Att undervisa i improvisation är en av de roligaste och mest spännande delarna av mitt jobb. Dock kan det vara ganska klurigt att komma på bra improövningar och att planera en hel lektion, så den blir givande för eleverna. Så här brukar jag tänka:
1. Uppvärmning. En simpel improvisationsövning, som inte måste hänga ihop med kommande övningar, men som kan göra det. En bra uppvärmning bör fokusera på rummet och kroppen och inte vara för komplicerad. Till exempel kan man gå huller om buller i rummet eller låta olika kroppsdelar leda.
2. Uppgift. En improvisationsövning innebär alltid att eleverna får en uppgift att lösa. Uppgiften bör vara väl avgränsad (ju mindre erfarna elever desto stramare ramar) och gå snabbt och lätt att förklara. Att snärja in sej i långa förklaringar är en fälla, som det är lätt att hamna i, särskilt om eleverna börjar ställa frågor. Jag försöker svara på så få frågor som möjligt. Oftast handlar frågorna om vad man får och inte får göra under improvisationen. Då säger jag: "Det här, som jag har sagt, är reglerna. Allt annat är tillåtet."
Så hur hittar man på själva uppgiften? Det viktigaste är att bestämma syfte och mål med övningen. Vad vill jag att de ska lära sej och varför? Vad är det långsiktiga målet och vad är det kortsiktiga? Syfte och mål är A och O, när man hittar på övningar. Sedan måste man tänka på vilken grupp man har. Hur gamla är de? Hur vana är de att improvisera? Vilken teknisk nivå de är på är sällan intressant. Det är improvisationsvanan som avgör nivån i det här fallet. Ju lägre nivå eleverna är på desto stramare måste ramarna vara. Jag tänker alltså i följande ordning:
- Syfte
- Nivå
- Ålder
- Mål
- Vad är den maximala begränsningen jag kan göra?
- Vad är den minimala begränsningen jag kan göra?
3. Fler uppgifter på samma tema. Det kan vara utbyggnader av den första uppgiften eller nya med samma syfte. Man bör börja med den enklaste (=mest begränsade) uppgiften och successivt gå mot mer avancerade (=mindre avgränsade).
4. Reflektion. Jag brukar samla eleverna på slutet och prata om vad vi har gjort. Det gör jag, eftersom improvisation ofta upplevs som flummigt. Vi pratar inte så mycket om hur det kändes, utan mer om vilka improvisationstekniker vi har jobbat med. Syftet är att konkretisera och sätta ord på det vi gör i improvisation. Vi kan också prata om vad vi har för nytta av de övningar vi har gjort.
Läs också:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar