Att lära dansare att (inte) äta, del 2

I Sveriges Olympiska Kommittés kostpolicy finns två menyförslag; ett på ca 2500 kcal per dag och ett på ca 4000 kcal per dag. Energiförbrukning beräknas utifrån kroppsvikt, mängd träning och typ av träning. Jag skulle gissa att en normalviktig tonåring, som tar fem danslektioner i veckan landar på runt 2500 kcal per dag. En heltidsstudent ligger förmodligen närmare 4000 kcal. Ta dock inte dessa siffror för sanningar! Ta hjälp att beräkna din egen energiförbrukning, om du tror att du äter för mycket eller för lite!

Låt oss jämföra SOK:s menyförslag med Anna Paskevskas, som jag skrev om i förrgår:

	Paskevska	SOK 2500 kcal	SOK 4000 kcal
Frukost	Flingor 2,5 dl lättmjölk En bit frukt En bit fullkornstoast	1 dl müsli 2 dl fil 1 skiva grahamsbröd 1 tsk margarin 1 skiva ost 2 skivor tomat 1 apelsin	1 ½ dl müsli 3 dl fil ½ dl russin 2 skivor grahamsbröd 2 tsk margarin 2 skivor skinka 4 skivor tomat 3 dl apelsinjos
Mellanmål 1	-	1 banan	1 banan 3 dl mjölk
Lunch	Liten sallad eller soppa Kalkonsmörgås En bit frukt	100 g pasta ¾ dl köttfärssås 2 dl rivna morötter 2 skivor knäckebröd 2 tsk margarin 1 äpple	150 g pasta 1 ½ dl köttfärssås 2 ½ dl rivna morötter 2 skivor knäckebröd 2 tsk margarin 3 dl apelsinjos 1 päron
Mellanmål 2	Morotsstavar och ett par fullkornskex	1 skiva grahamsbröd 3 tsk leverpastej 2 skivor gurka 2 dl blåbärssoppa	2 skivor grahamsbröd 2 tsk margarin 3 tsk leverpastej 4 skivor gurka 3 dl blåbärssoppa 1 apelsin
Mellanmål 3	-	1 banan 3 dl mjölk	1 banan 3 dl mjölk
Middag	Magert kött Pasta eller potatis Spenat eller zucchini Liten grönsallad Bröd	100 g lax 3 potatisar 3 msk gräddfil 1 ½ grönsaker ½ msk oljedressing 2 skivor knäckebröd 33 cl mineralvatten 1 päron	125 g lax 4-5 potatisar ½ dl gräddfil 2 dl grönsaker 1 msk oljedressing 2 skivor knäckebröd 2 tsk margarin 33 cl mineralvatten 1 ½ dl glass 1 dl hallon

Det är ganska enkelt att se i tabellen att redan 2500 kcal per dag innebär ett betydligt större matintag än Paskevskas rekommendation, trots att det framgår av resten av Paskeskavs bok att den riktar sej till föräldrar vars barn/tonåring dansar 3-6 lektioner (4,5-9 h) i veckan. Återigen vill jag påpeka att detta inte är ett personangrepp på Anna Paskevska. Tipsen i hennes bok är ett exempel, som representerar den syn på kost och näring som är spridd i dansvärlden. Bara en sådan enkel sak som att Paskevska hela tiden skriver att man ska äta ”en bit frukt” (a piece of fruit)! Snacka om att fostra till ätstörning. Det mest avslappande sättet att förhålla sej till en frukt är väl att äta upp hela? Om det inte är typ en vattenmelon vi pratar om.

När jag pluggade i England fick vi lära oss att vi behövde få i oss ca 2500 kcal, trots att vi tränade cirka fem timmar varje dag fem dagar i veckan. Vi hade förmodligen behövt åtminstone 1000 kcal till. Det var mitt första år med dans på heltid och jag hade ingen kunskap om kost och näring med mej från gymnasiet. Jag beklagade mej för en av mina kombor, som gick sista året på yrkesutbildningen: ”Jag är ALLTID hungrig!” Han svarade: ”Du är dansare!”

Att vara dansare är alltså att alltid vara hungrig. Det stämmer också med SOK:s iakttagelser:

”Många idrottare, speciellt kvinnor och aktiva i uthållighetsidrott, antigravitationsidrott, estetiska idrotter och idrotter med viktklasser, är ofta kroniskt energinegativa. Ofta eftersträvas en vikt och kroppssammansättning anpassad mot kortsiktig topprestation som kan strida mot långsiktig prestation och hälsa. Flera studier pekar på att ätstörningsproblematiken är mer frekvent inom vissa elitidrotter än bland populationen i sin helhet.”

