Andas

Dra in luft i lungorna och släpp ut den igen. Låt bröstkorgen och magen vidgas och sjunka tillbaka. Andas in i skulderbladen, korsbenet, ryggraden, bäckenbotten. Fyll på med syre på höjden, bredden, längden och tvären. Musklerna suger åt sej syret. Hjärnan vaknar. Sinnet blir starkt, rörelsen alert. Rörelsen startar i andningen. Andningen blir till dans. Dansen blir till liv.

Konst och demens

Idag rapporterar Sveriges Radio om en pilotstudie i Malmö, där man låter människor med demens se konstutställningar, diskutera konsten och skapa egna verk. Än går inget att säga säkert, men hittills tyder resultaten av studien på att konstanalys och skapande kan bromsa demenssjukdomen och återskapa funktioner hos människan, som gått förlorade genom sjukdomen. [lyssna här]

Samtidigt cirkulerar den här bilden på facebook:

Jag tror vi kan dra slutsatsen att skapandets kraft är större än vi tror. Att ta ifrån människor vår kreativitet, vilket vår kultur och vårt samhällssystem i mångt och mycket gör, är att ta ifrån oss själva livet. Gud är Skaparen. Vi är skapade till Guds avbild. Alltså är vi kreativa varelser. Oavsett om man tror på det eller inte är det uppenbart att skapande gör oss starka, smarta och lyckliga.

Tre anledningar till att jag dansar

1. Jag har alltid gjort det. Det bara kommer en massa rörelser som min kropp vill göra, för att uttrycka en känsla, för att utforska en möjlighet eller bara för att den får lust.

2. Jag tycker om att använda kroppen. Det finns många sätt att göra det såklart, men för mej är dans (särskilt modern/nutida dans och improvisation) det mest tillfredsställande sättet jag upptäckt hittills. Att dansa är inte funktionellt. Det är lek – och jag tycker om att leka.

Från 100 Dancers i Köpenhamn 2011.
Foto: Christian Björklund

3. Känslor föder rörelser, men rörelser föder också känslor. När jag dansar upplever jag saker som jag aldrig annars upplever. Jag får kontakt med andra människor, med musik, med ett rum, med mej själv eller med Gud. Jag känner de andra människorna, musiken, rummet och mej själv. Jag känner Gud. Det är stora saker.

Läs också:

Kontaktimprovisation

Dag 1 – Presentera dej

Kontaktimprovisation

Vilket underbart sätt att umgås! Man behöver inte säga ett ord - men man kan förstås prata hela tiden om man skulle vilja - och kommer så nära varandra på en gång. Trivs man inte så bra med någon är det bara att dansa vidare. Ingen tar illa upp över att bli lämnad, snart möter kroppen ändå någon ny. Eventuellt återkommer man så småningom till den man dansade med först. Koncentration, glädje, idel snälla ansikten. Ingen som frågar vad man jobbar med eller vilken skola man har gått på. Ingen som klagar över stress eller tristess. Det enda som är viktigt är mötet och samspelet. På det sättet kan vi bygga så många relationer vi vill. Ibland dansar vi länge med någon särskild, ibland hoppar vi från den ena till den andra, ibland dansar vi med flera personer samtidigt. Och allt umgänge är fullständigt hanterbart. Ibland rullar vi på golvet, ibland flyger vi, ibland jagar vi varandra, brottas, kramas, lyfter, faller, fångar, puttar, drar, hjälper varandra. Ibland bara andas vi och väntar tillsammans på något som ska hända. Vad? Ingen vet, men det händer alltid till slut.

En bild av hur livet borde vara.