Normkritisk pedagogik och antidiskriminering (en variant av vad jag sa på Malmö Pride)

Förra veckan var jag, som representant för Feministiskt initiativ, inbjuden av Öppna moderater att delta i ett panelsamtal om hbtq och skolan. Då sa jag bland annat ungefär så här:

Foto: Andreas Paulsson

Jag vill trycka på vikten av normkritisk pedagogik. Det här samtalet heter HBTQ och skolan. Det är fyra bokstäver. I Feministiskt initiativs partiprogram skriver vi HBTQIA+. Det är sex bokstäver och ett plus för att täcka in alla som ändå inte går in i någon av de sex kategorierna. Att bokstäverna måste bli allt fler och till slut ersätts av ett plus för att täcka in alla gör det tydligt att de grupper vi talar om är många till antalet och inbördes olika. Det som är gemensamt är att de alla bryter mot cisnormen och heteronormen. Det är bara två. Alltså är det mer relevant att titta på normerna än på "avvikelserna". Det är det som är fokus i normkritisk pedagogik. Till skillnad från toleranspedagogik, som går ut på att normpersoner ska förstå och genom sin förståelse lära sig tolerera utsatta och diskriminerade grupper, angriper den normkritiska pedagogiken problemets kärna och belyser de strukturer som vi alla ingår i och på olika sätt är med och upprätthåller eller motarbetar, men som ingen kan undgå att förhålla sig till medvetet eller omedvetet.

Det är inte bara Feministiskt initiativ som förespråkar normkritisk pedagogik, utan även Skolverket. Redan 2009 publicerade Skolverket rapporten Diskriminerad, trakasserad, kränkt? (rapport 2009:326) där de poängterar att normkritisk pedagogik är helt nödvändig för att få bukt med kränkningarna i skolan.

Feministiskt initiativ driver att alla lärargrupper ska ges möjlighet till fortbildning i intersektionalitet, normkritik och antidiskrimineringsarbete. Det ska självklart också ingå i lärarutbildningen.

Styrdokument som hjälp (en variant av vad jag sa på Malmö Pride)

I veckan var jag inbjuden av Öppna moderater att delta i ett panelsamtal om hbtq och skolan under Malmö Pride. En del av samtalet handlade om skolans styrdokument. Då sa jag bland annat ungefär så här:

Styrdokumenten ska vara en hjälp för alla som arbetar i skolan och en garanti för likvärdig utbildning över hela landet. Syftet är att alla elever ska få utbildning av hög kvalitet samt att deras rättigheter tillgodoses i skolan, till exempel rätten att slippa diskriminering. Styrdokumenten finns inte för sin egen skull eller för att någon politiker har extremt stort kontrollbehov, utan det finns ett tydligt och relevant syfte med vart och ett av styrdokumenten.

Det är viktigt att lärare och övrig skolpersonal arbetar aktivt med styrdokumenten i för- och efterarbetet, alltså planering och utvärdering. På så sätt implementeras styrdokumenten i undervisningen. Det som är bra är att under lärarutbildningen präntas innehållet i styrdokumenten in i de blivande lärarna, så att implementeringen sker mer eller mindre automatiskt till slut. Utbildning och fortbildning är alltså en viktig insats för att styrdokumenten inte bara ska följas, utan framför allt förstås. Hur många lärare som utbildas och hur lärarutbildningen utformas är politiska frågor.

Foto: Andreas Paulsson

I övrigt behövs organisatoriska insatser, som möjlighet till gemensamt arbete i lärarlaget i alla faser, såväl planering som genomförande och utvärdering. Hur arbetet organiseras på varje enskild skola är dock inte något som jag tycker ska styras politiskt. Politiker måste lita på att skolledare, lärare och övrig skolpersonal själva kan avgöra hur arbetet bäst organiseras på deras skolenhet.

Som lärare tycker jag det finns en stor poäng i att se styrdokumenten som en hjälp snarare än en massa påbud ovanifrån. När jag till exempel tittar på det centrala innehållet i mitt ämne eller på vilka värden som ska genomsyra skolans arbete tänker jag att halva min planering är gjord. Det står ju där vad jag ska arbeta med! Hur jag sedan arbetar med det är en pedagogisk fråga och där har som tur är politiker fortfarande tillräckligt med förtroende för att professionen klarar av det på egen hand.

När en skola går i konkurs

Skolan där jag arbetar har gått i konkurs. Vi fick beskedet strax innan höstlovet. Sedan dess har det varit oroligt. En konkursförvaltare (en jurist) har tagit över och fick först tillstånd av Skolinspektionen att driva skolan i fyra veckor, slutdatum 27 november. Det var den tiden de fick på sig att hitta någon som skulle vilja köpa skolan och i bästa fall fortsätta verksamheten. Samtliga lärare och all övrig personal blev uppsagda. Ingen visste hur många som skulle bli återanställda av en ny ägare.

Efter två veckor fanns två potentiella köpare. Den ena meddelade att de ville driva skolan vidare med samma inriktning som tidigare, den andra att de ville förändra inriktningen. Konkursförvaltaren fick tillstånd att driva skolan fram till terminslut, för att underlätta övertagandet och kontinuiteten i verksamheten.

Ytterligare en och en halv vecka senare hade båda de potentiella köparna dragit sig ur. Därmed finns ingen som kan eller vill ta över skolan och verksamheten måste alltså läggas ner. Under de veckor som gått sedan konkursbeskedet har ca 25 % av eleverna flyttat till andra skolor och konkursförvaltaren har därmed inte ekonomi till att driva skolan de sista veckorna fram till jul. Med två veckors varsel fick eleverna och deras föräldrar veta att skolan kommer stänga en vecka in i december. De kommunala skolorna är skyldiga att ta emot eleverna, men för dem som höll hoppet uppe om att skolan skulle finnas kvar även efter jul är det en stor och ganska plötslig omställning.

Det stora elevbortfallet tillsammans med all osäkerhet kring framtiden har dessutom gjort det i princip omöjligt att undervisa de senaste veckorna. De elever som är kvar ser sina klasskompisar försvinna en efter en, utan ordentliga avsked. En dag är någon eller några bara borta. Elevgrupperna blir mindre och mindre. Det kryper i kroppen på de kvarvarande. Det blir omöjligt att koncentrera sig. En del springer runt, river ner, förstör inventarier och stökar ner. Andra kryper in i var sitt hörn och gråter. Många klagar över ont i magen. Alla är lättirriterade och det uppstår fler konflikter än vanligt. 

Också lärarna är trötta, håglösa och oroliga. Även om de flesta kan vara lugna med att de får nytt jobb (pga stor lärarbrist) är det svårt att hålla motivationen och humöret uppe, när allt är osäkert. Det är svårt att planera, när en inte vet hur många elever en har kvar nästa dag. Det är svårt att fokusera på lärstoffet, när eleverna är så oroliga.

