Absurditeten i Skapande skola-satsningen

Idag ska vi prata om en av mina hang-ups, nämligen Skapande skola. Skapande skola är en statlig satsning, som administreras av Statens kulturråd och syftar till att "stärka samverkan mellan skolan och det professionella kulturlivet. Målet är att eleverna ska få tillgång till kulturens alla uttrycksformer och att deras möjligheter till eget skapande ökar." (Kulturrådets hemsida) Så långt är allt väl. När stödet instiftades 2008 riktades det enbart mot grundskolans senare år, eftersom kulturen ansågs eftersatt i den åldersgruppen, men senare utvidgades det till hela grundskolan och numera finns Skapande skola även för förskolan. 2013 delade Kulturrådet ut 175 miljoner kronor i Skapande skola-stöd.

En skulle kunna tro att jag skulle gilla att staten delar ut 175 miljoner i ett slags "extra" kulturstöd och det skulle jag göra - om det verkligen var extra. Som det är nu ser jag flera problem med Skapande skola. Jag ska beskriva de främsta här.

För det första är det alltid problematiskt när tillfälliga projekt ersätter regelbunden och långsiktig undervisning. Det är inte tänkt att Skapande skola ska vara istället för den ordinarie undervisningen, utan att den tidigare ska komplettera den senare, men i praktiken nöjer sej många skolor med de enstaka kulturupplevelser som Skapande skola kan finansiera. Då går det att pricka av läroplanens påbud om att alla elever ska få uttrycka sin kunskap genom språk, bild, musik, drama och dans (Lgr11). Istället för att låta konstnärliga uttryck vävas in och vara en del av det dagliga arbetet förvandlas det till roliga jippon, en slags paus från den "vanliga" skolan.

Att Skapande skola-pengarna dessutom kan användas både till att exempelvis se föreställningar eller utställningar och till elevernas eget skapande riskerar att leda till att en alltför stor del av skolans undervisning i kulturämnen utförs av konstnärer utan pedagogisk utbildning. Att lärarkompetens inte anses lika viktig i de mystiskt talangbaserade kulturämnena som i andra ämnen vet vi sedan länge, men det är naturligtvis helt fel. Undervisning i kulturämnen ska i första hand skötas av utbildade lärare.

175 miljoner räcker till att anställa ungefär 360 lärare. Fördelat på landets 290 kommuner blir det inte en jättestor ökning, men ändå. Jag lägger den tanken där, så kan någon annan räkna vidare. Kanske kan antalet dubblas i och med att kommunerna inte längre kommer behöva sina Skapande skola-samordnare?

För det andra kan jag inte låta bli att tycka att Skapande skola-stödet framstår som väldigt ineffektivt. Låt oss säga att en fri scenkonstgrupp vill skapa en föreställning som riktar sej till skolor. Den fria gruppen måste då söka kulturstöd, för att finansiera sitt arbete. Kulturstöd går att få från flera håll, till exempel stiftelser, kommuner och regioner, men den kanske största bidragsgivaren till fria grupper är Statens kulturråd. För att få stöd måste gruppen, förutom att beskriva själva projektidén, presentera en budget, där de också beräknar hur många föreställningar de ska sälja till skolor och vad det ska kosta för skolorna. Sedan gäller det att skolorna köper in föreställningen. För att kunna göra det söker skolorna Skapande skola-pengar. Både scenkonstgruppen och skolan/kommunen måste sedan redovisa till Kulturrådet hur de har använt sina beviljade medel. Hur jag än vänder och vrider på det skulle det innebära mindre administration för alla om stödet gick direkt till konstnärerna istället. Då skulle föreställningen kunna bli gratis för skolorna, vilket skulle öka chanserna att de tackar ja. Därmed skulle syftet med Skapande skola, att kontakten mellan skola och professionella konstutövare ökar, ändå uppfyllas.

Men någon kanske kan förklara poängen med Skapande skola för mej så jag fattar?

Konstnär och lärare - men misstrodd som båda

För ett par veckor sedan spenderade jag ett dygn på performanceverket Sisters Academy - The Boarding School på Inkonst i Malmö. Det finns mycket att säga om verket och nu när jag har hunnit smälta det lite kommer det kanske fler inlägg på temat, men idag vill jag mest använda det som avstamp för en diskussion om lärare i kulturämnen. Sisters Academy har pågått i tre veckor och slutar just idag. Under de tre veckorna har ett ganska stort antal konstnärer arbetat där och utgjort the faculty (lärarstaben). Andra konstnärer har kommit dit under kortare eller längre perioder som researchers (gästforskare*) och precis vem som helst har kunnat checka in som elev under minst 24 timmar. Syftet med verket är att undersöka sensuous learning (sinnligt lärande).

