Ett självporträtt

Det är inte alltid man har lust att skapa. Det finns så många distraktionsmoment. Man kanske är trött, man kanske har andra saker att tänka på, man kanske bara är lat eller känner sej oinspirerad. Men även de dagarna kan det vara givande att skapa. Oftast är det faktiskt det. Kanske kan det till och med vara extra givande de dagarna. Jag tänker ganska ofta på hur bra det kan vara att tvinga sej att göra sånt man vet att man mår bra av, även när man inte har lust med det. Jag mår bra av att skapa med kroppen. Idag blev jag påmind om det. Här är resultatet:

Ovanlig danshistoria 2

Sherry B. Shapiro (red.) - Dance in a World of Change. Reflections on Globalization and Cultural Difference

Återigen förvånas jag över ett ovanligt sätt att berätta dansens historia, den här gången nutidshistoria. Den här boken känns som en ny och mer internationell version av den svenska boken Dans i världen som gavs ut 1993 med Madeleine Hjort som redaktör. Båda böckerna beskriver dans i (godtyckligt?) utvalda länder och båda böckerna är indelade i fyra teman. I Dans i världen heter delarna I. Dans i världen; II. Barn och dans; III. Dansen som scenisk konstart i den västerländska kulturen; och IV. Notation och terapi. I Dance in a World of Change har delarna fåttde mer poetiska och pretentiösa titlarna Part I. Dance as Cultural Memory: Challenging Globalization; Part II. Politics of Belonging: Disrupting the Norms; Part III. Conversations on Dance for a Multicultural World; och Part IV. Transcending Differences: The Commonalities of Dance, men innehållet motsvarar i princip Dans i världens teman. I Part I diskuterar Michael Seaver vilken betydelse Riverdance har haft för irländsk dans och för att sätta Irland på danskartan. Enligt Seaver är det inte bara positivt, då Riverdance ger sken av att sprida traditionell irländsk dans, men i själva verket mixar den med andra influenser och anpassar den för att tilltala en internationell publik. Vidare beskriver Ivancica Jankovic den samtida dansen i Kroatien och Christopher A. Walker berättar hur dancehallkulturen uppkommit och utvecklats på Jamaica.

I Part II diskuterar Lúcia Matos, Doug Risner och Lynn Maree identitet och könsroller i förhållande till dans i Brasilien, USA och Sydafrika. Maree påpekar att dans i Sydafrika inte bara är en konstform, utan en form av politisk aktivism.

There are people in Durban with a mission, and their chosen vehicle, because it is what they most love, is dance and the making of dance. The province as a whole has a striking number of such people, and they feed off each other. That reinforcement is itself a sociological phenomenon worth investigating. - s. 133

Part III handlar om danspedagogik och -undervisning i Kanada, Finland och Taiwan. Helt olika länder, helt olika sammanhang (en artikel handlar om förskolor och en annan om universitetsutbildning) och därför inte jämförbart, men ändå intressant. I fjärde delen beskriver Adrienne Sansom (Nya Zeeland) och Ana Sánchez-Colberg (Storbritannien) var sin konstnärlig process som fungerat som vändpunkt i deras respektive koreografkarriärer. Sansom upptäckte att hon hade cancer och bearbetade det genom sitt skapande och Sánchez-Colberg insåg plötsligt hur hennes kropp innehöll minnen som inte var hennes egen, utan hennes mammas, mormors, och så vidare. Hon bad Efva Lilja (Sverige) om hjälp med att bryta sina nedärvda mönster och tog sej på så vis vidare till en ny fas i sitt arbete.

En viktig skillnad mot Dans i världen är att i Dance in a World of Change skriver essäförfattarna om sitt eget arbete och/eller dans i sina egna hemländer. Det gör boken mindre etnocentrisk än Dans i världen, där samtliga författare är/var verksamma i Sverige. Ändå är urvalet naturligtvis gjort med ett västerländskt (amerikanskt) perspektiv. Åtta av de tolv författarna kommer från engelskspråkiga länder och av de övriga fyra är två från Europa. Redaktören Shapiro visar en viss medvetenhet om detta i bokens allra sista essä, där hon skriver:

Writing from the global North and as a White, female, middle-class dance educator from the United States, I cannot dismiss the context of my perspectives and my privileged position. Acknowledging this position with sensitivity leads me to recognize my own limitations and perspectives. I seek only to be part of the larger discussion, recognizing my voice as important but not the only voice of Truth. - s 254f

Jag håller med - Dance in a World of Change är en viktig röst i diskussionen kring dans och konstutövande i vår globaliserade tid och så länge läsaren är medveten om att det finns många fler röster, som inte kommer till tals i den här antologin, finns egentligen inget negativt att säga. Det är en mycket intressant bok, ovanlig med sina många perspektiv, vändningar och vridningar, poetiskt och akademiskt språk om vartannat. Dessutom är den som gjord för att använda som utgångspunkt för undervisning i den nya gymnasiekursen Dansorientering, vars centrala innehåll är:

Färdighetsträning i en eller flera dansformer. Dansformernas estetiska ideal när det gäller rörelser, rörelsekvaliteter, användning av rum och musik samt relationen till meddansare. En eller flera dansformers sociala eller kulturella sammanhang.

Olika danstyper, deras kännetecken och kulturella bakgrund. Dans som levande kroppsligt uttryck. Dans och dansande i olika sammanhang med exempel från olika kulturer samt dansens olika funktioner.

Dans som uttryck för kulturella värderingar. Dans i relation till synen på kropp, genus, etnicitet och nationalitet. Kulturella värderingar av dans i olika medier.

Begrepp, till exempel stil och vokabulär. Begrepp som används när dans delas in i olika typer och som tillämpas inom de olika dansformerna.

Läs också: Ovanlig danshistoria

Överträning, del 11: Andra omgången

Med risk att verka helt dum i huvudet: efter mina fyra månader hemmagjord rehab började jag på danslärarutbildningen och dansade med dagliga smärtor i två år. Det var inte alls som förut, då jag knappt tog mej ur sängen och bara kunde sitta upp kortare stunder. Jag fungerade mer eller mindre normalt både i vardagen och i dansen, men bröstrygg, armbågar, händer och fötter ömmade fortfarande och min rörlighet var begränsad. Jag tyckte ändå det var värt det för att få dansa igen och det var av helt andra orsaker jag begärde studieuppehåll efter andra året.

Under mitt studieuppehåll jobbade jag 75% som danslärare. Det visade sej vara mycket mer slitsamt för min kropp att undervisa än att träna själv. När jag undervisade blev jag sällan helt uppvärmd. Jag visade någonting, sedan tittade jag på eleverna, pratade, gav korrigeringar, och så vidare - sånt som danslärare gör. Sedan visade jag nästa övning eller kombination, som jag inte var tillräckligt varm för, eller ett tekniskt moment som kroppen inte var förberedd på. Att tänka på min egen kropp och hälsa försvann bakom mitt fokus på eleverna och undervisningen, vilket resulterade i att jag med tiden återigen blev allt svagare. Den här gången berodde det inte på att jag tränade för mycket, utan för lite. Problemet var ju också att kroppen ändå inte vilade, eftersom jag var tvungen att vara fysisk i undervisningen. Gång på gång demonstrerade jag alltså moment som jag var alldeles för svag eller otränad (tekniskt) för och skadade varje gång min kropp lite grann.

En bit in på vårterminen gick det inte längre. Jag hade så ont i ryggen att jag inte visste var jag skulle ta vägen - igen. Jag kunde inte vara stilla, men inte heller röra mej. Allt gjorde ont. Jag försökte bli sjukskriven, men för att bli det var jag tvungen att träffa en läkare och väntetiden var så lång att sjukskrivning inte var någon idé. Istället tvingades jag hitta nya sätt att undervisa utan att behöva anstränga kroppen. Det var inte så lätt och eleverna var inte alltid så nöjda, men det positiva var att jag utvecklade min undervisningsstil och lärde mej själv metoder, som jag fortfarande har användning av. Till slut träffade jag också läkaren, som till en början visserligen verkade ta min smärta på allvar, men som, när proverna inte visade någonting, bestämde sej för att det inte var något fel på mej. "Det är bara att du dansar vidare!" meddelade han mej glatt i telefon. Jag höll inte med, utan begärde att få bli remitterad till en privat idrottsklinik som jag hört skulle vara bra. Läkaren tvekade, men gick till slut med på det med orden: "Jaja, jag kan skriva en remiss, men de väljer ju själva vilka de ska ta emot." Några veckor senare ringde de från idrottskliniken och berättade att de fått in en remiss, där det stod att jag hade "lite ont i ryggen". "Det är ju ingenting som vi tar hand om," sa sköterskan som ringde. Jag försökte förklara läget, att jag var dansare och att mina ryggsmärtor var ett stort hinder i mitt arbete, men sköterskan kunde inte ändra på läkarens beslut.

