Visar inlägg med etikett jazz. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett jazz. Visa alla inlägg

2017-08-04

Fred Astaire vs Bill Bojangles Robinson

Nyligen delade en bekant till mig två videoklipp på min facebookvägg. Det ena visar Bill Bojangles Robinson och Shirley Temple i en berömd scen från filmen The little colonel från 1935:

Det är, enligt mig, en underbar dansscen, som förmedlar lekfullhet och prestigelöshet i kombination med knivskarp teknik och rytmisk precision. Förutom att klippet visar vilken briljant dansare Mr Bojangles var är det också ett tydligt exempel på hur afroamerikaner porträtterades som barnsliga, asexuella och naiva i Hollywoodfilmer på 1930-talet. Svarta dansare och skådespelare tilläts inte att spela romantiska roller. Om de alls syntes i filmerna var det som artister eller tjänstefolk. I klippet från The little colonel framställs Mr Bojangles inte som en ansvarsfull och mogen vuxen, utan han och Temple framstår snarare som två barn, lekkamrater, som busar tillsammans.

Det andra klippet visar Fred Astaire i Puttin' on the ritz från 1946:

Även om det skiljer tio år mellan att just de här två filmerna kom ut var Fred Astaire och Mr Bojangles samtida, men väldigt olika. Jag hade aldrig sett just det här klippet förut och jag fann det njutbart att se Astaire presenteras som en skicklig, elegant och lekfull solodansare. I de flesta klipp som går att hitta dansar han tillsammans med Ginger Rogers, som naturligtvis var en lika skicklig dansare som Astaire, men får mycket mindre cred för det. Ett klipp med Astaire och Rogers tillsammans skulle ha gjort det jag skrev ovan om att Mr Bojangles inte fick dansa romantiska roller tydligare, men även i solonumret kan vi se skillnaderna mellan de två manliga dansarna. Astaire är rik (han påpekar till och med att han har "lots of dollars" i fickan) och oberoende och framför allt är han vuxen. Även om koreografin är lekfull och rolig dansar han den med uttrycket hos en erfaren och korrekt vuxen och visar inget av den barnslighet eller spjuveraktighet, som syns i Mr Bojangles dans.

I ett jämlikt samhälle hade det här kunnat vara skillnader i två dansares personlighet, men i sin historiska kontext måste det ses som exempel på de olika möjligheter som svarta respektive vita dansare hade i Hollywood på den här tiden (och koppla det till hur det ser ut idag). Dessutom lärde sig Fred Astaire de flesta av sina moves av svarta dansare, som hade hittat på dem, men inte fick synas på vita duken.

2016-01-12

Josephine Baker: scenkonst som politik

The Josephine Baker Story 
"Before Madonna... before Marilyn... there was Josephine."
Tänk att Josephine Baker har kunnat suddas ut så ur historien. Visst nämns hon och hennes banandans i de flesta beskrivningar av jazzens historia, men de flesta som inte är specifikt intresserade av jazzhistoria rynkar pannan och skakar på huvudet, när jag nämner hennes namn. Även förvånansvärt många dansare har ingen aning. Ändå borde Josephine Baker ha lika stor plats som Madonna eller Marilyn Monroe - eller för den delen Beyoncé och Nicki Minaj - i det kulturhistoriska arkivet. I danshistorien borde Baker beskrivas på samma sätt som Isadora Duncan.


Likheterna mellan Baker och Duncan är faktiskt slående lika. De lämnade båda USA i sena tonåren (Duncan drygt 20 år tidigare än Baker), eftersom de inte fick genomslag för sin dans där, till förmån för Europa, som välkomnade dem med betydligt större entusiasm. Båda tog med sej nya kropps- och rörelseideal till den gamla världen, drev var sin politisk agenda från sin plats på scenen, fick draghjälp av businessmän som älskade eller fascinerades av dem, visade osedligt mycket hud och återvände till USA bara för att bli besvikna. Båda har haft ett stort inflytande över dansens utveckling i Europa inom respektive genre. Den stora skillnaden är förstås att Duncan var vit och Baker afroamerikan. Klass och etnicitet har avgjort hur mycket och på vilket sätt var och en omtalas i historieskrivningen.

Spelfilmen om Josephine Bakers liv, The Josephine Baker Story från 1991, tecknar ett nyanserat och gripande porträtt av dansaren, sångerskan och aktivisten. Förutom hur olika former av rasism - exoticering i Europa kontra segregation och explicit hat i USA - skildras är det mest slående hur Baker använde sitt kändisskap för att förändra samhället. Det handlade inte i första hand om att föra ut ett verbalt budskap från scenen, utan om de krav hon ställde på integrering av vita och afroamerikaner. Hon vägrade helt enkelt att uppträda, om inte såväl publiken som scenarbetarna och ensemblen var blandade. Krav som kanske gav ringar på vattnet och öppnade folks ögon för att detta var möjligt att ens föreställa sej.


En av de starkaste delarna av filmen är också tillkomsten av banandansen, det nummer som Baker fortfarande efter en lång karriär och alla år som politiskt aktiv är mest känd för. För att bli accepterad som artist i Europa var nordamerikanen och stadsbon Baker tvungen att skapa en bild av sej själv som en djungelflicka, ett halvdjur, som på samma gång kunde locka och skrämma - en karaktär som hon lyckas hitta i sej själv genom en intim relation med en vit man. Han hjälper henne att omskapa sej själv så som den vita europeiska publiken vill se henne. Att Josephine Baker än idag refereras till som hon med banankjolen är talande för hur ickevita dansare och artister fortfarande exoticeras och avhumaniseras. Det är att förminska den betydelse hon haft för både dansen och den politiska utvecklingen. Hennes storhet under 1930- och 40-talen kan jämföras med Beyoncé idag. Hon sägs ha varit både den bäst betalda och den mest fotograferade kvinnan i världen. Därför blir jag extra glad när nutida artister som Nicki Minaj plockar upp hennes arv, vrider till exoticeringen och spottar på både den manliga och den vita blicken. Förutom allt annat som är coolt och intressant med det ger det upprättelse åt Josephine Baker.

2015-09-03

Balett är inte grunden till all dans (men värdefull ändå)

Det finns två vanliga missuppfattningar om balett, som jag stöter på titt som tätt. Den ena är att balett är "grunden till all dans" och den andra att om en kan dansa balett kan en dansa vad som helst.

Den första tesen kan avfärdas med enkel logik. Baletten kan sägas ha börjat ta form i 1500-talets Italien och blev mer igenkännlig för oss idag i 1600-talets Frankrike. Människor har dock dansat i alla tider och i alla delar av världen, alltså åtminstone 100000 år innan baletten tog form. Även efter balettens födelse finns det mängder av dansformer som förblivit helt opåverkade av nämnda genre. Jag har själv nyligen sett tydliga exempel på det under min Indienresa i augusti. Ingen av Indiens åtta klassiska danser har någon relation till balett och några av deltagarna i mina och Elin Waileths workshops uttryckte misstro mot att den europeiska klassiska dansen bara funnits i 400 år, när den indiska danshistorien beskriver eror och epoker från 600-talet och framåt.

