Styrdokument som hjälp (en variant av vad jag sa på Malmö Pride)

I veckan var jag inbjuden av Öppna moderater att delta i ett panelsamtal om hbtq och skolan under Malmö Pride. En del av samtalet handlade om skolans styrdokument. Då sa jag bland annat ungefär så här:

Styrdokumenten ska vara en hjälp för alla som arbetar i skolan och en garanti för likvärdig utbildning över hela landet. Syftet är att alla elever ska få utbildning av hög kvalitet samt att deras rättigheter tillgodoses i skolan, till exempel rätten att slippa diskriminering. Styrdokumenten finns inte för sin egen skull eller för att någon politiker har extremt stort kontrollbehov, utan det finns ett tydligt och relevant syfte med vart och ett av styrdokumenten.

Det är viktigt att lärare och övrig skolpersonal arbetar aktivt med styrdokumenten i för- och efterarbetet, alltså planering och utvärdering. På så sätt implementeras styrdokumenten i undervisningen. Det som är bra är att under lärarutbildningen präntas innehållet i styrdokumenten in i de blivande lärarna, så att implementeringen sker mer eller mindre automatiskt till slut. Utbildning och fortbildning är alltså en viktig insats för att styrdokumenten inte bara ska följas, utan framför allt förstås. Hur många lärare som utbildas och hur lärarutbildningen utformas är politiska frågor.

Foto: Andreas Paulsson

I övrigt behövs organisatoriska insatser, som möjlighet till gemensamt arbete i lärarlaget i alla faser, såväl planering som genomförande och utvärdering. Hur arbetet organiseras på varje enskild skola är dock inte något som jag tycker ska styras politiskt. Politiker måste lita på att skolledare, lärare och övrig skolpersonal själva kan avgöra hur arbetet bäst organiseras på deras skolenhet.

Som lärare tycker jag det finns en stor poäng i att se styrdokumenten som en hjälp snarare än en massa påbud ovanifrån. När jag till exempel tittar på det centrala innehållet i mitt ämne eller på vilka värden som ska genomsyra skolans arbete tänker jag att halva min planering är gjord. Det står ju där vad jag ska arbeta med! Hur jag sedan arbetar med det är en pedagogisk fråga och där har som tur är politiker fortfarande tillräckligt med förtroende för att professionen klarar av det på egen hand.

Vegetarisk mat i skolan

Allt fler kommuner och enskilda skolor inför helvegetariska dagar i skolmatsalarna. Det upprör förvånansvärt många. Både elever och föräldrar rasar och vissa sträcker sig till att det skulle vara odemokratiskt att inte servera kött i skolan. Jag ser det som ett tecken på hur saker som politiskt aktiva kämpat för nuförtiden i mångt och mycket tas för givet i Sverige.

Först och främst: att få gratis mat i skolan är ingen självklarhet. En behöver inte gå längre än till Norge, för att få bevis på det. Där och i många andra länder får barnen själva ha med sig mat eller köpa lunch i en kafeteria. Så var det i Sverige också, vilket jag lärde mig som nioåring, då min skola firade folkskolans 150-årsjubileum med att försöka iscensätta en skoldag som den kan ha sett ut 1842. Jag hade med mig smörgåsar och bar mina böcker i ett skärp. Se där, vilka spår kroppslig gestaltning kan sätta. Nåväl, min poäng just nu är att gratis (dvs skattefinansierad) skolmat inte är självklart, utan någonting vi kan vara glada, stolta och tacksamma över i Sverige. Tack för det, folkhemsbyggare och fattigdomsbekämpare!

Dessutom: även om friskolereformen har fått oss att uppfatta skolan som någon slags tjänsteföretag är det faktiskt en myndighet. Alla barn mellan sju och sexton år har skolplikt och skolan har i uppgift att fostra dem och ge dem kunskap kring bland annat miljö och hälsa, vilket anges i styrdokumenten. ALL skolans verksamhet omfattas av dessa påbud, inklusive skollunchen. Maten som serveras i skolan ska självklart vara god, vacker och på andra sätt tilltalande, så att barnen lär sig uppskatta mat, men skolmatsalen är ingen restaurang där barn och föräldrar kan beställa sina favoriträtter. Skolan som myndighet bestämmer vad som ska serveras och varför. Som myndighet har skolan också ett ansvar att uppfylla kommunens miljökrav med mera.

Sådär, nu kan ni fortsätta sucka över Myndighetssverige - eller så kan ni känna lite stolthet över att den svenska skolan tar ett sådant stort ansvar.

Läs mer på http://www.skolmatsverige.se/

Dans är ett vanligt ämne

Ganska ofta hör jag folk använda begreppet "vanligt ämne", vanligen i motsats till estetiska ämnen, i synnerhet dans. Jag brukar svara: "Dans ÄR ett vanligt ämne." Saken är den att inte ens jag själv har vetat om hur rätt jag har! Men nu vet jag.

På gymnasiet finns tre kategorier av ämnen: vanliga ämnen, vissa ämnen och yrkesämnen. Vilka som är vanliga ämnen anges i bilaga 4 till högskoleförordningen (i följande ordning):

• engelska
• matematik
• modersmål
• svenska
• grekiska
• latin
• moderna språk
• svenska som andraspråk
• teckenspråk
• filosofi
• företagsekonomi
• geografi
• historia
• juridik
• psykologi
• religionskunskap
• samhällskunskap
• biologi
• fysik
• kemi
• naturkunskap och teknik
• idrott och hälsa
• bild
• dans
• musik
• teater

Dans är alltså enligt lag ett vanligt ämne. Yrkesämnen är de som ingår i programfördjupningarna på de gymnasiala yrkesprogrammen. Vissa ämnen är alla som varken anges i bilaga 4 eller räknas som yrkesämnen. Dit hör lite av varje, på estetiska programmet till exempel estetisk kommunikation samt konst och kultur (tidigare kultur- och idéhistoria).

Nu vet ni också.

Mobiltelefoner, demokrati och förtroende för lärarna

Ett av de första inslag jag hörde när jag slog på radion imorse handlade om att utbildningsminister Gustav Fridolin vill tillsätta en utredning om modern teknik i skolan, som bland annat ska "se över hur eleverna får använda sina mobiler i klassrummet". [länk] Tydligen vill Gustav Fridolin, trots allt tidigare tal om förtroende för lärarna, gå i förra utbildningsministern Jan Björklunds fotspår och fortsätta försöka detaljstyra undervisningen i skolan.

Personligen tycker jag att det är oacceptabelt att politiker tror att det är upp till dem hur elever får använda sina mobiler i klassrummet. Det här är ingen politisk fråga, utan en pedagogisk. Varför är det så svårt för politiker att skilja på dessa? Tröttsamt är vad det är. Utbildningsministern borde lita på att lärarna har kompetens nog att avgöra om och hur telefoner används i undervisningen (oavsett om den sker i ett klassrum eller inte).

Förra regeringens utredare tillika före detta ordförande i Lärarnas Riksförbund, Metta Fjelkner, anser att "det krävs åtgärder för att förhindra att elever stör undervisningen". Det är ett mycket problematiskt sätt att se på elever och undervisning. Som om undervisning är någonting som läraren sysslar med frånskilt från eleverna. Som eleverna är där för undervisningens (lärarens) skull. Det är ett mycket auktoritärt synsätt som rimmar illa med styrdokumentens påbud om att undervisningen ska vara demokratisk.

