1990-talet: En paus från sexualmoralen?

Sjukt omoraliskt.

Historien upprepar sej. Varje ungdomsgeneration hittar (på) sin dans medan föräldragenerationen förfasar sej. Kanske är det så det ska vara. En intressant tanke har dock slagit mej på sistone: 1990-talets moralpanik handlade inte om sex. Det är som en liten paus - eller åtminstone variation - i den historiska upprepningen.

Alltsedan valsens intåg på 1700-talet (och kanske innan dess också) har vuxnas antidanspanik handlat om just sexualmoral. De håller i varandra! De snurrar sej yra! De juckar med höfterna! De gnider sej mot varandra! Sluta! Sluta! Ni kommer gå under! Vi står inte ut! Ingen mer dans för dej, unga dam! Men inte på 1990-talet.

Sjukt omoraliskt.
Från pinterest.com

Jag är precis lite för ung för rejvvågen, men jag minns den. Det var mina föräldrars generation som hade i uppgift att förfasa sej. Problemet var bara att de själva var unga under den sexuella revolutionen på 1960- och 70-talen. Deras barn kunde knappast vara mer sexuellt utlevande än de själva. De kunde inte moralisera på ett område där de själva varit mycket värre. Alltså valde de droger som panikobjekt istället. Ingen pratade om att de rejvande ungdomarna skulle förfalla till att ha sex (självklart skulle de ha sex, det viktiga var bara att de använde kondom så de inte fick könssjukdomar), men det fanns en stor risk att de skulle knarka. VEM kan dansa hela natten utan att gå på droger? Ingen!

Precis som tidigare generationers sexualpanik var drogpaniken överdriven. Nu är vi tillbaka i sexualpanik igen (otroligt nog). Ungdomarna har för lite kläder på sej och skakar för mycket på sina rumpor. Håhåjaja. Snart är det min tur. Snart ingår jag i den förfasande generationen. Vad ska vi hitta att oroa oss för?

Sjukt omoraliskt.
Från spotifyonline.com

Fotnot: Den här analysen är såklart eurocentrisk. Ibland bara måste jag begränsa mej.

Kulturarvet works in mysterious ways, del 1: Slängpolska sitter i ryggraden

Slängpolska. Från 3takt.se.

Många gånger har jag iakttagit hur dansovana vuxna dansar med barn. Vanligen håller den vuxne barnet i händerna medan de båda går runt, runt med framsidan av kropparna vända mot varandra. En variation är att barnet börjar springa och försöker använda centrifugalkraften till att antingen luta sej utåt eller släppa fötterna från golvet och liksom flyga med hjälp av den vuxnes tyngd som ankare.

Lika många gånger har jag undrat var detta sätt att dansa kommer ifrån. Varför har så många människor en bild av att dans är detsamma som att hålla varandra i händerna och gå runt? Jag måste också erkänna att jag har blivit irriterad, eftersom förfarandet sällan är särskilt dansant eller musikaliskt, att fastlåsningen av händerna avsevärt begränsar rörelsefriheten och hela konceptet verkar hämma snarare än främja kropps-, rums- och musikmedvetenhet.

I lördags fick jag svar. Då var jag på en workshop i slängpolska på fläck. Jag har dansat slängpolska tidigare, men då mest gått bredvid min danspartner längs valsspåret (den ring i vilken alla par dansar, som är vanlig i svensk folkdans) och bytt plats på lite olika sätt. I lördags gjorde vi en omdansning som såg ut exakt som den “dans” jag beskriver ovan (förutom att de flesta på workshopen på något sätt relaterade till den musik som spelades). Då gick det upp för mej att trots att de flesta i Sverige idag inte dansar slängpolska lever formen kvar. På något sätt har danssättet gå-och-hålla-i-varandra sipprat ner genom generationerna, filtrerats genom kroppar som glömt bort var det mönster de upprepar kommer ifrån och fortsätter att krypa in i ryggraden på ännu en barnkull.

Så kan det vara med kulturarvet. Det behöver inte skyddas. Vi behöver inte ens vara medvetna om det. Det finns just för att vi fortsätter med modifierade självklarheter.

Balettutbildning för den som startar sent

"Jag undrar hur långt man kan komma i baletten som "vuxen nybörjare". Medborgarskolan har ju en del kurser, det är där jag går nu. Men kan jag komma upp så att jag börjar använda tåskor? Hur långt kan jag komma inom baletten som vuxen, jag vill gärna bli så bra som möjligt, även om det är försent med en professionell karriär. Finns det skolor på den nivån för vuxna? Kan det isåfall vara farligt att börja använda tåskor som vuxen?" - Clara, 19 år

Hur långt en kan komma i balett är individuellt och beror på flera olika faktorer. Att börja dansa vid 19 års ålder är förmodligen på gränsen, om en vill satsa på en professionell karriär inom klassisk balett, men det borde inte vara helt omöjligt. Om du verkligen går in för det, tränar mycket och noggrant samt har duktiga undervisare borde du kunna utvecklas ganska mycket på bara ett år. Det sägs att det tar tio år att utbilda en dansare - det är därför eleverna börjar utbildas vid så låg ålder - men jag tror att det generellt går snabbare för äldre elever, på grund av bättre utvecklad motorik, självkännedom och kognitiv förmåga. Jag har dock aldrig hört talas om någon forskning på detta, så det kan hända att jag har fel.

Ålder bara en faktor som spelar in. Det är förmodligen en större utmaning att börja vid 35 än vid 19, men det finns kompetenser, som är användbara i baletten men går att utveckla på andra sätt. Musikalitet, kroppskännedom, dedikation, styrka och rörlighet är exempel på sådana förmågor. Ju mer du har av det desto lättare går det antagligen att komma in i baletten som konstform. Hur mycket du tränar påverkar också. Att dansa balett en gång i veckan är alldeles för lite. För att verkligen utvecklas skulle jag rekommendera 3-6 klasser i veckan samt en del kompletterande träning. Om det inte är möjligt på din ort finns kanske möjlighet att få privat handledning/undervisning av den som undervisar balett på orten. Om du bor i Malmö med omnejd rekommenderar jag att du kommer till mej.

