Brådskan till den "riktiga" dansen

I de flesta genrer finns ideal och idéer om vilken del av dansen som är den "riktiga", den del då en "verkligen" dansar. När jag undervisar i så kallade skolgenrer, som modern/nutida dans eller jazz, förväxlar eleverna ofta teknikträningen med uppvärmning och klagar på att vi lägger så mycket tid på det. "Måste vi ha så lång uppvärmning? När ska vi börja dansa?" frågar de. Många förstår inte att varje övning är en dans och om de dansar den kommer de uppleva det. Självklart är det min uppgift som lärare att hjälpa mina elever till den insikten.

Ge det lite tid. Känn in var du har den andre.
Från adrianrussi-en.weebly.com

Ännu tydligare blir fenomenet i improviserade danser, som kanske främst har ett socialt syfte. Bland kontaktdansare är det antingen lyft eller så mycket kontakt som möjligt, som brukar uppfattas som den "riktiga" dansen dit många vill skynda. För att komma dit så fort som möjligt stressar de igenom eller hoppar helt över andra viktiga faser i kontaktimprojammet, som att hitta in i sej själv och sin egen dans, orientera sej i rummet och möta andra på ett mer subtilt sätt. Faktiskt skulle jag vilja påstå att när någon går in i en dans med mej och genast försöker lyfta upp mej eller lägga hela sin vikt på mej missar de/vi det som är själva dansen. Vi missar att lära känna varandra, att utforska varandras närområde, lägga märke till vilket tempo, vilken intensitet och vilka rörelsekvaliteter den andra personen har idag. Vi missar att leka, hitta de olika sätten som våra kroppar kan mötas och kopplas ihop och söka en gemensam rytm. Om vi däremot ger alla de stegen den tid de behöver kommer vi att skapa en gemensam dans. Kanske kommer den innehålla lyft, kanske inte - det är inte det som är det viktiga - men om lyften kommer gör de det av sej själva, som en konsekvens av vår gemensamma rörelse i rummet.

Gemensam tajming är asfett.
Från swingriot.com

Jag har vänner, som beskriver exakt samma sak från andra socialdanser, som lindy hop, folkdans och tango, där vissa turer och stegkombinationer anses vara den "verkliga" dansen. Samma sak där: istället för att lära känna sin partner och hitta ett gemensamt flöde försöker många dansare gå direkt på de turer som de vill göra. 

Resultatet av den här stressen, oavsett om det är kontaktimprovisation eller styrdans, är ofta att dansen blir ganska misslyckad. Vi tappar varandra, trampar varandra på tårna, missuppfattar varandras impulser och signaler. Dansen blir stolpig, fumlig och omusikalisk. Mitt förslag är istället: släpp taget om vilka moves du vill göra, chilla, lyssna in och se vad som händer. Kanske får du en dans du aldrig hade väntat dej. Kanske upptäcker du att du har gjort allt det där coola ändå. Eller så inser du att det är minst lika coolt att uppleva samspelet med en annan människa, när två eller tre eller fyra danser smälter ihop till en.

Balett är inte grunden till all dans (men värdefull ändå)

Det finns två vanliga missuppfattningar om balett, som jag stöter på titt som tätt. Den ena är att balett är "grunden till all dans" och den andra att om en kan dansa balett kan en dansa vad som helst.

Den första tesen kan avfärdas med enkel logik. Baletten kan sägas ha börjat ta form i 1500-talets Italien och blev mer igenkännlig för oss idag i 1600-talets Frankrike. Människor har dock dansat i alla tider och i alla delar av världen, alltså åtminstone 100000 år innan baletten tog form. Även efter balettens födelse finns det mängder av dansformer som förblivit helt opåverkade av nämnda genre. Jag har själv nyligen sett tydliga exempel på det under min Indienresa i augusti. Ingen av Indiens åtta klassiska danser har någon relation till balett och några av deltagarna i mina och Elin Waileths workshops uttryckte misstro mot att den europeiska klassiska dansen bara funnits i 400 år, när den indiska danshistorien beskriver eror och epoker från 600-talet och framåt.

Påståendet att balett är grunden till all dans är ett exempel på eurocentrism. Den som säger det har vanligen enbart västerländsk dans i åtanke. Påståendet ligger närmare sanningen, om vi bara ser till Europa och Nordamerika, särskilt om vi bortser från all ickescenisk dans, men är ändå inte hundraprocentigt. Den moderna dansen tros av många vara en vidareutveckling av den klassiska baletten, men det är inte riktigt så. Visserligen förhåller sej den moderna dansen till balett, men startskottet var ett avståndstagande. De tidiga moderna dansarna ansåg att balett var onaturligt och fult och sökte en ny dans för ett nytt samhälle och en ny tid. Det skulle aldrig ha fallit dem in att ha baletteknik som sin grundträning. Idag ingår balett i de flesta moderna dansutbildningar, men frågan är varför (det skulle kunna bli ett helt eget inlägg). Det finns också danskompanier, som kallar sig moderna, men som enbart anställer klassiskt skolade dansare. Dessa kompaniers repertoar kan snarast kallas postmodern balett eller nyklassisk dans och dansvetare kan ägna spaltmeter åt att analysera huruvida den bör räknas till balettgenren eller den moderna/nutida genren. 

På sätt och vis kan balett därmed sägas vara grunden för modern dans, för hade dansarna inte haft något klassiskt att ta avstånd från hade den nya genren kanske aldrig kommit till. Det är dock mer en filosofisk fråga än en dansteknisk.

Jazzen då? Jazztekniken använder sig av både rörelser och terminologi från baletten. Ja, det stämmer, men det var en utveckling av jazzen som hände i samband med att genren började undervisas på dansskolor på 1950-talet. Innan dess var jazz en improvisationsbaserad dansform med rötter i afrikanska danser och den nordamerikanska industrialismen med viss input från flera europeiska folk- och sällskapsdanser. För att kunna undervisas behövde genren struktur.* Såväl grundteknik som lektionsform lånades därför från baletten. Jazz hade dock redan dansats i över 100 år vid det laget.

Det andra påståendet, att kan en dansa balett kan en dansa vad som helst, kan också avfärdas med hjälp av enkel rörelseanalys. Dansträning bygger i väldigt många fall på neuromuskulär programmering. Det innebär att repetera en rörelse tusentals gånger, så den programmeras in i kroppens rörelseminne och till slut utförs mer eller mindre automatiskt. Olika genrer har olika rörelsemönster. Att programmera in tenduer, développéer och tours en l'air gör att en blir bättre på att sträcka sina fötter, lyfta sina ben och hoppa högt. Det hjälper en dock inte så mycket om en vill smälta ner i golvet, stampa rytmiskt, snurra på huvudet eller gå på händer. En blir bra på det en tränar på, helt enkelt.

Ibland upprör det folk när jag säger sådana här saker. Det är som om jag fråntar baletten dess värde. Jag menar tvärtom att det är om en inte ser balettens verkliga värde som en måste tillskriva genren värden och funktioner som den inte egentligen har. Balett är en fantastisk dansform. Den har en lång historia och utvecklas fortfarande; en gammal men levande och ständigt förnyad dansform. Att träna baletteknik och repertoar utvecklar en mängd kvaliteter, som är värdefulla för vilken dansare som helst: musikalitet, smidighet, grace, känsla för linjer, rumsuppfattning, balans, spänst... Baletten har också en egen estetik och ett eget rörelsespråk, som tyvärr ofta kommer i skymundan på grund av fokuset på teknikträning.