Citatet handlar visserligen inte om dans, men fysiskt har dans mycket gemensamt med antigravitationsidrotter (där man hoppar) och estetiska idrotter (t ex gymnastik och konståkning). Uppenbarligen är också de kulturella likheterna stora.

Att vara dansare måste inte nödvändigtvis innebära att alltid vara hungrig. Det behöver inte heller finnas en motsättning mellan kortsiktig topprestation och långsiktig hälsa. Vi måste inte pensioneras vid 40 års ålder. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Om vi får tillgång till kunskapen kan vi ta kontroll över vår egen träning, vår egen hälsa och våra egna liv. Kunskap är makt – och hälsa.

Läs också:

Att lära dansare att (inte) äta, del 1

Att lära dansare att (inte) äta, del 1

Vissa gym har en bar, där man kan beställa proteindrycker. Om de inte har en sådan säljer ändå de flesta gym färdigförpackade dito. Anledningen är att vill man bli stark av sin träning behöver man få i sej protein så snart som möjligt efter träningen. Att dricka en proteindryck är ett enkelt sätt, men man kan förstås också äta ett kokt ägg eller en näve nötter. Styrketräningsfantaster vet det och lever oftast efter det. Men hur ser det ut i dansvärlden?

Många dansskolor har ett café, där elever, studenter och lärare kan äta lunch eller fika mellan sina klasser. Med tanke på hur hårt dansare i allmänhet tränar skulle man kunna tänka sej att proteindrycker, ägg och nötter skulle vara självklara nyttigheter i dansskolornas caféer, precis som i gymmens, men jag har ALDRIG sett sådant säljas på en dansskola. Istället erbjuder fiken där lätta sallader, fruktsmoothies och kanske yoghurt. Inte mycket protein där. Varför? För att det i dansvärlden tyvärr inte anses lika viktigt att vara stark som att vara smal, smal, smal.

I boken Getting Started in Ballet – A Parent’s Guide to Dance Education ger Anna Paskevska kostrekommendationer för unga dansare och hennes råd är minst sagt motsägelsefulla. I samma andetag som hon varnar för risken för ätstörningar och smalhets påpekar hon att det är viktigt för dansare att hålla vikten och att det är normalt att ett barn som dansar äter mindre än sina syskon. Hon pushar för vikten av att få i sej tillräckligt med näring medan man växer, men citerar sedan det bästa råd hon själv tycker att hon någonsin fått (min översättning):

”Ät allting i små mängder, ta aldrig en andra portion, undvik sötsaker och ät aldrig mellan måltider.” (s 108)

Det här är vad Paskevska tycker att en dansare i tonåren bör äta:

Frukost: En skål flingor med 2,5 dl lättmjölk, en bit frukt och en bit fullkornstoast eller fullkornsmuffin.

Lunch: En liten sallad eller en skål soppa, en kalkon- eller tonfisksmörgås och en bit frukt.

Mellanmål: Välj två av följande: morotsstavar, en bit frukt, russin, yoghurt, ett par fullkornskakor eller kex.

Middag: Kött (en liten stek, kycklingbröst eller lår eller fiskfilé); pasta eller potatis, gröna bönor, spenat eller zucchini; en liten grönsallad och bröd.

Inget mer.

Jag skulle påstå att det här är ganska lite mat för någon som växer och inte tränar. Det är definitivt mindre än vad jag äter nu. Jag hoppas att ingen förälder följer de här råden, för deras elittränande ungdomar kommer vara hungriga hela tiden (och vad det kan leda till har jag skrivit om tidigare). Tyvärr är min erfarenhet att Paskevska inte är ensam i sin inställning. Även om hon skrev sin bok 1997 har inte mycket hänt i dansvärlden sedan dess. Det syns i dansskolornas caféer, det hörs i mina elevers samtal och det gör mej ledsen. En av mina stora uppgifter i hälsoundervisningen är att få mina elever att förstå hur mycket de behöver äta och inte hur lite.

Anna Paskevskas hemsida har adressen tallskinny.com, vilket jag tycker är ganska talande...

Läs också:

Smalhets, del 3: Dansvärlden

Smalhets, del 4: För tjock för balett?

Värme och respekt i danssalen

I helgen går årets stora uppvisning av stapeln. Det innebär att vi den här veckan har samrepetitioner, där de grupper som är med i samma del av uppvisningen repar tillsammans och får se vilka som är före och efter. Igår var ingen av mina grupper med på repetitionen, så jag kunde slappna av och bara iaktta lite. Det jag såg fick mej nästan att börja gråta. Jag kikade in i salen just när de yngsta barnen dansade. De såg allvarliga och koncentrerade ut, när de snurrade så att deras vita tyllkjolar lyfte. Runt omkring satt ett 20-tal äldre elever och tittade på lika allvarligt och koncentrerat. När barnen dansat färdigt applåderade alla de äldre eleverna med innerlighet och värme innan nästa grupp, den allra högsta nivån i jazz, inledde sin dans. Jag tänkte: Så fantastiskt det här är. Här träffar dansare i alla åldrar (från 9 år till vuxna) och visar varandra sitt arbete. De yngre får se vart deras intresse kan komma att leda och de äldre påminns om hur det var i början. Alla respekterar varandra och uppskattar varandra, oavsett nivå eller ålder. Dansen förenar oss.

