Instrålning

Någonting som är både en metod och ett ideal för mej är instrålning. Instrålning betyder att vara öppen för de intryck jag får när jag dansar. Istället för att försöka stråla ut någonting till publiken försöker jag svara på de impulser jag får från publiken, rummet och ljuden jag hör. Det är att vara uppmärksam och känslig. Det är att dansa med öppna sinnen. Instrålning innebär för mej att flytta fokus från min kropp och min person till rummet och allt som finns i det. Därigenom kommunicerar min dans med hela rummet, musiken och publiken. Det talas mycket om utstrålning i scenkonstvärlden, men utstrålning är en envägskommunikation. Att koppla på min utstrålning känns som att mata publiken med sötsaker (till slut kommer de kräkas). Jag vill att vi ska ha ett samspel, så att upplevelsen blir summan av alla intryck och uttryck vi alla får. När upplevelsen blir stark för mej kan jag vila i att den blir det också för mina åskådare.

Här ligger jag och instrålar.
Foto: Fredrik Eklund

Konstnär och lärare - men misstrodd som båda

För ett par veckor sedan spenderade jag ett dygn på performanceverket Sisters Academy - The Boarding School på Inkonst i Malmö. Det finns mycket att säga om verket och nu när jag har hunnit smälta det lite kommer det kanske fler inlägg på temat, men idag vill jag mest använda det som avstamp för en diskussion om lärare i kulturämnen. Sisters Academy har pågått i tre veckor och slutar just idag. Under de tre veckorna har ett ganska stort antal konstnärer arbetat där och utgjort the faculty (lärarstaben). Andra konstnärer har kommit dit under kortare eller längre perioder som researchers (gästforskare*) och precis vem som helst har kunnat checka in som elev under minst 24 timmar. Syftet med verket är att undersöka sensuous learning (sinnligt lärande).

Nyligen har jag också börjat kika i undervisningsmaterialet Danslust av Heidi Palmu, utgivet av Finlands Svenska Folkdansring. Materialet riktar sej till lärare utan utbildning i dans och innehåller lektionsplaneringar för dans i skolan samt beskrivningar av olika steg och handfattningar. Jag ska inte skriva för mycket om materialet, eftersom jag kommer att recensera det i tidningen Uttryck, men jag kan säga att min spontana tanke när jag öppnade materialet var att författaren har grävt en grop åt sej själv - och oss andra som faktiskt är lärare i dans. Att skapa en pärm med färdiga lektionsplaneringar antyder nämligen att utbildning inte behövs.

Jag slutar aldrig förvånas över hur många som förvånas över min utbildning. Ända sedan jag kom in på lärarutbildningen har olika människor överraskat utbrustit: "Jaså? Kan en utbilda sej till danslärare? Jag trodde det var något en bara kunde." Eller liknande saker. En annan favorit, som jag hör allt oftare numera, är: "Jaså? Är du lärare också?" Varje gång svarar jag tålmodigt: "Ja, det är lärare jag är. Mitt ämne är dans."

Det här handlar såklart inte bara om mej. Problemet drabbar förmodligen alla kulturämneslärare. Vi är både konstnärer och lärare. Inte det ena eller det andra - både och. De flesta jag känner har gått konstnärliga utbildningar före och/eller efter sin lärarutbildning, vanligen i flera år. Vi tar klasser, hyr övningsrum/ateljéer, tränar och skapar. Många, många, många är med i ett litet kompani eller band på sin "fritid" eller jobbar deltid med undervisning för att kunna repa och turnera den övriga tiden. Samtidigt har vi lärarutbildning och samma behörighet som alla andra. Vi kan få lärarlegitimation på samma villkor som alla andra. Vi är experter på estetiska lärprocesser och kreativa lösningar.

Problemet är att vi sällan tas på allvar som varken det ena eller andra. Bland lärare har vi låg status, eftersom våra ämneskunskaper vanligen ses mer som talanger, som kan vara underhållande men knappast "behövs". Våra lärarkompetenser ses också ofta ner på, eftersom vi håller på med "flum", som skapande och sådant. Eleverna har ju så "kul" på våra lektioner. Om vi har lärarutbildning kan den väl knappast vara nödvändig eller likvärdig med andra ämneslärares utbildningar? Detta visar sej både från politiskt håll, där man hellre skjuter till mer pengar till satsningen Skapande skola, där kulturarbetare kommer in och jobbar med konst i skolan, än avsätter medel för att faktiskt anställa kulturämneslärare och på riktigt höja den konstnärliga kompetensen i skolorna. Det visar sej också från skolledningshåll, vilket jag vill illustrera med en jobbannons en bekant till mej hittade häromdagen med texten: "Är musik ditt stora intresse? Vill du ta hand om musikundervisningen på Rydskolan under höstterminen? Sök tjänsten som Musiklärare även om du inte har lärarutbildning."

Bland konstnärskollegor står vi inte heller högt i kurs. Alla vet ju att det är de misslyckade konstnärerna som ger sej på undervisning. De som inte kom in på de konstnärliga utbildningarna. De som inte lyckades med sin karriär. Har vi gått lärarutbildningen anses vi inte ha någon riktig konstnärlig utbildning. Arbetar vi med amatörer kan det vi skapar inte räknas som konst - trots att det just nu dessutom är en stor trend att sätta upp föreställningar med just amatörer även inom den professionella scenkonsten. Detta visar sej också från (semi)politiskt håll, då vi har svårt att få kulturstöd för projekt som inkluderar både konstnärliga och pedagogiska aspekter medan en fejkad internatskola kan få stöd för att utforska någonting som vi redan kan.

Är jag egentligen bara gnällig och sur för att jag får avslag på nästan alla mina ansökningar om kulturstöd? Är det fortfarande avslaget på min ansökan om lärarlegitimation som ligger och skaver? Svar: ja. Jag är sur och gnällig över de här sakerna - för att de visar att min kompetens inte tas på allvar. Min och alla andra kulturämneslärares. När vi inte kan definiera oss i dikotomin konstnär - lärare antas vi vara varken eller, men sanningen är att vi är både och. Det är det som gör oss unika. Det är det som gör oss superkompetenta.

Sisters Academy och Danslust har påmint mej om att det inte räcker att vara kreativ och ha kunskap om konstnärligt undersökande, för att undervisa i kulturämnen. Eleverna kan inte delta eller hänga med i en kreativ process om en inte vet hur en ska engagera dem. Men det räcker inte heller att bara ha lärarkompetensen och sätta sej in i ett skriftligt material, hur väl det än beskriver såväl syfte som teknik. Hur ska en kunna handleda eleverna och hjälpa dem att utvecklas om en inte själv har fördjupad förståelse för det kunskapsområde lärandet rör sej i? Nej, det är helt enkelt nödvändigt att besitta båda kompetenserna. Därför måste vi bli tagna på allvar både som lärare och som konstnärer.

Elin Waileth och jag när vi undervisar/skapar tillsammans med elever.
Foto: Kasturi Mukherjee

--------------------

*Dubbeltydigheten som finns på engelska går förlorad i den svenska översättningen. På engelska används begreppet research både om vetenskapligt och konstnärligt arbete.

Du behöver inte vara perfekt för att undervisa

Idag fick jag, tydligen långt efter hela resten av internet, kännedom om Jessamyn Stanley, en yogini med 59000 följare på instagram. Stanley tjock och svart, vilket gör henne till en normbrytare i västerländsk yoga. Bored Panda citerar henne:

"I think it's intimidating [to see the 'typical yoga body' at the front of the class]. It creates more of an aspirational experience as opposed to an inspirational one. It doesn't actually elicit what yoga should give people."

Med tanke på hur populär Stanley är verkar många hålla med henne och ha längtat efter en yogalärare som ser ut på ett annat sätt. Med sitt normbrytande utseende - och naturligtvis sina färdigheter i yoga samt de tips hon ger - inspirerar Stanley uppenbarligen massor av människor.

Jag har själv tänkt på det här mycket länge. I dansvärlden finns de motsägelsefulla uppfattningarna att den som undervisar å ena sidan gör det för att hen inte är en "tillräckligt bra" dansare (för en scenisk karriär) och å andra sidan inte bör göra det om hen inte själv kan förevisa alla övningar perfekt. I dansundervisning finns en stark mästar/lärling-tradition där före detta professionella dansare (utan pedagogisk utbildning) ofta anses mer lämpade att undervisa än lärare och danspedagoger. De senare kan möjligen hålla på med dans i skolan och barndans, som ju ändå inte är "riktig" dansträning.