Så satt jag där igen med smärtor som jag varken visste hur jag skulle hantera eller hur jag skulle bli av med, utan hjälp och utan sjukskrivning. Läget kändes ganska hopplöst, men i nästa inlägg vänder det. Då ska jag berätta om någon som faktiskt hjälpte mej och det med besked.

Läs tidigare inlägg genom att klicka på taggen Överträning.

Lära ut, lära in och lära sej

Jag lär ut en tenduövning. Det första jag gör är att säga: "Tendu." Det är som en rubrik till övningen och min förhoppning är att eleverna ska lära sej termen tendu och att den kommer mellan plié eller tendu lent och jeté. Sedan visar jag övningens mönster samtidigt som jag säger vad jag gör och räkningen (tidsfördelningen), till exempel: "Tendu fram, 1, stäng, 2, två på upptakt, å 3, å 4..." Efter det går jag igenom mönstret en gång till, förklarar kanske några knepiga ställen, kanske är genomgången långsammare eller snabbare än första gången beroende på hur snabbt eleverna verkade snappa mönstret. Eventuellt tar vi det en tredje gång i rätt tempo. Antingen räknar jag då eller sjunger rytmen. Till sist gör vi en gång med musik. Går det hyfsat bra går vi vidare till nästa övning. Blir det kaos går jag igenom igen och så tar vi det med musik en gång till. När jag har lärt ut övningen lämnar jag över ansvaret till eleverna. Nu är det upp till dem att lära in och komma ihåg den.

Eleverna lär in tenduövningen. De tittar, lyssnar och härmar, de repeterar mönstret för sej själva, de provar med musiken, de ställer kanske frågor. Efter 2-4 lektioner kan de oftast övningen utantill och vi behöver inte gå igenom längre. Man kan säga att jag har kopierat över övningen från min hårddisk till elevernas. Nu finns den sparad där i hjärnan och i muskelminnet. Vi skulle kunna nöja oss med det. Jag har gjort mitt jobb och eleverna har gjort sitt. Vi skulle kunna lämna övningen och börja om med en ny. På så sätt skulle eleverna kunna lära in många tenduövningar på en termin.

Men vi är faktiskt inte klara. Ingen av oss har gjort sitt jobb färdigt. Målet är inte att eleverna ska lära in övningen, utan att de ska lära sej att göra tendu på ett korrekt sätt, att deras fötter ska bli starka och att deras teknik ska bli fulländad. Detta kan ske först när eleverna har lärt in övningen och kan den utantill. När mönstret sitter i muskelminnet, så de inte behöver tänka efter inför varje rörelse kan vi börja jobba med övningen, med tekniken, med tendun. Då kan jag börja ge dem respons och korrigeringar, för då hinner eleverna tänka på tekniken och korrigera sina misstag. Då kan fötterna bli mer pointade och bättre artikulerade, benen mer genomsträckta, utåtvridningen starkare och placeringen mer korrekt. På det viset utvecklas också eleverna till dansare. De lär sej inte bara övningen, utan också att bemästra det tekniska momentet tendu. De stärker sina kroppar och förbättrar sin teknik. De blir starkare fysiskt och fördjupar sin förståelse. Läroplanens fyra F - fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet - förenas i arbetet och det är det jag tycker att lära sej verkligen betyder.

När jag läser/hör saker som att "lärare måste bli bättre på att lära ut" eller att "inlärningen" är dålig i den svenska skolan* tänker jag att den viktigaste delen av mitt jobb inte är att lära ut saker eller att maximera inlärningen. Den största och viktigaste delen av mitt jobb är att hjälpa eleverna att lära sej att dansa. Det är en kvalitativ process och resultatet är kanske inte objektivt mätbart, men det är det som är målet med mitt arbete - det är det som är undervisning. Det är inte relevant att fråga en danselev: "Hur många övningar har du lärt dej?" eller ens: "Hur många tenduer har du gjort?" Den relevanta frågan är: "Hur gjorde du din tendu?"

*Se till exempel:

Satsningar ska fånga upp alla elever (SvD) 

Inför skolplikt från tre års ålder (SvD) 

Katedern räddar inte skolan (DN)

Vi måste bli bättre på att lära ut hur man lär ut (Högskolan i Halmstad)

Konsten att skriva prov (inklusive kommentarer) (Gertie Hammarberg Tersmeden)

Vi elever som vill betygsätta våra lärare (facebookgrupp)

Olika undervisningsformers inverkan på inlärning (pdf) (science.gu.se)

Sambandet mellan fysisk aktivitet och inlärning (pdf) (oru.diva-portal.org)

Allting faller - även såpbubblor

Från weberskold.blogg.se

"Dans och fysik är samma sak!" brukar jag säga till mina elever. De brukar inte riktigt gå med på det. "Fysik är bara formler!" svarade en av mina naturvetarelever en gång, men då var det min tur att protestera. Ingenting är bara formler, allra minst fysik! Fysik är visserligen teori, men det är också praktik och fysikens praktik är dans. Alla rörelser är sammansatta av faktorerna rum, tid, kraft och flöde och vi liksom alla människor måste dansare förhålla sej till gravitationen.

"Allting faller!" är också en av mina ofta återkommande deviser i klassrummet. Bara att gå omkring upprätt är en ständig kamp mot gravitationen. Enda gången vi faktiskt samarbetar med gravitationen - eller ger upp inför den - är när vi ligger platt på marken eller befinner oss i fritt fall, vilket så småningom resulterar i att vi ligger platt på marken. Om ni testar att släppa taget och ge efter för gravitationen kommer ni förmodligen också göra den fascinerande upptäckten att man landar som ett X. Kanske finns det en formel för det? I vilket fall som helst, i alla andra lägen jobbar vi mot gravitationen och för att kontrollera sin teknik och hitta olika rörelsekvaliteter är det av yttersta vikt att dansare vet hur mycket de ska kämpa emot eller släppa efter. Och bästa sättet att lära sej är förstås att testa.

Men så en dag, när jag blåste såpbubblor, tittade jag på bubblorna som steg mot himlen och tänkte: Allting faller faktiskt inte! Jag blev så där lite pirrig i magen och tänkte att jag måste diskutera det med mina elever. Vad betyder det för oss? Hur förhåller vi oss till det? Kan vi skapa en dans omkring det? Jag har fortfarande inte tagit upp det, men kanske när vi ses igen efter sommarlovet? Då är det kanske dags att göra en dans om såpbubblor?



Fotnot: Såpbubblor faller faktiskt, om man blåser inomhus. Att de stiger utomhus antar jag beror på någon slags uppåtvindar. Kanske finns det formler för det också? Däremot finns det andra saker som stiger såväl inomhus som utomhus, till exempel heliumballonger. Det beror på att helium har lägre densitet än luft, kommer jag ihåg från grundskolan.

Läs också: Matte, slöjd, fysik och dans.

Överträning, del 10: Sjukvårdens insatser

Det finns de som tycker att jag är överdrivet kritisk till konventionell sjukvård. Därför vill jag börja med att säga att jag har fått mycket bra hjälp av sjukvården vid vissa tillfällen, när jag har haft åkommor som sjukvården förstår. Lunginflammation, körtelfeber och en infekterad liktorn, till exempel. När det gäller överträning och inflammation har ingen av de tio läkare jag konsulterat imponerat.

2003 - Dr B (ortoped, tror jag)
Remiss: Röntgen av hand och armbåge som inte visade någonting.
Diagnos: överrörliga axlar.
Uppföljning: Ingen.

2003 - Dr J (allmänläkare, vårdcentralen)
Citat: "Jaha, vad vill du att jag ska skriva ut mot det här då?"
Remiss: Till sjukgymnast och arbetsterapeut.
Diagnos: Ingen.
Behandling: Antiinflammatoriska (minns inte vilken sort). Rekommendation om att sluta dansa.
Uppföljning: Ingen.

2003 - Sjukgymnast
Diagnos: Överansträngning.
Behandling: Aktiv vila.
Uppföljning: Ingen.

2003 - Arbetsterapeut
Diagnos: Ingen.
Behandling: Tejpning av fingrar. Rörelseövningar för händerna.
Uppföljning: Ingen.

