Färre väljer estetiska programmet

Efter gymnasiereformen 2011 är det allt färre som väljer estetiska programmet. På vissa håll är det så få att programmet inte kommer igång i höst. (P1, SVT) Det är ett stort problem, inte bara för de enskilda skolorna, utan för hela samhället.

När jag sökte till estet 1999 var det ett av de svåraste programmen att komma in på (bredvid hantverk och IB). Det behövdes både höga grundskolebetyg och ett lyckat intagningsprov. Idag fylls inte ens platserna. Självklart hänger det ihop med det bristande politiska intresset för kultur och bildning. Inför valet 2014 hörde jag inte en enda riksdagskandidat nämna kultur överhuvudtaget (fast minns ni 2012, när Tomas Tobé (m) talade högljutt om att färre borde gå estet? SvD, DN, AB). Den senaste politiker jag hörde prata allvar om kultur var Håkan Juholt (s) (SVT, SvD1, SvD2) - och han blev ju inte särskilt långlivad. 

Genom att avskaffa estetisk verksamhet som gymnasiegemensamt ämne* och införa meritpoäng för extra språk- och matematikstudier (vilket förhindrar studiemotiverade elever från att välja estetiska ämnen som individuellt val) har utbildningsdepartementet under Jan Björklunds (l) ledning tydligt visat att estetisk kunskap varken är värdefull eller allmängiltig.

Vad gör det då? Jo, skolning i kulturämnen, i konstnärlig utövning, analys och historia ger både allmänbildning, självinsikt, kritiskt tänkande och kreativ kompetens. Det är kunskaper som är viktiga såväl för den enskilda personen som för samhället i stort. För snart tio år sedan pratade Fredrik Härén om att det som behövs i Sverige inte är kunskap utan nyskap (se föreläsningen här: del 1, del 2). Just nyskap är någonting som verkligen utvecklas på estetiska programmet. Alltså kompetens som behövs för att samhället ska fortsätta utvecklas - inom alla områden.

En blir ingenting av att gå estet (i bemärkelsen att få en yrkestitel), precis som en inte blir någonting av att gå samhäll, natur, teknik eller ekonomi. Estet är nämligen ett studieförberedande program. En behöver alltså inte ens bli lågavlönad kulturarbetare. Många, många utbildar sej till något helt annat efter att de gått ut estet. Och en del fortsätter att utbilda sej inom sin valda konstform och blir till exempel dansare, lärare och småföretagare - som jag. 

Unga läsare, välj estet! Äldre läsare, uppmuntra ungdomar i er närhet att göra det. Ni kommer att växa som människor, få en bra grund för fortsatta universitetsstudier (exakt samma behörighet som om ni går samhäll) och utveckla kompetenser som är livsviktiga för hela samhällskroppen. Brasklapp: om du är mer pepp på att gå ett annat program ska du förstås göra det. Välj med hjärtat!

-----------------------

*Estetisk verksamhet var ett av åtta kärnämnen i gymnasieskolan fram till reformen 2011. Efter reformen finns inget ämne med rubriken estetisk verksamhet. Istället finns estetisk kommunikation, som är programgemensamt ämne på estetiska programmet. Inget kulturämne (utom svenska) finns bland de gymnasiegemensamma ämnena.

Konstnär och lärare - men misstrodd som båda

För ett par veckor sedan spenderade jag ett dygn på performanceverket Sisters Academy - The Boarding School på Inkonst i Malmö. Det finns mycket att säga om verket och nu när jag har hunnit smälta det lite kommer det kanske fler inlägg på temat, men idag vill jag mest använda det som avstamp för en diskussion om lärare i kulturämnen. Sisters Academy har pågått i tre veckor och slutar just idag. Under de tre veckorna har ett ganska stort antal konstnärer arbetat där och utgjort the faculty (lärarstaben). Andra konstnärer har kommit dit under kortare eller längre perioder som researchers (gästforskare*) och precis vem som helst har kunnat checka in som elev under minst 24 timmar. Syftet med verket är att undersöka sensuous learning (sinnligt lärande).

Nyligen har jag också börjat kika i undervisningsmaterialet Danslust av Heidi Palmu, utgivet av Finlands Svenska Folkdansring. Materialet riktar sej till lärare utan utbildning i dans och innehåller lektionsplaneringar för dans i skolan samt beskrivningar av olika steg och handfattningar. Jag ska inte skriva för mycket om materialet, eftersom jag kommer att recensera det i tidningen Uttryck, men jag kan säga att min spontana tanke när jag öppnade materialet var att författaren har grävt en grop åt sej själv - och oss andra som faktiskt är lärare i dans. Att skapa en pärm med färdiga lektionsplaneringar antyder nämligen att utbildning inte behövs.

Jag slutar aldrig förvånas över hur många som förvånas över min utbildning. Ända sedan jag kom in på lärarutbildningen har olika människor överraskat utbrustit: "Jaså? Kan en utbilda sej till danslärare? Jag trodde det var något en bara kunde." Eller liknande saker. En annan favorit, som jag hör allt oftare numera, är: "Jaså? Är du lärare också?" Varje gång svarar jag tålmodigt: "Ja, det är lärare jag är. Mitt ämne är dans."

Det här handlar såklart inte bara om mej. Problemet drabbar förmodligen alla kulturämneslärare. Vi är både konstnärer och lärare. Inte det ena eller det andra - både och. De flesta jag känner har gått konstnärliga utbildningar före och/eller efter sin lärarutbildning, vanligen i flera år. Vi tar klasser, hyr övningsrum/ateljéer, tränar och skapar. Många, många, många är med i ett litet kompani eller band på sin "fritid" eller jobbar deltid med undervisning för att kunna repa och turnera den övriga tiden. Samtidigt har vi lärarutbildning och samma behörighet som alla andra. Vi kan få lärarlegitimation på samma villkor som alla andra. Vi är experter på estetiska lärprocesser och kreativa lösningar.

Problemet är att vi sällan tas på allvar som varken det ena eller andra. Bland lärare har vi låg status, eftersom våra ämneskunskaper vanligen ses mer som talanger, som kan vara underhållande men knappast "behövs". Våra lärarkompetenser ses också ofta ner på, eftersom vi håller på med "flum", som skapande och sådant. Eleverna har ju så "kul" på våra lektioner. Om vi har lärarutbildning kan den väl knappast vara nödvändig eller likvärdig med andra ämneslärares utbildningar? Detta visar sej både från politiskt håll, där man hellre skjuter till mer pengar till satsningen Skapande skola, där kulturarbetare kommer in och jobbar med konst i skolan, än avsätter medel för att faktiskt anställa kulturämneslärare och på riktigt höja den konstnärliga kompetensen i skolorna. Det visar sej också från skolledningshåll, vilket jag vill illustrera med en jobbannons en bekant till mej hittade häromdagen med texten: "Är musik ditt stora intresse? Vill du ta hand om musikundervisningen på Rydskolan under höstterminen? Sök tjänsten som Musiklärare även om du inte har lärarutbildning."

