En tappad danslust

Jag borde inte ha dansat idag. Ibland bara vet en sådant i förväg - och ändå är det så svårt att lyssna på sej själv. Jag är så inkörd på att alltid prestera. Det är så länge sedan jag slutade dansa för nöjes skull, för min egen skull. På ett sätt är det självklart, när en väljer att göra dansen till sitt yrke, att en måste dansa även när en inte har jättemycket lust, men under många år har jag aldrig känt någon lust. Så var det nog inte riktigt meningen att det skulle bli.

Alla dagar då jag har dansat fast jag inte borde, inte bara på grund av brist på lust utan också för att jag varit överansträngd eller sjuk, har gjort det svårt att veta var gränsen egentligen går. Det har blivit svårt att vara ärlig mot mej själv. Jag slits mellan viljan att vara snäll mot mej själv och rädslan för att falla för min lättja. Alla undervisare jag har haft, som har påstått att kroppen är lat och måste tvingas till arbete, till dans, har gjort mej förvirrad. Om jag ville dansa en gång i tiden, varför skulle ett tvång då vara nödvändigt?

Nej, hellre vill jag tänka på när Alan Danielson* frågade mej: “Vad var det som gjorde att du gick upp en lördagmorgon och kom hit [till danslektionen] när du inte var tvungen? Hitta det och låt mej se det i din dans.” De senaste tre åren har jag aktivt sökt efter lusten. Då och då tittar den fram igen. Det kan vara tack vare en inspirerande undervisare som Alan Danielson, en meningsskapande kollega som Elin Waileth eller en enkel längtan efter att vara i rörelse. Jag vill ta reda på vad det är som gör att jag dansar när jag inte måste och inte skämmas för att jag inte alltid vill.

-------------------

*Tidigare rektor vid Limón School i New York. Gästundervisade på Palucca Schule Dresden, när jag gick där, 2007.

Karriär utan talang

Den här veckan har ett antal videoklipp av barn som dansar cirkulerat på facebook. Jag har sett tre olika klipp i vitt skilda genrer - krumping, linedance och ballroom - med det gemensamt att barnen dansar helt makalöst bra. På youtube kryllar det för övrigt av videor på barn med helt obegriplig danskompetens. Detta tillsammans med den allmänna åldershetsen i dansvärlden tror jag är starkt bidragande till att jag så ofta får frågor från unga dansare i stil med: "Jag är 15 år och har dansat i ett år. Är det för sent för mej att bli professionell dansare?"

Det finns en allmän uppfattning om att man måste vara jätteung, när man börjar dansa, för att ha någon som helst chans att bli bra. Att se underbarn dansa förstärker förstås den uppfattningen. Deltagarna i So You Think You Can Dance är dessutom ofta runt 18 år. Då är det lätt att tro att man inte har en chans, om man inte redan är expert vid femton. Eller tio. Därför vill jag ge mej själv som exempel på att det går utmärkt att jobba med dans utan att ha varit världsbäst som liten.

Jag var inte speciellt begåvad på dans. Jag var inte speciellt obegåvad heller. Jag var bara som barn är mest. Förmodligen hade jag en supernormal motorikutveckling och helt medioker musikalitet. Att dansa var kul och gav mej en möjlighet att uttrycka mej, men om internet hade funnits hade det enbart varit mina föräldrar och eventuellt far- och morföräldrar, som hade velat titta på klipp av en dansande mej. Snarare än talang var det följande saker som gjorde att jag ändå alltid var helt inriktad på att jag skulle ha dans som yrke, när jag blev stor:

1. Brist på självinsikt. Jag trodde att jag var mycket bättre än vad jag var.
2. Stöd från viktiga vuxna. Både mina föräldrar och mina danspedagoger uppmuntrade mej.
3. Motivation. Jag ville och därför var det möjligt.

Även om bra fysiska förutsättningar, musikalitet och tidig skolning kan vara till hjälp för den som vill satsa på en yrkesbana inom dans skulle jag säga att motivation är det absolut viktigaste. Talang har ingen betydelse, om man inte har lust. Jag saknar såväl de fysiska förutsättningarna som den tidiga skolningen (jag började visserligen tidigt, men det var på ett väldigt lekfullt sätt), men har nu sysslat med dans på heltid i tio år och försörjer mej helt och hållet på det. Om man vill så går det. Så är det bara.