2004 - Dr P (allmänläkare, vårdcentralen)
Citat: "Nu har du ju lite hull i alla fall!" (han misstog min överträning för en ätstörning)
Diagnos: Ingen.
Behandling: Voltaren. Rekommendation om att unna mej ett glas vin och en chokladbit emellanåt.
Uppföljning: Ingen.

2006 - Dr A (allmänläkare, vårdcentralen)
Diagnos: Ingen.
Behandling: Ingen. "Det är bara att du dansar vidare!"
Remiss efter att jag tjatat: Till idrottskliniken. "Jaja, jag kan skriva en, men sen väljer de ju själva vilka de tar emot." De tog inte emot mej.
Uppföljning: Ingen.

2007 - Dr S (allmänläkare, vårdcentralen)
Diagnos: Ingen.
Behandling: Ingen.
Remiss: Till en kollega på vårdcentralen som var mer kunnig på området.
Uppföljning: Ingen.

2007 - Dr T (någon slags expert på leder, vårdcentralen)
Diagnos: Ingen.
Behandling: Ingen.
Remiss: Till reumatologen.
Uppföljning: Ingen.

2007 - Dr R (reumatolog)
Diagnos: Ingen. "Det är uppenbart att du har ont, men jag kan inte ställa någon diagnos."
Behandling: Tre olika läkemedel "för säkerhets skull". Ett var B-vitamintillskott. Dem hämtade jag ut. De andra minns jag inte, eftersom jag lät dem ligga kvar på apoteket.
Remiss: Till en kollega som kunde undersöka med ultraljud.
Uppföljning: Jag var hos Dr R två gånger till. Han är den ende som hittills försökt gå till botten med problemet. Dock hade jag inte reumatism, så han kunde inte hjälpa mej.

2007 - Dr R:s kollega (reumatolog)
Diagnos: En viss svullnad på knogarna på båda händerna.
Behandling: Ingen.
Remiss: Tillbaka till Dr R.

2010 - Dr G (allmänläkare, vårdcentralen)
Jag hade egentligen gett upp, men så växte knölar ut på mina hälsenor. Jag sökte för det utan att tänka på att det kanske var kopplat till överträningen.
Diagnos: Ingen.
Behandling: Ingen.
Remiss: Till ortoped.

2010 - Dr O (ortoped)
Diagnos: Gammal inflammationsvävnad, som aldrig försvunnit, utan istället fortsatt bygga på. Orsak: överbelastning på hälsenorna.
Behandling: Förslag om operation. Jag avstod.
Uppföljning: Jag får ringa när jag vill bli opererad.

Notera att begreppet överträning aldrig användes av någon av läkarna. Både ordet och dess innebörd lärde jag mej av en idrottslärare på min vfu-plats 2007. När han beskrev processen och symtomen klarnade allt för mej. Plötsligt förstod jag vad det var jag hade utsatt mej själv för och var all smärta kom ifrån. Det var en befrielse - för det betydde att jag inte var sjuk. Jag är faktiskt frisk. Min kropp har bara tippats ur balans och inte hittat tillbaka än. Ibland är jag mer ur balans och ibland mindre, men jag jobbar på att finna min jämnvikt till slut.

Läs tidigare inlägg genom att klicka på taggen Överträning.

Frivillig verksamhet kompletterar skolan

Jag hör på P1-morgon att nästan 10% av eleverna som gått ut år 5 inte kan simma, trots att det är ett av målen för år 5 i ämnet idrott och hälsa. Min första tanke är: Det står också i kursplanen för idrott och hälsa att barnen ska kunna dansa, men hur många kan det när de slutar femman - eller nian? Ok, jag erkänner att det kan få mycket mer förödande konsekvenser om barn inte kan simma. Anledningen till att ämnet tas upp i P1-morgon är att två barn har dött i en drunkningsolycka. Det är sällan danskunnighet är avgörande för vår överlevnad.

Men ändå. I grundskolans kursplan för idrott och hälsa står bland annat:

Skolan skall i sin undervisning i idrott och hälsa sträva efter att eleven utvecklar sin fysiska, psykiska och sociala förmåga samt utvecklar en positiv självbild, utvecklar kunskap om vad som främjar hälsa, /.../ utvecklar och fördjupar sin rörelseförmåga och lust att röra sig samt stimuleras att ge uttryck för fantasi, känslor och gemenskap, /.../ får inblickar i idrottens och friluftslivets historia samt lär känna olika former av lekar, danser och idrottsformer i olika kulturer. 

Om eleverna kunde det skulle den frivilliga verksamheten inte behöva erbjuda några nybörjarkurser för elever över 12 år! Det har vi förstås och det behövs - precis som simskolan behövs. Och musik- och kulturskolan som hade 348000 elever förra året trots att grundskolan har både musik och bild som separata ämnen. Självklart ska det inte vara så att den frivilliga verksamheten tar över grundskolans ansvar och ersätter skolan. Poängen med grundskolan är ju att alla barn är där, medan den frivilliga verksamheten är just frivillig. Som sägs i reportaget är det föräldrarnas och barnens intresse och kultur som avgör om barnen hamnar i simskolan eller inte. Detsamma är fallet med all frivillig verksamhet. Skolan måste ta sitt ansvar att lära eleverna både att simma och dansa! Men det finns de som vill börja tidigare (på Kulturama har vi verksamhet för barn från 4 år och uppåt) och det finns de som vill fördjupa sin kunskap och syssla med någonting tidigare. För dem är den frivilliga verksamheten ett utmärkt komplement till skolans verksamhet.

Läs också:
Spets eller bas?
Frivillig verksamhet vs skolan IVb - Relationen lärare-elev igen
Frivillig verksamhet vs skolan IV - Relationen lärare-elev
Frivillig verksamhet vs skolan II - Eget skapande eller teknikträning
Frivillig verksamhet vs skolan I - Kommer eleverna tillbaka?

Kreativitet, nyskap, nyfikenhet och rädsla

Är nyfikenhet en förutsättning för lärande? Jag vet inte. Det finns saker som jag lärt mej, trots att jag inte var särskilt intresserad eller nyfiken vid inlärningstillfället. Saker som lärdes helt utan lust. En del av dem har jag haft nytta av - kanske är det därför jag kommer ihåg dem. En sak är i alla fall säker: det är roligare att lära sej saker man är nyfiken på. Jag tror också att det krävs nyfikenhet (eller lust eller intresse eller hur man vill uttrycka det) för att bli bra på någonting, till exempel dans.

VAR TAR NYFIKENHETEN, LUSTEN, KREATIVITETEN, ENGAGEMANGET OCH TILLTRON TILL SIN EGEN FÖRMÅGA VÄGEN HOS BARNEN NÄR ELLER INNNAN DE TRÄDER IN I SKOLANS VÄRLD? Vad gör vi i skolan eller vad gör vi inte, eftersom den nyfikenhet, lust, kreativitet och engagemang som finns hos en 4-åring verkar försvinna längs vägen men borde finnas kvar som en självklar tråd genom hela skolan OCH livet. Det sitter elever i våra klassrum som inte tro sig kunna, inte vill och inte vågar pröva sig fram. Vi är skyldliga att se till att de faktiskt får känna att de kan, vill och vågar genom att de använder sin nyfikenhet, lust, kreativitet och engagemang. Och om det nu inte är skolan som tar död på allt detta varför kan inte vi väcka lusten till liv igen när vi har förmånen att umgås och undervisa eleverna så många timmar varje dag, år ut och år in? - från Öpedagogens inlägg Lusten övervinner allt - ja men vem tar död på den

För att eleverna ska kunna tillgodogöra sej dansämnet - och för att kunna prestera inom det - måste de våga vara nyfikna. Sir Ken Robinson säger i ett TED talk [titta här] att den som vill vara kreativ inte får vara rädd för att ha fel. Han menar att den som är rädd att ha/göra fel får ett inrutat sätt att tänka och därmed inte kan tänka nytt, det vill säga kreativt. Enligt Robinson är det skolan som hämmar vår kreativitet. I skolan finns oftast tydliga rätt och fel och den som har flest rätt får högst betyg. När jag gjorde verksamhetsförlagd utbildning (vfu) i Storbritannien 2004 chockades jag lite av mängden prov och det starka fokuset på betyg, men nu drar den svenska skolan alltmer åt samma håll. Betyg från år 6, betygsliknande omdömen från år 1, fler nationella prov. En stor skillnad mot den brittiska skolan är dock att de svenska skolpolitikerna även vill dra ner på mängden konstnärliga ämnen. Det får mej att tänka på Fredrik Häréns tankar om nyskap. Enligt Härén borde inte kunskapsförmedling vara den svenska skolans främsta uppgift. Istället för kunskap borde vi fokusera på nyskap, alltså kreativitet. Sverige behöver inte kunniga utan kreativa invånare. Hur ska det gå när skolan blir alltmer koncentrerad på det som är mätbart, på det konkreta, på rätt och fel, på nationella prov och på betyg? Hur ska unga människor, som hela livet har lärt sej att sitta och gå i raka led, våga ge sej ut på äventyr i livet, i konsten, i vetenskapen?