Faktum är att elever inte kan störa undervisningen, eftersom de själva är en del av den. De kan störa sin egen, andra elevers eller lärarens koncentration och därmed påverka lärprocessen negativt, men de kan inte störa undervisningen. Störandet är en del av undervisningen. Däremot kan - och bör - undervisningen störa eleverna. Att lära sig nya saker borde innebära att omvärdera sin världsbild och det är störande.

Som lärare är det lätt att fastna i att en måste genomföra en DANSlektion (eller vilket ämne en nu undervisar). Då riskerar vi att missa att det kanske inte finns utrymme för DANS (eller matte, historia, biologi, bild...) innan vi har jobbat med frågor som vad demokrati innebär i just det här sammanhanget, hur vi alla (och det finns inget rätt eller fel svar här) ska hantera distraktioner för att lärprocessen ska fungera och hur vi ska förhålla oss till varandra.

Oroa dej inte för elevers mobiltelefoner, utbildningsministern! Låt proffsen sköta jobbet. Vi fixar det.

Entreprenöriellt lärande = estetiska lärprocesser

För ett par år sedan var estetiska lärprocesser ett innebegrepp, som verkade diskuteras i alla möjliga sammanhang, men numer hör jag det ganska sällan. Istället har ett annat begrepp hamnat på allas läppar: entreprenöriellt lärande. Första gången jag träffade på det var när jag gjorde vfu på JB-gymnasiet. Då användes fortfarande termen problembaserat lärande i större utsträckning, men entreprenöriellt lärande var på ingång. Bland annat fick jag boken Så tänds eldsjälar, som handlar om just detta.

Så som jag upplevde arbetssättet på JB-gymnasiet gillade jag det verkligen. Eleverna arbetade väldigt självständigt, utgick från dåvarande kursplanernas mål och utformade själva projekt, som de genomförde på riktigt i grupper. De tog kontakt med företag, myndigheter och andra organisationer, institutioner och personer utanför skolan. Efter genomfört arbete utvärderade och bedömde de det tillsammans med en eller flera lärare. I början av utbildningen fick de ganska mycket handledning, för att lära sej arbetssättet. Sedan släpptes de mer och mer fria, för att under tredje året i princip vara helt självgående. Projekten var nästan alltid ämnesöverskridande och flera lärare arbetade tillsammans med eleverna i långa arbetspass. Det är mer eller mindre precis så jag tycker skolan borde fungera. 

Arbetssättet är alltså toppen, men hur är det med benämningen? Entreprenöriellt lärande. Förutom att det är en riktig tungvrickare säger det mer om vår tid än om processen och lärandet i sej. I Lgr11 kan man läsa följande:

"En viktig uppgift för skolan är att ge överblick och sammanhang. Skolan ska stimulera elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende samt vilja till att pröva egna idéer och lösa problem. Eleverna ska få möjlighet att ta initiativ och ansvar samt utveckla förmåga att arbeta såväl självständigt som tillsammans med andra. Skolan ska därmed bidra till att eleverna utvecklar ett förhållningssätt som främjar entreprenörskap."

Eh... ursäkta mej, men man hade kunnat behålla texten precis som den är och bara byta ut det sista ordet mot konstnärskap. Eller vetenskap för den delen. Ordet entreprenörskap berättar alltså enbart vad som anses viktigt i just det här samhället i just den här tiden. På en annan plats eller vid en annan tidpunkt hade kanske konstnärlighet eller vetenskapande ansetts viktigare. Efter att nyligen ha startat ett företag och försökt etablera mej i en stad där jag är okänd kan jag säga att processen är mycket lik den konstnärliga. Det handlar, precis som läroplanen säger, om att ta initiativ, lösa problem, lita på sej själv och pröva sina idéer. Och detsamma gäller naturligtvis den vetenskapliga processen, som kallas forskning.

Skolverket definierar entreprenöriellt lärande så här:

"Entreprenöriellt lärande innebär att utveckla och stimulera generella kompetenser som att ta initiativ, ansvar och omsätta idéer till handling. Det handlar om att utveckla nyfikenhet, självtillit, kreativitet och mod att ta risker. Det entreprenöriella lärandet främjar också kompetens att fatta beslut, kommunicera och samarbeta." [länk]

Jag vill bara säga som min kollega, som är musiklärare sa när hennes arbetsgivare ville skicka henne på kurs i entreprenöriellt lärande: "Jag kan redan detta. Jag jobbar med det varje dag."

Vad vi kan lära oss av Stella, 10 år

1. Empati. Stella har uppenbarligen förmågan att sätta sej in i hur det känns att bli instängd i ett mörkt rum, ivägputtad och runtslängd. Något vi alla kan öva oss på.
2. Ekologi(k). Ja, är det rimligt att exploatera utrotningshotade djur för tv-underhållning?
3. Demokrati. Möjligheten att säga vad man tycker och få det publicerat i tidningen är ingen självklarhet, men någonting som vi ska ta tillvara på.
4. Rättigheter. Stella kan barnkonventionen. Kan du?
5. Självrespekt. Folk måste lyssna på på mej och respektera vad jag tycker. Så är det bara.

I den här lilla insändaren finns så mycket man skulle kunna jobba med i skolan. I grund och botten handlar det ju om den värdegrund som anges i läroplanen. Nu blev jag sugen på att jobba i skolan igen.

Kaliber om elitidrottande barn

De senaste tre söndagarna har P1-programmet Kaliber handlat om barn, som idrottar på elitnivå. Programmen finns fortfarande att lyssna på på Sveriges Radios hemsida. Den första delen handlar om skador. Det är skrämmande att höra barnen och ungdomarna berätta om hur de tar alvedon i smyg och manipuleras av sina tränare att tävla, även när de är skadade eller sjuka. Man vill ju inte svika laget.

Andra delen handlar om den psykiska press elitidrottande barn utsätts för. Pappan till en åttaårig tennisspelare menar att "man [åttaåringen] måste ha respekt för att man blir tilldelad resurser". Det vill säga, om klubben satsar på en får man ställa upp och träna sina fyra dagar i veckan och åka på tävlingarna. Man kan inte bara hoppa över, för att man har lust att göra något annat. En gång fick åttaåringen lov att ställa in en träning och leka med en kompis istället, när han hade spelat 21 dagar i rad.

Tredje delen ifrågasätter om elitsatsningarna på barn är förenliga med FN:s konvention om barns rättigheter. Där sägs att träningen alltid ska ske på barnens villkor och utifrån varje barns förutsättningar och vilja.

Alla tre programmen hade lika gärna kunnat handla om barn i yrkesförberedande dansutbildning. Allt som sägs är egentligen överförbart på dansvärlden. Man lär sej att bita ihop om sin fysiska smärta och att utstå den psykiska pressen. Kanske tar man smärtstillande och febernedsättande, för att kunna träna eller uppträda i alla lägen. Man offrar sin fritid och de vänner som inte dansar och lär sej att vara tacksam för att man har kommit in på skolan, blir "tilldelad resurser" eller får möjlighet att leva sin dröm. Man lär sej att inte ifrågasätta.