Om du gillar eller är nyfiken på balett är mina förslag: gå en kurs, se en föreställning (eller flera), njut av denna gracila dans, som har ett kulturellt, historiskt, samtida, estetiskt och för var och en alldeles privat värde utan att behöva vara hjälpgumma för andra genrer.

---------------

*Detta innebär såklart också att betrakta jazz ur ett vithetsnormativt och eurocentriskt perspektiv.

Hård träning kontra bra träning

Allt som oftast hör jag människor värdera träning på grundval av hur mycket de svettas eller hur trötta de blir. Ju mer svett som producerats och ju mer utmattade de känner sej efter träningen desto bättre anses träningen ha varit. Riktigt så enkelt är det dock inte.

Det är inte dåligt att svettas mycket. Svett reglerar kroppstemperaturen och renar huden. Enligt vissa finns även andra hälsofördelar med att svettas. Det är inte heller dåligt att ta ut sej fysiskt - ibland. Max en gång i veckan bör du träna på maximal intensitet, alltså ta ut dej till den gräns där det faktiskt inte går att göra något mer. Däremellan bör du träna på lägre intensitet.

Förra helgen hade jag fördelen att ta klass för Lynn Simonson, som gästade Stockholm. Jag svettades på Lynns klasser, men inte så mycket att jag kände mej tvungen att byta kläder efteråt. Inte var jag särskilt utmattad heller. Min träningsvärk var koncentrerad till baksida lår och berodde främst på att jag inte tagit Simonsonklass på länge. Ändå var det bra träning, faktiskt den bästa jag utövat på länge.

Fokus för klasserna förra helgen var hur vikten var fördelad på fötterna. I varje övning uppmanades vi vara uppmärksamma på viktförskjutningar och kroppens placering. Tillsammans med övrig koncentration på internal work* gjorde det att jag efter klasserna hade bättre body-mind-connection, upplevde hela min kropp, hade förbättrat min placering och mådde bättre.

Att ta ut sej så en dryper av svett och det känns som en ska kräkas kan vara okej då och då, om en vill pusha sina gränser, men när vi jobbar med stora rörelser på hög intensitet kan det hända att vi missar viktiga detaljer och arbetar på ett sätt som riskerar att leda till skador. Vi kanske faktiskt inte upplever rörelserna, utan bara gör dem, external. Då kan det hända att vi i praktiken inte förändrar någonting i våra kroppar, att träningen bara leder till att vi blir trötta och inte starkare, rörligare eller mer medvetna.

-----------------

*Att vara medveten om vad som händer anatomiskt istället för hur rörelsen ser ut.

Utveckling utan klasser

I söndags hade jag ett dansframträdande. Efteråt sa min bästa vän till mej: "Jag har inte fattat att du har tagit klasser på sistone." Jag svarade att det har jag inte. Jag vet inte när jag tog klass senast. Regelbundna klasser har jag inte tagit på åtminstone... ett år? Förmodligen mer. Min bästa vän sa: "Men du har utvecklats!"

Det här fick mej att tänka på vilken hysteri som råder kring att ta klasser. Att befinna sej på en plats där en inte kan ta klass eller att inte ha tid eller ork eller vilken anledning det nu kan finnas att inte kunna gå och dansa. Folk får lätt panik, eftersom de missar träning och därmed kommer bli sämre dansare. Men nu har jag alltså gått i över ett år utan klasser och ändå inte bara blivit kvar på samma ställe som tidigare utan till och med utvecklats. Hur kan det vara möjligt?

Jag har inte varit helt borta från dansen. Tvärtom har jag sysslat mycket med dans. Elin och jag har improviserat mycket tillsammans, diskuterat vad som är viktigt i vår undervisning, vad som är dansens kärna och hur vi ska utforma vår verksamhet. Och så har vi hållit klasser förstås, ett par gånger i veckan. På våra klasser jobbar vi framför allt med improvisation och kroppsmedvetenhet. Våra teman sedan årsskiftet har kretsat kring att ha kroppen som sitt primära trygga rum och att kunna dansa solo och dela med sej av sin dans utan prestation.

Det som har hänt är att jag har släppt taget om min prestationsångest och kommit allt längre ifrån utifrån pålagda ideal om rätt och fel, bra och dåligt i dansen. Jag har hittat min egen dans, min egen motivation, det som dansar mej och jag har blivit medveten om att jag behöver börja varje session med att hitta dit. Germaine Acogny skulle kalla det för your happy place men jag skulle hellre benämna det som min trygga plats eller mitt trygga läge, min inre puls och min egen melodi. Att dansa inifrån och ut snarare än utifrån och in. Och den här utvecklingen syns alltså. Jag har blivit en bättre dansare.

Genom den enkla kommentaren från min bästa vän bekräftades känslan jag haft av att det i dansvärlden finns en övertro på att ta klasser. Det läggs alldeles för stort fokus på att gå för de bästa undervisarna och få så många korrigeringar som möjligt. Att hitta sin egen dans och sin egen motivation är så mycket viktigare än att ha en auktoritet som tjatar på en dagarna i ända. Att gå på klass men inte riktigt vara där känslomässigt och mentalt är meningslöst. Att gå på klass när en egentligen är alldeles för trött (efter för många klasser) fyller ingen annan funktion än att trötta ut en ännu mer.

Min uppmaning idag är att släppa tron på auktoriteter och tanken på att om jag bara får rätt korrigeringar kommer jag bli den perfekta dansaren och istället omfamna tron på dej själv som en konstnärlig auktoritet. När du minns varför du dansar kommer din dans att bli perfekt för dej.

Långvariga skador och sjukdomar, del 3: Stressen över missad träning

Jag blev taggad i det här inlägget på facebook:

"Träningsglada vänner därute, help me out? Hur hanterar ni långvariga skador/sjukdomar? Hur hanterar ni tankar om att ni missar teknikträning, tappar kondition och styrka? Och vad har ni för taktik för att veta när ni ska gå tillbaka lugnt och när ni ska hoppa träning helt? Jag har varit sjuk i en månad, tycker det kan vara nog! Men att styra det går ju ungefär lika bra som att försöka styra sina känslor..."

På den första heltidsutbildningen jag gick sa undervisarna hotfullt: "Om ni missar en dags träning tar det två dagar att komma tillbaka till samma nivå ni var på innan!" Det har jag burit med mej under hela min utbildning och har dessutom oreflekterat fört vidare till mina egna elever. Först när jag drygt 10 år senare pluggade träningslära insåg jag att det helt enkelt inte är sant. Träning är inte så mycket av en färskvara som en skulle kunna tro.

När vi tränar händer en massa olika saker med kroppen. En av dem är att muskler i takt med att de blir starkare bildar fler cellkärnor. Vi får helt enkelt mer muskler. De cellkärnorna blir kvar även när vi slutar träna. När vi sedan börjar träna igen har vi alltså en bättre utgångspunkt än vi hade första gången. Det kommer gå lättare och snabbare att komma tillbaka till samma nivå som innan vi slutade träna än det gjorde första gången! Det tycker jag är skönt att tänka på när jag har missat träning under en tid: "Ok, men när jag börjar igen kommer det i alla fall inte vara lika jobbigt som förra gången!"

En annan sak som händer när vi tränar är neuromuskulär programmering. Det betyder att kroppen lär sej ett rörelsemönster så att det så småningom automatiseras. Dansares teknikträning syftar i stor utsträckning till just det. Det kan också kallas att nöta, men neuromuskulär programmering låter intressantare, om ni frågar mej. Även om vi tappar teknik under perioder när vi låter bli att träna gör den neuromuskulära programmeringen att signalvägarna från hjärnan och ryggraden liksom är öppna. Efter ett litet tag hittar vi alltså ganska smidigt tillbaka till tekniken. Signalerna behöver inte plöja upp nya fåror, kan en säga. De finns redan där. Det är därför det trots allt inte är som att börja om från början, när vi kommer tillbaka till träningen efter sommarlovet.

