Årskrönika 2013

2013 har varit ett år av förändring för mej, både privat och yrkesmässigt. Jag har gjort mitt första år som egenföretagare, Emelie Bardon Dans & Yoga, och startat Moderna Dansstudion tillsammans med Elin Rippe. Att så mycket har hänt har gjort att jag har bloggat betydligt mindre än tidigare - trots att jag kanske borde haft extra mycket att skriva om. Årets inlägg är inte ens hälften så många som 2012. Kanske var det detta jag kände på mej när jag inledde året med att tipsa om andra bloggar. Ett intressant konstaterande kan vara att av de åtta bloggar jag tipsade om skrivs sju av män. Det verkar som om #mansfritt2014 skulle vara högst relevant även på denna feministiska blogg.

En del har jag ju ändå skrivit. Årets andra inlägg handlade om att lärande inte alltid sker i en logisk ordning. I slutet av inlägget lovade jag att återkomma med rapport om hur jag införlivat denna vetskap i min undervisning under året. Nu måste jag erkänna att jag inte arbetat för detta med någon medveten strategi, men jag tror att jag blivit ännu bättre på att frångå min planering och följa elevernas frågor och mina egna infall. Att göra min undervisning friare i formen känns som en ständigt pågående process.

Vikten av lärarkompetens i dansundervisning är ett ständigt återkommande ämne på bloggen. I januari skrev jag om "nyheten" att undervisare på Kungliga Svenska Balettskolan mobbar eleverna och hävdade att det inte skulle förekomma om undervisarna hade lärarutbildning och KSB var reglerade på samma sätt som övriga gymnasieskolor. I februari fortsatte jag att reflektera kring varför psykning används som pedagogisk metod på olika utbildningar. Mer kritik mot KSB kom i april, då eleverna i år 6 plötsligt var tvungna att göra nya intagningsprov till år 7. I maj övergick jag till att helt dissa idén om talang som en förutsättning för en yrkesbana inom dans och senare gav jag tips för den som börjar träna i sammanhanget senare i livet.

Ett pedagogiskt modebegrepp är entreprenöriellt lärande, som jag har konstaterat är exakt detsamma som det tidigare använda estetiska lärprocesser. I ett samtal med en gammal vän blev jag påmind om vikten av att ta sina unga elever på allvar och inte käcka till sej bara för att de är barn.

Centern kom med ett nytt idéprogram, som väckte ganska mycket debatt. Ett av förslagen var att avskaffa skolplikten - ett intressant förslag som tyvärr inte fortsatte diskuteras efter att den första panikvågen lagt sej. Kort därefter kom miljöpartiet med en debattartikel, som innehöll betydligt mer försiktiga - men bra - förslag: Minska dokumentationskraven, återanställ specialistkompetenser och ge lärare befogenhet att besluta om stöd. Lärarlegitimation var förstås ett återkommande tema på bloggen även i år, åtminstone under våren. Bland annat funderade jag på vem som egentligen kan kalla sej danslärare och om inte en skyddad yrkestitel skulle vara mer effektivt än en legitimation, redogjorde för olika typer av dansundervisare, undrade varför skolverket underkänner mej när universitetet godkänt mej och noterade att Björklund backade om reformen, inte bara ett utan två, nej fyra, eller va? fem? steg. Till slut fick jag ta hjälp av Aftonbladet, som listade alla reformer Utbildningsdepartementet infört och tagit tillbaka. Det gäller inte bara legitimationen utan också till exempel betygssystemet. Jag klagade förstås också på den bild media och politiker målar upp av den svenska lärarkåren om och om igen. 1 juli var det min tur att få en debattartikel publicerad. Där skrev jag om varför den nya rätten för papperslösa barn att gå i skolan inte kan ses som en rättighet när polisen kan gå in i skolan och hämta dem samt hur Fi vill att det ska vara istället.

Ett par veckor innan höstterminens start kom nyheten att vissa barn på grund av sin religion uteslöts från skolans obligatoriska dansundervisning. Oacceptabelt, naturligtvis. Ännu värre är att Rysslad införde nya lagar, som i princip kriminaliserar homosexualitet. Bara en konsekvens av detta var att koreografen Dorte Olesen inte kunde åka dit som planerat med sitt dans- och identitetsprojekt för ungdomar.

Jag har skrivit om danstränings positiva effekter, men också av objektifiering av dansarkroppen. P1-programmet Kaliber sände en programserie om idrottande barn på elitnivå och jag såg tydliga likheter med barn i yrkesutbildning i dans. I februari återpublicerade The Portland Ballet en lista på femton saker som är viktiga att komma ihåg när en ger sej in i en dansarkarriär. Jag översatte listans rubriker. I mars fick jag tips om en film, som visade balett för 65 år sedan, där jag la märke till att kroppsidealen i balettgenren förvärrats avsevärt under det senaste dryga halvseklet.

Under vårterminen läste jag en kurs i träningslära och en i idrottsnutrition, vilket ledde till att jag skrev om tyngdlyftning för dansare. Att skapa styrketräningsprogram för dansare är något jag fortfarande funderar mycket på, men som jag behöver mer kunskap om innan jag kan genomföra. Jag tränade också en del, både dans och annat, under våren. I februari träffade jag på David Zambrano och hans teknik Flying low samt fick en mycket stärkande korrigering. När jag nu påmint mej om det känner jag mej inspirerad att fundera på hur jag själv vill ge korrigeringar under 2014. När jag återsåg Lynn Simonson och Katiti King uppmärksammades jag på hur betydelsefullt det är att bli ihågkommen. 

Människokroppen är som alltid föremål för min fascination och hyllning. I början av året skrev jag om fötter, först angående fotens dag och sedan med anledning av att jag fick veta att jag trampat ner främre fotvalvet på båda fötterna (eller kanske bara vänster), så att en nerv kommit i kläm, vilket orsakar stor smärta. Hade jag blott styrketränat mina fötter hade jag kunnat undvika det. Till min glädje hittade jag ett stycke i Rörelseapparatens anatomi som argumenterade för min ideologi så nära barfota som möjligt. I maj påbörjade jag en serie om muskler dansare använder. Den avslutades liksom aldrig riktigt, men den började i alla fall med inre fotmuskulaturen och utanförliggande fotmuskulaturen för att sedan fortsätta med vaderna, framsida lår och utåtvridningsmusklerna. Det gamla temat överträning har kommit upp igen, men i Malmö har jag hittat en skicklig naprapat, som fixar min kropp. Jag har också påmint om hur viktigt det är att vila. 

Improvisation är också någonting jag börjat jobba mycket med igen, både min egen och mina elevers. Efter en workshop i autentisk rörelse funderade jag kring om det verkligen finns någon sådan. En annan sak jag tänkt på är värdet av att ha en egen dans i kontaktimprovisationssammanhang.

En annan ständig fråga för kulturarbetare är den om att ta betalt eller inte och hur mycket, en fråga som aktualiserats för mej i ännu högre grad sedan jag blev egenföretagare.

Jag har inte sett jättemånga föreställningar i år, men No Border Musical såg jag och det var kanske den viktigaste jag sett någonsin. Minst lika viktig verkar den ha varit för dem som stod på scen. En av de medverkande sa till svt: "Utan den här musikalen vet jag inte hur jag hade kunnat leva." Att skapandets kraft är större än vi kanske anar har också visat sej i forskning kring konstutövande och demens. 

En och annan bok har jag läst, men jag har visst bara skrivit om en. I juni skrev jag om Kerstin Thorvalls Nödvändigheten i att dansa, som gjorde mej både glad och lite brydd. Lite danskunskap har jag också delat med mej av under året (kan inte låta bli att undervisa ens på bloggen): En beskrivning av vad dansdans är och en sjuminutersexposé över balettens historia, 

Våld är någonting som det har pratats och skrivits om på flera håll. Utövande av våld har visats vara en viktig del av pojkars identitetsskapande. Gång på gång har jag återkommit till mina tre klassrumsregler: Var modig, var stolt, var schysst. Våld kan och ska aldrig accepteras, inte ens när det är "på skoj". Trakasserier är aldrig skoj. I februari uppmärksammade jag för första gången Vagina Day och deltog i manifestationen One Billion Rising, en dansmanifestation för kvinnors rätt till sina egna kroppar, vilket fick mej att fundera runt hur styrda flickor och kvinnor egentligen är av mäns och pojkars våld. Som kontrast till våldet har jag skrivit om mina iakttagelser av hur också ömhet börjar bli en mer accepterad del av pojk-/mansrollen.