När eleverna kommer till mej är de redan tonåringar. De har gått i skolan ganska länge och hunnit ta del av en hel del utanför skolan också. De flesta av dem är livrädda för att göra fel. Ibland känns det som om hela mitt arbete handlar om att väcka den där nyfikenheten igen, att förklara att i konsten finns inga rätt och fel. Det handlar om vad de vill berätta! För att kunna berätta det måste de våga utforska olika möjligheter. Att utforska är att prova sej fram och för att kunna göra det måste man släppa tankarna om rätt och fel. "Varför kan vi inte väcka lusten till liv igen...?" undrar Öpedagogen. Mitt ämne är fullständigt meningslöst, om vi (jag och eleverna tillsammans) inte kan det. Då blir eleverna inga konstnärer utan bara dansdockor. De kanske kommer göra "rätt" men de kommer aldrig göra något intressant. De kanske kan lära sej ett och annat danssteg, men de kan aldrig göra dansen till sitt eget uttrycksmedel - och vad är då vitsen? Det har konsten och vetenskapen gemensamt - det krävs nyskap för att någonting ska hända.

Läs också Estetik i skolan och Nationella prov i dans.

Att få vara elev en stund

Jag har just varit på en veckas workshop i Simonsonteknik med Katiti King. Katiti bor och undervisar vanligtvis i New York och jag gick på alla hennes klasser på DNA, när jag var där. Både hennes undervisningssätt och hennes rörelsematerial passar mej perfekt. Därför känns det som en enorm lyx att få möjlighet att träna för henne i Sverige, även om det bara blir en liten vecka på ett helt år.

På DNA benämns Katitis lektioner som contemporary jazz, men jag tycker snarare det påminner om den etnojazz som kom med Pearl Primus, Katherine Dunham och Joséphine Baker på 1930- och 40-talen. De var alla, förutom dansare och koreografer, antropologer och mycket inspirerade av Karibien. Katiti King hämtar inspiration från folklig dans från många delar av världen och använder också folklig eller folkligt inspirerad musik. Mycket tyngd, mycket kraft, mycket fart, mycket fysiskt.

Och så är hon så otroligt kunnig om kroppen och om danstekniken hon undervisar. På fem dagar lyckades jag hitta tillbaka till min kropp och upptäcka ett par nya saker, som jag inte lagt märke till tidigare. Så viktigt och stärkande det är att ibland få släppa lärarrollen och istället vara elev, att få handledning och bara fokusera på sin egen kropp några dagar. Jag önskar att jag hade chansen oftare, men jag gläds också åt de chanser jag får. Nu känner jag mej peppad och inspirerad att börja undervisa igen! Men det är allt några veckor kvar. Mer inspiration ska inhämtas innan dess!

Överträning, del 9: Hemmasydd rehab

Trots konsultation hos både läkare och sjukgymnaster* fick jag inget ordentligt rehabiliteringsprogram. Istället gjorde jag och min mamma ett eget. När jag hade hoppat av utbildningen stannade jag i England i tre veckor. Sen flyttade jag hem till mamma igen. Totalt bodde jag hemma i ungefär fyra månader, innan jag gav mej iväg på nästa hundramilaflytt, men det är en annan historia.

Efter de första två veckorna, när jag inte riktigt var lika mycket av ett vrak längre började vi promenera i skogen.** Total stillhet gör ofta inflammationen värre, eftersom blodgenomflödet minskar ännu mer. Man behöver röra på sej lite, utan att anstränga sej för mycket eller belasta i ytterlägen. Det kallas för aktiv vila. Att gå i skogen är bra, helst där det inte finns någon stig. Marken i skogen är mjukare än den asfalt vi annars brukar gå omkring på och knä- och fotleder belastas därför mindre. När man går på ojämnt underlag får lederna dessutom röra sej i alla sina möjliga riktningar och nöts inte på samma sätt, som när vi går på jämnt underlag. Samtidigt tränas alla små muskler, som parerar ojämnheter, stabiliserar lederna och hjälper oss att hålla balansen. Jag simmade också. Hur ofta minns jag inte, men det måste åtminstone varit några gånger i veckan. Att röra sej i vatten är mycket skonsamt för kroppen. Lederna belastas i princip inte alls och ändå tränar simningen mer eller mindre hela kroppen samtidigt. För mej var det också en enorm lättnad att uppleva smidigheten vattnet gav mej, att låta vattnet bära min tyngd.

Den tredje punkten på mitt och mammas rehabprogram var taktil massage. Mamma masserade mej varje dag i fyra månader. Hon är inte professionell massör, tvärtom jobbar hon heltid med något helt annat, men den kärlek och energi som hon la i massagen fördes över till min kropp och var kanske det som var mest läkande av allt. Jag tror att mamma förstod mycket bättre än jag själv hur illa däran jag var, men när jag var rädd, frustrerad och arg riktade hon sitt fokus mot helandet, att jag skulle bli frisk. Jag var fortfarande inriktad på prestation - målet var att jag skulle dansa - men mamma var mycket mer intresserad än jag själv av att jag skulle må bra. Det tog flera år till innan jag insåg att det faktiskt är en viktig aspekt på livet.

*Den första sjukgymnasten har jag redan berättat om. De övriga som jag bett om hjälp ska jag berätta mer om det i ett separat inlägg.

**I rättvisans namn måste jag berätta att det var ett tips från en sjukgymnast.

Läs tidigare inlägg genom att klicka på taggen Överträning.

Överträning, del 8: Kroppslig generalstrejk

De flesta gränser kan man tänja på, vidga, överskrida, men någonstans finns en slutgiltig gräns. När man kommer dit går det helt enkelt inte längre. Det tar stopp. Kroppen slutar fungera. Inte som när man säger: "Nä, nu orkar jag faktiskt inte mer!" Den slutgiltiga gränsen innebär någonting helt annat. Den innebär att man säger till sej själv: "Lite till orkar jag allt!" men upptäcker att det inte spelar någon roll att man har all vilja i världen. Signalerna man tvingar hjärnan att skicka ut i kroppen når inte fram - eller så skiter kroppsdelarna helt enkelt i de order de får. Jag vet inte, men jag vet att det är skrämmande att inte kunna sätta sej upp i sängen på morgonen - inte för att man inte orkar, inte för att man har ont, utan helt enkelt för att det inte går.

Det blev april och jag åkte hem på påsklov. På något sätt hade jag lyckats dansa mej igenom hela terminen, trots smärtor och inflammationer, men när jag slappnade av och vilade för första gången på tre månader klappade kroppen ihop totalt. Det var som om alla cellerna i min kropp hade slutit sej samman i en fackförening och nu med enade stämmor sa: "Vi tänker inte sluta vila förrän vi har vilat klart." Det var ett beslut jag inte kunde ändra på. Jag kunde bara lirka och fjäska för att få kroppen att i alla fall jobba lite grann, göra det allra nödvändigaste, som att förflytta sej från sängen till toaletten och vidare till köket för frukost, kanske ut på den inglasade balkongen. Minns att jag var 19 år och van vid att pusha min kropp över sin maxkapacitet ungefär 20 timmar i veckan. Nu tog det mej 10 minuter att ta mej ur sängen på morgonen. Inte för att jag var trött, utan för att det var så lång tid det tog att övertyga båda benen, båda armarna, bäckenet, bålen och huvudet om att röra sej över huvud taget. När jag väl var ur sängen hade jag hamnat sittande på golvet och nästa projekt var att ta sej upp därifrån. Jag kunde inte ta på mej strumpor själv, eftersom jag inte nådde till fötterna!

Jag minns inte hur länge kroppen totalstrejkade. Påsklovet varade i tre veckor, men jag stannade hemma i ytterligare två. Tydligen hade jag fortfarande inte fattat hur det var fatt för mej, för i slutet av femveckorsperioden gjorde jag audition till Danshögskolan* i Stockholm. Behöver jag säga att det inte gick så bra? Något förnuft - eller åtminstone lite självinsikt - måste jag ändå ha haft, för efter audition åkte jag tillbaka till England för att officiellt hoppa av utbildningen.

