Att bli biten på dansgolvet (bokstavligen)

I helgen dansade jag med en person som bet mej i benet. En högst förbryllande upplevelse - och ändå har det hänt mej en gång tidigare. Det var på ett kontaktimprojam för ett par år sedan. Då hade jag en lång och ganska intensiv dans med en person jag inte kände. Plötsligt bet han mej i benet. Jag blev så överrumplad att jag knappt ens reagerade på det. Dansen fortsatte och vi har pratat vid ett par tillfällen efter det, men aldrig diskuterat det faktum att han bet mej, utöver att jag har kommenterat att det inte hör till konventionerna inom kontaktimprovisation.

Den här gången var det på en kurs i contango (en fusion mellan kontaktimprovisation och tango). Vi gjorde en övning där vi skulle växla mellan stillbilder/skulpturer. Stillbild - övergång - stillbild - övergång - stillbild - övergång - så att det blev pauser i dansen. Den ena personen ledde och den andra följde och sedan bytte vi roller. När den andra personen i mitt par, en person jag inte alls kände, ledde gjorde han något oväntat en skulptur där han satte tänderna i mitt ena ben. Trots den förra incidenten blev jag även den här gången så förbryllad att jag inte reagerade. Jag var helt enkelt inte beredd och min första tanke var ungefär: Vad gör han? Biter han mej? Ja, det verkar faktiskt som att han biter mej! Borde jag göra något? Vad borde jag göra? Är det här ok? Händer verkligen det här? Och sedan var vi redan i nästa stillbild.

Fram till häromdagen har jag sett den första bitningen som en märklig engångsföreteelse och underhållande anekdot, som jag har berättat om när folk pratar om konstiga saker de varit med om på olika jam. "Haha, det konstigaste jag har varit med om? Tro det eller ej, men en gång var det en som bet mej i benet!" Men nu, när det har hänt en andra gång, har jag istället börjat fundera på hur ofta det händer. Även om det tidigare inte har hänt mej en enda gång på nästan tio år har det nu hänt två gånger på mindre än två år. Är det en växande trend? Eller är det något som män som annars brukar dansa styrdans gör när de dansar kontaktimprovisation?

Och den egentligen mest intressanta frågan: Vad är det som gör att det känns som en ok grej att göra, att bita någon en inte känner? Ok, att en kan få märkliga impulser när en dansar. Det är inte så överraskande för mej att en kan få lust att bita någon. Men att tycka att det känns som en rimlig sak att verkligen göra är en annan sak.

Jag tror jag måste forska mer i detta.

Feministisk dansundervisning, del 3: Könsneutrala duetter

Moderna Dansstudion, som jag driver tillsammans med Elin Rippe, är en uttalat feministisk dansstudio. Jag får ofta frågor om vad det innebär i praktiken. Därav denna lilla bloggserie med enkla tips på hur danssalen kan göras jämlik. Precis som alla andra är Elin och jag ofullkomliga. Annars hade vi kunnat säga att vi driver en jämlik dansstudio, men nu är den bara feministisk - det vill säga att den strävar efter jämlikhet.

I västerländsk dans finns en tydlig norm att dansa i tvåkönade par. Det gäller både sällskapsdans, där syftet med dansen ofta är eller har varit att flörta, utforska sin sexualitet och eventuellt hitta en partner, och scenisk dans, där kärlekshistorier ofta skildras i duetter. I sällskapsdansen har ordet queer smugit sej in allt oftare. Om jag har förstått saken rätt innebär det huvudsakligen två saker: att det inte nödvändigtvis behöver vara en man och en kvinna som dansar (det finns också en insikt i att alla inte heller passar i de kategorierna) och att det i de fall en man och en kvinna dansar tillsammans inte är självklart att det är mannen som för och kvinnan som följer. Eftersom jag sysslar väldigt lite med sällskapsdans vet jag inte hur utbredda queervarianterna är, men på något sätt har jag fått uppfattningen om att sällskapsdansen har kommit längre än den sceniska dansen här. Bortsett från några få, som uttryckligen jobbar med kroppspolitik, verkar det inte ens finnas någon vilja att dämpa de könsstereotypa uttrycken något i scendansen.

De duetter jag ser på scen är slående heterosexistiska. Jag hör inte till dem som följer So You Think You Can Dance, men att döma av de klipp jag sett (som ändå är ganska många) svämmar programmet fullkomligen över av heteroduetter i lyrisk stil. Det är inte bara det att det alltid är en man och en kvinna som dansar tillsammans, de har också olika uppgifter, som är tydligt kopplade till deras genus. Den kvinnliga dansaren flyger omkring i rummet, spretar med benen och styrs av någon annans vilja medan den manliga dansaren agerar kavaljer, stödjer, fångar och lyfter på ett sätt som knappast kan överträffas ens av den klassiska baletten – trots att koreografierna ofta kallas contemporary, alltså nutida (ursäkta, men jag måste fnysa åt detta begrepp). Det här tv-programmet är inte ensamt om detta, tvärtom är det förmodligen ganska representativt för den sceniska dansen, och det är mina elevers främsta källa till dansintryck. Jag vill visa dem något annat.

På mina lektioner och i de stycken jag gör till uppvisningar gör jag ingen könsbunden parindelning. När vi jobbar i par får alla prova att göra allt. Det betyder till exempel att alla oavsett kön eller kroppsstorlek får både lyfta och bli lyfta. Jag märker att många tjejer tror att de inte kan lyfta någon. Varför? För att de aldrig har sett en kvinnlig dansare lyfta en annan dansare. Däremot verkar många ta för givet att alla killar kan lyfta folk hur som helst utan att ha tränat på det, vilket inte heller stämmer. Både att lyfta och att bli lyft kräver teknik.

Att dansa i enkönade par är egentligen inget ovanligt på dansskolor av den enkla anledningen att de flesta eleverna vanligen är tjejer. När jag låter mina elever dansa i (förmodat) enkönade par handlar det dock inte om brist på killar. Mina manliga elever får också dansa med varandra, om de vill eller om jag bestämmer det. Jag utnämner aldrig den ena i paret till kille och den andra till tjej, vilket annars är vanligt. Jag kallar dem istället till exempel A och B eller ettor och tvåor eller, om jag visar tillsammans med en annan person, kallar jag dem som gör som jag för Emelie och de som gör som min partner för den personens namn. Mina duetter handlar nämligen inte om att förstärka könsroller eller lära eleverna att killar dansar på ett sätt och tjejer på ett annat. De handlar inte heller om att det finns två kön i världen, eftersom det ju finns många fler. Jag brukar inte heller låta A stödja/lyfta och B balansera/flyga hela stycket igenom, utan växlar, så att relationen mellan dansarna blir mer dynamisk – så som livet är.

Blir folk chockade av detta? Nej, jag har i alla fall inte märkt det. Efter en uppvisning, där jag hade låtit mina balettelever dansa i (förmodat) enkönade par (det fanns flera kön i gruppen och alla var likadant klädda), frågade jag av ren nyfikenhet mina närstående om de hade lagt märke till det. De rynkade sina pannor och skakade sedan på huvudet. De hade inte tänkt på det alls.

Alltså, dagens tips för mer jämlik dansundervisning är att skapa duetter, som handlar om andra saker än att förstärka de binära könsrollerna. Sammanfattning:

1. Visa dina elever någonting annat än det de vanligen ser.
2. Inse att du har elever av flera kön (oavsett hur de ser ut på ytan).
3. Låt eleverna dansa könsneutrala duetter.