I ett marknadsliberalt perspektiv är det positivt att en skola går i konkurs och tvingas lägga ner. Det eliminerar "dåliga" skolor från marknaden och eleverna kan vara glada att de får börja på en "bättre" skola. Ett sådant perspektiv ser dock inte vilken stress det innebär för barn att under flera veckor inte veta vad som ska hända med deras skola eller var de ska hamna istället. I Sverige anses utbildningen i grundskolan så viktig att alla barn har lagstadgad plikt att genomgå den. Barnen på min konkursdrabbade arbetsplats kommer att ha förlorat en halv termins undervisning. I värsta fall kommer de alltid ligga en halv termin efter sina nya klasskompisar. En halv termin kan låta lite i ett marknadsliberalt perspektiv, men för en grundskoleelev är det en väsentlig tid och en väsentlig mängd lärstoff.

Nu har vi drygt en vecka kvar. Jag kan bara hoppas på att det går bra för alla våra elever efter det.

Färre väljer estetiska programmet

Efter gymnasiereformen 2011 är det allt färre som väljer estetiska programmet. På vissa håll är det så få att programmet inte kommer igång i höst. (P1, SVT) Det är ett stort problem, inte bara för de enskilda skolorna, utan för hela samhället.

När jag sökte till estet 1999 var det ett av de svåraste programmen att komma in på (bredvid hantverk och IB). Det behövdes både höga grundskolebetyg och ett lyckat intagningsprov. Idag fylls inte ens platserna. Självklart hänger det ihop med det bristande politiska intresset för kultur och bildning. Inför valet 2014 hörde jag inte en enda riksdagskandidat nämna kultur överhuvudtaget (fast minns ni 2012, när Tomas Tobé (m) talade högljutt om att färre borde gå estet? SvD, DN, AB). Den senaste politiker jag hörde prata allvar om kultur var Håkan Juholt (s) (SVT, SvD1, SvD2) - och han blev ju inte särskilt långlivad. 

Genom att avskaffa estetisk verksamhet som gymnasiegemensamt ämne* och införa meritpoäng för extra språk- och matematikstudier (vilket förhindrar studiemotiverade elever från att välja estetiska ämnen som individuellt val) har utbildningsdepartementet under Jan Björklunds (l) ledning tydligt visat att estetisk kunskap varken är värdefull eller allmängiltig.

Vad gör det då? Jo, skolning i kulturämnen, i konstnärlig utövning, analys och historia ger både allmänbildning, självinsikt, kritiskt tänkande och kreativ kompetens. Det är kunskaper som är viktiga såväl för den enskilda personen som för samhället i stort. För snart tio år sedan pratade Fredrik Härén om att det som behövs i Sverige inte är kunskap utan nyskap (se föreläsningen här: del 1, del 2). Just nyskap är någonting som verkligen utvecklas på estetiska programmet. Alltså kompetens som behövs för att samhället ska fortsätta utvecklas - inom alla områden.

En blir ingenting av att gå estet (i bemärkelsen att få en yrkestitel), precis som en inte blir någonting av att gå samhäll, natur, teknik eller ekonomi. Estet är nämligen ett studieförberedande program. En behöver alltså inte ens bli lågavlönad kulturarbetare. Många, många utbildar sej till något helt annat efter att de gått ut estet. Och en del fortsätter att utbilda sej inom sin valda konstform och blir till exempel dansare, lärare och småföretagare - som jag. 

Unga läsare, välj estet! Äldre läsare, uppmuntra ungdomar i er närhet att göra det. Ni kommer att växa som människor, få en bra grund för fortsatta universitetsstudier (exakt samma behörighet som om ni går samhäll) och utveckla kompetenser som är livsviktiga för hela samhällskroppen. Brasklapp: om du är mer pepp på att gå ett annat program ska du förstås göra det. Välj med hjärtat!

-----------------------

*Estetisk verksamhet var ett av åtta kärnämnen i gymnasieskolan fram till reformen 2011. Efter reformen finns inget ämne med rubriken estetisk verksamhet. Istället finns estetisk kommunikation, som är programgemensamt ämne på estetiska programmet. Inget kulturämne (utom svenska) finns bland de gymnasiegemensamma ämnena.

En påminnelse om att jag har förlorat min behörighet

Jag vet, jag har skrivit om det här förut, men jag blir fortfarande lika förundrad varje gång jag tänker på det. 1 juli i år trädde lärarlegitimationsreformen i kraft på riktigt. Det innebär att alla som saknar legitimation i ett slag blev obehöriga att ansvara för undervisning och betygsättning. Hade jag jobbat på gymnasiet den här hösten, vilket jag inte gör, hade alltså någon annan fått sätta betyg i mina kurser. Det är en stark kontrast mot förra höstterminen, då jag undervisade i dansteori på ett gymnasium i Skåne. När terminen närmade sej sitt slut visade det sej att jag, tack vare min lärarexamen, var den enda behöriga läraren i ämnet, vilket automatiskt gjorde mej ansvarig för att eleverna skulle få betyg till julen. Jag samlade underlag från mina kollegor, gjorde ett betygsdokument och skrev under. Ett år senare får jag inte längre göra det jobbet. Någon annan (vem?) skulle vara tvungen att skriva under åt mej, även om jag utfört exakt samma arbete som för ett år sedan. Allt detta för att reglerna för legitimation råkade se ut som de gjorde just när jag ansökte. Det var absurt då och det är absurt nu.

Senaste numret av Lärarnas Tidning handlar just om legitimationen. Läs alla artiklar här.

Absurditeten i Skapande skola-satsningen

Idag ska vi prata om en av mina hang-ups, nämligen Skapande skola. Skapande skola är en statlig satsning, som administreras av Statens kulturråd och syftar till att "stärka samverkan mellan skolan och det professionella kulturlivet. Målet är att eleverna ska få tillgång till kulturens alla uttrycksformer och att deras möjligheter till eget skapande ökar." (Kulturrådets hemsida) Så långt är allt väl. När stödet instiftades 2008 riktades det enbart mot grundskolans senare år, eftersom kulturen ansågs eftersatt i den åldersgruppen, men senare utvidgades det till hela grundskolan och numera finns Skapande skola även för förskolan. 2013 delade Kulturrådet ut 175 miljoner kronor i Skapande skola-stöd.

En skulle kunna tro att jag skulle gilla att staten delar ut 175 miljoner i ett slags "extra" kulturstöd och det skulle jag göra - om det verkligen var extra. Som det är nu ser jag flera problem med Skapande skola. Jag ska beskriva de främsta här.

För det första är det alltid problematiskt när tillfälliga projekt ersätter regelbunden och långsiktig undervisning. Det är inte tänkt att Skapande skola ska vara istället för den ordinarie undervisningen, utan att den tidigare ska komplettera den senare, men i praktiken nöjer sej många skolor med de enstaka kulturupplevelser som Skapande skola kan finansiera. Då går det att pricka av läroplanens påbud om att alla elever ska få uttrycka sin kunskap genom språk, bild, musik, drama och dans (Lgr11). Istället för att låta konstnärliga uttryck vävas in och vara en del av det dagliga arbetet förvandlas det till roliga jippon, en slags paus från den "vanliga" skolan.