Bland konstnärskollegor står vi inte heller högt i kurs. Alla vet ju att det är de misslyckade konstnärerna som ger sej på undervisning. De som inte kom in på de konstnärliga utbildningarna. De som inte lyckades med sin karriär. Har vi gått lärarutbildningen anses vi inte ha någon riktig konstnärlig utbildning. Arbetar vi med amatörer kan det vi skapar inte räknas som konst - trots att det just nu dessutom är en stor trend att sätta upp föreställningar med just amatörer även inom den professionella scenkonsten. Detta visar sej också från (semi)politiskt håll, då vi har svårt att få kulturstöd för projekt som inkluderar både konstnärliga och pedagogiska aspekter medan en fejkad internatskola kan få stöd för att utforska någonting som vi redan kan.

Är jag egentligen bara gnällig och sur för att jag får avslag på nästan alla mina ansökningar om kulturstöd? Är det fortfarande avslaget på min ansökan om lärarlegitimation som ligger och skaver? Svar: ja. Jag är sur och gnällig över de här sakerna - för att de visar att min kompetens inte tas på allvar. Min och alla andra kulturämneslärares. När vi inte kan definiera oss i dikotomin konstnär - lärare antas vi vara varken eller, men sanningen är att vi är både och. Det är det som gör oss unika. Det är det som gör oss superkompetenta.

Sisters Academy och Danslust har påmint mej om att det inte räcker att vara kreativ och ha kunskap om konstnärligt undersökande, för att undervisa i kulturämnen. Eleverna kan inte delta eller hänga med i en kreativ process om en inte vet hur en ska engagera dem. Men det räcker inte heller att bara ha lärarkompetensen och sätta sej in i ett skriftligt material, hur väl det än beskriver såväl syfte som teknik. Hur ska en kunna handleda eleverna och hjälpa dem att utvecklas om en inte själv har fördjupad förståelse för det kunskapsområde lärandet rör sej i? Nej, det är helt enkelt nödvändigt att besitta båda kompetenserna. Därför måste vi bli tagna på allvar både som lärare och som konstnärer.

Elin Waileth och jag när vi undervisar/skapar tillsammans med elever.
Foto: Kasturi Mukherjee

--------------------

*Dubbeltydigheten som finns på engelska går förlorad i den svenska översättningen. På engelska används begreppet research både om vetenskapligt och konstnärligt arbete.

Kunna, veta, vara bra eller känna sej bekväm

Förvånansvärt ofta får jag frågan: “Kan du dansa?” Jag blir alltid lika förbryllad och vet inte riktigt vad jag ska svara. Anledningen är att olika personer menar så olika saker med både “kan” och “dansa”. Innan jag försöker besvara frågan behöver jag alltså ställa två motfrågor: Vad betyder kunna för dej? Och vad betyder dansa?

För ett tag sedan, när vi reflekterade efter en övning på Moderna Dansstudion, sa en av deltagarna att hon under övningen kände att hon VISSTE vad dans var. Att höra det var något av en aha-upplevelse för mej. Att veta betyder någonting helt annat än att kunna. Kunnande handlar alltid i någon mån om prestation, att leva upp till eller åtminstone närma sej ett ideal, att utföra någonting på ett sätt som någon annan godkänner. Vetande, däremot, kan aldrig bedömas av någon annan. Bara jag kan veta vad dans är i den här kroppen som är jag. Att veta vad dans är innebär konstnärlig auktoritet. Mästaren vet, lärlingen kan.

Relaterat till kunnande är att “vara bra” på någonting. När människor hör vad jag jobbar med drar de ofta den inte helt långsökta slutsatsen: “Då är du väl jättebra på att dansa?” Ännu en gång måste jag svara: jag vet inte. Är jag det? Det beror på vad en tycker är jättebra - och vad en tycker är dans. Jag tycker själv inte att jag är jättebra på att dansa. Jag är inte så intresserad av att vara det heller. Vad jag hellre vill vara är bekväm. I vissa sammanhang - i vissa rum, grupper, situationer eller genrer - känner jag mej bekväm med att dansa. Det har inte nödvändigtvis att göra med hur bra jag är. Jag är till exempel inte jättebra på balett, men jag är förtrogen med genren och känner mej därför bekväm med att undervisa den. Ju mer jag kan göra kroppen till mitt primära trygga rum desto mer bekväm kommer jag känna mej med att dansa i fler och fler sammanhang. Det är det som är mitt mål: att bli så trygg i mej själv att jag känner mej bekväm i att dansa (eller sjunga) var som helst, när som helst och tillsammans med vilka som helst. Det handlar om tillit till mej själv och det kan nås på många olika sätt. Mer om det kommer kanske i ett senare inlägg.

Disciplin

Från arbetarbladet.se

Det krävs disciplin för att lära sej dansa, det verkar de flesta vara överens om, men vad menar vi egentligen med det? Många förväxlar disciplin med lydnad. "Det är bara i det militära och på balettskolorna som det finns någon disciplin kvar idag", säger någon och tänker på att stå i givakt och veta sin plats i hierarkin.

För mej är disciplin och lydnad helt olika saker, även om de utifrån sett ibland kan likna varandra. Lydnad innebär att göra som en blir tillsagd medan disciplin handlar om att fokusera. En kan säga att lydnad bygger på yttre motivation (straff och belöningar) medan disciplin bygger på inre motivation (att lära sej och göra framsteg är belöning i sej).

Från 5minutesformom.com

Ta det här med att komma i tid till lektionen, till exempel. Om jag kommer i tid för att jag är rädd att undervisaren ska bli arg eller inte låta mej vara med annars är det lydnad. Om jag däremot kommer i tid för att jag vet att annars missar jag viktiga delar av lektionen och kommer med största sannolikhet vara okoncentrerad och splittrad hela klassen är det disciplin. Likadant med en rad andra exempel. Om jag lyssnar på undervisaren för att hen ska tycka jag är duktig är det lydnad, men om jag lyssnar för att jag är noga med att snappa upp viktig information om övningen vi gör är det disciplin. Om jag övar hemma för att undervisaren (eller någon annan) tvingar mej är det lydnad, men om jag gör det för att jag verkligen vill sätta koreografin/komma ihåg övningen/förstå/utvecklas är det disciplin. Och så vidare.

Det krävs disciplin för att lära sej dansa. Det krävs att en fokuserar både på sina mål och på vad som händer här och nu. Det krävs att en inte låter sej distraheras och att en är beredd och motiverad att lägga ner tid utanför lektionstiden. Det krävs en stark inre motivation. Däremot finns inget som säger att en behöver stå i raka led och göra exakt som en blir tillsagd.

Från martinsoorjoo.com

Utveckling utan klasser

I söndags hade jag ett dansframträdande. Efteråt sa min bästa vän till mej: "Jag har inte fattat att du har tagit klasser på sistone." Jag svarade att det har jag inte. Jag vet inte när jag tog klass senast. Regelbundna klasser har jag inte tagit på åtminstone... ett år? Förmodligen mer. Min bästa vän sa: "Men du har utvecklats!"