Jag rekommenderar verkligen alla att lyssna!

Det var det där med lärarkompetens igen

Kungliga Svenska Balettskolan (KSB) har fått kritik från Skolinspektionen, för att lärarna kränker eleverna och har en nedlåtande attityd (DN, LN). Dansarutbildningen är en elitutbildning och då får vissa undantag göras från skollagen, men inte hur stora som helst. Till exempel måste man införliva skolans grundläggande värderingar om människors integritet och lika värde i undervisningen. Med risk för att låta dryg säger jag att om de som undervisar på KSB hade varit lärare hade de vetat det och med största sannolikhet gjort det.

Nedlåtande attityd och kränkande kommentarer från dem som undervisar kommer knappast som någon överraskning för någon som själv har erfarenhet från dansvärlden (och balettvärlden i synnerhet). Alla som har utbildat sej inom dans har förmodligen blivit utsatta för detta eller sett någon annan bli det. Har någon helt sluppit undan har hen haft extrem tur. Den typen av beteende har varit (och är i viss mån fortfarande) mer regel än undantag, en medveten strategi och kallas för den gamla skolan. Hela syftet med undervisningsmetoden är att bryta ner eleverna, för att sedan bygga upp dem (och forma dem efter den mall genren eller skolan anger). Problemet är att man i många fall aldrig kommer till uppbyggningsfasen. Många elever och studenter hoppar av utbildningarna för att de inte pallar trycket. En del fortsätter dansa, men är ständigt olyckliga. Det där med att vara olycklig har för övrigt ansetts ganska klädsamt. Allt för konsten, ni vet. Man måste offra sej, om man vill dansa. Var lite tacksam! Du får ju faktiskt dansa!

Mina fina balettelever, som utvecklas och växer utan tvång och rädsla.

Om man hade ställt samma krav på KSB som på alla andra gymnasieskolor i Sverige hade man kunnat frångå det här gamla systemet. Om avsteg från skollagen inte hade varit tillåtna och om det hade funnits krav på att de som undervisar ska vara lärare hade man kanske upptäckt att en annan balettskola är möjlig. Men så är det inte. Skolinspektionen biter Utbildningsdepartementet i svansen, för de sistnämnda bestämde redan tidigt att de som undervisar på KSB inte skulle omfattas av kravet på lärarlegitimation, enligt logiken att det inte finns några utbildade lärare som är tillräckligt bra på balett för att kunna undervisa där. Nä...hä? Nämen, då förstår vi. Eller nej, det gör vi inte. De som undervisar i obligatorisk verksamhet, vare det elitutbildning eller ej, ska vara lärare. Så måste det vara. Riktiga lärare skulle inte säga taskiga saker till eleverna, utesluta dem från föreställningar och hota dem med avstängning från utbildningen.* De skulle koncentrera sej på att lyfta eleverna och hjälpa dem bli så bra dansare som möjligt. Då skulle eleverna inte behöva vara livrädda för att berätta om mobbningen som förekommer på skolan (inte mellan eleverna, utan från lärarna mot eleverna), utan skulle kunna fokusera på att växa och dansa och utvecklas.

Regeringen behöver ta sitt förnuft till fånga, när det gäller dansarutbildningen. Det är en gymnasieutbildning och den ska vara underkastad samma regler som alla andra - eftersom det skulle gynna eleverna.

*Rektor för KSB har rätt att fatta beslut om att avskilja elever från utbildningen, om de anses ha för svårt att nå målen.

Teori på danslektionerna

Som jag skrev igår känns det inte alltid så lockande att ha teorilektion i ett rörligt ämne.* Ändå finns det vissa moment i det centrala innehållet, som kräver teoretiska genomgångar. Min lösning har blivit att väva in lite teori i varje lektion. Jag kallar det "dagens teoripass". Det fungerar hur bra som helst! Det hela har blivit en väldigt opretentiös historia. Jag hade faktiskt inte ens märkt själv att jag hade små teoripass innan diskussionen kom upp på ett konvent för danspedagoger och cirkelledare. Många av de närvarande tyckte att de hade för lite kunskap för att ha teori med sina elever, men jag tror att de flesta kan mer än de tror. I vilket fall som helst är mitt system med ”dagens teoripass” ett hett tips!

Så här går det till: Teoripasset är oftast oplanerat och kan dyka upp när som helst under lektionen. Det dyker alltid upp något som behöver en genomgång, antingen för att någon elev frågar eller för att jag ser på deras sätt att dansa att det är något de inte har förstått. Det kan handla om anatomi, terminologi, teknik, historia eller rörelseanalys. Ibland blir det en liten föreläsning och ibland blir det en diskussion. Teoripasset brukar ta 5-10 minuter och varken eleverna eller jag brukar tycka att det är särskilt tungt.

Det händer att det kommer upp frågor, som varken jag eller eleverna kan svara på. Då tar jag på mej uppgiften att kolla upp det till nästa lektion. Extra glad blir jag när jag kommer tillbaka nästa lektion och det visar sej att någon av eleverna också har läst på om frågan. När eleverna blir särskilt intresserade av någonting kan teoripassen bli längre, men pratar vi i mer än en kvart försöker jag alltid väva in praktik i teorin (istället för tvärtom). Till exempel säger jag: ”Ok, nu testar vi det här med kroppen! Vi gör développé en gång till och så fokuserar ni helt på den här muskeln.” Eller: ”Jag sätter på någon bra musik här, så försöker ni röra er i rummet så långsamt det bara går.” Eller vad vi nu har pratat om. Ibland kan det ta hela lektionen och då är oftast både eleverna och jag nöjda efteråt.

*Rörliga ämnen är till exempel dans, idrott och hälsa, rytmik eller drama. Där är rörelsen ett självändamål. Vilket ämne som helst kan dock använda rörelse som metod. Begreppet rörliga ämnen är mitt eget och inte alls vedertaget – men det kan ju bli.

För mycket idrott och för lite hälsa, enligt Skolinspektionen

Skolinspektionen har granskat idrottsundervisningen på 36 skolor (år 4-6) och funnit stora brister i undervisningen (SR, msn). Trots att det strider mot kursplanen betonas bollspel och lekar medan hälsa, friluftsliv och livsstilsfrågor kommer i skymundan. 36 skolor är ju inte så mycket, men förra året granskade Skolinspektionen 170 skolor (år 7-9) och kom då med exakt samma kritik. För mycket bollspel och för lite hälsa. Det intressanta är att det är precis samma sak, som jag själv kritiserade när jag gick på gymnasiet. För 12 år sedan skrev jag en debattartikel om just det, som Lärarnas Tidning publicerade.

