När jag dansar kontaktimprovisation är förstås just kontakten med de andra dansarna den stora poängen. Kommunikationen, sensibiliteten, den fysiska närheten/kampen/utmaningen, att leda och följa, att lyfta/fånga/stödja/ta emot, bli lyft/fångad/stödd/emottagen är vad som gör kimpron så fantastisk. Men det finns någonting jag inte gillar, som händer då och då. Det är att bli helt beroende av de andras dans, för att själv kunna dansa. Att låta någon annan dansa mej emellanåt kan vara roligt, men det där beroendet är någonting annat. Det leder till att jag blir oförmögen att ta egna initiativ, att jag inte har något inflytande över det som händer och - att jag så småningom hamnar i the gap (glappet). Glappet är känslan av att vara i limbo, ett mellanrum där ingenting händer. Alla andra verkar dansa omkring och veta precis vad de gör, medan man själv inte har en aning. Det händer de flesta kontaktimprovisatörer då och då och vet man om det kan man acceptera det, men det är kanske den tråkigaste delen av kimpron.
Mitt bästa trick, för att undvika det jag kallar beroendet, är att skapa en egen dans för mej själv. Det är också en uppgift jag gillar att ge, när jag undervisar kontaktimprovisation. Att få instruktioner underlättar såklart i skapandet, men det är möjligt att göra alldeles på egen hand till exempel i ett jam också. Då ger jag mej själv en uppgift. Det kan vara till exempel att färdas rakt igenom hela rummet till andra sidan. På vägen dit dansar jag med dem jag möter, men jag vet hela tiden vart jag är på väg. När jag kommit fram tar jag ut en ny riktning eller ger mej själv en ny uppgift. Annars kan det vara till exempel att försöka vara under alla andra eller över alla andra hela tiden. En sådan uppgift måste förstås utföras på ett försiktigt sätt, så att man inte överskrider någon annans gränser, men med en tydlig intention kan man göra roliga upptäckter. En helt annan typ av utgångpunkt kan vara att välja ett motiv och utveckla det för mej själv i rummet. När jag möter andra dansar jag med dem, men jag fortsätter att återkomma till och utgå från motivet.
Den här egna lilla dansen krockar ibland med andras intentioner. Jag kanske dansar på ett helt annat sätt än mina partners förväntar sej. Den kan också göra att jag inte får briljera med min teknik, flyga högt i luften eller kasta omkring andra, men den kan göra att jag hittar nya vägar och upptäcker nya sätt att dansa. Framför allt gör den att jag har något att göra, när jag plötsligt står utan partner! Den kan inte förhindra att glappet uppstår helt och hållet - det händer ju även i enskild improvisation - men den kan vara ett redskap att ta mej ur glappet när jag väl har hamnat där.