*Numera Dans- och Cirkushögskolan (DOCH)


Läs också:
Överträning, del 7: Inflammation
Överträning, del 6: Enjoy your pain
Överträning, del 5: Åter till träningstriangeln
Överträning, del 4: De första tecknen
Överträning, del 3: Psykiskt välbefinnande
Överträning, del 2: Träningstriangeln
Överträning, del 1: Grahamteknik

Överträning, del 7: Inflammation

Från lookfordiagnosis.com

Inflammation är kroppens försvar mot skador. Vita blodkroppar rusar iväg för att äta upp bakterier och döda celler och på så sätt se till att infektioner inte sprider sej i kroppen. Vi märker av inflammationen genom fem kännetecken: rodnad, svullnad, smärta, värme och nedsatt funktion. Tyvärr fattar inte alltid de vita blodkropparna när de har gjort sitt jobb färdigt. På ställen med dåligt blodgenomflöde händer det att de stannar kvar och fortsätter äta även på den friska vävnaden. Den akuta inflammationen kan då övergå i kronisk inflammation. För att få iväg de vita blodkropparna från området måste man öka blodflödet. Det var det sjukgymnasten på min skola försökte göra med hjälp av ultraljud och massage.

Mot slutet av vårterminen* visste inte längre var jag hade ont. Hela kroppen kändes som ett stort luddigt moln av smärta. Jag visste knappt var min kropp började och slutade heller. Smärtan fanns inuti, utanpå och runt omkring mej. Så hur lyckades jag fortsätta dansa? Jo, inflammation fungerar på så sätt att man oftast vaknar väldigt stel och smärtsam efter att ha legat mer eller mindre stilla i flera eller många timmar. Även om man är 19 kan det kännas som att man är 99, eftersom kroppen är orörlig och full av värk. När man väl har börjat röra på sej släpper dock smärtan. Lederna mjukas upp och blodcirkulationen kommer igång. När man börjar anstränga sej och till exempel träna kan smärtan komma tillbaka, men känns kanske lite annorlunda mot på morgonen. Den där diffusa, pirrande smärtan och tröttheten som jag kände (och periodvis fortfarande känner) när jag satt still på en stol är också typisk för inflammation.




*Andra terminen av tre på utbildningen. I Storbritannien delas läsåret in i tre terminer: höstterminen går från mitten av september till början av december, vårterminen från början av januari till början av april, och sommarterminen från slutet av april till mitten av juli.


Läs också:
Inflammation (wikipedia)
Infektion och inflammation (vårdguiden)
Självbehandla inflammationer (PRNE medical)
Tips vid inflammation (Helhetsdoktorn)
Anti-inflammatory Foods (nutrition.about.com)

Tidigare inlägg:
Överträning, del 6: Enjoy your pain
Överträning, del 5: Åter till träningstriangeln
Överträning, del 4: De första tecknen
Överträning, del 3: Psykiskt välbefinnande
Överträning, del 2: Träningstriangeln
Överträning, del 1: Grahamteknik

Överträning, del 6: Enjoy your pain

Jag åkte hem på jullov. Under fyra veckor tränade jag ingenting, men jobbade ganska mycket på ett gruppboende. På ett sätt vilade jag förstås från dansen, men jag hade inte en tanke på att bara slappna av, bli ompysslad och njuta av ledigheten och julen. Det jag tänkte på var i första hand att tjäna pengar, så jag skulle ha råd att fortsätta på utbildningen. Jag jobbade alla röda dagar kring jul och nyår, eftersom det gav så mycket OB att lönen i praktiken dubblades. Men jag dansade ingenting - och kände inte heller någon längtan efter att göra det.

Från britishmuseum.org

Efter fyra veckor utan dans kändes min kropp inte ett dugg bättre. Snarare tvärtom. Ändå åkte jag tillbaka till skolan - för problemet var ju bara den där förbaskade inflammationen i armbågen. Och så förstås pekfingret. Och så lillfingret, som kändes ungefär likadant som pekfingret, och den där diffusa smärtan längs ryggraden, som gjorde att jag inte riktigt kunde sitta bekvämt. Jag kom tillbaka till skolan och satte igång att träna precis lika hårt som förut. Om möjligt blev jag ännu mer engagerad i fredsrörelsen och det verkade alltmer som om det faktiskt drog ihop sej till krig på riktigt. Efter mitterminslovet ökade svårighetsgraden samt både den fysiska och den psykiska ansträngningen i skolan. Strax därefter meddelade George W Bush att USA skulle attackera Irak. Fredsarbetet trappades upp. Demonstrationerna, aktionerna, manifestationerna blev alltfler. Och så får man ju inte glömma att roa sej heller, att gå ut och dansa, hänga på puben, titta på film och sitta uppe och prata om nätterna.

Jag sov så lite som var möjligt utan att klappa ihop fullständigt. "Enjoy your pain!" skanderades i skolan och jag kan bara säga att jag gjorde mitt bästa. Jag hade nu så ont i ryggen att jag inte kunde sitta på en stol mer än kanske 15 minuter i taget. Om jag låg på mage i sängen med huvudet vridet åt ena hållet var jag tvungen att använda händerna för att orka lyfta huvudet till andra sidan. På morgonen rullade jag ur sängen, eftersom smärtan hindrade mej från att sätta mej upp. Fötterna värkte så mycket att jag knappt uthärdade att gå från sängen till badrummet - och ändå tog jag mej till skolan varje dag och avstod inte från en enda danslektion (utom ett par enstaka gånger när någon viktig fredsaktion inträffade på dagtid). Det är vad push through it innebär i praktiken.

Läs också:
Överträning, del 5: Åter till träningstriangeln
Överträning, del 4: De första tecknen
Överträning, del 3: Psykiskt välbefinnande
Överträning, del 2: Träningstriangeln
Överträning, del 1: Grahamteknik

Lukaspsykologen om dansterapi (igen)

Lukaspsykologen har skrivit ännu ett intressant inlägg om dansterapi. Inlägget består av en intervju med dansterapeuten Monika Thelin, som berättar om sina tankar kring och sitt arbete med dansterapi. Läs här!

Läs också Lukaspsykologens förra inlägg om dansterapi.

Överträning, del 5: Åter till träningstriangeln

Från spinspirit.blogspot.com

Häromdagen skrev jag om träningstriangeln, vars sidor representerar träning, vila och kost. När jag undervisar om träningstriangeln brukar jag säga: "Två av dem bygger upp kroppen och en av dem bryter ner kroppen. Kan ni gissa vilken det är som bryter ner?" Eleverna svarar nästan alltid rätt - det är träningen som bryter ner kroppen. Sedan brukar jag rita en sicksacklinje på tavlan. Träning = ett steg ner. Vila + mat = två steg upp. Linjen sicksackar sej alltså diagonalt uppåt över tavlan - om man har balans i sin träningstriangel. Då blir man starkare och starkare. Om man däremot har en obalanserad triangel - om man tränar alldeles för hårt och/eller äter och vilar alldeles för lite - går man kanske två steg neråt och ett steg uppåt istället. Det blir en ny sicksacklinje diagonalt neråt över tavlan. Då blir man bara svagare, trots att man tränar och tränar.

Det här visste jag ingenting om när jag började dansa på heltid. Därför förstod jag inte alls hur det kom sej att jag, trots att jag gjort så stora framsteg i början, efter ett tag började gå åt motsatt håll. Först stannade utvecklingen av, men det är ju normalt. En lärprocess ser ju ofta ut som en trappa: först lär man sej massor, sen planar det ut, så plötsligt tar man ett nytt steg uppåt, så planar det ut igen, och så vidare. Men efter min platå kom inget nytt steg uppåt. Istället kändes det som om jag försökte åka skidor i uppförsbacke med massor av bakåtglid. Jag kämpade och kämpade, men kom aldrig närmare toppen. Istället gled jag sakta men säkert bakåt, neråt i backen. Eller som att simma motströms. Hur mycket jag än tog i förde strömmen mej ohjälpligt bakåt. Eller som en sån där dröm, där man springer och springer men inte kommer någonstans. Där det känns som om man rör sej i sirap. Där man skriker, men inte får fram ett ljud.