Det går absolut att börja dansa på tå i vuxen ålder! Jag har haft flera elever, som börjat efter 20 och som blivit jätteduktiga! Jag tog själv min första tåklass vid 22 års ålder. Det är inte alls farligt. Tvärtom är det mycket mindre skaderisk, när en börjar med tåteknik efter att fötterna vuxit klart. Ingen av mina elever får börja innan de fyllt 13 år, eftersom det mjuka skelettet hos yngre barn gör att fötterna riskerar att deformeras. Förutom ålder är det viktigt att ha tillräcklig styrka och rörlighet, för att komma upp på tå och orka stanna kvar där. Din undervisare eller en sjukgymnast med kunskap på området bör hjälpa dej att avgöra detta individuellt, men en riktlinje är att kunna utföra 20 relevé på maxhöjd på ett ben (på varje ben).

I Sverige finns bara en yrkesutbildning i klassisk balett. Den ges på gymnasienivå på Kungliga Svenska Balettskolan. Även utomlands brukar balettutbildningar ges på motsvarande nivå och ha låga övre åldersgränser för antagning, men till exempel i England brukar gränserna vara lite mer generösa. För att komma in krävs dock en redan väl utvecklad teknik.

Ingenting är omöjligt. Om du verkligen vill dedicera dej till baletten och satsa på en professionell karriär tycker jag du ska göra det. Det kommer kräva jättemycket arbete. Blod, svett och tårar är en klyscha, som är sann och inte alls så glamorös, som den ibland kan framstå. Men om det är din dröm kommer det att vara värt det.

Läs också mina tidigare inlägg om att börja dansa som vuxen under etiketten ålder (klicka nedan).

Karriär utan talang

Den här veckan har ett antal videoklipp av barn som dansar cirkulerat på facebook. Jag har sett tre olika klipp i vitt skilda genrer - krumping, linedance och ballroom - med det gemensamt att barnen dansar helt makalöst bra. På youtube kryllar det för övrigt av videor på barn med helt obegriplig danskompetens. Detta tillsammans med den allmänna åldershetsen i dansvärlden tror jag är starkt bidragande till att jag så ofta får frågor från unga dansare i stil med: "Jag är 15 år och har dansat i ett år. Är det för sent för mej att bli professionell dansare?"

Det finns en allmän uppfattning om att man måste vara jätteung, när man börjar dansa, för att ha någon som helst chans att bli bra. Att se underbarn dansa förstärker förstås den uppfattningen. Deltagarna i So You Think You Can Dance är dessutom ofta runt 18 år. Då är det lätt att tro att man inte har en chans, om man inte redan är expert vid femton. Eller tio. Därför vill jag ge mej själv som exempel på att det går utmärkt att jobba med dans utan att ha varit världsbäst som liten.

Jag var inte speciellt begåvad på dans. Jag var inte speciellt obegåvad heller. Jag var bara som barn är mest. Förmodligen hade jag en supernormal motorikutveckling och helt medioker musikalitet. Att dansa var kul och gav mej en möjlighet att uttrycka mej, men om internet hade funnits hade det enbart varit mina föräldrar och eventuellt far- och morföräldrar, som hade velat titta på klipp av en dansande mej. Snarare än talang var det följande saker som gjorde att jag ändå alltid var helt inriktad på att jag skulle ha dans som yrke, när jag blev stor:

1. Brist på självinsikt. Jag trodde att jag var mycket bättre än vad jag var.
2. Stöd från viktiga vuxna. Både mina föräldrar och mina danspedagoger uppmuntrade mej.
3. Motivation. Jag ville och därför var det möjligt.

Även om bra fysiska förutsättningar, musikalitet och tidig skolning kan vara till hjälp för den som vill satsa på en yrkesbana inom dans skulle jag säga att motivation är det absolut viktigaste. Talang har ingen betydelse, om man inte har lust. Jag saknar såväl de fysiska förutsättningarna som den tidiga skolningen (jag började visserligen tidigt, men det var på ett väldigt lekfullt sätt), men har nu sysslat med dans på heltid i tio år och försörjer mej helt och hållet på det. Om man vill så går det. Så är det bara.

Fotnot: Flera berömda dansare/koreografer har börjat sent. Birgit Cullberg var till exempel närmare 30. Alan Danielson var 26. Merce Cunningham var 18. Martha Graham var runt 20. Örjan Andersson började i slutet av tonåren.

Inte bara tonårstjejer mår bra av att dansa

Förra månaden rapporterade svt om "sittdans" i Hagfors kommun i Värmland (länk). Sittdans riktar sej till personer, som vill dansa, men inte kan eller orkar vara på fötterna långa stunder. Briljant koncept, tycker jag, och damerna i svt:s inslag verkar synnerligen nöjda. Jag ser förstås en koppling till den forskningsrapport jag skrev om förra veckan, som visar att tonårstjejer mår bättre om de dansar än om de inte gör det. Även om inslaget om sittdans inte hänvisar till någon forskning kan vem som helst se på deltagarna att de har roligt och när man har roligt mår man ofta bättre än om man alltid har tråkigt, eller hur?

En sak undrar jag dock, när jag ser inslaget. Måste man använda sån där musik bara för att man dansar med äldre? Finns det något som säger att man plötsligt börjar gilla dragspel och psalmer*, för att man blir gammal? Eller är det så att vi som undervisar, som ofta är betydligt yngre än deltagarna, gör oss någon slags bild av att det var sådan musik de lyssnade på och dansade till när de var unga? Det sägs inte på inslaget hur gamla deltagarna i sittdansen är, men utifrån deras utseende gissar jag att de flesta är födda på 1930- och 40-talen. Det betyder att de förmodligen inte lyssnade på dragspel och folkmusik i sin ungdom, utan snarare på Elvis Presley, Rolling Stones och The Beatles. Deras generation uppfann för tusan rock- och popmusiken! Jag tror de klarar lite tuffare tongångar än dem vi kan höra i tv-klippet. Kanske kan de till och med uppskatta Lady Gaga.

*Ok, det förekommer inga psalmer i inslaget, men jag ser det som en del av tendensen för vilken musik som erbjuds äldre människor i olika sammanhang.

Kan man bli vig när man är vuxen?

