2010-12-29

Undervisningsinstanser, del 2

Dagens undervisningsinstans är Battuta Mall i Dubai, Förenade Arabemiraten. Shoppingcentret har fått sitt namn efter den marockanske 1300-talsgeografen Abu Abdullah Muhammad Ibn Abdullah Al Lawati Al Tanji Ibn Battuta. Mitt bland alla affärer finns en utställning om nämnde man, där man kan läsa om vart han reste och hur mycket han hade att lära ut till dem han mötte. Utställningen är fin med målade bilder, tv-skärmar, små skålar med kryddor, montrar med föremål från längesen och texterna däremellan verkar i första hand gå ut på att bevisa arabernas överlägsenhet över andra folk. Mycket intressant med lite nya perspektiv, måste jag säga, även om tankarna går både till den iranske pappan i Kalla det vad fan du vill och den indiske dito i Goodness Gracious Me (till exempel i det här klippet).
Muslimska astronomer mäter den exakta tiden för dagens fem böner, Battuta Mall, Dubai.

Dag 16 - Din första kyss

Den här rubriken fick mej att fundera. Kyssar förekommer ganska ofta i dansföreställningar och dansfilm. Inte lika ofta som i spelfilm, men ändå ganska ofta. En bekant till mej gick och provade kontaktimprovisation en gång, men vill aldrig mer gå dit igen, eftersom folk hånglade i hörnen. Det har jag aldrig varit med om, men två av mina elever pussades en gång i en improvisation jag ledde. Det var vad jag kom på när jag funderade. Jag insåg att jag själv aldrig har varken pussats eller hånglat i något dans- eller annat jobbsammanhang. En sommar var jag dock med i en föreställning (Éclipse av Marina Palovaara) där jag klängde mej fast på en av de andra dansarna, ständigt upprepande: "I love you. I love you."

Den bästa kysscenen jag sett var med i The Guest House av Fernando Melo (se film).

2010-12-28

Dag 15 - Dina drömmar

Jag drömmer mycket och märkligt och kommer ofta ihåg vad jag har drömt. Ganska ofta drömmer jag om jobbet, särskilt vid terminsstart och inför uppvisningar och föreställningar. Vid terminsstart rusar alla elever genom huvudet på mej nätterna i ända. I bästa fall dansar de, men mycket oftare ställer de frågor jag inte kan svara på, bråkar med varandra, vägrar dansa, vägrar över huvud taget komma in i klassrummet. Jag drömmer om missnöjda föräldrar, icke-existerande lektionsplaneringar, ljudanläggningar som inte fungerar, musik jag har glömt ta med. Och över alltihop dundrar André Sulockis hårt framhamrade pianoklink eller nån poplåt jag inte gillar. Lite trevligare, men mer sällsynta, är de drömmar som innehåller musik jag uppskattar, elever som har blivit superduktiga över lovet och lektioner som flyter på som de ska. Det har till och med hänt att jag har drömt en övning, som jag inte kommit på innan, men som jag kan skriva ner i min planering på morgonen.

Inför uppvisningar och föreställningar följer drömmarna ett liknande mönster. Jag kommer upp på scen utan att ha någon koreografi, musiken strular, eleverna dyker inte upp, publiken går hem. Ofta går drömmen, likt en actionfilm, ut på att jag under tidspress måste fixa föreställningen. Till skillnad från Hollywoods alster slutar mina drömmar bara alltför sällan med att det går vägen. Jag vaknar helt utpumpad och uppjagad och inser lättad att det inte har hänt på riktigt.

Det finns tillfällen när mardrömmarna uteblir. Då blir jag nervös för det. Vad har jag missat? Vad är det jag inte har tänkt på? Kommer kaoset inträffa i verkligheten nu?

2010-12-25

Hur blir man en legitimerad danslärare?

Äntligen kommer nånting annat än hyllningar från Lärarförbundet när det gäller förslaget om lärarlegitimation (LN). Lärarförbundet kräver nu att alla nyutexaminerade lärare ska garanteras en plats för sitt introduktionsår. Super, tycker jag, men inser att jag själv hamnar i kläm igen. Hur kommer det funka för lärare i "nya" ämnen? Jag är medlem i Lärarförbundet och skulle väldigt gärna få en garanterad plats för introduktionsår trots att det snart är två år sen jag examinerades. Jag har inte jobbat tillräckligt mycket i rätt skolform för att få ut en legitimation, så jag är nog så illa tvungen att göra det där året i vilket fall som helst. Är jag garanterad en plats om det blir som LF vill? Och vem blir i så fall min mentor? Det är det som är det mest intressanta. Dansinriktningen i lärarutbildningen startade 2003, samma år som jag antogs. Den första som blev klar (ja, det var bara en) utexaminerades i juni 2008. I mars 2009 var jag nummer fem. Jag vet inte exakt hur många som har examinerats sen dess, men max två kullar à 13 studenter. Jag vet inte heller hur många av dem som har jobbat heltid ett år i rätt skolform. Förmodligen inte så många, eftersom de flesta blir anställda antingen av kulturskolan (se tidigare inlägg) eller hattar runt på olika vikariat.

Frågorna hopar sej. Jag måste nog snart ta och skriva till nån som kanske kan svara. Skolministern till exempel. Eller mitt fackförbund.

Läs gärna Janis inlägg på Metabolism också.

2010-12-20

Dag 14 - Vad du hade på dig idag

Igen?! Men jag ska ändå nämna det, för juluppehållet har börjat. Inga mysbyxor, ingen dansdräkt, inga svettiga balettskor, utan bikini, haremsbyxor och en tunn t-shirt. Ibland är det fint med lov.

2010-12-18

Undervisningsinstanser, del 1

Jag är helt med på att vi lär oss saker i alla möjliga sammanhang. Lärande sker naturligtvis inte bara i skolan. Däremot är jag inte helt bekväm med att undervisning sker i alla möjliga sammanhang. Jag har inget emot att lära mej slumpmässiga saker så där lite på måfå, men måste jag undervisas hela tiden?

Dagens undervisningsinstans är Coop Konsum i Växjö. Häromdan, när jag köpte ostronskivling, fick jag med ett litet infoblad där jag kunde läsa att ostronskivling är en relativt ny matsvamp i Sverige, att den växer på döda träd och att smaken är mild och aromatisk. Det står lite om i vilka typer av rätter den passar och hur den ska förvaras. På baksidan finns två recept och en lista med "nyttiga fakta" som alla går ut på att ostronskivling är extremt nyttigt och en absolut nödvändig del av en välbalanserad kost. Allt som allt känns det som ett sammandrag ur en NO-bok kombinerat med ett dito ur en hemkunskapsbok. Präktigt, pedagogiskt och på gränsen till parodiskt.
Bild från skogsskafferiet.se

Dag 13 - Din vecka

Sista veckan på terminen. Saft och pepparkakor på alla lektioner utom på yogan, där deltagarna nästan sover på slutet och aldrig skulle orka fika. Mycket prat om uppvisningen, vad alla ska gestalta och hur viktigt det är att säga till i god tid om man inte kan vara med. Julklappar från några elever och från chefen. Julkoreografier och mängder av julmusik - om och om igen. Kramar, god jul-önskningar, tonåringar med separationsångest. Muscle release (pnf-massage) på baletten, eftersom alla var för trötta för att dansa. Många föräldrar, syskon och mor- och farföräldrar på barnlektionerna och betydligt färre på 13+lektionerna, men faktiskt ändå några besökare där också. Levande ljus på golvet (men inga stearinolyckor eller eldsvådor som tur var). Och så en lättnad över att inte behöva förbereda och planera nånting på flera veckor...

2010-12-17

Dag 12 - Vad du har i din väska

Väskan som släpas fram och tillbaka mellan hemmet och jobbet innehåller för det mesta:
- min dator + elsladd
- en lila sjal som kommer väl till pass när det är kallt i salarna
- två clementiner (tills de blir uppätna)
- några bläckpennor
- några överstrykningspennor som jag aldrig använder
- min kalender (jag kör fortfarande pappersvarianten)
- lite olika lappar som jag inte har orkat sortera/slänga
- Kronobergstrafikens reskassekort
- mitt bibliotekskort

Tiderna förändras, del 2

Häromdagen skrev Olle Holmberg på Skola och samhälle om varför dagens ungdomar inte kan tvingas till inlärning på samma sätt som ungdomarna på 1950-talet (läs). Jag har tänkt på det ganska länge och trots att Holmberg formulerar det så mycket klokare kommer här en text jag skrev i juli 2007:

För ett litet tag sen gjorde Madeleine Onne (balettchef på Kungliga Operan) ett litet utspel, som kanske inte var så lyckat på alla sätt. I en debattartikel i Danstidningen uttryckte hon sin oro över den låga kvaliteten på nyutbildade svenska dansare. Hon syftar förstås på klassiska dansare och oron uppstod efter en audition till Operabaletten, där tydligen ingen av dom sökande höll måttet.

