Visar inlägg med etikett fackligt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett fackligt. Visa alla inlägg

2017-07-28

Fortbildning under semestern

Det är sommar och det kryllar av danskurser av olika längd. Dansundervisare, som under terminerna har ett alltför späckat schema för att hinna ta några klasser, reser till och njuter av att äntligen få dansa lite "för sin egen skull". Det många inte tänker på är att det de gör är fortbildning och kompetensutveckling, som de ger sin arbetsgivare alldeles gratis genom att betala både resor och kursavgifter ur egen ficka och gladeligen avsätta ett par veckor av sin hoptjänade semester till det.

Ja, de flesta av oss har jättelångt sommarlov. Den som arbetar i skolan har kanske tio veckor. Den som arbetar på studieförbund har oftast ännu längre. Men det motiverar inte att vår fortbildning ska ske under de veckorna. De kollektivavtal som lärare och cirkelledare omfattas av är utformade så att vi arbetar mer under terminerna. Den extra lediga tiden under sommaren och andra lov har vi alltså arbetat ihop genom att ha ett mycket mer intensivt schema än vi annars skulle ha under de veckor vi har lektioner. Förutsatt att vi har procenttjänster såklart.

När du går en danskurs, hur kul du än tycker den är, under din sommarledighet ska du alltså få kompensationsledigt för det under terminen. Din arbetsgivare bör dessutom betala kursavgiften, resan dit och övernattning. För hur kul du än tycker det är är du där och arbetar. Du är där och utvecklar din kompetens. Du kommer tillbaka till nästa termin inte bara med ny inspiration, utan med ny kunskap och uppdaterad om vad som händer i dansvärlden utanför din skola och ort. Kvaliteten på undervisningen höjs. Kanske känner du till och med att det är nödvändigt för dig att gå en eller flera kurser under sommaren, för att du ska orka med nästa läsår? Det kan du i så fall berätta för din arbetsgivare och använda som argument för att de ska stå för kostnaderna OCH ge dig kompensationsledigt.

Fyll gärna i enkäten i högerspalten för lite statistik!

2017-07-21

Lite grann om danslärares arbetstid

Jag blev nyligen erbjuden ett jobb. Tjänsten var på 40 % fördelat på två dagar i veckan. Jag reagerade med glad förvåning på denna fördelaktiga deal. Berättade för en kollega: 40 % på två dagar! Hon svarade: "Men GUD vad bra!"

I de flesta andra branscher skulle det kanske tyckas självklart att 40 % är två arbetsdagar i veckan. Kanske till och med för lärare i andra ämnen än dans (eller andra kulturämnen). 40 % ÄR två arbetsdagar i veckan. Men inte för danslärare.

Jag har haft en anställning på 20 % fördelat på två dagar. Måndag och fredag. Jippi. Jag har haft 60 % fördelat på fyra dagar, där jag på en av dagarna bara hade en enda lektion (visserligen 90 minuter, men ändå). Jag har haft 75 % fördelat visserligen på fyra dagar, men med både morgon- och kvällsklasser. Vilket för övrigt är normalt att folk har.

Eftersom många anställningar är små, i bästa fall små procenttjänster men ännu oftare timanställningar, hattar väldigt många dansundervisare runt på olika ställen, inte sällan på olika orter och undervisar lite här på morgonen och lite där på kvällen och så barndans på lördagsmorgnar, eftersom det verkar vara alla barnfamiljers favorittid. De flesta, både arbetsgivare och undervisare, verkar se detta som normalt. Det är ju ändå så alla gör.

Därför vill jag nu vidarebefordra det råd jag fick från Lärarförbundet, när jag ung och oerfaren ringde angående min 20 % tjänst fördelad på måndagar och fredagar: KRÄV HÖGRE LÖN som kompensation för att arbetstiden är så obekväm. Igen: KRÄV HÖGRE LÖN som kompensation för att arbetstiden är obekväm.

20 % är EN arbetsdag. Att fördela en sådan tjänst på två dagar hindrar undervisaren att arbeta någon annanstans den andra dagen, även om det inte är heldagar. Vår bransch har inga OB-tillägg, men kvällar och helger ÄR obekväm arbetstid. KRÄV HÖGRE LÖN som kompensation. Att arbeta både kväll och morgon är än mer obekvämt. KRÄV HÖGRE LÖN. Dansundervisare som alla andra har laglig rätt till 11 timmars sammanhängande dygnsvila och 36 timmar sammanhängande veckovila. Undervisare som arbetar i skolan, på studieförbund och viss mån på privata dansskolor omfattas dessutom av kollektivavtal slutna med Lärarförbundet och Teaterförbundet. Läs ditt kollektivavtal. Lär dig vad som står i lagarna om arbetsmiljö och arbetstider. Håll koll på dina rättigheter. Gå med i facket. Och var inte tacksam över att du får arbeta med det du är duktig på. Var stolt. Så kan vi skapa bättre villkor för alla.

2013-08-08

Mitt arbetes värde i pengar

Jag valde inte att bli danslärare för att jag ville tjäna stora pengar. Hade jag gjort det hade jag varit grymt besviken vid det här laget. Nej, jag valde mitt yrke, för att det känns givande och meningsfullt samt att jag är bra på det. Men ändå, pengar behöver vi ju alla, så jag tar betalt när jag utför detta givande och meningsfulla arbete. Det är dock inte alla som vill betala. Väldigt ofta, faktiskt, blir potentiella uppdragsgivare förvånade, när jag berättar vad det kostar att använda sej av min kompetens. För några månader sedan blev jag till exempel ombedd att hålla en workshop i en kommunal verksamhet på annan ort. De erbjöd mej 500:- i ersättning. Inklusive moms. Ingen reseersättning. Jag skulle ha gått back på det jobbet. Inte bara som i att jag inte hade fått ut någon lön, utan det hade faktiskt kostat mej pengar att åka dit. Ändå verkade uppdragsgivaren inte förstå det ohållbara i detta.

Imorse blev jag ännu en gång utsatt för ett provocerande samtal, vilket ledde till att jag skrev det här på twitter:


Som svar fick jag den här präktiga näspåskrivningen:


Trots att jag har läst det många gånger nu känner jag ett skratt bubbla upp i halsen varje gång. Eller är det gråt? Nä, det är faktiskt skratt. Påpekandet om de många obetalda timmarna kompetensutveckling är så absurt att jag inte vet var jag ska börja. Tror personen, som säger det, att jag ska utbrista: "Jaså? Jaha! Då förstår jag! Det förklarar ju allting!" Eller vad? Jag antar att de många tusentals kronor, som jag tog ur egen fick för att betala kompetensutveckling och fortbildning på min semester även som anställd inte räknas? Nä, så är det ju. Många förstår inte vad jag menar, när jag säger kompetensutveckling. De ser förvirrade ut och sedan inser de: "Jaha, menar du danskursen? Men det är väl inte kompetensutveckling? Du tycker ju det är kul!"

