Mejlkonversation med Erik Malmberg angående Malmö Stads marknadsföring av ny "danslärarutbildning"

Malmö Stad i samarbete med Tjejer i förening marknadsför just nu en ledarutbildning för dansintresserade tjejer. Tyvärr kallar de den för "danslärarutbildning" och jag kontaktade Erik Malmberg på Malmö Stad, för att påpeka problematiken i detta samt ställa några frågor.

Hej Erik Malmberg,

Imorse såg jag en affischliknande bild på facebook om en ledarutbildning för dansintresserade tjejer, som arrangeras av Malmö Stad och Tjejer i förening. Jag har en del frågor och funderingar.

Låt mig börja med att säga att jag är glad att Malmö Stad stödjer Tjejer i förening och att jag alltid är positiv till att tjejer får möjlighet att utveckla konstnärligt kunnande och ledaregenskaper. Mina reflektioner nedan handlar inte om detta, utan om att Malmö Stad väljer att marknadsföra utbildningen som en lärarutbildning.

Att bli ämneslärare i dans kräver fem års utbildning på universitetet. Även om det inte står "ämneslärare i dans" i marknadsföringen av er ledarutbildning står det "danslärarutbildning", vilket är förvirrande likt ämneslärarutbildning i dans och också är den term som högskolorna och universiteten brukar använda för att benämna sina ämneslärarutbildningar. Att marknadsföra en ledarutbildning för ungdomar utan förkunskapskrav som en "danslärarutbildning" är vilseledande både för ungdomarna som söker utbildningen och för allmänheten, som med största sannolikhet inte kommer se skillnad på Malmö Stads marknadsföring och universitetens. 

Lärare är ingen skyddad yrkestitel, men att använda termen danslärare så slarvigt som görs i Malmö Stads marknadsföring av den här ledarutbildningen underminerar de politiska ambitionerna på nationell nivå att höja läraryrkets status genom att bland annat förlänga utbildningen och införa lärarlegitimation. Det tyder också på bristande respekt för dans som konstform och kunskapsområde, då jag har svårt att tänka mig att Malmö Stad skulle marknadsföra motsvarande "matematiklärarutbildning", "historielärarutbildning" eller "svensklärarutbildning". 

Med detta som bakgrund önskar jag svar på följande frågor:

• Avser Malmö Stad att låta deltagarna i ledarutbildningen tro att de blir lärare?
• Kommer någon form av diplom eller examensbevis, där yrkestiteln lärare eller danslärare förekommer, utfärdas?
• Vad är Malmö Stads syfte med att använda yrkestiteln danslärare istället för mer adekvata begrepp som dansledare eller dansinstruktör?
• I vilka sammanhang avser Malmö Stad att låta personer som deltagit i ledarutbildningen undervisa?
• Ska danslärare med universitetsutbildning i framtiden förvänta sig att lönemässigt konkurrera med dessa av Malmö Stad egenhändigt utbildade unga dansledare när vi söker jobb på till exempel Kulturskolan, som saknar behörighetskrav och redan betalar så lite som 150 kronor i timmen?

Jag ser fram emot ditt svar!

Med vänliga hälsningar

Emelie Bardon


Erik Malmberg svarade så här:

Hej Emma,

Tack för ditt mail.
Jag instämmer att ordet danslärare var olyckligt att vi använde.
Tanken är att tjejerna som går utbildningen ska vara dansledare till gratis workshops som vi anordnar ute i ytterområde i Malmö tillsammans med Tjejer i Förening.
Nydala, Flamman, Rosengård och Lorensborg. Vi har valt dessa område dels för att vi har hittat lokaler här men också för att det är stor andel tjejer som bor här som inte alls rör på sig och att det finns en stor efterfrågan på just dans. Finns många anledningar att dom inte rör på sig men framför allt ekonomi och att det inte finns aktiva dansföreningar, studios i närområdet. Vi hoppas på sikt att det kommer öppnas upp lokaler i våra valda områden till bland annat dans.

Workshopsen kommer vara på nybörjare nivå och ge deltagarna en chans att få testa dans.

Det här är ett test projekt så det är viktigt för oss med input.
Vi har bland annat kontakt med Danscentrum syd. Vi tar gärna in tankar och åsikter från flera för att nå så bra resultat som möjligt.

Hälsningar
Erik Malmberg
Projektledare, Arrangemangsenheten


Det mejlet svarade ju inte på särskilt många av mina frågor, utan la mest ut texten om sådant som jag redan hade kommenterat som positivt, så jag skrev igen:

Hej igen Erik,

Tack för ditt svar! Det är jättebra att det arrangeras dans i ytterområdena! Verkligen jättebra!

Men jag undrar: vad är syftet med att engagera unga, outbildade ledare istället för vuxna med ämneslärar- eller danspedagogutbildning?

Med vänliga hälsningar
Emelie Bardon (inte Emma)


Erik Malmberg svarade kortfattat på detta, men lyckas ändå mest prata om andra saker än just det jag frågar om:

Hej Emelie,

Tanken är att vi ger samtidigt en möjlighet för unga tjejer att engagera sig och få kunskap om att driva förening.
Vi har även prova på verksamhet nu t ex under höstlovet där vi har mer erfarna danslärare. T ex Moa Söllgard om du känner henne.
Vår förhoppning är att detta blir en långsiktig satsning där vi kommer jobba på olika nivåer. I feb kommer Just debout nordic hit till Malmö men vi har även andra stora planer längre fram.

Hoppas vi tillsammans kan göra dansen större i Malmö...

/Erik


Vi får väl se. Det beror ju lite på om det kommer vara möjligt att försörja sig som danslärare alls här. Fortsättning följer...

Blomstertiden; avskedstiden

Terminsslut. Relationsslut. Efter uppvisningen eller skolavslutningen är det dags. I bästa fall får jag några kramar. Jag försöker känna mig stolt och glad, när jag ser eleverna (om de är små) skutta iväg bredvid mormor eller (om de är större) drälla iväg med sina kompisar, med blommor i händerna, i håret eller runt halsen. Jag försöker känna mig stolt och glad, men på insidan gråter jag. Ännu värre är det förstås med de elever, som har varken mormor, vänner eller blommor. De som med hängande huvud lufsar hem till ett sommarlov i ensamhet. På insidan gråter jag och när eleverna har försvunnit går jag hem och gråter på utsidan också.

Detta är det absolut värsta med att vara lärare. Värre än elever som slåss, föräldrar som ringer hem till en kl 22.15 en lördag, skolk, vandalism, betygsättning och att tvingas äta undermålig skolmat för att föregå med gott exempel. Detta är det värsta: att varje läsår eller till och med varje termin slita som ett djur för att bygga fungerande, helst till och med förtroliga, relationer med eleverna, för att sedan bli lämnad.

Relationer är A och O i undervisning. Är relationen mellan lärare och elev dålig uteblir lärandet (och kanske även eleven). Därför måste relationen komma i första rummet. Relationerna. En unik relation till varje elev. I bästa fall har en lärare en klass, 20-30 elever. I värsta fall, vilket gäller för de flesta som undervisar i kulturämnen, har en lärare flera hundra elever, som hen träffar varje vecka. Allt ansvar ligger på läraren. Jag måste lära känna varenda en - och jag fäster mig vid varenda en.

Många gånger har jag och mina kollegor sagt till varandra: "Tänk om eleverna visste hur mycket kärlek vi hyser för dem." Tänk om de visste! Tur att de inte vet, för då hade de kanske inte klarat av att lämna oss på skolavslutningen.

Jag kan inte minnas att vi någonsin pratade om det här på lärarutbildningen. Självklart pratade vi om vikten av att bygga fungerande relationer med eleverna, men jag tror inte någon någonsin nämnde att konsekvensen av det också är att en blir tvungen att göra slut hela tiden. Några elever kommer tillbaka nästa termin men ofta, och det gäller särskilt kulturämneslärare, är det en helt ny uppsättning ansikten som möter en efter lovet.