De som tycker så har förstås fel. Att vara en bra lärare handlar inte om att kunna briljera danstekniskt. Att vara en bra förebild för sina elever är inte detsamma som vara en perfekt mall som de ska försöka efterlikna. En bekant till mig berättade en gång om sitt dåliga självförtroende när det gällde att undervisa kontaktimprovisation. Hon tänkte att hon nog måste bli bättre på avancerade lyft och trioarbete innan hon gav sig på det. Men sedan hon kommit på att hon inte alls behövde kunna allting perfekt för att leda och stötta en grupp hade hon kommit på andra tankar. Om hon kunde se det som en lek och ett gemensamt utforskande av dansen skulle hon kunna ge lektioner som blev bra utan att hon kunde allt hon trodde hon behövde kunna.

Jag har undervisat ganska mycket i balett. Min kropp är långt ifrån balettidealet och min teknik är medioker, min tåspetsteknik är i det närmaste obefintlig. Men jag har faktakunskap, förståelse och förtrogenhet i genren - och är en kompetent undervisare - så jag har ändå kunnat förmedla information, hjälpa och stötta mina elever i deras lärprocesser. I mina mer avancerade grupper har eleverna blivit långt mycket bättre än jag själv på att dansa balett - och de har inte varit oinspirerade. Kanske har de till och med blivit inspirerade och motiverade av att inte behöva leva upp till bilden av mej. Kanske har min bristande perfektion tillåtit dem att utvecklas utifrån sej själva istället för enligt en förbestämd mall.

Jag säger det igen: undervisning handlar inte om att briljera danstekniskt eller vara en mall för sina elever. Undervisning handlar om att stötta, motivera, hjälpa, informera, ge förslag och hålla målet i sikte. Undervisaren är där för elevernas skull - inte tvärtom.

Jessamyn Stanleys instagram hittar du här.

Konsekvenserna av energiunderskott

Ännu en gång har jag fastnat för ett inlägg jag läst på facebook:

"Fotsulorna ömmar, det gör alltid ont någonstans och vi är konstant hungriga. Men vi får göra det vi älskar hela dagarna. Vi får dansa. Tack för det."

Anledningen till att det här citatet har hängt sej fast i mej i flera dagar är att det innehåller så mycket problematik i fyra korta meningar. Det som beskrivs är inte unikt för den person som skrivit det eller den grupp det handlar om. Smärta, hunger och tacksamhet - en treenighet som håller dansstudenter på plats.

Låt mej börja med smärtan. Att fotsulorna ömmar är kanske det minsta problemet. Efter en hel dag med barfotadans är det inte så konstigt om fotsulorna är lite medtagna. Om det fortfarande gör ont under fötterna - eller om smärtan till och med har förvärrats - på morgonen, när en kliver ur sängen, är problemet lite värre. Det är tecken på inflammation och inflammation i fötterna är inte det lättaste att bli av med, eftersom det är svårt att låta bli att belasta fötterna helt och hållet. Ett sätt att förebygga inflammation är att isbada fötterna på kvällen efter träningen.

Träningsvärk och andra mindre smärtor tas generellt ganska lätt på i dansvärlden. Det anses normalt att alltid ha ont någonstans. Träningsvärk i viss mängd är heller inget konstigt, men en ska ändå vara uppmärksam på hur den artar sej. Under träning bryts kroppen ned. Det som gör att vi blir starkare är att under återuppbyggnaden, som sker genom näringsintag (mat) och vila, överkompenserar vi för träningen och bygger på lite till. På så sätt bildas en trappa, där träningen innebär ett steg ner och uppbyggnadsfasen (i bästa fall) två steg upp. Att musklerna värker indikerar att de inte har reparerats färdigt än. Träningsvärk bör inte hålla i sej i mer än två dagar. Om en har ont längre än så är det ett tecken på överansträngning och att en bör ta det lite lugnare med träningen. Att alltid ha ont innebär att musklerna aldrig hinner reparera färdigt innan en är där och sliter på dem igen. Det sättet att förhålla sej till träningen kommer inte leda till att en blir starkare, utan tvärtom svagare. Ju mer träning desto bättre är en myt, som aldrig verkar släppa taget om dansare.

Kronisk träningsvärk och konstant hunger hänger ihop. Att musklerna inte repareras beror i många fall på att kroppen helt enkelt inte har råd. Energin och näringen räcker helt enkelt inte till för mer än att hålla igång de livsviktiga funktionerna. Hunger betyder energiunderskott. Vi blir hungriga helt enkelt för att kroppen behöver påfyllning av både bränsle och byggmaterial. Många dansare är rädda för att bli tjocka och äter därför i många fall energisnål mat. Visserligen är det bra att äta nyttigt, men högsta prioritet för att kroppen ska fungera är att få i sej tillräckligt med energi. Energi mäts i kcal (kilokalorier) eller kJ (kilojoule). Att räkna ut hur mycket energi en behöver få i sej varje dag är ganska lätt med hjälp av olika formler och program, som går att hitta på internet, i böcker om idrottsnutrition och hos dietister och andra näringskunniga. Prio 1 är energi, prio 2 är näring. Det är alltså bättre att proppa i sej godis och läsk än att få i sej för lite energi. Jag rekommenderar dock i första hand mat som är både energität och näringstät, men som sagt, näring kommer på andra plats.

Och så detta med tacksamheten. Jag menar inte att det per se är dåligt att vara tacksam. Jag kan känna en generell tacksamhet till livet och till Gud för att jag har möjlighet (på alla tänkbara plan) att dansa. Att min kropp fungerar, att mina föräldrar uppmuntrade mej och så vidare. Men ingen bör känna tacksamhet för att de får tillåtelse av en skola eller liknande att förverkliga sina drömmar och ambitioner. Den tacksamheten vill många skolor dock pränta in i studenterna. Det är som om smärtan och hungern är det pris vi måste betala för att få göra det vi älskar. Så är det inte. Vi - alla - får dansa precis hur mycket som helst. Ingen kan hindra oss. Vi måste inte betala med något alls. Det finns inget pris, ingen att betala till, ingen vi står i skuld till. Dansen är min. Den är din. Den är allas. Den är en rättighet, inte en belöning.

Utveckling utan klasser

I söndags hade jag ett dansframträdande. Efteråt sa min bästa vän till mej: "Jag har inte fattat att du har tagit klasser på sistone." Jag svarade att det har jag inte. Jag vet inte när jag tog klass senast. Regelbundna klasser har jag inte tagit på åtminstone... ett år? Förmodligen mer. Min bästa vän sa: "Men du har utvecklats!"

Det här fick mej att tänka på vilken hysteri som råder kring att ta klasser. Att befinna sej på en plats där en inte kan ta klass eller att inte ha tid eller ork eller vilken anledning det nu kan finnas att inte kunna gå och dansa. Folk får lätt panik, eftersom de missar träning och därmed kommer bli sämre dansare. Men nu har jag alltså gått i över ett år utan klasser och ändå inte bara blivit kvar på samma ställe som tidigare utan till och med utvecklats. Hur kan det vara möjligt?

Jag har inte varit helt borta från dansen. Tvärtom har jag sysslat mycket med dans. Elin och jag har improviserat mycket tillsammans, diskuterat vad som är viktigt i vår undervisning, vad som är dansens kärna och hur vi ska utforma vår verksamhet. Och så har vi hållit klasser förstås, ett par gånger i veckan. På våra klasser jobbar vi framför allt med improvisation och kroppsmedvetenhet. Våra teman sedan årsskiftet har kretsat kring att ha kroppen som sitt primära trygga rum och att kunna dansa solo och dela med sej av sin dans utan prestation.

Det som har hänt är att jag har släppt taget om min prestationsångest och kommit allt längre ifrån utifrån pålagda ideal om rätt och fel, bra och dåligt i dansen. Jag har hittat min egen dans, min egen motivation, det som dansar mej och jag har blivit medveten om att jag behöver börja varje session med att hitta dit. Germaine Acogny skulle kalla det för your happy place men jag skulle hellre benämna det som min trygga plats eller mitt trygga läge, min inre puls och min egen melodi. Att dansa inifrån och ut snarare än utifrån och in. Och den här utvecklingen syns alltså. Jag har blivit en bättre dansare.