Påståendet att balett är grunden till all dans är ett exempel på eurocentrism. Den som säger det har vanligen enbart västerländsk dans i åtanke. Påståendet ligger närmare sanningen, om vi bara ser till Europa och Nordamerika, särskilt om vi bortser från all ickescenisk dans, men är ändå inte hundraprocentigt. Den moderna dansen tros av många vara en vidareutveckling av den klassiska baletten, men det är inte riktigt så. Visserligen förhåller sej den moderna dansen till balett, men startskottet var ett avståndstagande. De tidiga moderna dansarna ansåg att balett var onaturligt och fult och sökte en ny dans för ett nytt samhälle och en ny tid. Det skulle aldrig ha fallit dem in att ha baletteknik som sin grundträning. Idag ingår balett i de flesta moderna dansutbildningar, men frågan är varför (det skulle kunna bli ett helt eget inlägg). Det finns också danskompanier, som kallar sig moderna, men som enbart anställer klassiskt skolade dansare. Dessa kompaniers repertoar kan snarast kallas postmodern balett eller nyklassisk dans och dansvetare kan ägna spaltmeter åt att analysera huruvida den bör räknas till balettgenren eller den moderna/nutida genren. 

På sätt och vis kan balett därmed sägas vara grunden för modern dans, för hade dansarna inte haft något klassiskt att ta avstånd från hade den nya genren kanske aldrig kommit till. Det är dock mer en filosofisk fråga än en dansteknisk.

Jazzen då? Jazztekniken använder sig av både rörelser och terminologi från baletten. Ja, det stämmer, men det var en utveckling av jazzen som hände i samband med att genren började undervisas på dansskolor på 1950-talet. Innan dess var jazz en improvisationsbaserad dansform med rötter i afrikanska danser och den nordamerikanska industrialismen med viss input från flera europeiska folk- och sällskapsdanser. För att kunna undervisas behövde genren struktur.* Såväl grundteknik som lektionsform lånades därför från baletten. Jazz hade dock redan dansats i över 100 år vid det laget.

Det andra påståendet, att kan en dansa balett kan en dansa vad som helst, kan också avfärdas med hjälp av enkel rörelseanalys. Dansträning bygger i väldigt många fall på neuromuskulär programmering. Det innebär att repetera en rörelse tusentals gånger, så den programmeras in i kroppens rörelseminne och till slut utförs mer eller mindre automatiskt. Olika genrer har olika rörelsemönster. Att programmera in tenduer, développéer och tours en l'air gör att en blir bättre på att sträcka sina fötter, lyfta sina ben och hoppa högt. Det hjälper en dock inte så mycket om en vill smälta ner i golvet, stampa rytmiskt, snurra på huvudet eller gå på händer. En blir bra på det en tränar på, helt enkelt.

Ibland upprör det folk när jag säger sådana här saker. Det är som om jag fråntar baletten dess värde. Jag menar tvärtom att det är om en inte ser balettens verkliga värde som en måste tillskriva genren värden och funktioner som den inte egentligen har. Balett är en fantastisk dansform. Den har en lång historia och utvecklas fortfarande; en gammal men levande och ständigt förnyad dansform. Att träna baletteknik och repertoar utvecklar en mängd kvaliteter, som är värdefulla för vilken dansare som helst: musikalitet, smidighet, grace, känsla för linjer, rumsuppfattning, balans, spänst... Baletten har också en egen estetik och ett eget rörelsespråk, som tyvärr ofta kommer i skymundan på grund av fokuset på teknikträning.

Om du gillar eller är nyfiken på balett är mina förslag: gå en kurs, se en föreställning (eller flera), njut av denna gracila dans, som har ett kulturellt, historiskt, samtida, estetiskt och för var och en alldeles privat värde utan att behöva vara hjälpgumma för andra genrer.

---------------
*Detta innebär såklart också att betrakta jazz ur ett vithetsnormativt och eurocentriskt perspektiv.

2015-04-18

Vardagsrörelser och klass

Ända sedan Isadora Duncan har den moderna, postmoderna och nutida dansen använt "vardagsrörelser" som ett koreografiskt verktyg. Genren skapades i en vit medelklass (i USA och Europa parallellt) och att den utgör en norm syns tydligt i det faktum att den inte har något ordentligt namn. Vadå? Det här är dans, helt enkelt. Vardagsrörelserna består i att gå, springa, sätta sej ner, lägga sej ner, resa sej upp och så vidare.

I jazzgenren talar en sällan om vardagsrörelser, men de finns där. Jazzen utvecklades i en afroamerikansk arbetarklass (med rötter i slaveriet) och rörelser som hämtas från vardagslivet kan vara sådant som att bära en cafébricka, fimpa en cigarett, skriva maskin, gå i högklackat eller på olika sätt rätta till kläder.

Jag har inte mycket mer att säga om denna iakttagelse än att det är uppenbart att vad som är "vardagsrörelser" är knutet till klassidentitet. Likaså huruvida det känns relevant att benämna rörelserna som vardagliga. För de moderna dansarna, som relaterade till den klassiska baletten, kändes det förmodligen nytt och spännande - ja, rent av radikalt - att plocka in vardagsrörelser i dansen. Jazzens rötter finns i traditionella afrikanska danser, där skildringar av vardagshändelser förekommer sedan långt tillbaka. Kanske gjorde det att det kändes självklart för de tidiga jazzdansarna att använda rörelser från sin vardag? Det vet inte jag, men med tanke på att rörelserna inte benämns som något speciellt är det lätt att föreställa sej det.

Nåväl, var och en får dra sina egna slutsatser.

2014-06-30

Dansskolan vs dans i skolan, del 1: Teknik vs improvisation

I den här bloggserien jämför jag några aspekter på två dansundervisningstraditioner. Den ena kallar jag dansskolan och den representerar den kultur som enligt min erfarenhet råder framför allt i yrkesutbildning. Det är en kultur som har smittat av sej på frivillig verksamhet och i viss mån även gymnasieutbildningar, trots att den inte stämmer så bra överens med gymnasieskolans styrdokument. Den andra kallar jag dans i skolan, eftersom det är en kultur jag har uppfattat som rådande inom dansundervisning i grundskolan. Det jag beskriver är generellt. Det innebär inte att det är likadant överallt.

I dansskolan ligger oftast fokus på teknikträning. Balettlektioner delas upp i stångskola, au milieu (teknikövningar ute på golvet) och allegro (hopp och förflyttningar). I frivillig verksamhet är det ofta balettkursernas hela innehåll. I yrkesutbildning finns särskilda lektioner i interpretation och repertoar, men den mesta tiden läggs ändå på teknikträning. Också i modern/nutida dans och jazz används största delen av lektionerna till teknikträning med en kortare eller längre del repertoar mot slutet. Eleverna får sällan eller aldrig träning i improvisation och komposition. Resultatet blir att eleverna får en väl utvecklad dansteknik, men saknar kreativitet och verktyg för att skapa och gestalta i dans. De kan utföra rörelserna korrekt, men utan innehåll.

I dans i skolan ligger istället oftast fokus improvisation. Lektionen delas upp i övningar som tränar rumsuppfattning, kroppsuppfattning, musikalitet och gestaltning. Det är visserligen nödvändiga grundläggande färdigheter för dansare, men frågan är om de är tillräckliga. Eleverna får sällan eller aldrig träning i dansteknik, vilket gör att deras utförande av dansrörelser förblir omoget.

2013-10-21

Feministisk dansundervisning, del 3: Könsneutrala duetter

Moderna Dansstudion, som jag driver tillsammans med Elin Rippe, är en uttalat feministisk dansstudio. Jag får ofta frågor om vad det innebär i praktiken. Därav denna lilla bloggserie med enkla tips på hur danssalen kan göras jämlik. Precis som alla andra är Elin och jag ofullkomliga. Annars hade vi kunnat säga att vi driver en jämlik dansstudio, men nu är den bara feministisk - det vill säga att den strävar efter jämlikhet.