Det här fick mej att tänka på vilken hysteri som råder kring att ta klasser. Att befinna sej på en plats där en inte kan ta klass eller att inte ha tid eller ork eller vilken anledning det nu kan finnas att inte kunna gå och dansa. Folk får lätt panik, eftersom de missar träning och därmed kommer bli sämre dansare. Men nu har jag alltså gått i över ett år utan klasser och ändå inte bara blivit kvar på samma ställe som tidigare utan till och med utvecklats. Hur kan det vara möjligt?

Jag har inte varit helt borta från dansen. Tvärtom har jag sysslat mycket med dans. Elin och jag har improviserat mycket tillsammans, diskuterat vad som är viktigt i vår undervisning, vad som är dansens kärna och hur vi ska utforma vår verksamhet. Och så har vi hållit klasser förstås, ett par gånger i veckan. På våra klasser jobbar vi framför allt med improvisation och kroppsmedvetenhet. Våra teman sedan årsskiftet har kretsat kring att ha kroppen som sitt primära trygga rum och att kunna dansa solo och dela med sej av sin dans utan prestation.

Det som har hänt är att jag har släppt taget om min prestationsångest och kommit allt längre ifrån utifrån pålagda ideal om rätt och fel, bra och dåligt i dansen. Jag har hittat min egen dans, min egen motivation, det som dansar mej och jag har blivit medveten om att jag behöver börja varje session med att hitta dit. Germaine Acogny skulle kalla det för your happy place men jag skulle hellre benämna det som min trygga plats eller mitt trygga läge, min inre puls och min egen melodi. Att dansa inifrån och ut snarare än utifrån och in. Och den här utvecklingen syns alltså. Jag har blivit en bättre dansare.

Genom den enkla kommentaren från min bästa vän bekräftades känslan jag haft av att det i dansvärlden finns en övertro på att ta klasser. Det läggs alldeles för stort fokus på att gå för de bästa undervisarna och få så många korrigeringar som möjligt. Att hitta sin egen dans och sin egen motivation är så mycket viktigare än att ha en auktoritet som tjatar på en dagarna i ända. Att gå på klass men inte riktigt vara där känslomässigt och mentalt är meningslöst. Att gå på klass när en egentligen är alldeles för trött (efter för många klasser) fyller ingen annan funktion än att trötta ut en ännu mer.

Min uppmaning idag är att släppa tron på auktoriteter och tanken på att om jag bara får rätt korrigeringar kommer jag bli den perfekta dansaren och istället omfamna tron på dej själv som en konstnärlig auktoritet. När du minns varför du dansar kommer din dans att bli perfekt för dej.

Entreprenöriellt lärande = estetiska lärprocesser

För ett par år sedan var estetiska lärprocesser ett innebegrepp, som verkade diskuteras i alla möjliga sammanhang, men numer hör jag det ganska sällan. Istället har ett annat begrepp hamnat på allas läppar: entreprenöriellt lärande. Första gången jag träffade på det var när jag gjorde vfu på JB-gymnasiet. Då användes fortfarande termen problembaserat lärande i större utsträckning, men entreprenöriellt lärande var på ingång. Bland annat fick jag boken Så tänds eldsjälar, som handlar om just detta.

Så som jag upplevde arbetssättet på JB-gymnasiet gillade jag det verkligen. Eleverna arbetade väldigt självständigt, utgick från dåvarande kursplanernas mål och utformade själva projekt, som de genomförde på riktigt i grupper. De tog kontakt med företag, myndigheter och andra organisationer, institutioner och personer utanför skolan. Efter genomfört arbete utvärderade och bedömde de det tillsammans med en eller flera lärare. I början av utbildningen fick de ganska mycket handledning, för att lära sej arbetssättet. Sedan släpptes de mer och mer fria, för att under tredje året i princip vara helt självgående. Projekten var nästan alltid ämnesöverskridande och flera lärare arbetade tillsammans med eleverna i långa arbetspass. Det är mer eller mindre precis så jag tycker skolan borde fungera. 

Arbetssättet är alltså toppen, men hur är det med benämningen? Entreprenöriellt lärande. Förutom att det är en riktig tungvrickare säger det mer om vår tid än om processen och lärandet i sej. I Lgr11 kan man läsa följande:

"En viktig uppgift för skolan är att ge överblick och sammanhang. Skolan ska stimulera elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende samt vilja till att pröva egna idéer och lösa problem. Eleverna ska få möjlighet att ta initiativ och ansvar samt utveckla förmåga att arbeta såväl självständigt som tillsammans med andra. Skolan ska därmed bidra till att eleverna utvecklar ett förhållningssätt som främjar entreprenörskap."

Eh... ursäkta mej, men man hade kunnat behålla texten precis som den är och bara byta ut det sista ordet mot konstnärskap. Eller vetenskap för den delen. Ordet entreprenörskap berättar alltså enbart vad som anses viktigt i just det här samhället i just den här tiden. På en annan plats eller vid en annan tidpunkt hade kanske konstnärlighet eller vetenskapande ansetts viktigare. Efter att nyligen ha startat ett företag och försökt etablera mej i en stad där jag är okänd kan jag säga att processen är mycket lik den konstnärliga. Det handlar, precis som läroplanen säger, om att ta initiativ, lösa problem, lita på sej själv och pröva sina idéer. Och detsamma gäller naturligtvis den vetenskapliga processen, som kallas forskning.

Skolverket definierar entreprenöriellt lärande så här:

"Entreprenöriellt lärande innebär att utveckla och stimulera generella kompetenser som att ta initiativ, ansvar och omsätta idéer till handling. Det handlar om att utveckla nyfikenhet, självtillit, kreativitet och mod att ta risker. Det entreprenöriella lärandet främjar också kompetens att fatta beslut, kommunicera och samarbeta." [länk]

Jag vill bara säga som min kollega, som är musiklärare sa när hennes arbetsgivare ville skicka henne på kurs i entreprenöriellt lärande: "Jag kan redan detta. Jag jobbar med det varje dag."

Tänkande dansare

Den här veckan undervisar David Zambrano sin teknik Flying low på dagliga träningen på Danscentrum Syd. Första klassen idag var mycket utmanande - inte för att det var en massa komplicerat rörelsematerial, utan för att David var så noggrann. På hela lektionen (90 min) gjorde vi bara fyra olika övningar, som dessutom egentligen var olika versioner av samma sak, att ta sej ner till och upp från golvet. Kanske återkommer jag senare till berätta mer om själva tekniken. Nu ville jag egentligen berätta om något annat, nämligen en korrigering som jag fick.

Om man gör en väldigt grov indelning av lärstilar* inom dans finns det två kategorier: de som tänker och de som gör. Den senare kategorin testar rörelsen och måste "känna den" för att lära sej medan den förra kategorin tittar, analyserar och går igenom långsamt. Det är det gänget jag tillhör. Jag vet inte om det är så att den görande typen är vanligare bland de som undervisar dans eller om jag bara lägger märke till det när jag skiljer mej från mina lärare, men jag tycker i alla fall att jag väldigt ofta har fått kommentaren: "Tänk inte så mycket! Gör bara!" Jag har aldrig fattat vad det betyder. Det funkar inte så för mej! Om jag inte tänker kommer jag inte förstå rörelsen, utan bara flaxa runt. Det är åtminstone så jag själv upplever det.