Min feministiska ideologi har genomgått en väldigt intressant utveckling under året, från att ha propagerat för en återgång till kvinnosaken till en allt bättre förståelse av begreppet intersektionalitet och vikten av detta. Under årets tre sista månader handlade samtliga inlägg om vad feministisk dansundervisning kan vara. Den serien kommer förmodligen fortsätta nästa år.

Gott nytt år!

Feministisk dansundervisning, del 1B: Att köna av misstag

Moderna Dansstudion, som jag driver tillsammans med Elin Rippe, är en uttalat feministisk dansstudio. Jag får ofta frågor om vad det innebär i praktiken. Därav denna bloggserie med enkla tips om hur danssalen kan göras mer jämlik. Precis som alla andra är Elin och jag ofullkomliga. Annars hade vi kunnat säga att vi driver en jämlik dansstudio. Nu är den bara feministisk - det vill säga den strävar mot jämlikhet.

Ganska ofta pratar jag med mina elever om deras genitalier. Det beror på att bäckenbottensmuskulaturen är väldigt viktig för balans och annat. Igår insåg jag att jag från början fram till nu har gjort ett stort misstag, när jag har gått igenom hur bäckenbotten kan aktiveras. Jag brukar säga  ungefär så här: 

"Kvinnor stänger alla tre öppningarna: ändtarmen, vaginan och urinröret. Män stänger de två öppningarna och drar upp testiklarna mot kroppen."

Det sättet att förklara förutsätter följande:

1. Alla deltagare identifierar sej som antingen kvinnor eller män.
2. Denna identifikation har ett direkt samband med hur deras bäckenbotten är utformad.

Istället skulle jag kunna säga till exempel så här:

"Bäckenbotten aktiveras genom att du stänger öppningarna. Stäng ändtarmen, vaginan, urinröret. Dra upp testiklarna mot kroppen."

Tänk så lätt det är att göra sådana här misstag - och tänk så lätt det är att göra en liten, liten förändring, som gör allting så mycket bättre.

Feministisk dansundervisning, del 7: Samma förväntningar på allas prestationer

Moderna Dansstudion, som jag driver tillsammans med Elin Rippe, är en uttalat feministisk dansstudio. Jag får ofta frågor om vad det innebär i praktiken. Därav denna bloggserie med enkla tips om hur danssalen kan göras mer jämlik. Precis som alla andra är Elin och jag ofullkomliga. Annars hade vi kunnat säga att vi driver en jämlik dansstudio. Nu är den bara feministisk - det vill säga den strävar mot jämlikhet. 

”Killar kan vara lite sämre när de kommer in, för de kommer ikapp senare”, sa en kollega, när vi efter en audition diskuterade vilka av de sökande vi skulle ta in på utbildningen där vi jobbade. Det här är ingen unik åsikt. Vid i princip alla antagningsprov jag gjort har det varit max 10 % killar som deltagit. De få killarna har gått vidare i gallringsprocessen samtidigt som tjejer, som varit mycket bättre, har slagits ut. Jag förstår att syftet är att jämna ut könsfördelningen på dansutbildningarna och så småningom i professionen, men det blir snett. Könskvotering bör tas till enbart när det står mellan personer med lika kunskapsnivå och förutsättningar för att klara yrket. 

Från att ställa olika krav beroende på (förmodad) könstillhörighet vid en audition till att göra detsamma vid exempelvis betygsättning är inte långt. Jag har inga belägg för att detta sker, bara mina egna iakttagelser och slutsatser. För mej är parallellen till de olika förväntningar som finns på flickors och pojkars prestationer redan i för- och grundskolan tydlig. Detta letar sej naturligtvis in även i danssalen. 

Den feministiska dansundervisaren bör lägga alla hypoteser om olika snabb motorisk utveckling på hyllan. Där kan också idéer om att förmåga att utföra olika sorters rörelser skulle vara beroende av könstillhörighet stuvas undan. Istället för att reproducera dessa vanföreställningar gör vi gott i att göra oss själva uppmärksamma på var gång vi går i fällan att bedöma manliga, kvinnliga och andra elevers prestationer olika, men det räcker förstås inte. Vi måste också undvika att gå i fällan överhuvudtaget, se våra elever som individer och bedöma deras arbete utifrån deras egna personliga förutsättningar samt gemensamma kriterier för alla. 

När jag rensade bland mina papper häromdagen hittade jag en artikel med titeln The Balanchine Woman av Ann Daly. Daly citerar Lincoln Kirstein, som skriver (översättning finns längst ner i inlägget):

”Balanchine has been responsible for a philosophy that has treated girls as if they were as athletic as their brothers. He has proved that they can be fiery hummingbirds rather than dying swans, with the capacity of channel swimmers.”

Längre fram i artikeln påpekar Daly:

”And, of course, there is no biological reason for the exclusion of men from pointe work.”

Vi är alla olika med olika förutsättningar att dansa på olika sätt, men hur vi kan dansa och hur bra vi kan dansa är oberoende av vilket kön vi tillhör eller förmodas tillhöra.

Att ha samma förväntningar på alla elever – eller ännu hellre olika förväntningar på alla – är alltså ytterligare ett sätt att göra din danssal mer jämställd. Här kommer den sammanfattande tipslistan:

1. Lägg märke till om och när du bedömer elevers arbete utifrån deras (förmodade) könstillhörighet.
2. Försök istället bedöma elever utifrån deras individuella förutsättningar och utveckling.

Fotnot: Resten av Ann Dalys artikel handlar, tvärtemot vad citaten antyder, om hur Balanchine objektifierar kvinnor – eller snarare Kvinnan – men trots detta har alltså Balanchine visat att det inte behöver vara någon skillnad på mäns och kvinnors dansprestationer. 

Min översättning av citaten:

”Balanchine har skapat en filosofi, som behandlar flickor som om de vore lika atletiska som sina bröder. Han har bevisat att de kan vara eldiga kolibrier snarare än döende svanar, med en kanalsimmares kapacitet.”
"Och självklart finns det ingen biologisk orsak till exkluderandet av män från tåspetsteknik."

Feministisk dansundervisning, del 6: Musikval

”Ni ska inte använda låtar där de rappar om bitches and hoes! Det är oss de sjunger om och vi ska aldrig acceptera att bli kallade såna saker!”

Ungefär så lät den viktigaste delen av ett mindre brandtal min före detta kollega Linnéa lite oväntat höll för våra gemensamma gymnasieelever på en lektion i hiphop. Samma sak gäller förstås för oss som undervisar. Att lyssna på texterna och välja bort de värsta, när vi plockar ut musik till våra lektioner, är ett jätteenkelt sätt att göra dansundervisningen lite mer feministisk. Att välja bort alla låtar, där kvinnor benämns med nedvärderande skällsord, lämnar ändå en massa låtar kvar att välja emellan.

Du kan förstås välja att gå längre än så. Själv använder jag enbart musik som jag kan stå för. Om en elev/förälder/kollega skulle ifrågasätta mitt musikval (och tro mej, det händer) vill jag alltid kunna motivera det (och det kan jag). Det innebär att jag inte bara väljer bort bitches and hoes-kategorin, utan också du är den ende- jag kan inte leva utan dej- jag gör vad som helst för dej- och du gör mej till en riktig kvinna/man-kategorierna. Det handlar såklart delvis om mina personliga preferenser och det gör att urvalet låtar kraftigt krymper, men det är också en feministisk strategi, som gör att det är värt det. Väldigt, väldigt många av de låtar, som vi hör mest, hamnar i någon av de ovan nämnda kategorierna. Att leta upp andra låtar gör att både jag och eleverna upptäcker nya låtar och artister och därigenom breddar vår musikkännedom. Eleverna uppskattar det inte alltid till en början (särskilt inte tonåringar), men när de har hört låtarna några gånger kan de ibland erkänna att de faktiskt är bra.