En 34-årig läsare, som dansar balett, berättar att hon känner sej "gammal och ovig" och undrar om hon någonsin kan "komma ikapp" de yngre baletteleverna när det gäller vighet och teknik. Jag skulle svara: Teknik - ja. Vighet - nej, förmodligen inte.

Min erfarenhet är att den tekniska utvecklingen faktiskt ofta går snabbare för vuxna elever, eftersom de ofta är mer intresserade och noggranna än barn och tonåringar. I många fall har de också en bättre kroppskännedom. Däremot brukar det ta längre tid att lära in steg- och rörelsesekvenser för elever över 25, vilket kan göra att de känner sej stressade, när de tränar i ungdomsgrupper. När det gäller rörlighet/vighet tar det också betydligt längre tid att träna upp i vuxen ålder. Lättast är det före puberteten. Efter 30 stelnar kroppen avsevärt. Även ryggraden ändrar karaktär i 30-40-årsålder och blir stelare, eftersom de gummiaktiga diskarna mellan kotorna blir hårdare och sprödare än tidigare i livet. Börjar man träna sin rörlighet först i vuxen ålder är det möjligt att man aldrig "kommer ikapp" de yngre dansarna, vars kroppar är mjukare av naturen, men man kan ändå förbättra sin rörlighet avsevärt jämfört med om man inte skulle dansa. Jag rekommenderar inte att man pushar sej själv för mycket i rörlighetsträningen, utan att man tar det lugnt och långsamt och accepterar att kroppen är äldre och lite stelare. Det är ju helt i sin ordning.

Läs också:
Spagat på äldre dar
Dansa dej vig

Varför dansa balett som vuxen?

Från brittanypollack.blogspot.com

1. Det är roligt.
2. Fysisk träning stärker både skelett och muskler.
3. I baletten jobbar man metodiskt igenom hela kroppen med kontroll och noggrannhet. Läraren tittar också hela tiden och korrigerar eventuella misstag. Risken för skador på grund av felaktig teknik eller dålig hantering av kroppen är alltså betydligt mindre än på ett gympass eller liknande gruppträning.
4. Stort fokus ligger på det som i danssammanhang kallas placering, vilket är detsamma som icke-dansare kallar hållning. Baletträning ger alltså en fin och hälsosam hållning.
5. Man tränar inte bara de stora muskelgrupperna, som man ofta gör på gym eller gympa. I balett måste man hitta och lära sej kontrollera de små, stabiliserande musklerna runt knän och fotleder, djupt liggande rotationsmuskler och alla de nyanser som gör armar och fötter uttrycksfulla.
6. Som barn undersöker och utforskar vi kroppens möjligheter hela tiden i leken. Att börja dansa som vuxen innebär en ny chans att lära känna kroppen, ta kontroll över den, njuta av den och upptäcka hur man kan använda den.
7. Man får fysisk, musikalisk och konstnärlig träning på samma gång.
8. Balettens rörelsespråk är vackert och harmoniskt med långa, mjuka linjer. När man dansar balett får göra vackra rörelser och därigenom uppleva sej själv som vacker.
9. Man får chans att leva ut alla sina gamla prins/ess/drömmar.
10. Musiken är dramatisk och inspirerande.
11. Om man tycker att miljön på gymmet är lite för bufflig, frustande och slamrig och att den på yogacentret är lite för eterisk, blundande och fylld av rökelse är danssalen en perfekt träningslokal, liksom mitt emellan. Där finns både lugn disciplin och energifull glädje.

Stillasittande skapar funktionshinder

Den här bilden var tredje träff när jag bildsökte på "klassrum".
De två första träffarna innehöll inga människor.
Från presstationen.se

Häromveckan presenterades resultaten av en studie, som visar att pojkar i grundskolan tycker att det är lättare att koncentrera sej på de teoretiska lektionerna, om de har idrott i skolan varje dag än om de har det 2 gånger i veckan. De får dessutom bättre betyg.* Det är förvisso ingen nyhet att fysisk aktivitet förbättrar koncentrationsförmågan. (läs mer)

Förra helgen kunde vi höra om en stor studie på medelålders och äldre personer, som visar att de som sitter lite har betydligt bättre hälsa än de som sitter mycket (SvD, DN, SR, AB, Newsmill). Ju mer stillasittande desto större risk för kroniska sjukdomar. De som sitter mer än 11 timmar om dagen löper dessutom 40% högre risk att dö i förtid än de som sitter mindre än 4 timmar. Man skulle faktiskt kunna tolka undersökningens resultat som att det är fullständigt livsfarligt att sitta ner längre stunder.

Tidigare i veckan kom siffror från Socialstyrelsen, som avslöjar att många barn kanske får en ADHD-diagnos enbart på grund av att de är yngre än sina klasskamrater (hur ska vi annars tolka att barn födda sent på året betydligt oftare får diagnosen än de födda tidigt på året?). (läs mer)

Outdoor learning.
Från educationscotland.gov.uk

När det kommer till skolan finns det, i mina ögon, bara en självklar följd av de här resultaten: undervisningsformerna måste förändras – och inte i den riktning som skolministern vill! Mer katederundervisning och stillasittande vore en katastrof! Visst är extra idrottslektioner, friluftsdagar och dagliga promenader små positiva steg i rätt riktning, men om jag ska vara riktigt ärlig känns de mest som kompensation för stillasittandet och substitut för verklig förändring. För att verkligen komma tillrätta med problemen behöver undervisningsformerna i de teoretiska ämnena ändras och bli mer rörlig. Barn och ungdomar – ända upp på gymnasiet – skulle må bättre och lära sej mer om de fick använda kroppen och alla dess sinnen i processen. Ut i naturen! Ut i stan! Jag har aldrig lärt mej så mycket biologi som när vi var ute med Ekobussen (ett tillfälle i grundskolan och ett i gymnasiet). De fysiska ämnena kan inte längre kompensera för stillasittandet. Vi kan inte röra oss mer än vi redan gör på idrottten och dansen. Det är dags för teoretikerna att börja leka. Då skulle det dessutom inte behövas några raster.

Det är stillasittandet som skapar funktionsnedsättningarna – på två sätt. Dels genom att faktiskt förstöra kroppen och rasera hälsan och dels genom att skapa en miljö där inte alla fungerar. En person i rullstol är inte funktionshindrad i en miljö utan trappor och trösklar. På samma sätt är en fysiskt aktiv person inte funktionsnedsatt om hen inte tvingas sitta still.