Det var ett sådant tillfälle då mitt jobb känns lite extra meningsfullt.

För- och nackdelar med att ha dans som yrke

Att arbeta med dans verkar för många som en lyx. På sätt och vis är det ju också det, men inte på det sätt som de flesta verkar tänka sej. Att ha möjlighet att välja sin yrkesbana är ett privilegium, som visserligen många men inte alla i Sverige har. Jag är tacksam över att ha fått den möjligheten, men som jag har skrivit om tidigare är mitt jobb inte enbart en dans på rosor (det är också en dans på törne). Eftersom många frågar mej om hur det egentligen är att jobba med dans tänkte jag lista de för- och nackdelar jag kommer på.

Fördelar:

• Jag får dansa varje dag.
• Jag får se mina elever utvecklas, ta del av deras liv och hjälpa dem till nya upptäckter.
• Det är ett väldigt kreativt yrke.
• Daglig motion ingår i jobbet.
• Kreativa och inspirerande kollegor.
• Jag får dela med mej av kunskap som jag förvärvat av rent intresse.

Nackdelar:

• Jag måste skapa även när jag inte har någon inspiration.
• Min kropp slits ut av kalla rum, hårda golv och långa kvällar.
• Mycket kvällsjobb.
• Jag har många olika grupper att hålla i huvudet och hjärtat (de flesta estetlärare har många fler elever varje vecka än de flesta lärare i teoretiska ämnen).
• Eleverna ställer höga krav på ständigt nya kombinationer, övningar och korrigeringar.
• När energin är låg i gruppen ligger det på mitt ansvar att höja den.

Läs också:

Att göra sin hobby till ett jobb

Floskler

När jobb och fritid flyter ihop

Överträning, del 11: Andra omgången

Bedömning och bearbetning av skriftliga uppgifter

Det är betygstider, men bedömningen av elevernas arbete och kunskaper pågår förstås under hela läsåret. Mina elever tycker det är kämpigt att behöva lämna in uppgifter för bedömning stup i kvarten. För inte så länge sen fick jag reda på hur de upplever det: De får en uppgift, som de måste göra. Det är viktigt att de lämnar in en så perfekt lösning som möjligt, för betyget som de får på uppgiften påverkar det slutgiltiga betyget. De har bara en chans på sej. Efter ett tag får de tillbaka uppgiften med ett betyg och i bästa fall en kommentar. Jag blev bekymrad, för jag ser inte alls uppgifter på det sättet. Jag ser det istället så här:

För att kunna göra en vettig bedömning måste jag ta reda på vad eleverna kan. Ett sätt är att ge dem en uppgift att lösa. I mitt ämne kan de uppgifterna antingen vara praktiska (till exempel att skapa en koreografi) eller teoretiska (till exempel att skriva en träningsanalys). Ibland kan det vara en kombination av de två. Eleverna löser uppgiften, men lösningen behöver inte vara perfekt (det vore ju snarare förvånande om den var det). När jag läser vad de skrivit (förutsatt att det är en teoretisk uppgift) får jag ett hum om vad de kan. Då markerar jag de kunskapskrav som de uppfyller i bedömningsmatrisen. Varje elev får se tydligt vilka kunskapskrav hen har uppnått hittills. Ofta anar jag att eleverna kan mer än de har visat i sin redovisning. Därför ställer jag alltid följdfrågor till dem i mina kommentarer. Följdfrågorna kan besvaras skriftligt eller muntligt beroende på tidstillgång och elevens önskemål och är relevanta i förhållande till de kunskapskrav eleven ännu inte har uppnått. När eleven har svarat på följdfrågorna kan jag (i bästa fall) markera några kunskapskrav till i bedömningsmatrisen. Sedan kan jag ställa fler följdfrågor eller spinna vidare på något annat som kommit upp i samtal eller text. På så sätt behövs heller inte särskilt många uppgifter på ett läsår, utan vi kan fortsätta att gemensamt bearbeta och lära oss nya saker av en enda eller ett fåtal uppgifter.

Jag vet att jag är priviligerad, som har så få elever. Det underlättar naturligtvis, när jag vill ställa olika följdfrågor till var och en. I slutändan anar jag dock att det inte alls blir mer arbete än om jag skulle ge alla samma uppgifter hela tiden. Då skulle jag kanske behöva dela ut tio uppgifter på ett läsår, för att få reda på samma saker, som jag nu får reda på genom två uppgifter (jepp, mina ettor har bara fått två skriftliga uppgifter i år).