I Sverige utbildas klassiska dansare på Kungliga Svenska Balettskolan (KSB). Efter vad jag har förstått, har lärarna varit desamma i evigheter och upplägget på utbildningen har nog oxå varit i stort sett oförändrat. Dom här stackars 19-åringarna, som alltså är så kassa att dom förtjänar att hängas ut i danspressen, har alltså fått samma utbildning som dom som redan jobbar på Operan. Så vad är felet?

Min danshistorielärare i Piteå, Margareta Sörensson, berättade att när historiska dräkter ska reproduceras för olika föreställningar och skådespel, kan männens kläder sys upp efter samma mönster som förr, medan kvinnornas kläder måste ändras. Kvinnors axlar sluttar nämligen inte alls på det sätt, som dom gjorde för 150 år sen. Sörenssons teori är att vi har sträckt mer och mer på oss i takt med att våra rättigheter har ökat.

Så vart vill jag komma? Det jag har tänkt på, sen jag hörde talas om Onnes oro, är att det kanske inte går att utbilda 1800-talsdansare på 2000-talet. Kanske är det dax att tänka om, när det gäller museidansens plats i dagens samhälle? Även om KSB-eleverna verkligen vill ha den klassiska skolningen, så är det kanske alltför svårt för dem att relatera den till resten av sin tillvaro? För ärligt talat, en sylfid, en prins, en narr eller en svanprinsessa kan bara med stor svårighet och med mycket vilja hos publiken, representera svenska tonåringar på 2000-talet. Eller?

Numera skulle jag inte längre vilja kalla klassisk balett för museidans, men min poäng kvarstår. 2000-talsungdomar kanske inte kan disciplineras i den grad som krävs för att skapa en 1950-talsdansare precis som de inte kan bli 1950-talselever i den teoretiska skolan. Inte för att de är mindre intresserade av att lära sej, utan på grund av de anledningar som Holmberg beskriver.

Läs också Björns inlägg om detsamma.

2010-12-15

Dag 10 - Vad du hade på dej idag

Enkelt! Näst understa lagret: Rött linne med min arbetsplats logga och världens bästa trikåer. Ovanpå det: Oformlig grå tröja med Dance New Amsterdams logga, svarta benvärmare och strumpor/raggsockar (beroende på skor eller inte). Yttersta lagret: Svarta mysbyxor strl L med min arbetsplats logga, bästa vinterjackan av hampa, tygstövlarna som tyvärr inte är tillräckligt varma i det här vädret men som kändes som om jag alltid hade haft dem på mej redan första gången jag provade dem, min mammas gamla mössa samt regnbågsvantar från Nepal (eller var det Tibet?). Trots att jag själv inte dansade nånting idag svettades eleverna så bra att jag kom ända ner till understa lagret en stund.

2010-12-14

Dag 9 - Vad du tror på

Jag tror på flumpedagogik. Jag tror på att låta det bli kaos i klassrummet då och då. Jag tror på att låta eleverna prova sej fram och utforska sina möjligheter. Jag tror på att erkänna för eleverna vem jag är och vad jag tror på. Jag tror på ämnesintegrering. Jag tror på skapandets kraft och multipla intelligenser. Jag tror på kroppen. Jag tror på dansen som konstform, som umgängesform, som terapi och som utveckling. Jag tror på rörelse som ett gränsöverskridande språk. Jag tror på godhet. Jag tror på ömsesidig respekt. Jag tror på kärlek, vilja och upptäckarlust som drivkrafter hos alla människor.

Damn it, vad präktig jag låter. Men alltihop är faktiskt sant. Jag tror på ärlighet, att dela med sej av det man tycker och tänker. Jag tror på öppen diskussion och manglande av meningsskiljaktigheter. Och jag tror på att allt kan bli bra så småningom.

2010-12-12

Dag 8 - Ett ögonblick

Ett ögonblick. En bråkdels sekund, då rörelsen hänger i luften innan kroppen själv bestämmer i vilken riktning den ska vidare. Momentum. Tidlöshet. Tyngdlöshet innan fallet. Rörelse är livet mellan två dödar. Ögonblicket är rörelsen eller döden. Är momentum död? Eller paus? Eller vacuum? Momentum är tomrummet mellan inandning och utandning och mellan utandning och inandning. Ögonblicket då ingenting händer är kanske egentligen ögonblicket då allt händer. Min riktning avgörs. Jag väljer livet. Jag väntar. Håller andan. Låter mitt öde avgöras. Låter min dans hända. Väljer om jag ska ta kontrollen eller låta den slippa undan. Väljer om jag ska låta livet hända. Släpper taget om mej själv.
Bild från http://cdn.churchcrunch.com

Dag 7 - Din bästa vän

Min bästa vän är musiker. Förutom att han är en fantastisk person som jag tycker om att vara med är han också en grym arbetskamrat och ofta en räddare i nöden. Han klipper sönder och limmar ihop låtar åt mej. Om han inte hittar nåt som passar med det jag vill göra kan det hända att jag till och med får specialgjord kreation för tillfället. Och han har alltid en ljudkabel att låna ut. Men bäst av allt är det när vi gör projekt ihop. För en utomstående kan det verka märkligt, men musiker och dansare kommunicerar ofta ganska dåligt med varandra. Inte jag och min bästa vän. Jag har aldrig träffat en musiker som så på pricken förstår vad jag är ute efter. Kanske beror det på att vi båda är pusslare, som ritar kartor hellre än kastar sej ut i terrängen? Eller för att vi båda hellre sätter upp en ram att improvisera inom än planerar varenda liten ton eller rörelse? Eller kanske helt enkelt för att vi gillar varann?

2010-12-11

Kulturskolan räknas inte - förstås

Ingen verkar ha tänkt på att estetlärare kanske också ska ha lärarlegitimation (LN). Har man lärarexamen men är anställd av kulturskolan kan man inte få legitimation, eftersom kulturskolan inte omfattas av skollagen. Kulturskolans verksamhet är frivillig, men i många kommuner lånar grund- och gymnasieskolor kulturskolans lärare och pedagoger till undervisning i estetiska ämnen. Det kan handla om dans i skolan för ettor likaväl som instrumentlektioner på gymnasiet. Det handlar alltså om utbildade lärare som undervisar i skolan. Ibland kanske man har hela sin tjänst i den obligatoriska skolan och/eller gymnasiet, men arbetsgivaren är en annan. Det gäller förresten inte bara lärare i kulturskolan. När jag var anställd av Folkuniversitetet köptes största delen av min tjänst av ett kommunalt gymnasium. Så även om man jobbar heltid i skolan är det inte säkert att man får legitimation. Varför har ingen tänkt på det? Kanske för att estetiska ämnen ändå inte riktigt räknas? Jag säger då det. Igen.

2010-12-10

Dag 6 - Din dag

Typisk fredag. Massage på morgonen. Läsning av några olika lärarbloggar. Lunch hemma. Gick till jobbet och hittade på en ny liten juldans till mina lyriska jazzare. Häromdagen hittade jag en väldigt poetisk jullåt, Christmas med Leona Naess. Hade aldrig hört den förut och det känns ju alltid uppfriskande med en okänd julsång. Hade en jazzklass och sen lyrisk jazz, som alltid är den bästa avslutningen på veckan. Köpte thaimat på vägen hem. Kosttillskott, stretching och tv-spel till efterrätt.

2010-12-09

Dag 5 - Din definition av kärlek

Min definition av kärlek är att man tycker om någon jättemycket. Ett exempel på det gav jag redan i september, då min kollega fann ett kärleksfullt meddelande på whiteboarden i sin sal.

2010-12-08

Dag 4 - Vad du åt idag

Onsdag är min korta kväll, så jag har ätit ovanligt bra. Dock hade vi möte innan lektionerna började, så jag har ändå ätit min typiska jobbmat: risnudlar med bönsalsa. Jag växlar mellan det och risnudlar med makrill i tomatsås. Jag har aldrig mer än 20 min mellan lektionerna, så det måste gå fort att både laga och äta. Särskilt om jag ska hinna gå på toa också. Att dessutom byta kläder är helt hopplöst, så nu har jag gett upp att vara rätt klädd för den genre jag undervisar. Så här långt in på terminen vet eleverna ändå vad de ska ha på sej och jag behöver inte föregå med gott exempel.