På sätt och vis kan jag dock förstå idrottslärarna. De har samma problem att förhålla sej till som danslärare. Våra ämnen motiveras i mångt och mycket av den ökade barnfetman och trots att Idrott och hälsa ser ut som ett kunskapsämne i kursplanen omtalas det oftast som ett aktivitetsämne. Det tycks också vara det enda argumentet för mer idrott och hälsa i skolan: "Barnen måste ju rööööra på sej mera!" Som lärare i ett rörligt ämne känns det inte så lockande att ha teorilektion. Min lektion kanske är den enda chansen eleverna har att använda kroppen (i skolan) på hela veckan. Har vi teori missar de även det tillfället. Om de teoretiska ämnena rörde till sin undervisning lite mer skulle vi kanske inte känna den pressen, vilket jag skrev om häromdagen. Att de rörliga uppgifterna sedan är så ensidiga är ett annat problem, som jag inte kan se några ursäkter för.

När jag läser kursplanerna (gr, gy) för Idrott och hälsa har jag svårt att låta bli att tycka att det är det viktigaste ämnet i skolan. Att lära sej hantera sin kropp, förstå vad som påverkar den fysiska förmågan, analysera sin livsstil, förstå vad som påverkar det psykiska välbefinnandet, lära sej samarbeta och respektera andra samt utveckla en god kroppsuppfattning och tilltro till sin egen förmåga - är inte det förutsättningar för att leva? Och ändå talar man, som jag skrev ovan, om idrott och hälsa i termer som att barn behöver röra på sej. Och frågan är om inte också det egentligen bara är läpparnas bekännelse. Idrott och hälsa är, mej veterligt, det enda ämne som elever i grundskolan kan bli "befriade" från. Uttrycket i sej säger allt om idrottsämnets status i den svenska skolan.

Behöver dansare träningslära?

I dansvärlden finns ingen tradition av att ta hand om kroppen. På senare år har det dykt upp en och annan danspedagog och sjukgymnast, som försöker lära dansare hur de kan och bör hantera sina kroppar, för att hålla längre och må bättre. Anatomi har också kommit in som obligatoriskt ämne på lärar- och pedagogutbildningar, men generellt anses kunskap om kropp, hälsa och träning inte särskilt viktigt varken bland hobbydansare eller bland proffs. Ofta smädas pjoskiga elitidrottare, som tar långa uppehåll för rehabträning, så fort de har minsta lilla smärta någonstans: ”Tänk om vi skulle sluta dansa så fort vi hade ont! Då skulle vi vara lediga hela tiden!” Eller: ”Det går ju inte! Missar man en audition är man ute ur leken. Tackar man nej till ett jobb lär det aldrig dyka upp någon ny möjlighet. Dansvärlden är hård.” Sanningen är att vi skapar den här hårda världen genom att aldrig ta hänsyn till våra egna eller andras kroppar. Vi skulle kunna lära oss något av idrottsvärlden.

När jag började dansa på heltid efter gymnasiet kunde jag ingenting om träningslära, kost eller hälsa över huvud taget. Resultatet kan man läsa om i min bloggserie om överträning, men som en kort sammanfattning kan jag säga att jag körde min kropp i botten på mindre än ett år. Nu gör jag vad jag kan för att mina elever inte ska begå samma misstag. Det här läsåret har jag förmånen att samarbeta med flera idrottslärare och –instruktörer i kursen Idrott och hälsa 1, som mina gymnasieettor läser. Vårt fokus i år är träningslära och kost. Att integrera kursen i dansen ger unika möjligheter att koppla träningsläran till dansträningen, som vanligen inte ges på estetiska programmet. Hos oss är kurserna sammanvävda för att dansen räknas som en idrottsprofil och är utformad på samma sätt som de andra idrottsprofilerna. Ju längre arbetet har fortskridit desto mer oumbärlig framstår träningsläran och näringsläran för mej (och för eleverna). Det känns orimligt att undervisa dans i framtiden utan att väva in tränings- och näringslära. MEN ingen av ämnesplanerna i dans trycker på dessa områden. Vissa anatomikunskaper ingår visserligen i ämnet Dansteknik och i samma ämne ska eleverna, för att nå upp till kunskapskraven, också ”utforska hur den egna kroppen fungerar”. Att lära sej hur man tränar effektivt finns dock inte med i något centralt innehåll.

Jag tror att det beror på att dansare av tradition är så noga med att påpeka att dans är en konstform och inte en sport. Vi vill hellre jämföra oss med musiker, poeter och bildkonstnärer än med idrottare. Dessutom har smärta hög status, vilket skrivit om här. Vi ska offra oss för konsten. Att kroppen är totalt utsliten innan 40 (eller, som i mitt fall, innan 20) är därför helt normalt och nästan eftersträvansvärt. På yrkesutbildningar i dans tränar studenterna mer än elitidrottare, men försöker ha samma livsstil som rockstjärnor. Det borde säga sej självt att det är helt orimligt.

Det är skrämmande hur liten kunskap många (kanske de flesta) dansare har om hur kroppen fungerar och hur man tränar effektivt. Svaret på min fråga: Behöver dansare träningslära? är självklart JA! Med större kunskap kan dansare ta kontroll över sitt eget liv, må bra och dansa så länge de vill.

Att sätta betyg i dans

Att betygsätta elevernas arbete i dansämnena är svårt. Jag är glad att jag inte ska sätta några betyg den här terminen. När det så småningom är dags kommer jag förmodligen också vara glad för att jag bara ska sätta betyg i ämnet Dansteknik och inte i exempelvis Dansgestaltning. Hur ska man till exempel kunna bedöma om eleven "i huvudsak [utför] gestaltningen på ett tillfredsställande sätt"? (Dansgestaltning 1) Teknik är lite fyrkantigare och inte i lika stor utsträckning en fråga om tolkning, men ändå är det inte lätt.

Jag har gjort en tabell, där jag har sorterat in alla kunskapskraven i olika kategorier. Jag har skapat ett dokument för varje elev, där tabeller för kurserna de läser finns inklistrade. Kontinuerligt (ungefär en gång varannan vecka) går jag igenom tabellerna och markerar med grönt de kunskapskrav som varje elev har uppnått. Kunskapskrav som är på väg att uppnås markerar jag med gult. Tabellerna fungerar både som underlag för min planering, eftersom det blir tydligt vilka områden eleverna behöver jobba med, och så småningom som underlag för betygsättningen.

Men hur mycket jag än sorterar, markerar och funderar finns det kunskapskrav som jag har väldigt svårt att bedöma om eleverna uppnår. Hur vet jag till exempel om en elev "undersöker" musiken? Eller om en elev "utforskar" hur den egna kroppen fungerar? Jag har funderat på vem jag ska fråga. Skolverket kanske? Mina idrottslärarkollegor? Min eviga mentor? Nej, ingen av dem. Nyss kom jag nämligen fram till vilka jag ska fråga - eleverna såklart! De kommer ge mej de svar jag behöver. Tillsammans kommer vi reda ut betygsättningen på ett alldeles strålande sätt.

Två läraruppdrag?