I västerländsk dans finns en tydlig norm att dansa i tvåkönade par. Det gäller både sällskapsdans, där syftet med dansen ofta är eller har varit att flörta, utforska sin sexualitet och eventuellt hitta en partner, och scenisk dans, där kärlekshistorier ofta skildras i duetter. I sällskapsdansen har ordet queer smugit sej in allt oftare. Om jag har förstått saken rätt innebär det huvudsakligen två saker: att det inte nödvändigtvis behöver vara en man och en kvinna som dansar (det finns också en insikt i att alla inte heller passar i de kategorierna) och att det i de fall en man och en kvinna dansar tillsammans inte är självklart att det är mannen som för och kvinnan som följer. Eftersom jag sysslar väldigt lite med sällskapsdans vet jag inte hur utbredda queervarianterna är, men på något sätt har jag fått uppfattningen om att sällskapsdansen har kommit längre än den sceniska dansen här. Bortsett från några få, som uttryckligen jobbar med kroppspolitik, verkar det inte ens finnas någon vilja att dämpa de könsstereotypa uttrycken något i scendansen.

De duetter jag ser på scen är slående heterosexistiska. Jag hör inte till dem som följer So You Think You Can Dance, men att döma av de klipp jag sett (som ändå är ganska många) svämmar programmet fullkomligen över av heteroduetter i lyrisk stil. Det är inte bara det att det alltid är en man och en kvinna som dansar tillsammans, de har också olika uppgifter, som är tydligt kopplade till deras genus. Den kvinnliga dansaren flyger omkring i rummet, spretar med benen och styrs av någon annans vilja medan den manliga dansaren agerar kavaljer, stödjer, fångar och lyfter på ett sätt som knappast kan överträffas ens av den klassiska baletten – trots att koreografierna ofta kallas contemporary, alltså nutida (ursäkta, men jag måste fnysa åt detta begrepp). Det här tv-programmet är inte ensamt om detta, tvärtom är det förmodligen ganska representativt för den sceniska dansen, och det är mina elevers främsta källa till dansintryck. Jag vill visa dem något annat.

På mina lektioner och i de stycken jag gör till uppvisningar gör jag ingen könsbunden parindelning. När vi jobbar i par får alla prova att göra allt. Det betyder till exempel att alla oavsett kön eller kroppsstorlek får både lyfta och bli lyfta. Jag märker att många tjejer tror att de inte kan lyfta någon. Varför? För att de aldrig har sett en kvinnlig dansare lyfta en annan dansare. Däremot verkar många ta för givet att alla killar kan lyfta folk hur som helst utan att ha tränat på det, vilket inte heller stämmer. Både att lyfta och att bli lyft kräver teknik.

Att dansa i enkönade par är egentligen inget ovanligt på dansskolor av den enkla anledningen att de flesta eleverna vanligen är tjejer. När jag låter mina elever dansa i (förmodat) enkönade par handlar det dock inte om brist på killar. Mina manliga elever får också dansa med varandra, om de vill eller om jag bestämmer det. Jag utnämner aldrig den ena i paret till kille och den andra till tjej, vilket annars är vanligt. Jag kallar dem istället till exempel A och B eller ettor och tvåor eller, om jag visar tillsammans med en annan person, kallar jag dem som gör som jag för Emelie och de som gör som min partner för den personens namn. Mina duetter handlar nämligen inte om att förstärka könsroller eller lära eleverna att killar dansar på ett sätt och tjejer på ett annat. De handlar inte heller om att det finns två kön i världen, eftersom det ju finns många fler. Jag brukar inte heller låta A stödja/lyfta och B balansera/flyga hela stycket igenom, utan växlar, så att relationen mellan dansarna blir mer dynamisk – så som livet är.

Blir folk chockade av detta? Nej, jag har i alla fall inte märkt det. Efter en uppvisning, där jag hade låtit mina balettelever dansa i (förmodat) enkönade par (det fanns flera kön i gruppen och alla var likadant klädda), frågade jag av ren nyfikenhet mina närstående om de hade lagt märke till det. De rynkade sina pannor och skakade sedan på huvudet. De hade inte tänkt på det alls.

Alltså, dagens tips för mer jämlik dansundervisning är att skapa duetter, som handlar om andra saker än att förstärka de binära könsrollerna. Sammanfattning:
  1. Visa dina elever någonting annat än det de vanligen ser.
  2. Inse att du har elever av flera kön (oavsett hur de ser ut på ytan).
  3. Låt eleverna dansa könsneutrala duetter.

2013-05-21

Muskler dansare använder, del 3: Vaderna


Från floota.com
Vaden består av två stora muskler, gastrocnemius och soleus, som båda fäster i hälen via hälsenan, som är kroppens största sena. En del dansare, som tror att de har korta hälsenor, har i själva verket framför allt spända vadmuskler. Det finns såklart också de, som verkligen har korta hälsenor. Oavsett vilket kan man använda samma stretchövningar, för att öka rörligheten.

Gastrocnemius är den yttersta muskeln. Den har sitt ursprung strax ovanför knäet och är delad i två huvuden. Det går ofta att se tydligt, när man tittar på någon som står i relevé. Då jobbar muskeln och båda huvudena framträder tydligt på övre halvan av vaden. Förutom relevé är gastrocnemius viktig för att pointa foten, när du har rakt ben. Muskeln gör vristens del av pointerörelsen. Den hjälper också till att flexa knäleden (dvs böja benet).

Innanför gastrocnemius sitter soleus, som har sitt ursprung nedanför knäet. Muskeln har i princip samma funktion som gastrocnemius (förutom att flexa knäet), men när du har böjt ben. När du gör plié relevé, pointar foten med böjt ben (tex i attitude) eller landar från hopp är det alltså soleus som gör det största jobbet.

Sjukgymnasten Lisa Howell demonstrerar, med hjälp av balettelever, här nedan två övningar, som stärker gastrocnemius:





För att träna soleus kan du göra i princip samma övningar, men med böjda ben. I den första övningen börjar du med att göra plié. Sedan gör du relevé, skiftar vikten, sänker hälen och skiftar tillbaka till båda fötterna precis som i videon ovan. Avsluta med att sträcka benen.

Den andra övningen gör du då sittande på en stol eller pall och rullar upp genom foten, som om du skulle gå upp på halvtå och sedan tå.

När det gäller stretching kan man generellt säga att alla övningar, som görs med rakt ben, stretchar gastrocnemius och alla, som görs med böjt ben, stretchar soleus.

2013-05-06

Muskler dansare använder, del 2: Utanförliggande fotmuskulaturen

Det här är andra delen i serien om muskler dansare använder. Läs första delen också! Dansare måste förstås vara starka och koordinerade i hela kroppen, men det finns muskler som är viktiga specifikt för dansare och kanske inte lika viktiga för icke-dansare. I den här serien försöker jag redogöra för dem, var de sitter, vad de har för funktion och varför de är viktiga för just dansare. Jag börjar nerifrån och vandrar uppåt genom kroppen.

I förra inlägget skrev jag om den inre fotmuskulaturen. Vi har också något, som lite märkligt kallas den utanförliggande fotmuskulaturen. Det är muskler, som inte sitter i foten, men som ändå styr den, framför allt tårnas rörelser. De här musklerna sitter i underbenet, innanför de stora vadmusklerna och på framsidan.