Nyligen har jag också börjat kika i undervisningsmaterialet Danslust av Heidi Palmu, utgivet av Finlands Svenska Folkdansring. Materialet riktar sej till lärare utan utbildning i dans och innehåller lektionsplaneringar för dans i skolan samt beskrivningar av olika steg och handfattningar. Jag ska inte skriva för mycket om materialet, eftersom jag kommer att recensera det i tidningen Uttryck, men jag kan säga att min spontana tanke när jag öppnade materialet var att författaren har grävt en grop åt sej själv - och oss andra som faktiskt är lärare i dans. Att skapa en pärm med färdiga lektionsplaneringar antyder nämligen att utbildning inte behövs.

Jag slutar aldrig förvånas över hur många som förvånas över min utbildning. Ända sedan jag kom in på lärarutbildningen har olika människor överraskat utbrustit: "Jaså? Kan en utbilda sej till danslärare? Jag trodde det var något en bara kunde." Eller liknande saker. En annan favorit, som jag hör allt oftare numera, är: "Jaså? Är du lärare också?" Varje gång svarar jag tålmodigt: "Ja, det är lärare jag är. Mitt ämne är dans."

Det här handlar såklart inte bara om mej. Problemet drabbar förmodligen alla kulturämneslärare. Vi är både konstnärer och lärare. Inte det ena eller det andra - både och. De flesta jag känner har gått konstnärliga utbildningar före och/eller efter sin lärarutbildning, vanligen i flera år. Vi tar klasser, hyr övningsrum/ateljéer, tränar och skapar. Många, många, många är med i ett litet kompani eller band på sin "fritid" eller jobbar deltid med undervisning för att kunna repa och turnera den övriga tiden. Samtidigt har vi lärarutbildning och samma behörighet som alla andra. Vi kan få lärarlegitimation på samma villkor som alla andra. Vi är experter på estetiska lärprocesser och kreativa lösningar.

Problemet är att vi sällan tas på allvar som varken det ena eller andra. Bland lärare har vi låg status, eftersom våra ämneskunskaper vanligen ses mer som talanger, som kan vara underhållande men knappast "behövs". Våra lärarkompetenser ses också ofta ner på, eftersom vi håller på med "flum", som skapande och sådant. Eleverna har ju så "kul" på våra lektioner. Om vi har lärarutbildning kan den väl knappast vara nödvändig eller likvärdig med andra ämneslärares utbildningar? Detta visar sej både från politiskt håll, där man hellre skjuter till mer pengar till satsningen Skapande skola, där kulturarbetare kommer in och jobbar med konst i skolan, än avsätter medel för att faktiskt anställa kulturämneslärare och på riktigt höja den konstnärliga kompetensen i skolorna. Det visar sej också från skolledningshåll, vilket jag vill illustrera med en jobbannons en bekant till mej hittade häromdagen med texten: "Är musik ditt stora intresse? Vill du ta hand om musikundervisningen på Rydskolan under höstterminen? Sök tjänsten som Musiklärare även om du inte har lärarutbildning."

Bland konstnärskollegor står vi inte heller högt i kurs. Alla vet ju att det är de misslyckade konstnärerna som ger sej på undervisning. De som inte kom in på de konstnärliga utbildningarna. De som inte lyckades med sin karriär. Har vi gått lärarutbildningen anses vi inte ha någon riktig konstnärlig utbildning. Arbetar vi med amatörer kan det vi skapar inte räknas som konst - trots att det just nu dessutom är en stor trend att sätta upp föreställningar med just amatörer även inom den professionella scenkonsten. Detta visar sej också från (semi)politiskt håll, då vi har svårt att få kulturstöd för projekt som inkluderar både konstnärliga och pedagogiska aspekter medan en fejkad internatskola kan få stöd för att utforska någonting som vi redan kan.

Är jag egentligen bara gnällig och sur för att jag får avslag på nästan alla mina ansökningar om kulturstöd? Är det fortfarande avslaget på min ansökan om lärarlegitimation som ligger och skaver? Svar: ja. Jag är sur och gnällig över de här sakerna - för att de visar att min kompetens inte tas på allvar. Min och alla andra kulturämneslärares. När vi inte kan definiera oss i dikotomin konstnär - lärare antas vi vara varken eller, men sanningen är att vi är både och. Det är det som gör oss unika. Det är det som gör oss superkompetenta.