Den som vill gå ännu längre kan välja att lyfta fram artister/band/producenter som är kvinnor eller transpersoner. Musikbranschen är en manlig värld och även om det är lätt att hitta kvinnor som sjunger är det väldigt ofta män som gör resten. Att anstränga sej för att jämna ut könsskillnaderna på sina lektioner på det sättet kräver tid och energi, men det kan definitivt vara värt det. Det finns en massa bra musik, som på grund av de rådande strukturerna ligger gömd i små bakfickor på internet. Sätt igång och leta! Det är förstås olika lätt i olika genrer. Om du exempelvis undervisar balett kan det vara ganska svårt att hitta kvinnliga kompositörer – men det är förstås ingen anledning att inte försöka!

Alltså, en väldigt lätt åtgärd för att jämställa din danssal lite mer är att välja musik medvetet. Sammanfattningsvis:

1. Ingen ansträngning alls: välj bort låtar där kvinnor benämns med nedsättande begrepp.
2. Lite mer ansträngning: välj bort låtar som reducerar kvinnor (eller män) till något slags bihang till en partner eller som förstärker könsstereotyper.
3. Ganska svårt men inte omöjligt: leta upp musik som skapas av uteslutande (eller mestadels) kvinnor.

PS. Den som har tips på bra musik som producerats helt utan manlig inblandning (alla genrer) får gärna skriva en kommentar!

PPS. Andra får också gärna skriva kommentarer. :)

Feministisk dansundervisning, del 5: Nolltolerans mot våld

Moderna Dansstudion, som jag driver tillsammans med Elin Rippe, är en uttalat feministisk dansstudio. Jag får ofta frågor om vad det innebär i praktiken. Därav denna bloggserie med enkla tips om hur danssalen kan göras jämlik. Precis som alla andra är Elin och jag ofullkomliga. Annars hade vi kunnat säga att vi driver en jämlik dansstudio. Nu är den bara feministisk - det vill säga att den strävar mot jämlikhet.

I mitt klassrum råder nolltolerans mot våld. Eh… ja, självklart?! Nej, det är inte så självklart, faktiskt. Min erfarenhet är att många dessvärre ser mellan fingrarna när det gäller mindre våldshandlingar. Kanske beror det också på hur vi definierar våld. Jag ser all oönskad/påtvingad fysisk kontakt samt verbala nedsättande kommentarer som våld. Det inkluderar alltså när en elev kanske bara petar på en annan elev, så att hen blir störd. Allt sådant är oacceptabelt, eftersom det skapar otrygghet och trygghet är en förutsättning för att alla elever ska kunna må bra, utvecklas och vara kreativa.

Nolltolerans innebär att jag alltid säger ifrån direkt, att jag avbryter det vi håller på med för att diskutera frågan och att jag faktiskt skickar ut elever från lektionen, om våldet upprepar sej. När jag säger åt någon att sluta utsätta någon annan är det en akut åtgärd för att skydda den utsatta kompisen mot vidare våld, men när vi diskuterar saken försöker jag lägga fokus mer på varför våld är oacceptabelt i allmänhet, inte vad en viss person gjorde vid det här specifika tillfället. De få gånger jag har skickat ut någon från klassrummet är det inte ett straff, som syftar till att betinga bort ett oönskat beteende. Det är en sista utväg, för att möjliggöra för övriga elever att arbeta ifred. Detta är viktigt för eleverna att förstå och därför har jag förklarat och diskuterat det både med de som blivit utskickade och den övriga gruppen. Att enbart straffa elever skulle vara att utsätta dem för ännu en våldshandling.

Våld används för att skapa och upprätthålla maktordningar. I patriarkatet är våld manligt kodat och män brukar våld både mot kvinnor, transpersoner och andra män, för att befästa sin makt och status. Detta gäller på alla plan från nationer, som för krig mot andra nationer, till nära relationer. Det gäller även bland barn och ungdomar, i skolan och i frivillig verksamhet. Även tjejer brukar våld av samma anledning – att befästa sin makt – men då tjejers status i mångt och mycket avgörs hur attraktiva de är för killar och våldet syftar till att behålla sin plats i en patriarkal hierarki är också tjejers våld patriarkalt våld. Jag tror allt våld jag har bevittnat under mina lektioner och i korridorer/omklädningsrum har varit till för att upprätthålla en patriarkal struktur. Inte minst ”skojbråk”, som ofta accepteras av vuxna, fyller en sådan funktion. Därför ser jag det som en feministisk strategi att aldrig acceptera våld under eller utanför lektionstid.

Dagens tipslista:

• Var uppmärksam, så du upptäcker det våld som förekommer också i smyg.
• Se aldrig mellan fingrarna även om våldet är ”på skoj”.
• Diskutera våld som patriarkal strategi med eleverna.

Feministisk dansundervisning, del 4: Alla kvaliteter åt alla!

En gång auskulterade jag på en lektion, där en dans om vintern lärdes ut och övades in. Eleverna var ungefär åtta år och av blandade kön. I koreografin fanns två roller: snöflingor och istappar. Danspedagogen delade in grupperna på ett sätt, som förmodligen kändes snabbt och enkelt; tjejerna som snöflingor och killarna som istappar. Snöflingornas alla rörelser var indirekta.* De sprang huller om buller och fladdrade med vita papper. Istapparnas rörelser var istället direkta.* De rörde sej stelt med raka armar och ben och pekade med pinnar. Det var absolut inga som helst fel på koreografin. Den var enkel, uttrycksfull och kontrastrik. Problemet var att eleverna bara fick tillgång till hälften av materialet. Flickorna fick enbart öva indirekt rumsanvändning och pojkarna fick enbart öva direkt rumsanvändning. Att grupperna var indelade på just det sättet förstärkte såklart också bilden av att det endast finns två kön och att dessa är varandras motsatser.

Anekdoten jag beskrivit är ingen engångsföreteelse. Inom den klassiska baletten har flickor och pojkar vanligen sin teknikträning i separata grupper. Flickorna tränar tåspetsteknik och pojkarna tränar hopp. De dansar tillsammans enbart när de tränar pas de deux (duetter). Jag har flera gånger hört och läst om dansundervisare, som berättar att när de har killgrupper i till exempel kulturskolan arbetar de på ett annat sätt än med ”vanliga” grupper (dvs grupper som huvudsakligen består av flickor). Med killarna gör de kraftfulla övningar med mycket förflyttning och explosiva rörelser. Vad de gör med tjejerna nämns sällan, men man får väl anta att de övar på lätta/svaga rörelsekvaliteter, eftersom det motsatta påpekas om pojkarna. Både i balettskolorna och i kulturskolornas könssegregerade grupper tränas alltså respektive kön i de rörelsekvaliteter, som är förknippade med deras könsroll. Bilden av det binära könssystemet bekräftas och skillnaderna förstärks.

Jag menar att alla dansare behöver behärska alla rörelsekvaliteter. Olika kvaliteter ligger mer eller mindre nära till hands för olika personer, men min erfarenhet är att det är individuellt och inte könsbundet. För att utvecklas som dansare behöver alla både få njuta av att använda de kvaliteter som känns naturliga och lättillgängliga och träna de kvaliteter som känns svårare. Ju fler kvaliteter som täcks in i varje lektion desto större chans att alla får uppleva detta.

I exemplet med vinterdansen ovan skulle jag ha gjort två saker annorlunda. Dels hade jag delat in grupperna på ett annat sätt och dels hade jag låtit alla lära sej båda rollerna. Att dela in grupperna efter kön är lika galet som att dela in dem efter andra fysiska egenskaper, till exempel ljus- och mörkhåriga, blå- och brunögda, korta och långa, födda tidigt och sent på året, och så vidare. Jag har aldrig varit med om att det skett (förutom korta och långa, faktiskt). Hellre skulle jag rekommendera den klassiska idrottsindelningen ett två ett två ett två… eller på samma sätt fast kanske säga snö is snö is snö is… Efter ett par genomdansningar kunde grupperna sedan fått byta roll, så alla fick prova snöns lätta, indirekta rörelser och isens tunga, direkta.