Detta sliter sönder mig.

Demokratiskt ledarskap i praktiken

Enligt läroplanerna för de olika skolformerna ska all undervisning bedrivas under demokratiska former. Det är inte tillräckligt att undervisa om demokrati, utan undervisningen i sig måste vara demokratisk. Alla lärare måste alltså hitta strategier för att frångå den traditionella auktoritära lärarrollen, som vi matats och matas med från alla möjliga håll. Kanske har vi själva undervisats på ett auktoritärt sätt, men inte minst framställs den auktoritära läraren som den enda möjliga i såväl politiken som populärkulturen. Det verkar helt enkelt väldigt svårt för någon att föreställa sig något annat. Med andra ord måste vi anstränga oss för att berätta en annan berättelse om vad en lärare är och vilken hens roll och uppgift är i klassrummet.

Om den auktoritära läraren har till uppgift att styra har den demokratiska läraren till uppgift att leda och samordna. Den auktoritära läraren vill kontrollera lärprocessen medan den demokratiska läraren vill följa med elevernas process och vara ett stöd i den. Demokratiskt ledarskap handlar inte om att släppa allting fritt, utan tvärtom om att utöva ett tydligt ordförandeskap, som säkerställer att lärprocessen verkligen blir demokratisk. Det är till exempel den demokratiska lärarens uppgift att se till att alla får komma till tals och pröva sina tankar samt att motverka att det uppkommer informella auktoritära ledare bland eleverna.

Så hur kan en arbeta demokratiskt i praktiken? För att svara på det vill jag utgå från mitt arbete i en åldersblandad grupp i grundskolans tidigare del. I gruppen finns flera elever, som gärna skulle påta sig ledarrollen och som blir så frustrerade när de inte får bestämma att de ibland inte klarar av att delta i undervisningen alls, om det inte blir precis som de vill. I övningar med turordning har det, i den här gruppen, högst status att vara sist. Näst högst status har det att vara först. Ju närmare mitten desto mer intetsägande är ens roll. Många i gruppen vill också leda lekar/övningar. 

Eleverna i den nämnda gruppen har olika strategier för att få ledarroll/högstatusplats. En av dem är att vara snabb. Det gäller att vara den första som frågar mig: "Får jag vara sist?" Då ökar chansen att få den platsen. En annan strategi är att vara snäll, både mot sina kamrater och mot mig. Det kan handla om att låta bli att tjata (jag insåg detta när en elev påpekade att hen borde få vara först eftersom hen inte hade tjatat) eller om att tilldela andra högstatuspositioner. Snällstrategin är lurig att komma underfund med, eftersom snällhet vanligen ses som ett positivt drag. Som lärare gäller det därför att genomskåda när det handlar om en strategi för att tillskansa sig makt - inte för att vi ska sätta dit eleverna, utan för att vi ska hjälpa dem att delta i en demokratisk process. Ytterligare strategier är att vara söt, duktig, påhittig, rik (i barnens fall handlar det till exempel om att ha många husdjur eller accessoarer), tjurig eller våldsam.

Konkreta demokratistrategier

I praktiska övningar med turordning är det min uppgift att se till att alla får vara först, sist och i mitten. Alla behöver öva sig på att leda, följa och vänta på sin tur. Efter varje lektion skriver jag ner vem som var först respektive sist i varje övning, för att jag ska komma ihåg och inte råka utse samma person nästa gång. Jag håller också igång ett samtal med eleverna om vikten av att det är rättvist och att alla får leda. Jag tvingar dock ingen, utan uppmuntrar bara.

Samma sak gäller för att leda övningar. Barnen i min grupp vill som sagt gärna hitta på lekar i vilka de kan instruera de andra. Jag tycker det är positivt och har överraskats av hur bra de är på att hitta på varianter på lekar de redan kan och ibland till och med hitta på helt nya regelstrukturer. Dock har flera av dem svårt att acceptera att inte just de kan få instruera varje gång. Därför är det viktigt att jag håller stenhårt på turordningslistan, hur mycket någon än fjäskar eller tjurar för att få sin vilja igenom. I det här fallet har jag bestämt att max ett barn får instruera varje lektion. Anledningarna är att vi oftast inte hinner mer på de 40 min vi har till vårt förfogande samt att flera av barnen inte orkar mer av den röra som kan uppstå när en sjuåring ska instruera en lek. För att de ska kunna hålla koncentrationen och humöret upp behöver de mina något tydligare instruktioner.

I samtal/diskussion är det min uppgift att se till att alla får höras. Ett verktyg för det är parreflektion.* Parreflektion går ut på att istället för att diskutera i storgrupp får eleverna prata två och två. Då får alla möjlighet att pröva sina tankar. Sedan kan varje par sammanfatta sin reflektion för hela gruppen, om det är relevant för den lektion ni har just då.

Ett annat verktyg är runda. En runda innebär att var och en får tid att prata i den ordning som vi sitter i ringen. Ingen får avbryta. Detta sätt att prata liknar flera praktiska övningar, som jag gör, där vi till exempel skickar runt en rörelse i ringen eller varje person får leda en liten stund medan de andra härmar.

I mer informella samtal brukar jag försöka se till att både bekräfta de barn som pratar spontant och ställa frågor till de som inte gör det. Till exempel: A berättar att hen har en katt, vad den heter och hur busig den brukar vara. Jag visar att jag lyssnar och säger kanske ojdå eller nämen för att bekräfta hur busig katten är. B hakar på och berättar om sin hamster. Jag bekräftar på samma sätt. C kastar sig in i samtalet och berättar om sin morfars pytonorm. Jag bekräftar. Sedan vänder jag mig till D, som dittills suttit tyst, och säger: "Du då, D, har du något husdjur?" Nu kan det hända att D har lite svårt att komma igång med att berätta, så de ivrigare A, B och C hinner sticka in fler upplysningar om sina respektive djur. Då säger jag: "Vänta lite! Nu vill jag höra vad D har för djur!"

Det här blogginlägget kom till genom frågor jag fick tidigare i veckan, då jag gästföreläste om normkritik på grundlärarutbildningen vid Jönköping University.

-----------------------

*Se vidare Ulla Wiklund, Föra tanken vidare, Lärarförlaget 2013

Våga vila!

”What is it with you dancers? Why can’t you relax?” ”Vad är det med er dansare? Varför kan ni inte slappna av?” Det sa en teaterperson, som kom in och gästundervisade i min klass en gång tidigt i min utbildning. Det hon påpekade, att dansare är jättedåliga på att slappna av trots sin goda kroppskännedom, är märkligt men typiskt. Men vad är det som gör att vi är så dåliga på det?

Saken var den att vid den tidpunkt vi hade den här teaterundervisaren uppmanade vår huvudundervisare (som vi hade i modern dans och improvisation) oss regelbundet att aldrig slappna av. Hon berättade om hur hon själv, när hon var student, brukade sitta på tåget hem och träna insidorna av låren genom att hålla ihop benen på samma sätt som man gör i Grahamteknik. Hon brukade också, enligt egen utsago, sova i grodställning, för att ta vara på tiden. Sömnen hade ju annars varit åtta bortslösade timmar per dygn!

Det jag berättar om är en enskild episod på en enskild skola, men dessvärre genomsyrar sättet att tänka hela dansvärldens kultur. Överallt möter jag horder av dansare, som är övertygade om att varje stund de vilar är en bortslösad eller till och med syndig stund. Vila framkallar hos många dansare samma känsla som mat hos anorektiker. En sådan kultur borgar naturligtvis inte för friska, glada dansare med långa karriärer. Att uppmuntra sådana känslor och sådant beteende hos sina elever/studenter strider mot all vetenskap och är helt enkelt inte klokt. Det är bara en av anledningarna till att det är viktigt att dansundervisare har utbildning och inte enbart erfarenhet av dansvärlden.