Idag fick jag ett mycket bättre förslag från David Zambrano: "Next time you say: 'I have to think really hard...' - bring your intelligence into your body! That's why you're a dancer." För mej är det en helt annan sak än att säga: "Tänk inte!" När någon säger det känns det som om de säger: "Sluta larva dej!" Som om mitt tänkande skulle vara något trams jag höll på med och som hindrar mej från att dansa. Jag har ofta fått en känsla av att om jag bara kunde stänga av huvudet skulle jag bli en bättre dansare. När jag nu istället fick höra: "Rikta din intelligens in i kroppen!" kände jag mej stärkt. Det jag hörde David säga var: 1) Du är intelligent. 2) Du kan kontrollera din intelligens och använda den fysiskt istället för att fastna i huvudet. 3) Eftersom du har den förmågan är du en dansare.

Helt utan att berömma eller släta över någonting ingav han hos mej känslan att jag kan. Ja, faktiskt, jag kan.

*Läs om min skepsis mot begreppet lärstilar här.

Fler anledningar att dansa

Varför är det bra att dansa? Den frågan fick jag för ett tag sedan och den är både lätt och svår att svara på. Dans kan ju vara bra på så många olika sätt! Samtidigt är det inte alltid jättebra att dansa, beroende på hur, hur mycket och i vilken miljö man gör det. Dans är alltså inte automatiskt positivt, men i det här inlägget ska jag ändå fokusera på de positiva aspekterna. Den som vill läsa om dansens negativa sidor kan hitta ett och annat i bloggarkivet i högerspalten. Nedan kan läsas vad som händer i bästa fall.

Fysiskt och kinestetiskt

Dans påverkar naturligtvis kroppen. Inte bara blir man stark och smidig, utan utvecklar också en medvetenhet om kroppen, hur man rör sej och hur man hanterar sin lekamen. Koordination, i alla ordets betydelser, tränas. Många dansformer innehåller beröring, som stimulerar känseln. Den kinestetiska intelligensen stimuleras.

Rumsligt

Genom att medvetet jobba med riktningar, nivåer, formationer utvecklar dansen den spatiala intelligensen, det vill säga rumsuppfattningen.

Socialt

Dans är allt som oftast en social företeelse. Allra tydligast är det i olika typer av sällskapsdans, men även scenisk dans och motionsdans tränas i grupp. När vi dansar tillsammans kan vi hoppa över kallpratet och lära känna varandra på ett annat plan. Så tränar dansen den interpersonella intelligensen.

Emotionellt

Alla konstformer och inte minst dans arbetar med starka känslor. Jag upplever själv att jag blivit bekväm med alla mina olika känslor tack vare att jag har utforskat dem i det trygga sammanhang som dansen utgör för mej. Ingen känsla jag upplever i min vardag är ny, utan redan bearbetad. Det finns också forskning som visat att dansterapi kan ge goda resultat för stressade och utarbetade personer. Genom dansen kan vi förstå våra känslor och därmed oss själva. Dansen utvecklar alltså också den intrapersonella intelligensen.

Kreativt

Att skapa dans och annan konst tränar och utvecklar vår kreativitet och vårt sätt att lösa problem. Vi blir mer benägna att tänka utanför lådan och ta till oss nya idéer.

Musikaliskt

I dansen upplever vi musik med kroppen, vilket ger en annan förståelse än att enbart lyssna. Vi lär oss känna puls, rytm och melodi. Den musikaliska intelligensen utvecklas.

Kulturellt

Dans är ett kulturellt uttryck och genom att utöva det kan vi förstå vår egen och andra kulturer, både samtida och historiskt. Dansen är en del av vårt kulturarv.

Och så är det ju roligt också! Icke att förglömma.

Läs också:

Tre anledningar till att jag dansar

Varför dansa balett som vuxen?

Tolv myter om dansträning

1. Man måste vara ung. Det här har vi pratat om förut. Med risk för att verka tjatig säger jag nu en gång till: Dans är inte bara för unga. Dans är för alla. Läs mer under etiketten ålder.
2. Man måste vara vig. Nej, det måste man inte. Däremot är chansen stor att man blir ganska vig, eftersom dansträning innehåller mycket rörlighetsträning. Läs mer under etiketten rörlighet.
3. Man måste vara smal. Än en gång: NEJ. Man måste inte vara smal. Det finns ett smalideal i dansvärlden (precis som i världen utanför), men det finns absolut ingenting som hindrar att vem som helst oavsett vikt och kroppsstorlek dansar och njuter av att göra det. Läs mer under etiketten smalhets.
4. Man måste ha bra koordination. Alltså, om man skulle ha alla de egenskaper, som vi tränar i dansen, skulle man ju inte behöva träna. Precis som rörligheten förbättras koordinationen för de flesta genom dansträningen.
5. Man måste ha taktkänsla. Hm, det här med ”taktkänsla” är ett kapitel för sej. Det finns många olika typer av musikalitet och alla kan de tränas genom dans. Vissa har verkligen en känsla för musiken. Den sitter tydligen i höger hjärnhalva. Den gör att de kan dansa med musiken, följa den och leka med den utan att kunna någon som helst musikteori. Faktiskt har folk med en sådan känsla i många fall snarare extra svårt att förstå teorin. Sen finns de, som är precis tvärtom. De måste räkna varje taktslag, för att ha någon som helst aning om var de är i musiken. Å andra sidan har de lätt för att strukturera och dela in musiken. Mer detaljer och mindre helhet, alltså. Den förmågan sitter i vänster hjärnhalva. Och så finns förstås en skala däremellan. Dessutom lyssnar vissa mest på pulsen, andra på rytmen, ytterligare andra på melodin och några lyssnar bara på den eventuella texten. En del verkar inte lyssna på musiken alls, men de kan dansa ändå.
6. Man måste börja när man är pytteliten. Ännu ett ämne som varit uppe flera gånger här på bloggen. Jag har aldrig riktigt förstått det påståendet. Det verkar halvt i mina öron och borde följas av: ”…för annars…” Ja, annars vadå? Nä, låt oss stryka det här påståendet helt och hållet. Sanningen är att man kan börja precis när som helst i livet. Beroende på när man börjar kommer man ha lite olika fysiska, mentala och emotionella förutsättningar, men det betyder inte att det är för sent (det kan möjligen vara för tidigt, men låt mej återkomma till det vid ett senare tillfälle). Man kan till och med bli professionell dansare, även om man börjar sent – om man vill det. Läs mer under etiketten ålder.
7. Dans är en tjejgrej. Hörde ni inte? Dans är för alla oavsett allt. Det spelar ingen roll vad man har för biologiskt eller socialt kön eller vad man identifierar sej som. I dansen kan alla få tillgång till en massa olika sidor hos sej själva. Läs mer under etiketten genus.
8. Alla killar som dansar är bögar. Inte sant! Jag känner och har känt många killar/män som dansar. Vissa av dem tänder på på killar, men många tänder på tjejer. Jag skulle kunna sträcka mej till att gå med på att bögar är överrepresenterade i dansvärlden jämfört med resten av samhället, men det är inte så att alla manliga dansare är homosexuella. Inte ens de flesta. Inte ens hälften (av de jag har träffat). Den eventuella överrepresentationen tror jag kan ha flera orsaker. Låt mej återkomma till det vid ett senare tillfälle.
9. Man blir bög av att dansa. Men kom igen. Att man lär sej att hantera sin kropp och får tillgång till sina känslor förändrar inte ens sexuella läggning. Det gör inte det. Punkt.
10. Dansträning innebär ingen egentlig fysisk träning. Jo, det är det. Vi tränar rörlighet, styrka, koordination och teknik varje lektion. Vid vissa tillfällen och framför allt i vissa genrer tränar vi också kondition/uthållighet. Man blir starkare, rörligare, bättre koordinerad, bättre placerad (hållning) och mer medveten om kroppen hela tiden. Och man svettas. Ordentligt.
11. Man bara hoppar runt lite. Eh… nej. Dansträning är (i bästa fall) strukturerad och välplanerad. Varje övning har ett syfte och ett eller flera mål. Ibland hoppar vi omkring, för att till exempel öva hopp eller kanske rumsuppfattning.
12. Man bara leker. Vadå ”bara”? Det händer att vi leker. Personligen tycker jag vi ska leka så mycket som möjligt. Att leka är att skapa. Att skapa är att leka. Och till syvende og sist är det skapande vi håller på med. I leken sker dessutom en massa lärande utan att det känns jobbigt eller prestigefullt. Kanske känns inte alltid teknikträningen så himla lekfull, men mitt mål är att också den delen av lektionen ska vara lustfylld. MEN en viktig skillnad är att vi inte samlas i ett rum och leker fritt. Det finns alltid ramar (syfte och mål) och vi leker framför allt fysiskt. Ibland leker vi kanske en viss genre. Ibland leker vi något annat. Läs mer under etiketten lek.

