Oklar gräns mellan scen och socialdansgolv

"Was it party or performance?" "Var det fest eller uppvisning?" Elin och jag hade varit i Senegal i en knapp vecka och just upplevt vårt första spectacle. Spektaklet hade annonserats som en uppvisning, men det började med att hela publiken bjöds upp på dansgolvet för gemensam uppvärmning. Därefter delade såväl dansarna som medlemmar ur publiken med sej av solodans. Även en av musikerna hoppade ner från musikernas podium och dansade ett solo. Ingen applåderades, men alla uppmuntrades. När Elin efteråt ställde frågan ovan till en av våra nya bekanta tittade han förvånat på henne och svarade: "What's the difference?" "Vad är det för skillnad?"

Många är de socialdanser, som blivit upplockade på och mer eller mindre bearbetade för scen. De romantiska baletternas appropriering på olika folkdanser är ett exempel. Hela balettgenren har förvisso vuxit fram ur överklassens socialdanser. Spåren av pavane, menuett och vals är tydliga, men de har utvecklats så mycket från sina originalformer att ingen sällskapsdansare skulle kunna gå upp på scen och hänga med. I lördags var jag på Köpenhamns karneval och såg salsa och kizomba, latinamerikanska sällskapsdanser, som anpassats för scen. Det påminde mej om tiodans och ballroom, som till hela sin form ligger och skvalpar någonstans mittemellan scen och socialdansgolv. Dansarna dansar två och två, är ofta vända mot varandra och har var sin funktion (förare och följare), precis som i styrdans, men deras kläder, koreograferade turer och tendens att rikta sin uppmärksamhet ut från paret, indikerar att det är uppvisning det handlar om. Att deras dans poängsätts av externa bedömare är det slutgiltiga tecknet på att dansen inte helt och hållet är till för dansarna själva. Däremot hör deras danser även hemma på socialdansgolv, om än i lite annan tappning.

I de flesta afroamerikanska danser, från soft shoe tap till krump, är gränsen mellan dansare och publik, mellan scen och dansgolv, ofta oviktig. Det är inbyggt i själva dansandet att det sker både med varandra och för varandra. Samma sak upplevde jag alltså i Senegal. Många personer dansar tillsammans. Någon delar med sej av ett solo och istället för att applådera svarar någon annan med ett annat solo. I afroamerikanska danser handlar det ofta (men inte alltid) om att tävla och bräcka varandra. Det såg jag ingenting av i Senegal (men jag var heller inte där särskilt länge). Snarare än att en dansare tog sej plats för att visa upp sej och imponera på de andra uppfattade jag det som att kollektivet gav utrymme åt en person i taget att dansa fullt ut. I en eurofiering av såväl afrikanska som afroamerikanska danser har dock uppdelningen mellan aktiva dansare och en passiv publik blivit tydligare. Samma mönster som i balettens historia kan skönjas. Social dans hamnar på scen och utbytet mellan dansare och åskådare försvinner.

En dans som gått i motsatt riktning är kontaktimprovisation. När Steve Paxton, Nancy Stark Smith med flera började utforska sina nya idéer, som utvecklades till den här genren, i slutet av 1960-talet var det med en konstnärlig utgångspunkt. Kontaktimprovisation och koreografi som bygger på kontakttekniker används fortfarande för scen, men genren har också kommit att bli en social och till och med terapeutisk företeelse. På alltfler ställen hålls regelbundna jam, där amatörer, semiproffs och proffs träffas och umgås genom att dansa. 

Om någon kommer på fler exempel på dansformer som gått från scen till socialdansgolv får ni gärna kommentera (det får ni förresten gärna ändå).

Brådskan till den "riktiga" dansen

I de flesta genrer finns ideal och idéer om vilken del av dansen som är den "riktiga", den del då en "verkligen" dansar. När jag undervisar i så kallade skolgenrer, som modern/nutida dans eller jazz, förväxlar eleverna ofta teknikträningen med uppvärmning och klagar på att vi lägger så mycket tid på det. "Måste vi ha så lång uppvärmning? När ska vi börja dansa?" frågar de. Många förstår inte att varje övning är en dans och om de dansar den kommer de uppleva det. Självklart är det min uppgift som lärare att hjälpa mina elever till den insikten.