Inte bara för att må bra, utan också för att utvecklas i sin dans, behöver alla såväl näring och vila som träning. Faktiskt är det så att träning bryter ner kroppen och först när vi vilar och fyller på med mat byggs kroppen upp igen och blir lite starkare än före träningen! Det här med mat brukar vara ganska lätt att övertyga folk om, men vila är många av någon anledning mer tveksamma inför. Därför vill jag säga nu att vila är lika viktigt som att äta.

Jag säger det igen.

Att vila är lika viktigt som att äta.

Steg 1 är att sova cirka åtta timmar per dygn. När vi sover vilar både kroppen och sinnet. Hjärnan får chans att bearbeta alla intryck vi fått under den vakna tiden och kroppens celler reparerar och reproducerar sej. Steg 2 är att inte vara aktiv hela tiden. Träning är bra, men får motsatt effekt om du tränar sexton timmar om dagen. Om du tränar varje dag, vila ordentligt de timmar du inte tränar. Tillåt dej själv att sjunka ner i soffan eller på gräsmattan och slappna av. Du behöver inte ens göra en medveten avslappning, typ yoga nidra. Tänk på något helt annat en stund! Och kom ihåg att du faktiskt kanske inte behöver träna varje dag. Är det så att du tränar mycket, men inte utvecklas så mycket? Du kanske till och med går bakåt? Prova i så fall hellre att träna lite mindre än att träna ännu mer. Tre pass i veckan kan vara mer effektivt än fem. Tror du mej inte? Ge det en chans! Prova i några veckor. Sedan kan du återgå till din gamla rutin, om det inte funkar.

Läs också:

Ortorexi

Behöver dansare näringslära?

Överträning, del 5: Åter till träningstriangeln

Överträning, del 2: Träningstriangeln

Ge och ta tillbaka - eller att underkänna sej själv

För att bli antagen till en dansutbildning krävs vanligtvis att man genomgår ett färdighetsprov, en audition. Även studenter på förberedande utbildningar* måste oftast göra audition till yrkesutbildningen på samma skola. Inte alla kommer in.** När jag för många år sedan gick en förberedande utbildning och förklarade systemet för min mamma såg hon väldigt förbryllad ut och sa: "Men... underkänner de inte sej själva då?" Det vill säga, skolan bedriver förberedande utbildning som inte förbereder studenterna tillräckligt bra för att de ska komma in på yrkesutbildningen som samma skola erbjuder. Det kan man ju onekligen säga att det ligger något i.

Nu tänker jag att staten gör samma sak, när det gäller lärarlegitimation. Visserligen är det inte samma institution som utfärdar lärarexamen och lärarlegitimation, men ändå. Universitetet/högskolan, som på uppdrag av staten utbildar lärare, har godkänt mej och mina insatser under utbildningen. Mitt lärosäte anser att jag är tillräckligt kompetent och lämpad, för att ansvara för undervisning och allt annat som läraryrket innebär. Men Skolverket, som på uppdrag av samma stat utfärdar lärarlegitimationer, har underkänt mej och mina insatser i yrkeslivet. De menar att jag inte är kvalificerad att vara lärare. Statens ena hand tar alltså tillbaka vad den andra har gett. Skolverkets handläggare, som inte har träffat mej, underkänner den bedömning mina lärare och handledare, som har träffat och undervisat mej, har gjort.

Jag skriver inte detta för att jag är bitter över det avslag jag har fått på min ansökan om lärarlegitimation, utan för att jag verkligen inte förstår logiken. Förmodligen gör jag exakt samma min som min mamma, när jag säger: "Men... underkänner de inte sej själva nu?"

*Vanligen en ettårig utbildning, som syftar till att förbereda studenterna för de krav som ställs i yrkesutbildning. De förberedande utbildningarna finns i många fall på samma lärosäten som yrkesutbildningarna, men det finns även skolor som enbart erbjuder förberedande utbildningar, till exempel Balettakademien i Umeå.

**En orsak till det är att en del (kanske alla?) skolor har olika kvoter för de sökande och bara tar in ett bestämt antal från den egna förberedande utbildningen.

Nästan vem som helst kan bli lärare

Jag har lånat rubriken från en artikel i DN i förrgår. SvD har klämt i med Bottenresultat räckte för lärarlinje vilket kan tyckas mindre hoppfullt, men ändå har ett större nyhetsvärde. Det hela handlar om en granskning, som DN gjort och som visar att 123 personer kom in på lärarprogrammet med poängen 0,1 på högskoleprovet. Snittresultatet på HP för de antagna vid lärarprogrammet i höstas var 0,5. Det högsta resultatet man kan få är 2,0. Hur många av de antagna hade det? Det framgår inte av artikeln. Det är ganska mycket som inte framgår, faktiskt, till exempel hur bra indikator ens HP-resultat är på ens lämplighet för läraryrket. Eller hur många som totalt antogs till lärarprogrammet i höstas. Jag har inte lyckats hitta någon uppgift på det heller, men när jag läste svenska var vi ungefär 123 studenter på en inriktning vid ett lärosäte. Nog för att svenska är en populär inriktning, men 123 studenter är en ganska liten del av hur många som faktiskt läser lärarprogrammet i hela Sverige. Genom att utelämna den uppgiften får DN antalet studenter med lägsta möjliga resultat på HP att framstå som väldigt stort. Det är helt enkelt en fortsättning på den svartmålning av skolan, lärarutbildningen, lärare och lärarstudenter, som nu pågått i ganska många år i media och i rikspolitiken. Artikeln framstår som ytterligare en larmrapport, som "avslöjar" hur illa det är ställt i den svenska skolan och hur dåliga svenska lärare är. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Det är vi inte.

Om syftet inte är att svartmåla skolan och lärarkåren vet jag inte varför man skriver en sådan här artikel överhuvudtaget. Jag ser aldrig några artiklar om andra studentgruppers resultat på högskoleprovet. Sjuksköterskestudenter, till exempel, vad har de för HP-resultat? Ingenjörer? Skådespelare? Präster? Varför skriver man inte om det? Antagligen för att de flesta antar att ingenjörsstudenter har höga resultat på HP och att det är helt irrelevant för de andra gruppernas framtida yrkesutövande. Lärare, sägs det i DN:s artikel, bör vara samhällsengagerade och allmänbildade. Jag kan hålla med om att det är positiva egenskaper hos en lärare, men är det vad som mäts på högskoleprovet? Knappast. Det som testas där är den språklig-verbala intelligensen, den matematiska dito samt hur van man är att sitta ner och skriva prov under flera timmar. Det har ingenting med vare sej samhällsengagemang eller hur bra lärare man kan bli att göra.

DN:s rubrikval är också ganska fascinerande, tycker jag. "Nästan vem som helst kan bli lärare." Jaha. Är det bra eller dåligt? I mina öron låter det väldigt positivt. Det måste väl ändå ses som en bra sak om det finns en mångfald inom lärarkåren? Olika lärare kan nå olika elever. Olika lärare kan förstå olika elever. Olika elever kan få förtroende för olika lärare. Om alla lärare kommer från någon slags akademisk medelklass händer ingenting spännande alls i skolan.

Till sist måste jag återkomma till något jag upprepat i oändlighet redan: DN:s artikel handlar inte om alla lärarstudenter. Ok, vi får veta att 123 stycken hade lägsta möjliga resultat på HP och att snittresultatet också ligger förhållandevis lågt, men vi får inte veta hur många som hade bättre resultat. Jag brukar inte prata så ofta om mina poäng och betyg, för jag tycker det är ganska ointressant, men mitt resultat på HP den enda gången jag skrev det var 1,4 - och det var inte så att jag var helt ensam på lärarutbildningen om ett resultat i den övre halvan av poängskalan.