Tankar från Radical Contact, del 4: Verklig tillit

Under Radical Contact deltog jag bland annat i ett utomhuslab med titeln Perceive and act on it. Fokus var att uppleva omgivningen med olika sinnen, hörsel, syn och känsel, och låta de upplevelserna leda till dans, först solo och sedan i kontakt. Labbet påminde mej om varför jag ville åka till Radical Contact från början. Där upplevde jag äkta trygghet och tillit. Då behövs egentligen inga förhandlingar och formella ramar för att skapa ett tryggt rum. I labbet jobbade vi visserligen mycket med tillitsövningar och kanske kan eller vill man inte använda varje jamintroduktion till det, för att skapa ett tryggt jam. Kanske vill man hellre träna teknik eller bli ordentligt varm eller något annat, men jag tänker mej att vi alla har ansvar för att skapa den trygga atmosfären ändå. Hur gör vi då det? Jo, genom att lyssna. Att lyssna med kroppen är inte lätt. Det är något man måste öva på för att behärska, men jag tror att alla eller åtminstone de flesta kan lära sej det.

Om jag går in i ett jam med inställningen att jag ska sätta gränser och försvara dem kommer hela mitt fokus vara på mej själv. Visst är det viktigt att ta ansvar för sej själv, men om jag är helt koncentrerad på mej kommer jag ha mycket svårare att upptäcka och respektera de andra dansarnas viljor, önskningar och gränser. Kommunikationen kommer förmodligen fungera ganska dåligt.

Om jag däremot går in i jammet med öppet sinne och öppna sinnen kommer jag, kanske utan att ens tänka på det, respektera de andras gränser. Om vår kommunikation fungerar kommer risken att något oönskat händer vara liten. Med fokus utåt snarare än inåt ökar chanserna för en god kommunikation avsevärt. Om båda lyssnar kommer dansen leda oss dit vi ska.

För många esteter?

Först orkade jag inte kommentera Tomas Tobés (m) uttalande om att för många elever väljer programmet för estetik och att platserna borde begränsas. (SvD, LN) Det är så dumt så jag inte vet i vilken ände jag ska börja. När sedan muf gick ut och kritiserade moderpartiet för deras korkade förslag tänkte jag: Skönt. Då behöver inte jag göra det. Men muf:s kritik grundar sej enbart i idéen om total valfrihet och innebär ingen djupare analys av vad programmet för estetik och humaniora syftar till eller skapar för typ av medborgare. Nä, då är läraren Linus Widners inlägg i debatten betydligt mer nyanserat. Bland annat påpekar han att inte alla estetelever blir professionella konstutövare, men att det de lärt sej på gymnasiet kommer till nytta ändå:

"Vad de [eleverna] än har valt att arbeta med i framtiden har de en sak gemensamt: alla har gått ut i världen stärkta i vilka de är och vad de vill. De har tillskansat sig erfarenheten att möta människor av alla bakgrunder, att själva driva projekt och vända motgång till framgång."

Widner avslutar med att kommentera det faktum att personer, som lärt sej ett konstnärligt förhållningssätt, blir normbrytande och kritiskt tänkande:

"Estetiska programmet sitter inte fint. Vi lär våra elever att se på saker ur alla vinklar. Är det därför vi ska marginaliseras?"

Detta talade också koreografen Efva Lilja om i sitt föredrag Förstår du vad jag inte säger? på lärardagarna, där hon också själv bröt mot normerna för hur ett föredrag ska gå till. Föredraget finns på Lärarkanalens hemsida.

Varför dansa balett som vuxen?

Från brittanypollack.blogspot.com

1. Det är roligt.
2. Fysisk träning stärker både skelett och muskler.
3. I baletten jobbar man metodiskt igenom hela kroppen med kontroll och noggrannhet. Läraren tittar också hela tiden och korrigerar eventuella misstag. Risken för skador på grund av felaktig teknik eller dålig hantering av kroppen är alltså betydligt mindre än på ett gympass eller liknande gruppträning.
4. Stort fokus ligger på det som i danssammanhang kallas placering, vilket är detsamma som icke-dansare kallar hållning. Baletträning ger alltså en fin och hälsosam hållning.
5. Man tränar inte bara de stora muskelgrupperna, som man ofta gör på gym eller gympa. I balett måste man hitta och lära sej kontrollera de små, stabiliserande musklerna runt knän och fotleder, djupt liggande rotationsmuskler och alla de nyanser som gör armar och fötter uttrycksfulla.
6. Som barn undersöker och utforskar vi kroppens möjligheter hela tiden i leken. Att börja dansa som vuxen innebär en ny chans att lära känna kroppen, ta kontroll över den, njuta av den och upptäcka hur man kan använda den.
7. Man får fysisk, musikalisk och konstnärlig träning på samma gång.
8. Balettens rörelsespråk är vackert och harmoniskt med långa, mjuka linjer. När man dansar balett får göra vackra rörelser och därigenom uppleva sej själv som vacker.
9. Man får chans att leva ut alla sina gamla prins/ess/drömmar.
10. Musiken är dramatisk och inspirerande.
11. Om man tycker att miljön på gymmet är lite för bufflig, frustande och slamrig och att den på yogacentret är lite för eterisk, blundande och fylld av rökelse är danssalen en perfekt träningslokal, liksom mitt emellan. Där finns både lugn disciplin och energifull glädje.