Ge det lite tid. Känn in var du har den andre.
Från adrianrussi-en.weebly.com

Ännu tydligare blir fenomenet i improviserade danser, som kanske främst har ett socialt syfte. Bland kontaktdansare är det antingen lyft eller så mycket kontakt som möjligt, som brukar uppfattas som den "riktiga" dansen dit många vill skynda. För att komma dit så fort som möjligt stressar de igenom eller hoppar helt över andra viktiga faser i kontaktimprojammet, som att hitta in i sej själv och sin egen dans, orientera sej i rummet och möta andra på ett mer subtilt sätt. Faktiskt skulle jag vilja påstå att när någon går in i en dans med mej och genast försöker lyfta upp mej eller lägga hela sin vikt på mej missar de/vi det som är själva dansen. Vi missar att lära känna varandra, att utforska varandras närområde, lägga märke till vilket tempo, vilken intensitet och vilka rörelsekvaliteter den andra personen har idag. Vi missar att leka, hitta de olika sätten som våra kroppar kan mötas och kopplas ihop och söka en gemensam rytm. Om vi däremot ger alla de stegen den tid de behöver kommer vi att skapa en gemensam dans. Kanske kommer den innehålla lyft, kanske inte - det är inte det som är det viktiga - men om lyften kommer gör de det av sej själva, som en konsekvens av vår gemensamma rörelse i rummet.

Gemensam tajming är asfett.
Från swingriot.com

Jag har vänner, som beskriver exakt samma sak från andra socialdanser, som lindy hop, folkdans och tango, där vissa turer och stegkombinationer anses vara den "verkliga" dansen. Samma sak där: istället för att lära känna sin partner och hitta ett gemensamt flöde försöker många dansare gå direkt på de turer som de vill göra. 

Resultatet av den här stressen, oavsett om det är kontaktimprovisation eller styrdans, är ofta att dansen blir ganska misslyckad. Vi tappar varandra, trampar varandra på tårna, missuppfattar varandras impulser och signaler. Dansen blir stolpig, fumlig och omusikalisk. Mitt förslag är istället: släpp taget om vilka moves du vill göra, chilla, lyssna in och se vad som händer. Kanske får du en dans du aldrig hade väntat dej. Kanske upptäcker du att du har gjort allt det där coola ändå. Eller så inser du att det är minst lika coolt att uppleva samspelet med en annan människa, när två eller tre eller fyra danser smälter ihop till en.

Att bli biten på dansgolvet (bokstavligen)

I helgen dansade jag med en person som bet mej i benet. En högst förbryllande upplevelse - och ändå har det hänt mej en gång tidigare. Det var på ett kontaktimprojam för ett par år sedan. Då hade jag en lång och ganska intensiv dans med en person jag inte kände. Plötsligt bet han mej i benet. Jag blev så överrumplad att jag knappt ens reagerade på det. Dansen fortsatte och vi har pratat vid ett par tillfällen efter det, men aldrig diskuterat det faktum att han bet mej, utöver att jag har kommenterat att det inte hör till konventionerna inom kontaktimprovisation.

Den här gången var det på en kurs i contango (en fusion mellan kontaktimprovisation och tango). Vi gjorde en övning där vi skulle växla mellan stillbilder/skulpturer. Stillbild - övergång - stillbild - övergång - stillbild - övergång - så att det blev pauser i dansen. Den ena personen ledde och den andra följde och sedan bytte vi roller. När den andra personen i mitt par, en person jag inte alls kände, ledde gjorde han något oväntat en skulptur där han satte tänderna i mitt ena ben. Trots den förra incidenten blev jag även den här gången så förbryllad att jag inte reagerade. Jag var helt enkelt inte beredd och min första tanke var ungefär: Vad gör han? Biter han mej? Ja, det verkar faktiskt som att han biter mej! Borde jag göra något? Vad borde jag göra? Är det här ok? Händer verkligen det här? Och sedan var vi redan i nästa stillbild.

Fram till häromdagen har jag sett den första bitningen som en märklig engångsföreteelse och underhållande anekdot, som jag har berättat om när folk pratar om konstiga saker de varit med om på olika jam. "Haha, det konstigaste jag har varit med om? Tro det eller ej, men en gång var det en som bet mej i benet!" Men nu, när det har hänt en andra gång, har jag istället börjat fundera på hur ofta det händer. Även om det tidigare inte har hänt mej en enda gång på nästan tio år har det nu hänt två gånger på mindre än två år. Är det en växande trend? Eller är det något som män som annars brukar dansa styrdans gör när de dansar kontaktimprovisation?

Och den egentligen mest intressanta frågan: Vad är det som gör att det känns som en ok grej att göra, att bita någon en inte känner? Ok, att en kan få märkliga impulser när en dansar. Det är inte så överraskande för mej att en kan få lust att bita någon. Men att tycka att det känns som en rimlig sak att verkligen göra är en annan sak.

Jag tror jag måste forska mer i detta.