Bara en liten stund efteråt delade en bekant en artikel om hur lite det lönar sej att läsa vissa utbildningar, på facebook. Av diagrammet bredvid artikeln går att utläsa att mansdominerade yrken med gymnasieutbildning ligger högre i lön än - föga förvånande - kvinnodominerade akademikeryrken. Det här är så tjatigt att det inte kan kallas någonting annat än struktur.

Alltså, jag valde inte att bli danslärare för att jag ville tjäna några stora pengar. Om det här hade varit ett individuellt problem - att jag ville ha mer pengar till mej - hade jag bytt bana istället för att sitta här och gnälla. Men det är inte ett individuellt problem, utan ett strukturellt. De låga lönerna visar vad som anses viktigt i det här samhället. Kvinnors insatser är värda mindre än mäns och kultur är värt mindre än teknik. Det är alltså inte jag som borde byta bransch, utan hela samhället som borde byta värdegrund. Utan kulturarbetare och utan lärare i konstnärliga ämnen blir det inte mycket av varken demokratin eller civilisationen. Ändå blir vi ständigt nedvärderade och satta på undantag.

2013-04-27

Det var visst fler steg bakåt än jag trodde

När jag igår kväll lyssnade på Ekot fick jag veta att jag tydligen hade missat en del av antireformen jag skrev om igår. Inte bara den som undervisat i ett ämne, som hen saknar utbildning för, ska bli behörig i det ämnet om hen är behörig i andra ämnen - den som själv anser sej ha tillräckliga kunskaper i ett ämne ska kunna ansöka om validering och, om hen godkänns, bli behörig att undervisa i ämnet. Hur valideringen ska gå till är lite oklart (åtminstone i Ekots rapportering), men den sökande måste i alla fall gå till en högskola eller ett universitet och få sin sak prövad. Jag antar att det rör sej om att på något sätt tenta av ämnet. Utbildningsministern påpekar att det inte finns någon garanti att lärosätet godkänner valideringen, men "om man anses ha tillräckliga kunskaper, då får man ju behörighet".

Här finns en intressant sak att notera. Universitet och högskolor, som utbildar och examinerar lärare, anses inte kompetenta nog (eller av annan anledning olämpliga) att bedöma de nybakade lärarnas förmåga att undervisa och interagera med eleverna. Därför har ett introduktionsår införts, varefter den rektor som valt att anställa den nästan-färdiga läraren bedömer om hen är tillräckligt bra för att bli legitimerad och därmed behörig att undervisa i de ämnen hen utbildat sej i. Samma lärosäten ska nu ansvara för validering av (icke-dokumenterad?) kunskap, som eventuellt är tillräcklig för att den sökande ska få undervisa i den.

Det här börjar nästan bli komiskt. Min stora undran nu är om möjligheten till validering enbart gäller redan legitimerade lärare (i annat ämne). Annars finns det ett och annat ämne jag skulle kunna tänka mej att pröva lyckan i, nu när jag snart är obehörig i det ämne jag har 180 hp i.

2013-04-26

Nämen, varför inte backa ett par steg till?

Idag kom senaste numret av Lärarnas Tidning. På framsidan kan man läsa att endast 17% av Sveriges lärare är behöriga att ansvara för de ämnen de undervisar i. Den som öppnar tidningen kan se att det inte är riktigt sant. LT:s rubriksättare verkar vara kompis med utbildningsministern och dagspressen. Rubriken bygger på resultatet av en undersökning, som visar att 83% av lärarna undervisar i ett eller flera ämnen de inte är behöriga för. Det innebär till exempel att en lärare, som är behörig i svenska och historia, kanske dessutom undervisar i samhällskunskap. Endast 17% undervisar alltså enbart i ämnen de har behörighet för.

Utbildningsdepartementet har insett att det här är ett problem, som ställer till det lite för legitimationsreformen och tillsammans med båda lärarfacken har man kommit fram till en kompromiss (som förmodligen ingen är nöjd med). Häromveckan meddelade Jan Björklund att lärare över 50 inte kommer omfattas av behörighetskravet. Jag skrev en kommentar om det. Nu tar man bort åldersgränsen och pratar istället om mängden erfarenhet. En lärare, som har legitimation i ett ämne, blir också behöriga i alla andra ämnen, som hen undervisat i minst åtta av de senaste femton åren. Någon, som kom in på lärarutbildningen direkt efter gymnasiet, pluggade i fyra år och sedan har undervisat i ett annat ämne än de hen har utbildning i under åtta år, kan alltså vara 31 år gammal. Förutsatt att hen stannar i läraryrket har den personen alltså 34 år kvar att undervisa i ämnen som hen inte är utbildad i. "Vi når aldrig en hundraprocentig behörighet," säger Jan Björklund till LT, "men andelen obehöriga kommer successivt att minska." Successivt betyder i det här fallet utdraget under en period på ungefär 34 år.

Eller 44 då, om vi ska jobba till 75, som samma regering tycker verkar vara en bra idé.

Låt mej sammanfatta. Om jag har förstått saken rätt är följande lärargrupper numer undantagna från de regler, som från början gällde för lärarlegitimation:

  • Legitimerade lärare, som undervisar i ett eller flera ämne/n som de inte är utbildade i (enligt LT gäller det tiotusentals lärare)
  • Danspedagoger, som arbetar/har arbetat i skolan
  • Modersmålslärare
  • Personer som undervisar på Svenska Balettskolan
  • Yrkeslärare
  • Lärare i kulturskolan
  • Personer utan lärarexamen, som Skolöverstyrelsen tidigare har "gjort behöriga"
Ändå upprepar fortfarande såväl utbildningsministern som båda lärarfacken med tre dårars envishet att det här är en lyckad reform. Jag säger inget mer.

Artiklar på Lärarnas Nyheter:

2013-04-02

Jobba gratis eller ta betalt - är det värt det?

Som kulturarbetare blir man då och då (eller ganska ofta, faktiskt) ombedd att jobba utan lön/gage/arvode. Det händer förvisso även andra yrkesgrupper. Läkare, byggjobbare, språklärare, bilmekaniker, frisörer och en hel rad andra får säkert ofta förfrågningar om att hjälpa till med än det ena, än det andra av sina vänner. De flesta hjälper säkert också till med glädje. Man svarar på frågor om någon krämpa på en fest. Man hjälper till att bygga en ny veranda. Man läser och kommenterar den där jobbansökan på engelska. Och så vidare. Kulturarbetare gör det också. Man sjunger på det där bröllopet. Man målar ett porträtt av det där nya syskonbarnet. Man gör en liten koreografi till en överraskningsfest. Man gör det med glädje, eftersom det är en vän som frågar. Man gör det med glädje, eftersom det är en ömsesidig relation.