Improvisationsundervisning

Att undervisa i improvisation är en av de roligaste och mest spännande delarna av mitt jobb. Dock kan det vara ganska klurigt att komma på bra improövningar och att planera en hel lektion, så den blir givande för eleverna. Så här brukar jag tänka:

1. Uppvärmning. En simpel improvisationsövning, som inte måste hänga ihop med kommande övningar, men som kan göra det. En bra uppvärmning bör fokusera på rummet och kroppen och inte vara för komplicerad. Till exempel kan man gå huller om buller i rummet eller låta olika kroppsdelar leda.

2. Uppgift. En improvisationsövning innebär alltid att eleverna får en uppgift att lösa. Uppgiften bör vara väl avgränsad (ju mindre erfarna elever desto stramare ramar) och gå snabbt och lätt att förklara. Att snärja in sej i långa förklaringar är en fälla, som det är lätt att hamna i, särskilt om eleverna börjar ställa frågor. Jag försöker svara på så få frågor som möjligt. Oftast handlar frågorna om vad man får och inte får göra under improvisationen. Då säger jag: "Det här, som jag har sagt, är reglerna. Allt annat är tillåtet."

Så hur hittar man på själva uppgiften? Det viktigaste är att bestämma syfte och mål med övningen. Vad vill jag att de ska lära sej och varför? Vad är det långsiktiga målet och vad är det kortsiktiga? Syfte och mål är A och O, när man hittar på övningar. Sedan måste man tänka på vilken grupp man har. Hur gamla är de? Hur vana är de att improvisera? Vilken teknisk nivå de är på är sällan intressant. Det är improvisationsvanan som avgör nivån i det här fallet. Ju lägre nivå eleverna är på desto stramare måste ramarna vara. Jag tänker alltså i följande ordning:

1. Syfte
2. Nivå
3. Ålder
4. Mål
5. Vad är den maximala begränsningen jag kan göra?
6. Vad är den minimala begränsningen jag kan göra?

3. Fler uppgifter på samma tema. Det kan vara utbyggnader av den första uppgiften eller nya med samma syfte. Man bör börja med den enklaste (=mest begränsade) uppgiften och successivt gå mot mer avancerade (=mindre avgränsade).

4. Reflektion. Jag brukar samla eleverna på slutet och prata om vad vi har gjort. Det gör jag, eftersom improvisation ofta upplevs som flummigt. Vi pratar inte så mycket om hur det kändes, utan mer om vilka improvisationstekniker vi har jobbat med. Syftet är att konkretisera och sätta ord på det vi gör i improvisation. Vi kan också prata om vad vi har för nytta av de övningar vi har gjort.

Läs också:

Det är inget fel på att härma

Vill du att barnen ska improvisera eller härma dej när du improviserar?

Att dansa en tanke - när eleverna beskriver rörelser

Idag kom mina elever och jag lite oförhappandes in på Labans teorier om rörelsekvalitet. Enligt Laban finns det åtta rörelsekvaliteter, som bestäms av hur man använder rum, tid och kraft. Kvaliteterna har inga namn, men Laban jämför dem med olika typer av rörelser, som att flyta, trycka eller slå. På lektionen idag improviserade eleverna två av kvaliteterna och försökte sedan hitta egna sätt att beskriva dem - och de var betydligt mer poetiska än Laban

Den kvalitet, som Laban jämför med att snärta, tyckte eleverna kändes som att forsa, virvla eller blåsa. Och än mer fantastiskt beskrev de den motsatta kvaliteten, som Laban beskriver som att trycka.

"Jag kände mej som en väldigt målmedveten människa."
"Det känns lite som en robot. Allt är så här rakt."

Efter att ha begrundat detta en stund kom nästa insikt:

"Det är som en glaciär! Långsamt, men starkt och med en tydlig riktning."
"Eller som en tanke! Som en riktigt bra idé..."

Återigen blir jag så där grymt imponerad av mina elever. Om någon av er läser det här hoppas jag innerligt att ni inte tar illa upp av att jag citerar er. Jag gör det för att ni säger så fantastiskt smarta grejer. I fortsättningen ska jag alltid tänka på den lätta, snabba, indirekta kvaliteten som en fors och den tunga, långsamma, direkta kvaliteten som en glaciär eller en tanke. Det stämmer ju så helt perfekt.

Det man ger med ena handen tar man tillbaka med den andra

För ett par veckor sedan rapporterade Statens Kulturråd att satsningen Skapande skola ger fina resultat. Satsningen har pågått sedan 2008 och innebär att elever i grundskolans senare del får ta del av professionell kultur (genom till exempel föreställningar, konserter och utställningar) och skapa tillsammans med kulturarbetare (till exempel dansare, skådespelare, musiker och bildkonstnärer). Den utvärdering som gjordes nyligen visar att eleverna som deltar i kulturprojekten får nya kunskaper (dock oklart vilka), nya redskap för att förstå världen samt bättre självförtroende. Inte så dumt, eller hur?

"Barns och ungas rätt till kultur är prioriterat i regeringens kulturpolitik," säger Kulturrådets generaldirektör Kennet Johansson. "Av Kulturrådets samlade bidrag går närmare en tredjedel till verksamhet för barn och unga. Att tidigt introduceras till kulturens värld berikar livet och gör att man kan bli en aktiv samhällsmedborgare." Det är sant, det han säger. 30% av Kulturrådets bidrag går till barn- och ungdomsprojekt och det är naturligtvis positivt. Det är också ganska förvånande med tanke på hur sällan den borgerliga regeringen annars talar om vikten av ett rikt kulturliv. Men så är det inte heller riktigt så bra som det låter. Det man ger med ena handen tar man tillbaka med den andra. Imorse diskuterade integrationsminister Erik Ullenhag och vänsterpartisten Ann-Margarethe Liv hur man skulle få bukt med utflyttningen från Stockholmsförorten Rinkeby. Medan Ullenhag argumenterade för skattelättnader för företag, som etablerar sej i Rinkeby och "skapar jobb" där påpekade Liv, som själv bor i Rinkeby, att utflyttningen snarare beror på avsaknaden av kulturliv än bristen på jobb. Innan den borgerliga alliansen kom till makten och började sälja ut Rinkeby centrum fanns där, enligt Liv, ett fint bibliotek, bra skolor och ett rikt kulturliv. Ingenting av detta finns längre kvar efter utförsäljningarna och hela Rinkeby centrum håller nu på att dö ut.

Samtidigt som man ålägger Kulturrådet att satsa på barn och ungdomar avskaffar man alltså möjligheterna för samma barn, ungdomar och deras föräldrar att ta del av kulturyttringar i sitt närområde. Visst är det jättebra att få tillfälliga besök av kulturarbetare i skolan, men besöken är just tillfälliga. Jag har aldrig hört talas om någon skola (det kan dock finnas), som har använt Skapande skola-pengar till att anställa en kulturarbetare eller pedagog/lärare i något konstnärligt ämne. Biblioteket, däremot, finns där alltid, om det nu finns över huvud taget. Och det finns där för alla, inte bara för skolelever. Även om det är viktigt att introduceras tidigt har också vuxna en längtan efter kulturupplevelser och möjligheter att vara kreativa. Att skapa rum för skapande som alltid finns där - för alla - skulle därför vara den viktigaste satsningen man skulle kunna göra. Kanske skulle då också vuxna människor få nya kunskaper, nya redskap för att förstå världen och bättre självförtroende och därmed bli aktiva samhällsmedborgare.