Men nu skulle det ju inte handla om kläder, utan om mat. Till frukost åt jag smoothie, gröt och ägg som vanligt. Med ett jobb som mitt måste man grunda stadigt. Till lunch åt jag ovan nämnda risnudlar med bönsalsa. Eftersom jag slutar tidigare på onsdagar än andra dagar har jag tid att laga lite bättre mat på kvällen också. Idag gjorde jag en linsgryta i samma klass som maten jag brukade laga när jag var arbetslös. Underbart! Jag vill verkligen komma igång och laga mer mat igen. Heltidsjobb förstör alla rutiner. I alla fall allt som tar längre tid än 20 min. Men idag var en mycket bra matdag.

2010-12-07

Dag 3 - Dina föräldrar

En fritidspedagog tillika lärarutbildare och en journalist. Vad mer behöver sägas? Att äpplet inte faller långt från trädet? När jag var liten läste mina föräldrar böcker för mej och tog med mej för att se Cullbergbaletten. När jag var tonåring diskuterade vi politik vid frukostbordet. Nuförtiden pratar vi mest om pedagogiska frågor. Det känns bra att jag inte föll så långt bort.

2010-12-06

Dag 2 - Din första kärlek

Vad som är en första kärlek kan definieras på en rad olika sätt. Om definitionen är en person utanför min familj som jag tyckte mycket om och hyste stor beundran för i mycket unga år är min första kärlek min danspedagog Katariina. Jag började dansa för henne när jag var sju och hade henne tills hon blev föräldraledig, när jag var 18. I sjuåriga Emelies ögon var Katariina förmodligen den vackraste människan i världen. Hennes hår var kolsvart och alldeles blankt. Hur mycket vi än tjatade vägrade hon berätta hur hon gjorde för att få till den där frisyren (eftersom mitt hår senare också blev lockigt kan jag numera bara undra ännu mer hur någon kan få lockigt hår att se så ordningsamt ut). Och som hon dansade! Hon kunde ju allt! Och hon var sträng och snäll på samma gång. Den där rynkan hon hade mellan ögonbrynen, när hon dansade flamenco, kunde även titta fram under någon annan lektion om vi levde om för mycket eller hon blev bekymrad över något. Hennes händer var smala och svala och i 12-årsåldern var bland det bästa jag kunde tänka mej att få en fysisk korrigering.

Katariina uppskattade som tur var mej också. På gymnasiet sa mina klasskompisar att jag var hennes favoritelev. Jag vet inte om det var sant, men jag kan tänka mej att man måste känna något speciellt för en elev man har haft så länge.

Förresten träffade jag Katariina på ett danskonvent förra året och insåg att det inte bara var i sjuåriga Emelies ögon hon dansade fantastiskt.

2010-12-05

Sätt igång och håva in pengarna

Välfärdsopinion 2010 visar att viljan att betala mer skatt om det går till skola och sjukvård har ökat sedan förra undersökningen, som gjordes 2002 (SvD). 71% av de totalt 4000 tillfrågade är beredda att betala mer i skatt förutsatt att pengarna går till skolan. Så vad är problemet? Det största motståndet verkar finnas i Rosenbad, tycker jag.

Dag 1 - Presentera dej

Jag heter Emelie. Jag är 27 år och danslärare. Jag minns inget liv utan dans. Mina föräldrar satte mej i barndans när jag var fyra eller fem år och sen dess har det bara blivit värre. Många jag känner har haft kortare eller längre pauser från dansen, men jag har bara fortsatt och fortsatt och fortsatt. När jag var sju ville jag bli balettdansös. Min danspedagog förklarade för mej att då var man tvungen att dansa många gånger i veckan. Det fanns det inte riktigt möjlighet till i Jönköping, där jag bodde. Jag hade inte heller de bästa fysiska förutsättningarna för klassisk balett.

När jag var 11 upptäckte jag modern/nutida dans, fast då kallades det fortfarande fridans, och det var där jag blev riktigt fast. Jag gjorde små framträdanden i skolan och hemma. När jag skulle börja gymnasiet var det självklart att gå estetiska programmets dansinriktning. Jag stortrivdes. Äntligen fick jag kompisar med liknande intressen och folk slutade säga till mej att slösade bort mina höga betyg på ett flumprogram som estet. Inte för att jag brydde mej särskilt mycket om vad folk sa. Jag slösade hellre bort mina grundskolebetyg än min gymnasietid och eventuellt resten av mitt liv. Förresten var inte estetiska programmet särskilt flummigt heller. Det krävdes ganska mycket disciplin för att orka träna varje dag, repa inför föreställningar och läsa alla teoretiska ämnen. Av nån obegriplig anledning fortsatte jag läsa franska på individuella valet under hela gymnasiet. Jag var usel på franska (och då måste man ha i åtanke att jag inte var usel i särskilt många ämnen), men det föll mej liksom aldrig in att jag kunde sluta. Anledningen till att jag valde franska från början var dock solklar. Alla balettermer är ju på det språket! Klart jag måste kunna det! Förutom grundläggande fraser som: "Je m'appelle Emelie. Je suis Suedoise" och "Ma soeur et fana de télécartes usagés" är balettermerna fortfarande den enda franska jag kan.

Sen jag flyttade hemifrån för åtta år sen har jag bott i nio olika städer. Mina flyttar har alltid berott på studier eller jobb (och förstås också kärlek) och ofta dragit iväg drygt 100 mil i taget. Det har resulterat i mycket skilda erfarenheter och vänner som är spridda över halva Europa. Det finns både för- och nackdelar med det, men jag är glad för allt det jag upplevt.

Jag heter Emelie. Jag kan inte tänka mej ett liv utan dans.

Lite mer personligt

En memlista dyker upp på den ena bloggen efter den andra och när jag läste igenom rubrikerna tänkte jag att den faktiskt skulle kunna funka på min blogg också. Allt ska förstås relateras till mitt jobb - men vad i mitt liv gör inte det egentligen? Hur ofta jag än upprepar att det måste finnas annat som är viktigare än jobbet är sanningen att mitt liv, åtminstone under terminerna, består av jobb och jobb och nästan inget mer.

Här är i alla fall listan på rubriker:

Dag 01 – Presentera dig
Dag 02 – Din första kärlek
Dag 03 – Dina föräldar
Dag 04 – Vad du åt idag
Dag 05 – Din defenition av kärlek
Dag 06 – Din dag
Dag 07 – Din bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblock
Dag 09 – Vad du tror på
Dag 10 – Vad du hade på dig idag
Dag 11 – Dina syskon
Dag 12 – Vad du har i din väska
Dag 13 – Din vecka
Dag 14 – Vad du hade på dig idag
Dag 15 – Dina drömmar
Dag 16 – Din första kyss
Dag 17 – Ditt bästa minne
Dag 18 – Din bästa födelsedag
Dag 19 – Något du ångrar
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett till ögonblick
Dag 22 – Något som upprör dig
Dag 23 – Något som får dig att må bättre
Dag 24 – Något som får dig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Dina rädslor
Dag 27 – Din favoritplats
Dag 28 – Något du saknar
Dag 29 – Vad du strävar efter
Dag 30 – Ett sista ögonblick

2010-12-04

Ännu mer om lärarlegitimation

Göran Levin skriver väldigt intressant om legitimation på Skola och samhälle. Jag tycker också Mats kommentar på artikeln är spännande. Tänk om man skulle få legitimation efter 10 år i yrket. Är det bra eller dåligt? Jag kan inte riktigt bestämma mej än.

2010-12-03

Matte, slöjd, fysik och dans

Fröken Slöjddidaktik stör sej på att matteämnet får så mycket fokus i skoldebatten. Jag håller med henne. Det verkar som om matte är det enda som egentligen spelar någon roll möjligen med svenska och engelska på andra plats. Men sen blir jag lite fundersam, när jag läser vidare om hur tydligt hon vill skilja slöjdämnet från matteämnet. På ett sätt förstår jag henne, när hon säger att hon inte vill prata om matte på slöjdlektionerna. Hon vill ju prata om slöjd (och inte bara prata om förstås, utan utföra i första hand). Jag blir också trött på att de estetiska och praktiska kunskapsområdena så ofta reduceras till metoder eller medel för att nå målen i teoretiska ämnen, som har högre status. Jag har bekanta som undervisar i dansmatte. Det ger tydligen lysande resultat, när det gäller elevernas förståelse för matte. Det jag inte vet, men som jag skulle tycka vore väldigt intressant att veta, är vad det ger för resultat i dansen. Lär sej eleverna dansa också?