Att Skapande skola-pengarna dessutom kan användas både till att exempelvis se föreställningar eller utställningar och till elevernas eget skapande riskerar att leda till att en alltför stor del av skolans undervisning i kulturämnen utförs av konstnärer utan pedagogisk utbildning. Att lärarkompetens inte anses lika viktig i de mystiskt talangbaserade kulturämnena som i andra ämnen vet vi sedan länge, men det är naturligtvis helt fel. Undervisning i kulturämnen ska i första hand skötas av utbildade lärare.

175 miljoner räcker till att anställa ungefär 360 lärare. Fördelat på landets 290 kommuner blir det inte en jättestor ökning, men ändå. Jag lägger den tanken där, så kan någon annan räkna vidare. Kanske kan antalet dubblas i och med att kommunerna inte längre kommer behöva sina Skapande skola-samordnare?

För det andra kan jag inte låta bli att tycka att Skapande skola-stödet framstår som väldigt ineffektivt. Låt oss säga att en fri scenkonstgrupp vill skapa en föreställning som riktar sej till skolor. Den fria gruppen måste då söka kulturstöd, för att finansiera sitt arbete. Kulturstöd går att få från flera håll, till exempel stiftelser, kommuner och regioner, men den kanske största bidragsgivaren till fria grupper är Statens kulturråd. För att få stöd måste gruppen, förutom att beskriva själva projektidén, presentera en budget, där de också beräknar hur många föreställningar de ska sälja till skolor och vad det ska kosta för skolorna. Sedan gäller det att skolorna köper in föreställningen. För att kunna göra det söker skolorna Skapande skola-pengar. Både scenkonstgruppen och skolan/kommunen måste sedan redovisa till Kulturrådet hur de har använt sina beviljade medel. Hur jag än vänder och vrider på det skulle det innebära mindre administration för alla om stödet gick direkt till konstnärerna istället. Då skulle föreställningen kunna bli gratis för skolorna, vilket skulle öka chanserna att de tackar ja. Därmed skulle syftet med Skapande skola, att kontakten mellan skola och professionella konstutövare ökar, ändå uppfyllas.

Men någon kanske kan förklara poängen med Skapande skola för mej så jag fattar?

Konstnär och lärare - men misstrodd som båda

För ett par veckor sedan spenderade jag ett dygn på performanceverket Sisters Academy - The Boarding School på Inkonst i Malmö. Det finns mycket att säga om verket och nu när jag har hunnit smälta det lite kommer det kanske fler inlägg på temat, men idag vill jag mest använda det som avstamp för en diskussion om lärare i kulturämnen. Sisters Academy har pågått i tre veckor och slutar just idag. Under de tre veckorna har ett ganska stort antal konstnärer arbetat där och utgjort the faculty (lärarstaben). Andra konstnärer har kommit dit under kortare eller längre perioder som researchers (gästforskare*) och precis vem som helst har kunnat checka in som elev under minst 24 timmar. Syftet med verket är att undersöka sensuous learning (sinnligt lärande).

Nyligen har jag också börjat kika i undervisningsmaterialet Danslust av Heidi Palmu, utgivet av Finlands Svenska Folkdansring. Materialet riktar sej till lärare utan utbildning i dans och innehåller lektionsplaneringar för dans i skolan samt beskrivningar av olika steg och handfattningar. Jag ska inte skriva för mycket om materialet, eftersom jag kommer att recensera det i tidningen Uttryck, men jag kan säga att min spontana tanke när jag öppnade materialet var att författaren har grävt en grop åt sej själv - och oss andra som faktiskt är lärare i dans. Att skapa en pärm med färdiga lektionsplaneringar antyder nämligen att utbildning inte behövs.

Jag slutar aldrig förvånas över hur många som förvånas över min utbildning. Ända sedan jag kom in på lärarutbildningen har olika människor överraskat utbrustit: "Jaså? Kan en utbilda sej till danslärare? Jag trodde det var något en bara kunde." Eller liknande saker. En annan favorit, som jag hör allt oftare numera, är: "Jaså? Är du lärare också?" Varje gång svarar jag tålmodigt: "Ja, det är lärare jag är. Mitt ämne är dans."

Det här handlar såklart inte bara om mej. Problemet drabbar förmodligen alla kulturämneslärare. Vi är både konstnärer och lärare. Inte det ena eller det andra - både och. De flesta jag känner har gått konstnärliga utbildningar före och/eller efter sin lärarutbildning, vanligen i flera år. Vi tar klasser, hyr övningsrum/ateljéer, tränar och skapar. Många, många, många är med i ett litet kompani eller band på sin "fritid" eller jobbar deltid med undervisning för att kunna repa och turnera den övriga tiden. Samtidigt har vi lärarutbildning och samma behörighet som alla andra. Vi kan få lärarlegitimation på samma villkor som alla andra. Vi är experter på estetiska lärprocesser och kreativa lösningar.

Problemet är att vi sällan tas på allvar som varken det ena eller andra. Bland lärare har vi låg status, eftersom våra ämneskunskaper vanligen ses mer som talanger, som kan vara underhållande men knappast "behövs". Våra lärarkompetenser ses också ofta ner på, eftersom vi håller på med "flum", som skapande och sådant. Eleverna har ju så "kul" på våra lektioner. Om vi har lärarutbildning kan den väl knappast vara nödvändig eller likvärdig med andra ämneslärares utbildningar? Detta visar sej både från politiskt håll, där man hellre skjuter till mer pengar till satsningen Skapande skola, där kulturarbetare kommer in och jobbar med konst i skolan, än avsätter medel för att faktiskt anställa kulturämneslärare och på riktigt höja den konstnärliga kompetensen i skolorna. Det visar sej också från skolledningshåll, vilket jag vill illustrera med en jobbannons en bekant till mej hittade häromdagen med texten: "Är musik ditt stora intresse? Vill du ta hand om musikundervisningen på Rydskolan under höstterminen? Sök tjänsten som Musiklärare även om du inte har lärarutbildning."

Bland konstnärskollegor står vi inte heller högt i kurs. Alla vet ju att det är de misslyckade konstnärerna som ger sej på undervisning. De som inte kom in på de konstnärliga utbildningarna. De som inte lyckades med sin karriär. Har vi gått lärarutbildningen anses vi inte ha någon riktig konstnärlig utbildning. Arbetar vi med amatörer kan det vi skapar inte räknas som konst - trots att det just nu dessutom är en stor trend att sätta upp föreställningar med just amatörer även inom den professionella scenkonsten. Detta visar sej också från (semi)politiskt håll, då vi har svårt att få kulturstöd för projekt som inkluderar både konstnärliga och pedagogiska aspekter medan en fejkad internatskola kan få stöd för att utforska någonting som vi redan kan.

Är jag egentligen bara gnällig och sur för att jag får avslag på nästan alla mina ansökningar om kulturstöd? Är det fortfarande avslaget på min ansökan om lärarlegitimation som ligger och skaver? Svar: ja. Jag är sur och gnällig över de här sakerna - för att de visar att min kompetens inte tas på allvar. Min och alla andra kulturämneslärares. När vi inte kan definiera oss i dikotomin konstnär - lärare antas vi vara varken eller, men sanningen är att vi är både och. Det är det som gör oss unika. Det är det som gör oss superkompetenta.