Genom den enkla kommentaren från min bästa vän bekräftades känslan jag haft av att det i dansvärlden finns en övertro på att ta klasser. Det läggs alldeles för stort fokus på att gå för de bästa undervisarna och få så många korrigeringar som möjligt. Att hitta sin egen dans och sin egen motivation är så mycket viktigare än att ha en auktoritet som tjatar på en dagarna i ända. Att gå på klass men inte riktigt vara där känslomässigt och mentalt är meningslöst. Att gå på klass när en egentligen är alldeles för trött (efter för många klasser) fyller ingen annan funktion än att trötta ut en ännu mer.

Min uppmaning idag är att släppa tron på auktoriteter och tanken på att om jag bara får rätt korrigeringar kommer jag bli den perfekta dansaren och istället omfamna tron på dej själv som en konstnärlig auktoritet. När du minns varför du dansar kommer din dans att bli perfekt för dej.

Terminsstart, del 3: Danssalsetikett

Bloggen Relevé your life publicerade i höstas en guide till danssalarnas etikett, som de kallar Should-be-obvious-but-apparently-is-not Dance Etiquette. Som helhet är den ganska bra, men skribenten har gjort ett par missar. Till exempel låter det på texten som om alla som dansar är tjejer och att undervisaren är den viktigaste personen i danssalen. Därför har jag gjort en egen version av etikettsreglerna:

1. VISA RESPEKT OCH FÖRVÄNTA DEJ RESPEKT

Undervisaren är där för din och alla andras skull. Du och alla andra är där för er egen skull. Vi har alla valt att lägga vår tid på det här, så att vi får möjlighet att växa och lära tillsammans. Den processen är värd största möjliga respekt. Undervisarens kompetens är viktig, men det är i samspelet mellan alla närvarande som kunskapandet sker. Visa därför både dej själv, undervisaren och dina medelever respekt, genom att lyssna, titta, visa och reflektera. Förvänta dej också samma respekt från alla andra och kom ihåg att undervisaren gör allt hen kan för att hjälpa dej att utvecklas som dansare.

Punkt 1 sammanfattar egentligen hela listan. Alla nedanstående "regler" handlar på något sätt om respekt. 

2. FOKUSERA PÅ DANSEN UNDER KLASSEN

Försök att spara det sociala till efter klassen! Känns det roligt att träffa dina danskompisar efter att ni inte setts på ett tag är det ju jättehärligt och fullt förståeligt att ni vill prata med varandra, höra hur alla mår och vad som hänt sedan sist. Dock är det inte säkert att alla kan eller vill vara delaktiga i den sociala gemenskapen. Om några ägnar sej åt sociala bitar stör det övriga, som vill fokusera på dansen. När vi går på dansklass kan vi säga att vi ingår en tyst överenskommelse om att det är dansen som står i fokus under hela den tid som är avsatt för lektionen. Före och efter kan vi prata hur mycket som helst!

3. KOM I TID

Om du kommer sent både stör du lektionen och riskerar att missa viktig information. Kommer du mycket sent missar du dessutom uppvärmningen, som är A och O för en säker och hälsosam träning. Om du ändå kommer för sent, smyg in och, om det är läge, fråga om det är ok att du hoppar in. Om det inte är läge att fråga (till exempel mitt i en genomgång), vänta på klartecken från undervisaren.

4. VAR MEDVETEN OM DITT SPACE

För att vi inte ska krocka eller på andra sätt störa varandra är det viktigt att vi organiserar oss i rummet så att alla har tillräckligt med plats. Det är något vi måste hjälpas åt med under hela lektionen. Ibland gör undervisaren en större insats och ibland en mindre. Försök ställa dej så att vi är jämnt fördelade över hela salen (om inte undervisaren har föreslagit något annat).

5. HÅLL DEJ VAKEN OCH PIGG

Bland det mest nonchalanta och otrevliga som finns är gäspningar. Visst kan de komma när vi gör vissa andningsövningar, men om de kommer för att jag är trött borde jag nog stannat hemma och vilat. För att lärmiljön ska bli så positiv och trygg som möjligt för alla närvarande är det bra att alla visar att de är pigga, närvarande och med på noterna.

6. STÄNG AV TELEFONEN

Av uppenbara skäl. Det stör om det ringer. Om du ändå måste ha telefonen på är det bra att meddela det i början av lektionen. Då slipper du irritation från alla andra om det skulle ringa.

7. UNDVIK ATT STANNA MITT PÅ GOLVET

När vi övar förflyttningar av olika slag, till exempel diagonaler eller kombinationer som rör sej över stora ytor, är det viktigt att flödet fortgår. En kan säga att det är lite som i trafiken. Om en bil plötsligt stannar uppstår krockar och trafikkaos. Samma sak i danssalen! Om du kommer av dej - och tro mej, det händer alla - se till att antingen så snabbt som möjligt flytta dej ur vägen för de andra eller försök att ändå följa med i riktningarna, även om du inte gör alla rörelserna.

8. STÄLL FRÅGOR MEN AVBRYT INTE

Om det är något som är oklart efter att undervisaren (eller någon annan) gått igenom, fråga! Du kan fråga både undervisaren och dina medelever om hjälp att reda ut svårigheterna. Känn dej inte dum för att du inte har förstått. Förmodligen beror det på att undervisaren varit otydlig och chansen är mycket stor att någon annan har samma fråga men inte vågar ställa den. Vänta med att ställa frågorna tills genomgången klar, så du inte avbryter. Kanske får du svar på din fråga utan att behöva ställa den!

9. HÅLL GOLVET SÅ RENT SOM MÖJLIGT

Gå aldrig med uteskor på dansgolvet. Ät aldrig på dansgolvet. Om du tar med vatten in i salen, se till att det är i en plast- eller metallflaska med skruvkork. Annars finns risk att vattnet välts ut. Glasflaskor kan gå sönder. Drick inget annat än vatten inne i salen; om du spiller på golvet blir det kladdiga fläckar som vi lätt fastnar på och kan göra oss illa.

10. TA MED SÅ LITE GREJER SOM MÖJLIGT IN

I bästa fall finns det hyllor inne i salen, för väskor och annat. Ju mer grejer på dansgolvet desto mindre plats för dans! Dessutom kan det vara distraherande med all röra.

Feministisk dansundervisning, del 3: Könsneutrala duetter

Moderna Dansstudion, som jag driver tillsammans med Elin Rippe, är en uttalat feministisk dansstudio. Jag får ofta frågor om vad det innebär i praktiken. Därav denna lilla bloggserie med enkla tips på hur danssalen kan göras jämlik. Precis som alla andra är Elin och jag ofullkomliga. Annars hade vi kunnat säga att vi driver en jämlik dansstudio, men nu är den bara feministisk - det vill säga att den strävar efter jämlikhet.

I västerländsk dans finns en tydlig norm att dansa i tvåkönade par. Det gäller både sällskapsdans, där syftet med dansen ofta är eller har varit att flörta, utforska sin sexualitet och eventuellt hitta en partner, och scenisk dans, där kärlekshistorier ofta skildras i duetter. I sällskapsdansen har ordet queer smugit sej in allt oftare. Om jag har förstått saken rätt innebär det huvudsakligen två saker: att det inte nödvändigtvis behöver vara en man och en kvinna som dansar (det finns också en insikt i att alla inte heller passar i de kategorierna) och att det i de fall en man och en kvinna dansar tillsammans inte är självklart att det är mannen som för och kvinnan som följer. Eftersom jag sysslar väldigt lite med sällskapsdans vet jag inte hur utbredda queervarianterna är, men på något sätt har jag fått uppfattningen om att sällskapsdansen har kommit längre än den sceniska dansen här. Bortsett från några få, som uttryckligen jobbar med kroppspolitik, verkar det inte ens finnas någon vilja att dämpa de könsstereotypa uttrycken något i scendansen.

De duetter jag ser på scen är slående heterosexistiska. Jag hör inte till dem som följer So You Think You Can Dance, men att döma av de klipp jag sett (som ändå är ganska många) svämmar programmet fullkomligen över av heteroduetter i lyrisk stil. Det är inte bara det att det alltid är en man och en kvinna som dansar tillsammans, de har också olika uppgifter, som är tydligt kopplade till deras genus. Den kvinnliga dansaren flyger omkring i rummet, spretar med benen och styrs av någon annans vilja medan den manliga dansaren agerar kavaljer, stödjer, fångar och lyfter på ett sätt som knappast kan överträffas ens av den klassiska baletten – trots att koreografierna ofta kallas contemporary, alltså nutida (ursäkta, men jag måste fnysa åt detta begrepp). Det här tv-programmet är inte ensamt om detta, tvärtom är det förmodligen ganska representativt för den sceniska dansen, och det är mina elevers främsta källa till dansintryck. Jag vill visa dem något annat.