I januari 2007 skrev jag så här (det handlar visserligen om fysik och inte om matte, men det spelar inte så stor roll):

Igår hade vi metodik med den fantastiske Alan Danielson. Han undervisar Limónteknik, vilken bygger på the sense of breath och the sense of gravity. Alla rörelser grundar sej på andning och gravitation. Han pratade oxå mycket om potential energy. Typ om jag håller min arm rakt upp, så har den ingen energi (bara potentiell sådan). Ju mer jag låter den falla desto mer potentiell energi har den, tills den passerar halvvägs till hängande. Sen har den energi. Det verkar kanske lite konstigt, men jag förstod iaf plötsligt en sak. Nämligen något vi pratade om i grundskolan: lägesenergi och rörelseenergi. Då fattade jag ingenting av det och inte heller K-Johans* försök att förklara saken har haft någon effekt. Men igår förstod jag alltså. Aha!

Då förstod jag oxå något annat (som jag visserligen har anat länge): Om läraren talar ett språk som eleven förstår, kan eleven förstå/lära sej vad som helst. Det ska jag komma ihåg.

Det är inte det enda jag lärt mej om fysik genom dansen. I grundskolan tyckte jag att fysik var urtråkigt och mer eller mindre obegripligt. Som vuxen har jag insett att dans i mångt och mycket är fysik och genast blev det intressant! I mitt fall är det förstås så att allt som har med dans att göra blir intressant. Jag menar inte att samma gäller för alla. En del tycker att generella begrepp är mer relevanta än specifika exempel på begreppen. En del tycker tvärtom. Vi har ju alla olika sätt att lära oss. Problemet, som jag ser det, är att vi delar upp skolan i ämnen över huvud taget. Det kan tyckas motsäga det jag sa innan om att jag vill undervisa dans och inget annat, men det gör det egentligen inte. Jag kan mycket om dans. Jag vill att det ska ses som ett viktigt kunskapsområde i skolan. Andra lärare kan mycket om andra saker. Ingen lärare kan vara specialist på alla kunskapsområden. Men jag skulle vilja att skolan byggde på att eleverna fick upptäcka världen som en helhet med hjälp av många vuxna, som är specialister på olika saker. Om Alan Danielsons uttalade intention hade varit att hålla en lektion i fysik med oss hade det förmodligen blivit en både pretentiös och torftig sådan, men utan att mena det lärde han mej ändå något om nämnda naturvetenskapliga ämne. Min hjärna kopplade ihop det nya jag hörde med någonting jag hade hört för länge sen och skapade mening. Det är det jag önskar ska hända i eleverna också.

Jag kommer fortsätta lära mina elever så mycket det bara går om dans. Förhoppningsvis ger det dem dessutom lite större förståelse för resten av livet och världen.

*En vän som gick natur på gymnasiet.

2010-11-30

Klart vi ska dansa i snön!

På modern/nutida dans ikväll började vi på en juldans, som handlar om små tomtenissar som tumlar runt i snön. Efter att ha övat några gånger utbrast en av eleverna: "Tänk vad roligt det vore att dansa i snö på riktigt!" Alla skrattade, men var helt med på idéen, så nästa vecka drar vi på oss termobrallorna och ger oss ut. Så himla roligt! Jag gillar verkligen att dansa ute och att initiativet kommer från eleverna gör bara saken bättre.

Så rädda var de alltså

Nu har socialdemokraterna och regeringen kommit överens om att de förstnämnda ska rösta för de sistnämndas förslag om ny betygsskala (LN). "En ansvarsfull opposition kan inte i det läget kräva att hela arbetet med nya kursplaner ska börja från början," säger Mikael Damberg (s). Dålig ursäkt, säger jag. Man hade inte behövt börja om från början bara för att man behövde formulera kriterier för betygsstegen B och D. Jag tror fortfarande det handlar om rädsla för att skyllas för samarbete med sd. Vad annars har s vunnit på den här uppgörelsen? Fegisar.

Regeringspartierna är tydligen inte lika rädda.

2010-11-28

Skolan dödar kreativitet



Den här mannen säger egentligen allt som behöver sägas (man får bortse från hans könsstereotypa skämt). Jag önskar att vi hade honom som skolminister.

2010-11-26

Flumpedagogikens försvarare

Christermagister intervjuas av Skolvärlden.se. Läs det! Han säger bland anant:

"Enligt min erfarenhet leder piskans väg till att eleverna lär sig finurliga sätt att lura den som håller i piskan, och att de tar varje chans att motarbeta målen som lärare har satt upp. Morotens väg skapar i sin tur elever som gör vad som helst för att få en belöning. Eleverna spenderar värdefull tid och kraft till att lista ut vad läraren vill höra och se."

Jag kan inte låta bli att tänka att Jan Björklund tror på moroten och piskan även när det gäller lärarna. Gång efter annan hör vi honom säga att duktiga lärare ska bättre betalt än dåliga lärare. Men hur mäter man om en lärare är duktig eller inte? Utifrån elevernas betyg? Utifrån vad eleverna lär sej? Den fantastiska läraren som lärde mej läsa var... jag själv, 5 år gammal. Eller var det mina föräldrar, som fyllde mina första levnadsår med böcker och stimulerade min språkliga intelligens genom sitt eget intresse? Jo, så var det nog. De borde ta mej tusan ha bättre betalt för det.

2010-11-25

"Det är viktigt att lära sej rätt"

Lärarnas Riksförbund vill förlänga grundskolan med ett år genom att införliva förskoleklassen i grundskolan (GP, DN, SvD). "Låt barnen börja skola från sex år och lära sig rätt från början med utbildade lågstadielärare som har rätt utbildning i skriv- och läsinlärning," skriver Metta Fjelkner i GP. Låt barnen gå kvar i förskolan med utbildade förskollärare som vet om att barn utvecklas på all områden samtidigt genom att upptäcka världen i sin egen takt, säger jag. Jag förstod inte poängen med förskoleklassen från början och jag förstår ännu mindre varför barnen ska tvingas börja skolan ännu tidigare än de redan gör. "Fem—sex-åringar vill börja skolan, de längtar efter det. De vill lära sig mer och är nyfikna på livet. Det är när de blir 15 år som de inte vill gå i skolan längre," säger Jan Björklund till DN. Just därför, säger jag. Låt dem slippa få sin nyfikenhet släckt av den monotona grundskolan. Låt dem fortsätta vilja lära sej mer. Att de har tröttnat när de är femton kan eventuellt bero på att de tvingats sitta still och räcka upp handen i nio år. Kanske.
Minns förnedringen att behöva räcka upp handen så länge att man måste stötta upp den med andra handen.
Det värsta är att LR och fp inte är ensamma om den här befängda idéen. Sossarna, moderaterna och centern håller med. Det innebär majoritet i riksdagen (att de ändå skjuter på beslutet kan jag bara hoppas beror på att de ändå inte är helt övertygade). Socialdemokraten Robert Noord skriver dock något intressant på sin blogg. Han föreslår flexibel skolavslutning, vilket innebär att en elev går i grundskolan tills hen har nåt samtliga kunskapsmål. Det låter mer som en skola i min smak, eftersom jag tänker mej att det måste innebära mer ämnesintegrering, längre arbetspass och mer holistiskt lärande. Det innebär också att man kan få hoppa över de moment man redan kan. Lite som i frivillig verksamhet, där vi placerar eleverna i de grupper där vi tror att de kommer utvecklas bäst oavsett om det innebär att man flyttar direkt från nybörjare till fortsättning 3 eller stannar kvar i fortsättning 1 i fyra år.

Fredrik Härén om kunskap vs nyskap

2010-11-24

Är sossarna så rädda för sd?

I den nya betygsskalan A-F (där F = underkänd) finns nationella betygskriterier endast för tre av de fem godkända stegen, A, C och E. För att uppfylla D ska man ha uppfyllt alla E-kriterier och några av C-kriterierna. B fungerar på motsvarande sätt. Samtliga oppositionspartier vill ha nationella kriterier för alla fem stegen A-E. En självklarhet, om ni frågar mej. Och eftersom alla oppositionspartierna är överens är saken avgjord, skulle man kunna tänka sej, men icke. Istället för att rösta omkull regeringen yrkar socialdemokraternas skolpolitiska talesperson Mikael Damberg att utbildningsutskottets sammanträde ska bordlägga frågan, eftersom det behövs mer tid att utreda den (LN). What?? Vad är det som ska utredas? Hur mycket det kommer påverka sossarnas popularitet att rösta likadant som sverigedemokraterna? Om sossarna är så rädda för att bli anklagade att samarbeta med sd att de tycker det är värt att offra sin politik och låta borgarna gå fram som bulldozers över skolan är det värre ställt än jag trodde (och då trodde jag ändå att det var ganska illa).