Musklerna i underbenet. Från anatomyfacts.com


Den lyfta foten "fiskar". Från balletcoforum.com
Peroneus longus och peroneus brevis hjälper till att pointa foten och vinkla den utåt i relation till benet, det som i balett kallas för fishing. Longus har sitt ursprung just nedanför utsidan av knäet och brevis ungefär mitt på vadbenet. Båda fäster via en lång sena vid basen på femte mellanfotsbenet (det som går från lilltån till mitten av foten). Peroneus tertius har sitt ursprung på nedre delen av vadbenet och fäster på ovansidan samma mellanfotsben. Eftersom muskeln fäster på ovansidan hjälper den istället till och flexar foten, men vinklar också foten utåt, precis som de andra.

Tibialis anterior sitter på framsidan av benet. Den har sitt ursprung på övre delen av skenbenet och membranet mellan skenbenet och vadbenet. Den fäster via en sena på undersidan av första mellanfotsbenet (det som går från stortån till mitten av foten). Muskeln flexar foten och vrider/vinklar den inåt. Den stödjer också hålfoten.

Sicklad fot. Från abt.org
Flexor hallucis longus är en muskel som ofta blir överansträngd på dansare, vilket inte sällan beror på att de inre fotmusklerna (se del 1) är svaga. Muskeln har sitt ursprung ungefär mitt på vadbenet och membranet mellan skenbenet och vadbenet. Muskelkroppen sitter på utsidan av hälsenan och fäster via en sena, som passerar innanför hälsenan och på insidan av hälbenet, längst fram på stortån. Muskeln hjälper till att pointa foten, men vinklar den också inåt – det som kallas för att sickla. Det är också den muskel som skapar frånskjutet, när vi går.

Flexor digitorum longus har sitt ursprung på baksidan av skenbenet och fäster via flera små senor vid alla tårna utom stortån. Den hjälper till att pointa foten och kan också göra att foten sicklar. Den krummar tårna (som att knyta handen fast med tårna) och hjälper foten att greppa underlaget, särskilt ojämna sådana. Detta är den muskel som, tillsammans med FHL (se ovan), tränas av den klassiska övningen att plocka upp tyg från golvet med tårna, som de flesta brukar få av sjukgymnaster och liknande, för att träna fötterna.

Några övningar, som tränar den utanförliggande fotmuskulaturen:
  • Relevé med gummiband. Fäst ett gummiband runt insidan av ena foten och någonting som sitter fast, så att vristen dras utåt (foten vill sickla). Gör 5-10 relevéer och kontrollera att du håller foten linjerad igenom hela övningen. Upprepa med gummibandet runt andra foten.
  • Flexa foten med motstånd av till exempel ett gummiband 10-20 gånger.
  • Håll en mjuk boll mellan fötterna. Tryck främre delen av fötterna in mot bollen (sickla fötterna) 10 gånger. Övningen görs sittande.
  • Håll ett gummiband runt stortån, så att tån lyfts från golvet. Håll i gummibandet med handen. Tryck stortån nedåt med motstånd av gummibandet 10 gånger. Upprepa med var och en av de andra tårna.

2012-12-11

Korrekt utåtvridning

För en knapp månad sedan skrev jag om utåtvridning, varför vi vrider ut och hur det har blivit så att dansare "måste" ha 180° utåtvridning, för att en karriär ska vara möjlig. Jag tror att enda sättet att förändra dansvärlden är att bevisa att den (vi) har fel. Om det visar sej att dansare med mindre utåtvridning kan vara helt fantastiska måste idealet så småningom försvinna. För att det ska bli verklighet krävs kamp och tålamod. Som det ser ut idag slås underbara dansare ut enbart på grund av detaljer som "för liten" utåtvridning. Att fortsätta dansa och kämpa med ständiga motgångar är tufft, men ju fler vi är som drar åt samma håll desto lättare går det. Även dansare, som lever upp till de fysiska idealen, kan hjälpa till genom att solidarisera med och stötta dansare, som inte gör det. Prata aldrig illa om någons fysiska förutsättningar, titta aldrig snett och viska aldrig om någon! Påpeka istället de positiva egenskaper du tycker andra har! Vi mår alla bättre, om vi stöttar och lyfter varandra.

Utåtvridningsmusklerna + gluteus minimus.
Från danceadvantage.net
Men, oavsett hur stor utåtvridning vi har behöver vi lära oss att använda den - på rätt sätt. En korrekt utåtvridning sker i höften. Allt nedanför höften (lår, knän, fötter) vrids ut som en följd av att höften vrids ut. Det är det absolut viktigaste att veta om utåtvridning. Därför säger jag det en gång till: Det är aldrig fötterna som vrids ut. Det är i höftleden rotationen sker. Innanför de stora sätesmusklerna gluteus maximus och gluteus medius sitter sju små muskler. Sex av dem är utåtvridningsmuskler (den sjunde är gluteus minimus, som i princip fyller samma funktion som gluteus medius, dvs att stabilisera bäckenet). Beroende på vilken vinkel benet har i förhållande till kroppen jobbar de lite olika mycket. När benet är rakt ner jobbar den nedersta muskeln, om benet lyfts lite jobbar nästa muskel, om benet lyfts lite till jobbar nästa, och så vidare. Den översta, piriformis, är ofta ansträngd på dansare. Den använder vi till exempel i retiré passé och grand plié.

För att kunna vrida ut benen krävs följande:
  1. Du måste kunna separera lårbenet från bäckenet. Prova genom att stå på ett ben och vrida det andra benet ut och in utan att bäckenet rör sej. Håll i dej, om du tappar balansen.
  2. Du måste kunna aktivera utåtvridningsmusklerna. Prova genom att vrida ut benen utan att spänna den stora sätesmuskeln gluteus maximus (det är den som ger rumpan dess form). Du kan prova liggande på mage och rygg samt stående.
Vrid sedan inte ut mer än att du kan arbeta i positionen. När du gör plié ska knäna peka åt samma håll som tårna. När du gör tendu eller lyfter ena benet från golvet ska inte bäckenet vridas. Du har mer nytta av att jobba i en position du klarar av än att hela tiden kämpa i en position som inte passar din kropp! Genom att jobba i en korrekt position kommer du successivt bli starkare och din teknik kommer utvecklas. Det kommer hjälpa dej att bli en så bra dansare som du kan bli!