Något som kanske skiljer kulturarbetare från de flesta andra yrkesgrupper är dock att det inte enbart är vänner och släktingar som frågar. Även arbets- och uppdragsgivare höjer alltsomoftast förvånat på ögonbrynen, när man tar upp ämnet arvode. Att vi förväntas jobba gratis hänger naturligtvis ihop med att våra yrken inte ses som riktiga yrken, utan mer som hobbyer. Vi har ju så kul jobb att det väl knappast krävs några pengar som kompensation? En annan motivering till varför vi skulle jobba gratis handlar om chanser till mer jobb senare. När det gäller scenjobb menar arrangören ofta att det innebär marknadsföring för konstnären/artisten att synas på just den scenen. Det är en chans att synas! Att säga så är naturligtvis dumheter. Som Linda i Favilla skrev om ämnet för ett par månader sedan: "Marknadsföring är då tydligen lika med att folk tittar på oss, vilket folk visserligen alltid gör när vi giggar." [hela inlägget] När det gäller undervisning (men även scenjobb och utställningar) kan det liknas vid att provjobba. Man får ge en klass utan att få lön och om arbetsgivaren gillar en kanske man får en anställning, ofta på timmar. Många, som jobbar i restaurangbranschen, har säkert också varit med om det. Precis som i restaurangbranschen är det också i kulturbranschen olagligt att låta folk jobba utan lön. Även när man provjobbar ska man få betalt för de timmarna man arbetar. En slug arbetsgivare kan sätta i system att alltid ha provjobbare, som arbetar gratis, för att komplettera en för liten personalstyrka.

Att be en kompis sjunga, dansa, spela eller agera gratis i något sammanhang tycker jag är helt ok. Den tillfrågade kulturarbetaren måste såklart alltid ta ställning till om hen har tid, ork och råd att göra ett gratisgig, även om det är för en nära väns skull. Gör man det inte med glädje bör man säga nej, tycker jag. Den som frågar bör också alltid vara beredd att få ett nej. Det betyder inte att er vänskap inte är värdefull eller att kulturarbetaren är snål/girig/tjurig/något annat. Det betyder bara att just nu finns inte de rätta förutsättningarna. Man måste ta ställning till varje tillfälle. Vill jag? Är det värt det? Tar det tid från något annat?

Att som arbetsgivare be någon jobba gratis är en helt annan sak. Att kunna betala och inte göra det är förkastligt. Att tjäna pengar på att någon annan jobbar gratis är att direkt utnyttja någon. Att be någon utöva sitt yrke utan att erbjuda ersättning är en förolämpning både mot den enskilda personen och mot hens konstform. Dessutom upprätthåller det den tuffa arbetssituationen för alla kulturarbetare. Det blir ännu svårare att kräva betalt för ett jobb, om man vet att det finns andra som skulle göra det gratis. Att tacka nej till gratisjobb eller kräva ersättning är därför en solidaritetshandling, som förbättrar arbetsmarknaden för alla, samtidigt som det är ett sätt att visa yrkesstolthet och respekt för sej själv.

2012-12-06

Då kanske jag kan bli legitimerad i alla fall?

Regeringen föreslår nu en ändring i skollagen, när det gäller legitimation och behörighet (LN). Förslaget innebär att fritidspedagoger blir behöriga att ansvara för verksamheten i fritidshem, trots att de inte har/kan ansöka om lärarlegitimation. Helt rätt och helt logiskt, om ni frågar mej. Dessutom innebär förslaget att bland andra musiklärare ska kunna ansöka om lärarlegitimation, även om de har haft en annan arbetsgivare än en skola. Äntligen, säger jag. Många musiklärare, liksom lärare i andra konstnärliga ämnen, är anställda vid kulturskolan eller ett studieförbund. Ofta köps hela eller delar av deras tjänster av grund- och gymnasieskolor, men eftersom de inte är anställda av skolan räknas inte deras erfarenhet, om de ansöker om legitimation, vilket såklart är helt befängt. Men nu blir det alltså förhoppningsvis ändring på det.

Det jag undrar är: gäller ändringen även danslärare?

2012-10-28

Vad tjänar en superlärare?

I regeringens utredning om karriärsteg för lärare föreslår utredaren Anita Ferm två sådana, förstelärare och lektor (LN1, LN2). Terminologin är både skrattretande och lite skrämmande. Lektor är väl ok, men "förstelärare" låter som något hämtat från en svunnen tid. Vi skulle kunna återinföra "ordningsman" när vi ändå håller på. Dock är det varken lika skrattretande eller lika skrämmande som termen "superlärare". Oklart vem som har hittat på det, men DN använder det hurtfriskt i en artikel idag (jag hoppas det är DN och inte Skolverket, som har valt begreppet). Jag visste faktiskt inte att Skolverket hade skickat ut ett gäng superlärare för att rädda skolvärlden, men tydligen är det så. De måste ha blivit inspirerade av SVT:s dokusåpa Klass 9A. Men känns det inte lite som om Skolverket och Anita Ferm har gått om varandra lite? Båda arbetar ju på uppdrag av regeringen! Alltså borde väl "superlärare" vara med bland de möjliga karriärstegen? Frågan är bara om det ska komma före eller efter lektor. Kanske är de helt oberoende av varandra?

Förresten finns det ju ännu fler möjligheter för lärare. Man kan vara legitimerad eller olegitimerad och man kan ha lite olika kvalitetsstämplar. Jag kan urskilja inte mindre än sex karriärsteg i nuläget:
  1. Lärare. Har en lärarexamen, men har inte fullgjort sitt introduktionsår. Denna lärare får hanka sej fram på vikariat, tills hen lyckas få en introduktionsplats.
  2. Legitimerad lärare. Har en lärarexamen och har fullgjort sitt introduktionsår, betalat en slant och genomlidit byråkratisk väntan. Denna lärare får ansvara för undervisning i sina ämnen och den skolform/åldersgrupp hen är legitimerad för samt sätta betyg.
  3. Kvalitetsstämplad lärare. Är lärare eller legitimerad lärare och har dessutom genomgått en procedur, där en privat aktör har bedömt och gett feedback på hens undervisning. Arbetsgivaren har betalat en stor slant och läraren själv en lite mindre. Ännu oklart vad denna lärare har för förmåner och ansvarsområden, som skiljer henom från den legitimerade läraren. Kanske beror det lite på.
  4. Förstelärare. Är legitimerad lärare och dessutom yrkesskicklig. Denna lärare coachar sina kollegor och utvecklar undervisningen (som om vi inte gör det, allihop). Hen kan också vara huvudlärare i sitt ämne och ansvara för lärarstuderande. För detta får hen 5000:- mer i lön än sina kollegor.
  5. Lektor. Är legitimerad lärare (antar jag) och har dessutom en licentiat- eller högre examen. Denna lärare sprider ämneskunskap till sina kollegor och bedriver forskning som gynnar undervisningen. För detta får hen 10000:- mer i lön än sina kollegor.
  6. Superlärare. Är legitimerad lärare och eventuellt också kvalitetsstämplad, förstelärare eller lektor (men inte nödvändigt, gissar jag). Denna lärare är utsänd av Skolverket till särskilt utvalda skolor med riktigt usla betygsnivåer, för att coacha enskilda lärare till att förstå att det är deras personliga fel och inte den orimliga arbetsbelastningens dito att resultaten är så låga.
Jag vill gärna skicka detta tillbaka till Anita Ferm för vidare utredning. Fortfarande ter sej nämligen möjligheterna till karriär tämligen oklara och godtyckliga.