Alltså, återigen goda nyheter! Missad träning gör visserligen att du tappar både styrka och teknik, men det arbete du gjort innan uppehållet är inte ogjort. Tvärtom kan du tack vare det komma tillbaka snabbare och lättare än du gjorde förra gången!

Läs också:

Del 1: Ta dej själv på allvar!

Del 2: Att komma tillbaka från en skada

Våga vila!

Behöver dansare träningslära?

Dansskolan vs dans i skolan, del 4: Vokabulär vs upplevelse

I den här bloggserien jämför jag några aspekter på två dansundervisningstraditioner. Den ena kallar jag dansskolan och den representerar den kultur som enligt min erfarenhet råder framför allt i yrkesutbildning. Det är en kultur som har smittat av sej på frivillig verksamhet och i viss mån även gymnasieutbildningar, trots att den inte stämmer så bra överens med gymnasieskolans styrdokument. Den andra kallar jag dans i skolan, eftersom det är en kultur jag har uppfattat som rådande inom dansundervisning i grundskolan. Det jag beskriver är generellt. Det innebär inte att det är likadant överallt.

I dansskolan läggs stor vikt vid att eleverna ska lära sig en rörelsevokabulär för den genre de tränar. Mycket tid går åt till stegträning genom upprepning. När undervisaren pratar med eleverna är det ofta i form av instruktioner för hur ett steg eller en rörelse ska utföras enligt idealet.

I dans i skolan läggs istället stor vikt vid elevernas upplevelse av dansen. Hur många gånger har jag inte hört sägas att det viktigaste är att eleverna har roligt? När undervisaren pratar med eleverna är det ofta i frågor om hur de har upplevt en viss övning.

Ingen av varianterna ger fullständig eller beständig kunskap om och i dans. I dansskolan saknas ofta reflektionen, den fysiska såväl som den verbala. Att pröva rörelserna, leka med dem, sätta ord på upplevelsen av dem, det är något jag mycket sällan har upplevt. Utan reflektion kan vi inte helt förstå det vi har lärt oss. Kunskapen blir fragmentarisk och mekanisk.

I dans i skolan saknas istället ofta generalisering av kunskapen. Dansen fastnar i upplevelsen och kopplas inte ihop med fakta och analys. Dansen blir enbart rolig och helt subjektiv istället för ett kunskapsområde.

Dansskolan vs dans i skolan, del 2: Härmning

I den här bloggserien jämför jag några aspekter på två dansundervisningstraditioner. Den ena kallar jag dansskolan och den representerar den kultur som enligt min erfarenhet råder framför allt i yrkesutbildning. Det är en kultur som har smittat av sej på frivillig verksamhet och i viss mån även gymnasieutbildningar, trots att den inte stämmer så bra överens med gymnasieskolans styrdokument. Den andra kallar jag dans i skolan, eftersom det är en kultur jag har uppfattat som rådande inom dansundervisning i grundskolan. Det jag beskriver är generellt. Det innebär inte att det är likadant överallt.

Både i dansskolan och i dans i skolan går mycket av undervisningen ut på att eleverna härmar undervisaren. I dansskolan handlar det vanligen om att härma exakt i teknikövningar och instudering av repertoar. För varje rörelse finns ett idealt utförande och för eleverna gäller det att hamna så nära idealet som möjligt.

I dans i skolan är det mer subtilt vad härmandet handlar om. Klart är dock att många av improvisationsövningarna utförs på ett slags följa John-sätt, där undervisaren improviserar och eleverna härmar ungefär likadant. Min erfarenhet är att det inte alltid finns en klar intention hos undervisare av dans i skolan om eleverna ska improvisera själva eller härma undervisarens improvisation eller vad det är de ska härma. Är det exakta rörelser, kvalitet, tempo eller rumsanvändning som ska efterliknas?

Att lära genom härmning är i sej inget dåligt, men som jag ser det måste det kombineras med reflektion och eget utforskande, för att vara riktigt effektivt. Jag har skrivit mer om härmning här och här.

Dansskolan vs dans i skolan, del 1: Teknik vs improvisation

I den här bloggserien jämför jag några aspekter på två dansundervisningstraditioner. Den ena kallar jag dansskolan och den representerar den kultur som enligt min erfarenhet råder framför allt i yrkesutbildning. Det är en kultur som har smittat av sej på frivillig verksamhet och i viss mån även gymnasieutbildningar, trots att den inte stämmer så bra överens med gymnasieskolans styrdokument. Den andra kallar jag dans i skolan, eftersom det är en kultur jag har uppfattat som rådande inom dansundervisning i grundskolan. Det jag beskriver är generellt. Det innebär inte att det är likadant överallt.

I dansskolan ligger oftast fokus på teknikträning. Balettlektioner delas upp i stångskola, au milieu (teknikövningar ute på golvet) och allegro (hopp och förflyttningar). I frivillig verksamhet är det ofta balettkursernas hela innehåll. I yrkesutbildning finns särskilda lektioner i interpretation och repertoar, men den mesta tiden läggs ändå på teknikträning. Också i modern/nutida dans och jazz används största delen av lektionerna till teknikträning med en kortare eller längre del repertoar mot slutet. Eleverna får sällan eller aldrig träning i improvisation och komposition. Resultatet blir att eleverna får en väl utvecklad dansteknik, men saknar kreativitet och verktyg för att skapa och gestalta i dans. De kan utföra rörelserna korrekt, men utan innehåll.

I dans i skolan ligger istället oftast fokus improvisation. Lektionen delas upp i övningar som tränar rumsuppfattning, kroppsuppfattning, musikalitet och gestaltning. Det är visserligen nödvändiga grundläggande färdigheter för dansare, men frågan är om de är tillräckliga. Eleverna får sällan eller aldrig träning i dansteknik, vilket gör att deras utförande av dansrörelser förblir omoget.

Hur ser det ut? / Hur känns det?

På Moderna Dansstudion har Elin och jag valt att inte ha några speglar. Samtidigt som många av våra besökare jublar över det är det också många som frågar varför. Idag råkade jag läsa ett stycke, som besvarar den frågan bättre än vi själva hittills har kunnat göra (det är inte alltid så lätt att sätta ord på sina ställningstaganden):

"Extrinsic feedback is emphasised in the ballet class by the use of mirrors from which the dancer can check the correctness of his motion as if from the outside with the spectator's eyes rather than sensing the positions and movements. Another form of outside feedback is the teacher's remarks. One of the criteria of a good ballet teacher has been said to be that he makes lots of corrections. (Hammond 1993) This is based on the idea of teacher's expertise and control of the students learning. Teaching the vocabulary as the tradition knows it, is a necessity in ballet. That includes giving guidelines of correct execution. When overemphasised and with lack of trust to the student's possibilities to sense, to learn by perceiving himself moving, can lead to a situation in which the learner has to pay a lot of attention to the teacher's suggestions of corrections. Less time is left for personal searching through sensory information." - Paula Salosaari, Multiple Embodiment in Classical Ballet, s 33

(översättning finns längst ner)

I Moderna Dansstudions policy står att läsa: "Det finns många vägar till kunskap. Vi lär oss med hela vårt väsen; kropp, intellekt och känslor."Vi vill att dansen och lärandet ska vara en kinestetisk (kroppslig) process snarare än en visuell. Vi vill också ge mycket uttrymme för utforskande och upptäckter och lite mindre utrymme till imitation och försök att passa in i en given idealform. Vi ställer hellre frågan Hur känns det? än frågan Hur ser det ut? Därför jobbar vi så mycket med improvisation och därför har vi valt bort speglar.

