Bilder av Afrika i danshistoriska texter

Out of Africa

Den professionella dansaren hade en oerhört viktig roll i Afrika. Han behövdes vid alla ceremonier och fester, överhuvudtaget vid alla tillfällen som gällde stammens hälsa och välgång. Stammen besvarade hans tjänster med att förse honom med föda och kläder och bestå honom med vad han än behövde. Han var fri att bara dansa.

ur Pearl Primus artikel Out of Africa i Walter Sorells bok The Dance Has Many Faces 1951

*

Alla naturmänniskor… som går barfota och jagar i oskyddat tillstånd har vissa gemensamma kännetecken. De stampar fram rytmiska takter, springer i hukande ställning som om de härmade djuren eller imiterar de försiktighetsåtgärder som måste tas då man smyger sig på sitt byte eller sin fiende.

ur Agnes de Milles bok The Book of the Dance 1963

*

Primitiv dans

Genom att studera danser från vissa naturfolkstammar av idag kan vi bättre förstå hur den primitiva människan dansade… Rytm och komplicerade fotrörelser betonade ofta, utan att samtidigt komplicera, ett synligt mönster. Vanligtvis pågick danserna i flera timmar, eftersom man ville framhäva uthållighet och intensitet på samma gång som man höll sig till dansens regler. Man målade sig ofta med blod och använde masker. Detta ansågs vara av stor betydelse eftersom danserna överförde den efterhärmade andens kraft åt bäraren.

ur kapitlet Primitiv dans i Margo Wahlströms bok Dansens historia 1979

*

Den afrikanska dansens eviga lag

Afrikaner tenderar att vara ointresserade av all konst som saknar improvisation… Varje innovation och kreation bygger på djup teknisk kunskap, som sedan kan “glömmas” för att möjliggöra spontana personliga tolkningar… I all traditionell afrikansk dans är dansaren fri att improvisera, eftersom traditionella afrikanska danser bygger på både repetition av grundläggande rörelser och improvisation kring de rörelserna… Improvisation i Afrika är inte ett resultat, som i Västvärlden, av spontanitet, utan mycket mer improvisatörens kreativa fantasi, när han applicerar sig själv på ett givet ämne som alla känner till…

ur Alphonse Tierous bok Dooplé: The Eternal Law of African Dance 1989 (min översättning)

*

Dans i Afrika

Dansen i Afrika söder om Sahara utgör en vital del av samhället, särskilt ute på landsbygden. Dansen följer afrikanen från vaggan till graven. Alla viktiga händelser och övergångsriter i livet firas och bekräftas genom dans och musik; fruktbarhetsriterna som skall säkra släktens fortbestånd, initiationsriterna som inviger ungdomarna till ett liv som vuxna och fullvärdiga samhällsmedlemmar, begravningsceremonierna vid livets slut där de efterlevande hedrar den dödes minne genom att berätta om hans bedrifter under livet. Allt beledsagas och uttrycks i dans, sång, musik och drama. Även skapelsemyter, historiska händelser, hövdingalängder och stridsförberedelser framställs med dansen som främsta uttrycksmedel…

Dans i scenisk form ämnad för publik existerar knappast i det traditionella afrikanska samhället även om flera av de afrikanska riterna och danserna har starka omisskännliga dramatiska drag…

I sin rapport beskriver han [Michael Adanson, forskare på 1700-talet] bland annat den afrikanska dansen, dess progression i olika koreografiska formationer och dess förhållande till musiken. Han noterar också hur dansaren med separata kroppsdelar på ett ytterst raffinerat, komplicerat och exakt sätt samtidigt följde de olika trummornas olika rytmiska mönster… Forskare hävdar att strukturer och tekniker för vissa afrikanska dansstilar är jämförelsevis lika exakta och komplicerade som i den klassiska västerländska baletten.

ur Gita Sellmanns artikel Dans i Afrika i Madeleine Hjorts bok Dans i världen 1993

*

Och Gud skapade djävulskvinnan

Trancedans är en av de äldsta danserna och används fortfarande över hela Afrika som en sorts helande av människor som lider av psykiska eller känslomässiga problem. Enkla rörelser upprepas, till en orubblig rytm, i oavbruten rörelse som kan pågå i många timmar. Vem som helst som deltar i den repetitiva rörelsen och drivande rytmen kan, efter ett tag, hamna i ett äkta trancetillstånd, som framkallar en känsla av extas och transcendens…