2012-12-07

Modern och nutida dans - gemensamma drag

Den moderna, postmoderna och nutida dansen (oftast sammanfattad som modern/nutida dans eller enbart modern) är en spretig genre med massor av olika tekniker, stilar och ideologier. Det finns dock en del gemensamma drag, som återfinns i hela genren. Annars vore det kanske inte en genre? Här är de jag har kunnat komma på just nu:

  • Andning. En medveten användning av andningen är central i de flesta moderna och nutida tekniker. Kanske är det en influens från yoga och andra österländska träningsformer, men det vet jag inte säkert.
  • Spänning/avspänning. Det är särskilt tydligt Grahamtekniken, där contraction/release utgör grundstommen för hela tekniken, men Graham har haft stort inflytande över hela den moderna dansträningen. Motsvarande koncept (stark/svag) finns också hos Laban, som förmodligen är den största europeiska influensen för genren.
  • Momentum. Det här är ögonblicket mellan två rörelser, när man hänger som tyngdlös i luften och ännu inte vet var man är på väg härnäst. Jag har skrivit om det tidigare.
  • Rörelsekvaliteter. Modern/nutida dans är, enligt min mening, den enda genren, som använder sej av samtliga åtta rörelsekvaliteter och ger dem alla samma värde. Ingen kvalitet är över- eller underordnad någon annan.
  • Rörelserytmer. Samma sak här. Rytmerna är fem till antalet. Alla har sin plats och används medvetet i den moderna dansen.
  • Bryta med det gamla. De allra första moderna dansarna bröt mot balettens rörelseideal. Andra generationen bröt mot första generationens idéer. Tredje generationen bröt mot andra generationen. Och så har det fortsatt och fortsätter ännu. Det är förmodligen det som gör genren så spretig, men också så spännande. Det är en ständig kamp och en ständig strävan efter förnyelse.
  • Experimenterande. Det hänger förstås ihop med förra punkten. Till skillnad från i många andra sammanhang har experimenterandet i modern/nutida dans ett egenvärde. I många fall är det viktigare för utövarna att testa något än att det blir intressant för publiken. Det kan kännas lite tråkigt, om man ingår i publiken, men kul, om man är en av deltagarna i experimentet.
  • Utforskande. Moderna dansare* nöjer sej sällan med att skrapa lite på ytan. Att presentera något klatschigt och tilltalande för publiken är oftast inte särskilt viktigt. Hellre vill man djupdyka i detaljerna, en idé, en känsla eller en rörelse.
  • Improvisation. I skapandet av moderna/nutida stycken använder man sej ofta av improvisation, för att hitta rörelsematerial (detta är dock inte samma sak som att improvisera på scen, som är mycket mindre vanligt än icke-dansare brukar tro). Ofta ingår också improvisation i modern dansträning.
  • Inspiration från naturen.
  • Vardagsrörelser. Diska, borsta tänderna, gå och handla, äta, sova, sätta sej, resa, sej, lägga sej…
  • Naturliga rörelser. Gå, springa, hoppa, krypa…
  • Psykologi och mysticism. Ständigt återkommande teman.
  • Dissonans/harmoni. I många andra genrer eftersträvar man alltid harmoni. Det är särskilt tydligt i balett, där harmoniska linjer är ett uttalat mål, men även i exempelvis jazz och hiphop/street, där jag ofta hör dansare kommentera hur ”snyggt” någonting var. Det gäller även ballroom, orientalisk dans, med mera. Redan de allra första europeiska moderna dansarna (i USA från och med andra generationen) betonade att dans måste kunna uttrycka alla sidor hos människor, även de som inte är så ”vackra”. I Japan finns sedan 1940-talet butoh, som i princip enbart använder sej av dissonanser.
  • Relation till baletten. Oavsett om man har tagit avstånd från baletten eller sett den som en ett nödvändigt komplement till eller till och med grund för den moderna träningen (beroende på tid och grupp) har den moderna dansen aldrig helt kunnat bortse från den. På något sätt måste man förhålla sej. Det är som om den moderna dansen ser baletten som sin konservativa förälder, som man älskar men ändå gör uppror mot.

*Jag använder begreppet dansare som en samlingsterm för olika dansutövare; koreografer, proffs, amatörer…

2012-11-16

180° utåtvridning

Det är dags för nästa dansideal, utåtvridning. Idén om "platt utåtvridning" (flat turn-out på engelska) kommer från den klassiska baletten, men har spridit sej till jazz och modern dans (eventuellt även till andra genrer). Historiskt började man vrida ut benen som en följd av att den så kallade tittskåpsteatern infördes på 1600-talet. Innan dess hade man amfiteatrar, som såg ut ungefär som cirkusarenor med publiken sittande runt om. Dansen sågs alltså från alla håll och inte minst uppifrån, vilket gjorde stora formationer med många dansare viktiga (något som fortfarande finns kvar i baletten). På en tittskåpsteater ser istället hela publiken dansen från samma håll (framifrån), vilket nödvändigtvis får konsekvenser för koreografi och framförande. För att alla benrörelser skulle synas tydligare började man då vrida ut benen.

Senare har utåtvridningen möjliggjort till exempel att dansa på tåspets, vilket infördes på 1800-talet, och att lyfta benen över 90°, som man började med i mitten av 1900-talet. Två delar av baletten, alltså, som idag ses som självklara, men som är relativt nya fenomen.

Precis som andra saker, som från början haft praktisk betydelse, har utåtvridningen utvecklats till ett utseendeideal, där 180° anses vara det optimala. Det kallas också flat (platt), som i mina öron tydligt korrelerar med andra ideal, till exempel platt mage. Saken är den att väldigt få - om ens någon - har 180° utåtvridning naturligt. De flesta människor har faktiskt ca 90°! Trots det finns det pedagoger som fortfarande framhärdar i att alla ska ha 180°. Fake it till you make it! Som tur är förstår alltfler att det går utmärkt att dansa - till och med balett - med mindre utåtvridning och låter sina elever arbeta utifrån sin egen kropps förutsättningar och möjligheter.

Det går att träna upp sin utåtvridning, men fake it till you make it är ingen bra strategi. När man säger så tittar man ofta på fötternas utåtvridning och inte hela benens. Utåtvridning måste alltid komma från höften. Annars finns stor risk för knäskador! Om vi försöker vrida ut fötterna mer än vi kan vrida ut låren sker nämligen vridningen i knäet - en led som inte alls är gjord för vridningar! Belastningen och slitaget på knäna blir jättestora och det kommer inte dröja länge innan det börjar smärta. Även fotlederna kan ta mycket stryk, då försök att vrida ut för mycket ofta leder till att man "rullar in" på hålfoten.

Så hur vet du om du vrider ut för mycket eller lagom? Det finns framför allt två markörer att titta på:
  1. Pekar dina knän åt samma håll som dina tår? Om ja står du korrekt. Om nej vrider du förmodligen ut för mycket.
  2. Har ytterkanten av din fot kontakt med golvet? Om ja står du korrekt (förutsatt att trampdynan under stortån inte lyfter från golvet). Om nej vrider du förmodligen ut för mycket.
Du har ingen nytta av att kämpa i en utåtvriden position, som du inte kan hålla korrekt. Jobba istället med en position, som fungerar bra för din kropp och satsa på att stärka utåtvridningsmusklerna i rumpan samt insida lår och bålen (coremusklerna). Kom ihåg att placering är A och O! Har du en bra placering underlättas även utåtvridningen.

Hur mycket utåtvridning du har beror på flera faktorer: ditt skelett, dina ligament och dina muskler. Jag återkommer till detta längre fram.

2012-10-16

Hur gammal måste man vara för att börja med genreträning (balett, jazz, street, modern)?

Det finns inget självklart svar på den frågan, utan som så mycket annat beror det på flera olika faktorer. Först och främst beror det på vad man menar med genreträning. Är det renodlad teknikträning eller är det barndans med en viss inriktning på val av rörelser och musik? I det förra fallet bör barnen vara äldre än i det senare.

Många föräldrar vill att deras barn ska börja dansa så tidigt som möjligt. Jag menar att det inte finns något egenvärde i det och att en för tidig start snarare stjälper än hjälper barnets utveckling. Det gäller särskilt om den som undervisar inte är utbildad och/eller erfaren, när det gäller småbarnsdans. Barnet bör minst kunna stå och gå och ha slutat undersöka saker genom att stoppa dem i munnen innan hen börjar på dansskola. Den tidigaste motoriska utvecklingen sköter barn helt på egen hand genom att upptäcka sina händer, fötter och så småningom andra kroppsdelar. Barn lär sej vända från rygg till mage, sitta, krypa och gå utan formell undervisning. Jag ser ingen som helst anledning att börja på dansskola innan barnet fyllt 3 år - och även det kan vara för tidigt. Snarare är 4 eller 5 år en bra ålder för att börja på barndans.