Regeringen lättar lite på reglerna

Enligt en notis i SvD  och en kort artikel på LN idag kommer även lärare som inte har jobbat i skolan på några år att kunna få legitimation. Förhoppningsvis är det en lösning för mej (jag känner mej dock inte helt övertygad än, eftersom den mesta tiden jag har jobbat i skolan var innan jag hade examen. Räknas det?), men det hjälper ju ändå inte de stackars nyutexaminerade, som bara kan hoppas på att ingen med legitimation söker samma tjänster som de.

2010-11-22

Värsta braiga leken

Mina 6-7-åriga elever kan jättemånga lekar och varje lektion får jag en handfull förslag på saker vi kan göra, som jag har svårt att koppla ihop med målen för kursen. Idag lärde de mej dock en superlek, som jag kommer använda massor i framtiden. Det var ett musikmemory, som jag raskt gjorde om till ett rörelsememory, vilket eleverna gick med på med viss tvekan. När vi väl lekte blev de dock övertygade om att det funkade. Leken går till så här:

Två barn går ut och väntar utanför. De andra parar ihop sej två och två och bestämmer en gemensam rörelse för varje par. Sedan blandar de sej och lägger sej på mage på golvet. De två som väntat utanför kommer in och spelar memory med de andra barnen som kort. De väljer ett "kort" genom att datta (lägga handen på) någon. Hen visar sin rörelse. Sedan väljer spelaren ett annat "kort" som visar sin rörelse. Om det är samma får spelaren det paret till sitt hörn. Turen går dock alltid vidare till den andra spelaren oavsett om man hittar ett par eller inte.

Fatta vad bra! Leken innehåller samarbete (eftersom man väljer en ny kompis varje spelomgång kommer alla så småningom ha jobbat med alla), att hitta på rörelser, att komma ihåg och känna igen rörelser samt ett spänningsmoment. Grymt, grymt, grymt.

2010-11-19

Lite till om legitimation

Likheterna mellan den föreslagna lärarlegitimationen och den redan existerande för läkare är uppenbara (se artiklarna jag nämnde i förra inlägget för mer om det), men det finns faktiskt andra yrken som också har legitimation. Sjuksköterskor till exempel. En viktig skillnad är att sjuksköterskor får ut sin legitimation i samband med examen. Deras utbildning anses alltså vara tillräcklig för att de ska vara fullfjädrade yrkesutövare. Borde det inte vara likadant för lärare? Lärarutbildningen innehåller redan 30 hp verksamhetsförlagd utbildning (vfu). Det går ju bra att utöka, om man tror att det behövs erfarenhet motsvarande ett helt år.

Präster har ingen legitimation, men väl ett obligatoriskt introduktionsår. Skillnaden mot förslaget om introår för lärare är att de nyvigda prästerna (som för övrigt vigs innan introåret) är garanterade en introduktionstjänst i det stift de vigs för. Efter det första året är de sedan fria att söka prästtjänst var de vill. Att ha garanterad plats för sitt introduktionsår är, när jag tänker närmare på saken, så självklart att det inte ens kan kallas smart.

Jaha, så innan man börjar låtsas att lärare och läkare är samma sak kan man ju börja snegla på andra yrkesgrupper. Och vill man höja lärares status till läkarnas nivå kan man ju börja med att ge oss lika mycket betalt.

Lärarförbundet har förresten precis kommit med en rapport som visar att det i dagsläget är en ekonomisk förlust att plugga till lärare. Grattis, Emelie.

Läs också gärna Thérèses blogg Tankestormar. Det är hon som har upplyst mej om både sjuksköterskors och prästers utbildningar, introår och legitimationer.

2010-11-18

Lärarlegitimation

Jag är lite orolig för det här med lärarlegitimationen. Kommer jag nånsin få en? För bara ett par veckor sen var jag övertygad om att förslaget innebar att jag aldrig mer skulle komma att jobba i skolan. Nu har det visat sej att jag kommer göra det med start redan i vår, men jag är fortfarande orolig. För vad händer med såna som mej?

Min lärarexamen är daterad i början av mars 2009. Under den vårterminen vickade jag i flera olika grundskolor, men fick absolut inte ihop till heltid. Sen förra hösten jobbar jag heltid - men i frivillig verksamhet. Jag är inte anställd som lärare, utan som cirkelledare. I praktiken är det ingen större skillnad, utom att anställningsavtalen ser lite annorlunda ut och vi inte använder skolans styrdokument. Kärnan i yrket är dock densamma: jag undervisar.

Från och med nästa höst samarbetar min arbetsgivare med ett fristående gymnasium om en dansinriktning på deras program. Redan under nästa termin kommer nämnda gymnasium köpa en del av mina timmar. Men jag är ju fortfarande anställd av studieförbundet och inte av skolan. Vad innebär det? Hur mycket måste man jobba i obligatorisk verksamhet för att få lärarlegitimation? Och måste man vara anställd av skolan eller räcker det med att de hyr in en?

Just nu är det förstås inget större problem. Det som oroar mej är det som eventuellt kommer hända senare. Hur blir det om jag, om några år, bestämmer mej för att söka jobb i skolan igen? Förutsatt att förslaget om lärarlegitimation går igenom kommer jag inte längre vara behörig att "ansvara för undervisning". Jag kommer bli tvungen att söka en introduktionstjänst, trots att jag kommer ha flera års erfarenhet av undervisning både i grundskola, gymnasium och frivillig verksamhet. Om jag nu hittar och får en sån tjänst kommer jag med största sannolikhet behöva gå ner flera tusen i lön. Det känns, ärligt talat, inte jättelockande. Jag kan alltså bara hålla tummarna för att min inhyrning på gymnasiet ska räcka för legitimation. Om inte... ja, då vet jag faktiskt inte.

Läs den här intressanta debattartikeln i ämnet. Notera att det inte är en lärare utan en nationalekonom som skrivit den.
Läs också det här och det här på Lärarnas Nyheter.

2010-11-15

Livskunskap

Var kom ämnet Livskunskap ifrån? Plötsligt* verkar varenda skola göra det obligatoriskt för alla elever. För fem år sen hade jag aldrig hört talas om det. Sen hörde jag om att det fanns som elevens val (grundskolan) eller individuella valet (gymnasiet). Och nu, som sagt, obligatoriskt överallt - åtminstone i grundskolans senare del.** Och jag är skeptisk. Inte för att jag tycker att det är fel att diskutera känslor och livsval med eleverna - jag gör det varje dag - men för att det är så oklart vad ämnet går ut på egentligen. "Man får bara sitta i ring och säga vad man är bra på. Vad är det för vits med det?" sa min själsliga lillasyster, som vid tiden för uttalandet just gått ut nian. Det kan naturligtvis finnas både en och flera vitsar med det, men problemet är att det var otydligt för eleverna. Och om inte läraren har lyckats klargöra det för eleverna - kan vi då vara säkra på att det inte var lika otydligt för läraren? Skulle det kunna vara så att hen har tittat på svt:s dokusåpa 9A och tagit efter det som visades från lektionerna i livskunskap där?*** Det är å andra sidan inte så konstigt. Hur ska läraren kunna veta vad ämnet ska innehålla, när det inte finns någon kursplan?

Jag har fått vatten på min skeptiska kvarn. I oktober skrev Lärarnas Nyheter om kritik som riktats mot SET-metoden, som används i livskunskapsundervisningen på många skolor. SET står för Social Emotionell Träning och verkar mer än något annat likna gruppterapi. Metoden är framtagen av en psykoterapeut och innehåller både samtalsövningar och fysiska övningar, till exempel massage. Jag har varken utbildning eller tillräcklig insikt i SET-metoden för att avgöra om den är hälsosam, när den bedrivs av en terapeut, men jag är mycket tveksam till om lärare i allmänhet har kompetensen att göra något bra av metoden. Jag har tillräcklig kunskap om kroppen för att ifrågasätta om de flesta lärare har nog med anatomiska kunskaper för att lära eleverna att massera varandra på ett säkert sätt. Och ännu mer riskabelt verkar det att vara inne och peta i elevernas hjärnor och själar.