Kulturrådets rapport finns att läsa här. Radiodebatten finns att lyssna på här.

Fotnot: Det här inlägget syftar inte till att dissa borgarna och lyfta fram vänstern, utan till att ännu en gång påpeka vikten av kultur i samhället. I debatten mellan Ullenhag och Liv, som jag delvis återger ovan, valde dock Ullenhag att helt ignorera Livs påpekanden om kulturlivet. Istället fortsatte han att tala om skattelättnader och arbetstillfällen, som verkar vara regeringens mantra.

Lek = skapande = lek

Det är mycket som har handlat om lek på sistone, i alla fall runt omkring mej. Idag läste jag Pedagogiska Magasinets tema om lek på fullaste allvar och tänk - det hade nästan lika gärna kunnat handla om dans eller andra konstnärliga kunskapsområden. Flera av artiklarna (1, 2, 3, 4, 5, 6) handlar om varför barn leker och vad som händer när de gör det. Barnen utforskar och gestaltar, de hittar på fiktiva miljöer - ibland hela världar - de använder kroppen, de testar olika identiteter och roller, de interagerar med andra och lär sej kommunicera. Kort sagt: de gör allt det som vi brukar framhålla angående konstnärligt skapande i (och utanför) skolan. De två barn, som har fått uttala sej, svarar dessutom exakt likadant på frågan om varför de leker som de skulle gjort på frågan om varför de dansar: "Därför att det är kul!"

Betyder det i så fall att vi kan skippa allt skapande tjafs i skolan?  Barnen fixar ju tydligen ändå det där själva i sin lek. Svaret är nej. Artiklarna i PM framhåller nämligen också hur viktigt det är med vuxna som stöttar leken, inte genom att försöka undervisa och lära barnen något, utan genom att observera och framför allt vara med och leka själva. De vuxna kan med sin erfarenhet och sitt utifrånperspektiv ge leken nya dimensioner och föra den vidare till nya tider och platser, dit barnen inte hittar själva. De vuxna kan och måste se lekens pedagogiska potential, men kan inte stå utanför och diktera, utan måste delta.

Hur jag ska ta fasta på det i min undervisning framöver vet jag inte än, men en sak ska jag komma ihåg: "Människor som inte kan leka blir trubbigare, tråkmånsar." (Birgitta Knutsdotter Olofsson, lekpedagog och forskare)

Man lär sej inte alltid i rätt ordning

Jag undervisar balett.
Foto: Angelica Spång

För ett tag sen läste jag Mao's Last Dancer, där Li Cunxin berättar om sin barndom i Kina, sin balettutbildning, sin karriär som dansare och sitt liv i väst efter att han hoppat av kommunismen. En scen i boken, som jag tycker är väldigt intressant, är när Cunxin kommer hem på sitt första nyårslov. Då har han varit på balettskolan (ett internat) i ett år. Han har plågats av sina stränga och ovarsamma lärare och han har stretchats och böjts på de mest overkliga sätt. I sina lärares ögon har hans kropp förberetts för en dansarkarriär. Men har han lärt sej dansa? Nej. För den 12-årige Cunxin har allt varit meningslöst och än mer förlorar utbildningen sin mening, när två av hans kompisar ber honom lära dem några danssteg. Till att börja med försöker Cunxin få dem att utföra några av de stretchövningar, som baletteleverna utsätts för dagligen. Det misslyckas totalt. Förutom att kompisarna är på tok för oviga och odisciplinerade för att utföra övningarna vill de ju dansa, inte bara lägga upp benen på fönsterkarmen. Cunxin lär dem då de enda "danssteg" han har lärt sej under året, nämligen de grundläggande balettpositionerna.

Anekdoten ovan påminner mej om de två talade språk jag har försökt lära mej utöver svenska och engelska. I skolan läste jag franska i sju år. Jag började i sexan och höll på tills jag tog studenten. Ändå kan jag inte tala franska. Andra året på gymnasiet var jag på en skolresa till Paris, där jag och mina kompisar var överlyckliga om vi lyckades fråga efter vägen till något ställe och förstå beskrivningen som vi fick. Några tyngre konversationer än så var inte att tänka på. Tyska, däremot, lärde jag mej på ett år. Jag läste aldrig tyska i skolan, utan lärde mej det när jag pluggade dans och danspedagogik i Tyskland. Det finns några väsentliga skillnader i mina fransk- och mina tyskkunskaper. På franska kan jag inte konversera över huvud taget, men jag vet en del om hur verb, substantiv och adjektiv böjs beroende på genus, tempus och antal. Den tyska grammatiken har jag inga större kunskaper i. Böjer jag ett ord korrekt beror det snarare på tur än på skicklighet. Men jag kan kommunicera. Jag kan göra mej förstådd och jag kan förstå vad andra säger till mej - och det är väl det språk handlar om?

Franska verbformer. Från annyb.blogg.se

Ifall kopplingen mellan mina två exempel inte är solklar kommer här en förklaring. När man läser språk i skolan är risken stor att man lägger alldeles för mycket energi på att lära sej grammatiken, att uttrycka sej korrekt. Detsamma gäller balett. Där fastnar man ofta i bara öva teknik (dansens motsvarighet till grammatik, kan man säga) och att aldrig dansa. Att kunna uttrycka sej korrekt är förstås viktigt, om man vill bli tagen på allvar. I början har man dock inte så stort intresse av det. Det är viktigare att kunna kommunicera, att uttrycka sina mest grundläggande behov, att få kontakt med andra människor. Det spelar ingen roll om det handlar om talat språk eller kroppsspråk. Så småningom kan man bli mer nyanserad, men jag tror att det är först när man kan uttrycka sej lite grann som man blir sugen på att lära sej mer. Att plugga massor av grammatik eller öva en massa teknik, när man inte vet vad man ska ha det till, är meningslöst. "Det här är ju inte dans," säger Cunxins kompisar till honom, när han visar dem vad han har lärt sej. På samma sätt hade jag kunnat säga: "Det här är ju inte franska," när vi rabblade verbens böjningsformer (om jag hade varit så smart).

Jag och Johanna Chemnitz kommunicerar med rörelse.
Foto: Christian Björklund

När vi lär oss någonting utifrån behov lär vi oss det förmodligen i en alldeles rörig ordning. Vi kanske lär oss något jätteavancerat innan vi kan grunderna. Så var det i alla fall för mej med tyskan. Jag tänkte aldrig på i vilken ordning det var logiskt att lära sej språket. Jag försökte hela tiden hitta sätt att uttrycka det jag behövde säga just nu. Vokabulären och grammatiken växte under tiden i lite olika riktningar och ibland utan samband. Jag kunde inte uttrycka mej korrekt, men jag kunde säga det jag behövde säga. Därefter väcktes en lust att lära mej att låta lite smartare. På samma sätt är det med dans. Kanske behöver vi först upptäcka att vi kan uttrycka oss och kommunicera med rörelse. Sen kanske vi blir sugna på att lära oss uttrycka oss mer nyanserat.