2012-10-08

Vad vi gör på dansskolan före klockan tre

För inte så länge sedan fick jag frågan: "Hur mycket jobbar en danslärare normalt?" Väldigt svår fråga att svara på, för vad betyder jobba i det här sammanhanget? Betyder det undervisa? För i så fall är det, om man går på cirkelledaravtal 1080 x 45 min per läsår. Läraravtalet ser annorlunda ut, men det kan jag inte. Lärare på Kulturskolan undervisar vanligen ungefär lika mycket, tror jag. Personen, som ställt frågan, gjorde stora ögon. "Det är väldigt lite!" "Nej," sa jag, "det är ganska mycket." För jobba betyder så mycket mer än att undervisa.

Varje lektion måste naturligtvis förberedas. För en danslärare innebär det följande:
  1. Bedöma vad eleverna kan och bör lära sej. Det måste såklart alla lärare göra.
  2. Bedöma hur eleverna ska lära sej detta. Gäller också alla lärare.
  3. Skapa övningar som övar det som ska läras på det sätt som är mest lämpligt. Det mesta av materialet måste man skapa själv. Även om det finns ett fåtal böcker med förslag på övningar måste de ofta modifieras och anpassas till just de här elevernas behov.
  4. Välja musik, som passar till övningarna. Att söka musik kan vara extremt tidsödande. Övningarna och musiken måste sedan sitta ihop på ett sätt som är logiskt, övar elevernas musikalitet och hjälper dem i det tekniska eller improvisatoriska arbetet.
  5. Skapa koreograferade kombinationer. På den här punkten måste allt material skapas av dansläraren själv, av upphovsrättsliga skäl. Har du ingen inspiration? Det var väl tråkigt. Eleverna behöver en ny kombination ändå.
Varje lektion måste också utvärderas. Nådde vi de mål som jag eller vi satt upp? Vad ska vi gå vidare med nästa lektion? Jobbar man i grundskolan eller på gymnasiet behöver man skriva omdömen och sätta betyg, så en bedömning utifrån kunskapskraven för kursen måste göras av varje elev. Inför utvecklingssamtalen måste de bedömningarna formuleras i text på ett sätt som eleven förstår och blir hjälpt utav.

Minst en gång per läsår, ibland flera, brukar man dessutom ha uppvisningar. Till dessa måste läraren (eller eleverna, under lärarens ledning) skapa koreografi, som fungerar sceniskt och följer uppvisningens eller föreställningens tema.

Sedan skulle man naturligtvis kunna räkna all den andra tiden, om man vill. Den där tiden, som inte på något sätt är reglerad i lagar och avtal. Som att man kanske lyssnar på musik medan man lagar mat, fixar med något annat eller bara vilar sej och plötsligt inser att just den här låten skulle passa så himla bra till en grupp eller en övning. Den tiden då det utan förvarning dyker upp en idé, en rörelsefras eller en form till en övning i huvudet och man bara måste skriva ner den för att inte glömma bort den - även om man är och firar sin pappas 60-årsdag. Ja, var tar egentligen arbetstiden slut och fritiden vid? Det kan vara svårt att veta.

För övrigt betyder 1080 x 45 min per läsår 27 x 45 min i veckan, om man har 40 veckors läsår (som Kulturskolan) eller 32 x 45 min i veckan, om man har 30 veckors läsår (som studieförbunden). Det innebär 27 eller 32 barngrupper eller hälften så många ungdoms- och vuxengrupper i veckan. I varje grupp går kanske 15 elever, vilket innebär att man kan träffa uppåt 500 elever i veckan, om man har otur. Då försvåras genast bedömningsarbetet en aning.

Inte så att jag klagar. Det är mitt bästa jobb! Men det är inte så att jag chillar hela dagarna och dansar lite på kvällarna. Inte alls, faktiskt.

Läs också:

2012-04-17

Köp en kvalitetsstämpel

I mars kunde vi läsa på Lärarnas Nyheter att en handfull lärare i Jönköpings kommun ska få möjlighet att bli kvalitetsstämplade av externa observatörer från Arete Meritering. Det kostar läraren själv 5000:- och skolhuvudmannen 24000:- per lärare. Dessutom måste huvudmannen betala 48000:- i licensavgift för att över huvud taget få vara med i projektet. När denna lilla slant är insatt på Aretes konto blir läraren observerad och får möjlighet att plocka ihop till en meritportfölj (vad nu det betyder).

För mej verkar det helt rimligt att ett privat företag kommer på en sådan här idé, men att det är tillåtet att genomföra den framstår som fullständigt vansinnigt. Lärarfacken önskar karriärtjänster för lärare, men det kan aldrig vara meningen att karriärstegen ska bygga på godtyckliga kvalitetsstämplar från privata aktörer. Jag antar att det här bara är en första märkning, som lärare kan köpa. Om det tillåts fortsätta är risken stor att den ena märkningen efter den andra poppar upp på marknaden – precis som miljö- hälso- och rättvisemärkningar på livsmedel. Märkningarna på livsmedel var från början tänkta att hjälpa konsumenterna att välja bra produkter, men den fullkomliga märkesinflationen har lett till att alla olika symboler snarare försvårar i valet av matvaror. Vilken är egentligen bäst? Den lilla grodan, den vinkande arbetaren, det gröna trädet, maskrosen, svalan, svanen, nyckelhålet eller den gamla vanliga KRAV-symbolen? Om tio år står kanske ungdomar och föräldrar lika förbryllade inför svärmar av märkningar på skolor och lärare, som de ska välja mellan. Redan idag konkurrerar skolorna med varandra genom att basunera ut mer eller mindre relevanta argument för att välja just oss. Kan vi i framtiden vänta oss argument som: ”Vi har 43 legitimerade, 50 kvalitetsstämplade och en hbtq-certifierad lärare!” Eller kanske: ”Vår skola är märkta med både grodan, arbetaren, trädet, maskrosen och svalan!” Hur ska elever och föräldrar kunna välja? Och varför ska de välja över huvud taget?