Förresten finns det ett tredje sätt att bli antagen till lärarutbildningen, inte bara två som DN påstår, nämligen "särskild antagning". Detta tillämpas till exempel på programmets konstnärliga inriktningar, som dans och musik, där man måste komplettera sina betyg och HP-poäng med ett färdighetsprov. Ett betydligt mer rättvisande verktyg än högskoleprovet, ifall ni frågar mej.

Läs också:

Det är inte antalet som räknas

Det var det där med lärarkompetens igen

Kungliga Svenska Balettskolan (KSB) har fått kritik från Skolinspektionen, för att lärarna kränker eleverna och har en nedlåtande attityd (DN, LN). Dansarutbildningen är en elitutbildning och då får vissa undantag göras från skollagen, men inte hur stora som helst. Till exempel måste man införliva skolans grundläggande värderingar om människors integritet och lika värde i undervisningen. Med risk för att låta dryg säger jag att om de som undervisar på KSB hade varit lärare hade de vetat det och med största sannolikhet gjort det.

Nedlåtande attityd och kränkande kommentarer från dem som undervisar kommer knappast som någon överraskning för någon som själv har erfarenhet från dansvärlden (och balettvärlden i synnerhet). Alla som har utbildat sej inom dans har förmodligen blivit utsatta för detta eller sett någon annan bli det. Har någon helt sluppit undan har hen haft extrem tur. Den typen av beteende har varit (och är i viss mån fortfarande) mer regel än undantag, en medveten strategi och kallas för den gamla skolan. Hela syftet med undervisningsmetoden är att bryta ner eleverna, för att sedan bygga upp dem (och forma dem efter den mall genren eller skolan anger). Problemet är att man i många fall aldrig kommer till uppbyggningsfasen. Många elever och studenter hoppar av utbildningarna för att de inte pallar trycket. En del fortsätter dansa, men är ständigt olyckliga. Det där med att vara olycklig har för övrigt ansetts ganska klädsamt. Allt för konsten, ni vet. Man måste offra sej, om man vill dansa. Var lite tacksam! Du får ju faktiskt dansa!

Mina fina balettelever, som utvecklas och växer utan tvång och rädsla.

Om man hade ställt samma krav på KSB som på alla andra gymnasieskolor i Sverige hade man kunnat frångå det här gamla systemet. Om avsteg från skollagen inte hade varit tillåtna och om det hade funnits krav på att de som undervisar ska vara lärare hade man kanske upptäckt att en annan balettskola är möjlig. Men så är det inte. Skolinspektionen biter Utbildningsdepartementet i svansen, för de sistnämnda bestämde redan tidigt att de som undervisar på KSB inte skulle omfattas av kravet på lärarlegitimation, enligt logiken att det inte finns några utbildade lärare som är tillräckligt bra på balett för att kunna undervisa där. Nä...hä? Nämen, då förstår vi. Eller nej, det gör vi inte. De som undervisar i obligatorisk verksamhet, vare det elitutbildning eller ej, ska vara lärare. Så måste det vara. Riktiga lärare skulle inte säga taskiga saker till eleverna, utesluta dem från föreställningar och hota dem med avstängning från utbildningen.* De skulle koncentrera sej på att lyfta eleverna och hjälpa dem bli så bra dansare som möjligt. Då skulle eleverna inte behöva vara livrädda för att berätta om mobbningen som förekommer på skolan (inte mellan eleverna, utan från lärarna mot eleverna), utan skulle kunna fokusera på att växa och dansa och utvecklas.

Regeringen behöver ta sitt förnuft till fånga, när det gäller dansarutbildningen. Det är en gymnasieutbildning och den ska vara underkastad samma regler som alla andra - eftersom det skulle gynna eleverna.

*Rektor för KSB har rätt att fatta beslut om att avskilja elever från utbildningen, om de anses ha för svårt att nå målen.

Det är inte antalet som räknas

Det påpekas ofta hur få som söker lärarutbildningen nuförtiden. Att inte fler söker ses som tecken på att läraryrket anses oattraktivt och utbildningen dålig. Fler sökande verkar leda till att de som kommer ut i andra änden av utbildningen skulle vara bättre lärare. Jag känner igen det från dansvärlden. Där ses ofta antalet sökande som en indikation på hur bra utbildningen är och hur bra avgångsstudenterna är. Men är det verkligen så?

Ok, jag fattar logiken. Om många söker en utbildning blir urvalet större och chanserna ökar att de som kommer in har högre betyg från gymnasiet eller dansar bättre eller vad nu kriterierna är för att komma in på utbildningen. Men sannolikhet var aldrig min starkaste gren i matten i skolan. För att förklara mitt sätt att tänka vill jag berätta följande anekdot: 

Vi hade matteprov, jag minns inte i vilket skolår. En av frågorna på provet var ställd ungefär så här: ”I kulpåsen ligger 4 röda kulor, 3 gula, 2 gröna och 1 blå. Hur stor är chansen att Lisa får tag i en röd kula, om hon stoppar ner handen i påsen?” Mitt svar löd ungefär så här: ”Det beror på i vilken ordning kulorna har lagts ner i påsen och hur mycket den har skakats om. Ifall de röda kulorna ligger överst är chansen större än om de ligger underst.”

Jag behöver väl knappast påpeka att det var fel svar. Det är inte så sannolikhetslära fungerar – men erkänn att jag hade rätt. I verkligheten finns det fler faktorer som spelar in än enbart antalet. Än så länge är det fler sökande till lärarutbildningen än det finns platser. Om vi tillåter oss att frångå det rådande paradigmet att alla som söker till utbildningen är stolpskott kan det väl knappast finnas ett problem så länge platserna fylls? Ponera att det lilla antalet som söker är de som allra helst vill bli lärare, de som är allra bäst lämpade och de som kommer göra det allra bästa jobbet ute i skolan. Ok, jag vet att det inte är så, men det skulle kunna vara så. Om vi sedan tänker oss att lärarutbildningen faktiskt är bra och att studenterna lär sej en massa om att vara lärare, skulle de då inte kunna vara riktigt bra, när de får ut sin examen, även om de var rätt så fumliga på sin första vfu?

Dans- och Cirkushögskolan (DOCH) i Stockholm har varje år ett par hundra sökande till sin danspedagogutbildning (hur många de har till sin nya lärarutbildning vet jag inte). Jag tror ungefär 20 kommer in. Jag kom inte in där, eftersom jag hade ”för svag teknik och inte tillräcklig utstrålning”. Däremot kom jag in på Lärarprogrammet inriktning dans i Piteå. Dit sökte ca 45 personer första året. Vi var 13 som kom in. Många tog (och tar dessvärre fortfarande) för givet att de som gått på DOCH skulle vara bättre bara för att enbart en tiondel av de sökande kommer in där, men jag skulle vilja påstå att vi som avslutat utbildningen i Piteå har bevisat att det inte är så. De som söker dit är nämligen i de flesta fall mycket intresserade, sugna, viljestarka och originella. Utbildningen är dessutom mycket bra och skapar duktiga lärare.

Så vad är min poäng? Jo, att om den ensamma blå kulan har lagts ner i påsen allra sist är chansen mycket större att man får tag i den, när man sticker ner handen. Om enbart de som verkligen vill bli lärare söker till lärarutbildningen gör det inget om de är nästan lika få som utbildningsplatserna. Dessutom är det ju inte hur bra man är när man kommer in, utan hur bra man är när man kommer ut, som räknas.