För eleverna presenterar jag följdfrågorna som en möjlighet att utveckla sina tankar och visa mej vad de verkligen har lärt sej. Det är alltså ingen obligatorisk komplettering och en del elever väljer att avstå från möjligheten. De vet att det kommer fler chanser, eftersom jag ser det som min uppgift att ta reda på vad de kan och inte som deras uppgift att visa mej. Finns det något jag fortfarande inte vet att de kan kommer jag fråga dem om det tills jag med säkerhet vet att de kan det.

Dans och övervikt

Från vsthepomegranate.blogspot.com

Kan en överviktig tjej dansa? undrar en av mina läsare. SJÄLVKLART! är mitt spontana svar, men när jag tänker efter lite är frågan mer komplex än den först kan verka.

Min grundinställning är att tycker man om att dansa ska man dansa och inte låta någon eller något stoppa en. Oavsett hur gammal man är, vad man väger, vilket kön man har eller om man har en funktionsnedsättning kan man uttrycka sej med och njuta av kroppen, rörelsen och musiken. För personer, som av olika anledningar inte känner sej nöjda med sin kropp, kan dansen förhoppningsvis vara en fristad från komplex och smärtor, en chans att faktiskt uppskatta sin kropp. I värsta fall kan det dock bli tvärtom.

Från radicalfatbride.blogspot.com

Det första och viktigaste problemet för överviktiga är att en tung kropp innebär en hög belastning på till exempel knän och fötter. Att dansa utgör i sej också ofta en hög belastning på samma kroppsdelar och att dansa kan därför bli slitsamt. Olika genrer använder dock kroppen på olika sätt och jag skulle rekommendera en överviktig person att rådgöra med en sjukgymnast och/eller en danslärare om vilken genre som skulle fungera bäst. Ingen kropp är den andra lik och det som passar för någon passar därför inte säkert någon annan! En möjlighet är också att gå och testa olika sorters dans, för att ta reda på både vilken som är roligast och vilken som känns minst slitsam för kroppen.

Från www.global-report.com

Det andra problemet är den smalhets som finns i dansvärlden. Även smala tjejer får på vissa håll ständigt höra att de bör bli ännu smalare. Stora delar av dansvärlden är mycket gammaldags och anser fortfarande att övervikt beror på bristande disciplin. Trakasserier av överviktiga ses därför inte som något felaktigt, utan som ett sätt att fostra till disciplin. Det synsättet leder såklart till olyckliga, stressade, ätstörda och i slutändan svaga dansare, men det verkar inte alla ha insett än. Därför är det viktigt att hitta en lärare och en grupp, som respekterar en och där man känner att man har tillåtelse att dansa hur man än ser ut.

Från graphicshunt.com

Slutsats: Överviktiga (oavsett kön) kan absolut dansa! Kom dock ihåg att alltid respektera dej själv (oavsett om andra gör det eller inte) både fysiskt och känslomässigt. Känns belastningen för hög på knän, fötter eller andra leder, ta det lugnt och rådgör med din danslärare eller en sjukgymnast. Utsätter läraren eller de andra eleverna dej för smädelser eller ovälkomna bantningstips, byt grupp eller till och med skola. Skolan behöver eleverna mer än eleverna behöver skolan!

Läs också:

För tjock för balett?

Mina andra inlägg om smalhets

Tre anledningar till att jag dansar

1. Jag har alltid gjort det. Det bara kommer en massa rörelser som min kropp vill göra, för att uttrycka en känsla, för att utforska en möjlighet eller bara för att den får lust.

2. Jag tycker om att använda kroppen. Det finns många sätt att göra det såklart, men för mej är dans (särskilt modern/nutida dans och improvisation) det mest tillfredsställande sättet jag upptäckt hittills. Att dansa är inte funktionellt. Det är lek – och jag tycker om att leka.

Från 100 Dancers i Köpenhamn 2011.
Foto: Christian Björklund

3. Känslor föder rörelser, men rörelser föder också känslor. När jag dansar upplever jag saker som jag aldrig annars upplever. Jag får kontakt med andra människor, med musik, med ett rum, med mej själv eller med Gud. Jag känner de andra människorna, musiken, rummet och mej själv. Jag känner Gud. Det är stora saker.

