Konsekvenserna av energiunderskott

Ännu en gång har jag fastnat för ett inlägg jag läst på facebook:

"Fotsulorna ömmar, det gör alltid ont någonstans och vi är konstant hungriga. Men vi får göra det vi älskar hela dagarna. Vi får dansa. Tack för det."

Anledningen till att det här citatet har hängt sej fast i mej i flera dagar är att det innehåller så mycket problematik i fyra korta meningar. Det som beskrivs är inte unikt för den person som skrivit det eller den grupp det handlar om. Smärta, hunger och tacksamhet - en treenighet som håller dansstudenter på plats.

Låt mej börja med smärtan. Att fotsulorna ömmar är kanske det minsta problemet. Efter en hel dag med barfotadans är det inte så konstigt om fotsulorna är lite medtagna. Om det fortfarande gör ont under fötterna - eller om smärtan till och med har förvärrats - på morgonen, när en kliver ur sängen, är problemet lite värre. Det är tecken på inflammation och inflammation i fötterna är inte det lättaste att bli av med, eftersom det är svårt att låta bli att belasta fötterna helt och hållet. Ett sätt att förebygga inflammation är att isbada fötterna på kvällen efter träningen.

Träningsvärk och andra mindre smärtor tas generellt ganska lätt på i dansvärlden. Det anses normalt att alltid ha ont någonstans. Träningsvärk i viss mängd är heller inget konstigt, men en ska ändå vara uppmärksam på hur den artar sej. Under träning bryts kroppen ned. Det som gör att vi blir starkare är att under återuppbyggnaden, som sker genom näringsintag (mat) och vila, överkompenserar vi för träningen och bygger på lite till. På så sätt bildas en trappa, där träningen innebär ett steg ner och uppbyggnadsfasen (i bästa fall) två steg upp. Att musklerna värker indikerar att de inte har reparerats färdigt än. Träningsvärk bör inte hålla i sej i mer än två dagar. Om en har ont längre än så är det ett tecken på överansträngning och att en bör ta det lite lugnare med träningen. Att alltid ha ont innebär att musklerna aldrig hinner reparera färdigt innan en är där och sliter på dem igen. Det sättet att förhålla sej till träningen kommer inte leda till att en blir starkare, utan tvärtom svagare. Ju mer träning desto bättre är en myt, som aldrig verkar släppa taget om dansare.

Kronisk träningsvärk och konstant hunger hänger ihop. Att musklerna inte repareras beror i många fall på att kroppen helt enkelt inte har råd. Energin och näringen räcker helt enkelt inte till för mer än att hålla igång de livsviktiga funktionerna. Hunger betyder energiunderskott. Vi blir hungriga helt enkelt för att kroppen behöver påfyllning av både bränsle och byggmaterial. Många dansare är rädda för att bli tjocka och äter därför i många fall energisnål mat. Visserligen är det bra att äta nyttigt, men högsta prioritet för att kroppen ska fungera är att få i sej tillräckligt med energi. Energi mäts i kcal (kilokalorier) eller kJ (kilojoule). Att räkna ut hur mycket energi en behöver få i sej varje dag är ganska lätt med hjälp av olika formler och program, som går att hitta på internet, i böcker om idrottsnutrition och hos dietister och andra näringskunniga. Prio 1 är energi, prio 2 är näring. Det är alltså bättre att proppa i sej godis och läsk än att få i sej för lite energi. Jag rekommenderar dock i första hand mat som är både energität och näringstät, men som sagt, näring kommer på andra plats.

Och så detta med tacksamheten. Jag menar inte att det per se är dåligt att vara tacksam. Jag kan känna en generell tacksamhet till livet och till Gud för att jag har möjlighet (på alla tänkbara plan) att dansa. Att min kropp fungerar, att mina föräldrar uppmuntrade mej och så vidare. Men ingen bör känna tacksamhet för att de får tillåtelse av en skola eller liknande att förverkliga sina drömmar och ambitioner. Den tacksamheten vill många skolor dock pränta in i studenterna. Det är som om smärtan och hungern är det pris vi måste betala för att få göra det vi älskar. Så är det inte. Vi - alla - får dansa precis hur mycket som helst. Ingen kan hindra oss. Vi måste inte betala med något alls. Det finns inget pris, ingen att betala till, ingen vi står i skuld till. Dansen är min. Den är din. Den är allas. Den är en rättighet, inte en belöning.