I den europeiska traditionen ses anden eller själen som en tyst sak, som upptäcks genom tanke och kontemplation snarare än fysiska medel. I Afrika, å andra sidan, använder människor dansens glädjefulla, livsbejakande natur för att komma i kontakt med själen. Och ingenstans är andlighetens plats i dansen synligare än i trancedans.

ur kapitlet And God Created Devil-Woman i Wendy Buonaventuras bok Something in the Way She Moves. Dancing Women from Salome to Madonna 2003 (min översättning)

*

Kärlekshandlingar under en sydlig måne

Det här kapitlet har fokuserat på dans som ett exempel på politisk aktivism, lobbygrupper, enfrågegrupper, historiska influenser, påverkan av motstånd och att vara del av en större social och politisk förändring. Det har inte fokuserat på dans som dans, en konstform som ibland påverkas av yttre influenser. Det finns människor i Durban [Sydafrika] med en politisk agenda och det verktyg de har valt, på grund av att det är vad de älskar mest, är dans och dansskapande. Provinsen som helhet har ett slående antal sådana människor och de får näring av varandra.

ur Lynn Marees artikel Acts of Love Under a Southern Moon i Sherry B. Shapiros bok Dance in a World of Change. Reflections on Globalization and Cultural Difference 2008 (min översättning)

*

Afrikansk danskontext

I Afrika fungerar dans som ett index för den värdegrund som gör det möjligt för samhället att tolka och uttrycka olika livshändelser. Att delta i dans eller andra konstnärliga uttrycksformer är en kollektiv upplevelse. Dans erbjuder nödvändig anknytning baserad på släktskap, religion och gemensamt språk, som garanterar meningsfulla sociala relationer, ömsesidig respekt och en känsla av tillhörighet bland de olika samhällenas medlemmar. Dess skapande och utövande ses som ett kollektivt ansvar och integrerad del av samhällslivet.

ur Francis Nii-Yarteys artikel Principles of African Choreography. Some perspectives from Ghana i Jo Butterworths och Liesbeth Wieldschuts bok Contemporary Choreography. A Critical Reader 2009 (min översättning)

*

Den nya koreografiska kontexten

Idag har de gamla afrikanska kulturella värderingarna förändrats avsevärt och de socioekonomiska och kulturella villkoren, som gav näring åt dem, avtar hastigt… Även om det inte finns någon tvekan om att afrikanska traditionella kulturer konsekvent har influerat den konstnärliga utvecklingen i västerländska och andra kulturer i århundraden har afrikanska kulturella traditioner också påverkats och berikats av andra kulturer…

Som en konsekvens av det kulturella och konstnärliga återuppvaknandet har tre faser i dansutvecklingen - nytraditionell, dansteater och nutida dans - framträtt i Ghana vid sidan av de traditionella formerna…

I den här [nytraditionella] fasen förde Opoku [pionjär inom nytraditionell dans] samman existerande traditionella danser från runt om i landet - utanför deras vanliga lantliga samhälleliga sammanhang - och ändrade försiktigt deras rörelser för att passa en konventionell scen.

I fas två framträdde utvecklingen av en distinkt ghanaisk dansteater. Användandet av västerländska produktionsmetoder bidrog mycket till att skapa en sammanhängande enhet av de många element som finns representerade i den här dansformen, för att uttrycka olika teman…

Ur dessa erfarenheter kom den tredje fasen - afrikansk nutida dans. Vad ordet “nutida” representerar här skiljer sig på många sätt i den afrikanska kontexten från vad som avses i Väst, eftersom den medvetet skapas från och på samma gång avancerar de traditionella klassiska formerna. Dess språk, inspiration, innehåll och symboler är hämtade från den afrikanska erfarenheten…

Nutida afrikansk dans utvecklas av koreografer och andra kreativa personer med framstående konstnärliga insikter och tekniskt kunnande.

ur Francis Nii-Yarteys artikel Principles of African Choreography. Some perspectives from Ghana i Jo Butterworths och Liesbeth Wieldschuts bok Contemporary Choreography. A Critical Reader 2009

Öppet meddelande till alla gym

I en kommentar till mitt förra inlägg skojar Carin om hur det skulle låta ifall vi pratade om europeisk dans på samma sätt som om afrikansk dans, till exempel om det fanns som gruppträning på Friskis & Svettis. Jag kan bara säga: Ja!