Det finns ju heller ingen anledning att göra olika saker i kill- och tjejgrupper.** I båda typerna av grupper bör alla rörelsekvaliteter tränas. Och allra mest ska förstås de kvaliteter, som eleverna verkar ha svårt för, jobbas med. Då utvecklas barnen som dansare och som människor, lär sej att använda kroppen på mer varierade och nyanserade sätt.

Dagens tips för en jämlik danssal är sammanfattningsvis:

1. Dela inte in tjejer och killar i olika grupper, utan välj ett annat sätt att dela.
2. Låt alla elever, oavsett kön, öva alla rörelsekvaliteter.
3. Lägg hellre mer tid på de kvaliteter eleverna verkar ha längst till än att förstärka det de redan kan.

*Begreppen direkt och indirekt handlar om hur kroppen rör sej i rummet. Direkt rumsanvändning innebär rörelser med tydlig riktning. Indirekt rumsanvändning är det motsatta, alltså rörelser i ingen särskild riktning.

**Kanske diskuterar jag kill- och tjejgruppers vara eller icke vara i ett annat inlägg.

Feministisk dansundervisning, del 3: Könsneutrala duetter

Moderna Dansstudion, som jag driver tillsammans med Elin Rippe, är en uttalat feministisk dansstudio. Jag får ofta frågor om vad det innebär i praktiken. Därav denna lilla bloggserie med enkla tips på hur danssalen kan göras jämlik. Precis som alla andra är Elin och jag ofullkomliga. Annars hade vi kunnat säga att vi driver en jämlik dansstudio, men nu är den bara feministisk - det vill säga att den strävar efter jämlikhet.

I västerländsk dans finns en tydlig norm att dansa i tvåkönade par. Det gäller både sällskapsdans, där syftet med dansen ofta är eller har varit att flörta, utforska sin sexualitet och eventuellt hitta en partner, och scenisk dans, där kärlekshistorier ofta skildras i duetter. I sällskapsdansen har ordet queer smugit sej in allt oftare. Om jag har förstått saken rätt innebär det huvudsakligen två saker: att det inte nödvändigtvis behöver vara en man och en kvinna som dansar (det finns också en insikt i att alla inte heller passar i de kategorierna) och att det i de fall en man och en kvinna dansar tillsammans inte är självklart att det är mannen som för och kvinnan som följer. Eftersom jag sysslar väldigt lite med sällskapsdans vet jag inte hur utbredda queervarianterna är, men på något sätt har jag fått uppfattningen om att sällskapsdansen har kommit längre än den sceniska dansen här. Bortsett från några få, som uttryckligen jobbar med kroppspolitik, verkar det inte ens finnas någon vilja att dämpa de könsstereotypa uttrycken något i scendansen.

De duetter jag ser på scen är slående heterosexistiska. Jag hör inte till dem som följer So You Think You Can Dance, men att döma av de klipp jag sett (som ändå är ganska många) svämmar programmet fullkomligen över av heteroduetter i lyrisk stil. Det är inte bara det att det alltid är en man och en kvinna som dansar tillsammans, de har också olika uppgifter, som är tydligt kopplade till deras genus. Den kvinnliga dansaren flyger omkring i rummet, spretar med benen och styrs av någon annans vilja medan den manliga dansaren agerar kavaljer, stödjer, fångar och lyfter på ett sätt som knappast kan överträffas ens av den klassiska baletten – trots att koreografierna ofta kallas contemporary, alltså nutida (ursäkta, men jag måste fnysa åt detta begrepp). Det här tv-programmet är inte ensamt om detta, tvärtom är det förmodligen ganska representativt för den sceniska dansen, och det är mina elevers främsta källa till dansintryck. Jag vill visa dem något annat.

På mina lektioner och i de stycken jag gör till uppvisningar gör jag ingen könsbunden parindelning. När vi jobbar i par får alla prova att göra allt. Det betyder till exempel att alla oavsett kön eller kroppsstorlek får både lyfta och bli lyfta. Jag märker att många tjejer tror att de inte kan lyfta någon. Varför? För att de aldrig har sett en kvinnlig dansare lyfta en annan dansare. Däremot verkar många ta för givet att alla killar kan lyfta folk hur som helst utan att ha tränat på det, vilket inte heller stämmer. Både att lyfta och att bli lyft kräver teknik.

Att dansa i enkönade par är egentligen inget ovanligt på dansskolor av den enkla anledningen att de flesta eleverna vanligen är tjejer. När jag låter mina elever dansa i (förmodat) enkönade par handlar det dock inte om brist på killar. Mina manliga elever får också dansa med varandra, om de vill eller om jag bestämmer det. Jag utnämner aldrig den ena i paret till kille och den andra till tjej, vilket annars är vanligt. Jag kallar dem istället till exempel A och B eller ettor och tvåor eller, om jag visar tillsammans med en annan person, kallar jag dem som gör som jag för Emelie och de som gör som min partner för den personens namn. Mina duetter handlar nämligen inte om att förstärka könsroller eller lära eleverna att killar dansar på ett sätt och tjejer på ett annat. De handlar inte heller om att det finns två kön i världen, eftersom det ju finns många fler. Jag brukar inte heller låta A stödja/lyfta och B balansera/flyga hela stycket igenom, utan växlar, så att relationen mellan dansarna blir mer dynamisk – så som livet är.

Blir folk chockade av detta? Nej, jag har i alla fall inte märkt det. Efter en uppvisning, där jag hade låtit mina balettelever dansa i (förmodat) enkönade par (det fanns flera kön i gruppen och alla var likadant klädda), frågade jag av ren nyfikenhet mina närstående om de hade lagt märke till det. De rynkade sina pannor och skakade sedan på huvudet. De hade inte tänkt på det alls.

Alltså, dagens tips för mer jämlik dansundervisning är att skapa duetter, som handlar om andra saker än att förstärka de binära könsrollerna. Sammanfattning:

1. Visa dina elever någonting annat än det de vanligen ser.
2. Inse att du har elever av flera kön (oavsett hur de ser ut på ytan).
3. Låt eleverna dansa könsneutrala duetter.

Feministisk dansundervisning, del 2: Värdera inte elevernas utseende

Moderna Dansstudion, som jag driver tillsammans med Elin Rippe, är en uttalat feministisk dansstudio. Jag får ofta frågor om vad det innebär i praktiken. Därav denna lilla bloggserie med enkla tips på hur danssalen kan göras jämlik. Precis som alla andra är Elin och jag ofullkomliga. Annars hade vi kunnat säga att vi driver en jämlik dansstudio, men nu är den bara feministisk - det vill säga att den strävar efter jämlikhet.

Jag har som princip att aldrig kommentera mina elevers utseende, inklusive deras kläder. Det finns två huvudsakliga orsaker till det:

1. Hur eleverna ser ut är oftast irrelevant för undervisningen.
2. Särskilt tjejer får tidigt lära sej att det är för sitt utseende de kan få mest bekräftelse.* Utseendet blir alltså väldigt viktigt, för att få uppmärksamhet och status. Jag vill inte förstärka den snedvridningen.

Det finns tillfällen då jag väljer att frångå min princip. Ibland kan det vara nödvändigt att kommentera en elevs utseende, för att hen ska veta att hen inte är osynlig för mej. Det gäller främst när någon har gjort en stor förändring, till exempel gjort en radikal klippning eller färgning av håret. Det går dock utmärkt att kommentera, utan att värdera. Istället för att säga att den nya frisyren/färgen är snygg/ful säger jag saker som: ”Å, ny hårfärg!” eller ”Vad kort hår du har!”

Det händer också att elever specifikt visar mej någonting, till exempel att de har ett nytt klädesplagg, smycke eller liknande. Då försöker jag också att bekräfta det utan att värdera dess utseende, till exempel: ”Är den [nya tröjan] skön?” eller ”Hur känns det att ha det [armbandet] på sej?”

När jag ser att en elev har ansträngt sej att klä sej för en viss genre, till exempel balett, kan det hända att jag säger: ”Vad balettig du ser ut idag!” eller något liknande.