Läs också:

Kontaktimprovisation

Dag 1 – Presentera dej

Teori på danslektionerna

Som jag skrev igår känns det inte alltid så lockande att ha teorilektion i ett rörligt ämne.* Ändå finns det vissa moment i det centrala innehållet, som kräver teoretiska genomgångar. Min lösning har blivit att väva in lite teori i varje lektion. Jag kallar det "dagens teoripass". Det fungerar hur bra som helst! Det hela har blivit en väldigt opretentiös historia. Jag hade faktiskt inte ens märkt själv att jag hade små teoripass innan diskussionen kom upp på ett konvent för danspedagoger och cirkelledare. Många av de närvarande tyckte att de hade för lite kunskap för att ha teori med sina elever, men jag tror att de flesta kan mer än de tror. I vilket fall som helst är mitt system med ”dagens teoripass” ett hett tips!

Så här går det till: Teoripasset är oftast oplanerat och kan dyka upp när som helst under lektionen. Det dyker alltid upp något som behöver en genomgång, antingen för att någon elev frågar eller för att jag ser på deras sätt att dansa att det är något de inte har förstått. Det kan handla om anatomi, terminologi, teknik, historia eller rörelseanalys. Ibland blir det en liten föreläsning och ibland blir det en diskussion. Teoripasset brukar ta 5-10 minuter och varken eleverna eller jag brukar tycka att det är särskilt tungt.

Det händer att det kommer upp frågor, som varken jag eller eleverna kan svara på. Då tar jag på mej uppgiften att kolla upp det till nästa lektion. Extra glad blir jag när jag kommer tillbaka nästa lektion och det visar sej att någon av eleverna också har läst på om frågan. När eleverna blir särskilt intresserade av någonting kan teoripassen bli längre, men pratar vi i mer än en kvart försöker jag alltid väva in praktik i teorin (istället för tvärtom). Till exempel säger jag: ”Ok, nu testar vi det här med kroppen! Vi gör développé en gång till och så fokuserar ni helt på den här muskeln.” Eller: ”Jag sätter på någon bra musik här, så försöker ni röra er i rummet så långsamt det bara går.” Eller vad vi nu har pratat om. Ibland kan det ta hela lektionen och då är oftast både eleverna och jag nöjda efteråt.

*Rörliga ämnen är till exempel dans, idrott och hälsa, rytmik eller drama. Där är rörelsen ett självändamål. Vilket ämne som helst kan dock använda rörelse som metod. Begreppet rörliga ämnen är mitt eget och inte alls vedertaget – men det kan ju bli.

För mycket idrott och för lite hälsa, enligt Skolinspektionen

Skolinspektionen har granskat idrottsundervisningen på 36 skolor (år 4-6) och funnit stora brister i undervisningen (SR, msn). Trots att det strider mot kursplanen betonas bollspel och lekar medan hälsa, friluftsliv och livsstilsfrågor kommer i skymundan. 36 skolor är ju inte så mycket, men förra året granskade Skolinspektionen 170 skolor (år 7-9) och kom då med exakt samma kritik. För mycket bollspel och för lite hälsa. Det intressanta är att det är precis samma sak, som jag själv kritiserade när jag gick på gymnasiet. För 12 år sedan skrev jag en debattartikel om just det, som Lärarnas Tidning publicerade.

På sätt och vis kan jag dock förstå idrottslärarna. De har samma problem att förhålla sej till som danslärare. Våra ämnen motiveras i mångt och mycket av den ökade barnfetman och trots att Idrott och hälsa ser ut som ett kunskapsämne i kursplanen omtalas det oftast som ett aktivitetsämne. Det tycks också vara det enda argumentet för mer idrott och hälsa i skolan: "Barnen måste ju rööööra på sej mera!" Som lärare i ett rörligt ämne känns det inte så lockande att ha teorilektion. Min lektion kanske är den enda chansen eleverna har att använda kroppen (i skolan) på hela veckan. Har vi teori missar de även det tillfället. Om de teoretiska ämnena rörde till sin undervisning lite mer skulle vi kanske inte känna den pressen, vilket jag skrev om häromdagen. Att de rörliga uppgifterna sedan är så ensidiga är ett annat problem, som jag inte kan se några ursäkter för.

När jag läser kursplanerna (gr, gy) för Idrott och hälsa har jag svårt att låta bli att tycka att det är det viktigaste ämnet i skolan. Att lära sej hantera sin kropp, förstå vad som påverkar den fysiska förmågan, analysera sin livsstil, förstå vad som påverkar det psykiska välbefinnandet, lära sej samarbeta och respektera andra samt utveckla en god kroppsuppfattning och tilltro till sin egen förmåga - är inte det förutsättningar för att leva? Och ändå talar man, som jag skrev ovan, om idrott och hälsa i termer som att barn behöver röra på sej. Och frågan är om inte också det egentligen bara är läpparnas bekännelse. Idrott och hälsa är, mej veterligt, det enda ämne som elever i grundskolan kan bli "befriade" från. Uttrycket i sej säger allt om idrottsämnets status i den svenska skolan.