Härmed erbjuder jag mej att hjälpa alla gym att utforma ett träningspass baserat på europeisk dans.

Mitt förslag är att ni kallar passet EURO med underkategorierna EURO jam (lite mer dansigt) och EURO pump (med mer betoning på styrka och uthållighet).

Förutom danslärare och teatervetare är jag också certifierad gruppträningsinstruktör i yoga och har läst en kurs i träningslära som hette Optimal styrkeutveckling. Ni hör ju hur meriterad jag är! Det är bara att höra av sej!

Mejla mej för offert: dansochyoga(at)qaw.se

Eurocentrism och dans

Diskuterar eurocentrism och dans med min kompetenta kollega Melinda, som säger så här:

"Danser buntas ofta ihop som exempelvis 'afrikansk dans' eller 'latino' trots den stora mångfalden på kontinenterna och att stilarna inte liknar varandra och har sin egen historia. Det finns massor av historia att berätta om olika stilar. Till exempel Tobas, som är en av de äldsta danserna från Latinamerika. Vi benämner den 'indiandans' eller 'karnevaldans', vilket är galet vilseledande. Att vi inte pratar om djupet i den historien kan ha att göra med att vi börjar tala om Amerikas historia först efter Columbus. Den vite mannen startar historien. Jag har tänkt mycket på det efter att jag fick ord till att förklara att Street bara är ett paraplybegrepp för att göra det enkelt (och samtidigt svårare) för folk att välja dans."

Dansskolan vs dans i skolan, del 7: Olika förväntningar på eleverna

I den här bloggserien jämför jag några aspekter på två dansundervisningstraditioner. Den ena kallar jag dansskolan och den representerar den kultur som enligt min erfarenhet råder framför allt i yrkesutbildning. Det är en kultur som har smittat av sej på frivillig verksamhet och i viss mån även gymnasieutbildningar, trots att den inte stämmer så bra överens med gymnasieskolans styrdokument. Den andra kallar jag dans i skolan, eftersom det är en kultur jag har uppfattat som rådande inom dansundervisning i grundskolan. Det jag beskriver är generellt. Det innebär inte att det är likadant överallt.

Den auktoritära ledarstilen förutsätter oansvariga elever, som motiveras av straff och belöningar. Det är därför förvånande att den ledarstilen verkar vara vanligast i sammanhang, där en annars kan förvänta sej att eleverna skulle ha en inre motivation, eftersom de själva har valt att komma dit – i frivillig verksamhet och i yrkesutbildning. Allra vanligast är det kanske nuförtiden i yrkesutbildning, där det verkligen inte borde behövas. 

I dans i skolan verkar eleverna främst ses som sociala varelser, som motiveras av att ha roligt tillsammans. Vad jag har sett och hört verkar få undervisare förvänta sej att det är lärandet i dans som motiverar eleverna, utan rörelseglädjen och gemenskapen.

Dansskolan vs dans i skolan, del 6: Auktoritär vs demokratisk ledarstil

I den här bloggserien jämför jag några aspekter på två dansundervisningstraditioner. Den ena kallar jag dansskolan och den representerar den kultur som enligt min erfarenhet råder framför allt i yrkesutbildning. Det är en kultur som har smittat av sej på frivillig verksamhet och i viss mån även gymnasieutbildningar, trots att den inte stämmer så bra överens med gymnasieskolans styrdokument. Den andra kallar jag dans i skolan, eftersom det är en kultur jag har uppfattat som rådande inom dansundervisning i grundskolan. Det jag beskriver är generellt. Det innebär inte att det är likadant överallt.

I dansskolan väljer många undervisare en auktoritär ledarstil. Undervisaren planerar, genomför och utvärderar lektionerna själv. Eleverna gör som undervisaren säger. Undervisaren bestämmer vem som får prata och när. Urvalet kan ske genom handuppräckning eller genom att undervisaren helt enkelt pekar ut en elev att svara på en fråga.

