 |
| Foto: Julie Zhu |
Ganska ofta påpekar folk för mej vilken tur jag har som får jobba med "något roligt", med min "hobby" eller med mitt "fritidsintresse". De verkar tro att det har gått till ungefär så här: Jag dansade ett par gånger i veckan för att jag tyckte det var kul. Varje gång gladde jag mej inför danslektionen, som var veckans höjdpunkt. Sen gled jag in på lärarutbildningen, där ju alla kommer in, tog den lätta vägen (ett estetiskt ämne - då behöver man ju inte plugga) och jobbar nu med min hobby. Det känns nästan inte ens som ett jobb.
 |
| Foto: Konrad Behr |
I verkligheten gick det dock till så här: Jag dansade ett par gånger i veckan för att jag tyckte det var kul tills jag kom in på estetiska programmet på gymnasiet. Därefter dansade jag 5-6 dagar i veckan, ibland flera lektioner samma dag, vare sej jag hade lust eller inte. För det mesta var det fortfarande roligt, men inte alltid. Redan då började det också kännas slitsamt för kroppen. Under sista terminen på gymnasiet gjorde jag audition till fem olika skolor. Jag kom in på den förberedande utbildningen på två av dem. Jag valde den ena och började dansa på heltid, vilket innebar minst 20 timmar hård fysisk träning i veckan. Jag var ständigt trött och hungrig, eftersom kroppen aldrig riktigt hann återhämta sej. Det var inte ens roligt att dansa längre. Varje dag innebar danslektionerna mycket mer kamp än nöje. Mot slutet av första terminen hade en smärta börjat spira i kroppen. Trots det fortsatte jag att träna lika hårt och för att göra en lång historia extremt kort avbröt jag mina studier vid påsk på grund av att jag inte längre kunde ta mej ur sängen (en annan gång ska jag berätta lite mer om överträning och vad det kan innebära). Ändå ville jag fortfarande dansa och trots mina smärtor lyckades jag göra audition till två skolor och komma in på den ena! Läkaren jag gick till avrådde mej från att fortsätta dansa, men som tur var lyssnade jag inte på honom. Fyra månader av skogspromenader, oändliga bassänglängder och daglig massage läkte mej tillräckligt för att börja på lärarutbildningen, där ungefär en tredjedel av de sökande hade antagits.
 |
| Foto: Julie Zhu |
På lärarutbildningen var jag schemalagd 30-40 timmar i veckan varav ungefär hälften var fysisk träning de två första åren. Därutöver hade vi lika mycket självstudier som vilka andra studenter som helst. De återstående tre åren bestod ibland av mest teori, ibland av mest träning beroende på vilka kurser jag valde. Efter mitt studieuppehåll mellan andra och tredje åren fixade jag helt själv så jag fick komma som gäststudent till en skola i Tyskland ett år och argumenterade sönder mej för att få tillgodogöra mej en termins studier i teatervetenskap. Dessutom läste jag en termin svenska, som jag inte fick med i min examen. Jag grät av lättnad och stolthet när jag äntligen öppnade kuvertet med mitt examensbevis.
Nu har jag det absolut bästa jobb jag kan tänka mej. Jag är mycket tacksam att jag har möjlighet att jobba med det jag vill MEN det
inte min hobby. Jag har valt att jobba med dans och ungdomar för att jag tycker det känns meningsfullt och jag har slitit som ett djur för att bli bra på det. Mitt yrkesval innebär att jag får vara kreativ varje dag, men det innebär också att jag
måste vara det. Oavsett om jag känner mej inspirerad eller inte måste jag ha ett material att presentera för mina elever. Varje dag slåss jag dessutom mot mina fysiska begränsningar, de efterverkningar som finns kvar efter överträningen för 8 år sedan. Mitt jobb är inte jättekul varje dag, men det är helt klart värt det. Det finns inget annat jobb jag hellre skulle vilja ha, men det är ändå mitt jobb och inte mitt fritidsintresse. När jag är ledig läser jag hellre böcker.
Läs också: Floskler
2 kommentarer:
Du pekar på ett vanligt fenomen. Så fort det handlar om estetiska kreativa yrken tänker många att "vilken tur hen har som kan ha sin hobby som sitt jobb". Sällan hör du någon säga det om en politiker, läkare eller lärare. För en politiker är säkert samhällsfrågor det stora intresset/hobbyn.
Själv har jag, sedan jag var helt ung, engagerat mig i hur barn har det, hur det ser ut i vår omvärld, deltagit i olika organisationer som arbetat för mänskliga rättigheter osv. En hobby kanske man skulle kunna säga. Och det blev också mitt arbete. Vilket inte hindrade mitt intresse för dessa frågor också utanför mitt lönearbete. Och visst är det tur att få arbeta med det som engagerar en allra mest! Men det gör också att du lägger ner ännu mer tid, engagemang och hårt slit därför att du tycker att det är SÅ viktigt. Hade jag arbetat med något som inte engagerade mig så hade kanske inte arbetet krävt så mycket kraft.
Som alla frågor är denna också komplex. Men att arbeta med det som engagerar en (hobby/intresse)gör inte att arbetet blir mindre slitsamt och kräver mindre i ansträngning. kram
Helt klart! För mej känns det självklart att man väljer att jobba med det man är intresserad av - om man har möjlighet. Jag gillar att du uttrycker det som "det som engagerar en". Det är mycket bättre än att säga att man tycker det är kul. Det måste inte alltid kännas kul för att det ska kännas meningsfullt.
Skicka en kommentar