Stillasittande skapar funktionshinder

Den här bilden var tredje träff när jag bildsökte på "klassrum".
De två första träffarna innehöll inga människor.
Från presstationen.se

Häromveckan presenterades resultaten av en studie, som visar att pojkar i grundskolan tycker att det är lättare att koncentrera sej på de teoretiska lektionerna, om de har idrott i skolan varje dag än om de har det 2 gånger i veckan. De får dessutom bättre betyg.* Det är förvisso ingen nyhet att fysisk aktivitet förbättrar koncentrationsförmågan. (läs mer)

Förra helgen kunde vi höra om en stor studie på medelålders och äldre personer, som visar att de som sitter lite har betydligt bättre hälsa än de som sitter mycket (SvD, DN, SR, AB, Newsmill). Ju mer stillasittande desto större risk för kroniska sjukdomar. De som sitter mer än 11 timmar om dagen löper dessutom 40% högre risk att dö i förtid än de som sitter mindre än 4 timmar. Man skulle faktiskt kunna tolka undersökningens resultat som att det är fullständigt livsfarligt att sitta ner längre stunder.

Tidigare i veckan kom siffror från Socialstyrelsen, som avslöjar att många barn kanske får en ADHD-diagnos enbart på grund av att de är yngre än sina klasskamrater (hur ska vi annars tolka att barn födda sent på året betydligt oftare får diagnosen än de födda tidigt på året?). (läs mer)

Outdoor learning.
Från educationscotland.gov.uk

När det kommer till skolan finns det, i mina ögon, bara en självklar följd av de här resultaten: undervisningsformerna måste förändras – och inte i den riktning som skolministern vill! Mer katederundervisning och stillasittande vore en katastrof! Visst är extra idrottslektioner, friluftsdagar och dagliga promenader små positiva steg i rätt riktning, men om jag ska vara riktigt ärlig känns de mest som kompensation för stillasittandet och substitut för verklig förändring. För att verkligen komma tillrätta med problemen behöver undervisningsformerna i de teoretiska ämnena ändras och bli mer rörlig. Barn och ungdomar – ända upp på gymnasiet – skulle må bättre och lära sej mer om de fick använda kroppen och alla dess sinnen i processen. Ut i naturen! Ut i stan! Jag har aldrig lärt mej så mycket biologi som när vi var ute med Ekobussen (ett tillfälle i grundskolan och ett i gymnasiet). De fysiska ämnena kan inte längre kompensera för stillasittandet. Vi kan inte röra oss mer än vi redan gör på idrottten och dansen. Det är dags för teoretikerna att börja leka. Då skulle det dessutom inte behövas några raster.

Det är stillasittandet som skapar funktionsnedsättningarna – på två sätt. Dels genom att faktiskt förstöra kroppen och rasera hälsan och dels genom att skapa en miljö där inte alla fungerar. En person i rullstol är inte funktionshindrad i en miljö utan trappor och trösklar. På samma sätt är en fysiskt aktiv person inte funktionsnedsatt om hen inte tvingas sitta still.

*För flickor låg betygen på samma nivå oavsett hur många idrottslektioner de hade.

Läs också:

Mer om att sitta rakt - och om dansmatte

Att sitta still och koncentrera sej

Klass 9A - att sitta rakt på stolen

ADHD kan vara ung ålder

ADHD kan vara ung ålder

Statistik från Socialstyrelsen visar att det är vanligare att barn, som är födda sent på året, får diagnosen ADHD än att barn, som är födda tidigt på året, får det. (SR, SVT, DN, LN, VB, NA) Jag ser det som ett tecken på hur våra förväntningar styr vår tolkning av människors beteende. Om en 1-åring plötsligt skriker rakt ut är det väl ingen som skulle förvånas eller börja mumla om DAMP, men om en 10-åring beter sej på samma sätt reagerar de flesta helt annorlunda. Även om åldersskillnaden inte är lika stor på dem som går i samma klass är i alla fall de i december födda ett helt år yngre än de som fyller år i januari.

Den brittiska koreografen Gillian Lynne var vild i skolan. Hennes lärare bad hennes mamma ta med henne till en läkare. Mamman följde rådet. Som tur var fick Gillian inte diagnosen ADHD. Läkaren tog med sej mamman ut ur rummet och lämnade Gillian kvar tillsammans med en radio, som spelade musik. Mamman och läkaren iakttog sedan Gillian genom ett sånt där spegelfönster. Så fort de hade lämnat rummet hoppade Gillian upp och började dansa till musiken, vilket bekräftade den misstanke läkaren hade haft redan från början: ”Mrs Lynne,” sa han, ”jag tror inte din dotter är sjuk. Jag tror att hon är en dansare. Ta henne till en dansskola.” Mamman följde också läkarens råd och Gillian har i vuxen ålder vittnat om hur fantastiskt hon tyckte att det var. Hela dansskolan var full av barn som hon – barn som inte kunde sitta still. Idag är Gillian miljonär tack vare royaltyn från musikalerna Cats och Phantom of the Opera, som hon koreograferade 1981 respektive 1986.