Men hur är det då med genreträning? Det beror också på. I barndansen tränas saker som kropps- och rumsuppfattning, musikalitet samt sociala aspekter, som att kunna stå i led och sitta i ring. Har barnet alltså gått på barndans i 1-2 år kan hen vara helt redo för genreträning (jag talar nu om balett, jazz, modern och street, som är de genrer jag bäst känner till) vid ungefär 6 års ålder. Om hen däremot inte har fått någon tidigare träning i ovan nämnda aspekter kanske det är bäst att börja på barndans eller kreativ dans* vid 6 år och vänta med genreträning till 7 eller 8 års ålder. Man bör inte se någon prestige i att gå i genreträning, utan alltid se till vad som är bäst för det individuella barnets utveckling. Det är ingen vits att börja träna specifika danssteg innan man har en viss grad av kontroll på kroppen, en viss förståelse för rummet och kan uppfatta puls och rytm i musiken. Då kommer lärandet snarare ta längre tid.

Ibland kan man se genreträning för så små barn som 3-4 år. Jag hoppas att det i de fallen handlar om det som jag beskrev i början av inlägget, barndans med en viss inriktning. Heter kursen balett kanske man använder klassisk musik och lägger lite större vikt vid träning av fötter och lätta kvaliteter. Heter kursen hiphop kanske musikvalet snarare ligger inom hiphopgenren och rörelsekvaliteterna kanske är lite tyngre. Och så vidare. Störst fokus bör dock ligga på att öva de grundläggande färdigheterna, som jag redan nämnt.

*Kreativ dans är inte särskilt vanligt i Sverige, men däremot i andra länder, som England och Tyskland. Det är en dansform, där man fokuserar på barnens egna skapande med mycket improvisation. Det kan sägas vara en mer avancerad form av barndans eller en övergång från barndans till ungdomsklasser i improvisation/komposition.

2012-10-10

Långa hälsenor

Idag är det dags för ytterligare ett dansarideal: långa hälsenor. Det är ett extra intressant ideal, eftersom så många strävar efter det utan att veta varför. När jag frågar danselever varför de vill ha rörlighet i andra kroppsdelar är de oftast helt på det klara med det. Antingen är det av estetiska skäl eller av praktiska (att utföra vissa tekniska eller koreografiska moment). Handlar det om hälsenor uppstår dock för det mesta en tveksam och något förvirrad stämning, när man börjar prata om varför det är bra (eller kanske inte så bra). Ändå är det en av de saker som allmänt anses viktiga för den ideala dansarkroppen. När jag sökte till Balettakademien i Göteborg testades flexibiliteten i hälsenorna tillsammans med utåtvridning, pointe och hamstrings. Hälsenornas längd togs alltså med i bedömningen av hur lämpad den sökande var att gå utbildningen.

Vadmusklerna och hälsenan.
Bild från floota.com
Nu kan ni sluta fundera, för jag ska avslöja svaret: Den viktigaste anledningen till att vi vill ha långa hälsenor är att det ger en djup plié, vilket är viktigt framför allt för att vi ska kunna hoppa högt. En bra plié behövs också för andra explosiva rörelser, som att trycka upp i piruett eller sous-sous, och graciösa chasséer. Med korta hälsenor eller tajta vadmuskler begränsas rörelseomfånget i fotleden och därmed också de ovan nämnda rörelserna. Särskilt markant är att det blir svårare att hoppa.

Hur vet man om man har korta hälsenor eller tajta vadmuskler? Det är svårt att avgöra, men spelar egentligen inte så stor roll. Senor består av hårdare vävnad än muskler och är därför svårare att mjuka upp och stretcha, så det är lättare att påverka vadmusklerna än hälsenorna. Dock fäster båda vadmusklerna, soleus och gastrocnemius, i hälsenan och man kan alltså inte stretcha musklerna utan att också stretcha senan och vice versa. Förutom att stretcha kan man också massera och "skaka" vadmusklerna (något jag kommer återkomma till vid ett senare tillfälle), för att öka rörligheten i fotleden och även knäleden.

Som vanligt vill jag dock inflika en varning. Långa hälsenor ger fördelar bara till en viss gräns. Att ha korta hälsenor innebär problem, men det gör också extremt långa dito. Många har fått lära sej att göra demi plié så djupt som de kan utan att hälarna släpper från golvet. Det är inte ovanligt att få höra att man ska känna en stretch i hälsenan eller vadmusklerna i demi plié. Detta gäller dock enbart för personer med korta hälsenor! En dansare med långa hälsenor kan böja benen väldigt mycket utan att hälarna släpper från golvet. Innan dess kommer dock en del andra saker ha hänt. Framför allt kommer dansaren ha förlorat sin placering. Rumpan sticker förmodligen ut och överkroppen lutas framåt eller så vinklas bäckenet, så att nedre kurvan i ryggen överdrivs. Dessutom leder en så djup plié ofta till knäont, då belastningen på knäna blir alltför hög. 

Korrekt demi plié. Bild från artofballet.com
Personer med långa hälsenor måste alltså lära sej att inte gå så djupt de kan i demi plié. En korrekt demi plié i första position skapar ett tomrum i form av en romb, som är plattare i sidled än i höjdled. Om romben blir en kvadrat - eller ännu värre en romb som är plattare i höjdled - är plién för djup. Knäna ska helst inte gå utanför tårna. Detta gäller även parallellt samt i alla andra utåtvridna positioner.

Slutsatsen är alltså densamma som alltid: dansare med mindre rörlighet behöver koncentrera sej på att öka rörligheten medan dansare med mycket rörlighet måste fokusera på att bli starka nog att kontrollera sin rörlighet.

2012-10-03

Extrem pointe (översträckta fötter)

Överrörliga leder över lag är utseendeidealet inom balett och fötterna är inget undantag. För att komma upp på tåspets behöver man mer rörlighet än vad de flesta människor har. Även på halvtå skapas en längre och mer harmonisk linje i benen, om man kommer högt upp, det kan jag gå med på. Dock har strävan efter rörliga fötter gått till överdrift - precis som så många andra ideal. Många dansare direkt misshandlar sina fötter, för att uppnå den långa båge, som dansarfoten förväntas utgöra. De flesta är inte nöjda förrän de kan sitta på golvet med raka ben och pointa fötterna, så tårna nuddar golvet. Därför säger jag er nu: Det är inget eftersträvansvärt!

Tillräckligt rörlig fot.
Bild från bendandmend.com.au
En viss rörlighet krävs som sagt för att möjliggöra dans på tå och för att skapa långa linjer, men extrem rörlighet ökar alltid skaderisken. Ju rörligare en led är desto mer styrka behövs för att kontrollera leden. En väldigt rörlig fot är alltså ofta instabil på samma sätt som överrörliga knän, ryggar och armbågar. Att gå upp på tå på en översträckt fot lägger dessutom mycket stor belastning på ovansidan av foten. Ledkapslar och ligament riskerar att överansträngas, när tyngdpunkten hamnar framför tårna istället för rakt ner genom tårna till golvet. Dessutom blir det svårt att hålla balansen. Man riskerar att falla framåt och/eller vricka fötterna.