Det är såklart inte bara för elever och föräldrar privata kvalitetsstämplar ställer till problem. Ska olika stämplar vara meriterande vid arbetssökning? Hur ska arbetsgivaren i så fall kunna avgöra vilka stämplar som är seriösa och vilka som inte är det? Och är det etiskt att låta lärare och skolor köpa sina märkningar? Redan snart måste lärare börja betala ett par tusen för att få den obligatoriska legitimationen. Om inte det räcker måste de kanske punga ut med betydligt större summor för att få alla de märkningar som kommer behövas för att anses vara en kvalitetssäkrad lärare. Precis som det idag finns helekologiska, nyttiga och rättvisa livsmedelsproducenter, som inte har råd att betala för märkningar som garanterar att de är det kommer det kanske finnas fantastiska lärare, som inte har råd med sina stämplar.

Privata betalmärkningar är inget sätt att säkra kvaliteten i skolan, men skolministerns svartmålning av skolan i allmänhet och lärarutbildningen i synnerhet – ivrigt understödd av massmedia – har öppnat för en sådan marknad. Hur lång tid kommer det ta innan Björklund inser detta?

2012-01-21

Lärarassistenter istället för högre lön

Jag känner en svensk lärare, som bor i Dubai. Där jobbar hon som lärarassistent på en engelskspråkig internationell skola. Skolan har höga terminsavgifter och därmed helt andra ekonomiska förutsättningar än de flesta skolor i Sverige, men låt oss ändå inte slå ifrån oss tanken. Systemet med lärarassistenter är briljant. På den nämnda skolan har varje lärare sin egen assistent, men jag kan tänka mej att det skulle funka med två assistenter på tre lärare eller en assistent på två lärare. Nåväl, jag ska inte fastna i detaljer. Poängen är den att assistenten gör allt det där runtomkringarbetet, som vanligtvis stjäl en massa tid från undervisningen. Lärarens uppgift är att planera, genomföra och utvärdera undervisningen. Ingenting annat. Chansen är stor att det förbättrar undervisningens kvalitet. Dessutom är det alltid två vuxna i klassrummet, vilket är bra både för de vuxna och för eleverna. Eleverna får mer vuxentid och de vuxna har möjlighet att diskutera de situationer som uppstått, enskilda elevers framsteg, gruppens dynamik, och så vidare.

Jag skulle kunna tänka mej en lärarassistent istället för högre lön. Faktiskt mycket hellre. Det skulle förstås kosta ännu mer, men det skulle också göra större skillnad.

Status och lön, del 2

Och så var det det där med lön. Tydligen avskräcker den låga lönen unga från att bli lärare. (LN) Gång på gång hör jag också talas om enkätundersökningar som visar att många svenskar (förmodligen icke-lärare) tycker att lärare är den yrkesgrupp som borde få den största löneökningen. Det är naturligtvis glädjande att folk i allmänhet tycker att lärare borde creddas mer. För det är ju det det handlar om. En högre lön skulle ge en antydan om att läraryrket är viktigt. Jag tycker det är helt galet att den som jobbar med människor konsekvent tjänar mindre än den som jobbar med maskiner. Min första erfarenhet av det var när jag jobbade på ett gruppboende efter gymnasiet och tjänade 79:- i timmen i grundlön. Min kompis, som var lika gammal som jag men jobbade på IKEA:s lager, tjänade 105:- i timmen. Och så har det fortsatt. Samma kompis är idag ingenjör och vad hen tjänar vet jag inte, men garanterat mer än jag. Ändå har vi ungefär lika lång utbildning och därmed förhoppningsvis motsvarande kompetens och lika stora studieskulder. Skillnaden är att jag jobbar med tonåringar och unga vuxna medan min kompis jobbar med datorer, vilket betyder att mitt ansvar är större. Om mina elever kraschar är det betydligt mer allvarligt än om min kompis datorer gör det.

Lönenivåer beror alltså inte enbart på utbildningsnivå eller ansvarsnivå. De beror också på hur viktigt ens jobb anses vara (samt naturligtvis om jobbet finns i privat eller offentlig sektor). Att höja lärares löner skulle alltså vara ett sätt att säga att lärare gör ett viktigt jobb. Ändå kan jag inte riktigt se varför det skulle vara så viktigt. Jag har redan mer pengar än jag behöver. Det betyder inte att jag inte skulle kunna hitta på sätt att använda 10000:- till i månaden, men jag behöver inte mer pengar. Det finns andra i Sverige som inte ens har tillräckligt för att täcka sina dagliga behov. De skulle kunna få 10000:- extra i månaden istället. Problemet är ju egentligen inte att lärare tjänar för lite, utan att ingenjörer, programmerare och ekonomer tjänar för mycket. Vad ska de med alla pengar till egentligen?

Hellre än att lägga pengar (28 miljarder hade någon räknat ut att det skulle bli totalt) på att höja lönerna skulle jag hellre se att vissa förändringar gjordes i arbetsmiljön och arbetsbelastningen. Tänk om vi kunde ha lite mindre administrativa uppgifter till exempel. Kanske kunde man anställa lärarassistenter till det? Tänk om vi kunde få större möjligheter till samplanering och gemensam undervisning! Tänk om salar kunde byggas om, så att de faktiskt optimerades för de ämnen som undervisas där och som har särskilda behov - kemi, hem- och konsumentkunskap, slöjd, teater, musik och inte minst dans. Tänk så många lärare som skulle slippa skador och förslitningar då - och tänk så mycket bättre kvalitet det skulle bli på elevernas lärande!

2012-01-20

Status och lön, del 1

Det var det där med status. Läraryrkets status, närmare bestämt. Den ska ju höjas i det närmaste, i alla fall om det blir som det är tänkt med införandet av lärarlegitimation. Men introduktionsår och legitimation är inte nog, enligt regeringen. Intagningskraven till lärarprogrammet måste också skärpas. Det ska vara svårt att komma in och svårt att komma ut och när man väl kommer ut ska man ändå inte vara riktigt klar. Och ändå räcker inte det, säger lärarfacken. För att höja statusen och locka fler toppstudenter till yrket måste lönen höjas markant. Mer utbildning, mer sållning och mer pengar. Då kommer folk att börja respektera lärarna. Det säger facken och det säger regeringen, men jag undrar:

  1. Hur många icke-lärare vet vilka intagningskraven är till lärarutbildningen?
  2. Hur många icke-lärare vet hur svårt eller lätt det är att bli godkänd på kurser och tentor inom lärarutbildningen?
  3. Hur många icke-lärare vet vad en lärare i genomsnitt tjänar?
Jag har inte kollat, så jag har inga svar, men en sak är jag säker på: Om man får höra en sak sägas gång på gång börjar man till slut tro på den. Om regeringen likt en LP-skiva med hack i outtröttligt upprepar att det är betygstrappans bottenskrap som kommer in på lärarutbildningen tror folk i allmänhet naturligtvis att det är så. Om facken på samma sätt använder argumentet att det kommer locka bättre studenter till utbildningen, om lönen höjs, bekräftar de regeringens påstående - och ännu fler kommer tro på det. Om massmedia dessutom öser på med den ena dokumentärserien efter den andra, som handlar om hur katastrofalt dålig den svenska skolan och dess lärare är, är läraryrkets status snart totalt raserad. Det verkar nästan vara en konspiration.