Gillian hade tur. En annan läkare hade kanske gett henne en psykiatrisk diagnos och ordinerat mediciner, som skulle lugna ner henne. Att få en diagnos leder nämligen inte bara till större förståelse för varför man inte kan sitta still, utan också till att man blir tilldelad narkotikaklassade läkemedel. Då känns det både mer hälsosamt och mycket roligare att dansa, tycker jag.

Jag menar inte att dans kan lösa alla skolans problem. Jag menar inte heller att barn, som har svårigheter inte ska få medicinsk hjälp. Jag menar bara att man måste fundera på vem som har problem med koncentrationssvårigheterna. Är det barnet eller är det de vuxna runt barnet? Om man drogar ner barn, för att de ska klara av att sitta still i skolan, är någonting allvarligt fel i det svenska skolsystemet. Jag ser två enkla lösningar:

1. Man kan få börja skolan lite senare.
2. Man kanske inte behöver sitta still riktigt så mycket som man gör i skolan.

Att skapa är att välja bort

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Så börjar Bibelns skapelseberättelse. Dessförinnan fanns ingenting, utom Gud förstås. Gud hade kunnat skapa precis vad som helst, men valde att skapa jorden och allt som lever här. Varför? Ingen vet.

På samma sätt är det varje gång vi skapar en koreografi. Ingenting finns. Vi har alla möjligheter. Vi är förstås inte riktigt lika fria som Gud var i begynnelsen, eftersom vi har de fysiska lagarna att förhålla oss till, men bortsett från det är det tomt. Allt är möjligt.

Problemet är att alla möjligheter är lite för många. Det blir svårt att överblicka och svårt att se vilka möjligheter jag har. Jag måste välja bort. Man kan naturligtvis också säga att jag väljer en av alla möjligheter, men att välja en är att välja bort alla andra. Ibland ser jag inte en enda av alla möjligheterna, men ganska ofta ser jag flera. Det är då jag upptäcker att jag faktiskt måste välja bort alla utom en. Om jag försöker kombinera två eller flera idéer blir resultatet sällan särskilt bra.

När jag väl har valt idé står återigen oändligt med möjligheter till buds. Jag har alla rörelser och kvaliteter att välja på för att gestalta min idé. Och samma sak gäller när jag väljer rörelser, som när jag väljer idé. Jag väljer bort mängder av möjliga rörelser till förmån för några få.

Extra tydligt blir det när jag gör film. Till film skapar man alltid för mycket material. Sist hade jag 28 minuter filmat material, av vilka jag var tvungen att välja bort 27. Det var då jag insåg att skapande i själva verket inte innebär att producera koreografi, utan att välja bort oändligt med potentiellt material, bara för att jag har fäst mej vid en droppe i havet. Vilken är den bästa droppen?

PS. Det dröjer ett par månader till innan den omnämnda filmen kommer publiceras på internet. Håll utkik på min youtubekanal!

Rörlighetsträning, del 3: Dynamisk rörlighetsträning

Dynamisk rörlighetsträning innebär att man cirklar, gungar eller pendlar en kroppsdel, för att öka rörligheten i en eller flera leder. Man kan säga att det är motsatsen till stretching, som räknas som statisk rörlighetsträning. Vid dynamisk rörlighetsträning tränas också styrka och koordination i vävnaderna runt leden. Jag skulle vilja påstå att det är den viktigaste formen av rörlighetsträning för dansare, eftersom den leder till att vi kan använda rörligheten när vi dansar och inte bara placera kroppen i statiska positioner.

En dynamisk övning, som jag tror skulle kunna hjälpa Lena och andra med liknande problem, är balançoire i attitude (alltså att pendla ett lätt böjt ben). Börja med en liten rörelse och låt den sedan växa större och större. Gör dock inte så stort att det gör ont! Då spänner sej kroppen bara ännu mer. Kom ihåg att rörlighet handlar om att slappna av!

I modern/nutida dans svingar man ofta benen liggande på golvet, vilket också är ett utmärkt sätt att träna rörlighet i höftleden. För en klassisk dansare kan det kännas ovant och slappt att ligga och såsa på golvet. Se det som en present! Jag ger dej mindre ansträngning.

Välja tåspetsskor

Först och främst: Rådgör ALLTID med din balettlärare innan du börjar träna tåspetsteknik. Några saker du bör kolla innan du börjar med tåspets har jag skrivit om här.