*För flickor låg betygen på samma nivå oavsett hur många idrottslektioner de hade.

Läs också:

Mer om att sitta rakt - och om dansmatte

Att sitta still och koncentrera sej

Klass 9A - att sitta rakt på stolen

ADHD kan vara ung ålder

Vad skäms du över?

GP:s ungdomssida Graffiti publicerade imorse en lista på saker som niondeklassare i Göteborg skäms över. Det är sorglig läsning. Enligt ingressen är det föräldrar, att säga fel sak och att göra något dumt som ligger i topp - helt normala och oförargliga saker att skämmas för i tonåren - men läser man listan syns helt andra mönster:

• Mitt ansikte. Min vikt.
• Min mage och mina tänder.
• Min feta äckliga kropp (tydligen så är jag anorektiker).
• Jag tycker inte om min kropp fast jag tränar sex gånger i veckan.
• Föräldrar ibland. Håriga ben. Kroppen.
• Skäms över min bh. De säger att killar inte borde använda sån. Men de vet inte att jag vill vara en tjej.
• Jag är tjock, ful, har finnar överallt. Alla tycker att jag ser ful ut på Facebook. Gråter nästan varje kväll hemma.
• Mina ärr (efter rakblad).
• Min kropp, mitt handikapp.
• När någon kollar på mig när jag pratar eller äter.
• Skäms över att inte vara smartare. Skäms för att jag inte är född snyggare. Skäms ibland för att jag är jag.
• Jag skäms över att blunda med ögonen, då ser jag konstig och rolig ut.
• Att jag har liten snopp.
• När man ska bada med klasskompisar i bikini.
• Mitt stora adamsäpple.
• Jag är ful.
• Mycket. Jag skäms över mitt utseende. Jag skäms över det faktum att jag inte har haft någon flickvän. Jag skäms över så mycket att det inte får plats här.
• Att jag har glasögon.
• Över hur tjock jag är. Önskar att jag var smal och snygg. Därför äter jag inte.

Det fortsätter på samma sätt, varvat med inlägg om föräldrar, att trilla på spårvagnen och att dra skämt som ingen fattar. Det är väldigt mycket som handlar om kroppen. Ful, tjock, för mycket av något, för lite av något annat, funktionsnedsättningar eller könsidentitet. Och jag har svårt att sluta gråta, när jag läser listan (även tredje gången). Först för att det gör mej så ledsen att tänka på alla fantastiska unga människor, vars potential slösas bort och förintas av utseendefixeringen - och sen för att jag skäms. Jag skäms över vår kultur, där det anses normalt att skämmas för sitt utseende, där viktnedgång ses som det optimala lyckandet och där det är fult att ha något som är det minsta ovanligt i sitt utseende. Jag skäms och jag gråter. Men så tänker jag på den lilla lappen jag hade uppsatt på badrumsspegeln för några år sedan. Lappen med Grupp 8:s slagord Gråt inte - kämpa! Varje dag måste vi kämpa, för att stå emot propagandan, för att ingjuta mod i oss själva och dem omkring oss (inte minst i våra elever) och för att ta tillbaka rätten att vara de vi är. Kampen går vidare - den har bara börjat.

Det är förstås inte bara ungdomar det gäller. Även vuxna påverkas av idealen och skäms över sina kroppar. Vi sitter alla i samma båt.

Läs också Thérèses inlägg på samma tema.

Smalhets, del 6: Det handlar om genus och demokrati

Utseendeideal finns för såväl män som kvinnor, men det verkar vara för kvinnor det är allra viktigast att leva upp till idealen. Kanske beror det på att män/pojkar oftare får uppskattning för andra saker än att de är snygga, till exempel att de är smarta eller kompetenta på olika områden. Jag vet inte, men en nyligen publicerad studie från Sahlgrenska akademien i Göteborg visar i alla fall att unga kvinnor är missnöjda med sitt utseende i mycket större utsträckning än unga män (LN1). Studien har gjorts på 5000 elever, som går sista året på gymnasiet. I resultatet finns två fenomen som är slående: 1. Överviktiga är mycket mindre nöjda med sina kroppar än normal- och underviktiga; 2. Tjejer är mycket mindre nöjda med sina kroppar än killar.

I studien har eleverna fått gradera hur nöjda de är på en skala från noll till hundra. Genomsnittet olika grupper ser ut så här (i nöjdhetsordning):

1. Normalviktiga killar, 78 poäng.
2. Överviktiga killar, 74 poäng.
3. Under- och normalviktiga tjejer (som av någon anledning buntas ihop i artikeln, men förhoppningsvis inte i studien), 70 poäng.
4. Feta* killar, 64 poäng.
5. Överviktiga tjejer, 57 poäng.
6. Feta* tjejer, 43 poäng.

De underviktiga killarnas rankning av sej själva finns inte med i artikeln. Kanske ingick inga underviktiga killar i studien? Tydligt är i alla fall att det är fler smala som är nöjda med sej själva - men också att tjocka killar är nöjdare än smala tjejer. Enligt studier, som presenterades förra året grundläggs den skillnaden redan långt tidigare, i sådär 3-4-årsåldern (LN2). I den åldern börjar barn veta att de har ett kön och söka efter en identitet. Redan något år senare vet flickor om att kvinnor förväntas tänka på vikten. I 8-årsåldern börjar barn bli missnöjda med sina kroppar och flickor är mer missnöjda än pojkar.

Media beskylls ofta för sjuka ideal, men jag skulle vilja påstå att vi alla bär ett ansvar. Även om vi indoktrinerats med det magra idealet sedan vi var små kan vi som vuxna kämpa emot. Vi kanske inte är supernöjda med oss själva, men vi kan låta bli att kommentera vår egen eller andra kvinnors vikt eller utseende i övrigt. Vi kanske inte kan blunda varje gång vi ser en reklamaffisch, men vi kan i alla fall låta bli att köpa tidningar med bantningsråd. Vi kanske inte kan låta bli att tycka att små flickor är jättesöta, men vi kan välja att ge dem cred för deras kompetens eller personlighet istället. Media förmedlar sjuka ideal, men de behöver oss mer än vi behöver dem. Vi kan ge dem fingret och säga: "Ni kan stoppa upp era gå-ner-8-kg-på-4-veckor någonstans där vi inte kan se dem."