Fotnot: Flera berömda dansare/koreografer har börjat sent. Birgit Cullberg var till exempel närmare 30. Alan Danielson var 26. Merce Cunningham var 18. Martha Graham var runt 20. Örjan Andersson började i slutet av tonåren.

Tolv myter om dansträning

1. Man måste vara ung. Det här har vi pratat om förut. Med risk för att verka tjatig säger jag nu en gång till: Dans är inte bara för unga. Dans är för alla. Läs mer under etiketten ålder.
2. Man måste vara vig. Nej, det måste man inte. Däremot är chansen stor att man blir ganska vig, eftersom dansträning innehåller mycket rörlighetsträning. Läs mer under etiketten rörlighet.
3. Man måste vara smal. Än en gång: NEJ. Man måste inte vara smal. Det finns ett smalideal i dansvärlden (precis som i världen utanför), men det finns absolut ingenting som hindrar att vem som helst oavsett vikt och kroppsstorlek dansar och njuter av att göra det. Läs mer under etiketten smalhets.
4. Man måste ha bra koordination. Alltså, om man skulle ha alla de egenskaper, som vi tränar i dansen, skulle man ju inte behöva träna. Precis som rörligheten förbättras koordinationen för de flesta genom dansträningen.
5. Man måste ha taktkänsla. Hm, det här med ”taktkänsla” är ett kapitel för sej. Det finns många olika typer av musikalitet och alla kan de tränas genom dans. Vissa har verkligen en känsla för musiken. Den sitter tydligen i höger hjärnhalva. Den gör att de kan dansa med musiken, följa den och leka med den utan att kunna någon som helst musikteori. Faktiskt har folk med en sådan känsla i många fall snarare extra svårt att förstå teorin. Sen finns de, som är precis tvärtom. De måste räkna varje taktslag, för att ha någon som helst aning om var de är i musiken. Å andra sidan har de lätt för att strukturera och dela in musiken. Mer detaljer och mindre helhet, alltså. Den förmågan sitter i vänster hjärnhalva. Och så finns förstås en skala däremellan. Dessutom lyssnar vissa mest på pulsen, andra på rytmen, ytterligare andra på melodin och några lyssnar bara på den eventuella texten. En del verkar inte lyssna på musiken alls, men de kan dansa ändå.
6. Man måste börja när man är pytteliten. Ännu ett ämne som varit uppe flera gånger här på bloggen. Jag har aldrig riktigt förstått det påståendet. Det verkar halvt i mina öron och borde följas av: ”…för annars…” Ja, annars vadå? Nä, låt oss stryka det här påståendet helt och hållet. Sanningen är att man kan börja precis när som helst i livet. Beroende på när man börjar kommer man ha lite olika fysiska, mentala och emotionella förutsättningar, men det betyder inte att det är för sent (det kan möjligen vara för tidigt, men låt mej återkomma till det vid ett senare tillfälle). Man kan till och med bli professionell dansare, även om man börjar sent – om man vill det. Läs mer under etiketten ålder.
7. Dans är en tjejgrej. Hörde ni inte? Dans är för alla oavsett allt. Det spelar ingen roll vad man har för biologiskt eller socialt kön eller vad man identifierar sej som. I dansen kan alla få tillgång till en massa olika sidor hos sej själva. Läs mer under etiketten genus.
8. Alla killar som dansar är bögar. Inte sant! Jag känner och har känt många killar/män som dansar. Vissa av dem tänder på på killar, men många tänder på tjejer. Jag skulle kunna sträcka mej till att gå med på att bögar är överrepresenterade i dansvärlden jämfört med resten av samhället, men det är inte så att alla manliga dansare är homosexuella. Inte ens de flesta. Inte ens hälften (av de jag har träffat). Den eventuella överrepresentationen tror jag kan ha flera orsaker. Låt mej återkomma till det vid ett senare tillfälle.
9. Man blir bög av att dansa. Men kom igen. Att man lär sej att hantera sin kropp och får tillgång till sina känslor förändrar inte ens sexuella läggning. Det gör inte det. Punkt.
10. Dansträning innebär ingen egentlig fysisk träning. Jo, det är det. Vi tränar rörlighet, styrka, koordination och teknik varje lektion. Vid vissa tillfällen och framför allt i vissa genrer tränar vi också kondition/uthållighet. Man blir starkare, rörligare, bättre koordinerad, bättre placerad (hållning) och mer medveten om kroppen hela tiden. Och man svettas. Ordentligt.
11. Man bara hoppar runt lite. Eh… nej. Dansträning är (i bästa fall) strukturerad och välplanerad. Varje övning har ett syfte och ett eller flera mål. Ibland hoppar vi omkring, för att till exempel öva hopp eller kanske rumsuppfattning.
12. Man bara leker. Vadå ”bara”? Det händer att vi leker. Personligen tycker jag vi ska leka så mycket som möjligt. Att leka är att skapa. Att skapa är att leka. Och till syvende og sist är det skapande vi håller på med. I leken sker dessutom en massa lärande utan att det känns jobbigt eller prestigefullt. Kanske känns inte alltid teknikträningen så himla lekfull, men mitt mål är att också den delen av lektionen ska vara lustfylld. MEN en viktig skillnad är att vi inte samlas i ett rum och leker fritt. Det finns alltid ramar (syfte och mål) och vi leker framför allt fysiskt. Ibland leker vi kanske en viss genre. Ibland leker vi något annat. Läs mer under etiketten lek.