På mina lektioner och i de stycken jag gör till uppvisningar gör jag ingen könsbunden parindelning. När vi jobbar i par får alla prova att göra allt. Det betyder till exempel att alla oavsett kön eller kroppsstorlek får både lyfta och bli lyfta. Jag märker att många tjejer tror att de inte kan lyfta någon. Varför? För att de aldrig har sett en kvinnlig dansare lyfta en annan dansare. Däremot verkar många ta för givet att alla killar kan lyfta folk hur som helst utan att ha tränat på det, vilket inte heller stämmer. Både att lyfta och att bli lyft kräver teknik.

Att dansa i enkönade par är egentligen inget ovanligt på dansskolor av den enkla anledningen att de flesta eleverna vanligen är tjejer. När jag låter mina elever dansa i (förmodat) enkönade par handlar det dock inte om brist på killar. Mina manliga elever får också dansa med varandra, om de vill eller om jag bestämmer det. Jag utnämner aldrig den ena i paret till kille och den andra till tjej, vilket annars är vanligt. Jag kallar dem istället till exempel A och B eller ettor och tvåor eller, om jag visar tillsammans med en annan person, kallar jag dem som gör som jag för Emelie och de som gör som min partner för den personens namn. Mina duetter handlar nämligen inte om att förstärka könsroller eller lära eleverna att killar dansar på ett sätt och tjejer på ett annat. De handlar inte heller om att det finns två kön i världen, eftersom det ju finns många fler. Jag brukar inte heller låta A stödja/lyfta och B balansera/flyga hela stycket igenom, utan växlar, så att relationen mellan dansarna blir mer dynamisk – så som livet är.

Blir folk chockade av detta? Nej, jag har i alla fall inte märkt det. Efter en uppvisning, där jag hade låtit mina balettelever dansa i (förmodat) enkönade par (det fanns flera kön i gruppen och alla var likadant klädda), frågade jag av ren nyfikenhet mina närstående om de hade lagt märke till det. De rynkade sina pannor och skakade sedan på huvudet. De hade inte tänkt på det alls.

Alltså, dagens tips för mer jämlik dansundervisning är att skapa duetter, som handlar om andra saker än att förstärka de binära könsrollerna. Sammanfattning:

1. Visa dina elever någonting annat än det de vanligen ser.
2. Inse att du har elever av flera kön (oavsett hur de ser ut på ytan).
3. Låt eleverna dansa könsneutrala duetter.

Våga vila!

”What is it with you dancers? Why can’t you relax?” ”Vad är det med er dansare? Varför kan ni inte slappna av?” Det sa en teaterperson, som kom in och gästundervisade i min klass en gång tidigt i min utbildning. Det hon påpekade, att dansare är jättedåliga på att slappna av trots sin goda kroppskännedom, är märkligt men typiskt. Men vad är det som gör att vi är så dåliga på det?

Saken var den att vid den tidpunkt vi hade den här teaterundervisaren uppmanade vår huvudundervisare (som vi hade i modern dans och improvisation) oss regelbundet att aldrig slappna av. Hon berättade om hur hon själv, när hon var student, brukade sitta på tåget hem och träna insidorna av låren genom att hålla ihop benen på samma sätt som man gör i Grahamteknik. Hon brukade också, enligt egen utsago, sova i grodställning, för att ta vara på tiden. Sömnen hade ju annars varit åtta bortslösade timmar per dygn!

Det jag berättar om är en enskild episod på en enskild skola, men dessvärre genomsyrar sättet att tänka hela dansvärldens kultur. Överallt möter jag horder av dansare, som är övertygade om att varje stund de vilar är en bortslösad eller till och med syndig stund. Vila framkallar hos många dansare samma känsla som mat hos anorektiker. En sådan kultur borgar naturligtvis inte för friska, glada dansare med långa karriärer. Att uppmuntra sådana känslor och sådant beteende hos sina elever/studenter strider mot all vetenskap och är helt enkelt inte klokt. Det är bara en av anledningarna till att det är viktigt att dansundervisare har utbildning och inte enbart erfarenhet av dansvärlden.

Inte bara för att må bra, utan också för att utvecklas i sin dans, behöver alla såväl näring och vila som träning. Faktiskt är det så att träning bryter ner kroppen och först när vi vilar och fyller på med mat byggs kroppen upp igen och blir lite starkare än före träningen! Det här med mat brukar vara ganska lätt att övertyga folk om, men vila är många av någon anledning mer tveksamma inför. Därför vill jag säga nu att vila är lika viktigt som att äta.

Jag säger det igen.

Att vila är lika viktigt som att äta.

Steg 1 är att sova cirka åtta timmar per dygn. När vi sover vilar både kroppen och sinnet. Hjärnan får chans att bearbeta alla intryck vi fått under den vakna tiden och kroppens celler reparerar och reproducerar sej. Steg 2 är att inte vara aktiv hela tiden. Träning är bra, men får motsatt effekt om du tränar sexton timmar om dagen. Om du tränar varje dag, vila ordentligt de timmar du inte tränar. Tillåt dej själv att sjunka ner i soffan eller på gräsmattan och slappna av. Du behöver inte ens göra en medveten avslappning, typ yoga nidra. Tänk på något helt annat en stund! Och kom ihåg att du faktiskt kanske inte behöver träna varje dag. Är det så att du tränar mycket, men inte utvecklas så mycket? Du kanske till och med går bakåt? Prova i så fall hellre att träna lite mindre än att träna ännu mer. Tre pass i veckan kan vara mer effektivt än fem. Tror du mej inte? Ge det en chans! Prova i några veckor. Sedan kan du återgå till din gamla rutin, om det inte funkar.

Läs också:

Ortorexi

Behöver dansare näringslära?

Överträning, del 5: Åter till träningstriangeln

Överträning, del 2: Träningstriangeln

Muskler dansare använder, del 4: Quadriceps femoris

Framsida lår var länge en något föraktad muskelgrupp i dansvärlden. Under min utbildning sa undervisarna ofta att man inte skulle jobba med framsida lår. På något sätt skulle man använda baksidan av låret för att göra développé och man skulle göra allt man kunde för att slappna av i framsida lår, när man sträckte benen från plié. Detta är naturligtvis helt orimligt och glädjande nog kan jag konstatera att jag inte har hört något av detta de senaste åren.

Benets muskler. Från wikimedia.org

Största delen av framsida lår består av quadriceps femoris, en stor fyrdelad muskel, som ger låret dess bulliga form. Ytterst ligger rectus femoris, som har sitt ursprung på bäckenbenet. Därunder ligger vastus lateralis, vastus medialis och vastus intermedius bredvid varandra på rad, skulle man kunna säga. Lateralis längst ut mot utsidan av låret, intermedius i mitten och medialis längst in mot insidan av låret. Alla fyra fäster i knäskålssenan, som ligger över knäleden och sitter fast på skenbenet. 

Muskelns funktion är att sträcka benet. Det betyder att dansare använder den till exempelvis plié, développé, alla hopp samt för att ta sej ner till och upp från golvet. Precis som alla andra människor använder vi den också för att gå och springa. Dessutom stabiliserar den knäet. Alltså en väldigt viktig muskel för dansare (och andra).

På sätt och vis kan jag förstå den där idéen om att försöka slappna av i framsida lår. Quadriceps är en stark muskel, som kroppen gärna använder, och många använder den för mycket, så att den blir överansträngd. Dock måste vi använda den för alla de ovan nämnda rörelserna. Precis som i alla andra sammanhang handlar det alltså om att jobba så effektivt som möjligt och använda rätt muskler och rätt mängd kraft för den aktuella rörelsen.

Knäböj med skivstång. Från billigtkosttillskott.com

Jag kommer bara rekommendera en enda övning för quadriceps femoris, nämligen en klassiker för styrketränare: knäböj. Knäböj betyder i praktiken att sätta sej på huk och resa sej igen, företrädesvis med en del extra tyngd. Börja dock med att lära dej rörelsen innan du börjar använda skivstång eller andra vikter! Det kan kännas ovant för dansare, som är vana vid att göra plié. I knäböj är hälarna hela tiden kvar i golvet. Tyngden av bäckenet hamnar därför bakom hälarna och du måste luta dej framåt för att inte falla bakåt. Du får inte luta för mycket! Ryggen bör vara parallell med underbenen genom hela rörelsen. Gör rörelsen långsamt i början! När du kan utföra den tekniskt korrekt och har tränat upp styrkan en del kan du börja göra den snabbare, för att få bättre explosivitet som du behöver för att hoppa. Till slut kan du till och med lägga till ett hopp i slutet av uppgången från huk. Ta hjälp av en gyminstruktör för att veta när det är dags att gå vidare till nästa steg!