Övningsskolor är för overkliga

Veckans förslag från utbildningsdepartementet är införande av speciella övningsskolor, där lärarstudenter ska göra största delen av sin verksamhetsförlagda utbildning (vfu). (DN, LN) Jag kan se fördelar med det. För det första skulle man kanske lösa problemet att det är så svårt att hitta vfu-platser till alla studenter. Min första vfu-period var jag på ett fritidshem. Inget fel i det, men det jag hade valt att utbilda mej till var gymnasielärare i dans. De flesta av mina kursare var i liknande situationer. De flesta av dem hade antingen dans eller musik som inriktning, men väldigt få fick möjlighet att göra sin första vfu i en verksamhet där det arbetades kontinuerligt med någon av dessa konstformer. Vfu:n ingick visserligen i allmänna utbildningsområdet, men de flesta jag läste ihop med verkade känna missnöje inför att vara i en verksamhet där våra kunskapsområden inte var en del av vardagen. När några av studenterna framförde den synpunkten fick vi förklaringen att det nästan var omöjligt att hitta vfu-platser till alla som det var nu och att det vore helt dödfött att ens försöka hitta vfu-platser där vi kunde få auskultera och/eller prova på att undervisa i vårt eget valda ämne.

När jag läste inriktning svenska var det tydligen ännu svårare att hitta vfu-platser, för åt mej fanns ingen. Studievägledaren försökte hålla modet uppe. Det kunde vara krisigt att få ihop det, sa hon, men det hade aldrig dittills hänt att någon student hade stått utan plats när vfu:n väl började. Antingen var det lögn eller så var jag den första någonsin, men på måndagen hade jag ingen skola att gå till på onsdagen, då vfu:n skulle inledas. Till slut ringde en av mina kursare till sin handledare, som hon redan haft under en tidigare vfu-period och nu skulle till igen, och frågade om jag fick komma också. Det gick bra och veckan efter fick jag faktiskt en egen plats, men det kändes såklart en aning kaotiskt. 

Under flera av mina vfu-perioder har jag saknat handledare. På dansinriktningen blandades utbildningen ihop lite med en önskan om att sprida dansen till flera skolor. Därför fick vi ibland göra vfu på skolor, som i vanliga fall inte hade dans och där det följaktligen inte fanns någon danspedagog, som kunde handleda oss. Vi var oftast bara en eller några dagar på samma skola. Anledningen till det var något oklar; antingen att vi skulle få se många skolor eller att många skolor skulle få möjlighet att möta dansen. Ibland var det tänkt att klasslärarna skulle handleda oss, men för det mesta förstod de inte ens att vi var studenter. Istället trodde de att vi var inhyrda danspedagoger från kulturskolan. Därför fick vi sällan eller aldrig någon feedback från dem.

Förmodligen skulle inget av dessa problem existera, om det fanns övningsskolor. Alla studenter skulle ha en plats och antagligen skulle man veta lite i förväg var man skulle få göra sin vfu. Lärarna som tog emot en skulle dessutom vara på det klara med att man var just student och ingenting annat. I bästa fall skulle man till och med få göra alla sina vfu-perioder i ett av de ämnen man valt att inrikta sej på i utbildningen. MEN... det finns ändå saker att invända.

För det första har de handledarna jag haft varit jättebra. De har visat goda exempel och gett mej bra feedback. Under de vfu-perioder då jag har haft handledare har jag lärt mej fantastiskt mycket (jag har förstås lärt mej en del när jag inte haft handledare också, men kanske inte på ett lika tryggt och strukturerat vis). Både genom att se mina handledare undervisa och genom de samtal vi har haft har jag fördjupat och breddat min förståelse för yrket, ämnet och lärandet. De har inte på något sätt varit dåliga förebilder, som utbildningsministern säger. Tvärtom har de varit fantastiska.

För det andra tror jag man missar en viktig poäng med vfu:n, om man inte gör den i "vanliga" skolor. "Att komma ut och vara med dåliga förebilder bara för att vara i verkligheten, det är ju ingen poäng," säger Jan Björklund till DN. Men jo, det är det faktiskt. Bortsett från att de flesta handledare inte är dåliga förebilder är det en stor poäng med att komma ut i verksamheter som inte är tillrättalagda för att underlätta för studenten. Universitetet är en väldigt skyddad miljö och det är lätt att måla upp en idealbild för sej själv av sitt framtida yrkesutövande. Vfu:n kompletterar teorin genom att vara placerad i just "verkligheten". Som Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén säger till DN: "Skolvardagen får inte bli en chock /.../ Möjligheten att få se olika skolors arbetssätt och miljöer måste finnas kvar." Även om jag tycker att jag fick vara på lite väl många skolor tycker jag det är mycket bättre att ha varit på många än på bara en, som lärarstudenterna vid en del andra universitet och högskolor. Att se olika skolor har varit jättenyttigt.

Så jag måste nog dissa även det här förslaget från Jan Björklund. Bygg hellre ett system, där det finns garanterade vfu-platser för alla studenter. Ett system där man kan få veta i förväg var man ska vara och där det inte bygger på handledarnas välvilja att man får en plats. Jag vet inte precis hur det skulle gå till, men det måste finnas ett sätt - eller flera.

Läs också:

Leg. Dålig Förebild på Flumpebloggen

Vad är jazz?

På söndag ska jag hålla i en utbildningsdag för cirkelledare i jazz.* Den första frågan vi ska försöka besvara är: Vad är jazz? Som en del av mina förberedelser har jag diskuterat frågan med min bästa vän, som är musiker. Vi har helt olika svar på frågan. När jag först ställde den tittade min bästa vän förbryllat på mej och sa med självklar röst: "En musikgenre." "Och om du skulle försöka vara lite mer specifik än så?" frågade jag. "Eh... det var svårt. Då måste jag nog göra lite mer research," svarade min vän, "om det inte räcker att säga att det är en utveckling av blues?" Nu är visserligen inte min vän jazzmusiker, men är det ändå inte märkligt? Hans svar påminner så väldigt mycket om de svar elever eller andra intresserade ofta får från dansare och danslärare/pedagoger, när de frågar om olika genrer. Även de genrer vi själva jobbar med har vi svårt att förklara på ett kort och koncist vis. Även om det är lättare att visa har vi inte alltid den möjligheten. Ibland måste vi förklara med ord. Förklaringen måste då vara både begriplig och beskrivande och så kort att lyssnaren orkar hänga med. Det är inte så ofta den potentiella nya danseleven, som står där med kurskatalogen i sin hand, vill ha en halvtimmes föreläsning om jazzens historia - och även om de får det är det inte säkert att de får någon bild av hur jazz ser ut eller känns i kroppen.

På lärarutbildningen hände det att vi diskuterade definitioner av genrer. Förslagen var många och vi kan modifiera våra beskrivningar hela tiden. Min senaste formulering om jazz låter så här:

Jazz är en dansgenre som uppkom i mötet mellan den västafrikanska dansen (och musiken) och den amerikanska industrialismen. Genren har utvecklats i USA under hela 1900-talet och hänger nära samman med populärmusikens utveckling. Ofta är den showig och extrovert. Jazzens ledord är crazy - sexy - cool.

Jag kan fortfarande slipa en del på den formuleringen.



Det är, som sagt, lättare att visa. Den här koreografin gjorde jag tillsammans med en elevgrupp under hösten 2010. Där kan skymtas inspiration från minstrel show, stepp, Karribien, Jerome Robbins, Bob Fosse, charleston, lindy hop och swing, Mattox, Simonson, Luigi, locking, breaking och waacking, lyrisk jazz, house och commercial jazz.


----------------------
*När jag skriver jazz menar jag dansgenren.

Status och lön, del 1

Det var det där med status. Läraryrkets status, närmare bestämt. Den ska ju höjas i det närmaste, i alla fall om det blir som det är tänkt med införandet av lärarlegitimation. Men introduktionsår och legitimation är inte nog, enligt regeringen. Intagningskraven till lärarprogrammet måste också skärpas. Det ska vara svårt att komma in och svårt att komma ut och när man väl kommer ut ska man ändå inte vara riktigt klar. Och ändå räcker inte det, säger lärarfacken. För att höja statusen och locka fler toppstudenter till yrket måste lönen höjas markant. Mer utbildning, mer sållning och mer pengar. Då kommer folk att börja respektera lärarna. Det säger facken och det säger regeringen, men jag undrar:

1. Hur många icke-lärare vet vilka intagningskraven är till lärarutbildningen?
2. Hur många icke-lärare vet hur svårt eller lätt det är att bli godkänd på kurser och tentor inom lärarutbildningen?
3. Hur många icke-lärare vet vad en lärare i genomsnitt tjänar?