Våga vila!

”What is it with you dancers? Why can’t you relax?” ”Vad är det med er dansare? Varför kan ni inte slappna av?” Det sa en teaterperson, som kom in och gästundervisade i min klass en gång tidigt i min utbildning. Det hon påpekade, att dansare är jättedåliga på att slappna av trots sin goda kroppskännedom, är märkligt men typiskt. Men vad är det som gör att vi är så dåliga på det?

Saken var den att vid den tidpunkt vi hade den här teaterundervisaren uppmanade vår huvudundervisare (som vi hade i modern dans och improvisation) oss regelbundet att aldrig slappna av. Hon berättade om hur hon själv, när hon var student, brukade sitta på tåget hem och träna insidorna av låren genom att hålla ihop benen på samma sätt som man gör i Grahamteknik. Hon brukade också, enligt egen utsago, sova i grodställning, för att ta vara på tiden. Sömnen hade ju annars varit åtta bortslösade timmar per dygn!

Det jag berättar om är en enskild episod på en enskild skola, men dessvärre genomsyrar sättet att tänka hela dansvärldens kultur. Överallt möter jag horder av dansare, som är övertygade om att varje stund de vilar är en bortslösad eller till och med syndig stund. Vila framkallar hos många dansare samma känsla som mat hos anorektiker. En sådan kultur borgar naturligtvis inte för friska, glada dansare med långa karriärer. Att uppmuntra sådana känslor och sådant beteende hos sina elever/studenter strider mot all vetenskap och är helt enkelt inte klokt. Det är bara en av anledningarna till att det är viktigt att dansundervisare har utbildning och inte enbart erfarenhet av dansvärlden.

Inte bara för att må bra, utan också för att utvecklas i sin dans, behöver alla såväl näring och vila som träning. Faktiskt är det så att träning bryter ner kroppen och först när vi vilar och fyller på med mat byggs kroppen upp igen och blir lite starkare än före träningen! Det här med mat brukar vara ganska lätt att övertyga folk om, men vila är många av någon anledning mer tveksamma inför. Därför vill jag säga nu att vila är lika viktigt som att äta.

Jag säger det igen.

Att vila är lika viktigt som att äta.

Steg 1 är att sova cirka åtta timmar per dygn. När vi sover vilar både kroppen och sinnet. Hjärnan får chans att bearbeta alla intryck vi fått under den vakna tiden och kroppens celler reparerar och reproducerar sej. Steg 2 är att inte vara aktiv hela tiden. Träning är bra, men får motsatt effekt om du tränar sexton timmar om dagen. Om du tränar varje dag, vila ordentligt de timmar du inte tränar. Tillåt dej själv att sjunka ner i soffan eller på gräsmattan och slappna av. Du behöver inte ens göra en medveten avslappning, typ yoga nidra. Tänk på något helt annat en stund! Och kom ihåg att du faktiskt kanske inte behöver träna varje dag. Är det så att du tränar mycket, men inte utvecklas så mycket? Du kanske till och med går bakåt? Prova i så fall hellre att träna lite mindre än att träna ännu mer. Tre pass i veckan kan vara mer effektivt än fem. Tror du mej inte? Ge det en chans! Prova i några veckor. Sedan kan du återgå till din gamla rutin, om det inte funkar.

Läs också:

Ortorexi

Behöver dansare näringslära?

Överträning, del 5: Åter till träningstriangeln

Överträning, del 2: Träningstriangeln

Överträning, del 5: Åter till träningstriangeln

Från spinspirit.blogspot.com

Häromdagen skrev jag om träningstriangeln, vars sidor representerar träning, vila och kost. När jag undervisar om träningstriangeln brukar jag säga: "Två av dem bygger upp kroppen och en av dem bryter ner kroppen. Kan ni gissa vilken det är som bryter ner?" Eleverna svarar nästan alltid rätt - det är träningen som bryter ner kroppen. Sedan brukar jag rita en sicksacklinje på tavlan. Träning = ett steg ner. Vila + mat = två steg upp. Linjen sicksackar sej alltså diagonalt uppåt över tavlan - om man har balans i sin träningstriangel. Då blir man starkare och starkare. Om man däremot har en obalanserad triangel - om man tränar alldeles för hårt och/eller äter och vilar alldeles för lite - går man kanske två steg neråt och ett steg uppåt istället. Det blir en ny sicksacklinje diagonalt neråt över tavlan. Då blir man bara svagare, trots att man tränar och tränar.