I dans i skolan tror jag att många vill ha en demokratisk ledarstil. Det poängteras ofta hur viktigt det är att släppa in barnens idéer och förslag. Dock funderar jag på hur demokratisk undervisningen verkligen är. Även här är det vanligen undervisaren som själv planerar, genomför och utvärderar lektionerna och även här är det undervisaren som bestämmer vem som får prata och när. Ofta sker urvalet genom handuppräckning, men ibland uppmanas eleverna att bara svara rakt ut. I båda fallen är det de snabba som hinner först och får ta mest plats, få beröm och känna sej duktiga. Att låta barnen komma med förslag är naturligtvis mer demokratiskt än att inte tillåta det, men när det sker i farten och utan reflektion är egentligen inte poängen så stor.

Dansskolan vs dans i skolan, del 5: Komposition utan verktyg

I den här bloggserien jämför jag några aspekter på två dansundervisningstraditioner. Den ena kallar jag dansskolan och den representerar den kultur som enligt min erfarenhet råder framför allt i yrkesutbildning. Det är en kultur som har smittat av sej på frivillig verksamhet och i viss mån även gymnasieutbildningar, trots att den inte stämmer så bra överens med gymnasieskolans styrdokument. Den andra kallar jag dans i skolan, eftersom det är en kultur jag har uppfattat som rådande inom dansundervisning i grundskolan. Det jag beskriver är generellt. Det innebär inte att det är likadant överallt.

Både i dansskolan och i dans i skolan ges ibland (eller ofta) kompositionsuppgifter. I alltför många fall görs det dock utan att eleverna har fått några verktyg för komposition. I dansskolan är eleverna många gånger fast i en stängd form, som de inte vågar gå utanför. Kompositionerna består därför vanligen av steg och rörelser som de lärt sej av undervisaren eller sett någon annan göra, hopsatta i en ny ordning. Det händer inte så sällan att eleverna får lite panik, när de plötsligt får i uppgift att skapa något eget utan att veta hur de ska göra. Av förklarliga skäl är de rädda för att göra fel. Resultatet blir ofta ganska tråkiga kompositioner, som utförs unisont, nära undervisarens stil och utan överraskningar.

I dans i skolan har eleverna många gånger utvecklat en större påhittighet genom övning i improvisation samt att undervisaren ofta uppmuntrar infall och idéer från elevernas sida. Att improvisera (eller härma undervisarens improvisation) och att komponera är dock olika saker. Resultatet blir vanligen kreativa men otydliga kompositioner. Ofta saknas en början eller slut, gemensamma riktningar eller tydliga rörelser. Inte helt sällan glömmer eleverna dessutom bort sin koreografi, eftersom de inte har övats i att minnas rörelser i en viss ordning.

Lösningen? Att arbeta strukturerat med att upptäcka och utforska kompositionsverktyg.

Dansskolan vs dans i skolan, del 4: Vokabulär vs upplevelse

I den här bloggserien jämför jag några aspekter på två dansundervisningstraditioner. Den ena kallar jag dansskolan och den representerar den kultur som enligt min erfarenhet råder framför allt i yrkesutbildning. Det är en kultur som har smittat av sej på frivillig verksamhet och i viss mån även gymnasieutbildningar, trots att den inte stämmer så bra överens med gymnasieskolans styrdokument. Den andra kallar jag dans i skolan, eftersom det är en kultur jag har uppfattat som rådande inom dansundervisning i grundskolan. Det jag beskriver är generellt. Det innebär inte att det är likadant överallt.

I dansskolan läggs stor vikt vid att eleverna ska lära sig en rörelsevokabulär för den genre de tränar. Mycket tid går åt till stegträning genom upprepning. När undervisaren pratar med eleverna är det ofta i form av instruktioner för hur ett steg eller en rörelse ska utföras enligt idealet.

I dans i skolan läggs istället stor vikt vid elevernas upplevelse av dansen. Hur många gånger har jag inte hört sägas att det viktigaste är att eleverna har roligt? När undervisaren pratar med eleverna är det ofta i frågor om hur de har upplevt en viss övning.

Ingen av varianterna ger fullständig eller beständig kunskap om och i dans. I dansskolan saknas ofta reflektionen, den fysiska såväl som den verbala. Att pröva rörelserna, leka med dem, sätta ord på upplevelsen av dem, det är något jag mycket sällan har upplevt. Utan reflektion kan vi inte helt förstå det vi har lärt oss. Kunskapen blir fragmentarisk och mekanisk.

I dans i skolan saknas istället ofta generalisering av kunskapen. Dansen fastnar i upplevelsen och kopplas inte ihop med fakta och analys. Dansen blir enbart rolig och helt subjektiv istället för ett kunskapsområde.