Sisters Academy och Danslust har påmint mej om att det inte räcker att vara kreativ och ha kunskap om konstnärligt undersökande, för att undervisa i kulturämnen. Eleverna kan inte delta eller hänga med i en kreativ process om en inte vet hur en ska engagera dem. Men det räcker inte heller att bara ha lärarkompetensen och sätta sej in i ett skriftligt material, hur väl det än beskriver såväl syfte som teknik. Hur ska en kunna handleda eleverna och hjälpa dem att utvecklas om en inte själv har fördjupad förståelse för det kunskapsområde lärandet rör sej i? Nej, det är helt enkelt nödvändigt att besitta båda kompetenserna. Därför måste vi bli tagna på allvar både som lärare och som konstnärer.

Elin Waileth och jag när vi undervisar/skapar tillsammans med elever.
Foto: Kasturi Mukherjee

--------------------

*Dubbeltydigheten som finns på engelska går förlorad i den svenska översättningen. På engelska används begreppet research både om vetenskapligt och konstnärligt arbete.

Vilka krav kan vi egentligen ställa på elever?

Det talas alltmer om att elever måste ta större ansvar för sina studier. De måste lära sej att en faktiskt inte bara kan skita i skolan, heter det. Föräldrarna måste också ta större ansvar och hjälpa sina barn med läxorna. Föräldrar måste engagera sej i sina barns skolgång.

Den här uppblossande debatten får mej att tänka på två elever jag mötte på en skola där jag vickade för några år sedan. Den ordinarie läraren frågade mej hur just de här två hade fungerat på min lektion. Hon förklarade att de ofta var okoncentrerade, vilket berodde på att deras mammor ännu inte fått uppehållstillstånd i Sverige. "De vet inte om deras mammor får stanna", sa den ordinarie läraren till mej. De vet inte om deras mammor får stanna. Hur kan vi förvänta oss att de barnen ska orka vara i skolan överhuvudtaget? Än mindre koncentrera sej på skolarbetet? Det är imponerande att de alls kom på min lektion och faktiskt presterade någonting.

Jag tänker också på en familj jag bodde granne med tidigare. De hade en likadan lägenhet som min, en trea på 90 kvadrat. Bara det att i min lägenhet var vi tre personer och deras var de sju. Två vuxna och fem barn mellan 1 och 11 år. Var skulle 11-åringen och 9-åringen hitta en lugn vrå att göra läxor i? När skulle föräldrarna ha möjlighet att hjälpa till? Sitta ner med ett barn i taget och gå igenom multiplikationstabellen? Jag kan tänka mej att med fem barn i en trea satsar en mest på att umgås hela familjen tillsammans (på den lilla tid som blir över när en har tvättat, städat, lagat mat och jobbat).

Vilka är det ni tänker på, ni som menar att barn och föräldrar måste ta mer ansvar för skolarbetet? Vilka hemförhållanden ser ni framför er? Tror ni verkligen att slapphet är kärnan i problemet med sjunkande skolresultat? För annars skulle vi kunna prova en annan lösning, nämligen att samhället tar lite mer ansvar och skjuter till resurser så att det finns plats och tid för alla elever att få den hjälp de behöver i skolan, inom ramen för skoldagen. Fler vuxna, mindre grupper, anpassade lokaler och adekvat material skulle till exempel vara en bra början.

Läs också:

Karin Branebäcks inlägg En ledarskribents ansvar

Mobiltelefoner, demokrati och förtroende för lärarna

Ett av de första inslag jag hörde när jag slog på radion imorse handlade om att utbildningsminister Gustav Fridolin vill tillsätta en utredning om modern teknik i skolan, som bland annat ska "se över hur eleverna får använda sina mobiler i klassrummet". [länk] Tydligen vill Gustav Fridolin, trots allt tidigare tal om förtroende för lärarna, gå i förra utbildningsministern Jan Björklunds fotspår och fortsätta försöka detaljstyra undervisningen i skolan.

Personligen tycker jag att det är oacceptabelt att politiker tror att det är upp till dem hur elever får använda sina mobiler i klassrummet. Det här är ingen politisk fråga, utan en pedagogisk. Varför är det så svårt för politiker att skilja på dessa? Tröttsamt är vad det är. Utbildningsministern borde lita på att lärarna har kompetens nog att avgöra om och hur telefoner används i undervisningen (oavsett om den sker i ett klassrum eller inte).

Förra regeringens utredare tillika före detta ordförande i Lärarnas Riksförbund, Metta Fjelkner, anser att "det krävs åtgärder för att förhindra att elever stör undervisningen". Det är ett mycket problematiskt sätt att se på elever och undervisning. Som om undervisning är någonting som läraren sysslar med frånskilt från eleverna. Som eleverna är där för undervisningens (lärarens) skull. Det är ett mycket auktoritärt synsätt som rimmar illa med styrdokumentens påbud om att undervisningen ska vara demokratisk.

Faktum är att elever inte kan störa undervisningen, eftersom de själva är en del av den. De kan störa sin egen, andra elevers eller lärarens koncentration och därmed påverka lärprocessen negativt, men de kan inte störa undervisningen. Störandet är en del av undervisningen. Däremot kan - och bör - undervisningen störa eleverna. Att lära sig nya saker borde innebära att omvärdera sin världsbild och det är störande.

Som lärare är det lätt att fastna i att en måste genomföra en DANSlektion (eller vilket ämne en nu undervisar). Då riskerar vi att missa att det kanske inte finns utrymme för DANS (eller matte, historia, biologi, bild...) innan vi har jobbat med frågor som vad demokrati innebär i just det här sammanhanget, hur vi alla (och det finns inget rätt eller fel svar här) ska hantera distraktioner för att lärprocessen ska fungera och hur vi ska förhålla oss till varandra.

Oroa dej inte för elevers mobiltelefoner, utbildningsministern! Låt proffsen sköta jobbet. Vi fixar det.

Folkpartiet bevisar ännu en gång sitt förakt för forskning

Vetenskapsrådet har kommit med en ny rapport, som bygger på flera forskningsprojekt och som visar att betyg har mycket liten betydelse för elevers skolresultat. Om det har någon effekt för några elever så är det en negativ sådan för de lågpresterande, alltså de som redan har det jobbigt i skolan. [Läs mer här] Imorse var en vänsterpartist och en folkpartist inbjudna till P1-morgon för att diskutera rapporten. Inget oväntat kom upp i debatten. Vänsterpartisten konstaterade att Vetenskapsrådets resultat stödjer deras politik och folkpartisten grymtade missnöjt att betyg från år 4 ändå är en bra idé.