Jag har inte kollat, så jag har inga svar, men en sak är jag säker på: Om man får höra en sak sägas gång på gång börjar man till slut tro på den. Om regeringen likt en LP-skiva med hack i outtröttligt upprepar att det är betygstrappans bottenskrap som kommer in på lärarutbildningen tror folk i allmänhet naturligtvis att det är så. Om facken på samma sätt använder argumentet att det kommer locka bättre studenter till utbildningen, om lönen höjs, bekräftar de regeringens påstående - och ännu fler kommer tro på det. Om massmedia dessutom öser på med den ena dokumentärserien efter den andra, som handlar om hur katastrofalt dålig den svenska skolan och dess lärare är, är läraryrkets status snart totalt raserad. Det verkar nästan vara en konspiration.

Så här skulle jag vilja att det var istället:

• Regeringen borde säga: "Vi har 180000 kompetenta lärare i Sverige! Nu ska vi tänka ut strategier för att göra det möjligt för dem att använda sin kompetens på bästa sätt."
• Regeringen borde också säga: "De som verkligen vill bli lärare ska komma in på lärarutbildningen! Sedan ska utbildningen ge dem alla verktyg de behöver för att kunna utöva sitt yrke."
• Facken borde säga: "Vi har 180000 kompetenta lärare i Sverige! Vi är så grymma att vi borde få 10000:- mer i lön. Det förtjänar vi!"
• Massmedia borde sända dokumentärserier och debattprogram, som lyfter fram de otroligt goda exempel som finns runt om i hela landet. Lärare som inte behöver ersättas av "superpedagoger", eftersom de själva redan är det. Elever som stöttar varandra. Skolor som jobbar med beprövade eller oprövade metoder, som leder till harmoniska elever, kreativa lektioner och avgångselever som är redo att gå vidare i livet.

Den ena handen vet inte vad den andra gör

På rubriken förstår ni att det här inlägget inte kommer handla om dans. Nej, det handlar om regeringen och deras skolpolitik. Precis när legitimationsreformen har satts i sjön kommer nämligen moderata riksdagsledamoten Lars Hjälmered med idéen att Sverige ska låna det brittiska konceptet Teach First. Det går ut på att erbjuda "toppstudenter" från tekniska utbildningar jobb som lärare samtidigt som de läser in lärarkompetens på högskolan samt en ledarskapsutbildning. En viktig poäng med det hela är att eleverna får engagerade och ämneskunniga lärare, säger Hjälmered till Lärarnas Nyheter och antyder därmed att lärare vanligtvis är oengagerade och okunniga i sitt ämne. Det är minst sagt upprörande. Jag är så urbota trött på att bli svartmålad och nedtryckt av dem som ansvarar för skolan. Jag tappar lusten att jobba åt er! Hör ni det?

Men ok, då tycker jag vi gör så här: Vi struntar i hela grejen med lärarlegitimation. Vi kan faktiskt strunta i hela grejen med lärarutbildning också. Istället tar vi över det brittiska systemet helt och hållet. Där läser man först en BA i valfritt ämne och sen kan man läsa till ett år för att få lärarbehörighet. Det passar ju bra ihop med Teach First. Man skulle faktiskt kunna tänka sej att Teach First är helt anpassat till ett sådant system. Och så kan vi klämma dit ett lämplighetstest och ett introduktionsår, så får hela regeringen som den vill. Och så slutar vi tjafsa om att läraryrket är ett viktigt yrke som kräver specifika kompetenser. Vi som har varit dumma nog att utbilda oss till lärare kan kanske jobba med något annat?

Förresten ska vi kanske ta över hela det brittiska utbildningssystemet när vi ändå håller på? Barnen i Storbritannien är de mest testade och förstås också de mest stressade i hela Europa. När jag gjorde vfu där hade skolan nyss bytt från 63-minuterslektioner till 70 minuter. Bara att lägga ett schema med 63-minuterspass måste ju kräva en matematiker av stora mått. Japp, japp. Så gör vi, tycker jag.

Eller inte.

Att göra sej av med prestationsångest

Övning ger färdighet, brukar man säga. Det gäller även i det här fallet. Man kan träna sej på att låta saker duga som de är och ju mer man övar desto lättare blir det. På danslärarutbildningen fick vi till exempel i uppgift att göra en kombination* på tio minuter: "Du ska ha jazzlektion om tio minuter och behöver ha en ny kombination till den. Det här är den musiken du har med dej." Tio minuter senare fick vi lära ut våra kombinationer till resten av klassen oavsett vad vi själva tyckte om den lilla kombinationen vi hade skapat. Det var mycket bra övning. Jag har fortsatt att öva på det sedan jag började jobba. Varje kombination behöver inte vara ett koreografiskt mästerverk. Det är inte kombinationens syfte. Men jag behöver fortfarande allt som oftast påminna mej själv om det. Ju fler kombinationer jag har gjort och lärt ut har jag också upptäckt att eleverna inte börjar hata mej eller slutar dansa. Ibland blir de till och med extra förtjusta i de kombinationer jag inte alls är nöjd med.

Den strategi jag använder mej av för att bli av med min prestationsångest är alltså exponering. Det är ungefär som när personer med spindelfobi får hålla i en spindel tills de vant sej. Jag försätter mej själv i den jobbiga situationen. Mitt jobb gör förstås att jag inte precis behöver leta efter tillfällen. För varje gång jag säger till mej själv: "Ok, det får duga så här" släpper prestationsångesten lite mer. För varje gång jag tänker: "Good enough" blir det lite lättare.

*En koreograferad sekvens som ofta görs i slutet av en danslektion. Eleverna brukar kalla det en "dans".

Vem är lämplig att bli lärare?

Det är återigen på förslag att sökande till lärarutbildningen ska få göra ett lämplighetstest. Regeringen har tillsatt en utredning som ska undersöka förutsättningarna för ett sådant test (LN). Jag tycker det är lite läskigt. Visserligen påpekar Jan Björklund att det handlar om att sortera ut de "uppenbart olämpliga", men ordet lämplighetstest skrämmer mej ändå. Det för tankarna till Kallocain och Du sköna nya värld - eller för den delen Gallavanterna - där varje medborgare redan som barn blir utsedd till att jobba med det hen är bäst lämpad för. Lämplighetstest. Du är lämplig och du är inte lämplig. Men vem ska avgöra det?

I våras sökte en av mina bekanta till en välrenommerad danspedagogutbildning. När hon kom hem från audition berättade hon att de sökande vid första delprovet fick veta att den första gallringen bara var till för att rensa bort dem som inte alls hade där att göra. "Det här är ingen nybörjarskola," förklarade informatören. De som åkte ut vid första gallringen var dock inga nybörjare. Flera av dem jag känner till som sökte har kämpat hårt och tränat i många år. Mitt försök till peptalk hade dock ingen större effekt på min bekant efter vad som sagts på audition. Känslan i henne var att hon var på samma nivå som en nybörjare.

"För att bli en duktig lärare räcker det inte med bra betyg," säger Jan Björklund enligt LN. "Det är fler egenskaper som behövs, man måste till exempel vara utåtriktad." Måste man det? Måste man vara utåtriktad för att bli en duktig lärare? Då borde kanske jag ha blivit avrådd redan första veckan på utbildningen, då jag skolkade från alla nollningsaktiviteter? Jag tycker det är skitjobbigt att prata med nya människor, särskilt om de är i grupp. Det betyder dock inte att jag inte är en duktig lärare.