Ytterligare tillfällen när jag frångår principen är när det faktiskt är relevant för undervisningen. Det händer ganska sällan, men kan vara exempelvis om vi jobbar med counter-balance, då längd och vikt påverkar hur mycket vi måste luta oss mot eller från varandra. Det kan också handla om att eleverna ska få större förståelse för sin egen kropp, proportioner, funktioner, rörlighet, styrka också vidare. Då är det också viktigt att inte värdera, utan att enbart konstatera fakta, det vill säga att inte säga: ”Du har sådana fantastiska långa ben” utan nöja sej med: ”Du har långa ben.” Att inte säga: ”Du har sådan underbar pointe” utan torrt: ”Du har rörliga fötter.” Och så vidare. Då är det nämligen också lättare att lika okomplicerat konstatera de förhållanden som kanske inte anses lika ideala i dansvärlden.

Så vad gör jag istället, för att bekräfta eleverna? Jo, jag koncentrerar mej på det som är relevant i sammanhanget, nämligen deras dans. Även här försöker jag utmana mej själv att inte värdera, utan att endast bekräfta att jag ser hur de dansar, vilka rörelsekvaliteter som ligger närmast till hands för var och en, vilken typ av musikalitet de verkar ha, vilken typ av rörelser och rytmer de gillar mest. Jag uppmuntrar också när de är stolta, modiga, schyssta och kreativa. Men sen handlar bekräftelse mer om att sluta titta på eleverna så himla mycket och istället lyssna på dem desto mer.

Sådärja, det var dagens tips för en mer jämlik danssal. Här kommer sammanfattningen:

1. Undvik att kommentera elevernas utseende i mesta möjliga mån.
2. Om du måste/vill kommentera, gör det så långt det är möjligt utan att värdera.
3. Titta mindre, lyssna mer.

*Att det särskilt gäller tjejer är relevant i sammanhanget, eftersom – som jag konstaterade i del 1 – de flesta som dansar är just tjejer.

Feministisk dansundervisning, del 1: Köna inte eleverna

Moderna Dansstudion, som jag driver tillsammans med Elin Rippe, är en uttalat feministisk dansstudio. Jag får ofta frågor om vad det innebär i praktiken. Därav denna lilla bloggserie med enkla tips på hur danssalen kan göras jämlik. Precis som alla andra är Elin och jag ofullkomliga. Annars hade vi kunnat säga att vi driver en jämlik dansstudio, men nu är den bara feministisk - det vill säga att den strävar efter jämlikhet.

De flesta som dansar är tjejer biologiskt och/eller socialt. Det verkar nästan som om det ingår i att fostras till kvinna att ta danslektioner under en kortare eller längre period i livet. Det har funnits tider då dans ansetts vara en nödvändig del av allas uppfostran eller bildning – åtminstone i de övre samhällsskikten. Den tiden är förbi, men ändå verkar det vara en viktig del av kvinnoblivandet att gå och dansa. Annat är det för killar, tydligen. Killarna och männen på dansskolorna är få. De som identifierar sej som något annat än kille eller tjej är lika osynliggjorda på dansskolor som i samhället i övrigt.

Ett intressant fenomen, tycker jag, är att när kvinnor försöker ta sej in på ett mansdominerat område möter de generellt mycket motstånd, medan män, som vill in på ett kvinnodominerat fält möter jubel och hurrarop (personer med annat/oklart könsuttryck möter förmodligen motstånd överallt). I dansvärlden märks detta på flera sätt. Ett av dem är att väldigt många, både undervisare och elever, känner ett stort behov av att kommentera hur kul det är, när en person av hankön är med på klassen. Är det flera killar med faller folk nästan omkull av glädje.

Jag kommenterar aldrig mina elevers könstillhörighet (om det inte är relevant av någon orsak, till exempel att en eller flera elever vill prata om sin könsidentitet, diskutera en orättvisa eller liknande), av flera orsaker:

1. Nästan alltid är det helt irrelevant för undervisningen vad eleverna har för biologiskt kön och oftast också vad de har för könsidentitet.
2. Jag vet inte säkert hur var och en identifierar sej. Det kan vara både tröttsamt och ensamt att ständigt bli felkönad.
3. Det är ganska jobbigt att det alltid blir en grej av att en gör något en gillar att göra. Jag har hört berättelser om och av pojkar, som har slutat dansa eller sjunga, för att de tröttnade – inte på konstformen utan på att ständigt få höra hur kul det var att de som var killar höll på med just dans eller sång.

Något jag däremot gör är att i namnrundan, som inleder kurser och workshops, också låta alla berätta vilket pronomen de vill att andra använder om dem i tredje person. Ingen måste välja pronomen, men alla är inbjudna att göra det. Det gör jag också av flera anledningar:

1. Jag vill använda rätt pronomen om var och en.
2. Det är schysst om eleverna använder rätt pronomen om varandra.
3. Jag tycker inte alltid det ska behöva vara den som bryter mot den binära normen, som ska behöva särskilt påpeka att hen använder ett annat pronomen än hon och han. Om alla får säga blir det inte en så stor grej.

Hepp! Det var dagens enkla tips för hur du kan göra ditt klassrum mer jämlikt. För att sammanfatta:

1. Kommentera aldrig elevernas könstillhörighet (om det inte är 100 % relevant).
2. Låt eleverna själva välja vilket pronomen du och andra använder om dem.

Kontrasterande arbetsmiljöer

De senaste två dagarna har jag hållit i workshops för bibliotekarier med syfte att ge deltagarna inspiration att presentera böcker på kreativa sätt. Förutom att det är ett jättespännande uppdrag är arbetsmiljön extremt lyxig, om jag jämför med vad dansundervisare är vana vid. Vi är på en konferens- och spaanläggning. För den som inte är anställd på eller själv driver en dansstudio är den vanliga situationen att åka runt till olika grundskolor och undervisa. På vissa sätt kan det likna det uppdrag jag har just nu. Dansundervisaren kommer in i en grupp, som är ny för undervisaren och kanske för varandra. Det är deras första möte med dansen och det gäller att fånga deras intresse. Oftast deltar eleverna på grundskolor lika entusiastiskt som de vuxna deltagare jag träffar här. Där slutar dock likheterna. Den fysiska miljön är så annorlunda att det är svårt att föreställa sej.

När en kommer till en grundskola är det stor tur om de har en adekvat sal. Oftast sker dansundervisningen i idrottssalen. Där finns vanligen alldeles för mycket utrymme. Det blir svårt att hålla ihop gruppen. Den höga takhöjden och akustiken gör det svårt att använda rösten dynamiskt och därigenom skapa olika stämningar. Musikanläggningen finns ofta i ett angränsande utrymme, så att undervisaren måste lämna gruppen i salen, för att gå och sätta på musiken. Därmed tappar undervisaren kontakten med eleverna. Ribbstolar, tjockmattor och andra idrottsverktyg distraherar eleverna genom att locka dem till klättring och annat.

Ibland har skolan en annan typ av lekhall, särskilt förskolor och fritidshem. Jämfört med de andra salarna på skolan är den såklart stor, men för dansen blir den tyvärr allt som oftast för liten. I spring- och hoppövningar hinner barnen sällan få upp farten innan rummet är slut. Det finns sällan någon musikanläggning i sådana lekhallar. Jag har också undervisat i musiksalar, där notställ, staplade stolar och gitarrer tar upp halva rummet och större delen av uppmärksamheten. Det händer till och med att dansundervisningen äger rum i elevernas ”vanliga” klassrum med borden/bänkarna bortskjutna mot väggen. Där får barnen knappt rum att sträcka ut armarna. Oavsett vilken typ av rum dansen hamnar i är det nästan garanterat att någon del av ljudanläggning eller annan teknik strular.

Jag har ingen tidigare erfarenhet av att undervisa på konferensanläggningar, men min upplevelse av de senaste två dagarna har varit i princip den motsatta mot att undervisa i grundskolan. Visserligen var salen inte optimal, men i gengäld fanns där tillbringare med vatten och staplar med glas – som fylldes på och byttes ut i pauserna! Där fanns en godisskål, som också fylldes på utan att jag märkte att det hände. All teknik var förberedd och fungerade, till och med det trådlösa nätverket. Min sal städades och ställdes iordning till dag 2. Till och med sladden, som jag låtit ligga kvar i ett slarvigt trassel på golvet på eftermiddagen, hängde prydligt hoprullad på en krok på morgonen efter. Dessutom har jag blivit serverad vällagad mat i restaurangmiljö istället för att bli hänvisad till en stökig skolmatsal (där jag bara i bästa fall får äta gratis) OCH jag får ett vettigt arvode för min insats.