Lite överraskande är det ändå att folkpartisten uppvisar en så obstinat attityd. Han försöker inte förklara bort resultaten, utan påstår krasst att Vetenskapsrådet måste ha fel. När programledaren ställer mer detaljerade frågor får hon svaret: "Jag har inte läst den här rapporten." Det var då jag på riktigt vaknade till där jag stod och pysslade med min frukost. Jag började faktiskt till och med skratta. Han har inte läst rapporten. Hur är det ens möjligt? Hur kan en låta bli att läsa en rapport som en är inbjuden att debattera i radio? Okej att han kanske har diskuterat betyg så mycket att han tycker att han kan alla argument utantill, men debatten handlade inte om betyg i allmänhet. Den handlade om just den här rapporten. Och han har inte läst den.

För att summera: Folkpartiet driver frågan om betyg i allt lägre åldrar. Vetenskapsrådet presenterar en rapport som - precis som all annan pedagogisk forskning - visar att betyg har mycket liten betydelse för de flesta elever och snarast negativ betydelse för elever med svårigheter. Folkpartiets representant låter bli att läsa rapporten men väljer att ändå hävda med bestämdhet att Vetenskapsrådet har fel.

Jag är så glad att detta forskningsföraktande parti inte längre har makten över utbildningsdepartementet.

Vikten av att skilja på politiska och pedagogiska frågor

Repris från 2014-03-03:

Idag har vi som vanligt haft måndagsmöte med Fi Malmö och dagens tema var skola* och utbildning. Av allt intressant som kom upp är det en sak jag vill reflektera lite extra kring, nämligen gränsen mellan politik och pedagogik.

De flesta människor jag har träffat har haft synpunkter på skolan på något sätt.** Många tycker sej veta mycket om skolan, eftersom de själva har tillbringat en betydande del av sin livstid där - som elever. I samtal och diskussioner blandas olika typer av frågor, från enskilda lärares bemötande av enskilda elever till hur mycket pengar som bör satsas på skolhälsovård, blandas hej vilt. Det tycker jag är helt ok - så länge det inte är politiker som diskuterar.

När vi sysslar med politik är det av yttersta vikt att skilja på politiska och pedagogiska eller organisatoriska frågor. Politiska frågor är sådana som politiker bör syssla med. Det gäller till exempel fördelning av pengar samt skrivning av lagar och andra styrdokument. Genom styrdokumenten anger vi vilken skola vi vill ha. Där finns de lagar som skolan och dess personal måste följa. Där beskrivs också den värdegrund som ingår i lärares och övrig skolpersonals uppdrag att förmedla samt vad eleverna har rätt att lära sej i skolan. Genom att skjuta till och fördela pengar möjliggör vi i olika mån för skolan att genomföra sitt uppdrag.

Pedagogiska och organisatoriska frågor bör skötas av rektorer, förskolechefer, lärare och övrig personal i de enskilda skolorna. Det gäller till exempel storleken på barn-/elevgrupper, hur mycket tid lärarna har till gemensam planering och vilka metoder som används i undervisningen (i eller utanför klassrummet). 

Vad eleverna har rätt att lära sej bestäms alltså av politiker, men hur undervisningen ska genomföras bestämmer lärare och deras chefer själva. Det är ett av de stora misstagen Jan Björklund har gjort som skolminister, att han har varit inne och petat i om vi ska använda papper och penna eller iPad, om eleverna ska få ha keps på sej inomhus och liknande frågor. Därigenom visar Björklund, som själv inte har någon lärarutbildning i bagaget, bristande förtroende för hela lärarkårens professionella kompetens. Istället borde han ha koncentrerat sej på politiken och litat på att lärare kan bedöma vilka verktyg som fungerar bäst för deras elever. Då skulle han kanske ha uppnått den förhöjda status han säger sej eftersträva för läraryrket.

---------------------------

*När jag skriver skola menar jag alla skolformer, ingen nämnd och ingen glömd.

**Har jag diskuterat skolfrågor med alla jag har träffat? Nej, men förmodligen med de flesta. På något sätt hamnar samtalet alltid där förr eller senare.

Ingen dansundervisning = diskriminering

Förra veckan avgjorde kammarrätten i Sundsvall att föräldrar får hindra sina barn från att delta i delar av grundskolans obligatoriska undervisning av religiösa skäl. Det handlar om tre barn, som är laestadianer, som fortsättningsvis kommer vara uteslutna från skolans dansundervisning. Nyhetsrapporteringen beskriver det som att barnen "slipper" dansen, vilket är provocerande i sej. Även om grundskolans verksamhet är tvingande visar ordet "slippa" på en negativ attityd till undervisning, lärande och den gemenskap som uppstår av att alla deltar i allt tillsammans - inte minst inom de konstnärliga kunskapsområdena, där eleverna ofta får chans att samarbeta på ett annat sätt än i de teoretiska.

När jag var liten hade jag två klasskompisar som var med i Jehovas vittnen. De uteslöts ur all skolans verksamhet, som handlade om religiösa och andra högtider. Säga vad man vill om att skolan sysslar med den typen av ritualer, men att aldrig få vara med vid luciaövningar, julpyssel, skolavslutningar och klassfester gör att man blir utestängd från klassgemenskapen och kan i allra högsta grad räknas som diskriminering. Föräldrarna vill förvägra sina barn en viss typ av aktiviteter/undervisning och skolan går med på det. Jag vet inte i vilken mån barnen själva fick komma till tals, men när det gäller 7-8-åringar föreställer jag mej att det i första hand är de vuxna som bestämmer. Alla vuxna kring de här barnen var alltså överens om att utestänga dem från delar av undervisningen, på grund av att de tillhörde en viss religiös organisation. Är inte det diskriminering, så vet jag inte vad.

Samma sak gäller förstås de här tre laestadianska barnen, som nu inte får vara med och dansa - trots att det är ett obligatoriskt moment i ämnet idrott och hälsa och nödvändigt för att få betyg i ämnet. Alla vuxna är dock inte överens den här gången. Skolverket protesterar mot kammarrättens tolkning av skollagen. Den enskilda skolan, däremot, verkar inte ha någon egen uppfattning i frågan. De har inte vetat hur de ska handla och är nu tacksamma att domstolen har avgjort frågan åt dem. Märkligt, tycker jag. Det finns ju lösningar. Jag har inte jättestor erfarenhet i frågan, men den erfarenhet jag har säger mej att mycket handlar om hur dansmomentet presenteras. När jag och en av mina kursare hade vfu på en skola i Luleå frågade klassläraren oss: "Vi ska skriva i veckobrevet till föräldrarna att ni är här. Är det ok att vi skriver rörelse till musik istället för dans? Annars får de laestadianska barnen inte vara med." Självklart är det ok. Visserligen kan jag tycka att det är viktigt att benämna dans som just dans, men ännu viktigare är det såklart att alla elever får delta i undervisningen. I Stockholmsstadsdelen Hjulsta är dans som separat ämne obligatoriskt för alla elever och även där har det funnits föräldrar, som velat hindra sina barn från att delta av religiösa skäl. Rektor har då bjudit in de föräldrarna, för att titta på en danslektion - och de flesta har då ändrat uppfattning, eftersom det visat sej att det inte alls var den typ av dans, som de föreställde sej.