Dessutom är det jätteskönt att inte behöva stirra på sej själv hela dagarna.

Min översättning av citatet: "Respons utifrån understryks i balettlektionen av användningen av speglar, där dansaren kan kolla korrektheten i sina rörelser liksom utifrån med åskådarens ögon snarare än uppleva positionerna och rörelserna. En annan sorts utifrånrespons är lärarens kommentarer. Ett kriterium för en bra balettlärare har sagts vara att han ger massor av korrigeringar. (Hammond 1993) Det baseras på idén om lärarens expertis och kontroll av elevens lärande. Att lära ut vokabulären så som traditionen känner den är en nödvändighet i balett. Det inkluderar att ge riktlinjer för korrekt utförande. När det överbetonas och i brist på tillit till elevens möjlighet att känna, att lära sej genom upplevelsen av sej själv i rörelse, kan det leda till en situation där eleven måste vara mycket uppmärksam på lärarens förslag till förändringar. Mindre tid blir kvar för personligt utforskande genom information från sinnena."

Feministisk dansundervisning, del 1B: Att köna av misstag

Moderna Dansstudion, som jag driver tillsammans med Elin Rippe, är en uttalat feministisk dansstudio. Jag får ofta frågor om vad det innebär i praktiken. Därav denna bloggserie med enkla tips om hur danssalen kan göras mer jämlik. Precis som alla andra är Elin och jag ofullkomliga. Annars hade vi kunnat säga att vi driver en jämlik dansstudio. Nu är den bara feministisk - det vill säga den strävar mot jämlikhet.

Ganska ofta pratar jag med mina elever om deras genitalier. Det beror på att bäckenbottensmuskulaturen är väldigt viktig för balans och annat. Igår insåg jag att jag från början fram till nu har gjort ett stort misstag, när jag har gått igenom hur bäckenbotten kan aktiveras. Jag brukar säga  ungefär så här: 

"Kvinnor stänger alla tre öppningarna: ändtarmen, vaginan och urinröret. Män stänger de två öppningarna och drar upp testiklarna mot kroppen."

Det sättet att förklara förutsätter följande:

1. Alla deltagare identifierar sej som antingen kvinnor eller män.
2. Denna identifikation har ett direkt samband med hur deras bäckenbotten är utformad.

Istället skulle jag kunna säga till exempel så här:

"Bäckenbotten aktiveras genom att du stänger öppningarna. Stäng ändtarmen, vaginan, urinröret. Dra upp testiklarna mot kroppen."

Tänk så lätt det är att göra sådana här misstag - och tänk så lätt det är att göra en liten, liten förändring, som gör allting så mycket bättre.

Muskler dansare använder, del 4: Quadriceps femoris

Framsida lår var länge en något föraktad muskelgrupp i dansvärlden. Under min utbildning sa undervisarna ofta att man inte skulle jobba med framsida lår. På något sätt skulle man använda baksidan av låret för att göra développé och man skulle göra allt man kunde för att slappna av i framsida lår, när man sträckte benen från plié. Detta är naturligtvis helt orimligt och glädjande nog kan jag konstatera att jag inte har hört något av detta de senaste åren.

Benets muskler. Från wikimedia.org

Största delen av framsida lår består av quadriceps femoris, en stor fyrdelad muskel, som ger låret dess bulliga form. Ytterst ligger rectus femoris, som har sitt ursprung på bäckenbenet. Därunder ligger vastus lateralis, vastus medialis och vastus intermedius bredvid varandra på rad, skulle man kunna säga. Lateralis längst ut mot utsidan av låret, intermedius i mitten och medialis längst in mot insidan av låret. Alla fyra fäster i knäskålssenan, som ligger över knäleden och sitter fast på skenbenet. 

Muskelns funktion är att sträcka benet. Det betyder att dansare använder den till exempelvis plié, développé, alla hopp samt för att ta sej ner till och upp från golvet. Precis som alla andra människor använder vi den också för att gå och springa. Dessutom stabiliserar den knäet. Alltså en väldigt viktig muskel för dansare (och andra).

På sätt och vis kan jag förstå den där idéen om att försöka slappna av i framsida lår. Quadriceps är en stark muskel, som kroppen gärna använder, och många använder den för mycket, så att den blir överansträngd. Dock måste vi använda den för alla de ovan nämnda rörelserna. Precis som i alla andra sammanhang handlar det alltså om att jobba så effektivt som möjligt och använda rätt muskler och rätt mängd kraft för den aktuella rörelsen.

Knäböj med skivstång. Från billigtkosttillskott.com

Jag kommer bara rekommendera en enda övning för quadriceps femoris, nämligen en klassiker för styrketränare: knäböj. Knäböj betyder i praktiken att sätta sej på huk och resa sej igen, företrädesvis med en del extra tyngd. Börja dock med att lära dej rörelsen innan du börjar använda skivstång eller andra vikter! Det kan kännas ovant för dansare, som är vana vid att göra plié. I knäböj är hälarna hela tiden kvar i golvet. Tyngden av bäckenet hamnar därför bakom hälarna och du måste luta dej framåt för att inte falla bakåt. Du får inte luta för mycket! Ryggen bör vara parallell med underbenen genom hela rörelsen. Gör rörelsen långsamt i början! När du kan utföra den tekniskt korrekt och har tränat upp styrkan en del kan du börja göra den snabbare, för att få bättre explosivitet som du behöver för att hoppa. Till slut kan du till och med lägga till ett hopp i slutet av uppgången från huk. Ta hjälp av en gyminstruktör för att veta när det är dags att gå vidare till nästa steg!

TESTA DEJ SJÄLV

För att se om träningen ger resultat kan du testa hur högt du hoppar på följande sätt: Fäst ett måttband i ett bälte eller liknande i midjan. Stå i upprätt position med fötterna höftbrett isär med en linjal eller liknande fasttejpad i golvet precis framför fötterna. Låt måttbandet löpa under linjalen. Hoppa rakt upp i luften och landa på samma ställe. Läs av måttbandet och se hur långt det har dragits ut under linjalen. Så högt hoppade du!

Hur högt folk hoppar beror på ålder, kön och träning. Kvinnor 20-24 år hoppar i genomsnitt 38,51 cm medan män i samma ålder i genomsnitt hoppar 53,48 cm. Kvinnor 50-54 år hoppar i medel 25,73 cm och män i samma åldersgrupp 39,33 cm. Pierre Johansson och Leif Larsson jämför i sin bok Muscle Action Quality (där jag hittat både statistiken och övningen ovan) en grupp konståkare, som vid ett test hoppade runt 60 cm (kvinnor) respektive 70 cm (män), med en av Sveriges bästa tyngdlyftare, som vid samma tillfälle hoppade 85 cm! Konståkare tränar mycket hoppteknik, vilket alltså syns om man jämför med genomsnittet, men tyngdlyftare tränar ingen hoppteknik alls. Däremot tränar de en del knäböj eller liknande övningar. Var alltså inte rädd för tung styrketräning som komplement till din dansträning! Du kommer inte bli stel eller bulkig eller sämre dansare på något sätt. Tvärtom! Okej, kanske kommer dina lårmuskler synas, men vad gör det? Du kanske dubblar höjden på dina hopp med tiden.