Det här visste jag ingenting om när jag började dansa på heltid. Därför förstod jag inte alls hur det kom sej att jag, trots att jag gjort så stora framsteg i början, efter ett tag började gå åt motsatt håll. Först stannade utvecklingen av, men det är ju normalt. En lärprocess ser ju ofta ut som en trappa: först lär man sej massor, sen planar det ut, så plötsligt tar man ett nytt steg uppåt, så planar det ut igen, och så vidare. Men efter min platå kom inget nytt steg uppåt. Istället kändes det som om jag försökte åka skidor i uppförsbacke med massor av bakåtglid. Jag kämpade och kämpade, men kom aldrig närmare toppen. Istället gled jag sakta men säkert bakåt, neråt i backen. Eller som att simma motströms. Hur mycket jag än tog i förde strömmen mej ohjälpligt bakåt. Eller som en sån där dröm, där man springer och springer men inte kommer någonstans. Där det känns som om man rör sej i sirap. Där man skriker, men inte får fram ett ljud.

Läs också:
Överträning, del 4: De första tecknen
Överträning, del 3: Psykiskt välbefinnande
Överträning, del 2: Träningstriangeln
Överträning, del 1: Grahamteknik

Överträning, del 3: Psykiskt välbefinnande

Det här är en del som inte ingår i träningstriangeln, men jag hör till dem som tror att kropp, känslor och psyke hör ihop. Kanske skulle välbefinnandet kunna få plats i träningstriangelns Vila, eftersom välbefinnande och avslappning hör ihop. Den som inte mår bra mentalt och känslomässigt går ofta omkring med ständiga spänningar, vilka kan leda till mycket fysisk smärta. Stress och oro kan sätta sej i axlarna, magen, hjärtat eller lungorna. Djupare rädslor gömmer många i bäckenet. Spänningar leder till snedbelastningar som vi kompenserar genom att spänna även andra delar av kroppen. Till slut är hela kroppen vriden och spänd - och då är det ännu svårare att slappna av och finna ro. Hur vi känner oss påverkar hurdan kroppen blir, men hur kroppen är påverkar också hur vi känner oss.

Det engelska utbildningssystemet skiljer sej i många hänseenden från det svenska. När jag flyttade till England kom jag direkt från det svenska gymnasiet, som har till uppgift att fostra tänkande individer, som ifrågasätter och diskuterar, som vet sitt värde och ser sej själva som vuxna medborgare. Det var inte på det sättet jag bemöttes på min nya utbildning. Vi fick visserligen tilltala våra lärare med förnamn, vilket man inte gör i grundskolan i England, men distansen mellan lärare och elever var ändå en tydlig kontrast mot närheten på det svenska gymnasiet. Hade man synpunkter på någonting på skolan - vilket jag hade - fick man bara svaret: "Det finns hundra andra som vill ha din plats. Passar det inte är det bara att gå." Vi fick inte skratta på lektionerna. Gjorde vi det fick vi en ordentlig avhyvling och en föreläsning om disciplin och respekt för läraren och lektionen. Ganska tidigt på hösten fick jag influensa och var hemma några dagar. När jag kom tillbaka meddelade jag min lärare att jag skulle sitta och titta ett par dagar till, eftersom jag ännu inte var stark nog att dansa. "Gå till en läkare, så får du medicin så du orkar dansa," svarade läraren. Det tyckte inte jag lät som en jättesund idé, utan valde att sitta i alla fall. "Jag trodde inte du var så svag," sa min lärare.