DN.se publicerade i torsdags en debattartikel av Carin Stenström, där hon föreslår en delning av läraruppdraget i två: en undervisande del och en bedömande. Stenström menar att om den undervisande läraren inte står för bedömningen kommer undervisningens kvalitet höjas, eftersom lärare och elever då kommer att "få samma mål: att kunna visa så bra resultat som möjligt." En annan fördel med systemet, menar Stenström, är att bedömningen blir mer opartisk och därmed mer rättvis. (DN, LN)

Jag tror jag förstår hur Stenström tänker. Det är lätt att se kopplingarna hon gör och de kan tyckas vara logiska, men ändå tror jag att hon har fel. För det första verkar det för mej självklart att lärare redan strävar efter "så bra resultat som möjligt". Jag vet att jag definitivt gör det. Mitt mål är att eleverna ska bli så bra dansare som de bara kan. Vissa av eleverna har också det målet, men inte alla. Jag tror att varken mina ambitioner eller elevernas skulle förändras, om vi hade externa bedömare, men kanske har jag fel. Dessutom har jag själv varit utsatt för ett system med externa examinatorer, när jag pluggade i England. Utbildningen jag gick där motsvarar en utbildning på gymnasienivå. När vi avslutade Level 2 (skulle kunna motsvara en A-kurs i den svenska gymnasieskolan före senaste reformen) hade vi fyra dansprov, varav tre var i teknik och ett i komposition. Vid de tre teknikproven närvarade en eller två externa examinatorer. Betyget sattes sedan av den undervisande läraren och examinatorerna tillsammans.

Jag kan hålla med om att det är bra att få synpunkter från någon med "utifrånblick", som inte är insyltad i nära relationer med eleverna, men - och det är ett stort men - den blicken behövs regelbundet och inte bara vid ett provtillfälle. Det är inte säkert att ett prov visar vad eleverna faktiskt kan. Vad händer om en annars högpresterande elev har en infektion i kroppen vid provtillfället? Vad händer om en elev har ont någonstans? I det engelska systemet kan den undervisande läraren påpeka detta, eftersom hen har kunskap om hur eleven jobbar i vanliga fall, men i ett system med helt opartiska bedömare finns inte den möjligheten.

En av mina vfu-perioder på lärarutbildningen gjorde jag också i England, på en skola med elever från skolår 7 (11-åringar) till skolår 12 (motsvarande sista året på gymnasiet). Där såg jag hur läraren och eleverna jobbade mot samma mål på det sätt, som Stenström beskriver. Målet var att eleverna skulle få så högt betyg på nationella provet som möjligt. Jag var där i oktober och redan då kretsade hela undervisningen kring förberedelser för det nationella provet, som ligger i slutet av sommarterminen (första halvan av juli)! Undervisningens fokus var inte alls att eleverna skulle lära sej så mycket som möjligt, bredda och fördjupa sina kunskaper på olika områden, utforska sina egna intressen eller leta upp nya stigar. Nej, allt handlade om uppgifterna som skulle komma att ingå i det nationella provet.*

Ytterligare en nackdel med extern bedömning är att de helt nya kunskapskraven skulle behöva skrivas om en gång till. Flera kunskapskrav är processinriktade. För att få E i Dansteknik 1 måste till exempel eleven memorera korrektioner av placering. Hur ska examinatorn veta det om hen inte har sett/hört korrektionen? Eleven ska också träna koordination, styrka och koncentration. Träning är någonting som sker över en längre tid och kan inte bedömas vid ett prov.

Stenström jämför med att ta körkort, där examinatorn alltid är en annan än den undervisande läraren, men det finns avgörande skillnader när det gäller körkort och när det gäller betygsättning i skolan. Examinatorn vid uppkörningen ska bara avgöra om eleven kör bil tillräckligt bra för att inte utgöra en trafikfara. Antingen kan eleven backa runt gathörn, starta i uppförsbacke, köra i rondell, och så vidare eller så kan hen det inte. En examinator i skolan ska bedöma elevers utveckling och prestation utifrån kunskapskrav på flera nivåer med ibland hårfina skillnader. Det är en helt annan uppgift.

*En avgörande skillnad mot det svenska systemet var att läraren visste redan i början av läsåret vad det årets nationella prov skulle komma att innehålla. Som jag har förstått det får lärare i Sverige inte veta någonting om provet i förväg.

Läs också:

Nationella prov i dans

Varför finns det fyra dansämnen på gymnasiet?

Den nya gymnasieskolan har fyra olika dansämnen.* Ämnet Dansgestaltning omfattar sex kurser med inriktning på improvisation, komposition och repertoar. Dansorientering omfattar en kurs med fokus på analys av dansens kulturella sammanhang, men som också innehåller färdighetsträning. Dansteknik omfattar fem kurser som koncentrerar sej på färdighetsträning, terminologi och anatomi. Ämnet Dansteori omfattar en kurs med fokus på danshistoria och en del analys.

Är det inte märkligt? I det gamla gymnasiet var dans ett ämne, som omfattade fem kurser. Jag tycker det är positivt att det nu finns fler danskurser och att de nya kurserna är mer specifika. Förut skulle i princip alla kurserna innehålla alla dansens aspekter, vilket gjorde att undervisningen riskerade att bli ytlig och splittrad. Nu finns större möjligheter att fokusera på en aspekt i taget och jag tror att även betygsättningen kommer bli tydligare för eleverna, när de kan få olika betyg i kurserna beroende på deras inriktning. Det kan vara lättare att förstå varför man får ett lägre betyg i en kurs som mestadels handlar om gestaltning, även om man är väldigt stark i tekniken, till exempel. Men är ändå inte dans egentligen ett ämne? Vad är det som avgör att ett kunskapsområde ska delas i flera ämnen? Tillåt mej att exemplifiera:

Kunskapsområdet Svenska är delat i tre ämnen: Svenska, Svenska som andraspråk och Svenska för döva. Det tycker jag på något sätt kan vara rimligt. Det är inte samma elever som ska läsa de tre ämnena och de har med största sannolikhet stora skillnader i både utformning och innehåll. Lite märkligare är det med kunskapsområdet Biologi, som också är indelat i tre ämnen: Biologi, Biologi i vattenmiljöer och Biologi - naturbruk. Jag vet inte tillräckligt mycket om biologi för att avgöra om det finns någon rimlighet i det, men jag har förstått att biologi - precis som många andra kunskapsområden - är väldigt brett. Kanske har biologi i vattenmiljöer så lite gemensamt med övrig biologi att det är rimligt att göra det till ett separat ämne, men jag måste ändå stoppa in ett stor MEN här. En av ambitionerna med den högskoleförberedande delen av det nya gymnasiet är att förbereda bättre för högre studier och - tror jag - efterlikna högskolor och universitet mer än tidigare. Och på ett universitet hade väl ändå någon som ville specialisera sej på biologi i vattenmiljö läst ämnet biologi?

När det gäller dans har jag i alla fall tillräcklig kunskap för att våga ha en bestämd åsikt. I mina ögon är det helt orimligt att ha mer än ett dansämne. Som jag sa är det bra med fler och mer specialiserade kurser i dans, men vad är dansteknik utan gestaltning? Och hur ska gestaltningen kunna utvecklas utan teknikträning? De två hänger tätt, tätt samman. Jag har lite större förståelse för att man gör dansteori till ett eget ämne, men å andra sidan - vad är teorin utan praktiken? Det är ett ämne. Alla delarna är viktiga för att förstå dansen som helhet. Man kan aldrig säga att det finns ett ämne som heter Dansteknik, som är helt befriat från gestaltning, historia och analys. Detsamma gäller åt alla håll.