Tänkande dansare

Den här veckan undervisar David Zambrano sin teknik Flying low på dagliga träningen på Danscentrum Syd. Första klassen idag var mycket utmanande - inte för att det var en massa komplicerat rörelsematerial, utan för att David var så noggrann. På hela lektionen (90 min) gjorde vi bara fyra olika övningar, som dessutom egentligen var olika versioner av samma sak, att ta sej ner till och upp från golvet. Kanske återkommer jag senare till berätta mer om själva tekniken. Nu ville jag egentligen berätta om något annat, nämligen en korrigering som jag fick.

Om man gör en väldigt grov indelning av lärstilar* inom dans finns det två kategorier: de som tänker och de som gör. Den senare kategorin testar rörelsen och måste "känna den" för att lära sej medan den förra kategorin tittar, analyserar och går igenom långsamt. Det är det gänget jag tillhör. Jag vet inte om det är så att den görande typen är vanligare bland de som undervisar dans eller om jag bara lägger märke till det när jag skiljer mej från mina lärare, men jag tycker i alla fall att jag väldigt ofta har fått kommentaren: "Tänk inte så mycket! Gör bara!" Jag har aldrig fattat vad det betyder. Det funkar inte så för mej! Om jag inte tänker kommer jag inte förstå rörelsen, utan bara flaxa runt. Det är åtminstone så jag själv upplever det.

Idag fick jag ett mycket bättre förslag från David Zambrano: "Next time you say: 'I have to think really hard...' - bring your intelligence into your body! That's why you're a dancer." För mej är det en helt annan sak än att säga: "Tänk inte!" När någon säger det känns det som om de säger: "Sluta larva dej!" Som om mitt tänkande skulle vara något trams jag höll på med och som hindrar mej från att dansa. Jag har ofta fått en känsla av att om jag bara kunde stänga av huvudet skulle jag bli en bättre dansare. När jag nu istället fick höra: "Rikta din intelligens in i kroppen!" kände jag mej stärkt. Det jag hörde David säga var: 1) Du är intelligent. 2) Du kan kontrollera din intelligens och använda den fysiskt istället för att fastna i huvudet. 3) Eftersom du har den förmågan är du en dansare.

Helt utan att berömma eller släta över någonting ingav han hos mej känslan att jag kan. Ja, faktiskt, jag kan.

*Läs om min skepsis mot begreppet lärstilar här.

Förtydligande om utåtvridning

I en kommentar till mitt inlägg om utåtvridning som process fick jag två frågor, som jag tycker är viktiga för alla som dansar (och undervisar). Därför ska jag försöka svara på dem här.

Fråga 2: Kan även äldre dansare uppnå 180° utåtvridning?

Jag har delvis redan svarat på det här i inläggen 180° utåtvridning och Skelett, muskler, ligament och senor som harbetydelse för utåtvridningen, men några saker vill jag förtydliga:

1. För det första är det väldigt svårt för någon oavsett ålder att rotera benen till 180° (90° per ben). Som jag förklarat tidigare är det väldigt få (om ens någon) som kan vrida ut 180° i höften. De flesta av dem som ser ut att ha platt utåtvridning, när vi tittar på deras fötter, vrider ut mindre i höften, men lägger till en vridning i knäet och en i fotleden. Det sättet att jobba är möjligen estetiskt tilltalande (fast om ni frågar mej ser det förskräckligt ut), men orsakar många knä- och fotskador och mycket smärta.
2. Igår skrev jag att barn har mjukare ligament än vuxna kring höftlederna (och i alla andra leder med, för den delen). Det gör att barn kan ”töja ut” sin utåtvridning och förändra strukturen i höftlederna. Den möjligheten försvinner alltmer med stigande ålder och för vuxna är den i princip obefintlig. Jag rekommenderar dock inte att man ger sej på några försök att förändra sina barns eller elevers kroppsbyggnad. Risken är mycket stor att man gör dem illa! Det finns forskare och pedagoger, som klurar på om det går att göra på ett säkert sätt. Tills vi får besked från dem föreslår jag att vi låter alla dansa med den utåtvridning de kan åstadkomma.
3. Ur naturlig synvinkel finns ingen nytta med att vrida ut benen så mycket. Vi måste alltid komma ihåg att rörlighet = instabilitet. Rörliga (eller, som dansare säger, ”öppna”) höfter är därför instabila höfter, som kräver starka omkringliggande muskler, för att må bra.
4. Den genomsnittliga utåtvridningen hos människor i allmänhet är ca 90° (45° per ben) och jag vill citera min anatomilärare Gail Accardi: ”You might look down at your turn-out and cry but that’s just the way it is.”*

Nedan följer några bilder, som jag har hittat och som visar på vissa av konsekvenserna av att vrida ut fötterna mer än höfterna. Jag vill understryka att det inte finns något eftersträvansvärt i de bilder jag valt.

Så här illustreras ofta 1:a position i böcker och andra instruktioner (här wikipedia) om balett. Utåtvridningen är här över 180°, vilket är en anatomisk omöjlighet.
Från wikimedia.org

Här har vi någon som försöker stå som illustrationen ovan visar. Notera hur knäna pekar diagonalt ut medan fötterna pekar rakt åt sidorna samt hur vänsterfoten rullar in på hålfoten. Detta innebär hög belastning och högt slitage på knän, fötter och resten av kroppen.
Från allpostersimages.com

Här ser vi samma sak väldigt tydligt i 5:e position. Se hur vridningen mellan knäet och foten på främre benet är mer eller mindre 45°. Notera också knölen en bit nedanför fotknölen på bakre foten, ett vanligt fenomen hos personer, som vrider ut fötterna mer än höfterna. Det här är md största sannolikhet en person som upplever en hel del smärta, spänning och ansträngning i sin dansträning.
Från pbt.org

Här har vi 4:e position hos en person, som definitivt vrider ut fötterna för mycket. Se hur hon rullar in på båda fötternas hålfötter (framför allt bakre). Det kan aldrig leda till något gott!
Från wikimedia.org

Och så en bild på någon som är i rörelse. Titta återigen på vridningen i främre benet. Knäet pekar ca 45° utåt medan tårna pekar drygt 90° ut. Dansaren ser ut att vara på väg framåt, vilket innebär att det främre benet snart kommer att bära hela kroppsvikten med en alldeles för stor vridning i knäleden. Aj.

Läs svaret på fråga nr 1 här.

*”Du kanske tittar ner på din utåtvridning och gråter, men så är det bara.”

Utåtvridning är en process

När jag undervisar talar jag hellre om rotation än om utåtvridning. Termen utåtvridning tycker jag låter statisk. Vi pratar om utåtvridning som något vi har och inte något vi gör. Om vi istället använder ordet rotation är det lättare att göra det till ett verb. Jag har utåtvridning, men jag roterar benen. Dels flyttar det fokus från kroppen (utåtvridning som egenskap) till tekniken (att aktivt rotera) och dels tydliggör det att utåtvridning/rotation är en process. Många tänker sej att man ska hitta sin utåtvridning och sedan hålla tag i den statiskt hela tiden medan man dansar. Det sättet att tänka skapar spänningar och ger i värsta fall ett ganska stelt rörelsemönster. Överhuvudtaget är det svårt att hålla någonting, när vi ska röra oss och dansa.

Därför är det bättre att se rotationen som någonting som händer hela tiden medan vi dansar. I varje utåtvriden benrörelse ingår utåtrotation som en del av rörelsen. Till exempel i plié roteras benen och böjs. I tendu en avant roteras arbetsbenet och förs framåt samtidigt som ståbenet också roteras. Och så vidare.