Tankar från Radical Contact, del 3

Jag har varit med om att bli lyft, när jag inte har velat det. Det har hänt, eftersom den som lyfte inte lyssnade med kroppen. Lyften hände inte av sej själva, som de brukar i kontaktimprovisation, utan personen använde bara sin muskelstyrka till att genomföra sin vilja. Men kände jag mej kränkt? Nej. Mest trött, faktiskt. Kände jag ett behov av att säga stopp? Nej. Jag kände bara att det inte var roligt att dansa med den personen just då. Min lösning var att lämna den dansen och söka upp en ny. En av de stora styrkorna hos dansformen är att den är så osentimental, att man kan lämna en dans utan att det är en stor grej.

Hur man blir en bra dansare

Jag tror att de som blir de allra bästa dansarna är de som aldrig tycker det är tråkigt. De som aldrig väljer att sitta för att de har lite ont i huvudet. De som längtar till varje lektion. De som inte kan låta bli att ställa frågor, för att de är så ivriga att förstå mer. Det är de som aldrig gör en enda övning på rutin, utan utforskar och upplever varje plié, varje tendu, varenda rörelse.

En kollega berättade en gång om en elev hon hade haft. Varje håltimme och varje eftermiddag cyklade eleven till dansskolan och övade för sej själv. I evigheter kunde hon stå framför spegeln i danssalen och långsamt, långsamt göra tendu en avant. Först tittade hon på sej själv framifrån, sedan från sidan. Först gjorde hon med ena foten, sedan med den andra. Efter ett oändligt antal repetitioner sökte hon upp min kollega och sa: ”När jag stänger från tendu med vänster fot känns det som om lilltån kommer i golvet senare än med höger fot. Vad tror du det kan bero på?” Så intresserad tror jag att man måste vara för att bli riktigt bra. Så nyfiken på rörelsen, kroppen, tekniken.

Min övertygelse är att inställning är någonting man väljer. Det är inte så att vissa föds nyfikna och andra inte. Man kan välja att gå in i vad man än går in i med nyfikenhet och ett utforskande förhållningssätt. Tyvärr förväxlas det ofta i dansvärlden med att ”jobba hårt”. Det måste man visserligen också vara beredd att göra för att klara sej i dansvärlden, men för att bli en riktigt bra dansare tror jag ändå att nyfikenhet och lust är viktigare. Är man nyfiken och fascinerad av det man gör känns det hårda jobbet inte lika tufft. Har man ingen lust att känna efter, undersöka och uppleva sina tenduer är det meningslöst att utföra hundratals repetitioner. Man kommer ändå inte utvecklas särskilt mycket. Känns varje tendu däremot som en ny upplevelse går det förmodligen ganska lätt att utföra hundra stycken – och man kommer bli starkare, tydligare och mer artikulerad för varje gång.

Och är det så att man inte lyckas bli så intresserad, utan mest tycker det är kul att dansa lite, då är det med största sannolikhet ingen bra idé att satsa på att bli professionell dansare. Man behöver inte sluta dansa för det. Dansa kan man göra hur mycket som helst och man kan bli ganska bra på det utan att göra det till sitt jobb. Det kan berika ens liv och bidra till att göra en lycklig ändå. Dansen kan vara en del av livet utan att vara hela livet.