Läs också:
Överträning, del 4: De första tecknen
Överträning, del 3: Psykiskt välbefinnande
Överträning, del 2: Träningstriangeln
Överträning, del 1: Grahamteknik

Överträning, del 4: De första tecknen

Någon gång under andra halvan av höstterminen började en liten smärta gro i min högra armbåge. Det kändes tjockt och svullet mellan benen i armbågen och när jag belastade armbågen till exempel genom att lägga vikt på händerna kunde det hugga till och låsa sej. Jag gick till sjukgymnasten som var anställd på skolan. Han sa att min armbåge var överbelastad och att ulnarisnerven var svullen. Han ordinerade ultraljudsbehandling hos honom själv, isning och ibuprofen. I övrigt kunde jag fortsätta att dansa som vanligt, om jag bara var lite försiktig med att belasta armbågen. Jag gjorde förstås som han sa. Tyvärr hjälpte det inte.

Trots att jag fick ultraljudsbehandling varje vecka, tog ibuprofen tre gånger om dagen och la ett isomslag runt armbågen så fort jag satt still (vilket visserligen inte var så ofta) blev smärtan bara värre. Efter ett litet tag kunde jag inte längre sträcka armen helt. Sjukgymnasten påstod att det berodde på att biceps hade blivit kortare på grund av att jag inte hade använt armen för att jag hade ont. Han fortsatte med samma behandling och visade på att jag visst kunde sträcka armen, när han hade masserat den i en kvart. Dessvärre höll det bara i sej i ungefär en kvart till.

Efter några veckor började jag få samma typ av smärta och svullnad i mitt högra pekfinger. När jag berättade det för sjukgymnasten hävdade han med bestämdhet att de två smärtorna inte hade någonting med varandra att göra. Smärtan i fingerlederna måste bero på något helt annat. Nu började jag tvivla ordentligt på att sjukgymnasten visste vad han pysslade med, men jag visste inte riktigt vart jag skulle vända mej istället, så jag fortsatte att gå till honom - och jag fortsatte att träna. Ingen, vare sej sjukgymnasten eller mina lärare, sa åt mej att det kunde vara en bra idé att vila ett tag. Tvärtom - att inte dansa skulle vara att visa svaghet, något som föraktades på skolan. Så jag fortsatte. Push through it, säger man på engelska, push through the pain. Det är ett råd jag aldrig kommer ge mina elever.

Läs också:
Överträning, del 3: Psykiskt välbefinnande
Överträning, del 2: Träningstriangeln
Överträning, del 1: Grahamteknik

Framtidens skola

I onsdags presenterade Lärarnas Riksförbund (LR) och Sveriges Elevråds Centralorganisation (SECO) rapporten På spaning efter framtidens skola i Almedalen. Rapporten redovisar resultatet från en undersökning där 1000 elever i gymnasiets år 3 har svarat på frågor om grundskolan och gymnasieskolan. Större delen av enkäten verkar ha bestått av flervalsfrågor, men på frågan vilka ämnen de hade velat ha lägga till i grundskolan respektive gymnasiet har eleverna fått svara fritt. I rapporten presenteras de tio ämnen som flest elever har angett. Fullständiga listor ska gå att ladda ner från de två organisationernas hemsidor, men jag har inte lyckats hitta dem. Jag vet därför inte hur många ämnen som har föreslagits, men låt oss ändå titta på de tio som finns med i rapporten.

Endast 25% av eleverna har angett något ämne som de saknat. I grundskolan ligger Mer estetisk verksamhet på tionde plats. Jag undrar om eleverna verkligen har skrivit "mer estetisk verksamhet" eller om de har skrivit "mer bild", "mer musik", och så vidare och det sedan har sammanfattats som "estetisk verksamhet" av rapportörerna. Det förtäljer icke rapporten. Desto mer intressant är det att Estetisk verksamhet kommer redan på fjärde plats över ämnen man borde läsa på gymnasiet, för att bli väl förberedd för yrkesliv och/eller högre studier. Det är alltså åtminstone en ganska stor del av elevernas åsikt samtidigt som regeringen väljer att avskaffa just det ämnet. För att elever ska få någon estetisk kurs över huvud taget från och med i höst måste de välja estetiska programmet eller estetiska kurser på individuella valet.

Jag skulle tycka det vore väldigt intressant med en påbyggnadsundersökning, där man gjorde djupintervjuer med de elever som angett att man borde läsa estetisk verksamhet på gymnasiet. Varför tycker de att det är viktigt för framtida jobb och studier? Om någon sysslolös forskare läser den här bloggen är det mitt tips på framtida forskning. ;)

Läs också Elever vill läsa mer matematik (LN) och mina inlägg Spets eller bas?, Estetik i skolan och På tal om vad jag skrev igår.

Överträning, del 3: Psykiskt välbefinnande

Det här är en del som inte ingår i träningstriangeln, men jag hör till dem som tror att kropp, känslor och psyke hör ihop. Kanske skulle välbefinnandet kunna få plats i träningstriangelns Vila, eftersom välbefinnande och avslappning hör ihop. Den som inte mår bra mentalt och känslomässigt går ofta omkring med ständiga spänningar, vilka kan leda till mycket fysisk smärta. Stress och oro kan sätta sej i axlarna, magen, hjärtat eller lungorna. Djupare rädslor gömmer många i bäckenet. Spänningar leder till snedbelastningar som vi kompenserar genom att spänna även andra delar av kroppen. Till slut är hela kroppen vriden och spänd - och då är det ännu svårare att slappna av och finna ro. Hur vi känner oss påverkar hurdan kroppen blir, men hur kroppen är påverkar också hur vi känner oss.

Det engelska utbildningssystemet skiljer sej i många hänseenden från det svenska. När jag flyttade till England kom jag direkt från det svenska gymnasiet, som har till uppgift att fostra tänkande individer, som ifrågasätter och diskuterar, som vet sitt värde och ser sej själva som vuxna medborgare. Det var inte på det sättet jag bemöttes på min nya utbildning. Vi fick visserligen tilltala våra lärare med förnamn, vilket man inte gör i grundskolan i England, men distansen mellan lärare och elever var ändå en tydlig kontrast mot närheten på det svenska gymnasiet. Hade man synpunkter på någonting på skolan - vilket jag hade - fick man bara svaret: "Det finns hundra andra som vill ha din plats. Passar det inte är det bara att gå." Vi fick inte skratta på lektionerna. Gjorde vi det fick vi en ordentlig avhyvling och en föreläsning om disciplin och respekt för läraren och lektionen. Ganska tidigt på hösten fick jag influensa och var hemma några dagar. När jag kom tillbaka meddelade jag min lärare att jag skulle sitta och titta ett par dagar till, eftersom jag ännu inte var stark nog att dansa. "Gå till en läkare, så får du medicin så du orkar dansa," svarade läraren. Det tyckte inte jag lät som en jättesund idé, utan valde att sitta i alla fall. "Jag trodde inte du var så svag," sa min lärare.

I det stora hela handlade pedagogiken på skolan om att bryta ner eleverna, för att kunna forma dem efter lärarnas vilja. Det är den gamla typen av dansundervisning, som tack och lov försvinner alltmer. En annan av mina lärare hade som motto: "Enjoy your pain." Det stod också på en t-shirt han gärna hade på sej när han undervisade. På en annan av hans t-shirts stod: "If you can't feel it, you're not doing it." Det handlade förstås inte om att känna känslomässigt utan fysiskt. Jag har fått bilden av att idrottstränare ofta peppar sina idrottare i tuffa moment: "Kom igen nu! Du orkar! Du är tillräckligt stark för det här! Lite till!" Vi fick tvärtom höra hur svaga och lata vi var. Ju tyngre fysiska moment desto fler hurtiga: "You are so lazy! Your bodies are weak!"

Min 19-åriga inställning var: "Ingen behandlar mej på det sättet." Jag var i ständig konflikt med lärare, rektor och hela systemet. Arg, arg, arg. Det kändes aldrig roligt att gå till skolan. Inte en enda danslektion njöt jag av. Det enda som gav mening åt utbildningen var att den skulle ta mej vidare in på en yrkesutbildning. Jag grät nästan varje dag och diskuterade upprört och ilsket med mina kombor och klasskamrater. Dansen, som tidigare hade varit min källa till glädje, avslappning och urladdning hade förvandlats till det motsatta.

Läs också Överträning, del 2: Träningstriangeln och Överträning, del 1: Grahamteknik.