TESTA DEJ SJÄLV

För att se om träningen ger resultat kan du testa hur högt du hoppar på följande sätt: Fäst ett måttband i ett bälte eller liknande i midjan. Stå i upprätt position med fötterna höftbrett isär med en linjal eller liknande fasttejpad i golvet precis framför fötterna. Låt måttbandet löpa under linjalen. Hoppa rakt upp i luften och landa på samma ställe. Läs av måttbandet och se hur långt det har dragits ut under linjalen. Så högt hoppade du!

Hur högt folk hoppar beror på ålder, kön och träning. Kvinnor 20-24 år hoppar i genomsnitt 38,51 cm medan män i samma ålder i genomsnitt hoppar 53,48 cm. Kvinnor 50-54 år hoppar i medel 25,73 cm och män i samma åldersgrupp 39,33 cm. Pierre Johansson och Leif Larsson jämför i sin bok Muscle Action Quality (där jag hittat både statistiken och övningen ovan) en grupp konståkare, som vid ett test hoppade runt 60 cm (kvinnor) respektive 70 cm (män), med en av Sveriges bästa tyngdlyftare, som vid samma tillfälle hoppade 85 cm! Konståkare tränar mycket hoppteknik, vilket alltså syns om man jämför med genomsnittet, men tyngdlyftare tränar ingen hoppteknik alls. Däremot tränar de en del knäböj eller liknande övningar. Var alltså inte rädd för tung styrketräning som komplement till din dansträning! Du kommer inte bli stel eller bulkig eller sämre dansare på något sätt. Tvärtom! Okej, kanske kommer dina lårmuskler synas, men vad gör det? Du kanske dubblar höjden på dina hopp med tiden.

Barn och allvar

Häromdagen träffade jag min vän Thérèse, som jag känt sedan vi var 13 år. Vi kom att prata om de dansundervisare vi gick för förr i tiden, bland annat Katariina, som jag skrivit om tidigare. "Så länge vi hade Katariina var det roligt," sa Thérèse. "Ändå var hon så allvarlig," sa jag, "vilket jag verkligen uppskattade, när jag var liten."

Det fick mej att tänka på hur ofta vuxna, inklusive jag själv, alltför ofta faller in i någon slags käck glättighet så fort de undervisar eller överhuvudtaget umgås med barn - och hur tröttsamt jag tyckte det var när jag var liten. Jag nästan skämdes lite å de vuxnas vägnar, när de betedde sej så där. När det gällde allvarliga Katariina hade jag aldrig anledning att skämmas. Jag kan inte minnas ett enda tillfälle, då hon var käck.

Ändå var hon inte den stereotypa arga balettpedagogen. Vi var definitivt inte rädda för henne. Tvärtom! De känslor jag hyste var beundran och tillit. Hon tog sej själv, dansen och eleverna på största allvar - även om eleverna bara var sju år gamla. Hon gjorde det tydligt att vi inte var på dansen för att leka*, utan för att lära oss dansa balett. Trots det var undervisningen rolig, kreativ och lustfylld. Där las grunden för den disciplin och koncentration, som är nödvändig för en dansare.

Från universitycenterfortheperfomingarts.com

*I det här sammanhanget avses lek utan konstnärliga syften.

Karriär utan talang

Den här veckan har ett antal videoklipp av barn som dansar cirkulerat på facebook. Jag har sett tre olika klipp i vitt skilda genrer - krumping, linedance och ballroom - med det gemensamt att barnen dansar helt makalöst bra. På youtube kryllar det för övrigt av videor på barn med helt obegriplig danskompetens. Detta tillsammans med den allmänna åldershetsen i dansvärlden tror jag är starkt bidragande till att jag så ofta får frågor från unga dansare i stil med: "Jag är 15 år och har dansat i ett år. Är det för sent för mej att bli professionell dansare?"

Det finns en allmän uppfattning om att man måste vara jätteung, när man börjar dansa, för att ha någon som helst chans att bli bra. Att se underbarn dansa förstärker förstås den uppfattningen. Deltagarna i So You Think You Can Dance är dessutom ofta runt 18 år. Då är det lätt att tro att man inte har en chans, om man inte redan är expert vid femton. Eller tio. Därför vill jag ge mej själv som exempel på att det går utmärkt att jobba med dans utan att ha varit världsbäst som liten.

Jag var inte speciellt begåvad på dans. Jag var inte speciellt obegåvad heller. Jag var bara som barn är mest. Förmodligen hade jag en supernormal motorikutveckling och helt medioker musikalitet. Att dansa var kul och gav mej en möjlighet att uttrycka mej, men om internet hade funnits hade det enbart varit mina föräldrar och eventuellt far- och morföräldrar, som hade velat titta på klipp av en dansande mej. Snarare än talang var det följande saker som gjorde att jag ändå alltid var helt inriktad på att jag skulle ha dans som yrke, när jag blev stor:

1. Brist på självinsikt. Jag trodde att jag var mycket bättre än vad jag var.
2. Stöd från viktiga vuxna. Både mina föräldrar och mina danspedagoger uppmuntrade mej.
3. Motivation. Jag ville och därför var det möjligt.

Även om bra fysiska förutsättningar, musikalitet och tidig skolning kan vara till hjälp för den som vill satsa på en yrkesbana inom dans skulle jag säga att motivation är det absolut viktigaste. Talang har ingen betydelse, om man inte har lust. Jag saknar såväl de fysiska förutsättningarna som den tidiga skolningen (jag började visserligen tidigt, men det var på ett väldigt lekfullt sätt), men har nu sysslat med dans på heltid i tio år och försörjer mej helt och hållet på det. Om man vill så går det. Så är det bara.

Fotnot: Flera berömda dansare/koreografer har börjat sent. Birgit Cullberg var till exempel närmare 30. Alan Danielson var 26. Merce Cunningham var 18. Martha Graham var runt 20. Örjan Andersson började i slutet av tonåren.

Jobba gratis eller ta betalt - är det värt det?

Som kulturarbetare blir man då och då (eller ganska ofta, faktiskt) ombedd att jobba utan lön/gage/arvode. Det händer förvisso även andra yrkesgrupper. Läkare, byggjobbare, språklärare, bilmekaniker, frisörer och en hel rad andra får säkert ofta förfrågningar om att hjälpa till med än det ena, än det andra av sina vänner. De flesta hjälper säkert också till med glädje. Man svarar på frågor om någon krämpa på en fest. Man hjälper till att bygga en ny veranda. Man läser och kommenterar den där jobbansökan på engelska. Och så vidare. Kulturarbetare gör det också. Man sjunger på det där bröllopet. Man målar ett porträtt av det där nya syskonbarnet. Man gör en liten koreografi till en överraskningsfest. Man gör det med glädje, eftersom det är en vän som frågar. Man gör det med glädje, eftersom det är en ömsesidig relation.

Något som kanske skiljer kulturarbetare från de flesta andra yrkesgrupper är dock att det inte enbart är vänner och släktingar som frågar. Även arbets- och uppdragsgivare höjer alltsomoftast förvånat på ögonbrynen, när man tar upp ämnet arvode. Att vi förväntas jobba gratis hänger naturligtvis ihop med att våra yrken inte ses som riktiga yrken, utan mer som hobbyer. Vi har ju så kul jobb att det väl knappast krävs några pengar som kompensation? En annan motivering till varför vi skulle jobba gratis handlar om chanser till mer jobb senare. När det gäller scenjobb menar arrangören ofta att det innebär marknadsföring för konstnären/artisten att synas på just den scenen. Det är en chans att synas! Att säga så är naturligtvis dumheter. Som Linda i Favilla skrev om ämnet för ett par månader sedan: "Marknadsföring är då tydligen lika med att folk tittar på oss, vilket folk visserligen alltid gör när vi giggar." [hela inlägget] När det gäller undervisning (men även scenjobb och utställningar) kan det liknas vid att provjobba. Man får ge en klass utan att få lön och om arbetsgivaren gillar en kanske man får en anställning, ofta på timmar. Många, som jobbar i restaurangbranschen, har säkert också varit med om det. Precis som i restaurangbranschen är det också i kulturbranschen olagligt att låta folk jobba utan lön. Även när man provjobbar ska man få betalt för de timmarna man arbetar. En slug arbetsgivare kan sätta i system att alltid ha provjobbare, som arbetar gratis, för att komplettera en för liten personalstyrka.