Idag är det internationella kvinnodagen. Idag, precis som alla andra dagar, hindras kvinnor att slåss för sina rättigheter och möjligheter (som fortfarande 2012 inte är jämställda med männens) på grund av att de istället går och funderar på hur de ska bli smalare, snyggare, behagligare. Det är nämligen det smalhetsen leder till. När vi ständigt måste hålla i åtanke att hålla in magen eller att motstå frestelsen att äta en chokladbit eller ägna vår tid åt att läsa bantningstips, då har vi varken tid eller kraft till att säga: "Sluta våldta oss! Ge oss lika lön för lika arbete! Ge oss samma karriärmöjligheter! Sluta tracka ner på vårt utseende och våra sexvanor! Vi är människor!"

Till sist, en hälsning från komikern, skådespelaren, regissören och producenten Roseanne Barr: "Alla kvinnor borde försöka gå upp i vikt och inte banta. Ju tjockare vi blir desto mer plats tar vi och desto fler krav kan vi ställa."

------------------------
*Som fet räknas den som har ett BMI över 30. BMI står för Body Mass Index och är ett mått på förhållandet mellan en persons vikt och längd.


Läs också mina tidigare inlägg i serien under kategorin Smalhets.

Tantbaletten

De flesta av eleverna på mitt jobb är under 25 år. Varje termin försöker vi starta några grupper som specifikt riktar sej till vuxna elever. Jazz 25+ brukar alltid gå igång och några terminer har vi också haft Hiphop/street 25+. När vi har försökt med 40+ och 55+ har intresset dock varit svalt av någon anledning.

Den här terminen provade vi ett nytt grepp. Vi startade Tantbaletten (även för farbröder). Det har blivit tämligen populärt med 12 deltagare mellan ungefär 25 och 50 år (ganska unga tanter alltså). Vi har haft fem lektioner hittills och jag ser en tydlig utveckling hos samtliga deltagare! Återigen bekräftas att man kan lära sej dansa i vuxen ålder. Och viktigast av allt: vi har så himla roligt! Några av deltagarna har dansat som unga, men har haft många års uppehåll. Några är helt nybörjare och förverkligar äntligen en dröm som de burit på länge. Alla har 100% fokus hela lektionen. De koncentrerar sej i teknikövningarna och de njuter av att få gestalta snöflingor, drottningar och andra typiska balettkaraktärer.

Ikväll startar Tantbaletten 2, en liten extrakurs på fem gånger för ungefär halva gruppen som vill dansa två gånger i veckan. Jag hoppas att detta ska vara ett litet frö som kan gro och växa, så att vi om några terminer har mångdubblat antalet kursdeltagare över 25 och väldigt gärna över 50 år. Tänk er en dansskola, som erbjuder träning för vuxna i massor av genrer! En dansskola där det vimlar av lyckliga elever i alla åldrar och av alla kön! Vilken dröm!

Läs också:
Att lära sej dansa på äldre dar kräver tålamod
Lennart, 72, balettelev
Börja dansa som vuxen

Lek = skapande = lek

Det är mycket som har handlat om lek på sistone, i alla fall runt omkring mej. Idag läste jag Pedagogiska Magasinets tema om lek på fullaste allvar och tänk - det hade nästan lika gärna kunnat handla om dans eller andra konstnärliga kunskapsområden. Flera av artiklarna (1, 2, 3, 4, 5, 6) handlar om varför barn leker och vad som händer när de gör det. Barnen utforskar och gestaltar, de hittar på fiktiva miljöer - ibland hela världar - de använder kroppen, de testar olika identiteter och roller, de interagerar med andra och lär sej kommunicera. Kort sagt: de gör allt det som vi brukar framhålla angående konstnärligt skapande i (och utanför) skolan. De två barn, som har fått uttala sej, svarar dessutom exakt likadant på frågan om varför de leker som de skulle gjort på frågan om varför de dansar: "Därför att det är kul!"

Betyder det i så fall att vi kan skippa allt skapande tjafs i skolan?  Barnen fixar ju tydligen ändå det där själva i sin lek. Svaret är nej. Artiklarna i PM framhåller nämligen också hur viktigt det är med vuxna som stöttar leken, inte genom att försöka undervisa och lära barnen något, utan genom att observera och framför allt vara med och leka själva. De vuxna kan med sin erfarenhet och sitt utifrånperspektiv ge leken nya dimensioner och föra den vidare till nya tider och platser, dit barnen inte hittar själva. De vuxna kan och måste se lekens pedagogiska potential, men kan inte stå utanför och diktera, utan måste delta.

Hur jag ska ta fasta på det i min undervisning framöver vet jag inte än, men en sak ska jag komma ihåg: "Människor som inte kan leka blir trubbigare, tråkmånsar." (Birgitta Knutsdotter Olofsson, lekpedagog och forskare)

Smalhets, del 2: Tonåringar tål sanningen

När jag var som magrast började jag på ett nytt jobb, en 6-9-skola med dansprofil. Med tanke på elevernas ålder, det supermagra ideal som existerar i samhället och att jag skulle bli deras förebild kändes det viktigt att berätta för eleverna varför jag var så smal. Helt ärligt berättade jag om att jag hade varit och viss mån fortfarande var sjuk och på vilket sätt.* Eleverna såg något bekymrade ut, men i övrigt var det inga konstigheter. Under terminens gång gladde de sig tvärtom åt att jag blev friskare och starkare, även om jag förblev väldigt smal.

Som jag berättade om i del 1 fick jag mycket kommentarer om min kropp, mest positiva. Jag hade definitivt börjat tröttna och oavsett kommentarernas innehåll hade jag börjat svara: "Jag är så här smal för att jag har varit sjuk." Med växande intresse iakttog jag hur den upplysningen ledde till att i princip alla tystnade eller bytte samtalsämne. Nästan ingen frågade på vilket sätt jag hade varit sjuk och jag kände heller aldrig något behov av att förklara.