Tre anledningar till att jag dansar

1. Jag har alltid gjort det. Det bara kommer en massa rörelser som min kropp vill göra, för att uttrycka en känsla, för att utforska en möjlighet eller bara för att den får lust.

2. Jag tycker om att använda kroppen. Det finns många sätt att göra det såklart, men för mej är dans (särskilt modern/nutida dans och improvisation) det mest tillfredsställande sättet jag upptäckt hittills. Att dansa är inte funktionellt. Det är lek – och jag tycker om att leka.

Från 100 Dancers i Köpenhamn 2011.
Foto: Christian Björklund

3. Känslor föder rörelser, men rörelser föder också känslor. När jag dansar upplever jag saker som jag aldrig annars upplever. Jag får kontakt med andra människor, med musik, med ett rum, med mej själv eller med Gud. Jag känner de andra människorna, musiken, rummet och mej själv. Jag känner Gud. Det är stora saker.

Läs också:

Kontaktimprovisation

Dag 1 – Presentera dej

Smittsam skaparlust

Det allra mest inspirerande jag vet är att vara omgiven av kreativa människor. Vi behöver inte jobba ihop. De behöver inte ens berätta särskilt mycket om vad de skapar eller visa sina alster. Skaparlusten hänger ändå i luften, likt ett smittsamt influensavirus. Ju mer jag befinner mej i de smittade miljöerna desto starkare blir min egen lust att skapa.

Craftivism.
Från silveropulver.blogspot.com

I helgen var jag i ett hem där det såddes frön och byggdes med modellera. Det är ett hem där böcker skrivs och danser koreograferas, där festivaler planeras och sockor stickas. Det är helt enkelt ett rum, där konstnärligt skapande ses som en självklar del av vardagen. När jag kom hem idag kände jag en längtan efter att själv fortsätta på samma sätt, ständigt skapande, ständigt kreativ. Precis samma känsla upplever jag varje gång jag har vistats en längre eller kortare period bland andra människor, som skapar kontinuerligt. Det spelar ingen roll om de dansar, skulpterar, musicerar eller bakar bröd. Det är kreativiteten och lusten i sej som smittar. Därför tycker jag jättemycket om allt det som kallas gatukonst, street art, craftivism, kravallslöjd och graffiti. Genom att göra konst i det offentliga rummet kan vi kanske smitta hela världen med skaparlust? Tänk hur underbart det vore!

En extra bonus är att det går att smitta sej själv. Man kan aldrig spara på sin kreativitet i någon låda och sen tro att man bara kan plocka fram den närhelst man behagar. Nej, skaparlusten kan vara synnerligen svårstartad, men när man väl fått igång den går den utmärkt att loopa. Det gäller att bara att inte tappa farten. Nu ska jag använda mej av den extra knuffen helgen gav, för att köra ett varv till efter min lilla film. :)

Tantbaletten

De flesta av eleverna på mitt jobb är under 25 år. Varje termin försöker vi starta några grupper som specifikt riktar sej till vuxna elever. Jazz 25+ brukar alltid gå igång och några terminer har vi också haft Hiphop/street 25+. När vi har försökt med 40+ och 55+ har intresset dock varit svalt av någon anledning.

Den här terminen provade vi ett nytt grepp. Vi startade Tantbaletten (även för farbröder). Det har blivit tämligen populärt med 12 deltagare mellan ungefär 25 och 50 år (ganska unga tanter alltså). Vi har haft fem lektioner hittills och jag ser en tydlig utveckling hos samtliga deltagare! Återigen bekräftas att man kan lära sej dansa i vuxen ålder. Och viktigast av allt: vi har så himla roligt! Några av deltagarna har dansat som unga, men har haft många års uppehåll. Några är helt nybörjare och förverkligar äntligen en dröm som de burit på länge. Alla har 100% fokus hela lektionen. De koncentrerar sej i teknikövningarna och de njuter av att få gestalta snöflingor, drottningar och andra typiska balettkaraktärer.

