Färre väljer estetiska programmet

Efter gymnasiereformen 2011 är det allt färre som väljer estetiska programmet. På vissa håll är det så få att programmet inte kommer igång i höst. (P1, SVT) Det är ett stort problem, inte bara för de enskilda skolorna, utan för hela samhället.

När jag sökte till estet 1999 var det ett av de svåraste programmen att komma in på (bredvid hantverk och IB). Det behövdes både höga grundskolebetyg och ett lyckat intagningsprov. Idag fylls inte ens platserna. Självklart hänger det ihop med det bristande politiska intresset för kultur och bildning. Inför valet 2014 hörde jag inte en enda riksdagskandidat nämna kultur överhuvudtaget (fast minns ni 2012, när Tomas Tobé (m) talade högljutt om att färre borde gå estet? SvD, DN, AB). Den senaste politiker jag hörde prata allvar om kultur var Håkan Juholt (s) (SVT, SvD1, SvD2) - och han blev ju inte särskilt långlivad. 

Genom att avskaffa estetisk verksamhet som gymnasiegemensamt ämne* och införa meritpoäng för extra språk- och matematikstudier (vilket förhindrar studiemotiverade elever från att välja estetiska ämnen som individuellt val) har utbildningsdepartementet under Jan Björklunds (l) ledning tydligt visat att estetisk kunskap varken är värdefull eller allmängiltig.

Vad gör det då? Jo, skolning i kulturämnen, i konstnärlig utövning, analys och historia ger både allmänbildning, självinsikt, kritiskt tänkande och kreativ kompetens. Det är kunskaper som är viktiga såväl för den enskilda personen som för samhället i stort. För snart tio år sedan pratade Fredrik Härén om att det som behövs i Sverige inte är kunskap utan nyskap (se föreläsningen här: del 1, del 2). Just nyskap är någonting som verkligen utvecklas på estetiska programmet. Alltså kompetens som behövs för att samhället ska fortsätta utvecklas - inom alla områden.

En blir ingenting av att gå estet (i bemärkelsen att få en yrkestitel), precis som en inte blir någonting av att gå samhäll, natur, teknik eller ekonomi. Estet är nämligen ett studieförberedande program. En behöver alltså inte ens bli lågavlönad kulturarbetare. Många, många utbildar sej till något helt annat efter att de gått ut estet. Och en del fortsätter att utbilda sej inom sin valda konstform och blir till exempel dansare, lärare och småföretagare - som jag. 

Unga läsare, välj estet! Äldre läsare, uppmuntra ungdomar i er närhet att göra det. Ni kommer att växa som människor, få en bra grund för fortsatta universitetsstudier (exakt samma behörighet som om ni går samhäll) och utveckla kompetenser som är livsviktiga för hela samhällskroppen. Brasklapp: om du är mer pepp på att gå ett annat program ska du förstås göra det. Välj med hjärtat!

-----------------------

*Estetisk verksamhet var ett av åtta kärnämnen i gymnasieskolan fram till reformen 2011. Efter reformen finns inget ämne med rubriken estetisk verksamhet. Istället finns estetisk kommunikation, som är programgemensamt ämne på estetiska programmet. Inget kulturämne (utom svenska) finns bland de gymnasiegemensamma ämnena.

Mobiltelefoner, demokrati och förtroende för lärarna

Ett av de första inslag jag hörde när jag slog på radion imorse handlade om att utbildningsminister Gustav Fridolin vill tillsätta en utredning om modern teknik i skolan, som bland annat ska "se över hur eleverna får använda sina mobiler i klassrummet". [länk] Tydligen vill Gustav Fridolin, trots allt tidigare tal om förtroende för lärarna, gå i förra utbildningsministern Jan Björklunds fotspår och fortsätta försöka detaljstyra undervisningen i skolan.

Personligen tycker jag att det är oacceptabelt att politiker tror att det är upp till dem hur elever får använda sina mobiler i klassrummet. Det här är ingen politisk fråga, utan en pedagogisk. Varför är det så svårt för politiker att skilja på dessa? Tröttsamt är vad det är. Utbildningsministern borde lita på att lärarna har kompetens nog att avgöra om och hur telefoner används i undervisningen (oavsett om den sker i ett klassrum eller inte).

Förra regeringens utredare tillika före detta ordförande i Lärarnas Riksförbund, Metta Fjelkner, anser att "det krävs åtgärder för att förhindra att elever stör undervisningen". Det är ett mycket problematiskt sätt att se på elever och undervisning. Som om undervisning är någonting som läraren sysslar med frånskilt från eleverna. Som eleverna är där för undervisningens (lärarens) skull. Det är ett mycket auktoritärt synsätt som rimmar illa med styrdokumentens påbud om att undervisningen ska vara demokratisk.