Så hur mycket rörlighet behöver man? Tillräckligt mycket för att kunna skapa en rak linje genom benet och foten. Ett enkelt test att göra är att sitta på golvet med raka ben. Se på dej själv från sidan i en spegel eller ta ett kort på dej själv från sidan. Om du på fotot kan rita en rak linje från mitten av knäet (i höjdled sett från sidan) till lilltåleden har du tillräckligt rörliga fötter för att komma upp på tå. Om lilltåleden är ovanför linjen behöver du träna upp din rörlighet lite mer, innan du försöker börja med tåspetsteknik. Om lilltåleden är nedanför linjen är det ett tecken på att du har överrörliga fötter och istället behöver fokusera på styrketräning och att hitta en bra placering av foten.

2012-09-21

Tenduövning

Det viktigaste i tendu är att artikulera foten, det vill säga jobba igenom så många leder som möjligt. Här är några tips på hur man kan tänka när man planerar en tenduövning:
  • Tendu är svårare än man tror. Fundera därför noga på vilken svårighetsgrad dina elever klarar! Tänk i den här ordningen (från lättast till svårast):
    • Parallell fram
    • Utåtvridet sidan
    • Utåtvridet fram
    • Parallell sidan
    • Utåtvridet och parallellt bak
  • En av de svåraste aspekterna med tendu är att stå på ett ben länge. Växla därför ben för nybörjare, särskilt om de inte har en stång att hålla i. Ju mer avancerade elever desto längre kan ni behålla samma ståben.
  • Lägg gärna in förflyttningsmoment mellan varje set tenduer. Då får eleverna chans att slappna av lite och sedan samla upp sej igen inför nästa set. Med avancerade elever kan förflyttningsdelarna innehålla ganska svåra tekniska moment, men för lägre nivåer bör de vara extremt enkla, så att all koncentration hamnar på tenduerna.
Här är en simpel - men svår - övning jag har gjort med mina nybörjare i jazz. Den första tenduövningen ni gör behöver inte innehålla mer än så.


2012-09-18

Kläder och skor du behöver om du ska börja dansa

Mitt första tips är: köp inte för mycket i förväg. Olika skolor och olika lärare har olika klädkoder på sina lektioner. Vissa skolor är väldigt formella och vill att alla elever ska ha exakt likadana kläder. Andra skolor har ingen klädkod alls, utan låter eleverna se ut hur som helst. Du kommer få all information du behöver antingen i förväg eller på första lektionen. Här kommer dock en generell lista på vad som används för olika genrer:

Modern/nutida dans

Mjuka jazzskor. Bild från kellyrmariesdancewear.co.uk

  • Mjuka kläder som du kan röra dej fritt i. Vissa tekniker, till exempel Graham och Cunningham, förespråkar heldräkt, men de flesta hobbyskolor och gymnasier i Sverige tillåter vilken klädsel som helst. Jag rekommenderar dessutom långärmat, långbyxor och knäskydd, men det beror på hur mycket man ska kravla omkring på golvet. Modern/nutida dansas nästan alltid barfota.
  • Hårsnoddar, spännen, och så vidare, om du har långt hår. Att sätta upp håret bra för modern/nutida kan vara svårt. Håret bör vara uppsatt, men tofsar och bollar kan vara i vägen, när man ligger eller rullar på golvet. Det bästa, tycker jag, är att fläta håret och vira det runt huvudet eller att göra två tofsar ganska långt bak och högt upp. Testa om du kan ligga på rygg och vrida huvudet från sida till sida. Då är frisyren bra.

Jazzsneakers. Bild från spiritcorner.com

Jazz


  • Mjuka kläder, tight eller halvtight
  • Hårsnoddar om du har långt hår (hästsvans rekommenderas)
  • Eventuellt jazzskor. Nybörjare dansar oftast barfota, men vissa skolor rekommenderar mjuka jazzskor. Till högre nivåer kan du komma att behöva jazzsneakers. Det är en relativt stabil sko med delad sula. Alla typer av jazzskor går att köpa i specialiserade dansbutiker.

Mjuka balettskor. Bild från dancefashionwarehouse.com

Balett


  • Balettdräkt
  • Trikåer (leggings eller strumpbyxor)
  • Mjuka balettskor, så kallade teknikskor. Det finns mängder av modeller. De köps i specialiserade dansbutiker
  • Hårsnoddar, spännen, hårnät, och så vidare, om du har långt hår (knut rekommenderas)

Sneakers eller kicks. Bild från hypebeast.com

Hiphop/street


  • Mjuka kläder, gärna baggy
  • Sneakers, helst med lite skaft som går upp över vristen, för att stabilisera fotleden
  • Eventuellt knäskydd

2012-09-05

Dansa dej vig

Ganska ofta får jag frågan: ”Blir man vig av balett/dansträning?” Svaret är ja. Man blir rörlig, smidig, vig av att träna dans.* Främst beror det på att dans innehåller så mycket dynamiskrörelseträning. Många dansrörelser utnyttjar ledernas maximala rörelsekapacitet (det som kallas för ytterlägen), vilket gör att rörligheten i leden – i bästa fall – ökas lite varje gång rörelsen utförs. Samtidigt blir man starkare och kan kontrollera sina rörelser bättre, vilket faktiskt också förbättrar rörligheten. Styrka och rörlighet ses ibland som motsatser, men så är det inte! Är man inte stark och kan kontrollera rörelser i ytterlägen har man ingen nytta av sin rörlighet. Snarare riskerar man att skada sej. Detsamma gäller det omvända – är man inte rörlig kan man inte nyttja sin fulla kraft. Rörlighet och styrka går alltså hand i hand.

Framför allt i modern/nutida dans och breaking, men även i jazz och hiphop, tränar man också på att ta sej ner till och upp från golvet. När man vänjer sej vid det och får en smidig golvteknik blir man kanske inte vigare, men på sätt och vis ändå rörligare. Man får större rörelsefrihet och uppfattas förmodligen både av sej själv och andra som mindre klumpig.

Till sist ingår ofta mycket stretching i dansträning. Många dansare stretchar dessutom ofta och mycket utanför klass, vilket förstås ökar vigheten betydligt.

*Åtminstone de genrer jag undervisar; modern/nutida, jazz och balett. Även av många andra genrer, men kanske inte alla. Sällskapsdans är en annan historia.

2012-03-04

Smalhets, del 5: Har det blivit värre?

Margot Fonteyn 1945.
Även om Fonteyn inte precis var någon tjockis var hon inte heller mager. På bilden kan vi lägga märke till lår, bröst och armar. Margot Fonteyn var en fantastisk dansare och utnämndes till prima ballerina assoluta, den högsta titeln inom balett.
Från creativelydifferentblinds.com
Nathalie Nordquist 2010.
Också Nordquist är en fantastisk dansare, men frågan är om det hade varit möjligt för henne att bli så framgångsrik, om hon hade sett ut som Fonteyn. Också här kan vi lägga märke till lår, bröst och armar. Nathalie Nordquist är premiärdansös på Kungliga Operan i Stockholm.
Från wikipedia.org
Dansvärlden är inte isolerad från omvärlden (även om det kan verka så ibland). Här en baddräktsmodell från ca 1945...
Från yurock.net
...som vi kan jämföra med en baddräktsmodell från 2011.
Från womengirlsfashion.com
Fotnot 1: Jag menar inte att dansare inte borde få vara smala eller att de är sämre dansare på grund av sin kroppskonstitution. Både Nathalie Nordquist och Sylvie Guillem, som jag har exemplifierat med tidigare, samt en hel rad andra magra ballerinor är helt makalösa dansare. Jag menar bara att smalhet inte borde vara en förutsättning för en dansarkarriär. Margot Fonteyn var, som sagt, en underbar dansare - precis som Mia Michaels, som jag också skrivit om tidigare. Det borde finnas dansare i alla möjliga storlekar. Det viktiga är ju inte hur man ser ut, utan hur man rör sej. Detsamma gäller baddräktsmodeller (och alla andra yrken). De borde finnas i alla möjliga storlekar!