Dansskolan vs dans i skolan, del 3: Disciplin vs lek

I den här bloggserien jämför jag några aspekter på två dansundervisningstraditioner. Den ena kallar jag dansskolan och den representerar den kultur som enligt min erfarenhet råder framför allt i yrkesutbildning. Det är en kultur som har smittat av sej på frivillig verksamhet och i viss mån även gymnasieutbildningar, trots att den inte stämmer så bra överens med gymnasieskolans styrdokument. Den andra kallar jag dans i skolan, eftersom det är en kultur jag har uppfattat som rådande inom dansundervisning i grundskolan. Det jag beskriver är generellt. Det innebär inte att det är likadant överallt.

I dansskolan förväntas eleverna vara disciplinerade, stå på sin plats, göra som undervisaren säger, vara tysta. Det finns ofta en klädkod som är antingen tvingande eller normerande. Eleverna förväntas vara beredda att satsa mycket på dansen, vara engagerade utan att undervisaren engagerar dem, utstå allt möjligt för att de får dansa, göra dansen till sitt liv. Många undervisare kräver att eleverna gör uppgifter hemma, som till exempel styrke-, rörlighets- och konditionsträning.

Trots att dansskolans kultur i det här fallet stämmer ganska väl med den allmänna skolkulturen – var och en på sin plats, vänta på sin tur, läxor – är det som om dans i skolan istället försöker bryta med skolans normer. Utgångspunkten för dansskapandet är lek. Även om eleverna i vissa fall har bestämda platser vid samlingarna i början och slutet av lektionerna utförs många övningar huller om buller och när barnen ska stå på led blir det vanligen den ordning som det blir. Det finns ingen klädkod. På många ställen är det inte ens självklart att barnen byter om till träningskläder. Hemuppgifter är mycket ovanligt.

Precis som på många andra områden tror jag att det i det här fallet skulle vara bra att smälta ihop dansskolan med dans i skolan lite grann. Lite mer lek i dansskolan och lite mer disciplin i dans i skolan skulle förmodligen förbättra båda situationerna. Syftet med dans i skolan bör inte vara att eleverna ska få en paus i den vanliga skoldisciplinen, utan att de ska få kunskap om och i dans. Det är inte fel att ställa krav på till exempel elevernas klädsel i ett sådant fall. Det viktigaste är inte att de alltid tycker det känns lätt, kul och lustfyllt att komma till dansen, utan att de får uppleva tillfredsställelsen i att utvecklas kroppsligt och konstnärligt. Å andra sidan bör undervisaren i dansskolan komma ihåg att eleverna kommer till dansen på sin fritid och att det är onödigt att fullständigt kväva den lust som fick dem att gå dit från början. Lek är en förträfflig utgångspunkt för skapande, som med fördel kan användas även i dansskolan. Disciplin kan aldrig vara ett självändamål. Även i dansskolan bör eleverna få utveckla sin konstnärlighet.

Dansskolan vs dans i skolan, del 2: Härmning

I den här bloggserien jämför jag några aspekter på två dansundervisningstraditioner. Den ena kallar jag dansskolan och den representerar den kultur som enligt min erfarenhet råder framför allt i yrkesutbildning. Det är en kultur som har smittat av sej på frivillig verksamhet och i viss mån även gymnasieutbildningar, trots att den inte stämmer så bra överens med gymnasieskolans styrdokument. Den andra kallar jag dans i skolan, eftersom det är en kultur jag har uppfattat som rådande inom dansundervisning i grundskolan. Det jag beskriver är generellt. Det innebär inte att det är likadant överallt.

Både i dansskolan och i dans i skolan går mycket av undervisningen ut på att eleverna härmar undervisaren. I dansskolan handlar det vanligen om att härma exakt i teknikövningar och instudering av repertoar. För varje rörelse finns ett idealt utförande och för eleverna gäller det att hamna så nära idealet som möjligt.

I dans i skolan är det mer subtilt vad härmandet handlar om. Klart är dock att många av improvisationsövningarna utförs på ett slags följa John-sätt, där undervisaren improviserar och eleverna härmar ungefär likadant. Min erfarenhet är att det inte alltid finns en klar intention hos undervisare av dans i skolan om eleverna ska improvisera själva eller härma undervisarens improvisation eller vad det är de ska härma. Är det exakta rörelser, kvalitet, tempo eller rumsanvändning som ska efterliknas?