Överträning, del 2: Träningstriangeln

Träningstriangeln är en liksidig triangel, där sidorna representerar träning, mat och vila. Att triangeln är liksidig innebär att man måste äta och vila i förhållande till hur mycket man tränar. Ingen av sidorna får bli längre eller kortare än de andra, då blir det obalans i triangeln och i kroppen. Tränar man mycket måste man äta mycket och vila mycket, tränar man lite kan man äta och vila lite mindre. Tränar man 20-30 timmar i veckan, som dansstudenter oftast gör behöver man äta som en häst och sova ordentligt hela natten. Man måste dessutom vara noga med att få i sej alla näringsämnen och att slappna av emellanåt även i vaket tillstånd. Det visste jag tyvärr inte när jag var 19 år.

Jag fick inga studielån för min utbildning i England, utan levde på förlängt studiebidrag, min sommarjobbslön och små bidrag från mina föräldrar. Min dåliga ekonomi var den största anledningen till att jag åt så dålig mat, även om mitt totala ointresse för matlagning* också bidrog till den undermåliga kosthållningen. Jag levde i princip på pasta, röda linser, jordnötter, isbergssallad och havregrynsgröt. Jag var visserligen aldrig mätt, men inte fattade jag att det berodde på näringsbrist. Jag trodde bara att det helt enkelt var omöjligt att äta i samma takt som jag förbrände. När jag var hemma på höstlov tog jag igen en del av det och min mamma konstaterade att det var ett heltidsarbete bara att hålla mej mätt.

Inte vilade jag särskilt mycket heller. Jag flyttade till England i september 2002 och Irakkriget höll redan på att förberedas. Genom en workshop i en liten radikal kyrka blev jag involverad i fredsrörelsen och engagerade mej i demonstrationer, möten och workshops. Vi demonstrerade ungefär 2 gånger i veckan och det var sällan jag missade en protest. Dessutom ägnade vi mycket tid åt gedigna förberedelser för demonstrationerna. Jag sov ofta över hos min kompis Alice och vi ägnade nätterna åt att måla plakat, tillverka vingar av aluminiumfolie, packa matsäcksväskor och diskutera, diskutera, diskutera... Dessutom gick vi på puben minst en gång i veckan i och på klubb då och då. Även om jag inte drack någon alkohol gick det helt klart ut över sömnen. Jag sov alltför sällan de 8-10 timmar per dygn som jag hade behövt och hela min vakna tid var jag fysiskt och/eller mentalt aktiv - varenda minut.

Klar obalans i träningstriangeln alltså i kombination med den tuffa Grahamtekniken och den strikta, onaturliga baletten. Så här i efterhand är det lätt att se att det aldrig skulle kunna gå väl, men när det begav sej var jag oövervinnerlig.

*Det intresset vaknade ett par år senare och utvecklades då i det närmaste till en matlagningsstörning.


Läs också Överträning, del 1: Grahamteknik.

Överträning, del 1: Grahamteknik

När jag började dansa på heltid var jag 19 år. Jag hade dansat sedan jag var liten och just tagit studenten från estetiska programmet inriktning dans. Ändå visste jag inte särskilt mycket om hur kroppen fungerar, på vilka sätt man bör ta hand om kroppen vid hård träning eller hur jag skulle kunna finna balans mellan träning, vila, kost och resten av livet. Så lite kunskap om hälsa hade jag att det inte ens bekymrade mej. Som så många andra 19-åringar var jag odödlig. Jag flyttade hemifrån, befann mej plötsligt i en engelsk storstad (åtminstone med svenska mått mätt) och var på väg att uppfylla min dröm.

Utbildningen jag började på var vad som i Sverige kallas förberedande, det vill säga en ettårig kurs som ska förbereda för en yrkesutbildning i dans. Vi hade daglig klass i Grahamteknik samt balett 2-3 gånger, jazz 1 gång, pilates 1 gång och improvisation/komposition 3 gånger i veckan. Utöver det hade vi en kurs som hette academic studies och som i princip innehöll danshistoria, presentationsteknik och health & safety. Den sistnämnda delen var till för att vi skulle få den kunskap jag tidigare skrev att jag saknade, men det som förmedlades i kursen var mycket grundläggande och handlade i stort sett om hur många kalorier en dansare behöver äta, att man ska äta frukt för att få i sej vitaminer och se till att få i sej protein, kolhydrater och fett. Alltså ungefär samma sak som hälsodelen av kursen idrott och hälsa på mitt gymnasium.

Dansarna i bakgrunden sitter i en typisk Grahamposition.
Notera att fötterna in vilar på golvet, hälarna är lyfta.
Fötterna i förgrunden visar också en typisk Grahamrörelse.

Grahamtekniken är en av de danstekniker som är allra hårdast mot kroppen. En av mina kombor, också dansstudent, sa en dag: "Ballet is everything the human body isn't - and so is Graham!" Teknikens grundläggande byggstenar är contraction och release, alltså spänning och avspänning, men för min del kändes det mest som spänning hela tiden. Folk som lyckas träna Grahamteknik utan att gå sönder blir oerhört starka. Deras kroppar ser ut som kartor över rörelseapparatens anatomi och deras kroppskontroll är makalös. För de flesta är dock tekniken väldigt slitsam. Under träningen tvingar man in kroppen i onaturliga positioner och tvingas hålla dem under långa stunder. Muskelspänning används som ett uttryck i den grahamska stilen och det är inte många sekunder kroppen får slappna av. Även de rörelser som kallas release är starkt kontrollerade. Ett av mina märkligaste minnen från utbildningen ser ut så här: Hela gruppen sitter på golvet i andra position (benen ut åt sidorna) med flexade fötter och böjda ben, överkroppen i arch (lyfter bröstet och ansiktet mot taket) och armarna i andra position (ut åt sidorna). Länge sitter vi så medan vår lärare berättar för oss hur svaga vi är. Det sista hon säger är att när vi sitter i jobbiga positioner ska vi tillbe Martha för hennes storhet: "Oh, great Martha!" Det enda jag kunde fokusera på var att hålla ut.

Att göra sin hobby till ett jobb

Foto: Julie Zhu

Ganska ofta påpekar folk för mej vilken tur jag har som får jobba med "något roligt", med min "hobby" eller med mitt "fritidsintresse". De verkar tro att det har gått till ungefär så här: Jag dansade ett par gånger i veckan för att jag tyckte det var kul. Varje gång gladde jag mej inför danslektionen, som var veckans höjdpunkt. Sen gled jag in på lärarutbildningen, där ju alla kommer in, tog den lätta vägen (ett estetiskt ämne - då behöver man ju inte plugga) och jobbar nu med min hobby. Det känns nästan inte ens som ett jobb.

Foto: Konrad Behr

I verkligheten gick det dock till så här: Jag dansade ett par gånger i veckan för att jag tyckte det var kul tills jag kom in på estetiska programmet på gymnasiet. Därefter dansade jag 5-6 dagar i veckan, ibland flera lektioner samma dag, vare sej jag hade lust eller inte. För det mesta var det fortfarande roligt, men inte alltid. Redan då började det också kännas slitsamt för kroppen. Under sista terminen på gymnasiet gjorde jag audition till fem olika skolor. Jag kom in på den förberedande utbildningen på två av dem. Jag valde den ena och började dansa på heltid, vilket innebar minst 20 timmar hård fysisk träning i veckan. Jag var ständigt trött och hungrig, eftersom kroppen aldrig riktigt hann återhämta sej. Det var inte ens roligt att dansa längre. Varje dag innebar danslektionerna mycket mer kamp än nöje. Mot slutet av första terminen hade en smärta börjat spira i kroppen. Trots det fortsatte jag att träna lika hårt och för att göra en lång historia extremt kort avbröt jag mina studier vid påsk på grund av att jag inte längre kunde ta mej ur sängen (en annan gång ska jag berätta lite mer om överträning och vad det kan innebära). Ändå ville jag fortfarande dansa och trots mina smärtor lyckades jag göra audition till två skolor och komma in på den ena! Läkaren jag gick till avrådde mej från att fortsätta dansa, men som tur var lyssnade jag inte på honom. Fyra månader av skogspromenader, oändliga bassänglängder och daglig massage läkte mej tillräckligt för att börja på lärarutbildningen, där ungefär en tredjedel av de sökande hade antagits.

Foto: Julie Zhu

På lärarutbildningen var jag schemalagd 30-40 timmar i veckan varav ungefär hälften var fysisk träning de två första åren. Därutöver hade vi lika mycket självstudier som vilka andra studenter som helst. De återstående tre åren bestod ibland av mest teori, ibland av mest träning beroende på vilka kurser jag valde. Efter mitt studieuppehåll mellan andra och tredje åren fixade jag helt själv så jag fick komma som gäststudent till en skola i Tyskland ett år och argumenterade sönder mej för att få tillgodogöra mej en termins studier i teatervetenskap. Dessutom läste jag en termin svenska, som jag inte fick med i min examen. Jag grät av lättnad och stolthet när jag äntligen öppnade kuvertet med mitt examensbevis.