Ikväll startar Tantbaletten 2, en liten extrakurs på fem gånger för ungefär halva gruppen som vill dansa två gånger i veckan. Jag hoppas att detta ska vara ett litet frö som kan gro och växa, så att vi om några terminer har mångdubblat antalet kursdeltagare över 25 och väldigt gärna över 50 år. Tänk er en dansskola, som erbjuder träning för vuxna i massor av genrer! En dansskola där det vimlar av lyckliga elever i alla åldrar och av alla kön! Vilken dröm!

Läs också:
Att lära sej dansa på äldre dar kräver tålamod
Lennart, 72, balettelev
Börja dansa som vuxen

Yogalek

Visst känns det som om saker liksom kommer i sjok? Just nu är det ett leksjok som sveper ner över mej. Igår var jag och yogade för en lärare som jag aldrig gått för tidigare. Det visade sej vara en väldigt lekfull lärare med förkärlek för bildspråk. Istället för att bara säga namnet på den asana (kroppsposition) vi skulle inta sa han saker som: "Och så breder vi ut våra stora vingar och flyger ut över havet!" Eller: "Och så blir vi den där lilla yogagubben igen!" Jag kunde inte låta bli att le och jag slogs av tanken: Vi leker yoga! Och jag tillät mej själv att leka yoga. För första gången kanske någonsin hade jag kul i yogasalen.

Behöver jag säga att det var ett helt underbart pass?

Finns talang?

Jag tror, av princip, inte på medfödda talanger. Alla kan lära sej allt, är min devis. Men ibland måste jag fundera. I min närhet finns en 8-åring, som jag känt sen hen var bebis. Redan första gången vi träffades slog det mej att det här barnet var en dansare. Trots att jag inte umgås jättemycket med småbarn var det uppenbart att 1-åringen hade ett ovanligt sätt att hantera kroppen och förhålla sej till andra kroppar. Även om alla bebisar är experter på lyftteknik (de vet exakt hur man gör sej så lätt som möjligt om man vill bli lyft - och så tung som möjligt om man inte vill bli det) har jag aldrig träffat på en annan 1-åring som verkar utforska lyft och annan kroppskontakt. Hur ofta ser man ett så litet barn experimentera med olika kroppsdelar som passar ihop, att klättra upp på vuxna och att hänga uppochner?

Under sju år har jag nu följt det här barnets utveckling och varje gång vi träffas slås jag återigen av vilken dansare hen är. Hen provar hela tiden att göra saker med kroppen, vifta med armarna på olika sätt, falla utan att slå sej, hoppa på ett ben... Hen har en stormande fysisk energi och kreativitet, som jag inte sett hos någon annan i hens familj. Det är just det som gör det extra intressant. Barnets föräldrar är inte intresserade av vare sej dans eller någon annan konstart. Barnet har aldrig tagit danslektioner eller dansat i någon annan organiserad form. Och ändå dansar hen hela tiden - med eller utan musik. Det får mej att tänka. Kanske finns talanger ändå. Kanske föds vi med en vilja, en längtan, en viss riktning i vår intelligens, en predestination. Kanske har vi fått med oss något till vårt liv på jorden, något som står oss fritt att använda eller inte använda, men som ändå finns i vår förpackade ryggsäck.

Hur skulle detta annars hänga ihop?

Bot mot bristande engagemang önskas

Jag har elever som inte gör sitt bästa. Jag har väldigt få elever - om ens några - som gör sitt bästa. Det är väldigt frustrerande. Många tror att alla mina elever är supermotiverade och alltid ger järnet på alla mina lektioner. Å, vad jag önskar att de hade rätt! Men det har de alltså inte. Tvärtom jobbar de flesta elever oftast vid ungefär 50-75% av sin kapacitet. Varför?! Det händer då och då att jag lyckas peppa upp dem till någonstans runt 90% och då brukar jag fråga dem: "Var det inte roligare att dansa så?" "Joo..." brukar de svara lite försiktigt och dröjande. "Dansa alltid så då!" försöker jag. "Det blir roligare för både er och publiken!" Men det håller sällan i sej. Nästa gång ligger de där på 50-75% igen och det gör att det där peppandet blir ännu mer energikrävande än det redan var.

