Jag har fått vatten på min skeptiska kvarn. I oktober skrev Lärarnas Nyheter om kritik som riktats mot SET-metoden, som används i livskunskapsundervisningen på många skolor. SET står för Social Emotionell Träning och verkar mer än något annat likna gruppterapi. Metoden är framtagen av en psykoterapeut och innehåller både samtalsövningar och fysiska övningar, till exempel massage. Jag har varken utbildning eller tillräcklig insikt i SET-metoden för att avgöra om den är hälsosam, när den bedrivs av en terapeut, men jag är mycket tveksam till om lärare i allmänhet har kompetensen att göra något bra av metoden. Jag har tillräcklig kunskap om kroppen för att ifrågasätta om de flesta lärare har nog med anatomiska kunskaper för att lära eleverna att massera varandra på ett säkert sätt. Och ännu mer riskabelt verkar det att vara inne och peta i elevernas hjärnor och själar.
Idag visade det sej att mina misstankar varit befogade. I p1-programmet Kaliber imorse vittnade högstadie- och gymnasieelever om hur de blivit ombedda att berätta för klassen om de blivit våldtagna eller om de har någon alkoholist i familjen. De berättade också om så kallade sänkningsmetoder som använts. Sänkningsmetoderna går ut på att man berättar för sina klasskamrater att man tycker illa om dem och på alla sätt visar sin illvilja, för att sedan diskutera det och "lösa konflikten". Eleverna verkade inte tycka att det hade varit särskilt givande eller utvecklande. Och lärarna? Kan de hantera de berättelser som kan komma fram? Kan de hantera de känslor som kan väckas? Mitt svar är: Med största sannolikhet inte. Det är inte det vi är utbildade för. Lärare är superkompetenta när det gäller undervisning. Det är det som är vår profession. Vi undervisar. Vi behandlar inte trauman.
Det argument som används för livskunskap på schemat är värdegrundsarbetet som påbjuds i läroplanerna från 1994 (som gäller till och med det här läsåret) och det är nästan lika upprörande som berättelserna om metoderna som används i undervisningen. Tror man att man kan plocka ut värdegrunden och förlägga den till ett särskilt ämne en timme i veckan har man missuppfattat poängerna med både värdegrund och läroplan. Värderingarna som anges i läroplanerna ska genomsyra hela skolans arbete. Men istället verkar skolorna dra allt mer åt att bedriva gruppterapi som kompensation för slentrianmässig undervisning i övriga skolämnen.
*Plötsligt verkar det åtminstone för mej, som inte jobbar i skolan.
**Fråga: Heter det officiellt högstadiet igen nu? I så fall måste jag lära mej säga det.
***Jag har aldrig varit i kontakt med läraren i fråga och har ingen som helst aning om hens mål, syften och metoder, men jag ser det som ett exempel på hur ämnet livskunskap hanteras.
5 kommentarer:
Nej men, det måste ju finnas gränser för vad man ska behöva prata om. En av grunderna med livskunskap är väl ändå att man får passa. Jag tycker istället att det är ett av de viktigaste ämnena i skolan och att det är riktigt viktigt att ibland "bara" sitta i ring och prata om saker som t.ex. minnen, drömmar och om gruppen. Tycker att det är riktigt tråkigt att vår tid på gymnasiet för ämnet minskar, vilket också tyvärr betyder att undervisning i etik, moral, sexualitet, värderingar, självbild, självförtroende, grupprocesser och andra riktigt viktiga ämnen riskerar att inte tas upp alls.
Välkommen hit, O! Jag håller med om att det är ett stort problem att de ämnesområden du nämner riskerar att inte diskuteras alls i skolan. Jag håller dock fast vid att man inte kan stoppa in dem i ett enskilt ämne som förpassas till en timme i veckan. Värdegrundsfrågor ska genomsyra hela skolarbetet. I mitt ämne behandlas allt det där, etik, moral, sexualitet, värderingar, självbild, självförtroende och grupprocesser hela tiden. Andra ämnen borde också bli ganska platta utan de diskussionerna.
Jag menar inte att det skulle vara meningslöst att sitta i ring och prata om vad man är bra på (eller andra saker). Poängen med mitt exempel var att det uppenbarligen inte var tydligt för eleverna vad vitsen var med att göra det. De delar av skolarbetet som känns meningslösa tror jag inte att man lär sej så mycket av (därmed inte sagt att allt måste vara roligt och lustfyllt, vilket jag ju diskuterar då och då).
Undervisar du i livskunskap? Jag skulle vara väldigt intresserad av förstahandsinformation från någon som gör det. Jag har aldrig undervisat i det själv och när jag gick i skolan fanns inte ämnet, så allt jag vet bygger på vad andra har berättat. Hur går undervisningen till hos er?
Jag håller också med om att viktiga frågor inte ska diskuteras under en timme varje vecka, men tyvärr är skolan inte den bästa av världar, där värdegrundsfrågor finns som en del av alla ämnen. Våra elever älskar Livskunskap, men vi diskuterar å andra sidan dessa frågor ganska ofta utanför ämnet också. Jag är bara side-kick i ämnet dock, kuratorn har huvudansvaret och vi är alltid två för att kunna följa upp ordenligt om något händer. Tyvärr är många lärare riktigt rädda för att diskutera t.ex. sex- och samlevnad, relationer, alkohol, droger, självkänsla osv, vilket innebär att dessa ämnen försvunnit helt för vissa elever när vår skola minskat rejält på schemat. I det nya gymnasiet tror jag att det försvinner helt?! Jag tycker att sex- och samlevnad är grymt viktigt att ta upp på olika sätt, ofta och vänder mig emot att all undervisning blir så grymt heteronormativ. Fram för lite mer queer och inte bara inom Livskunskapen, men i alla fall någonstans. Men visst, i de bästa av världar skulle ämnet inte behövas.
Vilka ämnen har du förresten? Talade med en bygglärare som kämpade som en liten blå för att få in livskunskapsfrågorna utan ämnet på schemat och han mötte en del svårigheter och motstånd från kollegor minst sagt. Viktigt också att den som tar upp frågorna känner eleverna väl, så att det inte bara blir krystat och obekvämt.
Jag har dans, där all undervisning sker i grupp och som nödvändigtvis är utlämnande för eleverna både kroppsligt och själsligt. Alltså kommer ovan nämnda frågor in i ämnet vare sej vi vill eller inte, så jag erkänner att jag har det bra förspänt för att följa läroplanen. Om jag tillåter mej själv att vara fördomsfull kan jag tänka mej att en bygglärare stöter på större motstånd hos sina kollegor, eftersom jag tänker mej byggvärlden som en traditionellt manlig och matcho sfär.
Det låter bra att det är kurator, som väl är bättre utbildad för den typen av samtal, som håller i undervisningen hos er och att ni alltid är flera vuxna. Och gillar eleverna ämnet så är det ju bara ännu bättre. Men faktum kvarstår: det finns ingen kursplan. Det måste väl ändå ses som ett stort problem att ett så utbrett ämne kan undervisas helt godtyckligt och helt olika på olika ställen?
Om sex- och samlevnadsundervisning är viktig beror helt på hur den bedrivs. Jag kan säga att den jag fick mej till livs under min skoltid hade jag hellre varit utan. Jag skrev om det en gång på min gamla blogg, så jag kanske återpublicerar det här nån gång framöver.
Skicka en kommentar