Så här skulle jag vilja att det var istället:
  • Regeringen borde säga: "Vi har 180000 kompetenta lärare i Sverige! Nu ska vi tänka ut strategier för att göra det möjligt för dem att använda sin kompetens på bästa sätt."
  • Regeringen borde också säga: "De som verkligen vill bli lärare ska komma in på lärarutbildningen! Sedan ska utbildningen ge dem alla verktyg de behöver för att kunna utöva sitt yrke."
  • Facken borde säga: "Vi har 180000 kompetenta lärare i Sverige! Vi är så grymma att vi borde få 10000:- mer i lön. Det förtjänar vi!"
  • Massmedia borde sända dokumentärserier och debattprogram, som lyfter fram de otroligt goda exempel som finns runt om i hela landet. Lärare som inte behöver ersättas av "superpedagoger", eftersom de själva redan är det. Elever som stöttar varandra. Skolor som jobbar med beprövade eller oprövade metoder, som leder till harmoniska elever, kreativa lektioner och avgångselever som är redo att gå vidare i livet.

2012-01-03

Legitimationen ger högre status till dem som redan har det

"Hur ska lärarlegitimationen kunna ge höjd status och få någon betydelse när den inte gäller hela lärarkåren?" Så inleder Carina Larsson Ohlström sin krönika Får jag be om legitimation, tack! i Lärarförbundets tidskrift Yrke. Det är den viktigaste meningen i hela krönikan (även om resten också är klart läsvärt). Hur ska legitimationen kunna höja statusen för lärare när den inte gäller hela lärarkåren? Hur ska den kunna garantera kvaliteten på undervisningen? När man tittar närmare på saken är det lätt att upptäcka att de flesta lärarkategorier faktiskt är undantagna från legitimationskravet.

  • Lärare i yrkesämnen (karaktärsämnen på samtliga av gymnasiets 13 yrkesprogram) får söka legitimation, om de har lärarutbildning. Det gäller dock bara 60% av dem som undervisar i yrkesämnen. Legitimation är inget behörighetskrav och ingen ekonomisk hjälp ges till dem som vill läsa in lärarbehörighet.
  • Lärare i estetiska ämnen (karaktärsämnen på gymnasiets estetiska program samt obligatorisk musik- och bildundervisning i grundskolan) får söka legitimation, om de har lärarutbildning och är anställda direkt av skolan de arbetar på. Hur många som är det vet jag inte, men en betydande andel (kanske majoriteten) av lärarna i estetiska ämnen är anställda av kulturskolan, som inte omfattas av behörighetskravet. Lärare som är anställda av kulturskolan eller av annan arbetsgivare (till exempel ett studieförbund) får inte ut någon legitimation, även om hela deras tjänst är förlagd till grundskolan eller gymnasiet. För att bli anställd i obligatorisk verksamhet krävs legitimation, men även om läraren har varit anställd av kulturskolan och jobbat i skolan i 40 år måste hen genomgå introduktionsåret för att få ut en.
  • Lärare i modersmål (som alla elever med annat modersmål än svenska har rätt till) får söka legitimation, men det är inget behörighetskrav.
  • Fritidspedagoger har visserligen ingen lärarexamen, men utför samma arbete som lärare i fritidshem och borde anses dugliga till att ansvara för undervisningen i den verksamhet de specifikt har utbildat sej för. Som jag har förstått det kan lärare i fritidshem (utbildade efter den förra reformen av lärarutbildningen) få legitimation, men fritidspedagoger kan det inte. Därmed blir fritidspedagogerna obehöriga att ansvara för undervisningen (all verksamhet) på fritidshemmen.
  • Danspedagoger och dansare som undervisar på Kungliga Svenska Balettskolans yrkesutbildning och Svenska Balettskolans förberedande yrkesutbildningar kan inte få någon legitimation, eftersom de inte har lärarutbildning. Det är inte heller något krav för att vara behörig att undervisa vid utbildningarna.
Så vilka blir kvar? Jo, lärare i teoretiska ämnen samt idrott och hälsa (som är obligatoriskt i grundskolan och utgör ett kärnämne på gymnasiet). Med idrott och hälsa som undantag handlar legitimationsreformen alltså om att "höja statusen" för lärare i de ämnen som redan har högst status. Det handlar om att "säkra kvaliteten", men bara i de ämnen som anses viktiga, det vill säga de teoretiska. Jag kan inte tolka det på något annat sätt. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: "Var därför noga med hur ni lyssnar, ty den som har, han skall få, men den som inte har, från honom skall tas också det han tror att han har." (Luk 8:18)

Läs också:

2011-11-29

Jag kommer i alla fall hinna skicka in kompletterande handlingar innan jag får avslag

De första lärarlegitimationerna har utfärdats. Igår fick ett hundratal förskollärare ta emot sina legitimationer, enligt Lärarnas Nyheter. Då är det kanske igång? Kanske kan vi alla vänta oss att bli legitimerade före jul? Icke, sa Nicke. Skolverkets IT-system klarar nämligen inte av att hantera ansökningar som är så komplexa som legitimationsansökningarna är. De ansökningar som nu gått igenom har myndigheten hanterat manuellt och de har valt förskollärarlegitimationer, eftersom de ansökningarna är simplare - de innehåller inte ämnen och skolår!

Vi andra - 60000 är vi för övrigt - får vackert vänta tills de tekniska problemen är lösta och även då kommer det ta lång tid att handlägga alla ansökningar. Det är hittills bara en tredjedel av de som är berättigade till legitimation som har sökt. Det positiva för mej är att jag antagligen inte hinner få det avslag jag väntar mej innan jag har möjlighet att skicka in mina kompletterade handlingar (intyg på att jag har jobbat på gymnasiet i år).

Kravet att mentorerna för dem som gör provåret ska vara legitimerade har redan slopats. (LN) Redan de som fick ut sin examen i våras måste göra ett provår och det finns ju inga legitimerade lärare som kan vara mentorer åt dem! Ingen vet hur många år det kommer ta att hantera alla ansökningar, men jag hörde från en relativt säker källa att om alla Sveriges lärare söker kommer det ta 32 år - med fungerande IT-system. Så varför inte bara skrota hela projektet?