Idag visade det sej att mina misstankar varit befogade. I p1-programmet Kaliber imorse vittnade högstadie- och gymnasieelever om hur de blivit ombedda att berätta för klassen om de blivit våldtagna eller om de har någon alkoholist i familjen. De berättade också om så kallade sänkningsmetoder som använts. Sänkningsmetoderna går ut på att man berättar för sina klasskamrater att man tycker illa om dem och på alla sätt visar sin illvilja, för att sedan diskutera det och "lösa konflikten". Eleverna verkade inte tycka att det hade varit särskilt givande eller utvecklande. Och lärarna? Kan de hantera de berättelser som kan komma fram? Kan de hantera de känslor som kan väckas? Mitt svar är: Med största sannolikhet inte. Det är inte det vi är utbildade för. Lärare är superkompetenta när det gäller undervisning. Det är det som är vår profession. Vi undervisar. Vi behandlar inte trauman.

Det argument som används för livskunskap på schemat är värdegrundsarbetet som påbjuds i läroplanerna från 1994 (som gäller till och med det här läsåret) och det är nästan lika upprörande som berättelserna om metoderna som används i undervisningen. Tror man att man kan plocka ut värdegrunden och förlägga den till ett särskilt ämne en timme i veckan har man missuppfattat poängerna med både värdegrund och läroplan. Värderingarna som anges i läroplanerna ska genomsyra hela skolans arbete. Men istället verkar skolorna dra allt mer åt att bedriva gruppterapi som kompensation för slentrianmässig undervisning i övriga skolämnen.

*Plötsligt verkar det åtminstone för mej, som inte jobbar i skolan.
**Fråga: Heter det officiellt högstadiet igen nu? I så fall måste jag lära mej säga det.
***Jag har aldrig varit i kontakt med läraren i fråga och har ingen som helst aning om hens mål, syften och metoder, men jag ser det som ett exempel på hur ämnet livskunskap hanteras.

2010-11-14

Ung och bortskämd

Som icke-innehavare av tv är jag lite efter igen, men nu har jag i alla fall sett ett avsnitt av svt:s nya dokusåpa Ung & bortskämd. Jag måste säga att programmet är ett nytt lågvattenmärke för svensk public service-tv. Förutom att programmet är ganska fånigt i sej (börjar vi inte tröttna lite på att se folk från överklassen dröna omkring och exotiseras?) blir jag förvånad över vilka krav som ställs på barnen. I programmet jag såg skulle ungdomarna jobba i en stor charkkyl. Man hade bytt ut ett vanligt arbetslag mot gruppen tonåringar från dokusåpan - och sen fick de klagomål för att de tramsade för mycket. Jag undrar: 1)Vilken tonåring eller vuxen som vanligtvis inte jobbar med stora djurdelar skulle inte tycka det var lite äckligt/obehagligt/läskigt att flytta omkring koben och liknande? 2)Vilken grupp på 10 tonåringar skulle inte tramsa omkring, om de fick en uppgift som var dem övermäktig?

Men värst av allt var ändå utröstningen. Ungdomarnas föräldrar fick välja ut vilka tre ungdomar de tyckte hade skött sej sämst och till sist rösta bort den som varit slarvigast eller inte visat vilja till att bättra sej eller samarbeta med de andra. Sedan fick föräldrarna själva meddela barnen vem som åkte ut. För det första är det inte särskilt schysst mot vare sej föräldrarna eller barnen. För det andra är logiken ganska märklig. Den som har skött sej sämst är väl den som allra mest skulle behöva vara kvar i den här nya varianten av nanny-program? Istället för att rösta bort slarvpellarna skulle man ha kunnat belöna den som skött sej bäst. Det hade förmodligen gjort ungdomarna mer taggade och man hade sluppit sätta stämpeln HOPPLÖS i hjärtat på den stackars tonåring som misslyckats den senaste veckan. Eller så kunde man mobbat föräldrarna istället, om man nu ska mobba nån. Det är väl de som har uppfostrat barnen? Å andra sidan biter inte alltid uppfostran. Jag var tvungen att städa mitt rum under hela min uppväxt, men jag låter fortfarande saker ligga och drälla överallt. Och inte diskar jag heller. *suck* Jag är helt enkelt hopplös.

2010-10-27

Tiderna förändras

För ungefär ett och ett halvt år sen frågade en 12-årig elev hur många låtar jag hade i min mp3-spelare. Ett kort utbyte av information hur många var och en i klassen hade utbröt. Häromdan sa en annan elev, 6 år: "Vi vill dansa till Bad (Michael Jackson). Kan du söka upp den?" "Javisst!" sa jag och slogs av tanken att det inte längre spelar nån roll hur många låtar jag har. Alla har alla låtar. Tiderna förändras - och jag gillar det.

2010-10-03

En egen plats i rummet

Om eleverna får välja själva var de ska stå eller sitta väljer de oftast samma plats i rummet varje lektion. Därför uppmanar jag alltid mina elever att byta platser mellan varje eller varannan övning. Ibland byter vi också i en övning, som en del av dansen. Rumsuppfattning är essentiellt för dansare. Att byta platser utvecklar rumsuppfattningen, eftersom man får se rummet, de andra dansarna, sig själv och läraren från ett annat håll. Är man van att stå i mitten får man kanske plötsligt en vägg att förhålla sej till när man ska stå vid sidan. Är man van att stå längst bak känner man sej kanske väldigt exponerad när man plötsligt hamnar längst fram.

Inte alla lärare uppmanar sina elever att byta platser. När jag är elev till sådana lärare brukar jag försöka ställa till det lite för mina medelever genom att byta plats på eget bevåg. Jag tänker ungefär: "Nu tar jag den här platsen, för då blir den som brukar stå här tvungen att ta en annan plats." Ärligt talat funkar det sällan. Även om jag står bergfast på den nya plats jag har valt står alla andra lika bergfast på sina vanliga platser. Resultatet blir obekväm trängsel där jag står och ett gapande hål där jag brukar stå. Ingen flyttar sej. Inte ens när vi har krockat, sparkat varann eller blivit tvungna att bara göra halva rörelserna i typ en kvart justerar folk sina placeringar med en enda millimeter. Fascinerande, tycker jag.

Och vad beror det på? Trygghet såklart. Att stå där man alltid brukar stå känns tryggt, säkert och ofarligt. Och trygghet är bra, förstås, till en viss gräns. För mycket trygghet hämmar kreativiteten. Om eleverna aldrig utmanar sina gränser blir de inga dansare. Ju mer man övar på att tänja sina gränser desto modigare blir man. Det går att träna precis som allting annat! Därför måste vi ibland tvinga eleverna att göra saker de inte vågar. Det gör att de växer. De upptäcker att de vågar, att de kan, att de lyckas. De blir friare människor, kreativa konstnärer och spännande dansare.

2010-09-29

Betyg från skolår 1

Från 2008-01-17

"Det är viktigt att lyssna på expertisen," sa Jan Björklund innan han blev skolminister. "Trovligt," säger jag*. Det finns ingen forskning som tyder på att betyg leder till ökat lärande - snarare tvärtom. Båda lärarfacken är emot betyg från år 1. Ändå är det nu dags. Nej, just det. Inte betyg. Skriftligt omdöme. Skolministern tror han är smart, men den som har ordboken som kvällslektyr är smartare.

BETYG /.../ 2) om (vanl. skriftligt) uttalande l. omdöme l. intyg (i allm. af öfverordnad, ss. arbetsgifvare, lärare o. d., l. af myndighet l. med officiell myndighet utrustad person l. korporation o. d.) om ngns egenskaper l. kunskaper l. förhållanden, i allm. afsedt att meddela honom viss kompetens, vissa rättigheter o. d.

Så står det i SAOB på nätet. Jag upprepar det viktigaste: Vanligen skriftligt uttalande eller omdöme. Jojo, Janne. Du kan ju låtsas att betyg och skriftligt omdöme inte är synonymer, men vi vet bättre. Och vi vet oxå att skriftliga betyg inte innebär den "kommunikation" mellan skola och hem, som du vill påskina.

KOMMUNICERA 3 a: förhållande(t) l. möjlighet(en) att utbyta meningar...

Utbyta meningar. Inte erhålla information.

Man kan ju undra vad vi har haft utvecklingssamtal och individuella utvecklingsplaner till, när vi kan ha betyg.

-------------
*Jag har vuxit upp i Jönköping.

2010-09-24

Krönika i Fotnoten

Igår kom nya numret av Fotnoten med min krönika på en hel sida. Kändes grymt bra. Jag länkar så snart den finns upplagd på nätet.

För er som har läst krönikan måste jag förstås påpeka att jag inte jobbar på kulturskolan utan på medborgarskolan.

2010-09-22

Upprepar sej historien?