Min slutsats är att ungdomar ofta tål mycket mer ärlighet än vuxna. På samma sätt som barn ställer de frågor tills de förstår hur det hänger ihop och sedan är de nöjda. De undviker sällan jobbiga samtalsämnen och är inte rädda för att trampa någon på tårna. Det är min erfarenhet. Kanske är det därför jag trivs så bra ihop med tonåringar?

----------------------
*Det handlade inte om någon ätstörning, utan om flera fysiska åkommor i kombination. Jag vägde vid tillfället 49 kg och var svag som ett vasstrå.

Smalhets, del 1: Att väga 49 kg

För några år sedan vägde jag 49 kg. Det berodde inte på att jag bantade eller hade någon slags ätstörning, utan på fysiska åkommor och dåligt näringsupptag. Hur jag än försökte kunde jag inte gå upp i vikt. Jag mådde uselt (fysiskt), men så här i efterhand kan jag konstatera att det är en ganska intressant erfarenhet att ha med sej, att ha varit mager.

Anledningarna till att jag upplevde det så negativt att vara så smal var att det gjorde mej svag. Det är svårt att vara stark när man är lätt. Man har ingenting att sätta emot någonstans. I folksamlingar knuffades jag hit och dit, som en liten vante, och förlorade balansen hela tiden. För att slippa falla fick jag ständigt söka skydd bakom min drygt 30 kg tyngre bästa vän. För en person som jag, som vill kunna stå på egna ben, kändes det varken mysigt eller romantiskt, bara som ytterligare ett bevis på sjukdom, svaghet och beroende. Näringsbristen gjorde inte precis att jag kände mej starkare. Ständigt hungrig, ständigt matt. Daglig diarré.

I kontrast mot detta stod andras reaktioner på min tunna figur. Även om någon enstaka kompis uttryckte en viss oro för att jag hade gått ner så mycket i vikt var de kommentarer jag fick i övrigt uteslutande positiva. För det första fick jag en väldans massa kommentarer. Det blev uppenbart hur mycket mer ok det anses vara att kommentera en smal kropp än en tjock eller normalviktig. Människor jag knappt kände (inklusive kollegor på skolan där jag just börjat jobba) tog sej friheten att kommentera inte bara hur jag såg ut utan också hur mycket jag åt. Det kändes direkt förnedrande. Och jag har aldrig fått så mycket komplimanger som under den perioden. Hela tiden berättade folk för mej hur snygg jag var och hur gärna de hade velat ha samma sorts kropp som jag. För mej kändes det inte som komplimanger, utan snarare som salt i såren, att omgivningen tyckte att jag var som snyggast när jag mådde som sämst. Då fick jag nästan dagliga komplimanger. Nu, däremot, när jag själv tycker att jag är ganska snygg, lagom tung och med bara lite för lite muskelmassa, är det mycket sällan någon spontant talar om för mej att jag ser bra ut.

Det tycker jag säger någonting om smalhetsen i vår kultur och därför har jag tänkt att skriva en serie inlägg om just det. Den kommer innehålla tankar kring tonåringar, ideal i samhället och inte minst dansvärlden. Utseendehetsen (och i synnerhet smalhetsen) är i mina ögon en av de starkaste förtryckarmetoderna i det västerländska patriarkatet och jag ser varje dag hur det påverkar mina starka, modiga och vackra elever till att förminska sej själva. Därför vill jag skriva om det.

Att lära sej dansa på äldre dar kräver tålamod

Det finns ett ordspråk som lyder: "Det är svårt att lära gamla hundar sitta." Det stämmer förstås, bokstavligen, och utan att kunna särskilt mycket om hundar gissar jag det har i huvudsak två orsaker. För det första blir det svårare att lära sej nya saker när man blir äldre. Att koppla ihop kommandot "sitt" med den motoriska händelsen att böja bakbenen och sätta rumpan i golvet kräver betydligt fler repetitioner för en gammal hund än för en liten valp. För det andra verkar hundar bli tjurigare ju äldre de blir. Jag har iakttagit ett tydligt exempel hos en hund jag känner. När hon var liten var hon ivrig att vara till lags och sugen på att lära sej nya trick. Nu för tiden, när hon börjar bli lite till åren, är hon helt ointresserad av att utföra ens de trick hon redan kan (till exempel "sitt"). Inte ens en liten godisbit är tillräckligt motiverande, om hon inte har lust att leka.

Från thewalmartgourmet.com

Poängen med ordspråk är ju dock att de inte ska tolkas bokstavligt, utan överfört på människor och mänskliga situationer. Även för människor är det svårare att lära sej nya rörelser och rörelsemönster ju äldre vi blir. För den som vill börja dansa som vuxen krävs därför stort tålamod. Det är lätt att bli frustrerad av att försökt sej på en dansad sekvens tio gånger och fortfarande inte sätta den. Jag vet inte vad det beror på, att det tar längre tid för vuxna/äldre än för ungdomar, men jag har sett att det är så. Den som håller på att lära sej något vinner dock ingenting på att bli frustrerad. När vi blir det spänner vi oss och då blir det ännu svårare att få till rörelserna. En ond cirkel, alltså, där frustration leder till spänningar som leder till ännu mer frustration som leder till ännu mer spänningar, och så vidare. Det händer såklart även för yngre dansare som stöter på svårigheter och det är ett lika stort hinder för deras utveckling som för de äldres. För de yngre är det dock, som sagt, ofta lättare att lära om, hitta en annan väg och skola om sin kropp.

Mitt viktigaste råd till den som vill börja dansa på äldre dar är därför: Ha tålamod. Acceptera att det kommer ta tid att lära sej, att utvecklingen kanske kommer gå långsamt. Lyssna på din kropp och ta hänsyn till dina eventuella krämpor. Satsa på att lära känna din kropp ordentligt snarare än att passa in den i en dansmall. Njut av att använda kroppen, av att uttrycka dej och av musiken. Bry dej mer om hur det känns än hur det ser ut. Då kommer du bli en dansare med mycket själ och du kommer ge dej själv (och andra, om du vill) stor glädje.