När man tänker så blir det mycket mindre jobbigt att vrida ut och man får dessutom ett mjukare, smidigare och mer harmoniskt rörelsemönster.

Läs också:

Mina tidigare inlägg om utåtvridning

Korrekt utåtvridning

För en knapp månad sedan skrev jag om utåtvridning, varför vi vrider ut och hur det har blivit så att dansare "måste" ha 180° utåtvridning, för att en karriär ska vara möjlig. Jag tror att enda sättet att förändra dansvärlden är att bevisa att den (vi) har fel. Om det visar sej att dansare med mindre utåtvridning kan vara helt fantastiska måste idealet så småningom försvinna. För att det ska bli verklighet krävs kamp och tålamod. Som det ser ut idag slås underbara dansare ut enbart på grund av detaljer som "för liten" utåtvridning. Att fortsätta dansa och kämpa med ständiga motgångar är tufft, men ju fler vi är som drar åt samma håll desto lättare går det. Även dansare, som lever upp till de fysiska idealen, kan hjälpa till genom att solidarisera med och stötta dansare, som inte gör det. Prata aldrig illa om någons fysiska förutsättningar, titta aldrig snett och viska aldrig om någon! Påpeka istället de positiva egenskaper du tycker andra har! Vi mår alla bättre, om vi stöttar och lyfter varandra.

Utåtvridningsmusklerna + gluteus minimus.
Från danceadvantage.net

Men, oavsett hur stor utåtvridning vi har behöver vi lära oss att använda den - på rätt sätt. En korrekt utåtvridning sker i höften. Allt nedanför höften (lår, knän, fötter) vrids ut som en följd av att höften vrids ut. Det är det absolut viktigaste att veta om utåtvridning. Därför säger jag det en gång till: Det är aldrig fötterna som vrids ut. Det är i höftleden rotationen sker. Innanför de stora sätesmusklerna gluteus maximus och gluteus medius sitter sju små muskler. Sex av dem är utåtvridningsmuskler (den sjunde är gluteus minimus, som i princip fyller samma funktion som gluteus medius, dvs att stabilisera bäckenet). Beroende på vilken vinkel benet har i förhållande till kroppen jobbar de lite olika mycket. När benet är rakt ner jobbar den nedersta muskeln, om benet lyfts lite jobbar nästa muskel, om benet lyfts lite till jobbar nästa, och så vidare. Den översta, piriformis, är ofta ansträngd på dansare. Den använder vi till exempel i retiré passé och grand plié.

För att kunna vrida ut benen krävs följande:

1. Du måste kunna separera lårbenet från bäckenet. Prova genom att stå på ett ben och vrida det andra benet ut och in utan att bäckenet rör sej. Håll i dej, om du tappar balansen.
2. Du måste kunna aktivera utåtvridningsmusklerna. Prova genom att vrida ut benen utan att spänna den stora sätesmuskeln gluteus maximus (det är den som ger rumpan dess form). Du kan prova liggande på mage och rygg samt stående.

Vrid sedan inte ut mer än att du kan arbeta i positionen. När du gör plié ska knäna peka åt samma håll som tårna. När du gör tendu eller lyfter ena benet från golvet ska inte bäckenet vridas. Du har mer nytta av att jobba i en position du klarar av än att hela tiden kämpa i en position som inte passar din kropp! Genom att jobba i en korrekt position kommer du successivt bli starkare och din teknik kommer utvecklas. Det kommer hjälpa dej att bli en så bra dansare som du kan bli!

Tolv myter om dansträning

1. Man måste vara ung. Det här har vi pratat om förut. Med risk för att verka tjatig säger jag nu en gång till: Dans är inte bara för unga. Dans är för alla. Läs mer under etiketten ålder.
2. Man måste vara vig. Nej, det måste man inte. Däremot är chansen stor att man blir ganska vig, eftersom dansträning innehåller mycket rörlighetsträning. Läs mer under etiketten rörlighet.
3. Man måste vara smal. Än en gång: NEJ. Man måste inte vara smal. Det finns ett smalideal i dansvärlden (precis som i världen utanför), men det finns absolut ingenting som hindrar att vem som helst oavsett vikt och kroppsstorlek dansar och njuter av att göra det. Läs mer under etiketten smalhets.
4. Man måste ha bra koordination. Alltså, om man skulle ha alla de egenskaper, som vi tränar i dansen, skulle man ju inte behöva träna. Precis som rörligheten förbättras koordinationen för de flesta genom dansträningen.
5. Man måste ha taktkänsla. Hm, det här med ”taktkänsla” är ett kapitel för sej. Det finns många olika typer av musikalitet och alla kan de tränas genom dans. Vissa har verkligen en känsla för musiken. Den sitter tydligen i höger hjärnhalva. Den gör att de kan dansa med musiken, följa den och leka med den utan att kunna någon som helst musikteori. Faktiskt har folk med en sådan känsla i många fall snarare extra svårt att förstå teorin. Sen finns de, som är precis tvärtom. De måste räkna varje taktslag, för att ha någon som helst aning om var de är i musiken. Å andra sidan har de lätt för att strukturera och dela in musiken. Mer detaljer och mindre helhet, alltså. Den förmågan sitter i vänster hjärnhalva. Och så finns förstås en skala däremellan. Dessutom lyssnar vissa mest på pulsen, andra på rytmen, ytterligare andra på melodin och några lyssnar bara på den eventuella texten. En del verkar inte lyssna på musiken alls, men de kan dansa ändå.
6. Man måste börja när man är pytteliten. Ännu ett ämne som varit uppe flera gånger här på bloggen. Jag har aldrig riktigt förstått det påståendet. Det verkar halvt i mina öron och borde följas av: ”…för annars…” Ja, annars vadå? Nä, låt oss stryka det här påståendet helt och hållet. Sanningen är att man kan börja precis när som helst i livet. Beroende på när man börjar kommer man ha lite olika fysiska, mentala och emotionella förutsättningar, men det betyder inte att det är för sent (det kan möjligen vara för tidigt, men låt mej återkomma till det vid ett senare tillfälle). Man kan till och med bli professionell dansare, även om man börjar sent – om man vill det. Läs mer under etiketten ålder.
7. Dans är en tjejgrej. Hörde ni inte? Dans är för alla oavsett allt. Det spelar ingen roll vad man har för biologiskt eller socialt kön eller vad man identifierar sej som. I dansen kan alla få tillgång till en massa olika sidor hos sej själva. Läs mer under etiketten genus.
8. Alla killar som dansar är bögar. Inte sant! Jag känner och har känt många killar/män som dansar. Vissa av dem tänder på på killar, men många tänder på tjejer. Jag skulle kunna sträcka mej till att gå med på att bögar är överrepresenterade i dansvärlden jämfört med resten av samhället, men det är inte så att alla manliga dansare är homosexuella. Inte ens de flesta. Inte ens hälften (av de jag har träffat). Den eventuella överrepresentationen tror jag kan ha flera orsaker. Låt mej återkomma till det vid ett senare tillfälle.
9. Man blir bög av att dansa. Men kom igen. Att man lär sej att hantera sin kropp och får tillgång till sina känslor förändrar inte ens sexuella läggning. Det gör inte det. Punkt.
10. Dansträning innebär ingen egentlig fysisk träning. Jo, det är det. Vi tränar rörlighet, styrka, koordination och teknik varje lektion. Vid vissa tillfällen och framför allt i vissa genrer tränar vi också kondition/uthållighet. Man blir starkare, rörligare, bättre koordinerad, bättre placerad (hållning) och mer medveten om kroppen hela tiden. Och man svettas. Ordentligt.
11. Man bara hoppar runt lite. Eh… nej. Dansträning är (i bästa fall) strukturerad och välplanerad. Varje övning har ett syfte och ett eller flera mål. Ibland hoppar vi omkring, för att till exempel öva hopp eller kanske rumsuppfattning.
12. Man bara leker. Vadå ”bara”? Det händer att vi leker. Personligen tycker jag vi ska leka så mycket som möjligt. Att leka är att skapa. Att skapa är att leka. Och till syvende og sist är det skapande vi håller på med. I leken sker dessutom en massa lärande utan att det känns jobbigt eller prestigefullt. Kanske känns inte alltid teknikträningen så himla lekfull, men mitt mål är att också den delen av lektionen ska vara lustfylld. MEN en viktig skillnad är att vi inte samlas i ett rum och leker fritt. Det finns alltid ramar (syfte och mål) och vi leker framför allt fysiskt. Ibland leker vi kanske en viss genre. Ibland leker vi något annat. Läs mer under etiketten lek.