I det stora hela handlade pedagogiken på skolan om att bryta ner eleverna, för att kunna forma dem efter lärarnas vilja. Det är den gamla typen av dansundervisning, som tack och lov försvinner alltmer. En annan av mina lärare hade som motto: "Enjoy your pain." Det stod också på en t-shirt han gärna hade på sej när han undervisade. På en annan av hans t-shirts stod: "If you can't feel it, you're not doing it." Det handlade förstås inte om att känna känslomässigt utan fysiskt. Jag har fått bilden av att idrottstränare ofta peppar sina idrottare i tuffa moment: "Kom igen nu! Du orkar! Du är tillräckligt stark för det här! Lite till!" Vi fick tvärtom höra hur svaga och lata vi var. Ju tyngre fysiska moment desto fler hurtiga: "You are so lazy! Your bodies are weak!"

Min 19-åriga inställning var: "Ingen behandlar mej på det sättet." Jag var i ständig konflikt med lärare, rektor och hela systemet. Arg, arg, arg. Det kändes aldrig roligt att gå till skolan. Inte en enda danslektion njöt jag av. Det enda som gav mening åt utbildningen var att den skulle ta mej vidare in på en yrkesutbildning. Jag grät nästan varje dag och diskuterade upprört och ilsket med mina kombor och klasskamrater. Dansen, som tidigare hade varit min källa till glädje, avslappning och urladdning hade förvandlats till det motsatta.

Läs också Överträning, del 2: Träningstriangeln och Överträning, del 1: Grahamteknik.

Överträning, del 2: Träningstriangeln

Träningstriangeln är en liksidig triangel, där sidorna representerar träning, mat och vila. Att triangeln är liksidig innebär att man måste äta och vila i förhållande till hur mycket man tränar. Ingen av sidorna får bli längre eller kortare än de andra, då blir det obalans i triangeln och i kroppen. Tränar man mycket måste man äta mycket och vila mycket, tränar man lite kan man äta och vila lite mindre. Tränar man 20-30 timmar i veckan, som dansstudenter oftast gör behöver man äta som en häst och sova ordentligt hela natten. Man måste dessutom vara noga med att få i sej alla näringsämnen och att slappna av emellanåt även i vaket tillstånd. Det visste jag tyvärr inte när jag var 19 år.

Jag fick inga studielån för min utbildning i England, utan levde på förlängt studiebidrag, min sommarjobbslön och små bidrag från mina föräldrar. Min dåliga ekonomi var den största anledningen till att jag åt så dålig mat, även om mitt totala ointresse för matlagning* också bidrog till den undermåliga kosthållningen. Jag levde i princip på pasta, röda linser, jordnötter, isbergssallad och havregrynsgröt. Jag var visserligen aldrig mätt, men inte fattade jag att det berodde på näringsbrist. Jag trodde bara att det helt enkelt var omöjligt att äta i samma takt som jag förbrände. När jag var hemma på höstlov tog jag igen en del av det och min mamma konstaterade att det var ett heltidsarbete bara att hålla mej mätt.

Inte vilade jag särskilt mycket heller. Jag flyttade till England i september 2002 och Irakkriget höll redan på att förberedas. Genom en workshop i en liten radikal kyrka blev jag involverad i fredsrörelsen och engagerade mej i demonstrationer, möten och workshops. Vi demonstrerade ungefär 2 gånger i veckan och det var sällan jag missade en protest. Dessutom ägnade vi mycket tid åt gedigna förberedelser för demonstrationerna. Jag sov ofta över hos min kompis Alice och vi ägnade nätterna åt att måla plakat, tillverka vingar av aluminiumfolie, packa matsäcksväskor och diskutera, diskutera, diskutera... Dessutom gick vi på puben minst en gång i veckan i och på klubb då och då. Även om jag inte drack någon alkohol gick det helt klart ut över sömnen. Jag sov alltför sällan de 8-10 timmar per dygn som jag hade behövt och hela min vakna tid var jag fysiskt och/eller mentalt aktiv - varenda minut.

Klar obalans i träningstriangeln alltså i kombination med den tuffa Grahamtekniken och den strikta, onaturliga baletten. Så här i efterhand är det lätt att se att det aldrig skulle kunna gå väl, men när det begav sej var jag oövervinnerlig.

*Det intresset vaknade ett par år senare och utvecklades då i det närmaste till en matlagningsstörning.


Läs också Överträning, del 1: Grahamteknik.