Jag har dock ett positivt exempel. En grupp jag hade för några år sen var bland de slappaste jag haft. Det fanns ingen energi över huvud taget i deras rörelser och hur mycket jag än korrigerade dem gjorde de aldrig några tekniska framsteg. Ändå klagade de på att jag korrigerade dem för lite! Till slut bestämde jag mej för att ha ett allvarligt samtal med dem. Med mycket eftertryck förklarade jag för dem att jag tröttnade på att korrigera, eftersom de aldrig tog till sej av de korrigeringar de fick. Oftast är min bedömning också att om en elev får samma korrigering ett antal gånger, men inte tar till sej den, är eleven inte redo för den korrigeringen än. "Det är ni som måste göra jobbet!" sa jag till dem. "Stå inte bara och vänta på mina korrigeringar - korrigera er själva! Ni måste tänka efter varje lektion vad det är jag brukar korrigera hos er och så göra den korrigeringen själva. Först då kan vi gå vidare med nya moment och nya korrigeringar." Jag var ganska arg, när jag hade det här samtalet med eleverna (men de fick förstås också säga sin mening i frågan) och det känns aldrig riktigt bra att vara arg på dem - men vilken effekt det hade! Som de började jobba! En termin senare hade de gått från att vara min långsammaste grupp till min snabbaste (vad gäller utveckling och tekniska framsteg) och många av dem blev så småningom mina tekniskt starkaste elever. Plötsligt gjorde de inte bara rörelserna lite halvhjärtat längre, utan funderade, analyserade, förbättrade alldeles på egen hand. Och viktigast av allt: de dansade!

Lustfyllt och/eller tråkigt

Jag har skrivit om det förut (här, här, här och här). Förra veckan skrev Metabolism och Körling om det och då uppstod ett behov hos mej av att skriva om det igen. Det lustfyllda lärandet.* Ett ständigt återkommande tema. Körling skriver att vi har "målat in oss i ett förrädiskt hörn då vi talade om det lustfulla lärandet och glömde bort att lärande kräver insatser och mödosamt arbete." Det har vi sannerligen. Om lustfyllt är lika med lättsamt och friktionslöst, hur ska vi då kunna lära oss någonting över huvud taget? Hur ska vi kunna skapa någonting med mening? Körling anger två definitioner av ordet lust: känsla av tillfredsställelse och vilja att pröva. Mycket intressant. Jag har aldrig lagt märke till de definitionerna tidigare, men tillsammans tycker jag de beskriver vad min lust till dansen handlar om. Att vilja pröva. Jag vill pröva att dansa. Jag vill pröva att göra saker jag inte gjort förut. Jag vill utmana mej själv, testa, försöka. Jag vill pröva om jag kan bli en bättre dansare. Prövar man måste man, precis som Sir Ken Robinson säger i sitt fantastiska tal, vara beredd att misslyckas. Misslyckanden känns inte alltid så himla lustfyllda, men de är nödvändiga. De gör att vi utvecklas, växer. Att vilja pröva betyder för mej inte att testa en gång och sen aldrig mer. Det handlar om att pröva igen och igen och igen. Att göra sina tenduer varje dag för att testa hur en tendu känns idag, för att testa hur den tionde tendun känns eller den hundrade. Och sen kommer tillfredsställelsen. När fötterna blir starkare, när benen känns lättare och längre, när vristerna blir rörligare.

En del av mina elever vill inte göra tenduer varje lektion. De tycker det känns onödigt. Vissa skriver på sina utvärderingar att vi tränar för mycket teknik. Längre ner kan samma elever skriva att de vill bli fantastiska/grymma/jättebra/professionella dansare. Metabolism ogillar skolans paroll Vissa saker är tråkiga och de måste man lära sig ändå. Det gör jag med. Det handlar inte om det. Det handlar om att sätta upp ett mål och - med hjälp av sin lärare - ta sej dit. Vill du bli en fantastisk dansare? Var så god och gör dina tenduer.**

För skapande gäller samma sak som för tekniken. Man måste ta sej igenom processen, för att skapa något med mening i, något som betyder nåt för en, något man kan känna sej stolt över. Man måste vilja pröva - och vara beredd att köra fast och få kämpa lite eller mycket - för att nå en känsla av tillfredsställelse.

*För mej är skapa och lära i det här sammanhanget mer eller mindre synonymer. Processerna är ungefär desamma.
**Man måste förstås inte göra tenduer för att bli en fantastisk dansare inom alla genrer. Vissa genrer kräver tenduer, andra genrer kräver annat, men principen är densamma. Att nå målet kräver jobb. Körling citerar Sven-Eric Liedman: "För att nå backkrönet måste man betvinga motluten!"