Att be en kompis sjunga, dansa, spela eller agera gratis i något sammanhang tycker jag är helt ok. Den tillfrågade kulturarbetaren måste såklart alltid ta ställning till om hen har tid, ork och råd att göra ett gratisgig, även om det är för en nära väns skull. Gör man det inte med glädje bör man säga nej, tycker jag. Den som frågar bör också alltid vara beredd att få ett nej. Det betyder inte att er vänskap inte är värdefull eller att kulturarbetaren är snål/girig/tjurig/något annat. Det betyder bara att just nu finns inte de rätta förutsättningarna. Man måste ta ställning till varje tillfälle. Vill jag? Är det värt det? Tar det tid från något annat?

Att som arbetsgivare be någon jobba gratis är en helt annan sak. Att kunna betala och inte göra det är förkastligt. Att tjäna pengar på att någon annan jobbar gratis är att direkt utnyttja någon. Att be någon utöva sitt yrke utan att erbjuda ersättning är en förolämpning både mot den enskilda personen och mot hens konstform. Dessutom upprätthåller det den tuffa arbetssituationen för alla kulturarbetare. Det blir ännu svårare att kräva betalt för ett jobb, om man vet att det finns andra som skulle göra det gratis. Att tacka nej till gratisjobb eller kräva ersättning är därför en solidaritetshandling, som förbättrar arbetsmarknaden för alla, samtidigt som det är ett sätt att visa yrkesstolthet och respekt för sej själv.

Vem får kalla sej danslärare?

Den frågan ställer en av mina kollegor på facebook idag. Hon jämför med att kalla sej massageterapeut efter att ha gått en massagekurs och påpekar att det är dags att börja reda ut begreppen. Jag håller helt med. Det är hög tid för utredning.

Förra året publicerade Thérèse ett inlägg på Tankestormar om samma problematik i terapisammanhang: Vem är vem i den terapeutiska djungeln? Där beskriver hon vad som skiljer en legitimerad psykolog från en legitimerad psykoterapeut, en psykiater och en terapeut (utan legitimation). Psykolog, psykoterapeut och psykiater är skyddade yrkestitlar medan terapeut är något i princip vem som helst kan kalla sej.

Lärare är ingen skyddad yrkestitel. I praktiken kan alltså vem som helst kalla sej det - och det är också vad som händer, inte minst i dansvärlden. En person som kallar sej danslärare kan vara:

• Legitimerad lärare, behörig att ansvara för undervisning och betygssättning i dans i förskolan, grundskolan eller gymnasiet.
• Lärare utan legitimation men med lärarexamen, behörig att undervisa (men inte ansvara för undervisningen eller sätta betyg) i dans i förskolan, grundskolan eller gymnasiet.
• Danspedagog med danspedagogexamen, obehörig att undervisa i allmänna skolväsendet, men med betydande pedagogisk utbildning.
• Utbildad dansare, men utan pedagogisk utbildning, med mer eller mindre erfarenhet av undervisning.
• Utbildad danshandledare (folkhögskoleutbildning) med mer eller mindre erfarenhet av undervisning.
• Helt outbildad med mer eller mindre erfarenhet av undervisning.
• Anställd på heltid, deltid eller timmar i det allmänna skolväsendet, kulturskolan, studieförbund eller privat dansskola.
• Egenföretagare.

Jag har till och med sett tonåringar, som undervisar 1-2 klasser i veckan i studiecirkelform, kalla sej danslärare.

Det här är ett problem ur kvalitetssynpunkt. När man inte gör någon språklig skillnad på olika undervisande kategorier, vare sej det gäller utbildning eller var man undervisar (obligatorisk eller frivillig verksamhet). Eleverna kan omöjligt avgöra skillnaden och min erfarenhet är att till och med arbetsgivarna är förvirrade. För oss som har utbildning krävs det alltid en förklaring av vad vår utbildning och examen innehåller, för att vi ska kunna hävda oss i jämförelse med dem som saknar utbildning.

Lärarlegitimationen ska ju kanske på något sätt råda bot på detta, men fungerar det verkligen? Om regeringen verkligen menar allvar med sin intention att "höja lärarnas status" borde de göra lärare till en skyddad yrkestitel. Ett problem kvarstår dock: Vad händer med oss, som har utbildning men inte är kvalificerade för legitimation? Får jag kalla mej danslärare?

Personer som undervisar utan pedagog-/lärarutbildning skulle kunna kallas dansinstruktörer eller dansledare. Personer med danshandledarutbildning är såklart danshandledare.

15 sanningar om livet som professionell dansare

För snart ett och ett halvt år sedan publicerade Melanie Doskocil en lista på 15 viktiga saker att komma ihåg om man vill ge eller har gett sej in på en karriär som dansare, på sin blogg Ballet Pages. Häromveckan återpublicerade The Portland Ballet listan på sin blogg (jag rekommenderar den senare, eftersom den är mycket snyggare och mer lättläst). Listan är på engelska (men ganska enkel sådan) och innehåller korta utvecklingar av varje punkt. Jag har valt att enbart översätta rubrikerna, dels för att det tar en del tid att översätta alltihop och dels för att jag inte vill ge intryck av att det är jag som har hittat på listan.

1. Dans är svårt.
2. Du kommer inte alltid få vad du vill ha.
3. Det finns mycket du inte vet.
4. Det finns kanske inget imorgon.
5. Det finns mycket du inte kan kontrollera.
6. Information är inte verklig kunskap.
7. Om du vill nå framgång, bevisa att du är värdefull.
8. Någon annan kommer alltid ha mer/bättre än du.
9. Du kan inte förändra det förflutna.
10. Den enda som kan göra dej lycklig är du.
11. Det kommer alltid finnas människor som inte gillar dej.
12. Ibland kommer du misslyckas.
13. Ibland kommer du vara tvungen att jobba gratis.
14. Repetition är bra. Att göra samma sak om och om igen och förvänta sej ett annat resultat är galenskap.
15. Du kommer aldrig känna dej 100% redo.

Jag hoppas det där kan locka er att läsa hela listan! Ni hittar den här.

Kaliber om elitidrottande barn

De senaste tre söndagarna har P1-programmet Kaliber handlat om barn, som idrottar på elitnivå. Programmen finns fortfarande att lyssna på på Sveriges Radios hemsida. Den första delen handlar om skador. Det är skrämmande att höra barnen och ungdomarna berätta om hur de tar alvedon i smyg och manipuleras av sina tränare att tävla, även när de är skadade eller sjuka. Man vill ju inte svika laget.

Andra delen handlar om den psykiska press elitidrottande barn utsätts för. Pappan till en åttaårig tennisspelare menar att "man [åttaåringen] måste ha respekt för att man blir tilldelad resurser". Det vill säga, om klubben satsar på en får man ställa upp och träna sina fyra dagar i veckan och åka på tävlingarna. Man kan inte bara hoppa över, för att man har lust att göra något annat. En gång fick åttaåringen lov att ställa in en träning och leka med en kompis istället, när han hade spelat 21 dagar i rad.

Tredje delen ifrågasätter om elitsatsningarna på barn är förenliga med FN:s konvention om barns rättigheter. Där sägs att träningen alltid ska ske på barnens villkor och utifrån varje barns förutsättningar och vilja.

Alla tre programmen hade lika gärna kunnat handla om barn i yrkesförberedande dansutbildning. Allt som sägs är egentligen överförbart på dansvärlden. Man lär sej att bita ihop om sin fysiska smärta och att utstå den psykiska pressen. Kanske tar man smärtstillande och febernedsättande, för att kunna träna eller uppträda i alla lägen. Man offrar sin fritid och de vänner som inte dansar och lär sej att vara tacksam för att man har kommit in på skolan, blir "tilldelad resurser" eller får möjlighet att leva sin dröm. Man lär sej att inte ifrågasätta.

Jag rekommenderar verkligen alla att lyssna!