Från planetdancedirect.co.uk

När du och din lärare är överens om att det är dags att börja med tåteknik är det dags att välja skor, vilket är väldigt svårt i början. Det finns mängder av märken, modeller och storlekar. Även om det går att få lite vägledning av vilken form skon har (bred, smal, trubbig, spetsig, osv) måste man prova sej fram. Det kan ta några par skor innan man hittar sin favorit, men här är några saker att tänka på:

• Längd. Prova alltid med den typen av padding du ska ha i skon. När du står på tå ska det gå att nypa tag om sömmen på hälen.
• Bredd. När du pointar foten ska det gå att stoppa in pekfingertoppen under kanten mitt fram. Om det inte går är skon lite för trång. Om du kan få in hela pekfingret i skon har du däremot lite för mycket plats. Bara fingertoppen ska rymmas. Ett annat tecken på att skon är för smal är om sulorna vrids snett när du går upp på tå.
• Form. Dansare med långa, smala fötter behöver en annan modell på skorna än dansare med små, breda fötter. Om dina tår är ungefär lika långa eller stortån är längre än de andra behöver du också olika sorters skor.
• Hårdhet. Dansare med väldigt rörliga, men kanske inte så starka, fötter behöver hårda skor som ger stöd medan dansare med inte så rörliga fötter behöver mjukare skor. Nybörjare behöver oftast ganska mjuka skor.
• Vampens höjd. Har du långa tår behöver du en lång/hög vamp, som täcker tårna hela vägen. Har du korta tår behöver du en kortare/lägre vamp, så den inte hindrar din point. Boxen (den främre, hårda delen av skon) ska klämma åt vid tåleden, så att foten liksom hänger i skon snarare än står med vikten på tåspetsen.

Personalen i dansbutiker är ofta duktiga på att hjälpa till att hitta rätt skor. Var inte rädd för att be om hjälp! Din balettlärare kan också ge dej råd inför skoköpet.

Bli inte för ivrig, när du väl har fått dina skor! Försök ALDRIG lära dej tåteknik på egen hand! Innan du börjar dansa på tå ska skorna brytas in. Om du inte har gjort det tidigare visar din balettlärare hur man gör. Det finns också instruktioner på internet, men var källkritisk! Inte alla tips är bra. Ett bra ställe att kolla är här. När du har lärt dej övningarna ni gör på lektionerna kan du öva på dem hemma också, men var noga med att göra rätt! Var försiktig med mjuka trägolv, för tåskorna kan lämna små gropar. Och var rädd om dina fötter! Om de har fått nog, respektera det. Du vinner ingenting på att överanstränga dej.

Ämnesexperter vs lärare

Jan Björklund har under sina år som skolminister tryckt mycket på vikten av ämneskunskaper hos lärare. När lärarutbildningen gjordes om var det bland annat för att lärarstudenterna skulle få chansen att fördjupa sej mer i sitt ämne (att resultatet snarare blivit det motsatta är en annan fråga) och det har också kommit förslag på att ingenjörer och andra ämnesexperter ska kunna få en mycket kort lärarutbildning för att bli behöriga att undervisa i skolan. Deras ämneskunskaper är alltså viktigare än deras pedagogiska kompetens.

I dansvärlden har undervisning mycket låg status. Att välja att bli lärare anses suspekt och i allmänhet tycks erfarenhet från scen vara viktigare än pedagogisk utbildning. I skolornas marknadsföring lockas därför oftare med att alla danslärare är eller har varit verksamma som artister än med att samtliga har lärarexamen (vilket faktiskt vore mer unikt). När jag varit på anställningsintervju har de flesta potentiella arbetsgivare också varit mer intresserade av de små scen- och filmprojekt jag gjort vid sidan av än min lärarutbildning. Även här är ämneskompetens viktigare än lärarskicklighet.

Jag har aldrig riktigt gått med på det här. Visst finns det ämnesexperter som är duktiga på att förmedla både innehåll och passion till sina elever, men det är inte säkert. Att vara lärare handlar dessutom om fler saker än att enbart förmedla ämneskunskaper. Häromdagen såg jag en lysande skildring av just det - skillnaden mellan att vara nörd och att vara lärare. I tv-filmen En passion för Mr Lester möter konstfantasten Quentin Lester en liten pojke, som tycks veta mycket om italiensk renässanskonst, och pojkens lärare. När Mr Lester bjuder in den lille pojken att titta på National Museums konstsamling tar läraren med sej hela skolan dit. I den därpå följande scenen (och resten av filmen) blir det tydligt vad det innebär att enbart ha en passion för ett ämne och att ha en passion för undervisning. Jag ska inte försöka förklara det, utan rekommenderar istället alla att se filmen, som finns kvar på svtplay till och med 9 maj.