Jag menar inte att skolan ska fungera som ett konferenshotell. Inte behöver jag bli servad med godisskålar och att någon plockar upp det jag av slarv har lämnat efter mej. Jag tänker bara på att om en skola skulle ha i närheten av samma ekonomiska resurser som en konferensanläggning skulle det vara en så mycket mer positiv upplevelse att vara där – förmodligen för både lärare och elever. De här två dagarna har inneburit en aha-upplevelse för mej: Aha, det kan vara så här att komma som inhyrd workshopledare till ett ställe! Det skulle kunna vara så här i skolan också – om det satsades pengar där.

Detta är naturligtvis en politisk fråga.

Balettutbildning för den som startar sent

"Jag undrar hur långt man kan komma i baletten som "vuxen nybörjare". Medborgarskolan har ju en del kurser, det är där jag går nu. Men kan jag komma upp så att jag börjar använda tåskor? Hur långt kan jag komma inom baletten som vuxen, jag vill gärna bli så bra som möjligt, även om det är försent med en professionell karriär. Finns det skolor på den nivån för vuxna? Kan det isåfall vara farligt att börja använda tåskor som vuxen?" - Clara, 19 år

Hur långt en kan komma i balett är individuellt och beror på flera olika faktorer. Att börja dansa vid 19 års ålder är förmodligen på gränsen, om en vill satsa på en professionell karriär inom klassisk balett, men det borde inte vara helt omöjligt. Om du verkligen går in för det, tränar mycket och noggrant samt har duktiga undervisare borde du kunna utvecklas ganska mycket på bara ett år. Det sägs att det tar tio år att utbilda en dansare - det är därför eleverna börjar utbildas vid så låg ålder - men jag tror att det generellt går snabbare för äldre elever, på grund av bättre utvecklad motorik, självkännedom och kognitiv förmåga. Jag har dock aldrig hört talas om någon forskning på detta, så det kan hända att jag har fel.

Ålder bara en faktor som spelar in. Det är förmodligen en större utmaning att börja vid 35 än vid 19, men det finns kompetenser, som är användbara i baletten men går att utveckla på andra sätt. Musikalitet, kroppskännedom, dedikation, styrka och rörlighet är exempel på sådana förmågor. Ju mer du har av det desto lättare går det antagligen att komma in i baletten som konstform. Hur mycket du tränar påverkar också. Att dansa balett en gång i veckan är alldeles för lite. För att verkligen utvecklas skulle jag rekommendera 3-6 klasser i veckan samt en del kompletterande träning. Om det inte är möjligt på din ort finns kanske möjlighet att få privat handledning/undervisning av den som undervisar balett på orten. Om du bor i Malmö med omnejd rekommenderar jag att du kommer till mej.

Det går absolut att börja dansa på tå i vuxen ålder! Jag har haft flera elever, som börjat efter 20 och som blivit jätteduktiga! Jag tog själv min första tåklass vid 22 års ålder. Det är inte alls farligt. Tvärtom är det mycket mindre skaderisk, när en börjar med tåteknik efter att fötterna vuxit klart. Ingen av mina elever får börja innan de fyllt 13 år, eftersom det mjuka skelettet hos yngre barn gör att fötterna riskerar att deformeras. Förutom ålder är det viktigt att ha tillräcklig styrka och rörlighet, för att komma upp på tå och orka stanna kvar där. Din undervisare eller en sjukgymnast med kunskap på området bör hjälpa dej att avgöra detta individuellt, men en riktlinje är att kunna utföra 20 relevé på maxhöjd på ett ben (på varje ben).

I Sverige finns bara en yrkesutbildning i klassisk balett. Den ges på gymnasienivå på Kungliga Svenska Balettskolan. Även utomlands brukar balettutbildningar ges på motsvarande nivå och ha låga övre åldersgränser för antagning, men till exempel i England brukar gränserna vara lite mer generösa. För att komma in krävs dock en redan väl utvecklad teknik.

Ingenting är omöjligt. Om du verkligen vill dedicera dej till baletten och satsa på en professionell karriär tycker jag du ska göra det. Det kommer kräva jättemycket arbete. Blod, svett och tårar är en klyscha, som är sann och inte alls så glamorös, som den ibland kan framstå. Men om det är din dröm kommer det att vara värt det.

Läs också mina tidigare inlägg om att börja dansa som vuxen under etiketten ålder (klicka nedan).

Dorte Olesen kan inte åka till Ryssland

I helgen läste jag den här artikeln om att koreografen Dorte Olesen måste ställa in ett projekt i Ryssland på grund av deras nya heterosexistiska lagar. Eftersom projektet innebär att låta ungdomar utforska identiteter (bland annat sexuella) räknas det som "propaganda för homosexualitet", vilket är olagligt i Ryssland. Jag vet inte ens var jag ska börja skriva om detta. Att påpeka det odemokratiska i att censurera konst känns onödigt. Att analysera konsekvenserna av att förbjuda identiteter gör mej gråtfärdig.

Hitta din egen dans

När jag dansar kontaktimprovisation är förstås just kontakten med de andra dansarna den stora poängen. Kommunikationen, sensibiliteten, den fysiska närheten/kampen/utmaningen, att leda och följa, att lyfta/fånga/stödja/ta emot, bli lyft/fångad/stödd/emottagen är vad som gör kimpron så fantastisk. Men det finns någonting jag inte gillar, som händer då och då. Det är att bli helt beroende av de andras dans, för att själv kunna dansa. Att låta någon annan dansa mej emellanåt kan vara roligt, men det där beroendet är någonting annat. Det leder till att jag blir oförmögen att ta egna initiativ, att jag inte har något inflytande över det som händer och - att jag så småningom hamnar i the gap (glappet). Glappet är känslan av att vara i limbo, ett mellanrum där ingenting händer. Alla andra verkar dansa omkring och veta precis vad de gör, medan man själv inte har en aning. Det händer de flesta kontaktimprovisatörer då och då och vet man om det kan man acceptera det, men det är kanske den tråkigaste delen av kimpron.

Mitt bästa trick, för att undvika det jag kallar beroendet, är att skapa en egen dans för mej själv. Det är också en uppgift jag gillar att ge, när jag undervisar kontaktimprovisation. Att få instruktioner underlättar såklart i skapandet, men det är möjligt att göra alldeles på egen hand till exempel i ett jam också. Då ger jag mej själv en uppgift. Det kan vara till exempel att färdas rakt igenom hela rummet till andra sidan. På vägen dit dansar jag med dem jag möter, men jag vet hela tiden vart jag är på väg. När jag kommit fram tar jag ut en ny riktning eller ger mej själv en ny uppgift. Annars kan det vara till exempel att försöka vara under alla andra eller över alla andra hela tiden. En sådan uppgift måste förstås utföras på ett försiktigt sätt, så att man inte överskrider någon annans gränser, men med en tydlig intention kan man göra roliga upptäckter. En helt annan typ av utgångpunkt kan vara att välja ett motiv och utveckla det för mej själv i rummet. När jag möter andra dansar jag med dem, men jag fortsätter att återkomma till och utgå från motivet.

Den här egna lilla dansen krockar ibland med andras intentioner. Jag kanske dansar på ett helt annat sätt än mina partners förväntar sej. Den kan också göra att jag inte får briljera med min teknik, flyga högt i luften eller kasta omkring andra, men den kan göra att jag hittar nya vägar och upptäcker nya sätt att dansa. Framför allt gör den att jag har något att göra, när jag plötsligt står utan partner! Den kan inte förhindra att glappet uppstår helt och hållet - det händer ju även i enskild improvisation - men den kan vara ett redskap att ta mej ur glappet när jag väl har hamnat där.