Objektifiering av dansarkroppen

Som danselever lär vi oss att tänka på vår kropp som ett instrument, ett arbetsredskap. Vi får lära oss att vi måste vårda vårt instrument, men också att vi måste ”stämma” det. Det är visserligen inte en helt orimlig bild och det är sant att vi i dansen använder vår kropp för att förmedla det vi vill förmedla, men genom att tala om kroppen i termer av instrument och redskap riskerar vi att glömma bort att kroppen också är en del av oss själva. En stor del dessutom! Det är genom vår kropp vi upplever världen omkring oss och kommunicerar med andra människor. När vi börjar se kroppen som ett instrument eller arbetsredskap är det som att vi skiljer kroppen från oss själva, som om den vore något vi kan ställa ifrån oss, när vi inte längre vill arbeta. Då är inte heller steget långt från att ”stämma” kroppen till att tukta den och därifrån till att straffa den. Den objektifierade kroppen utgör nämligen en ständig källa till frustration för dansare och när den inte gör som vi vill ligger det nära till hands att behandla den som en olydig hund.

Det här sättet att tänka på kroppen utvecklas inte av sej självt. Unga danselever lär sej både av varandra och av sina lärare. Därför är det av yttersta vikt att förmedla den kroppsuppfattning man vill att ens elever ska ha. Dessvärre är den traditionella synen på eleverna extremt objektifierande. Danspedagoger och andra som undervisar har sett som sin uppgift att forma eleverna till den sortens dansare, som idealen föreskriver – den sortens kropp som idealen föreskriver. Det blir tydligt i den gamla ”pedagogiska” devisen om att bryta ner för att bygga upp. Vem skulle tycka att det vore ok att bryta ner en människa? Förhoppningsvis ingen. Om det däremot inte handlar om en människa, utan om en objektifierad kropp, kommer saken i ett nytt ljus. Om man ser kroppen som ett verktyg, ett instrument, ett föremål eller i bästa fall en planta, kan det framstå som helt rimligt med den typen av metoder. Ett träd måste ju beskäras, för att växa! Jag har visserligen svårt att se framför mej en musikpedagog, som slår sönder sin elevs instrument, för att sedan bygga ihop det igen på ett ”bättre” sätt, men låt oss inte fastna vid det.

När danseleven så småningom är färdigutbildad och fått ett jobb har hen, åtminstone inom den västerländska danskulturen, betraktats som koreografens verktyg. Objektifieringen fortsätter alltså och intensifieras genom att kroppen inte ens är dansarens eget instrument längre, utan koreografens. Det är koreografens känslor, tankar och idéer som ska uttryckas genom dansarens kropp. Detta har som tur är förändrats i takt med att koreografens och dansarens roller har smält samman samtidigt som nya arbetssätt har vuxit fram, men på många håll finns grundidén kvar.

När dansaren slutligen kommer upp på scen är det publikens tur att betrakta dansarkroppen och projicera sina egna erfarenheter på den. Hur ofta väljer vi att se en människa på scen och hur ofta ser vi ett dansande föremål? Det här är komplext, eftersom själva syftet med konst är att väcka något hos betraktaren. Konsten ligger ju, som vi alla vet, i betraktarens öga. Det vore lätt att bära, om inte alla de tidigare stegen hade tagits för att frånta dansaren hens identitet och människovärde. När dansaren redan fullständigt ser sej själv utifrån blir det dock den sista spiken i kistan.

Saker förändras, turligt nog, men även om både lärare och koreografer blivit mer intresserade av individer och mindre av perfekta dockor de senaste decennierna är objektifieringen djupt rotad i kulturen. Vi måste alla anstränga oss för att inte skilja våra elever från deras kroppar. Min kropp är inte mitt instrument. Jag är en hel människa och min kropp är en del av mej.

Det var det där med lärarkompetens igen

Kungliga Svenska Balettskolan (KSB) har fått kritik från Skolinspektionen, för att lärarna kränker eleverna och har en nedlåtande attityd (DN, LN). Dansarutbildningen är en elitutbildning och då får vissa undantag göras från skollagen, men inte hur stora som helst. Till exempel måste man införliva skolans grundläggande värderingar om människors integritet och lika värde i undervisningen. Med risk för att låta dryg säger jag att om de som undervisar på KSB hade varit lärare hade de vetat det och med största sannolikhet gjort det.

Nedlåtande attityd och kränkande kommentarer från dem som undervisar kommer knappast som någon överraskning för någon som själv har erfarenhet från dansvärlden (och balettvärlden i synnerhet). Alla som har utbildat sej inom dans har förmodligen blivit utsatta för detta eller sett någon annan bli det. Har någon helt sluppit undan har hen haft extrem tur. Den typen av beteende har varit (och är i viss mån fortfarande) mer regel än undantag, en medveten strategi och kallas för den gamla skolan. Hela syftet med undervisningsmetoden är att bryta ner eleverna, för att sedan bygga upp dem (och forma dem efter den mall genren eller skolan anger). Problemet är att man i många fall aldrig kommer till uppbyggningsfasen. Många elever och studenter hoppar av utbildningarna för att de inte pallar trycket. En del fortsätter dansa, men är ständigt olyckliga. Det där med att vara olycklig har för övrigt ansetts ganska klädsamt. Allt för konsten, ni vet. Man måste offra sej, om man vill dansa. Var lite tacksam! Du får ju faktiskt dansa!

Mina fina balettelever, som utvecklas och växer utan tvång och rädsla.

Om man hade ställt samma krav på KSB som på alla andra gymnasieskolor i Sverige hade man kunnat frångå det här gamla systemet. Om avsteg från skollagen inte hade varit tillåtna och om det hade funnits krav på att de som undervisar ska vara lärare hade man kanske upptäckt att en annan balettskola är möjlig. Men så är det inte. Skolinspektionen biter Utbildningsdepartementet i svansen, för de sistnämnda bestämde redan tidigt att de som undervisar på KSB inte skulle omfattas av kravet på lärarlegitimation, enligt logiken att det inte finns några utbildade lärare som är tillräckligt bra på balett för att kunna undervisa där. Nä...hä? Nämen, då förstår vi. Eller nej, det gör vi inte. De som undervisar i obligatorisk verksamhet, vare det elitutbildning eller ej, ska vara lärare. Så måste det vara. Riktiga lärare skulle inte säga taskiga saker till eleverna, utesluta dem från föreställningar och hota dem med avstängning från utbildningen.* De skulle koncentrera sej på att lyfta eleverna och hjälpa dem bli så bra dansare som möjligt. Då skulle eleverna inte behöva vara livrädda för att berätta om mobbningen som förekommer på skolan (inte mellan eleverna, utan från lärarna mot eleverna), utan skulle kunna fokusera på att växa och dansa och utvecklas.

Regeringen behöver ta sitt förnuft till fånga, när det gäller dansarutbildningen. Det är en gymnasieutbildning och den ska vara underkastad samma regler som alla andra - eftersom det skulle gynna eleverna.

*Rektor för KSB har rätt att fatta beslut om att avskilja elever från utbildningen, om de anses ha för svårt att nå målen.

Förtydligande om utåtvridning

I en kommentar till mitt inlägg om utåtvridning som process fick jag två frågor, som jag tycker är viktiga för alla som dansar (och undervisar). Därför ska jag försöka svara på dem här.

Fråga 2: Kan även äldre dansare uppnå 180° utåtvridning?

Jag har delvis redan svarat på det här i inläggen 180° utåtvridning och Skelett, muskler, ligament och senor som harbetydelse för utåtvridningen, men några saker vill jag förtydliga:

1. För det första är det väldigt svårt för någon oavsett ålder att rotera benen till 180° (90° per ben). Som jag förklarat tidigare är det väldigt få (om ens någon) som kan vrida ut 180° i höften. De flesta av dem som ser ut att ha platt utåtvridning, när vi tittar på deras fötter, vrider ut mindre i höften, men lägger till en vridning i knäet och en i fotleden. Det sättet att jobba är möjligen estetiskt tilltalande (fast om ni frågar mej ser det förskräckligt ut), men orsakar många knä- och fotskador och mycket smärta.
2. Igår skrev jag att barn har mjukare ligament än vuxna kring höftlederna (och i alla andra leder med, för den delen). Det gör att barn kan ”töja ut” sin utåtvridning och förändra strukturen i höftlederna. Den möjligheten försvinner alltmer med stigande ålder och för vuxna är den i princip obefintlig. Jag rekommenderar dock inte att man ger sej på några försök att förändra sina barns eller elevers kroppsbyggnad. Risken är mycket stor att man gör dem illa! Det finns forskare och pedagoger, som klurar på om det går att göra på ett säkert sätt. Tills vi får besked från dem föreslår jag att vi låter alla dansa med den utåtvridning de kan åstadkomma.
3. Ur naturlig synvinkel finns ingen nytta med att vrida ut benen så mycket. Vi måste alltid komma ihåg att rörlighet = instabilitet. Rörliga (eller, som dansare säger, ”öppna”) höfter är därför instabila höfter, som kräver starka omkringliggande muskler, för att må bra.
4. Den genomsnittliga utåtvridningen hos människor i allmänhet är ca 90° (45° per ben) och jag vill citera min anatomilärare Gail Accardi: ”You might look down at your turn-out and cry but that’s just the way it is.”*

Nedan följer några bilder, som jag har hittat och som visar på vissa av konsekvenserna av att vrida ut fötterna mer än höfterna. Jag vill understryka att det inte finns något eftersträvansvärt i de bilder jag valt.