Att lära genom härmning är i sej inget dåligt, men som jag ser det måste det kombineras med reflektion och eget utforskande, för att vara riktigt effektivt. Jag har skrivit mer om härmning här och här.

Dansskolan vs dans i skolan, del 1: Teknik vs improvisation

I den här bloggserien jämför jag några aspekter på två dansundervisningstraditioner. Den ena kallar jag dansskolan och den representerar den kultur som enligt min erfarenhet råder framför allt i yrkesutbildning. Det är en kultur som har smittat av sej på frivillig verksamhet och i viss mån även gymnasieutbildningar, trots att den inte stämmer så bra överens med gymnasieskolans styrdokument. Den andra kallar jag dans i skolan, eftersom det är en kultur jag har uppfattat som rådande inom dansundervisning i grundskolan. Det jag beskriver är generellt. Det innebär inte att det är likadant överallt.

I dansskolan ligger oftast fokus på teknikträning. Balettlektioner delas upp i stångskola, au milieu (teknikövningar ute på golvet) och allegro (hopp och förflyttningar). I frivillig verksamhet är det ofta balettkursernas hela innehåll. I yrkesutbildning finns särskilda lektioner i interpretation och repertoar, men den mesta tiden läggs ändå på teknikträning. Också i modern/nutida dans och jazz används största delen av lektionerna till teknikträning med en kortare eller längre del repertoar mot slutet. Eleverna får sällan eller aldrig träning i improvisation och komposition. Resultatet blir att eleverna får en väl utvecklad dansteknik, men saknar kreativitet och verktyg för att skapa och gestalta i dans. De kan utföra rörelserna korrekt, men utan innehåll.

I dans i skolan ligger istället oftast fokus improvisation. Lektionen delas upp i övningar som tränar rumsuppfattning, kroppsuppfattning, musikalitet och gestaltning. Det är visserligen nödvändiga grundläggande färdigheter för dansare, men frågan är om de är tillräckliga. Eleverna får sällan eller aldrig träning i dansteknik, vilket gör att deras utförande av dansrörelser förblir omoget.

Vikten av att skilja på politiska och pedagogiska frågor

Repris från 2014-03-03:

Idag har vi som vanligt haft måndagsmöte med Fi Malmö och dagens tema var skola* och utbildning. Av allt intressant som kom upp är det en sak jag vill reflektera lite extra kring, nämligen gränsen mellan politik och pedagogik.

De flesta människor jag har träffat har haft synpunkter på skolan på något sätt.** Många tycker sej veta mycket om skolan, eftersom de själva har tillbringat en betydande del av sin livstid där - som elever. I samtal och diskussioner blandas olika typer av frågor, från enskilda lärares bemötande av enskilda elever till hur mycket pengar som bör satsas på skolhälsovård, blandas hej vilt. Det tycker jag är helt ok - så länge det inte är politiker som diskuterar.

När vi sysslar med politik är det av yttersta vikt att skilja på politiska och pedagogiska eller organisatoriska frågor. Politiska frågor är sådana som politiker bör syssla med. Det gäller till exempel fördelning av pengar samt skrivning av lagar och andra styrdokument. Genom styrdokumenten anger vi vilken skola vi vill ha. Där finns de lagar som skolan och dess personal måste följa. Där beskrivs också den värdegrund som ingår i lärares och övrig skolpersonals uppdrag att förmedla samt vad eleverna har rätt att lära sej i skolan. Genom att skjuta till och fördela pengar möjliggör vi i olika mån för skolan att genomföra sitt uppdrag.

Pedagogiska och organisatoriska frågor bör skötas av rektorer, förskolechefer, lärare och övrig personal i de enskilda skolorna. Det gäller till exempel storleken på barn-/elevgrupper, hur mycket tid lärarna har till gemensam planering och vilka metoder som används i undervisningen (i eller utanför klassrummet). 

Vad eleverna har rätt att lära sej bestäms alltså av politiker, men hur undervisningen ska genomföras bestämmer lärare och deras chefer själva. Det är ett av de stora misstagen Jan Björklund har gjort som skolminister, att han har varit inne och petat i om vi ska använda papper och penna eller iPad, om eleverna ska få ha keps på sej inomhus och liknande frågor. Därigenom visar Björklund, som själv inte har någon lärarutbildning i bagaget, bristande förtroende för hela lärarkårens professionella kompetens. Istället borde han ha koncentrerat sej på politiken och litat på att lärare kan bedöma vilka verktyg som fungerar bäst för deras elever. Då skulle han kanske ha uppnått den förhöjda status han säger sej eftersträva för läraryrket.