2011-10-14

Den ena handen vet inte vad den andra gör

På rubriken förstår ni att det här inlägget inte kommer handla om dans. Nej, det handlar om regeringen och deras skolpolitik. Precis när legitimationsreformen har satts i sjön kommer nämligen moderata riksdagsledamoten Lars Hjälmered med idéen att Sverige ska låna det brittiska konceptet Teach First. Det går ut på att erbjuda "toppstudenter" från tekniska utbildningar jobb som lärare samtidigt som de läser in lärarkompetens på högskolan samt en ledarskapsutbildning. En viktig poäng med det hela är att eleverna får engagerade och ämneskunniga lärare, säger Hjälmered till Lärarnas Nyheter och antyder därmed att lärare vanligtvis är oengagerade och okunniga i sitt ämne. Det är minst sagt upprörande. Jag är så urbota trött på att bli svartmålad och nedtryckt av dem som ansvarar för skolan. Jag tappar lusten att jobba åt er! Hör ni det?

Men ok, då tycker jag vi gör så här: Vi struntar i hela grejen med lärarlegitimation. Vi kan faktiskt strunta i hela grejen med lärarutbildning också. Istället tar vi över det brittiska systemet helt och hållet. Där läser man först en BA i valfritt ämne och sen kan man läsa till ett år för att få lärarbehörighet. Det passar ju bra ihop med Teach First. Man skulle faktiskt kunna tänka sej att Teach First är helt anpassat till ett sådant system. Och så kan vi klämma dit ett lämplighetstest och ett introduktionsår, så får hela regeringen som den vill. Och så slutar vi tjafsa om att läraryrket är ett viktigt yrke som kräver specifika kompetenser. Vi som har varit dumma nog att utbilda oss till lärare kan kanske jobba med något annat?

Förresten ska vi kanske ta över hela det brittiska utbildningssystemet när vi ändå håller på? Barnen i Storbritannien är de mest testade och förstås också de mest stressade i hela Europa. När jag gjorde vfu där hade skolan nyss bytt från 63-minuterslektioner till 70 minuter. Bara att lägga ett schema med 63-minuterspass måste ju kräva en matematiker av stora mått. Japp, japp. Så gör vi, tycker jag.

Eller inte.

2011-10-07

Och lägst status av allt har fritidspedagogiken

Rangordningen av skolans olika kunskapsområden blir allt tydligare. Man hade kanske kunnat hoppas på en utveckling i motsatt riktning, men utbildningsministern styr skolan obönhörligt bakåt. Estetiska ämnen och modersmål är inte så viktiga, det har vi fått klart för oss, men ännu längre ner på stegen finner vi fritidshemmet. "Fritidspedagoger är inte lärare," säger Jan Björklund till Lärarnas Tidning. Må så vara. Före 2001 var inte fritidspedagog en lärarexamen. Men att påstå att deras kompetens därför inte är viktig är en annan sak. Björklund formulerar sej visserligen inte så, men han säger: "Tanken är att vi i framtiden inte ska ha personer som bara är fritidspedagoger."* I slutet av 00-talet, när det började utredas hur lärarutbildningen skulle förändras, var det alla lärare som gått den förra lärarutbildningen som skulle vidareutbilda sej. Det kravet har som tur är försvunnit, men finns tydligen kvar för fritidspedagoger. "Jag tycker det är eftersträvansvärt att de som har en äldre fritidspedagogexamen vidareutbildar sig och läser in något eller några ämnen," säger Björklund. "Då blir de grundlärare. Vill man inte det och vill vara kvar i fritidspedagogrollen blir man inte legitimerad. Men vidareutbildar man sig ökar anställningsbarheten påtagligt. /.../ Regeringen kommer att underlätta för fritidspedagoger och motsvarande som har en inriktning enbart mot fritidshem.** Genom Lärarlyftet 2 ska de kunna studera ett eller två praktiska eller estetiska ämnen för att bli behöriga som lärare i likhet med grundlärare med inriktning mot fritidshem."

Ja, jisses. Låt dem inte läsa ett teoretiskt ämne! Hur skulle det se ut? En fritidspedagog som undervisar i no- eller so-ämnen? Näe, där går faktiskt gränsen. Fritidspedagogerna ska plugga några år - i vissa fall kanske lika länge som de redan har pluggat för få sin nuvarande kompetens - men de måste ändå hållas kvar där nere på statusstegen bland estet- och idrottslärare. Det är ju sånt de ändå kan, eller hur?

Ok, jag blir sarkastisk. Det är svårt att låta bli. Det jag verkligen undrar är: Vart tog det fritida lärandet vägen? Det informella lärandet? Det som fritidspedagogerna är experter på? För det är en viktig kompetens som inga andra lärare har (utom möjligen förskollärarna); att guida barnen i det informella lärandet, att hjälpa dem vidare och låta dem växa i sin egen takt. Men precis som utbildningsdepartementet verkar tro att danslärare bara sätter på musiken och låter barnen snurra runt i rummet verkar de tro att fritidspedagogerna i bästa fall plockar fram lite pussel åt barnen och sen sätter sej och tittar på när barnen leker.

*Min kursivering.
**"Motsvarande" måste ju betyda lärare utbildade efter 2001. Eller?

Läs också:

2011-08-24

Vem är lämplig att bli lärare?

Det är återigen på förslag att sökande till lärarutbildningen ska få göra ett lämplighetstest. Regeringen har tillsatt en utredning som ska undersöka förutsättningarna för ett sådant test (LN). Jag tycker det är lite läskigt. Visserligen påpekar Jan Björklund att det handlar om att sortera ut de "uppenbart olämpliga", men ordet lämplighetstest skrämmer mej ändå. Det för tankarna till Kallocain och Du sköna nya värld - eller för den delen Gallavanterna - där varje medborgare redan som barn blir utsedd till att jobba med det hen är bäst lämpad för. Lämplighetstest. Du är lämplig och du är inte lämplig. Men vem ska avgöra det?

I våras sökte en av mina bekanta till en välrenommerad danspedagogutbildning. När hon kom hem från audition berättade hon att de sökande vid första delprovet fick veta att den första gallringen bara var till för att rensa bort dem som inte alls hade där att göra. "Det här är ingen nybörjarskola," förklarade informatören. De som åkte ut vid första gallringen var dock inga nybörjare. Flera av dem jag känner till som sökte har kämpat hårt och tränat i många år. Mitt försök till peptalk hade dock ingen större effekt på min bekant efter vad som sagts på audition. Känslan i henne var att hon var på samma nivå som en nybörjare.

"För att bli en duktig lärare räcker det inte med bra betyg," säger Jan Björklund enligt LN. "Det är fler egenskaper som behövs, man måste till exempel vara utåtriktad." Måste man det? Måste man vara utåtriktad för att bli en duktig lärare? Då borde kanske jag ha blivit avrådd redan första veckan på utbildningen, då jag skolkade från alla nollningsaktiviteter? Jag tycker det är skitjobbigt att prata med nya människor, särskilt om de är i grupp. Det betyder dock inte att jag inte är en duktig lärare.