Mitt arbetes värde i pengar

Jag valde inte att bli danslärare för att jag ville tjäna stora pengar. Hade jag gjort det hade jag varit grymt besviken vid det här laget. Nej, jag valde mitt yrke, för att det känns givande och meningsfullt samt att jag är bra på det. Men ändå, pengar behöver vi ju alla, så jag tar betalt när jag utför detta givande och meningsfulla arbete. Det är dock inte alla som vill betala. Väldigt ofta, faktiskt, blir potentiella uppdragsgivare förvånade, när jag berättar vad det kostar att använda sej av min kompetens. För några månader sedan blev jag till exempel ombedd att hålla en workshop i en kommunal verksamhet på annan ort. De erbjöd mej 500:- i ersättning. Inklusive moms. Ingen reseersättning. Jag skulle ha gått back på det jobbet. Inte bara som i att jag inte hade fått ut någon lön, utan det hade faktiskt kostat mej pengar att åka dit. Ändå verkade uppdragsgivaren inte förstå det ohållbara i detta.

Imorse blev jag ännu en gång utsatt för ett provocerande samtal, vilket ledde till att jag skrev det här på twitter:

Vad skönt det skulle vara att jobba i en bransch där: "Det kostar 8000 om dan + moms" skulle besvaras med: "Ok."

— Emelie Bardon (@Danslararen) August 8, 2013

Som svar fick jag den här präktiga näspåskrivningen:

@Danslararen @Tankestormar Branscherna finns, men har du kompetensen? De som jobbar där lägger MÅNGA obetalda timmar på kompetensutveckling.

— Qeruiem (@Qeruiem) August 8, 2013

Trots att jag har läst det många gånger nu känner jag ett skratt bubbla upp i halsen varje gång. Eller är det gråt? Nä, det är faktiskt skratt. Påpekandet om de många obetalda timmarna kompetensutveckling är så absurt att jag inte vet var jag ska börja. Tror personen, som säger det, att jag ska utbrista: "Jaså? Jaha! Då förstår jag! Det förklarar ju allting!" Eller vad? Jag antar att de många tusentals kronor, som jag tog ur egen fick för att betala kompetensutveckling och fortbildning på min semester även som anställd inte räknas? Nä, så är det ju. Många förstår inte vad jag menar, när jag säger kompetensutveckling. De ser förvirrade ut och sedan inser de: "Jaha, menar du danskursen? Men det är väl inte kompetensutveckling? Du tycker ju det är kul!"

Bara en liten stund efteråt delade en bekant en artikel om hur lite det lönar sej att läsa vissa utbildningar, på facebook. Av diagrammet bredvid artikeln går att utläsa att mansdominerade yrken med gymnasieutbildning ligger högre i lön än - föga förvånande - kvinnodominerade akademikeryrken. Det här är så tjatigt att det inte kan kallas någonting annat än struktur.

Alltså, jag valde inte att bli danslärare för att jag ville tjäna några stora pengar. Om det här hade varit ett individuellt problem - att jag ville ha mer pengar till mej - hade jag bytt bana istället för att sitta här och gnälla. Men det är inte ett individuellt problem, utan ett strukturellt. De låga lönerna visar vad som anses viktigt i det här samhället. Kvinnors insatser är värda mindre än mäns och kultur är värt mindre än teknik. Det är alltså inte jag som borde byta bransch, utan hela samhället som borde byta värdegrund. Utan kulturarbetare och utan lärare i konstnärliga ämnen blir det inte mycket av varken demokratin eller civilisationen. Ändå blir vi ständigt nedvärderade och satta på undantag.

Ingen dansundervisning = diskriminering

Förra veckan avgjorde kammarrätten i Sundsvall att föräldrar får hindra sina barn från att delta i delar av grundskolans obligatoriska undervisning av religiösa skäl. Det handlar om tre barn, som är laestadianer, som fortsättningsvis kommer vara uteslutna från skolans dansundervisning. Nyhetsrapporteringen beskriver det som att barnen "slipper" dansen, vilket är provocerande i sej. Även om grundskolans verksamhet är tvingande visar ordet "slippa" på en negativ attityd till undervisning, lärande och den gemenskap som uppstår av att alla deltar i allt tillsammans - inte minst inom de konstnärliga kunskapsområdena, där eleverna ofta får chans att samarbeta på ett annat sätt än i de teoretiska.

När jag var liten hade jag två klasskompisar som var med i Jehovas vittnen. De uteslöts ur all skolans verksamhet, som handlade om religiösa och andra högtider. Säga vad man vill om att skolan sysslar med den typen av ritualer, men att aldrig få vara med vid luciaövningar, julpyssel, skolavslutningar och klassfester gör att man blir utestängd från klassgemenskapen och kan i allra högsta grad räknas som diskriminering. Föräldrarna vill förvägra sina barn en viss typ av aktiviteter/undervisning och skolan går med på det. Jag vet inte i vilken mån barnen själva fick komma till tals, men när det gäller 7-8-åringar föreställer jag mej att det i första hand är de vuxna som bestämmer. Alla vuxna kring de här barnen var alltså överens om att utestänga dem från delar av undervisningen, på grund av att de tillhörde en viss religiös organisation. Är inte det diskriminering, så vet jag inte vad.

Samma sak gäller förstås de här tre laestadianska barnen, som nu inte får vara med och dansa - trots att det är ett obligatoriskt moment i ämnet idrott och hälsa och nödvändigt för att få betyg i ämnet. Alla vuxna är dock inte överens den här gången. Skolverket protesterar mot kammarrättens tolkning av skollagen. Den enskilda skolan, däremot, verkar inte ha någon egen uppfattning i frågan. De har inte vetat hur de ska handla och är nu tacksamma att domstolen har avgjort frågan åt dem. Märkligt, tycker jag. Det finns ju lösningar. Jag har inte jättestor erfarenhet i frågan, men den erfarenhet jag har säger mej att mycket handlar om hur dansmomentet presenteras. När jag och en av mina kursare hade vfu på en skola i Luleå frågade klassläraren oss: "Vi ska skriva i veckobrevet till föräldrarna att ni är här. Är det ok att vi skriver rörelse till musik istället för dans? Annars får de laestadianska barnen inte vara med." Självklart är det ok. Visserligen kan jag tycka att det är viktigt att benämna dans som just dans, men ännu viktigare är det såklart att alla elever får delta i undervisningen. I Stockholmsstadsdelen Hjulsta är dans som separat ämne obligatoriskt för alla elever och även där har det funnits föräldrar, som velat hindra sina barn från att delta av religiösa skäl. Rektor har då bjudit in de föräldrarna, för att titta på en danslektion - och de flesta har då ändrat uppfattning, eftersom det visat sej att det inte alls var den typ av dans, som de föreställde sej.

Det finns alltså lösningar - och säkert många fler än de jag beskrivit ovan. Det första man måste göra, tänker jag mej, är att fråga föräldrarna vad som är problemet med att barnen ska dansa. Utifrån svaret på den frågan går det dels att anpassa undervisningen och dels att visa föräldrarna att undervisningen kanske inte har det innehåll de tror. Ordet dans ger olika associationer till olika personer. Framför allt måste det viktigaste vara att alla elever kan delta i all undervisning. Att hindra vissa barn från att delta och tillgodogöra sej kunskap måste ses som diskriminering.

Läs också:

Dansen i Pajala och Dans i skolan, Pajala (2) på Scenbloggen

Nyhetsrapportering:

Slipper dans av religiösa skäl på P4 Norrbotten

Religiösa tjejer slipper skoldansen på P3 Nyheter

Elever kan få slippa viss undervisning på P4 Norrbotten

Tre laestadianska flickor slipper skoldansen på P4 Norrbotten

Anpassa undervisning sällan fråga för domstol på Sveriges Radio Nyheter

Laestadianska flickor slipper dans i skolan på Världen idag

Slipper dans av religiösa skäl på SvD Nyheter

Slipper dansa av religiösa skäl på DN.se

Laestadiansk flicka slipper dansa på Kyrkans Tidning

Slipper dans av religiösa skäl på NSD.se

Slipper dans av religiösa skäl på Norran.se

Laestadiansk flicka tillåts avstå från dans på Dagen.se

Vikten av att minnas elever

För ett par veckor sedan var jag i Stockholm för att delta i en workshop med Lynn Simonson. Förutom att själva klasserna såklart var fantastiska var det speciellt en sak som slog mej, nämligen hur mycket det kan betyda att vara igenkänd och ihågkommen. Innan första klassen mötte jag Lynn i korridoren. Det var tre år sedan vi sågs senast, då i en annan del av världen. Lynn har tusentals elever runt om i världen och jag hör verkligen inte till dem som dansat mycket för henne. Ändå kände hon genast igen mej – och mindes vad jag hette!