---------------------------

*När jag skriver skola menar jag alla skolformer, ingen nämnd och ingen glömd.

**Har jag diskuterat skolfrågor med alla jag har träffat? Nej, men förmodligen med de flesta. På något sätt hamnar samtalet alltid där förr eller senare.

Skadligheten i dikotomin manligt/kvinnligt

Elins och min ambition är att Moderna Dansstudion ska vara en feministisk och normkritisk dansstudio. Vi vill att alla individer som vill dansa ska få möjlighet att göra det utan att hindras av de föreställningar som finns kring kön, ålder, kroppsform, funktionsnivå och så vidare, som finns inom dansvärlden (och resten av världen). Just nu håller jag på att skriva en bok om det. I mina efterforskningar för skrivandet läste jag idag följande:

"Den amerikanska psykologen Janet Hyde är den ledande auktoriteten inom forskningen kring skillnader mellan könen och påpekar att den populärpsykologiska doktrinen om naturliga skillnader är skadlig barns utbildning, för kvinnors rättigheter i arbetslivet och för alla vuxna individers känslomässiga relationer. Det är uppenbart att vi behöver bättre sätt att tänka kring skillnader och kroppar." - Raewyn Connell, Om genus, s 73

Känns som om vi är på rätt spår, alltså.

Hur ser det ut? / Hur känns det?

På Moderna Dansstudion har Elin och jag valt att inte ha några speglar. Samtidigt som många av våra besökare jublar över det är det också många som frågar varför. Idag råkade jag läsa ett stycke, som besvarar den frågan bättre än vi själva hittills har kunnat göra (det är inte alltid så lätt att sätta ord på sina ställningstaganden):

"Extrinsic feedback is emphasised in the ballet class by the use of mirrors from which the dancer can check the correctness of his motion as if from the outside with the spectator's eyes rather than sensing the positions and movements. Another form of outside feedback is the teacher's remarks. One of the criteria of a good ballet teacher has been said to be that he makes lots of corrections. (Hammond 1993) This is based on the idea of teacher's expertise and control of the students learning. Teaching the vocabulary as the tradition knows it, is a necessity in ballet. That includes giving guidelines of correct execution. When overemphasised and with lack of trust to the student's possibilities to sense, to learn by perceiving himself moving, can lead to a situation in which the learner has to pay a lot of attention to the teacher's suggestions of corrections. Less time is left for personal searching through sensory information." - Paula Salosaari, Multiple Embodiment in Classical Ballet, s 33

(översättning finns längst ner)

I Moderna Dansstudions policy står att läsa: "Det finns många vägar till kunskap. Vi lär oss med hela vårt väsen; kropp, intellekt och känslor."Vi vill att dansen och lärandet ska vara en kinestetisk (kroppslig) process snarare än en visuell. Vi vill också ge mycket uttrymme för utforskande och upptäckter och lite mindre utrymme till imitation och försök att passa in i en given idealform. Vi ställer hellre frågan Hur känns det? än frågan Hur ser det ut? Därför jobbar vi så mycket med improvisation och därför har vi valt bort speglar.

Dessutom är det jätteskönt att inte behöva stirra på sej själv hela dagarna.

Min översättning av citatet: "Respons utifrån understryks i balettlektionen av användningen av speglar, där dansaren kan kolla korrektheten i sina rörelser liksom utifrån med åskådarens ögon snarare än uppleva positionerna och rörelserna. En annan sorts utifrånrespons är lärarens kommentarer. Ett kriterium för en bra balettlärare har sagts vara att han ger massor av korrigeringar. (Hammond 1993) Det baseras på idén om lärarens expertis och kontroll av elevens lärande. Att lära ut vokabulären så som traditionen känner den är en nödvändighet i balett. Det inkluderar att ge riktlinjer för korrekt utförande. När det överbetonas och i brist på tillit till elevens möjlighet att känna, att lära sej genom upplevelsen av sej själv i rörelse, kan det leda till en situation där eleven måste vara mycket uppmärksam på lärarens förslag till förändringar. Mindre tid blir kvar för personligt utforskande genom information från sinnena."