Om man jämför dansen med andra konstnärliga kunskapsområden finns dessutom ingen konsekvens i ämnesindelningen. Dans är det område som delats i flest ämnen. Bild- och formområdet har tre ämnen: Bild (sex kurser), Fotografisk bild (tre kurser) och Bildteori (en kurs). Musikområdet har två ämnen: Musik (femton kurser**) och Musikteori (tre kurser). Teaterområdet har bara ett ämne, Teater, där Teaterteori ingår som en av tolv kurser. Cirkus har också bara ett ämne indelat i tre kurser varav ingen är en teorikurs. Hur kommer det sej att Teaterteori inte skiljer sej från resten av teaterkurserna tillräckligt för att bli ett eget ämne, när det gör det i dans, bild och musik? Vad är det som gör att Dansgestaltning är så specifikt att det ses som ett helt eget ämne, skilt från tekniken, när gestaltning inte är urskilt i något av de andra nämnda kunskapsområdena? Och varför delas estetiska programmets kunskapsområden upp i så många ämnen när finsnickeri, florism, textil och frisering buntas ihop i ämnet Hantverk?

*Sex om man räknar in att yrkesutbildningen för dansare har två egna ämnen, Dansteknik för yrkesdansare och Dansgestaltning för yrkesdansare, som skiljer sej i sin utformning och sitt kursutbud från de motsvarande ämnena Dansteknik och Dansgestaltning.
**Sexton om man räknar med Musik för yrkesdansare.

Originalitet

I Wikipedias artikel om originalitet står att läsa:

Originalitet (lat. originalis, ursprunglig) är en egenskap av ursprunglighet, egenhet, nyskapande, urbild, urtext etc. Något är originellt om det inte kunnat utföras av någon annan, om det inte är en kopia, plagiat, bearbetning eller översättning av någon annans verk.
Begreppet används särskilt om konstverk, litterära verk och forskning, samt dylika skapelser, och i upphovsrätten i frågan om verkshöjd.

Där påpekas också att originalitet idag ses som en "konstnärlig kvalitetsmarkör", trots att konstnärer alltid har inspirerats och influerats av sina föregångare. Det kan tyckas vara en motsägelse, men som jag ser det är det stor skillnad på att inspireras/influeras och att härma. Visserligen kan man lära sej mycket av att härma. Man hittar kanske nya sätt att arbeta, nya sätt att uttrycka sej, nya sätt att röra sej, genom att försöka göra exakt likadant som någon annan. Viktigt är dock att inte fastna där - och inte heller i att härma sej själv. Många konstnärer (i den vidare bemärkelsen av ordet) som en gång var originella börjar sedan upprepa sej så att det ena verket liknar det andra intill förväxling. Då kan man kanske behöva härma någon annan för att bryta sitt eget skaparmönster. Sedan måste man bearbeta det man lärt sej, lägga det till det man redan visste, röra om, mala ner och - som vi brukar säga i dansvärlden - göra det till något eget. Först då tror jag att man kan skapa något nytt, något originellt.

Men varför är då originalitet viktigt? Mitt enkla svar är: för att det är intressant. De flesta dansföreställningar jag ser tråkar ut mej, trots att de egentligen är fantastiska. Koreografin kan vara välgenomtänkt, dansarnas teknik och gestaltning oklanderlig, scenografi, ljus och ljud perfekta till stycket och ändå blir det tråkigt. Varför? Jo, för att jag tycker mej ha sett det förut. Först när jag konfronteras med något som är nytt vaknar mitt intresse. När jag inte på en gång upptäcker referenserna, influenserna och inspirationskällorna, när jag inte kan placera in dansen in en specifik tradition redan vid första anblicken, då sätts mitt maskineri igång. Då blir jag stimulerad och inspirerad, nyfiken och engagerad. Och det gäller uppenbarligen inte bara mej. Originalitet är ju, som sagt, en allmänt vedertagen konstnärlig kvalitetsmarkör. Därför förvånar det mej att det inte nämns en enda gång i någon av ämnesplanerna för gymnasieskolans fyra dansämnen.* I det gamla gymnasiets enda ämnesbeskrivning av dans sägs att "dansens kärna är utveckling av ett personligt rörelsespråk kombinerat med insikt i och förståelse av dansens traditioner." Det där med personligt rörelsespråk har nu försvunnit helt och hela kärnan verkar numera vara förståelsen av dansens traditioner. Eleverna ska lära sej metoder för skapande snarare än att utforska sina idéer, de ska lära sej formspråk snarare än att experimentera med uttryck och de ska analysera snarare än att tolka.

Jag menar inte att det ena utesluter det andra. Jag tycker den gamla ämnesbeskrivningens formulering stämmer bra. En kombination av tradition och utveckling har alltid varit konstens kärna. Med de nya ämnesplanerna riskerar vi att skapa dansdockor istället för att utveckla konstnärer.

*Dansgestaltning, Dansorientering, Dansteknik och Dansteori. Varför det finns mer än ett dansämne är en fråga i sej, som jag kanske skriver om en annan gång.


Läs också:
Kan duktiga elever nå framgång utanför skolan?
Korrigeringar
Kreativitet, nyskap, nyfikenhet och rädsla

Behörighet och legitimation - funkar det verkligen så här?

Jag undervisar just nu i tre kurser på gymnasiet. Två av dem, Dansteknik 1 och Dansorientering, är jag behörig att undervisa i (åtminstone än så länge tills legitimationskravet träder i kraft). Den tredje, Idrott och hälsa 1, är jag inte behörig att undervisa i, eftersom jag inte har idrott och hälsa i min lärarexamen. Jag planerar dock innehållet och arbetsformerna tillsammans med några kollegor som är behöriga att undervisa i idrott. Vissa moment har vi tillsammans och det händer också att vi byter grupper med varandra, för att fylla luckor i varandras kompetens. I slutet av kursen föreslår jag ett betyg för var och en av eleverna och rektor "godkänner" sedan det betyget och är den som formellt har ansvar för det.

I och med att legitimationskravet träder i kraft nästa år förändras dock reglerna en del. Om jag får ut en legitimation till dess (vilket verkar vara lite för mycket att hoppas på) fortsätter jag vara behörig i dansteknik och dansorientering. Om jag inte får ut någon legitimation under det närmaste året blir jag dock plötsligt obehörig i dessa ämnen. Jag förblir också obehörig i idrott och hälsa. Det som är intressant är att en olegitimerad lärare bara är obehörig att självständigt bedriva undervisning. Om jag förstår det rätt får jag alltså fortsätta att undervisa, om det sker under överinseende av någon som är legitimerad, till exempel någon av mina kollegor som har idrott och hälsa i sin examen. Arbetet med den kursen skulle alltså kunna fortskrida ungefär som nu. Ännu mer intressant är dock att Jan Björklund säger till Lärarnas Tidning i den intervju jag hänvisade till redan i förra inlägget att man inte behöver vara behörig i ett ämne för att sätta betyg i det. "Det räcker att vara legitimerad," säger han. Under förutsättning att jag får ut en legitimation kommer jag alltså, till skillnad från nu, få sätta betyg i idrott och hälsa. Min befogenheter i det ämnet ökar därmed.