Ok, jag tror också att det finns personer för vilka lärare inte är det optimala yrkesvalet - åtminstone inte just nu. Till exempel var det en student på min utbildning, som inte kommunicerade med eleverna över huvud taget när hen skulle hålla workshop, varken verbalt eller fysiskt. Hen avråddes förstås från att fortsätta utbildningen efter första vfu:n. Kanske är det så lämplighetstestet ska gå till? Vfu redan innan utbildningen börjar? Men att säga: "Det här är ett lämplighetstest. Misslyckas du nu är du körd. Då är du olämplig för det här yrket och kan aldrig någonsin bli lärare." Jag gillar inte det. Det känns som att sätta en stor, fet stämpel i hjärtat på den sökande.

Läs också Bara lärare kan komma in på lärarutbildningen
Läs dessutom Lämplighetstest för lärare - ett missgrepp på Alturistkonsult och Lämplighetstesta lärarkandidater? hos Christermagister

Att göra sin hobby till ett jobb

Foto: Julie Zhu

Ganska ofta påpekar folk för mej vilken tur jag har som får jobba med "något roligt", med min "hobby" eller med mitt "fritidsintresse". De verkar tro att det har gått till ungefär så här: Jag dansade ett par gånger i veckan för att jag tyckte det var kul. Varje gång gladde jag mej inför danslektionen, som var veckans höjdpunkt. Sen gled jag in på lärarutbildningen, där ju alla kommer in, tog den lätta vägen (ett estetiskt ämne - då behöver man ju inte plugga) och jobbar nu med min hobby. Det känns nästan inte ens som ett jobb.

Foto: Konrad Behr

I verkligheten gick det dock till så här: Jag dansade ett par gånger i veckan för att jag tyckte det var kul tills jag kom in på estetiska programmet på gymnasiet. Därefter dansade jag 5-6 dagar i veckan, ibland flera lektioner samma dag, vare sej jag hade lust eller inte. För det mesta var det fortfarande roligt, men inte alltid. Redan då började det också kännas slitsamt för kroppen. Under sista terminen på gymnasiet gjorde jag audition till fem olika skolor. Jag kom in på den förberedande utbildningen på två av dem. Jag valde den ena och började dansa på heltid, vilket innebar minst 20 timmar hård fysisk träning i veckan. Jag var ständigt trött och hungrig, eftersom kroppen aldrig riktigt hann återhämta sej. Det var inte ens roligt att dansa längre. Varje dag innebar danslektionerna mycket mer kamp än nöje. Mot slutet av första terminen hade en smärta börjat spira i kroppen. Trots det fortsatte jag att träna lika hårt och för att göra en lång historia extremt kort avbröt jag mina studier vid påsk på grund av att jag inte längre kunde ta mej ur sängen (en annan gång ska jag berätta lite mer om överträning och vad det kan innebära). Ändå ville jag fortfarande dansa och trots mina smärtor lyckades jag göra audition till två skolor och komma in på den ena! Läkaren jag gick till avrådde mej från att fortsätta dansa, men som tur var lyssnade jag inte på honom. Fyra månader av skogspromenader, oändliga bassänglängder och daglig massage läkte mej tillräckligt för att börja på lärarutbildningen, där ungefär en tredjedel av de sökande hade antagits.

Foto: Julie Zhu

På lärarutbildningen var jag schemalagd 30-40 timmar i veckan varav ungefär hälften var fysisk träning de två första åren. Därutöver hade vi lika mycket självstudier som vilka andra studenter som helst. De återstående tre åren bestod ibland av mest teori, ibland av mest träning beroende på vilka kurser jag valde. Efter mitt studieuppehåll mellan andra och tredje åren fixade jag helt själv så jag fick komma som gäststudent till en skola i Tyskland ett år och argumenterade sönder mej för att få tillgodogöra mej en termins studier i teatervetenskap. Dessutom läste jag en termin svenska, som jag inte fick med i min examen. Jag grät av lättnad och stolthet när jag äntligen öppnade kuvertet med mitt examensbevis.

Nu har jag det absolut bästa jobb jag kan tänka mej. Jag är mycket tacksam att jag har möjlighet att jobba med det jag vill MEN det inte min hobby. Jag har valt att jobba med dans och ungdomar för att jag tycker det känns meningsfullt och jag har slitit som ett djur för att bli bra på det. Mitt yrkesval innebär att jag får vara kreativ varje dag, men det innebär också att jag måste vara det. Oavsett om jag känner mej inspirerad eller inte måste jag ha ett material att presentera för mina elever. Varje dag slåss jag dessutom mot mina fysiska begränsningar, de efterverkningar som finns kvar efter överträningen för 8 år sedan. Mitt jobb är inte jättekul varje dag, men det är helt klart värt det. Det finns inget annat jobb jag hellre skulle vilja ha, men det är ändå mitt jobb och inte mitt fritidsintresse. När jag är ledig läser jag hellre böcker.

Läs också: Floskler

Dag 29 - Vad du strävar efter

Någon har googlat sej hit med sökorden bli en bra danslärare, vilket ju är precis vad jag strävar efter. Jag brukar i och för sej ta i lite mer och säga att jag vill bli världens bästa lärare. Men vad betyder det då? För mej betyder det inte att alla andra lärare ska vara sämre än jag. Jag önskar att alla lärare skulle vara världens bästa. För att vara världens bästa kan vara olika för olika personer. För mej betyder det att bli den absolut bästa läraren som jag kan bli. Jag förstod det, när jag diskuterade saken med min handledare på en av mina sista vfu-platser. Jag berättade om mina bästa lärare och önskade att jag kunde hitta en väg att bli som de. Min handledare sa: "Men de är ju så bra, för att de är sej själva till max! Du måste hitta en väg att bli dej max."

Äntligen får jag förbättra lärarutbildningens rykte

Igår fick jag post från Statistiska Centralbyrån. Det var en enkät till alla som tagit ut lärarexamen under läsåret 2008/09. Frågorna handlade om hur väl man tyckte att lärarutbildningen hade rustat en för ens yrke. På sistone känns det som om kritiken mot lärarutbildningen har tagit fart igen och jag blir lika irriterad varje gång jag hör folk klaga. Jag vet att jag har sagt det förut, men det tål att sägas igen: Jag känner absolut inte igen mej i beskrivningen av slöddret som tydligen kommer in på utbildningen och jag känner lika lite igen mej i beskrivningen av slöddret som kommer ut därifrån. 1. Jag hade toppbetyg från gymnasiet. 2. Jag lärde mej massor under lärarutbildningen. Vi hade lärarledd tid större delen av veckorna, bortsett från när vi skrev uppsats eller hade vfu. När det inte var lärarlett var det oftast grupparbeten av olika slag. Mycket lite tid har jag suttit för mej själv och pluggat. De flesta av mina vfu-platser har varit jättebra.

Allt har förstås inte varit perfekt under min utbildning. Det finns absolut saker som hade kunnat vara bättre. Men på det stora hela upplever jag att utbildningen har rustat mej mycket väl för mitt yrke. Det känns bra att ha kunnat få in det i den officiella statistiken.

Dansa fotosyntesen

Jag läser artikeln Att komma nära det mänskliga i förra numret av Fotnoten. Det handlar om estetiska lärprocesser. Ambjörn Hugardt, lärare på Kungliga Musikhögskolan, diskuterar huruvida estetiska verksamheter kan och/eller bör användas som metod i teoretiska ämnen. Han påpekar att:

Man måste också veta att ett ämne inte kan vara hjälpämne åt ett annat, båda måste få lika utrymme och tas på lika stort allvar. Gör de det kan man gifta ihop kunskaper i olika former, estetiska ämnen och icke-estetiska.

Strax efteråt läser jag Fotosyntesen är mycket mer än en formel på Lärarnas Nyheter/Origo. Det handlar om hur svårt det är för barn och ungdomar att förstå fotosyntesen. Helena Näs, lektor i biologididaktik, har skrivit en avhandling om hur man kan undervisa fotosyntesen för att eleverna ska begripa.