Nu har jag det absolut bästa jobb jag kan tänka mej. Jag är mycket tacksam att jag har möjlighet att jobba med det jag vill MEN det inte min hobby. Jag har valt att jobba med dans och ungdomar för att jag tycker det känns meningsfullt och jag har slitit som ett djur för att bli bra på det. Mitt yrkesval innebär att jag får vara kreativ varje dag, men det innebär också att jag måste vara det. Oavsett om jag känner mej inspirerad eller inte måste jag ha ett material att presentera för mina elever. Varje dag slåss jag dessutom mot mina fysiska begränsningar, de efterverkningar som finns kvar efter överträningen för 8 år sedan. Mitt jobb är inte jättekul varje dag, men det är helt klart värt det. Det finns inget annat jobb jag hellre skulle vilja ha, men det är ändå mitt jobb och inte mitt fritidsintresse. När jag är ledig läser jag hellre böcker.

Läs också: Floskler

En ljudvägg

Anke Eckardt - Between You And Me: multisensory installation
Historische Werkstätten Hellerau

Jag testar vad som händer om man står still

Anke Eckardt är årets artist in residence hos TransMediaAkademie (TMA) Hellerau. Där har hon gjort installationen Between You And Me, en interaktiv vägg av ljud, ljus och rök, som hon presenterade för första gången i onsdags kväll. Konceptet går ut på att när man går igenom väggen hör man ljud, som inte hörs utanför väggen. Ett spännande koncept, enligt min mening. Konstruktionen är mycket imponerande. Den består av en ram ca 20 cm tjock ram, där rökmaskin, lasermaskiner och högtalare finns insmugna. Laserstrålarna syns tack vare röken och gör att man ser väggen som annars, om den vore enbart en ljudvägg, skulle vara osynlig. Högtalarna fungerar ungefär som spotlights för ljud. Ljudet riktas in mot mitten av ramen och man hör det därför mycket tydligt när man passerar genom väggen och är omgiven av högtalarna, men utanför väggen hörs ingenting.

Min bästa vän gillade känslan av att ljudet hängde i luften

Jag gillar idéen, verkligen, men ändå blev jag lite besviken. De interaktiva installationer jag upplevt eller varit med och skapat tidigare har reagerat på olika sorters rörelser, på position, intensitet, storlek och annat. Därför försökte jag mej på en rad olika sorters rörelser och tempi inuti väggen, men den reagerade bara på rörelse (ljud) och stillhet (tystnad). Ljudet var ett slags surrande eller högfrekvent brummande, hela tiden likadant. Att visa verket ensamt kändes därför ganska meningslöst. Hade den varit en del av en utställning eller festival med många olika verk hade jag förmodligen uppskattat den mycket mer, särskilt om den hade varit placerad så att man var tvungen att gå igenom den för att komma in i ett annat rum. Jag upplevde den nämligen mycket mer som en port än som en vägg. När jag gick igenom installationen förväntade jag mej nästan att komma ut i någon slags fantasyvärld. Det gjorde jag dock inte. Jag var fortfarande i samma rum som jag varit i på andra sidan. Jag gissar att Between You And Me kommer vara en del av årets Cynetart Festival For Computer Based Art. Om jag kan åka dit ska det bli mycket intressant att se hur den kommer fungera som en del av en större helhet. Jag tror det kommer bli något helt annat när den får samtala med andra verk i samma genre.

Motstånd

2007 dansade jag i en kortfilm av den tyska konstnären Svea Duwe. Under en dag målade vi om en del av hennes ateljé, satte upp en kamera och gjorde lerkorkar som skulle sitta i de plastflaskor med kolsyrat vatten som Svea tejpade fast på mina ben. Sedan filmade vi, torkade golv och kläder, filmade igen, torkade igen, och så vidare. Resultatet blev 2 min film, där man ser min kropp upp till halsen med stora petflaskor fasttejpade på benen. Flaskorna är som sagt fyllda med kolsyrat vatten och när jag så småningom börjar hoppa gör den omskakade kolsyran att korkarna flyger ur flaskorna och vattnet sprutar ut på mej och på golvet. Svea gav filmen titeln Wiederstand (Motstånd) och det är det minsta man kan säga om vad jag upplevde när jag dansade. Jag tror att flaskorna gav mej en extravikt på ungefär 12 kg, alltihop på benen. Samtidigt som överkroppen kändes lätt var benen så tunga att till exempel inte kunde göra relevé (vilket man kan se på filmen om man tittar efter). Vid ett tillfälle i filmen gör jag arabesque och även om det var möjligt att utföra gjorde det att jag senare på kvällen fick en sån kramp i ryggen att kroppen mer eller mindre vek ihop sej bakåt. Dessutom blev det halt på golvet av allt vatten och jag var hela tiden rädd att falla på betongen. Det återknöt dock till Sveas första inspiration till projektet, som var hästars beteende när de blir infösta i en transportvagn.

Jag har visat filmen för mina elever som exempel på antidans. Det kanske inte riktigt är antidans, eftersom jag faktiskt dansar i filmen, men jag tycker att det åtminstone är antibalett. Balett följer i princip alltid musiken slaviskt, men i Wiederstand finns ingen musik. Till en början är det helt tyst, men så småningom hör man korkarna, vattnet och fötterna, vilket helt tar bort illusionen av lätthet som baletten eftersträvar. Den dansande kroppen är inte heller i fokus, utan åskådarens blick dras till helt andra saker, återigen vattnet och flaskorna med sina röda korkar. Dansaren (jag) är också helt avpersonifierad i och med att huvudet är avklippt och all balettens lätthet motarbetas av flaskornas tyngd. Det är som om Svea retas med publiken, tycker jag.

Se filmen här!

Filosofiskt men långrandigt

The Forsythe Company - Neuproduktion
Festspielhaus Hellerau, Dresden

Förra fredagen såg jag Forsythes nya föreställning Neuproduktion. Som vanligt är stycket fullt av Forsythesk klurighet och det märks att kompaniet har en egen husfilosof. Dansarna, 12 till antalet, leker med stora kartongrektanglar på olika sätt. De kryper ihop under, lägger sej ovanpå, gömmer sej bakom, håller sej på var sin sida, lyfter över huvudet, sparkar på och åker kana på kartongen. Det är intressant till en början, då tre dansare kommer in på scen och förhåller sej på olika sätt till kartongen och till varandra. Två av dem dansar med varandra medan den tredje håller sej för sej själv och så småningom börjar prata nonsens. Så småningom dyker fler och fler dansare upp. Nonsenspratet återkommer i flera varianter, de extremt fula kostymerna (färgerna skär sej, kläderna sitter illa och ser ut att komma från helt olika sammanhang) är ett annat tema och så förstås kartongbitarna. Ibland förhåller sej dansarna till varandra, men bara vid ett tillfälle dansar de i synk. Musiken mullrar monotont och basala filosofiska sentenser projiceras på väggen bakom dansarna: "He is to them as they are to us." "She is to him as he is to them." Och så vidare.

Tyvärr håller inte konceptet i längden. Även om mitt intresse väcktes i början har jag tröttnat efter ungefär 20 minuter. Dessvärre fortsätter föreställningen en timme till efter det. Hela tiden önskar jag att det dissonanta rörelsemönstret någon gång ska brytas av om så aldrig så kortvarigt av någonting harmoniskt, att scenen kanske ska tömmas på kartong och att de pretentiösa projicerade sentenserna ska bytas ut mot något mer oväntat. Jag önskar helt enkelt att något oförutsett ska ske - men det gör det inte. På samma sätt som musikens monotona mullrande fortsätter dansen och ljuset utan toppar och dalar tills de till slut tonar ut och dör bort så obemärkt att publiken inte riktigt vet om det är dags att applådera. Alltihop känns mest som en studie i vad man kan göra med ett antal kartongrektanglar och det räcker tyvärr inte för ett helaftonsverk.

Svenskt Näringsliv biter sej själva i svansen

Jag tar paus i semestern för att kommentera Svenskt Näringslivs senaste idé, att sänka studiebidragen för studenter inom konst och humaniora (SR). Tyvärr är förslaget så upprörande att jag inte vet var jag ska börja - och samtidigt så tröttsamt att jag inte orkar formulera mej. Som tur är har företagsekonomen Emma Sandström redan skrivit så bra om det (SvD).

Björn och Morrica har också skrivit.