Idag drog jag snabbversionen av jazzens historia för en av mina jazzgrupper. Anledningen var att vi gjorde ett väldigt gammalt move, ni vet det där när man slår ihop knäna och byter plats på händerna, så det ser ut som om knäna byter plats. Snabbversionen av jazzens historia i Emeliestil låter ungefär så här: "Ni vet, det var ju så här att en massa européer seglade över till Nord- och Sydamerika och jagade bort alla indianer eller dödade dem. Sen åkte de till Afrika, till västkusten, och rövade bort en massa folk, som de tog med till Amerika och gjorde till slavar. De här afrikanska människorna, som blev slavar, hade förstås med sej en massa musik och dans och andra kulturyttringar från Afrika. I mötet med... hm... det var en del olika turer, men i alla fall, i Nordamerika utvecklades den här afrikanska dansen och musiken till det vi idag kallar jazz och stepp och även hiphop är en del av den grenen inom dans. Den väldigt tidiga jazzen, på 1800-talet, gick ut på att de svarta slavarna spexade och gjorde sej löjliga inför de vita slavägarna, den vita överklassen, som kunde skratta och tycka det var jätteroligt." Ungefär där började en massa tankar snurra i huvudet. Det är ju så hemskt med den där rasismen. Nu måste jag nog säga nånting om att jazz inte är rasistiskt längre. Fast det här är ju faktiskt en del av jazzens historia och den innehåller ju rasism, förstås, eftersom det är hela grunden till alltihop. "Så att... eh... så är det ju som väl är inte längre. Som tur är har allting förändrats både i USA och resten av världen..." Har det verkligen det? Vad är det vi ser i Europa just nu? "I alla fall... Så småningom uppstod en genre som heter locking. Har ni hört talas om den? (några nickar, några skakar på huvudet) Ok, några. Har ni sett det, ni som vet vad det är? (jakande hummanden) Det är också en väldigt spexig och liksom clownig stil och där finns också det här steget, så de tog liksom upp den traditionen igen, precis som vi gör nu, när vi gör det här steget i vår lilla dans." Och så en sån där hastig tanke igen: är det så bra egentligen? Är det här en rasistdans då? Nä, det är det ju inte, för den har ju helt andra syften. Men hur placeras den i ett sammanhang som det här, några dagar efter första valet då ett rasistiskt parti har kommit in i Sveriges riksdag?

2010-09-19

2010-09-18

Positiva förebilder (en hyllning till mina kollegor)

När jag tittar och lyssnar på mina kollegor blir jag helt lycklig. Vilken tur, tänker jag, vilken tur att så många tonårstjejer kommer till oss! Och förstås yngre tjejer också. Vilken tur att de får chans att möta och inspireras av alla de här modiga, kompetenta, spexiga och kloka unga kvinnorna. Vilken skillnad vi gör!

Elin tillsammans med några av sina elever
Emma


Och så jag då

2010-09-17

Nyklassisk dans - en killgrej?

Jag håller på att bygga en utställning på jobbet. Det är en tidslinje, som visar dansens utveckling under 1900-talet. Igår läste jag vad jag hade skrivit om nyklassisk dans eller nutida balett. "Stora namn inom genren är George Balanchine, Jiri Kyliàn, Angelin Preljocaj och Mats Ek." Men det är ju bara män! tänkte jag. Typiskt. Men hur jag än funderade kom jag inte på några berömda kvinnliga koreografer inom nyklassicismen och då tänkte jag: Är det kanske så att det är en killgrej?

Egentligen är det logiskt, om man tänker på saken. Den nyklassiska dansen omhuldar samma kroppsideal för kvinnor som den klassiska baletten. Och det är fortfarande kvinnor som i första hand lyfts fram. Allra tydligast är det förstås hos Balanchine, som uttalat bara jobbade med "vackra" dansare, eftersom de inspirerade honom. Även om Balanchines kvinnor är hårdare än den klassiska balettens dito är de lika övernaturliga, upphöjda, overkliga, ouppnåeliga. Det är ett ideal som inte har någonting med verkliga kvinnor och deras kroppar att göra.



Detsamma gäller Kyliàn, Preljocaj och Ek.



När kvinnor skildrar kvinnor kan det istället se ut så här (Dorte Olesen):

2010-09-13

Frivillig verksamhet vs skolan IV b - Relationen lärare-elev igen

Som jag skrev sist händer det ibland att läraren/cirkelledaren i frivillig verksamhet blir elevernas idol. Det här meddelandet från okänd elev mötte min kollega Elin i fredags, när hon steg in i sin lektionssal. Hur ofta händer det i skolan?*

*Å andra sidan måste jag erkänna att det inte händer så jätteofta i frivillig verksamhet heller, men ändå.

Bilden är tagen av en annan av våra kollegor, Emma (nej, man måste inte ha ett förnamn på E för att få jobb hos oss).

2010-09-12

Floskler

"Dans är själens språk," sa en obekant till mej igår. Hon hade läst det någonstans eller hört någon annan säga det, jag minns inte vem. Jag tog inte riktigt tillfället i akt att bemöta det påståendet, men jag har funderat på det då och då under dagen idag.

Är dans verkligen själens språk? Vad innebär det egentligen? Alla tusentals timmar jag har tillbringat i danssalar, har det varit för att låta min själ komma till tals? Alla oräkneliga tenduer och pliéer jag har utfört, har det varit min själ som talat? Nää, det har det faktiskt inte. Ibland har jag känt inspiration, det som kallas flow, nästan rusighet. Kanske för att en fri kropp rymmer en fri själ. Men väldigt stor del av tiden har varit ren träning. Ibland har jag känt mej tvungen, ibland har jag dansat av vana, ibland har det till och med varit tråkigt, slitsamt och frustrerande. Har de timmarna varit bortkastade? Har jag inte dansat då? Jo, jag skulle säga att de flesta av de timmarna har varit nödvändiga för att leda mej hit där jag är idag, just nu. På något sätt har varje tendu, varje plié varit med och format mej till den dansare jag är. Men inte har min själ talat genom varenda rörelse.

"Och du brinner förstås verkligen för dansen?" frågade en potentiell arbetsgivare mej på en anställningsintervju. Det är inte enda gången jag fått den eller liknande frågor. Jag tvekade och till slut sa jag nej - eller åtminstone njae. Jag skyndade mej förstås att tillägga att det var länge sen dans slutade vara min hobby. Sen ganska många år är det min dagliga sysselsättning, nu är det mitt jobb. Det är det absolut bästa jobb jag kan tänka mej, men det är ändå ett jobb. Det är inte varje dag det känns jätteroligt, men även de dagarna gör jag mitt bästa för att lektionerna ska vara bra och givande för eleverna. Jag fick inte det jobbet - heller.

Imorgon, innan mina lektioner börjar, kommer jag behöva skapa en ny kombination till mina 6-8-åringar och åtminstone ett par, tre åttor till på mina prep-elevers* koreografi. Har jag tur drabbas jag av inspiration och kan skapa fritt och prestigelöst, men inte ens då är jag säker på att min själ faktiskt kommer tala. Säkert är dock att jag, med hjälp av inspiration eller transpiration, kommer skapa de där små styckena och att både min och elevernas kroppar kommer tala frasen, var och en med sin egen dialekt.

*Prep är den högsta nivån vi har och ska vara förberedande för högre utbildning. Vi har audition till prep-grupperna och krav på hur många och vilka klasser eleverna i de grupperna ska ta varje vecka.

2010-09-10

Nya arbetssätt

Inspirerad av Kristina Alexandersson har jag startat en blogg för ledarutbildningen jag ska hålla i höst med start nästa vecka. Även innan jag hörde och läste om Kristinas idéer och metoder funderade jag på hur man skulle kunna använda till exempel bloggar i undervisningen, men visste inte riktigt hur jag skulle göra. Nu ska jag testa för första gången. Jag har just bjudit in de fem kursdeltagarna till att bli skribenter och väntar med spänning på att de ska dyka upp på bloggen. All info som alla behöver ska sedan läggas upp på bloggen istället för att mejlas ut. Alla uppgifter ska också lämnas in via bloggen, så att alla deltagare kan ta del av varandras upptäckter, funderingar och nyförvärvade kunskaper. Alla kommer också kunna kommentera varandras inlägg. Jag hoppas på så sätt kunna maximera lärandet och ha fem nya superduktiga ledare framåt jul.

Jag återkommer med rapporter om hur det går.

