste verk "Babel"* porträtterade flyktingars kamp. I föreställningen som hade urpremiär i Uppsala oktober 2016, porträtterades flyktingarna av sex vita dansare, varav fem hämtade från Nederländerna, som att det råder en brist på frilansande dansare i Sverige. 

Konstnärsnämnden är en myndighet som under Kulturdepartementet tillhandahåller och beslutar kring hur kulturmedel ska fördelas i landet. Myndigheten har i sitt senaste regleringsbrev från den feministiska regeringen inte fått några direktiv kring hur de ska arbeta i sin fördelning av bidrag för en spridning av etnisk mångfald. Konstnärsnämnden ska dock enligt instruktion ”integrera ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv i sin verksamhet” och trots detta tillfaller endast 20% av bidragen till konstnärer med utländsk härkomst. Inom ramen av dessa 20% räknas alla konstnärer som är födda i utlandet eller har föräldrar födda i utlandet, det vill säga även europeiska vita konstnärer som bosatt sig i Sverige. 

När Danscentrum Stockholms valberedning i mars 2017 presenterade sitt förslag på ledamöter fanns ingen etnisk mångfald representerad, detta trots att den befintliga styrelsen redan var helvit. Förklaringen var att man sökte efter kompetenser utanför scenkonstområdet. 

Absurditeten slutar tyvärr inte på den fria scenen utan sträcker sig långt ut på våra institutionsteatrar där det idag på våra 7 institutionsteatrar arbetar 187 dansare varav 36 är rasifierade dansare. 33 av dessa dansare är importerad arbetskraft, vilket betyder att det endast är 3 dansare som är rasifierade svenskar. Dessa institutioner är samtliga finansierade med skattepengar. 

Kulturminister Alice Bah Kuhnke gick nyligen ut med att regering utökar kulturbudgeten med ett tillskott på 115 miljoner till den fria scenkonsten. Detta är ett glädjande besked som förhoppningsvis genererar fler jobb för frilansande kulturutövare. 115 miljoner som till majoriteten kommer att tillfalla vita koreografer, regissörer, musiker och andra kulturutövare som innanför en existerande struktur automatiskt gynnas av det efterlängtade tillskottet. 

Bör vi lägga skulden på endast institutionerna och de fria scenkonst-producenterna? Representationen av etnisk mångfald är en cirkel som börjar i ett segregerat samhälle där konst endast är riktat till specifika målgrupper. En teori är att den vithetsnorm som genomsyrar det professionella klimatet inom scenkonsten resulterar i att konstskolorna runt om i landet domineras av vita då efterfrågan måste tillgodoses. 

Kulturskolor, studieförbund och privata scenkonstskolor runt om i landet riktar sig främst till segregerade områden som domineras av en vit medel/överklass vilket i sin tur kan leda till att barn väljer att vara det de tillåts att vara. Om du inte har någon som representerar dig i de vita rummen så kväver du ditt hopp om att bryta den normen. Strukturen tillåter dig alltså inte att vara representerad. 

Om kreativa rasifierade ungdomar ska behöva tackla en norm för att hitta en samhörighet och representation eller om professionella scenkonstnärer ska behöva leta sig utomlands för att hitta ett utrymme, så har vi ett strukturellt problem. Glöden släcks hos den gruppen barn och ungdomar, vilket beror på att de tillhör en minoritet redan innan de når konstskolorna. 

Jag ber inte att du ska försvara mig och mitt utseende, ännu mindre förväntar jag att du ska ta kampen åt mig. Om du däremot väljer att förneka problemet så förtrycker du vår kamp och då har du automatiskt ställt dig på andra sidan. På andra sidan finns den strukturella rasismen. 

Tack! 
/Ninos Josef

*Babel = hebreiska för Babylonien, är ett arv och en historia som delas av miljontals Assyrier/Syrianer/Kaldéer och Araméer, en av världens första civilisationer. 
*Rasifierad Svensk = svensk person med utomeuropeiska rötter som utmärker sig från normen i färg och/eller etnisk bakgrund.