Så här illustreras ofta 1:a position i böcker och andra instruktioner (här wikipedia) om balett. Utåtvridningen är här över 180°, vilket är en anatomisk omöjlighet.
Från wikimedia.org

Här har vi någon som försöker stå som illustrationen ovan visar. Notera hur knäna pekar diagonalt ut medan fötterna pekar rakt åt sidorna samt hur vänsterfoten rullar in på hålfoten. Detta innebär hög belastning och högt slitage på knän, fötter och resten av kroppen.
Från allpostersimages.com

Här ser vi samma sak väldigt tydligt i 5:e position. Se hur vridningen mellan knäet och foten på främre benet är mer eller mindre 45°. Notera också knölen en bit nedanför fotknölen på bakre foten, ett vanligt fenomen hos personer, som vrider ut fötterna mer än höfterna. Det här är md största sannolikhet en person som upplever en hel del smärta, spänning och ansträngning i sin dansträning.
Från pbt.org

Här har vi 4:e position hos en person, som definitivt vrider ut fötterna för mycket. Se hur hon rullar in på båda fötternas hålfötter (framför allt bakre). Det kan aldrig leda till något gott!
Från wikimedia.org

Och så en bild på någon som är i rörelse. Titta återigen på vridningen i främre benet. Knäet pekar ca 45° utåt medan tårna pekar drygt 90° ut. Dansaren ser ut att vara på väg framåt, vilket innebär att det främre benet snart kommer att bära hela kroppsvikten med en alldeles för stor vridning i knäleden. Aj.

Läs svaret på fråga nr 1 här.

*”Du kanske tittar ner på din utåtvridning och gråter, men så är det bara.”

Tolv myter om dansträning

1. Man måste vara ung. Det här har vi pratat om förut. Med risk för att verka tjatig säger jag nu en gång till: Dans är inte bara för unga. Dans är för alla. Läs mer under etiketten ålder.
2. Man måste vara vig. Nej, det måste man inte. Däremot är chansen stor att man blir ganska vig, eftersom dansträning innehåller mycket rörlighetsträning. Läs mer under etiketten rörlighet.
3. Man måste vara smal. Än en gång: NEJ. Man måste inte vara smal. Det finns ett smalideal i dansvärlden (precis som i världen utanför), men det finns absolut ingenting som hindrar att vem som helst oavsett vikt och kroppsstorlek dansar och njuter av att göra det. Läs mer under etiketten smalhets.
4. Man måste ha bra koordination. Alltså, om man skulle ha alla de egenskaper, som vi tränar i dansen, skulle man ju inte behöva träna. Precis som rörligheten förbättras koordinationen för de flesta genom dansträningen.
5. Man måste ha taktkänsla. Hm, det här med ”taktkänsla” är ett kapitel för sej. Det finns många olika typer av musikalitet och alla kan de tränas genom dans. Vissa har verkligen en känsla för musiken. Den sitter tydligen i höger hjärnhalva. Den gör att de kan dansa med musiken, följa den och leka med den utan att kunna någon som helst musikteori. Faktiskt har folk med en sådan känsla i många fall snarare extra svårt att förstå teorin. Sen finns de, som är precis tvärtom. De måste räkna varje taktslag, för att ha någon som helst aning om var de är i musiken. Å andra sidan har de lätt för att strukturera och dela in musiken. Mer detaljer och mindre helhet, alltså. Den förmågan sitter i vänster hjärnhalva. Och så finns förstås en skala däremellan. Dessutom lyssnar vissa mest på pulsen, andra på rytmen, ytterligare andra på melodin och några lyssnar bara på den eventuella texten. En del verkar inte lyssna på musiken alls, men de kan dansa ändå.
6. Man måste börja när man är pytteliten. Ännu ett ämne som varit uppe flera gånger här på bloggen. Jag har aldrig riktigt förstått det påståendet. Det verkar halvt i mina öron och borde följas av: ”…för annars…” Ja, annars vadå? Nä, låt oss stryka det här påståendet helt och hållet. Sanningen är att man kan börja precis när som helst i livet. Beroende på när man börjar kommer man ha lite olika fysiska, mentala och emotionella förutsättningar, men det betyder inte att det är för sent (det kan möjligen vara för tidigt, men låt mej återkomma till det vid ett senare tillfälle). Man kan till och med bli professionell dansare, även om man börjar sent – om man vill det. Läs mer under etiketten ålder.
7. Dans är en tjejgrej. Hörde ni inte? Dans är för alla oavsett allt. Det spelar ingen roll vad man har för biologiskt eller socialt kön eller vad man identifierar sej som. I dansen kan alla få tillgång till en massa olika sidor hos sej själva. Läs mer under etiketten genus.
8. Alla killar som dansar är bögar. Inte sant! Jag känner och har känt många killar/män som dansar. Vissa av dem tänder på på killar, men många tänder på tjejer. Jag skulle kunna sträcka mej till att gå med på att bögar är överrepresenterade i dansvärlden jämfört med resten av samhället, men det är inte så att alla manliga dansare är homosexuella. Inte ens de flesta. Inte ens hälften (av de jag har träffat). Den eventuella överrepresentationen tror jag kan ha flera orsaker. Låt mej återkomma till det vid ett senare tillfälle.
9. Man blir bög av att dansa. Men kom igen. Att man lär sej att hantera sin kropp och får tillgång till sina känslor förändrar inte ens sexuella läggning. Det gör inte det. Punkt.
10. Dansträning innebär ingen egentlig fysisk träning. Jo, det är det. Vi tränar rörlighet, styrka, koordination och teknik varje lektion. Vid vissa tillfällen och framför allt i vissa genrer tränar vi också kondition/uthållighet. Man blir starkare, rörligare, bättre koordinerad, bättre placerad (hållning) och mer medveten om kroppen hela tiden. Och man svettas. Ordentligt.
11. Man bara hoppar runt lite. Eh… nej. Dansträning är (i bästa fall) strukturerad och välplanerad. Varje övning har ett syfte och ett eller flera mål. Ibland hoppar vi omkring, för att till exempel öva hopp eller kanske rumsuppfattning.
12. Man bara leker. Vadå ”bara”? Det händer att vi leker. Personligen tycker jag vi ska leka så mycket som möjligt. Att leka är att skapa. Att skapa är att leka. Och till syvende og sist är det skapande vi håller på med. I leken sker dessutom en massa lärande utan att det känns jobbigt eller prestigefullt. Kanske känns inte alltid teknikträningen så himla lekfull, men mitt mål är att också den delen av lektionen ska vara lustfylld. MEN en viktig skillnad är att vi inte samlas i ett rum och leker fritt. Det finns alltid ramar (syfte och mål) och vi leker framför allt fysiskt. Ibland leker vi kanske en viss genre. Ibland leker vi något annat. Läs mer under etiketten lek.

Balettkarriär utan översträckning

I år går dansaren Kristin Long i pension från San Fransisco Ballet, där hon har dansat i 23 år, bland annat som principle dancer (premiärdansös/prima ballerina). Kristin Long har haft en fantastisk kärriär och är en underbar dansare trots att hon inte uppfyller något av de överdrivna kroppsideal, som jag har skrivit om tidigare. Hon har inga översträckta ben, inga bananfötter (extrem pointe) och hon är inte mager. Nedan finns en hyllningsvideo, som San Fransisco Ballet har gjort till Long. Titta på den och lyssna på vad som sägs om henne där! I dansvärlden fokuseras alltför ofta ensidigt på att forma en idealkropp, men i den här videon är det aldrig det som kommenteras. Istället lyfts andra viktiga kvaliteter fram; glädje, lätthet, passion, utstrålning, flöde... Det är en fröjd att höra!