2010-09-07

Uppmuntran från elever

Första veckan på terminen är till ända och andra veckan har börjat. Som vanligt vid terminsstart är det kaotiskt. Elever hoppar av efter första lektionen, andra elever anmäler sej fast vi redan börjat och kommer in i gruppen en vecka senare. Och så alla som ska flytta från en grupp till en annan. Vissa för att de kommer på att de kanske hellre vill dansa lyrisk jazz än balett eller att hiphop nog är roligare än modern/nutida ändå, och vissa för att deras lärare (till exempel jag) tycker att de har hamnat på fel nivå. Alla nya namn man ska lära sej (som tur är inte lika många i år som förra året då jag var helt ny). Och ovanpå detta 14 lektioner att hålla i huvudet.

Som tur är har jag kommit på smartare sätt att använda datorn än förra läsåret. Jag har till exempel upptäckt hur man kan spara spellistor i winamp, vilket är mycket praktiskt. Istället för att behöva leta upp varje låt och göra nya listor varje dag behöver jag nu bara välja "open playlist" och välja dagens lektioner. Och så har jag alla mina lektionsplaneringar i datorn istället för på papper, vilket gör att jag kan ändra, byta plats på övningar, skriva upp fler musikalternativ, och så vidare, utan att det blir kladdigt.

Till allra störst hjälp är dock mina uppmuntrande elever. Igår, när jag ursäktade mej inför mina minsta elever för att jag fortfarande (andra lektionen) inte kunde deras namn, ropade en 6-åring: "Du kommer lära dej!" Och idag, när jag totalt virrade till en fotövning för mina stackars modern-elever och bad om ursäkt fick jag: "Det gör inget" som svar. Med värme. Å, jag tycker så mycket om mina elever! <3

2010-09-04

Vad händer med processen i en standardiserad skola?

Centern och Kristdemokraterna vill att elever ska kunna överklaga sina betyg. (GPSydsvenskan, svt) De menar att det handlar om rättssäkerhet, men jag skulle snarare säga att det tyder på bristande förtoende för lärares kompetens och professionalism - igen. Centern vill utmana folkpartiet i skoldebatten (varför det? de sitter ju i samma block och en röst på det ena är också en röst på det andra) och flytta fokus från mobiler och kepsar till elevernas rättssäkerhet.

Björn förutspår en alltmer standardiserad undervisning med objektiva bedömningar och jag tror att han har rätt. Tyvärr, måste jag säga, för vad händer med de estetiska ämnena om de ska bedömas genom nationella prov och externa betygssättare? Tre saker, tror jag. Det ena är att fokus flyttas än mer från process till produkt. Det är redan ett problem både i grundskolan och gymnasiet att ämnen som dans och musik ses som underhållningsämnen, där eleverna kan öva in sånger och koreografier att framföra på skolavslutningar, luciafiranden och föräldramöten. Det andra är att ämnena teoretiseras (det som alla partier vill undvika när det gäller idrott&hälsa). Hur många balettermer eller Labananalytiska begrepp man kan är lätt att mäta på ett prov. Det tredje är att vi måste koncentrera oss på teknikträning snarare än uttryck och tolkning.

Allt det innebär att kursplanerna måste skrivas om helt och hållet. Några formuleringar kan förstås finnas kvar. Redan nu ingår det i Dans och gestaltning A, B och C att kunna viss terminologi och att dansa med viss teknisk färdighet, men fokus ligger på "det egna rörelsespråket", på framförande, koncentration och inlevelse. Inget av detta kan bedömas objektivt. Istället skulle kanske betygskriterierna handla om konkreta tekniska färdigheter som att sträcka igenom benen och fötterna vid tendu och battement eller att hålla korrekt placering i plié.

Och resultatet? Att vi skulle producera rörliga dockor, små Pinocchior helt utan konstnärliga kvaliteter. Vari ligger poängen med det? Alla vet ju att Pinocchio hellre skulle vilja vara en riktig, levande, dansande pojke.

Läs också kursplanerna för Dansimprovisation och komposition, där det möjligen är ännu svårare att hitta kriterier för objektiv bedömning, samt för Dansträning som är den danskurs som har störst möjlighet att passa in i den nya mallen.

2010-09-03

Demokrati i skolan

Från 2009-03-19

Ibland tänker jag på hur dålig skolan är på att ta vara på möjligheter att utföra sitt uppdrag. I skolans uppdrag ingår exempelvis att fostra eleverna i demokratisk anda. Enligt läroplanen räcker det inte med att undervisa om demokrati, utan undervisningen måste vara demokratiskt utformad.

Igår kom jag att tänka på en sak som hände på min skola när jag gick i nian. Den hösten var det riksdagsval och ett så kallat skolval anordnades på min skola. Jag tror att skolans ambition var att utföra den del av uppdraget som nämns ovan. Skolvalet gjordes så likt ett riktigt val som möjligt. Vi fick gå in i små bås och man kunde förstås rösta på alla partier som kandiderade till riksdagen. Nyttigt och lärorikt, inte sant?

Det var bara det att något hände som organisatörerna av skolvalet (förmodligen so-lärarna) inte hade förutsett. En hel klass tog blanka lappar och skrev upp namnet på en av sina klasskamrater. Det innebar alltså att den här eleven fick 19 av de ca 700 rösterna, dvs ca 2,5%. Inte tillräckligt för att komma in i riksdagen men tillräckligt för att synas i den statistik som några ambitiösa elever fick i uppgift att sammanställa i stapeldiagram och hänga upp utanför matsalen.

Vad hände? Jo, lärarna (jag vet så klart inte om det gäller alla, men jag minns särskilt skolans speciallärare) blev fly förbannade för att klassen hade saboterat skolvalet! Nu när jag själv är lärare kan jag bara tänka: Vilka klantskallar. Om lärarna alltså. Det var ju världens chans att diskutera vad demokrati är! En perfekt utgångspunkt för att förklara hur den svenska representativa demokratin fungerar! Kan man rösta på vem som helst? Vad krävs för att man ska få kandidera till riksdagen? Hur gör man för att bilda ett parti?

Ibland blir jag så trött.

2010-09-02

Är elevernas hälsa skolans ansvar?

Ha! Jag är så i tiden. Samma dag som jag repriserade mitt inlägg om alternativ till idrott togs ämnet upp inte bara i P1 utan också i DN och på Lärarnas Nyheter. På båda ställena fokuseras idrottens positiva inverkan på barns hälsa. En tysk studie har nämligen visat att när man ökade antalet idrottstimmar från två till fem i veckan minskade barnens vikt och deras "hälsovärden" förbättrades. Därför öppnar nu båda de politiska blocken för ett ökat antal idrottstimmar i den svenska skolan. Nåväl, beroende på innehållet är det inget fel i det. När de ändå håller på får de gärna göra dans till ett separat och obligatoriskt ämne också (det är idag en del av idrottsämnet). Det jag vänder mej mot är argumenten.

Den idrottslärare som intervjuas i Kropp&själ, som jag länkade till igår, påpekar att idrott&hälsa numera är ett kunskapsämne, men att de flesta fortfarande ser det som ett aktivitetsämne. "Å, vad bra att de har idrott där," kan han få höra sina kollegor säga, "så att de är pigga när de kommer tillbaka till skolan." Jag har full förståelse för den underton av bitterhet som går att ana i hans röst. Jag har många gånger hört samma sak sägas om dans i skolan. Idrotten - och dansen på de skolor som har valt att ha det - är en del av skolan! Det är ingen liten sidoverksamhet eller paus från skolarbetet. Idrotten - och dansen - måste finnas i skolan av samma skäl som alla andra ämnen, nämligen att vi ser det som en del av den viktiga allmänbildning alla behöver för att fungera som vuxna människor och medborgare i det svenska samhället. Det kan inte vara så att det enda argumentet för att ha idrott&hälsa i skolan skulle vara att minska barnfetman. I så fall måste kursplanen ändras radikalt och inga under- eller normalviktiga barn skulle delta i undervisningen.

Dessvärre har till och med våra politiker uppfattningen om idrott&hälsa som ett aktivitetsämne. Det gäller politiker från båda sidor och inte minst skolministern och hans parti, som säger till Kropp&själ att "när det står idrott på schemat ska barnen röra på sej." Jaha, så man ska återigen få en boll kastad på sej med uppmaningen: "Spela fotboll!" utan att få lära sej reglerna? Eller simma på tid utan att få lära sej någon teknik? Eller hur ska det funka egentligen? När kommer den nya kursplanen som förhoppningsvis ger svar på mina frågor?

Framför allt undrar jag: Är det skolans ansvar att minska barnfetman? Och är det i så fall skolans fel om barn är feta?

Läs också om Michael Sjöströms kritik mot utökad idrottsundervisning.