180° utåtvridning

Det är dags för nästa dansideal, utåtvridning. Idén om "platt utåtvridning" (flat turn-out på engelska) kommer från den klassiska baletten, men har spridit sej till jazz och modern dans (eventuellt även till andra genrer). Historiskt började man vrida ut benen som en följd av att den så kallade tittskåpsteatern infördes på 1600-talet. Innan dess hade man amfiteatrar, som såg ut ungefär som cirkusarenor med publiken sittande runt om. Dansen sågs alltså från alla håll och inte minst uppifrån, vilket gjorde stora formationer med många dansare viktiga (något som fortfarande finns kvar i baletten). På en tittskåpsteater ser istället hela publiken dansen från samma håll (framifrån), vilket nödvändigtvis får konsekvenser för koreografi och framförande. För att alla benrörelser skulle synas tydligare började man då vrida ut benen.

Senare har utåtvridningen möjliggjort till exempel att dansa på tåspets, vilket infördes på 1800-talet, och att lyfta benen över 90°, som man började med i mitten av 1900-talet. Två delar av baletten, alltså, som idag ses som självklara, men som är relativt nya fenomen.

Precis som andra saker, som från början haft praktisk betydelse, har utåtvridningen utvecklats till ett utseendeideal, där 180° anses vara det optimala. Det kallas också flat (platt), som i mina öron tydligt korrelerar med andra ideal, till exempel platt mage. Saken är den att väldigt få - om ens någon - har 180° utåtvridning naturligt. De flesta människor har faktiskt ca 90°! Trots det finns det pedagoger som fortfarande framhärdar i att alla ska ha 180°. Fake it till you make it! Som tur är förstår alltfler att det går utmärkt att dansa - till och med balett - med mindre utåtvridning och låter sina elever arbeta utifrån sin egen kropps förutsättningar och möjligheter.

Det går att träna upp sin utåtvridning, men fake it till you make it är ingen bra strategi. När man säger så tittar man ofta på fötternas utåtvridning och inte hela benens. Utåtvridning måste alltid komma från höften. Annars finns stor risk för knäskador! Om vi försöker vrida ut fötterna mer än vi kan vrida ut låren sker nämligen vridningen i knäet - en led som inte alls är gjord för vridningar! Belastningen och slitaget på knäna blir jättestora och det kommer inte dröja länge innan det börjar smärta. Även fotlederna kan ta mycket stryk, då försök att vrida ut för mycket ofta leder till att man "rullar in" på hålfoten.

Så hur vet du om du vrider ut för mycket eller lagom? Det finns framför allt två markörer att titta på:

1. Pekar dina knän åt samma håll som dina tår? Om ja står du korrekt. Om nej vrider du förmodligen ut för mycket.
2. Har ytterkanten av din fot kontakt med golvet? Om ja står du korrekt (förutsatt att trampdynan under stortån inte lyfter från golvet). Om nej vrider du förmodligen ut för mycket.

Du har ingen nytta av att kämpa i en utåtvriden position, som du inte kan hålla korrekt. Jobba istället med en position, som fungerar bra för din kropp och satsa på att stärka utåtvridningsmusklerna i rumpan samt insida lår och bålen (coremusklerna). Kom ihåg att placering är A och O! Har du en bra placering underlättas även utåtvridningen.

Hur mycket utåtvridning du har beror på flera faktorer: ditt skelett, dina ligament och dina muskler. Jag återkommer till detta längre fram.

Placering

Placering är danstermen för det icke-dansare brukar kalla "hållning", alltså hur man placerar framför allt kroppens centrum (bålen), men också axlar och nacke, armar, ben och fötter. Vi säger "placering", eftersom det är en process, någonting som händer hela tiden. Så fort vi skiftar vikten från ena foten till den andra eller till händerna, förflyttar en kroppsdel eller hela kroppen, eller gör någon som helst annan förändring måste vi återigen placera kroppen. Faktiskt till och med när vi står still måste vi hela tiden parera gravitationens försök att fälla oss till marken, vilket betyder att vår placering händer hela, hela tiden. Ordet "hållning" ger en felaktig bild av att placeringen skulle vara något statiskt, som vi håller (till exempel med muskelkraft), men att försöka göra det skapar spänningar i kroppen och ett ganska besvärat kroppsspråk. Placeringen måste tvärtom vara avspänd och dynamisk.

En bra placering är A och O för en fungerande dansteknik. Felaktig placering hindrar oss från att få en känsla för viktöverföring och åt vilket håller rörelserna är på väg och gör det svårt att hålla balansen. Det är förmodligen de två mest grundläggande problemen, som gör att en god placering är viktig även för nybörjare. Mer avancerade rörelser, som piruetter, développé och att dansa på tåspets, är mer eller mindre omöjliga att genomföra utan att placera kroppen korrekt.

Att hitta sin placering är alltså det viktigaste och allra första tekniska moment man bör jobba med. Att förändra sin placering är tyvärr jättesvårt, eftersom den utgör en del av vår identitet och påverkar vårt humör (försök sjunka ihop och känna dej glad eller sträck på dej och känn dej ledsen). Många nybörjare har svårt att se vitsen med att lägga så mycket arbete på något så tråkigt som att stå still (det är lättast att korrigera placering stillastående). Allt man vill göra är ju att dansa. Härmed säger jag därför: För att utveckla din dans måste du förbättra din placering! Mitt råd till dej som är nybörjare och läser den här bloggen är att lägga lite extra tid och energi på att hitta din placering. Ta hjälp av en kompis, som tittar på dej i profil. Om det går att dra en rak linje från toppen av huvudet genom örat, axeln, höften och knäet till mitten av foten har du hittat en bra grund! Jag lovar att det är värt det!

Modern och nutida dans - olika tekniker

Jag får ofta frågor om vad modern/nutida dans är för något och vad man brukar göra på lektioner i den genren. Det är väldigt svårt att svara på, eftersom den moderna och nutida dansen är så bångstyrig och mångfacetterad. Den moderna dansen började utvecklas runt sekelskiftet 1900 och växte fram som en del av modernismen. Det var en ny tid och dans såväl som musik, bildkonst och teater förändrades radikalt. Under 1900- och 2000-talen har ständigt nya tekniker utvecklats och det typiska är att de alltid vill bryta fullständigt med tidigare tekniker. Beroende på vilken teknik ens lärare är skolad i kommer alltså lektionerna se väldigt olika ut. Här är några av de vanligaste teknikerna (i kronologisk ordning):

Duncandans

Det här räknas egentligen inte riktigt som en teknik, utan mer som en stil, men den får ändå vara med, eftersom Isadora Duncan var så viktig för den moderna dansens utveckling. Isadora var verksam under början av 1900-talet och undervisade framför allt små flickor. Rörelserna är inspirerade av naturen och människors naturliga rörelser (gå, springa, hoppa, sätta sej, lägga sej, resa sej). Isadoras ideal var skönhet, med vilket hon menade allt som hon upplevde som harmoniskt. Idag kan rörelsemönstret upplevas en aning gammeldags, men för den som vill dansa mjukt, vackert och harmoniskt men ändå uttrycksfullt och med mycket innebörd är det en perfekt stil.