Lennart, 72, balettelev

Jag vill berätta om Lennart.* När jag träffade honom var han 72 år och hade dansat balett i ett år. Vi träffades för att jag började jobba på studieförbundet, där han dansade. Innan han började med baletten hade Lennart dansat jazz i några år, men det hade blivit lite för tufft för hans onda rygg, så han började med balett istället. Lennart var en fantastisk elev. En aning stelare än de andra eleverna i gruppen (de flesta var i gymnasieåldern), men inte mindre entusiastisk. Han gick alltid in för att lära sej allt och dansade med hela sitt hjärta och efter bästa fysiska förmåga. En gång frågade jag honom hur han upplevde det att gå i en grupp, där alla var så mycket yngre än han och hade så höga ambitioner för sin dans.** Han förstod över huvud taget inte frågan. Jag försökte omformulera den och förklara vad jag menade, men det enda svaret jag fick var ett stort leende och: "Jag tycker bara det är jätteroligt att dansa!"

Lennart var min elev i ett år. Två år senare träffade jag honom igen. Då var han precis på väg in på en stepplektion. Han berättade för mej att baletten hade blivit lite för hård för hans knän, men då hade han upptäckt stepp istället. Det var en perfekt dansform, eftersom han kunde få ut hela sin dansglädje utan att få ont vare sej i ryggen eller knäna. När Lennart berättade det såg han lika strålande lycklig ut, som när han drygt två år tidigare sa att han bara tyckte det var jätteroligt att dansa.

Jag har inte träffat Lennart på några år nu, så jag vet inte om han fortfarande dansar. Jag hoppas av hela mitt hjärta att han gör det och att han fortfarande finner samma glädje och tillfredsställelse i att använda sin kropp i dansen. Genom att tillåta sej själv att syssla med det han gillar gör han inte enbart sej själv lycklig, utan är också en viktig förebild för alla andra som vill dansa, men som kanske tror att de är för gamla. När jag är 75 år vill jag gå in i danssalen med samma leende som Lennart.

------------------------

*Lennart heter egentligen något annat.

**I gruppen gick ca 15 elever. Tre av dem, inklusive Lennart, var män. Förutom Lennart fanns det en till, en kvinna i 50-årsåldern, som inte gick på gymnasiet. De flesta av gymnasisterna ville satsa på en professionell karriär som dansare.

Börja dansa som vuxen

Från blogs.villagevoice.com

Många människor tror att om man ska dansa måste man börja med det när man är liten, helst ungefär 4 år. Titt som tätt träffar jag personer, som säger att de gärna skulle vilja dansa men som tror att det är för sent. De kan vara allt från 18 till 80. Men det är aldrig för sent.

Vissa möjligheter kan man naturligtvis ha missat, om man börjar dansa i vuxen ålder. Det kan vara för sent att göra professionell karriär. Många dansutbildningar har övre åldersgräns för sökande och den ligger ofta runt 22 år. För att göra karriär inom klassisk balett bör man komma in på Svenska Balettskolan eller motsvarande redan som 10-åring och allra senast till gymnasiet, som är en yrkesutbildning. Det går inte att förneka att det finns en åldershets i dansvärlden. Skälen till det är delvis historiska och delvis fysiska, men ett viktigt skäl som ofta sopas under mattan är att unga dansare ofta är beredda att jobba hårdare för mindre lön. En person som vill göra dansarkarriär efter låt oss säga 26 års ålder behöver därför 1) vara väldigt bra, 2) förbereda sej på motstånd, och 3) vara beredd att skapa sina egna jobb. Det gäller visserligen för alla dansare, men alltmer ju äldre man blir, skulle jag tro. Men Birgit Cullberg, som räknas som en av de absolut viktigaste svenska koreograferna och även haft stort inflytande internationellt, var 29 år när hon hon började dansa och slutade inte förrän hon dog vid 91 års ålder. Merce Cunningham, som är en av dem som haft störst inflytande över den amerikanska och internationella moderna dansens utveckling, började dansa som 18-åring och fortsatte skapa dans även när han inte längre kunde gå, först sittande i sin rullstol och sedan liggande i sin sjuksäng, tills han dog 90 år gammal.

Alla som sysslar med dans vill dock inte bli professionella dansare. Bland mina elever är det bara ett litet fåtal som vill satsa på dans som yrke. Bland de andra finns det en hel rad olika anledningar till att de dansar. Oavsett varför man vill dansa, för att det är roligt, för att man vill motionera eller förbättra sin koordination, för att få höra massa bra musik eller för att träffa kreativa människor, blir det aldrig för sent. Att njuta av att röra sej, att glädjas över sin kropp, att skapa och att lära sej nya saker är inte förbehållet en viss ålder. Det är för alla. Ändå finns det ett stort hinder kvar: Tänk om jag kommer till danslektionen och så är alla andra typ 15 år. Det är inte kul att vara den enda i rummet som är en gammal tant/farbror. Och även om man är ungefär 25 kan man känna sej urgammal när alla andra är 10 år yngre. Därför har vi på mitt jobb sedan länge grupper med 25 år som lägsta åldersgräns. Det är fantastiska grupper med god stämning och mycket självdistans. Eleverna har roligt, lärarna har roligt och det sker en massa spännande lärande. Att få se vuxna människor upptäcka sin styrka, sitt uttryck och sin kreativitet är absolut lika spännande som att få se barn och ungdomar göra det. Och att ge sej själv möjligheten att upptäcka allt detta hos sej själv, det är något jag önskar att fler kunde göra. Det ligger därinne och lurar och det är aldrig för sent att släppa fram det!

Läs också: 
Spagat på äldre dar

Vill du att barnen ska improvisera eller härma dej när du improviserar?

I min utbildning ingick mycket dans-i-skola-didaktik. Det är i princip barndans, men riktat mot barn i åldrarna 6-12 år. Det skiljer sej från så kallad genreträning (som är det vanliga i frivillig verksamhet) på så sätt att det inte handlar om att lära sej en viss genre samt att det oftast innehåller mindre teknikträning och mer improvisation än traditionell genreundervisning. Det är just det där med improvisation jag tänker på idag.