Meningsfullt lärande

Jag blev tipsad om den här videon av Öpedagogen. Susanne Kjällander, Fil dr i pedagogik, berättar om det "osynliga" lärande som pågår i skolan.



Det här korta klippet väcker en hel rad intressanta frågor:

1. Varför är lärandet osynligt? Är det för att det osynliggörs (ignoreras) av lärare? I Läroplanen för grundskolan, Lgr 11, står det uttryckligen att "eleverna ska få uppleva olika uttryck för kunskaper. De ska få pröva och utveckla olika uttrycksformer och uppleva känslor och stämningar." (s. 10) Det är ju precis det eleverna gör i Kjällanders exempel! De väljer noggrant en bild och en layout som ska matcha innehållet i presentationen, vilket visar att de har förstått precis vad det handlar om.
2. Varför läggs så stor vikt vid det verbala språket i skolan? Uppenbarligen uppfattar inte eleverna det alltid som det mest meningsfulla sättet att berätta och redovisa kunskaper. Är det egentligen en fråga om kontroll? Det talade eller skrivna ordet är konkret och direkt. Även om det kan vara öppet för tolkning är det oftast mindre öppet än en bild, en färg, en ton eller en rörelse. Handlar det om att det är svårare för läraren att bedöma om eleverna har gjort rätt eller fel? Och hur stängda är vi, om vi tänker så? Ingår det inte i vår profession att bedöma även det som är svårbedömt?
3. Hur kommer det sej att eleverna är mer benägna att samarbeta när de jobbar med en dator än när de jobbar med en bok? Finns det en skolkultur (representerad av boken) som främjar konkurrens och en fritidskultur (representerad av datorn) som främjar vänskap och sociala nätverk? Vad kan vi i så fall lära oss av det?

Hos någon annan väcker kanske klippet ännu fler eller helt andra frågor, men i vilket fall som helst borde Kjällanders 3 minuter räcka för att övertyga vem som helst om att det vore en bra idé att ge konst, media och icke-verbal kommunikation större plats i skolan.

Vad är jazz?

På söndag ska jag hålla i en utbildningsdag för cirkelledare i jazz.* Den första frågan vi ska försöka besvara är: Vad är jazz? Som en del av mina förberedelser har jag diskuterat frågan med min bästa vän, som är musiker. Vi har helt olika svar på frågan. När jag först ställde den tittade min bästa vän förbryllat på mej och sa med självklar röst: "En musikgenre." "Och om du skulle försöka vara lite mer specifik än så?" frågade jag. "Eh... det var svårt. Då måste jag nog göra lite mer research," svarade min vän, "om det inte räcker att säga att det är en utveckling av blues?" Nu är visserligen inte min vän jazzmusiker, men är det ändå inte märkligt? Hans svar påminner så väldigt mycket om de svar elever eller andra intresserade ofta får från dansare och danslärare/pedagoger, när de frågar om olika genrer. Även de genrer vi själva jobbar med har vi svårt att förklara på ett kort och koncist vis. Även om det är lättare att visa har vi inte alltid den möjligheten. Ibland måste vi förklara med ord. Förklaringen måste då vara både begriplig och beskrivande och så kort att lyssnaren orkar hänga med. Det är inte så ofta den potentiella nya danseleven, som står där med kurskatalogen i sin hand, vill ha en halvtimmes föreläsning om jazzens historia - och även om de får det är det inte säkert att de får någon bild av hur jazz ser ut eller känns i kroppen.

På lärarutbildningen hände det att vi diskuterade definitioner av genrer. Förslagen var många och vi kan modifiera våra beskrivningar hela tiden. Min senaste formulering om jazz låter så här:

Jazz är en dansgenre som uppkom i mötet mellan den västafrikanska dansen (och musiken) och den amerikanska industrialismen. Genren har utvecklats i USA under hela 1900-talet och hänger nära samman med populärmusikens utveckling. Ofta är den showig och extrovert. Jazzens ledord är crazy - sexy - cool.

Jag kan fortfarande slipa en del på den formuleringen.



Det är, som sagt, lättare att visa. Den här koreografin gjorde jag tillsammans med en elevgrupp under hösten 2010. Där kan skymtas inspiration från minstrel show, stepp, Karribien, Jerome Robbins, Bob Fosse, charleston, lindy hop och swing, Mattox, Simonson, Luigi, locking, breaking och waacking, lyrisk jazz, house och commercial jazz.


----------------------
*När jag skriver jazz menar jag dansgenren.

Det är inget fel på att härma

Någon har hittat till min blogg genom en väldigt intressant googlesökning: Varför härmar barn? Det korta svaret är: För att lära sej. Inom dans, liksom många andra kunskapsområden, används härmningen som en medvetet vald undervisningsmetod. I princip kan man säga att dansundervisning omfattar tre olika metoder: 1) Härmning; 2) improvisation; och 3) komposition. Den första metoden innebär oftast att läraren visar en kortare eller längre rörelsesekvens, som eleverna härmar. Målet är att eleverna ska lära sej sekvensen utantill och "göra den till sin egen", vilket betyder att det inte längre ska se ut som om de härmar någon annan utan har hittat på rörelserna själva. Metod nr 2 innebär för det mesta att eleverna får en uppgift av läraren, till exempel att gestalta en viss karaktär eller ett fenomen i naturen, som de sedan löser på sitt eget sätt i improvisation. Det innebär att de inte bestämmer i förväg vilka rörelser de ska göra, utan att de hittar på medan de dansar. Det är den avgörande skillnaden från metod nr 3, där eleverna också får en uppgift att lösa, men där de får en viss tid på sej att komponera och öva in ett litet stycke, som de sedan visar upp. Alla tre metoderna kan räknas som mästar-/lärlingmetoder.

Ofta anses det eftersträvansvärt att komma bort från härmningen. Den originella och ständigt kreativa konstnären verkar vara det stora idealet, både bland lärare och pedagoger i konstnärliga kunskapsområden och folk i allmänhet. Men det är inte så det funkar. Konstnärer härmar. Uppfinnare härmar. Forskare härmar. Vi gör det för att vi lär oss saker av det. Vi breddar vårt register genom att fördjupa oss i någon annans stil. Vi utvecklar vår teknik genom att försöka utföra något som någon annan kan. Vi får nya idéer genom att utforska andras. Härmning är en metod som använts av konstnärer i alla tider! Genom att härma flera olika lärare eller andra förebilder och sedan smälta samman och bearbeta våra kunskaper kan vi så småningom skapa något alldeles eget.

Härmning är alltså inget vi ska motarbeta. Tvärtom! Tillåt eleverna att fullständigt vältra sej i imitation. Uppmuntra dem att dra det till sin spets, att överdriva, att maximera, att karikera stilen/karaktären som de härmar! Det kommer leda till en massa nya, spännande infallsvinklar och idéer.

Läs också:
Ta skapandet på allvar i tidningen Förskolan
Originalitet
Vill du att barnen ska improvisera eller härma dej när du improviserar?