Andra dagen mötte jag Katiti King, som jag också haft som undervisare, senast för två år sedan. Även hon kände igen mej och frågade engagerat efter hur jag hade det och hur det gick med allting.

Jag berättar inte detta, för att skryta med att båda de här för mej viktiga förebilderna kände igen mej efter flera år. Det fantastiska är ju att de minns alla till både utseende och namn! Men jag berättar det inte heller enbart för att upplysa om hur fantastiska just Lynn och Katiti är. Det viktiga är den känsla det väckte hos mej att de kom ihåg mej.

Det jag kände var att jag var en person som var värd att minnas, att det hade betydelse att just jag var där och hade varit där tidigare, att jag var uppskattad.

Just den känslan önskar jag kunna ingjuta även i mina elever.

Muskler och klass

Imorse ramlade jag av en händelse in i ett nytt program på P1. Det heter Upploppet och handlar om idrott och träning ur olika perspektiv. Dagens program, det första i serien, handlade om muskler och klass. Så himla intressant! På många sätt tangeras det jag har skrivit om dansare och överträning, ortorexi, olika kulturer i dansvärlden och annorstädes och en del annat i programmet, där en idrotts- och biologi lärare, en muskelbyggare och en dansare i New Yorks tunnelbana intervjuas. De talar om hur de bemöts på grund av kroppens utseende i olika sammanhang och på olika platser. Samma kropp kan väcka beundran eller förakt beroende på vilka associationer den ger i en viss grupp. Gång på gång men på olika sätt återkommer tanken att har man ingenting har man i alla fall sin kropp.

Lyssna på hela programmet här.

Allt spännande i augusti och september!

I augusti slår Moderna Dansstudion upp portarna på Västanforsgatan i Malmö! Det är förmodligen det mest omfattande projekt jag någonsin satt igång. Tack och lov har jag en mycket kompetent kompanjon i Elin Rippe, som gör arbetet både lätt och roligt. Moderna Dansstudion är en dansskola med normkritiskt perspektiv. Vi jobbar aktivt för att ifrågasätta normerna kring vilka kroppar som "får" dansa i vårt samhälle. I dansvärlden finns tydliga kroppsideal och vi vill inte förstärka dem, utan tvärtom ifrågasätta dem och skapa rum för andra kroppar att dansa och leva. Den som råkar ha en kroppstyp som anses ideal i dansvärlden är naturligtvis också välkommen. :)

Augusti månad kommer förmodligen till största delen gå åt till att iordningställa lokalen. Vi kommer lägga ett skönt sviktgolv med parkett, som kommer vara underbart för såväl modern/nutida som västafrikansk dans (Elins specialitet). Ett litet omklädningsrum ska byggas och hela lokalen ska göras mysig och välkomnande. Vi kommer, åtminstone till en början, dansa utan speglar, eftersom vår erfarenhet är att det leder till en annan typ av lärande i dansen, som handlar mer om att känna i kroppen än att se och bedöma visuellt.

Redan innan Moderna Dansstudion öppnar kommer jag att hålla två kurser på Ungdomens Hus i Malmö. Dansanatomi med tema styrka 5-6 augusti och Modern/nutida dans med fokus på den moderna dansens historia 8-10 augusti. Sedan inviger vi Moderna Dansstudion med en välrenommerad gäst från Stockholm/Mumbai (Indien), nämligen Veronica Tjerned, som kommer hålla en tvådagars Kathakworkshop 24-25 augusti. Kathak är en av de åtta klassiska indiska dansformerna, mycket expressiv med hand- fot- och ögonrörelser kombinerat med mycket snurrande och virvlande. Varje dans berättar en historia.

Strax därefter, 3-5 september, får vi ännu ett celebert besök. Ady Elzam kommer från Israel och håller tre dagar workshop i Kontaktimprovisation. Vi kommer smälta ner i golvet och flyga högt i luften!

I september rekommenderar jag också att tillbringa alla lördagar på Moderna Dansstudion. Då kan en dansa balett (nybörjarnivå), modern/nutida dans (öppen nivå) och västafrikansk dans (öppen nivå) i en följd! För den som föredrar vardagkvällar blir det öppen klass i modern/nutida dans varje tisdag.

Se mer info om alla kurser på emeliebardon.com.

Muskler dansare använder, del 5: Utåtvridningsmusklerna

För ganska länge sedan nu frågade en läsare om vilka muskler en dansare använder. Det korta svaret är att dansare måste vara starka och koordinerade i hela kroppen, men det finns muskler som är viktiga specifikt för dansare och kanske inte lika viktiga för icke-dansare. I en serie (som förmodligen kommer avbrytas av inlägg på andra ämnen) ska jag försöka redogöra för dessa muskler, var de sitter, vad de har för funktion och varför de är viktiga just för dansare. Jag börjar nerifrån och kommer vandra uppåt genom kroppen. Genom att hux flux hoppa över baksida lår har vi nu nått bäckenet.

Utåtvridningsmusklerna och bäckenet sett bakifrån.
Den på vänstersidan finns förstås även på höger och
vice versa. Gluteus minimusräknas inte till gruppen.
Från remedialmassage.wordpress.com

Utåtvridningsmusklerna är sex till antalet. Deras funktion är att rotera låret utåt i höftleden. När benet hänger rakt ner är det den nedersta muskeln, quadratus femoris (QF), som gör största jobbet. QF har sitt ursprung på sittbenet och fäster vid trocantor major (toppen av lårbenet, knölen man kan känna på utsida av benet där höfterna är som bredast). Förresten fäster alla sex musklerna där, men de har sina ursprung på olika ställen på sittbenen och tarmbenet. Den översta muskeln, piriformis, har sitt ursprung från korsbenet. När benet lyfts och vrids ut flyttas arbetet uppåt från den ena muskeln till den andra. Piriformis jobbar i exempelvis retiré passé och grand plié och är ofta överansträngd hos dansare.

Några övningar som stärker utåtvridningsmusklerna:

• Ligg på sidan med lätt böjda ben, fötterna i linje med kroppens mittlinje. Låt inte midjan sjunka ner i golvet, utan se till att hålla ryggraden linjerad. Vrid ut det övre benet genom att lyfta knäet mot taket och låta foten vara kvar mot den undre foten. Se till att hålla bäckenet stilla. Upprepa tio gånger och sedan lika många på andra sidan.
• Gör samma övning som ovan, men med undre benet rakt och övre benet i retiré passé. 
• Ligg på mage med benen i grodställning, hälarna ihop och tårna ut (flexade fötter). Aktivera de djupa magmusklerna och tryck hälarna mot varandra i cirka fem sekunder. Upprepa tio gånger.
• Öva på att göra dina demi pliés korrekt. Istället för att knixa till, så du sjunker en decimeter närmare golvet på en gång, låt knäna flyta ut åt sidorna och böj mycket mindre än du tror att du måste. Notera hur utåtvridningsmusklerna aktiveras. Aktivera insida lår, när du sträcker.

Eftersom piriformis ofta blir överansträngd och ständigt spänd är det viktigt - men svårt - att stretcha den. Många gör fel och kommer bara åt gluteus maximus (stora sätesmuskeln) i sina rumpstretchar. Den bästa piriformisstretchen enligt mej går till så här:

• Ligg på rygg. Lyft höger ben böjt, så att låret har 90° vinkel mot golvet och underbenet är parallellt med golvet. Placera knäet i kroppens mittlinje, alltså i linje med näsan och bröstbenet. Vrid ut benet och ta tag i foten med vänster hand, men se till att knäet fortfarande är i mittlinjen utan att höften lyfter från golvet! Så fort knäet sticker iväg åt sidan missar du piriformis. Hjälp vridningen genom att hålla emot med högerhanden mot höger knä. Vridningen är viktigare än att benet kommer nära kroppen, men om du kan vrida ut benet 90° kan du också dra det lite närmare kroppen. Håll cirka trettio sekunder. Upprepa på andra benet och sedan en gång till på varje sida.