Det finns alltså lösningar - och säkert många fler än de jag beskrivit ovan. Det första man måste göra, tänker jag mej, är att fråga föräldrarna vad som är problemet med att barnen ska dansa. Utifrån svaret på den frågan går det dels att anpassa undervisningen och dels att visa föräldrarna att undervisningen kanske inte har det innehåll de tror. Ordet dans ger olika associationer till olika personer. Framför allt måste det viktigaste vara att alla elever kan delta i all undervisning. Att hindra vissa barn från att delta och tillgodogöra sej kunskap måste ses som diskriminering.

Läs också:

Dansen i Pajala och Dans i skolan, Pajala (2) på Scenbloggen

Nyhetsrapportering:

Slipper dans av religiösa skäl på P4 Norrbotten

Religiösa tjejer slipper skoldansen på P3 Nyheter

Elever kan få slippa viss undervisning på P4 Norrbotten

Tre laestadianska flickor slipper skoldansen på P4 Norrbotten

Anpassa undervisning sällan fråga för domstol på Sveriges Radio Nyheter

Laestadianska flickor slipper dans i skolan på Världen idag

Slipper dans av religiösa skäl på SvD Nyheter

Slipper dansa av religiösa skäl på DN.se

Laestadiansk flicka slipper dansa på Kyrkans Tidning

Slipper dans av religiösa skäl på NSD.se

Slipper dans av religiösa skäl på Norran.se

Laestadiansk flicka tillåts avstå från dans på Dagen.se

Idag får papperslösa barn rätt att gå i skolan!

Idag är det 1 juli, vilket betyder att en hel rad nya lagar träder i kraft. En av dem är att papperslösa barn får samma rätt till utbildning som alla andra barn i Sverige. Det betyder att alla kommuner måste erbjuda plats i sina grund- och gymnasieskolor för barn som vistas i Sverige utan tillstånd. Samtidigt slopas lärares skyldighet att rapportera till polisen, när de har papperslösa elever. Även om den här reformen borde vara onödig - Sverige skrev ju under FN:s barnkonvention redan 1990 och där deklareras tydligt alla barns rätt att gå i skolan - men när det nu är som det är välkomnar jag den med öppna armar.

Synd bara att regeringen har valt att inte löpa linan ut. Socialtjänsten är fortfarande skyldig att lämna ut person- och adressuppgifter till polisen, säkerhetspolisen och migrationsverket, om de frågar efter dem. Om en lärare rapporterar till socialtjänsten att en elev verkar fara illa - vilket vi är skyldiga att göra - och den eleven råkar vara papperslös kan polisen alltså bara vänta tills uppgifterna vandrar från skolan till socialen och - katsching! - plocka ut dem därifrån. Inget formellt hinder finns heller för polisen att hämta barn i skolan eller följa efter dem på vägen hem.

Jag har skrivit en debattartikel om detta, som går att läsa här. Det jag undrar är: När blir barnkonventionen lag i Sverige? När ska alla människor i Sverige - och världen - få samma rättigheter?

Entreprenöriellt lärande = estetiska lärprocesser

För ett par år sedan var estetiska lärprocesser ett innebegrepp, som verkade diskuteras i alla möjliga sammanhang, men numer hör jag det ganska sällan. Istället har ett annat begrepp hamnat på allas läppar: entreprenöriellt lärande. Första gången jag träffade på det var när jag gjorde vfu på JB-gymnasiet. Då användes fortfarande termen problembaserat lärande i större utsträckning, men entreprenöriellt lärande var på ingång. Bland annat fick jag boken Så tänds eldsjälar, som handlar om just detta.

Så som jag upplevde arbetssättet på JB-gymnasiet gillade jag det verkligen. Eleverna arbetade väldigt självständigt, utgick från dåvarande kursplanernas mål och utformade själva projekt, som de genomförde på riktigt i grupper. De tog kontakt med företag, myndigheter och andra organisationer, institutioner och personer utanför skolan. Efter genomfört arbete utvärderade och bedömde de det tillsammans med en eller flera lärare. I början av utbildningen fick de ganska mycket handledning, för att lära sej arbetssättet. Sedan släpptes de mer och mer fria, för att under tredje året i princip vara helt självgående. Projekten var nästan alltid ämnesöverskridande och flera lärare arbetade tillsammans med eleverna i långa arbetspass. Det är mer eller mindre precis så jag tycker skolan borde fungera. 

Arbetssättet är alltså toppen, men hur är det med benämningen? Entreprenöriellt lärande. Förutom att det är en riktig tungvrickare säger det mer om vår tid än om processen och lärandet i sej. I Lgr11 kan man läsa följande:

"En viktig uppgift för skolan är att ge överblick och sammanhang. Skolan ska stimulera elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende samt vilja till att pröva egna idéer och lösa problem. Eleverna ska få möjlighet att ta initiativ och ansvar samt utveckla förmåga att arbeta såväl självständigt som tillsammans med andra. Skolan ska därmed bidra till att eleverna utvecklar ett förhållningssätt som främjar entreprenörskap."

Eh... ursäkta mej, men man hade kunnat behålla texten precis som den är och bara byta ut det sista ordet mot konstnärskap. Eller vetenskap för den delen. Ordet entreprenörskap berättar alltså enbart vad som anses viktigt i just det här samhället i just den här tiden. På en annan plats eller vid en annan tidpunkt hade kanske konstnärlighet eller vetenskapande ansetts viktigare. Efter att nyligen ha startat ett företag och försökt etablera mej i en stad där jag är okänd kan jag säga att processen är mycket lik den konstnärliga. Det handlar, precis som läroplanen säger, om att ta initiativ, lösa problem, lita på sej själv och pröva sina idéer. Och detsamma gäller naturligtvis den vetenskapliga processen, som kallas forskning.

Skolverket definierar entreprenöriellt lärande så här:

"Entreprenöriellt lärande innebär att utveckla och stimulera generella kompetenser som att ta initiativ, ansvar och omsätta idéer till handling. Det handlar om att utveckla nyfikenhet, självtillit, kreativitet och mod att ta risker. Det entreprenöriella lärandet främjar också kompetens att fatta beslut, kommunicera och samarbeta." [länk]

Jag vill bara säga som min kollega, som är musiklärare sa när hennes arbetsgivare ville skicka henne på kurs i entreprenöriellt lärande: "Jag kan redan detta. Jag jobbar med det varje dag."

Jan Björklund - baklängesministern

Förra veckan publicerade Aftonbladet en lista över alla reformer Jan Björklund och utbildningsdepartementet drivit igenom sedan 2006 - och sedan tagit tillbaka. Dansarutbildningen, lärarlegitimationen, högskolebehörighet... Läs hela listan här. Det mesta av detta har jag också kommenterat tidigare på bloggen. Klicka på etiketterna nedan, för att hitta inläggen.

Hur mycket ska en 12-åring tåla?