Fotnot 2: Återigen har jag valt bilder på klassiska dansare, men resonemanget gäller även för jazz och modern/nutida dans. Baletten och dess ideal har ett stort inflytande på båda dessa genrer och faktum är att klassiskt skolade dansare ofta förekommer i moderna, nutida och jazzuppsättningar.

2012-02-26

Smalhets, del 3: Dansvärlden

Sylvie Guillem anses ha en ideal dansarkropp.
Från kladerirorelse.wordpress.com
I dansvärlden, inte minst den klassiska, finns ett starkt smalideal, som främst gäller kvinnor. Argumenten är aldrig särskilt hållbara: (klassisk) dans bygger på vackra linjer och linjerna kommer fram bättre på en smal kropp, de manliga dansarna orkar inte lyfta tjejerna om de är för tunga, de kvinnliga dansarna orkar inte lyfta sej själva (till exempel upp på tå), stora dansare är fula i allmänhet... Inget av det är sant. Det finns tjocka dansare med helt fantastiska linjer. Om de manliga dansarna inte orkar lyfta de kvinnliga är det för att de har dålig lyftteknik. Dessutom verkar det i mina ögon helt onödigt att det alltid ska vara männen som lyfter kvinnorna. Det finns tunga dansare (inklusive män) som dansar på tå. Att vara tjock är inte detsamma som att vara ful. En vacker dansare behöver dessutom inte vara en person som skulle anses som vacker i andra sammanhang. Att vara en vacker dansare handlar mer om hur man rör sej än om hur man ser ut.

Kvinnor kan lyfta män. Det är vanligt i
kontaktimprovisation, men ovanligt
i andra genrer.
Från nurturedance.org
Kvinnliga dansare kan få kommentarer om sin vikt eller sitt utseende av såväl lärare och koreografer som av klasskompisar och kollegor. En gästlärare på en skola jag gick på sa till exempel till en tjej under en lektion: "Din mage sticker ut mer än dina bröst! Det beror inte på att dina bröst är små, utan bara på att din mage är så stor." En kompis som gick på en annan skola berättade att hennes lärare gång på gång sa till dem: "En smal dansare är en vacker dansare!" Jag har hört otaliga berättelser om tjejer, som under sin utbildning - eller till och med på hobbykurser, har fått höra att de nog borde gå ner några kilo. Dessutom kan det vara svårare att få jobb, om man anses vara tjock eller "stor". Koreografen Mia Michaels berättade i ett avsnitt av So You Think You Can Dance att hon inte hade fått ett enda jobb som dansare efter sin utbildning av just anledningen att hon var "stor". Inget ont som inte har något gott med sej, dock. Det var bristen på arbetstillfällen som ledde till att hon började skapa sina egna verk och påbörjade sin karriär som koreograf. Ändå är det ett sjukt och tragiskt fenomen.

Mia Michaels anses tjock i dansvärlden.
Från nerdfighters.ning.com
Även i information som riktar sej till unga dansares föräldrar finns smalhetsen invävd. Jag har till exempel en bok som heter Getting Started In Ballet: A Parent's Guide To Dance Education (ungefär Att komma igång med balett: en föräldraguide till dansutbildning). Den innehåller till största delen användbar information om vad man behöver för kläder och skor, hur man sätter upp håret så det håller, vad dansträning innebär, varför man måste komma på repetitioner och så vidare. Och så innehåller den ett kapitel om kosthållning. Där står att en tonåring som tränar balett bör äta ca 1500 kalorier per dag och ger exempel på måltider som kan vara lämpliga. Många föräldrar är förmodligen inte insatta i näringslära och kommer följa råden, men enligt vad jag har fått lära mej är 1500 kalorier ungefär vad som krävs för att hålla sej vaken och varm en hel dag. Den som tränar behöver betydligt mer energi.

Fotnot 1: För manliga dansare finns naturligtvis också ett smalideal. Det är inte tillåtet att vara tjock bara för att man är kille. Däremot har jag aldrig hört att killar har hackats på i samma utsträckning som tjejer på lektioner, auditions och repetitioner.
Fotnot 2: Smalhetsen gäller allra mest i den klassiska genren, men även till mycket stor del inom jazz och modern/nutida dans. Tendenser finns även inom andra genrer, men är mindre påtaglig i hiphop/street, orientalisk och afrikansk dans, med flera.

2012-01-26

Vad är jazz?

På söndag ska jag hålla i en utbildningsdag för cirkelledare i jazz.* Den första frågan vi ska försöka besvara är: Vad är jazz? Som en del av mina förberedelser har jag diskuterat frågan med min bästa vän, som är musiker. Vi har helt olika svar på frågan. När jag först ställde den tittade min bästa vän förbryllat på mej och sa med självklar röst: "En musikgenre." "Och om du skulle försöka vara lite mer specifik än så?" frågade jag. "Eh... det var svårt. Då måste jag nog göra lite mer research," svarade min vän, "om det inte räcker att säga att det är en utveckling av blues?" Nu är visserligen inte min vän jazzmusiker, men är det ändå inte märkligt? Hans svar påminner så väldigt mycket om de svar elever eller andra intresserade ofta får från dansare och danslärare/pedagoger, när de frågar om olika genrer. Även de genrer vi själva jobbar med har vi svårt att förklara på ett kort och koncist vis. Även om det är lättare att visa har vi inte alltid den möjligheten. Ibland måste vi förklara med ord. Förklaringen måste då vara både begriplig och beskrivande och så kort att lyssnaren orkar hänga med. Det är inte så ofta den potentiella nya danseleven, som står där med kurskatalogen i sin hand, vill ha en halvtimmes föreläsning om jazzens historia - och även om de får det är det inte säkert att de får någon bild av hur jazz ser ut eller känns i kroppen.

På lärarutbildningen hände det att vi diskuterade definitioner av genrer. Förslagen var många och vi kan modifiera våra beskrivningar hela tiden. Min senaste formulering om jazz låter så här:
Jazz är en dansgenre som uppkom i mötet mellan den västafrikanska dansen (och musiken) och den amerikanska industrialismen. Genren har utvecklats i USA under hela 1900-talet och hänger nära samman med populärmusikens utveckling. Ofta är den showig och extrovert. Jazzens ledord är crazy - sexy - cool.
Jag kan fortfarande slipa en del på den formuleringen.



Det är, som sagt, lättare att visa. Den här koreografin gjorde jag tillsammans med en elevgrupp under hösten 2010. Där kan skymtas inspiration från minstrel show, stepp, Karribien, Jerome Robbins, Bob Fosse, charleston, lindy hop och swing, Mattox, Simonson, Luigi, locking, breaking och waacking, lyrisk jazz, house och commercial jazz.


----------------------
*När jag skriver jazz menar jag dansgenren.