Grahamteknik

Martha Graham var verksam under mitten av 1900-talet. Hennes teknik är förmodligen den mest spridda av alla moderna tekniker och anses skapa dansare med otrolig styrka och rörelseomfång. Jag har skrivit om grahamteknik och dess negativa sidor tidigare. Tekniken ingår i de flesta moderna dansares utbildning, men får lämna alltmer plats åt den nutida releasetekniken (se nedan). Typiskt för Grahamteknik är mycket sittande övningar, contraction/release, motstånd och förlängda ben och armar. Det är en strikt teknik med en specifik syllabus (ungefär som baletten, men med helt andra rörelser) och fokus ligger på att skola kroppen till disciplin och kontroll.

Limónteknik

Både José Limón och Lester Horton (se nedan) hör till generationen efter Graham. Limóntekniken utvecklades egentligen av Doris Humphrey, men har av historiska skäl fått Limóns namn. Tekniken bygger på principerna sense of gravity och sense of breath. För den som vill släppa taget, falla, fånga upp rörelsen igen, andas och flyga är det här den perfekta tekniken. Den har ingen syllabus, utan varje lärare bygger sin egen lektion med bas i de två grundprinciperna och lektionerna kan därför se ganska olika ut.

Horton

Den här tekniken är inte riktigt lika vanlig som de övriga (åtminstone inte i Sverige), men jag vill ändå ta med den som exempel på ytterligare en strikt teknik. Den är om möjligt ännu stelare och strängare än grahamtekniken. Jag har aldrig tränat den själv, så jag kan inte säga något personligt om den, men om jag har förstått det rätt ligger fokus på att stärka center (bålen). Teknikträningen består framför allt av stillastående, kontrollerade övningar.

Releaseteknik

Release räknas som en nutida teknik och är förmodligen den som tränas mest på dansskolor i Europa idag. Tekniken har ett helt annat fokus än tidigare tekniker. Det handlar inte längre om exakta rörelser och former, utan mer om riktning i rummet och en känsla för vart rörelsen är på väg. I teknikträningen betonas avspänning och momentum. Releasetekniken har stort inflytande på nutida koreografi, eftersom den ger dansarna ett helt annat rörelsemönster än andra tekniker.

I Sverige finns ganska få pedagoger och lärare som undervisar en specifik teknik. De flesta väver ihop ett eget material med trådar från olika tekniker, som de har tränat. Det finns ingen utbildning i Sverige, som är helt inriktad på en särskild teknik. Fråga gärna din lärare (eller den lärare du tänkt börja dansa för) vilken teknik hen är mest influerad av och vad hen lägger fokus på i sina lektioner. Bor man på en liten ort finns kanske bara en modernlärare (i bästa fall), men bor man i en storstad kan man alltid testa att dansa för lite olika lärare innan man bestämmer var man vill gå.

Alla teknikerna ovan har utvecklats i USA. Parallellt med den amerikanska moderna dansen växte en europeisk modern dans fram, men trots att den är minst lika aktiv som den amerikanska har den inte resulterat i några fasta tekniker. Kanske beror det på att d europeiska skolorna* ofta var mer improvisationsbaserade och utforskande. Vissa lärare arbetar också mer improvisationsbaserat i sin moderna undervisning idag. Vill du improvisera, hitta en sådan lärare eller leta upp en kurs i improvisation!

*Med skola menas i det här sammanhanget inte en fysisk skolbyggnad med lärare och elever, utan ett sätt att jobba, som bygger på en viss idébas. I balett talar man till exempel om "den ryska skolan" och "den engelska skolan". I alla typer av dans kan man tala om "den gamla skolan", som innebär en sträng undervisningsstil och en objektifierande elevsyn. "Skola" innebär alltså som sagt mer av ett tankesätt eller en värdegrund än en faktisk skola.

Hur gammal måste man vara för att börja med genreträning (balett, jazz, street, modern)?

Det finns inget självklart svar på den frågan, utan som så mycket annat beror det på flera olika faktorer. Först och främst beror det på vad man menar med genreträning. Är det renodlad teknikträning eller är det barndans med en viss inriktning på val av rörelser och musik? I det förra fallet bör barnen vara äldre än i det senare.

Många föräldrar vill att deras barn ska börja dansa så tidigt som möjligt. Jag menar att det inte finns något egenvärde i det och att en för tidig start snarare stjälper än hjälper barnets utveckling. Det gäller särskilt om den som undervisar inte är utbildad och/eller erfaren, när det gäller småbarnsdans. Barnet bör minst kunna stå och gå och ha slutat undersöka saker genom att stoppa dem i munnen innan hen börjar på dansskola. Den tidigaste motoriska utvecklingen sköter barn helt på egen hand genom att upptäcka sina händer, fötter och så småningom andra kroppsdelar. Barn lär sej vända från rygg till mage, sitta, krypa och gå utan formell undervisning. Jag ser ingen som helst anledning att börja på dansskola innan barnet fyllt 3 år - och även det kan vara för tidigt. Snarare är 4 eller 5 år en bra ålder för att börja på barndans.

Men hur är det då med genreträning? Det beror också på. I barndansen tränas saker som kropps- och rumsuppfattning, musikalitet samt sociala aspekter, som att kunna stå i led och sitta i ring. Har barnet alltså gått på barndans i 1-2 år kan hen vara helt redo för genreträning (jag talar nu om balett, jazz, modern och street, som är de genrer jag bäst känner till) vid ungefär 6 års ålder. Om hen däremot inte har fått någon tidigare träning i ovan nämnda aspekter kanske det är bäst att börja på barndans eller kreativ dans* vid 6 år och vänta med genreträning till 7 eller 8 års ålder. Man bör inte se någon prestige i att gå i genreträning, utan alltid se till vad som är bäst för det individuella barnets utveckling. Det är ingen vits att börja träna specifika danssteg innan man har en viss grad av kontroll på kroppen, en viss förståelse för rummet och kan uppfatta puls och rytm i musiken. Då kommer lärandet snarare ta längre tid.

Ibland kan man se genreträning för så små barn som 3-4 år. Jag hoppas att det i de fallen handlar om det som jag beskrev i början av inlägget, barndans med en viss inriktning. Heter kursen balett kanske man använder klassisk musik och lägger lite större vikt vid träning av fötter och lätta kvaliteter. Heter kursen hiphop kanske musikvalet snarare ligger inom hiphopgenren och rörelsekvaliteterna kanske är lite tyngre. Och så vidare. Störst fokus bör dock ligga på att öva de grundläggande färdigheterna, som jag redan nämnt.

*Kreativ dans är inte särskilt vanligt i Sverige, men däremot i andra länder, som England och Tyskland. Det är en dansform, där man fokuserar på barnens egna skapande med mycket improvisation. Det kan sägas vara en mer avancerad form av barndans eller en övergång från barndans till ungdomsklasser i improvisation/komposition.