Tycker du att det verkar rörigt? Låt mej förtydliga. Om jag får ut en lärarlegitimation händer följande:

1. Jag fortsätter att vara behörig att självständigt bedriva undervisning och sätta betyg i samtliga dansämnen.
2. Jag blir obehörig att självständigt bedriva undervisning i idrott och hälsa.
3. Jag får fortsätta undervisa i idrott och hälsa, men en annan, behörig, lärare ansvarar för undervisningen.
4. Jag blir behörig att sätta betyg i idrott och hälsa (och andra ämnen som jag eventuellt kan komma att undervisa i i framtiden).

Blev det inte klarare? Inte för mej heller.

Läs också:

Legitimerad och behörig lärare hos Christermagister

Elevdemokrati skrämmer

Jag läser i Pedagogiska Magasinet om Quadricepsskolan i Uddevalla, där undervisningen är centralstyrd och eleverna knappt verkar ha något som helst inflytande. "Om eleverna får vara med och bestämma så kanske de kommer fram till att det är okej att ringa i mobilen på lektionerna," säger stiftelsens grundare Bengt Bohlin till PM. Är det det vi är rädda för? tänker jag. Är vi rädda för de beslut eleverna kan komma att fatta, om vi inför verklig demokrati i skolan? Är det därför det aldrig händer? Och är det inte samma dåliga argument som tidigare i historien har använts för att begränsa "demokratin" till en liten grupp i samhället, till exempel vita, fria män? "Ska kvinnor få rösta? Men tänk om de beslutar att män ska vara föräldralediga!" Eller: "Ska svarta få rösta? Men tänk om de bestämmer att mörkhyade barn ska få gå i samma skolor som ljushyade!" Och så vidare.

Å andra sidan tänker jag att verklig demokrati i skolan aldrig kan bli annat än en chimär. Eleverna får aldrig mer inflytande än lärare, rektor och övrig personal i skolan ger dem. Om eleverna fattar ett beslut kan alltså en vuxen alltid riva upp det utan att behöva motivera det. Vad lär det eleverna om demokrati?

Å tredje sidan är det de vuxna som ska och måste ta ansvar för de beslut som fattas i skolan. Om eleverna är omyndiga (vilket de oftast är) har de inte ansvar för de beslut de fattar. Ytterst måste det alltid finnas en eller flera vuxna som har ansvaret. Det är också de vuxna i skolan som vet vad styrdokumenten säger och vilka ramar vi har att hålla oss inom. Men för mej gör det stor skillnad vilken anledningen är till att vi begränsar elevernas inflytande. Är det på grund av att besluten strider mot styrdokumenten, att konsekvenserna av besluten kan bli sådana att vi inte kan ta ansvar för dem eller att vi är rädda att förlora vår maktposition? Jag kommer på mej själv med att fatta beslut åt eleverna alldeles i onödan. I många fall har de bättre lösningar än jag på problem som uppstår eller tycker helt enkelt annorlunda än jag. Jag strävar därför efter att lämna över fler och fler beslut i elevernas händer. Jag brukar uppmana mina elever att vara modiga - så jag vill vara det själv också.

Läs också:
Demokrati i skolan

Kan duktiga elever nå framgång utanför skolan?

I senaste numret av Danstidningen berättar två unga dansare om hur de har upplevt sin utbildning på Kungliga Svenska Balettskolan och den första tiden efter skolan.

Vad som generellt saknas är att de mer skulle behöva se på sig själva som dansare och inte som elever. De vet hur man ska vara som elev men inte hur en bra dansare ska vara. Det innebär bland annat att fokus snarare ligger på att vara korrekt än på danskvalitet. Att börja hitta sin identitet som dansare är ett arbete som inte sällan påbörjas på riktigt förrän man har gått ut skolan.

Jag skulle vilja säga att det är ett problem som inte är specifikt för KSB, utan som finns i hela den svenska skolan, även om inte målet med all utbildning är att eleverna ska bli dansare. Byt ut ordet dansare i citatet mot vilket annat yrke som helst eller ta bort det helt och hållet - och texten stämmer på vem som helst. "Skolan ska i samarbete med hemmen främja elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare," står det i den nya läroplanen Lgr11. Oavsett om man vill syssla med konst, hantverk, teknik eller vetenskap behöver man vara kreativ - och för att kunna vara kreativ får man inte vara rädd att göra fel. En framgångsrik konstnär, hantverkare, tekniker eller vetenskapare tänker nytt och hittar kreativa lösningar på olika problem. En duktig elev däremot levererar det läraren vill ha. Precis som sägs i artikeln ovan ligger fokus i skolan oftare på att göra rätt än att utföra ett arbete med hög kvalitet. Kvalitet innebär för mej att det finns någonting unikt, udda, nytänkande och personligt i dansen. För att hitta det måste man våga testa olika möjligheter, gå olika vägar, gå vilse och hitta en helt ny väg. Under tiden skapar man sej också en identitet. Om det arbetet påbörjas först efter skolan är någonting väldigt fel. Då är det som om vi har satt barnen i fängelse i 12 år.

...generellt har man i undervisningen snarare sett på klassen som en grupp än sett eleverna som enskilda individer. Ingen uppmuntras sticka ut utan alla rör sig framåt tillsammans.

Det låter som typiskt för den mesta undervisning jag har utsatts för både i grundskola, gymnasium och dansskolor. När jag nu är lärare själv vet jag att det är lätt att falla in i. Det är den enklaste vägen - men den kommer inte leda till att eleverna utvecklas till stora konstnärer, nobelpristagare eller grundare av företagsimperier.

Utdrag ur en diskussion om vilken kunskap som är viktig, del 2

I januari 2010 deltog jag i en onlinediskussion om kunskap. Då skrev jag bland annat följande (i inlägget citerar jag den gamla läroplanen, Lpo94, men skillnaderna mot Lgr11 är mariginella):

Ni får naturligtvis ha åsikten att vissa skolämnen är viktigare än andra, men era argument därför håller inte riktigt. För det första kan vi inte veta vilka kunskaper som kommer behövas eller efterfrågas i morgondagens samhälle. För det andra är det inskränkt att tro att det räcker med att kunna läsa, skriva, räkna och ha ett hum om samhällets uppbyggnad för att bli en aktiv samhällsmedborgare och en harmonisk människa. För ja, skolans uppgift är inte enbart att utbilda arbetare och demokratiidkare, utan också att fostra hela och harmoniska människor. Jag citerar ur Läroplan för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet (Lpo94):