Jag kommer osökt att tänka på sista kursen i andra delen av allmänna utbildningsområdet på lärarutbildningen. Jag tror den hette Livets villkor och den innehöll både samhällskunskap och ekologi. I kursen ingick också en dag vfu, där vi skulle jobba med någonting vi lärt oss i kursen med eleverna. Jag och tre av mina kursare skulle vara på samma skola och bestämde oss för att utforma en danslektion om just fotosyntesen. Elevgruppen var en åldersintegrerad sådan med elever i skolår 6-9. Tack vare den aktuella skolans sätt att schemalägga långa arbetspass hade vi 2,5 timme tillsammans med eleverna.

Vi började med en lång uppvärmning på temat vatten. Jag läste en poetisk text vi hade skrivit samtidigt som mina kursare förevisade rörelser som eleverna härmade. Rörelserna hade förstås med texten att göra samtidigt som övningen var uppbyggd för att långsamt värma upp kroppen med mjuka rörelser på golvet, som så småningom växte och tog sej allt högre upp. Övningen var lång och ganska suggestiv, men täckte in flera rörelsekvaliteter, värmde muskler och leder och fungerade som en trygg start för de dansovana eleverna. Vi fortsatte sedan med strikt styrda improvisationer om vatten och värme. Den första gestaltade vattnets kretslopp med sjöar/hav, ånga, moln och regn. Samtidigt tränades eleverna i att ta sej ner till och upp från golvet på ett smidigt sätt. Nästa övning gestaltade olika processer som drivs av värme. Vi använde formen "motorvägen" där eleverna springer mot varandra i par diagonalt över golvet. Eleverna tränas i att förhålla sej till både rummet och andra människor i rummet, men det var i det här fallet en bieffekt eftersom vi hade andra syften. Genom att springa blev eleverna förstås varma och svettiga, vilket fungerade som utgångspunkt för en diskussion kring värme och vilka processer det kan sätta igång. I plötsliga stopp i springandet fick eleverna sedan prova att smälta, torka, tina, spricka, växa, svettas, ånga och så vidare med kroppen.

Till slut delade vi in eleverna i grupper och gav dem i uppgift att komponera en liten dans om fotosyntesen. Varje grupp fick en uppsättning lappar med orden syre, koldioxid, solljus, vatten, socker och klorofyll. De flesta löste det så att var och en i gruppen tog en lapp och gestaltade det som stod på lappen. Dansmässigt gav inte kompositionsuppgiften precis några strålande resultat. Det blev mer ett slags pantomim, men eleverna gjorde helt klart sitt bästa för att gestalta fotosyntesen och uttryckte efteråt att de hade fått större förståelse för vad som händer i den processen. Hade vi haft flera lektioner med dem eller tagit mer tid till kompositionsuppgiften från början och dessutom varit lite mer erfarna själva hade vi kanske kunnat hjälpa eleverna att bearbeta sina kompositioner. Då hade vi förhoppningsvis kunnat utveckla dem från pantomim till dans och fått ett konstnärligt mer intressant resultat.

Kanske hade vi också kunnat få mer djup i lektionen, om vi hade samarbetat med en biologilärarstudent (sådana fanns dock inte att tillgå på institutionen för musik och medier). Vår förhoppning var nämligen just det som Ambjörn Hugardt beskriver ovan, att kunna gifta ihop två ämnen, att kunna lära eleverna dans och biologi samtidigt. Inte att använda dansen som en metod för att lära dem biologi och inte heller att använda biologin som ett tema för att lära dem dansa, utan för att väva ihop de två ämnena och experimentera med hur de kunde berika varandra.

En anledning att avbryta sina studier

Mats på Tysta tankar berättar i sitt senaste inlägg om en konferens som handlat om varför studenter avbryter sina studier. Jag skrev en kommentar som jag gärna vill publicera här också:

Efter att jag hade läst dansinriktningen på lärarutbildningen började jag på svenskinriktningen, eftersom jag ville ha två ämnen och svenska är mitt näst bästa (efter dans). Jag hoppade av efter första terminen. Inte för att det var för svårt eller för att jag inte hade "läggning" för det eller någonting sånt. Tvärtom. Jag är asgrym på svenska (därför kan jag unna mej att använda uttryck som asgrym). Jag älskar skönlitteratur, jag är bra på att formulera mej i skrift och tal, jag tycker grammatik är lätt och logiskt, jag ligger och funderar på språkliga paradoxer när jag ska sova. 

Anledningen till att jag hoppade av var att jag inte fick någon bra respons från varken lärare eller medstudenter. I min studiegrupp tyckte de flesta att svenska var ganska tråkigt, men ett strategiskt val eftersom det skulle bli lätt att få jobb. De kom till våra träffar utan att ha läst det vi skulle diskutera, varför våra samtal mestadels gick ut på att jag berättade för de andra vad som stod i boken. Det kändes som att vara tillbaka i grundskolan igen. Från mina lärare fick jag kritik för att jag var för visionär och fokuserade för mycket på möjligheter och för lite på svårigheter. När jag beskrev min vfu-plats, som var en gymnasieskola där man jobbade ämnesintegrerat i långa arbetspass och med flera lärare i salen samtidigt, fick jag tillbaka att sådana möjligheter inte finns på några skolor, så det var ingen mening att fantisera om det.

Till slut tröttnade jag och hoppade tillbaka in i dansvärlden, som förvisso har sina egna konstigheter, men där det åtminstone är ok att vara lite visionär. Nu är jag ettämneslärare och det går bra, det med. Fast jag får nog ingen lärarlegitimation.

Lärare vs pedagog

I tv-serien Klass 9A görs skillnad på lärare och pedagoger. Skillnaden är något oklar, men "pedagog" verkar i alla fall vara bättre än "lärare". De ordinarie lärarna kallas lärare medan de inhyrda tv-lärarna, som i dansvärlden skulle kallas gästlärare och i många andra sammanhang coacher, kallas pedagoger. Berättarrösten presenterar "Stavros/Gunilla/Thomas, en av Sveriges främsta pedagoger". Jag förstår inte. Vadå pedagog? Har de en annan utbildning än lärarna? En annan typ av examen? Eller beror det på att de är anställda av tv och inte av en kommun eller privatskola?

För folk som undervisar dans finns två olika examina. Danslärare och danspedagog. Lärarexamen innebär en yrkesexamen som ger behörighet att undervisa i skolan. Utbildningen är densamma som för andra lärare (med reservation för eventuella förändringar i den nya lärarutbildningen som kommer snart) med ämnesstudier i dans. Pedagogexamen är en konstnärlig examen, som ger behörighet att till exempel läsa en konstnärlig masterutbildning. Utbildningen innehåller också både pedagogik och didaktik och ger därmed goda förutsättningar för att undervisa i verksamhet som inte omfattas av behörighetskravet.

Den skillnaden tillsammans med att lärarutbildning i dans är ett relativt nytt påfund har gjort det viktigt för mej att jag är lärare och inte pedagog. Jag tillhörde första kullen som började på lärarutbildningen med dansinriktning. När jag började var det nästan ingen som ens visste att det fanns. Ungefär några miljoner gånger har jag därför rättat folk som kallat mej danspedagog: "Lärare."

På den första skolan jag jobbade på efter min examen fick vi besök av en föreläsare från organisationen Friends. I början av sitt anförande berättade hon att de har som princip att kalla dem som jobbar i skolan pedagoger och inte lärare - och det gjorde hon också under hela eftermiddagen. Mer än någonting annat från föreläsningen minns jag min ständigt återkommande tanke: "VARFÖR DÅ? Varför ska vi kallas pedagoger? Vi är ju lärare. Damn it. Jag är lärare. Lärare, lärare, lärare. Är jag manisk? Lärare i andra ämnen kanske inte bryr sej alls."