Vi var ungefär åtta år när en kompis, som liksom jag kunde läsa redan innan vi började skolan, sa till mej: "Bara för att man kan läsa tror de att man kan allting!" Det här är ett av mina starkaste skolminnen. Vi stod i korridoren utanför min kompis klassrum, ingen annan var där och det vi pratade om var att vi upplevde oss få mindre hjälp av våra lärare än andra. Kanske var det så att vi genom vår läskunnighet gav intryck av att klara oss bättre än vi gjorde inom kunskapsområden, som inte låg lika nära till hands för oss. Kanske fick därför mindre hjälp än våra klasskompisar. Eller kanske var det bara som vi inbillade oss. Som vuxen och lärare kan jag dock konstatera att det är lätt att tro att barn, ungdomar, elever är mognare och mer kompetenta än de är, om de är ovanligt duktiga på ett visst område. Kanske är det därför utbildningsdepartementet tror att vissa 12-åringar skulle klara av att bli utsparkade från sin skola och ändå gå vidare som om inget hade hänt?

För ett par veckor sedan utsattes eleverna i år 6 på Svenska Balettskolan för tre gallringsprov med resultatet att tre av arton elever inte får fortsätta i år 7. Utbildningsministern försöker, när SVT frågar, skylla på att skolan och Kungliga Operan har önskat den här typen av prov, men i Operans remissvar kan man se att så inte alls är fallet. Då försöker Björklund istället säga att det är för elevernas egen skull: "...det sker en ny antagning eftersom det har ansetts inhumant att låta eleverna gå år efter år efter år på en utbildning där man tidigt ser att de inte har förutsättningar att nå de slutliga målen. Då är det bättre att gå en annan utbildning." Men då bortser ministern från flera viktiga saker. För det första påbörjade eleverna utbildningen i år 4. Innan dess genomgick de antagningsprov. Det är alltså bara tre år sedan. Om man redan "tidigt ser att de inte har förutsättningar" har man ju gjort en total felrekrytering. För det andra går eleverna i grundskolan. Det finns ingen "annan" utbildning att gå. Alternativet är att gå i grundskolan utan tillägg av danslektioner. Svenska Balettskolans grundskola är ingen yrkesutbildning, utan en förberedande utbildning inför den gymnasiala yrkesutbildningen för dansare. För att bli antagna dit måste eleverna göra ytterligare ett antagningsprov. Även ungdomar, som inte har gått den förberedande utbildningen, kan söka till gymnasieutbildningen (och jag vet flera som kommit in, så det är inte bara för syns skull). Man har alltså ingen som helst nytta av att gallra ut några elever inför sjuan.

För det tredje når samtliga av de arton elever som går i år 6 alla de mål skolan har satt upp för såväl dansen som övriga ämnen. Genom att låta en extern jury avgöra att några av eleverna inte får gå kvar underkänner man alltså de ordinarie lärarnas bedömning (vilket förvisso går helt i linje med Björklunds övriga politik). Det blir dessutom väldigt svårt att förklara för eleverna att de inte få gå kvar trots 100% måluppfyllelse. Juryn har löst det genom att lämna ett kuvert i handen på eleverna, i vilket deras "antagningsbesked" finns. Snacka om att avsäga sej sitt ansvar. För det fjärde infördes de här reglerna 2011, samtidigt som övriga skolreformer. Då hade årets sexor redan gått ett år på skolan. Att de eventuellt skulle kunna gallras bort inför sjuan var alltså inget de visste, när de antogs till utbildningen. Är det verkligen rimligt?

För det femte visar förfarandet på en total brist på förståelse för att varje elev följer sin egen utvecklingskurva. Vad jag vet är det inte särskilt vanligt att utvecklas i jämn takt hela tiden. Snarare händer oftast jättemycket under en period, som sedan följs av en period av stiltje, för att utvecklingen så småningom ska ta fart igen, och så vidare. Det betyder att även om en elev ligger efter de andra i år 6 kan hen mycket väl vara bäst i klassen i år 9. 

"Det är en tuff bransch," säger vissa. "Det måste eleverna förberedas på. Ska de vara dansare måste de klara av att bli prövade och bortgallrade." Visst. Det är en tuff bransch. De av eleverna som inleder en yrkeskarriär inom dans kommer att testas och ratas i det oändliga. Men måste de verkligen utsättas för det när de är 12 år? "Även om man naturligtvis blir besviken när man är 12-13 år att man inte blir antagen i nästa steg så är det ändå så att när man blir äldre och inte nådde målen så har man också lurat ungdomarna," säger Jan Björklund. Det är ungefär samma typ av argumentation. Jag skulle hellre vilja påstå att om man antar barn till en utbildning med föresvävningen att de ska gå där till och med år 9 och om de dessutom klarar målen och sedan ändå blir utslängda efter år 6 - då har man lurat dem. De må vara antagna till en elitutbildning och de må tillhöra eliten inom dansområdet, men i övrigt är de helt vanliga 12-åringar. Om det faktiskt har visat sej att en elev inte alls utvecklas, trivs eller lägger ner så mycket arbete som är nödvändigt på dansen finns ju något som kallas utvecklingssamtal. Ett samtal som hålls mellan eleven, hens vuxna och en lärare som eleven känner, där man kan prata om varför det inte går så bra, vad som skulle behöva förändras och ifall eleven kanske skulle må bättre någon annanstans. Man kan inte låtsas att eleverna är vuxna, bara för att de går i en speciell grundskola.

Fotnot: Nu ses reglerna över och kommer eventuellt förändras, men de tre som inte blev godkända på sitt dansprov får inte komma tillbaka till skolan i höst oavsett hur det blir med reglerna.

Läs också:

SVT: 12-åriga skolelever ratades av jury

SVT: Kungliga Operan om gallringen: "Orimlig"

SVT: Björklund: "Bättre att de går en annan utbildning"

SVT: Regler för balettskolor ses över

SvD: Gallring till balettskolor ses över

Metro: Gallring till balettskolor ses över

Det var visst fler steg bakåt än jag trodde

När jag igår kväll lyssnade på Ekot fick jag veta att jag tydligen hade missat en del av antireformen jag skrev om igår. Inte bara den som undervisat i ett ämne, som hen saknar utbildning för, ska bli behörig i det ämnet om hen är behörig i andra ämnen - den som själv anser sej ha tillräckliga kunskaper i ett ämne ska kunna ansöka om validering och, om hen godkänns, bli behörig att undervisa i ämnet. Hur valideringen ska gå till är lite oklart (åtminstone i Ekots rapportering), men den sökande måste i alla fall gå till en högskola eller ett universitet och få sin sak prövad. Jag antar att det rör sej om att på något sätt tenta av ämnet. Utbildningsministern påpekar att det inte finns någon garanti att lärosätet godkänner valideringen, men "om man anses ha tillräckliga kunskaper, då får man ju behörighet".

Här finns en intressant sak att notera. Universitet och högskolor, som utbildar och examinerar lärare, anses inte kompetenta nog (eller av annan anledning olämpliga) att bedöma de nybakade lärarnas förmåga att undervisa och interagera med eleverna. Därför har ett introduktionsår införts, varefter den rektor som valt att anställa den nästan-färdiga läraren bedömer om hen är tillräckligt bra för att bli legitimerad och därmed behörig att undervisa i de ämnen hen utbildat sej i. Samma lärosäten ska nu ansvara för validering av (icke-dokumenterad?) kunskap, som eventuellt är tillräcklig för att den sökande ska få undervisa i den.