"Skolans uppdrag är att främja lärande där individen stimuleras att inhämta kunskaper. I samarbete med hemmen skall skolan främja elevernas utveckling till ansvarskännande människor och samhällsmedlemmar. /.../ Utbildning och fostran är i djupare mening en fråga om att överföra och utveckla ett kulturarv - värden, traditioner, språk, kunskaper - från en generation till nästa. /.../ Skolan har i uppdrag att överföra grundläggande värden och främja elevernas lärande för att därigenom förbereda dem för att leva och verka i samhället. Skolan skall förmedla de mer beständiga kunskaper som utgör den gemensamma referensram alla i samhället behöver. Eleverna skall kunna orientera sig i en komplex verklighet, med ett stort informationsflöde och en snabb förändringstakt. /.../ Det är också nödvändigt att eleverna utvecklar sin förmåga att kritiskt granska fakta och förhållanden och att inse konsekvenserna av olika alternativ. /.../ En viktig uppgift för skola är att ge överblick och sammanhang. /.../ De [eleverna] skall ges förutsättningar att utveckla sin förmåga att arbeta självständigt och lösa problem. /.../ Skolan skall främja elevernas harmoniska utveckling. Detta skall åstadkommas genom en varierad och balanserad sammansättning av innehåll och arbetsformer. /.../ Skolan skall stimulera varje elev att bilda sig och växa med sina uppgifter. I skolarbetet skall de intellektuella såväl som de praktiska, sinnliga och estetiska aspekterna uppmärksammas. Eleverna skall få uppleva olika uttryck för kunskaper. De skall få pröva och utveckla olika uttrycksformer och uppleva känslor och stämningar." (ur kapitlet Skolans uppdrag)

Allt detta - och mer därtill - är alltså skolans uppgift enligt Skolverket. Det kan man tycka vad man vill om, men om man anser att den baskunskap alla behöver är att läsa, skriva och räkna är det alldeles för mycket med nioårig grundskola. Då skulle vi kunna ta över det tyska systemet med fyraårig grundskola med efterföljande arbetsskola (för de "praktiskt lagda") alternativt studieskola (för de "smarta").

Läs också del 1

Utdrag ur en diskussion om vilken kunskap som är viktig, del 1

I januari 2010 deltog jag i en onlinediskussion om kunskap. Då skrev jag bland annat det här (i inlägget hänvisar jag till Lpo94, men ungefär samma formuleringar återfinns i Lgr11):

Som jag ser det handlar den här diskussionen om tre huvudfrågor:

1. Vad är kunskap?
2. Vilken kunskap är viktig?
3. Vad är skolans uppgift eller vad bör den vara?

Svaren på de tre frågorna kan naturligtvis skilja sej mycket från varandra. I Läroplan för den obligatoriska skolan, förskoleklassen och fritidshemmet (Lpo94) definieras fyra olika aspekter på kunskap: fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet. Läroplanen ger alla fyra samma tyngd. Skolans uppgift är således inte bara att mata eleverna med fakta, utan också att [hjälpa eleverna att] förstå vad dessa fakta betyder. Men inte bara det. Skolan måste också förvissa sej om att eleverna kan lösa praktiska uppgifter och integrera all denna kunskap i sin egen person och sitt eget liv. Man kan förstås vända på det och säga att skolan inte bara ska lära ut färdigheter, utan dessutom upplysa eleverna om relevanta fakta och bakomliggande teorier. Min erfarenhet är att de teoretiska ämnena oftast ägnar sej åt fakta och i bästa fall förståelse medan de praktiska och de estetiska ämnena fokuserar på färdighet och - fast mer sällan - förtrogenhet. Det leder till att inget av kunskapsområdena blir helt.

Howard Gardners teori om multipla intelligenser torde vara tämligen vedertagen i Sverige och övriga västvärlden idag. Den ursprungliga teorin omfattar sju intelligenser, som finns hos alla människor. Både Gardner själv och andra forskare har senare kompletterat med ytterligare en handfull. Vilka intelligenser som utvecklas hos den enskilda individen beror [till stor del] hur de stimuleras, alltså tränas. Ett problem, som jag ser det, är att de flesta av intelligenserna i allmänhet inte ses som just intelligenser, utan som talanger, vilket markerar en lägre status. Den som har en väl utvecklad språklig-verbal eller logisk-matematisk intelligens anses ofta vara smart, medan den som har en slipad kinestetisk (kroppslig) eller musikalisk intelligens kallas begåvad. Ännu värre är det för dem som har låtit sin intrapersonella eller interpersonella intelligens blomma ut. Den förra kan ses som flummig, djup eller introvert, den senare som trevlig, snäll eller kanske omtänksam. Inte precis några egenskaper som imponerar vare sej på arbetsgivare eller på nobelpriskommittéen. Och min poäng är att det inte handlar om egenskaper, utan om kunskaper. Saker man kan träna sej på och briljera i - om man skulle vilja.

Folkskolan instiftades för att man ansåg att den vanliga medborgaren behövde mer och andra kunskaper än de som kunde läras i hemmet. Till att börja med var det dock fortfarande hemmet som stod för den största delen av barnens utbildning (på 1800-talet fick man till exempel inte börja skolan innan man kunde läsa). Med tiden har ansvaret i allt högre grad skjutits över på skolan. Ett visst ansvar ligger fortfarande på familjen i och med att ofoget läxor har lyckats hänga sej kvar ända in i våra dagar. Det som idag heter grundskolan finns alltså till för att utbilda medborgarna. Vad alla behöver kunna kan vi naturligtvis tvista om. Klart är i alla fall att grundskolans uppgift idag sträcker sej långt utöver att lära eleverna läsa, skriva och räkna samt något om samhället. Grundskolan har förvisso tre kärnämnen; svenska, matematik och engelska. De handlar om mycket mer än det nyss nämnda. De baskunskaper som de flesta behöver i sitt privatliv såväl som i sitt arbete är ganska snabbt avverkade. Resten handlar om att lära sej förhållningssätt och sätt att tänka. Matematikundervisningen syftar inte enbart till att lära eleverna "räkna", utan till att utveckla den logisk-matematiska intelligensen (som förresten hänger nära samman med den musikaliska). Målet är att eleverna ska se samband och lösa problem. Likaså syftar inte svenskan och engelskan enbart till att lära eleverna stava och skriva korrekt, utan till att utveckla den språklig-verbala intelligensen. Målet där är att eleverna ska kunna uttrycka sej och kommunicera. I skolan är dessa två intelligenser högt prioriterade, vilket är tydligt i valet av kärnämnen.

I era kommentarer får ni det att verka som om vi måste välja mellan det ena eller det andra, teori eller estetik/praktik, men vi kan faktiskt välja både och. Inte bara kan, vi bör. Ärligt talat förstod jag inte särskilt mycket av fysikundervisningen i grundskolan. Däremot har jag senare förstått väldigt mycket av det min lärare försökte förmedla - tack vare att jag dansar. Med det menar jag inte att de estetiska ämnena ska vara hjälpgummor åt de teoretiska. Nej, det jag menar är att alla kunskapsområden berikar varandra. Målet för min undervisning är att mina elever ska lära sej dansa. Därför uppmanar jag dem bland annat att läsa fysik och geometri, spela Super Mario Galaxy, se filmer och läsa skönlitteratur - eftersom jag är övertygad om att det kommer göra dem till bättre dansare.

Jag tror inte att alla människor behöver kunna dansa klassisk balett, men jag vet att alla människor mår bra och blir mer kompetenta på många områden om de stimulerar sin kinestetiska intelligens. Samhället skulle också tjäna på det, eftersom medborgare med god kroppsuppfattning skulle skada sej mindre, förslita sej mindre och kommunicera bättre. Därmed skulle sjukskrivningarna och belastningen på sjukvården minska. Det är bara ett exempel.