Den dans-i-skola-didaktik som ingick i min utbildning byggde på den ena av de två stora svenska barndanstraditionerna, nämligen den som utvecklats av danspedagogen Eva Dahlgren i hennes arbete med Bolidens barnbalett och dans i skolan i Norr- och Västerbotten. Dahlgren var influerad av balettpedagogen Vera Alexandrova och den moderna dansaren Isadora Duncan. Traditionen har förts vidare av danspedagogen Cecilia Björklund Dahlgren. De mest centrala delarna i sättet att undervisa är gestaltning, improvisation och förberedande baletteknik. Ofta får eleverna i uppgift att härma (det vill säga gestalta) olika djur, människor (karaktärer) eller fenomen i naturen (solen som skiner, träd som vajar, stenar som rullar, och så vidare). Läraren är alltid med och dansar, som en "rörelsemodell". Tanken är att barnen ska bli inspirerade (inspiration är ett viktigt begrepp inom den dahlgrenska barndanstraditionen) till att skapa eget och dansa fritt. Ibland fungerar det, men ibland kan det också ha motsatt effekt. Det kan nämligen hända att barnen inte alls blir inspirerade att skapa eget, utan bara härmar läraren.

Jag fick anledning att tänka på det igen i helgen, när jag tog en dansklass som innehöll mycket improvisation och där kursledaren var med och dansade hela tiden. Det var en klass jag vanligtvis inte brukar ta, men den övriga gruppen har tagit klassen minst en gång i veckan under minst en termin. Nästan alla dansade med exakt samma rörelsevokabulär som ledaren! Efteråt var jag tvungen att fråga mitt sällskap om det var meningen att man skulle härma eller dansa helt fritt. Hen svarade att man ska dansa fritt. Ändå härmade de flesta. Medvetet eller omedvetet? Svårt att veta. Är det hämmande? Också svårt att veta. Jag tror att de flesta på klassen upplevde improvisationen som frigörande, men var det för att de fick vara sej själva eller för att de fick låtsas vara någon annan? Jag vet förstås inte och även om det är intressanta frågor var det inte det jag tänkte skriva om just nu. Det är nog så intressant att bara konstatera att vi härmar. Vi härmar dem vi tycker om och dem som har hög status. I klassrummet är det oftast läraren som har högst status, som "vet" vad som är "rätt" och "fel". Om eleverna härmar läraren kan det vara helt omedvetet, för att de tycker om henom - men det kan också vara mer eller mindre medvetet, för att de vill göra "rätt". Om läraren å andra sidan inte dansar kanske eleverna helt enkelt börjar härma andra elever, som de tycker är "duktiga".

En svår fråga alltså. Dansa med eller inte dansa med? Nu för tiden iakttar jag nästan alltid utifrån (i alla fall med ungdomar och vuxna). Just nu jobbar jag dessutom med just att härma, att leda och följa, med mina gymnasieelever. Det är intressant hur lätt det kan vara när man inte tänker på det - och hur svårt det kan vara när man måste!

------------------------------
Rubriken är ett citat från en gästlärare vi hade på utbildningen, som reagerade på att vi dansade med så mycket när vi undervisade.

Spagat på äldre dar

Någon har hittat hit genom att googla "spagat på äldre dar". Det är en väldigt intressant googling, tycker jag. Det finns många fördomar och myter kring dans, vighet och ålder. Jag får ganska ofta höra från folk jag möter att de skulle vilja dansa, men att de antingen är "för gamla" eller "inte tillräckligt viga". Inte helt sällan både och. Därför skulle jag nu vilja komma med tre radikala påståenden:

1. Man är aldrig för gammal för att börja dansa. I dansvärlden finns visserligen en tydlig åldershets, som gör att åldern kan kännas som ett oöverstigligt hinder. Många utbildningar har övre åldersgränser (som ofta ligger på 21-23 år) för sökande och det finns en allmän uppfattning både i och utanför dansvärlden om att unga dansare alltid är bättre. Det finns dock koreografer som gärna jobbar med äldre dansare. Ordet "äldre" kan dock betyda olika saker. Jag läste en gång i Danstidningen om att Anne Teresa De Keersmaeker var en av dessa koreografer. Man syftade då på att ingen av dansarna i hennes kompani Rosas var under 26 år. Det är ju en ålder som annars brukar anses som ganska låg. Men det finns också koreografer som jobbar med äldre dansare på riktigt. Pina Bausch satte till exempel upp sin föreställning Kontakthof med dansare i 60-årsåldern. Ett annat känt exempel är Mats Eks koreografi Ställe, som han skapade särskilt för Mikhail Baryshnikov och Ana Laguna.





De flesta som vill börja dansa, men som tror att de är för gamla, vill kanske inte bli professionella dansare - och då finns det ju verkligen inget som hindrar! "Måste man inte börja jättetidigt?" frågar många. Det är en fråga som alltid förbryllar mej. Måste? Det enkla svaret är nej. Man kan faktiskt börja precis när som helst.

2. Man kan börja dansa även om man är lika vig som ett kylskåp. De flesta brukar bli vigare efter ett tag, eftersom det ingår mycket stretching och rörelser i ytterlägen i dans. Är man ovig och vill bli vigare kan dansträning därför vara en bra väg! I början kan det förstås kännas frustrerande att begränsas av sin orörlighet, men om man lyckas släppa på frustrationen brukar rörligheten öka ganska snabbt. Vighet handlar nämligen till stor del av att kunna slappna av.

3. Man kan bli vigare även om man "gammal". Många tips på hur man kan gå till väga finns på sjukgymnasten Lisa Howells sida FrontSplitsFast.com. Howell påpekar alltid vikten av att släppa spänningar och låsningar för att öka sin rörlighet. Hon använder också olika metoder beroende på dansarnas ålder. För yngre dansare bör fokus ligga mer på stretching och för äldre dansare mer på muscle release, alltså att släppa spänningar. Det stämmer också med Lynn Simonsons (skapare av simonsontekniken) arbete med pnf-massage, en särskild typ av massage där den som masseras är aktiv både fysiskt och mentalt för att med hjälp av någon annan "releasa" sina muskler. Både Howells och Simonsons metoder är mer effektiva än vanlig traditionell stretching, eftersom de går djupare, är dynamiska och involverar hela personen.

Häromdagens citat

Från en balettlektion (där inte jag var läraren) den här veckan. Pågående övning: petit saut (små hopp).

Läraren: "Sträck på fötterna i luften, Malin!"

Eleven (fortfarande hoppande): "Nää! Tänker jag inte!"