Ok, jag tror också att det finns personer för vilka lärare inte är det optimala yrkesvalet - åtminstone inte just nu. Till exempel var det en student på min utbildning, som inte kommunicerade med eleverna över huvud taget när hen skulle hålla workshop, varken verbalt eller fysiskt. Hen avråddes förstås från att fortsätta utbildningen efter första vfu:n. Kanske är det så lämplighetstestet ska gå till? Vfu redan innan utbildningen börjar? Men att säga: "Det här är ett lämplighetstest. Misslyckas du nu är du körd. Då är du olämplig för det här yrket och kan aldrig någonsin bli lärare." Jag gillar inte det. Det känns som att sätta en stor, fet stämpel i hjärtat på den sökande.

Läs också Bara lärare kan komma in på lärarutbildningen
Läs dessutom Lämplighetstest för lärare - ett missgrepp på Alturistkonsult och Lämplighetstesta lärarkandidater? hos Christermagister

2011-05-26

Behörighet - en klagosång

Jag är lärare. I mars 2009 fick jag mitt examensbevis. Där står att jag är lärare i dans för grundskolans senare år och gymnasiet. I mars 2009 var jag, utan arbetslivserfarenhet, behörig att ansvara för undervisning och sätta betyg i ämnet dans. Det gjorde jag också. Det vill säga ansvarade för undervisning i skolår 6-8. Bara eleverna i år 8 fick betyg och då ingick dansen i idrottsbetyget. I vilket fall som helst ansvarade jag för undervisning i år 6-8 på en skola under hela vårterminen 2009. Därefter har jag jobbat heltid i frivillig verksamhet i snart 2 år. I frivillig verksamhet gör jag i princip samma sak som jag skulle ha gjort i skolan:
  1. Jag ansvarar för undervisning i ämnet dans.
  2. Jag undervisar ca 25 timmar i veckan.
  3. De flesta av mina elever är 13-20 år, alltså går de i grundskolans senare del eller gymnasiet.
  4. Jag är med i regionens fokusgrupp för dans, där jag tillsammans med fyra andra ansvarar för utvecklingen av dansämnet i regionen.
  5. I samarbete med en gymnasieskola håller jag på att starta upp en dansinriktning, där jag också ansvarar för undervisning och betygsättning.
Trots detta är jag inte längre behörig. När jag ansöker om lärarlegitimation i sommar kommer jag med största sannolikhet få avslag. Jag har nämligen inte undervisat i rätt skolform. Trots min lista ovan räknas inte frivillig verksamhet som behörighetsgivande. Synd för mej.

Skolverket har publicerat en lista på kompetenser en nybliven lärare ska ha efter sitt introduktionsår. Jag tycker att jag lever upp till dem. Inte så att jag är en perfekt lärare - absolut inte - men efter 2 års heltidsarbete tror jag att jag i alla fall är lika bra som jag skulle varit efter ett års introduktionsår.

Samma dokument innehåller bestämmelser kring vad introduktionsåret ska innehålla. När jag läste det blev jag så irriterad att jag inte vet var jag ska börja. Två saker slog mej dock:
  1. Handledning är naturligtvis bra. Särskilt den där första terminen hade det varit fint att inte vara helt ensam med allting. MEN daltandet med den nya läraren som beskrivs i skolverkets bestämmelser är ett hån både mot läraren och mot lärarutbildningen. Det ingår ju faktiskt vfu i utbildningen. Den nyblivna läraren kan eventuellt ha träffat elever innan hen börjar jobba.
  2. Vilken rektor kommer vilja anställa någon nyutbildad, om hen också måste erbjuda och organisera allt det där introducerandet och bedömandet? Inte särskilt arbetsgivarvänligt, måste jag säga. Om jag skulle välja mellan att anställa nån som bara glider in och börjar jobba eller någon som behöver en mentor och som ska bedömas av mej personligen flera gånger under det närmaste året känns valet ganska självklart. Det enda argumentet för att anställa den nya är ju i så fall om lönen får sättas extremt lågt - och hur blir det i så fall med den stackars lärarens studielån?
Nä, nu ska jag sluta klaga och sätta mej och slipa på min ansökan om legitimation istället. Annars kanske det inte blir någon dansinriktning på vårt gymnasium - för vem ska ansvara för undervisningen?

2011-03-31

Ett oattraktivt yrke

Det pratas mycket om hur man ska locka "de duktigaste studenterna" till lärarutbildningen och hur läraryrkets status ska höjas. I förrgår hade Stockholms stads skolborgarråd med flera en debattartikel i DN. Jag blir lika förbryllad när jag läser den som jag alltid blir när jag hör talas om de här sakerna. Precis som i många andra sammanhang (till exempel betygsdebatten) verkar debattörerna blanda ihop inre och yttre motivation.

För några år sen hörde jag en nationalekonom (minns inget namn tyvärr) säga att säkraste sättet att få de bästa cheferna är att sänka chefslönerna radikalt. Då skulle man locka dem som verkligen var intresserade av att leda företagen och inte bara av att tjäna mycket pengar. För mej verkar det helt logiskt - precis som att man kommer lära sej de viktiga sakerna om man slipper plugga till ett prov eller för ett betyg.

Samma sak borde logiskt sett gälla även för lärare. Eller kanske är det bara för mej det gäller? Jag var en av "de duktigaste studenterna", i alla fall om man ser till mina betyg från såväl grundskolan som gymnasiet och lärarutbildningen. Jag tycker också själv att jag är en bra lärare, även om jag naturligtvis har massor kvar att lära, utveckla, bli säkrare på, förändra. Jag blev lärare för att jag tycker om att undervisa, för att det känns som en ynnest att få möta eleverna och vara delaktig i deras utveckling, för att jag lär mej så mycket om mej själv, om dans och om andra människor varje dag på jobbet. Jag blev lärare helt enkelt för att det kändes som ett asgrymt jobb. Först en bit in i lärarutbildningen började jag fundera på att lärare tjänar för dåligt med pengar och har tuffa arbetsvillkor - inte minst lärare i estetiska ämnen - men debatten ser helt bakvänd ut i mina ögon.

Så här tänker jag: Lönerna borde höjas, de administrativa uppgifterna tas bort, karriärvägar upprättas och så vidare för att de befintliga lärarna är så himla bra. Det är så märkligt att säga: "Ni är så kassa, så vi måste förbättra arbetsvillkoren för att få in andra som är bättre än ni." För jag är inte särskilt kass och de flesta lärare jag har haft har inte varit särskilt kassa. Tvärtom. Och vi förtjänar att ha det bättre.