Det här börjar nästan bli komiskt. Min stora undran nu är om möjligheten till validering enbart gäller redan legitimerade lärare (i annat ämne). Annars finns det ett och annat ämne jag skulle kunna tänka mej att pröva lyckan i, nu när jag snart är obehörig i det ämne jag har 180 hp i.

Läs också mina andra inlägg om lärarlegitimation.

Nämen, varför inte backa ett par steg till?

Idag kom senaste numret av Lärarnas Tidning. På framsidan kan man läsa att endast 17% av Sveriges lärare är behöriga att ansvara för de ämnen de undervisar i. Den som öppnar tidningen kan se att det inte är riktigt sant. LT:s rubriksättare verkar vara kompis med utbildningsministern och dagspressen. Rubriken bygger på resultatet av en undersökning, som visar att 83% av lärarna undervisar i ett eller flera ämnen de inte är behöriga för. Det innebär till exempel att en lärare, som är behörig i svenska och historia, kanske dessutom undervisar i samhällskunskap. Endast 17% undervisar alltså enbart i ämnen de har behörighet för.

Utbildningsdepartementet har insett att det här är ett problem, som ställer till det lite för legitimationsreformen och tillsammans med båda lärarfacken har man kommit fram till en kompromiss (som förmodligen ingen är nöjd med). Häromveckan meddelade Jan Björklund att lärare över 50 inte kommer omfattas av behörighetskravet. Jag skrev en kommentar om det. Nu tar man bort åldersgränsen och pratar istället om mängden erfarenhet. En lärare, som har legitimation i ett ämne, blir också behöriga i alla andra ämnen, som hen undervisat i minst åtta av de senaste femton åren. Någon, som kom in på lärarutbildningen direkt efter gymnasiet, pluggade i fyra år och sedan har undervisat i ett annat ämne än de hen har utbildning i under åtta år, kan alltså vara 31 år gammal. Förutsatt att hen stannar i läraryrket har den personen alltså 34 år kvar att undervisa i ämnen som hen inte är utbildad i. "Vi når aldrig en hundraprocentig behörighet," säger Jan Björklund till LT, "men andelen obehöriga kommer successivt att minska." Successivt betyder i det här fallet utdraget under en period på ungefär 34 år.

Eller 44 då, om vi ska jobba till 75, som samma regering tycker verkar vara en bra idé.

Låt mej sammanfatta. Om jag har förstått saken rätt är följande lärargrupper numer undantagna från de regler, som från början gällde för lärarlegitimation:

• Legitimerade lärare, som undervisar i ett eller flera ämne/n som de inte är utbildade i (enligt LT gäller det tiotusentals lärare)
• Danspedagoger, som arbetar/har arbetat i skolan
• Modersmålslärare
• Personer som undervisar på Svenska Balettskolan
• Yrkeslärare
• Lärare i kulturskolan
• Personer utan lärarexamen, som Skolöverstyrelsen tidigare har "gjort behöriga"

Ändå upprepar fortfarande såväl utbildningsministern som båda lärarfacken med tre dårars envishet att det här är en lyckad reform. Jag säger inget mer.

Artiklar på Lärarnas Nyheter:

Erfarenhet blir behörighetsgivande

"Stor risk för godtycke"

Tiotusentals slipper krav på fortbildning

Fem frågor om legget till utbildningsminister Jan Björklund

Utbildningsdepartementet fortsätter att gå vilse i sin egen argumentation

Det är inte enbart i frågan om lärarlegitimation, som regeringen - om än ett steg i taget - backar. Den här veckan har vi även fått veta att de elever som bedöms enligt det nya betygssystemet (A-F, sedan ht 2011) kommer att söka till högskolan i en egen kvotgrupp. Det innebär att de alltså inte kommer att konkurrera om utbildningsplatserna med sökande som fått betyg enligt det gamla systemet (MVG-IG). Anledningen? Jo, att det är svårare att få A än det var att få MVG. Kraven är högre, vilket leder till att de yngre eleverna missgynnas i jämförelse med de äldre.

Jag kan bara säga ursäkta, men var det inte det som var meningen? En av poängerna med att införa ett nytt betygssystem var väl just att kraven skulle höjas, att differentieringen skulle bli större, att de som var riktigt duktiga skulle få cred för det? Eller är mina minnen helt förvrängda? Nu lakas ju liksom den idén ur lite. Eller? Det verkar som om man ännu en gång har blivit överraskad av något, som borde varit lätt att förutse. Förtroendet sjunker ytterligare.

Media: LN, SvD, SVT, SR

Regeringen backar ytterligare två steg

Lärare över 50 ska undantas från legitimationskravet och tilldelas lokal behörighet i ämnen som de undervisat i länge - om de är legitimerade i något annat ämne. Det är utbildningsdepartementets senaste förslag på reform av legitimationsreformen. Ett försiktigt steg - men ändå ett steg - tillbaka. Ojdå, just det. Det är kanske lite konstigt att lärare, som ansvarat för undervisningen i ett ämne i kanske 25 år plötsligt blir obehöriga. Kanske finns det en grupp inom något av lärarfacken som har lobbat för detta? Det finns i alla fall en facklig grupp, som arbetat för det andra förslaget regeringen kommer med nu: att danspedagoger utan lärarexamen ska kunna få lärarlegitimation. Ojdå, hoppsan. Vi hade inte tänkt på att det inte fanns någon lärarutbildning i dans före 2003. Det verkar som om de första danslärarna blev färdiga 2008 och de är visst inte så många att det ens räcker till en per gymnasieskola i Sverige. Ännu ett steg tillbaka alltså - och den här gången ett ganska stort sådant.

Men vänta nu. Alla danspedagoger och en stor del av alla lärare mellan 48 (de ska fylla 50 senast 2015) och 65? Det är ganska många. Och det är inte de enda som har undantagits regeln. Modersmålslärare, yrkeslärare och lärare i kulturskolan har möjlighet att söka legitimation, men behöver inte ha någon för att anses behöriga. "Skolöverstyrelsen kunde från 1971 göra lärare utan lärarexamen behöriga. Vi föreslår nu att även de ska kunna få legitimation..." säger Jan Björklunds presschef Anders Andrén till Lärarnas Tidning. Men ursäkta mej, var inte grejen med lärarlegitimationen att rensa upp och göra det tydligt vilka som är behöriga och inte? Att skärpa kraven, så att enbart utbildade och kvalificerade lärare skulle finnas kvar i skolan? Det verkar just nu snårigare än någonsin och för varje steg regeringen backar ökar förvirringen ännu mer.

Alldeles för mycket pengar, som hade kunnat läggas på skolan, har redan slösats på det här projektet. I och med att så många grupper redan är undantagna blir reformen dessutom helt tandlös. Löp linan ut och dra tillbaka hela idén! säger jag. Och låt oss ägna oss åt undervisning i lugn och ro.

Och så lär er till nästa gång att inte alla lärare undervisar i svenska, engelska och matte.