Sisters Academy och Danslust har påmint mej om att det inte räcker att vara kreativ och ha kunskap om konstnärligt undersökande, för att undervisa i kulturämnen. Eleverna kan inte delta eller hänga med i en kreativ process om en inte vet hur en ska engagera dem. Men det räcker inte heller att bara ha lärarkompetensen och sätta sej in i ett skriftligt material, hur väl det än beskriver såväl syfte som teknik. Hur ska en kunna handleda eleverna och hjälpa dem att utvecklas om en inte själv har fördjupad förståelse för det kunskapsområde lärandet rör sej i? Nej, det är helt enkelt nödvändigt att besitta båda kompetenserna. Därför måste vi bli tagna på allvar både som lärare och som konstnärer.

Elin Waileth och jag när vi undervisar/skapar tillsammans med elever.
Foto: Kasturi Mukherjee

--------------------

*Dubbeltydigheten som finns på engelska går förlorad i den svenska översättningen. På engelska används begreppet research både om vetenskapligt och konstnärligt arbete.

Det man ger med ena handen tar man tillbaka med den andra

För ett par veckor sedan rapporterade Statens Kulturråd att satsningen Skapande skola ger fina resultat. Satsningen har pågått sedan 2008 och innebär att elever i grundskolans senare del får ta del av professionell kultur (genom till exempel föreställningar, konserter och utställningar) och skapa tillsammans med kulturarbetare (till exempel dansare, skådespelare, musiker och bildkonstnärer). Den utvärdering som gjordes nyligen visar att eleverna som deltar i kulturprojekten får nya kunskaper (dock oklart vilka), nya redskap för att förstå världen samt bättre självförtroende. Inte så dumt, eller hur?

"Barns och ungas rätt till kultur är prioriterat i regeringens kulturpolitik," säger Kulturrådets generaldirektör Kennet Johansson. "Av Kulturrådets samlade bidrag går närmare en tredjedel till verksamhet för barn och unga. Att tidigt introduceras till kulturens värld berikar livet och gör att man kan bli en aktiv samhällsmedborgare." Det är sant, det han säger. 30% av Kulturrådets bidrag går till barn- och ungdomsprojekt och det är naturligtvis positivt. Det är också ganska förvånande med tanke på hur sällan den borgerliga regeringen annars talar om vikten av ett rikt kulturliv. Men så är det inte heller riktigt så bra som det låter. Det man ger med ena handen tar man tillbaka med den andra. Imorse diskuterade integrationsminister Erik Ullenhag och vänsterpartisten Ann-Margarethe Liv hur man skulle få bukt med utflyttningen från Stockholmsförorten Rinkeby. Medan Ullenhag argumenterade för skattelättnader för företag, som etablerar sej i Rinkeby och "skapar jobb" där påpekade Liv, som själv bor i Rinkeby, att utflyttningen snarare beror på avsaknaden av kulturliv än bristen på jobb. Innan den borgerliga alliansen kom till makten och började sälja ut Rinkeby centrum fanns där, enligt Liv, ett fint bibliotek, bra skolor och ett rikt kulturliv. Ingenting av detta finns längre kvar efter utförsäljningarna och hela Rinkeby centrum håller nu på att dö ut.

Samtidigt som man ålägger Kulturrådet att satsa på barn och ungdomar avskaffar man alltså möjligheterna för samma barn, ungdomar och deras föräldrar att ta del av kulturyttringar i sitt närområde. Visst är det jättebra att få tillfälliga besök av kulturarbetare i skolan, men besöken är just tillfälliga. Jag har aldrig hört talas om någon skola (det kan dock finnas), som har använt Skapande skola-pengar till att anställa en kulturarbetare eller pedagog/lärare i något konstnärligt ämne. Biblioteket, däremot, finns där alltid, om det nu finns över huvud taget. Och det finns där för alla, inte bara för skolelever. Även om det är viktigt att introduceras tidigt har också vuxna en längtan efter kulturupplevelser och möjligheter att vara kreativa. Att skapa rum för skapande som alltid finns där - för alla - skulle därför vara den viktigaste satsningen man skulle kunna göra. Kanske skulle då också vuxna människor få nya kunskaper, nya redskap för att förstå världen och bättre självförtroende och därmed bli aktiva samhällsmedborgare.

Kulturrådets rapport finns att läsa här. Radiodebatten finns att lyssna på här.

Fotnot: Det här inlägget syftar inte till att dissa borgarna och lyfta fram vänstern, utan till att ännu en gång påpeka vikten av kultur i samhället. I debatten mellan Ullenhag och Liv, som jag delvis återger ovan, valde dock Ullenhag att helt ignorera Livs påpekanden om kulturlivet. Istället fortsatte han att tala om skattelättnader och arbetstillfällen, som verkar vara regeringens mantra.