Faktum är att elever inte kan störa undervisningen, eftersom de själva är en del av den. De kan störa sin egen, andra elevers eller lärarens koncentration och därmed påverka lärprocessen negativt, men de kan inte störa undervisningen. Störandet är en del av undervisningen. Däremot kan - och bör - undervisningen störa eleverna. Att lära sig nya saker borde innebära att omvärdera sin världsbild och det är störande.

Som lärare är det lätt att fastna i att en måste genomföra en DANSlektion (eller vilket ämne en nu undervisar). Då riskerar vi att missa att det kanske inte finns utrymme för DANS (eller matte, historia, biologi, bild...) innan vi har jobbat med frågor som vad demokrati innebär i just det här sammanhanget, hur vi alla (och det finns inget rätt eller fel svar här) ska hantera distraktioner för att lärprocessen ska fungera och hur vi ska förhålla oss till varandra.

Oroa dej inte för elevers mobiltelefoner, utbildningsministern! Låt proffsen sköta jobbet. Vi fixar det.

Vikten av att skilja på politiska och pedagogiska frågor

Repris från 2014-03-03:

Idag har vi som vanligt haft måndagsmöte med Fi Malmö och dagens tema var skola* och utbildning. Av allt intressant som kom upp är det en sak jag vill reflektera lite extra kring, nämligen gränsen mellan politik och pedagogik.

De flesta människor jag har träffat har haft synpunkter på skolan på något sätt.** Många tycker sej veta mycket om skolan, eftersom de själva har tillbringat en betydande del av sin livstid där - som elever. I samtal och diskussioner blandas olika typer av frågor, från enskilda lärares bemötande av enskilda elever till hur mycket pengar som bör satsas på skolhälsovård, blandas hej vilt. Det tycker jag är helt ok - så länge det inte är politiker som diskuterar.

När vi sysslar med politik är det av yttersta vikt att skilja på politiska och pedagogiska eller organisatoriska frågor. Politiska frågor är sådana som politiker bör syssla med. Det gäller till exempel fördelning av pengar samt skrivning av lagar och andra styrdokument. Genom styrdokumenten anger vi vilken skola vi vill ha. Där finns de lagar som skolan och dess personal måste följa. Där beskrivs också den värdegrund som ingår i lärares och övrig skolpersonals uppdrag att förmedla samt vad eleverna har rätt att lära sej i skolan. Genom att skjuta till och fördela pengar möjliggör vi i olika mån för skolan att genomföra sitt uppdrag.

Pedagogiska och organisatoriska frågor bör skötas av rektorer, förskolechefer, lärare och övrig personal i de enskilda skolorna. Det gäller till exempel storleken på barn-/elevgrupper, hur mycket tid lärarna har till gemensam planering och vilka metoder som används i undervisningen (i eller utanför klassrummet). 

Vad eleverna har rätt att lära sej bestäms alltså av politiker, men hur undervisningen ska genomföras bestämmer lärare och deras chefer själva. Det är ett av de stora misstagen Jan Björklund har gjort som skolminister, att han har varit inne och petat i om vi ska använda papper och penna eller iPad, om eleverna ska få ha keps på sej inomhus och liknande frågor. Därigenom visar Björklund, som själv inte har någon lärarutbildning i bagaget, bristande förtroende för hela lärarkårens professionella kompetens. Istället borde han ha koncentrerat sej på politiken och litat på att lärare kan bedöma vilka verktyg som fungerar bäst för deras elever. Då skulle han kanske ha uppnått den förhöjda status han säger sej eftersträva för läraryrket.

---------------------------

*När jag skriver skola menar jag alla skolformer, ingen nämnd och ingen glömd.

**Har jag diskuterat skolfrågor med alla jag har träffat? Nej, men förmodligen med de flesta. På något sätt hamnar samtalet alltid där förr eller senare.

Jan Björklund - baklängesministern

Förra veckan publicerade Aftonbladet en lista över alla reformer Jan Björklund och utbildningsdepartementet drivit igenom sedan 2006 - och sedan tagit tillbaka. Dansarutbildningen, lärarlegitimationen, högskolebehörighet... Läs hela listan här. Det mesta av detta har jag också kommenterat tidigare på bloggen. Klicka på etiketterna nedan, för att hitta inläggen.

Hur mycket ska en 12-åring tåla?

Vi var ungefär åtta år när en kompis, som liksom jag kunde läsa redan innan vi började skolan, sa till mej: "Bara för att man kan läsa tror de att man kan allting!" Det här är ett av mina starkaste skolminnen. Vi stod i korridoren utanför min kompis klassrum, ingen annan var där och det vi pratade om var att vi upplevde oss få mindre hjälp av våra lärare än andra. Kanske var det så att vi genom vår läskunnighet gav intryck av att klara oss bättre än vi gjorde inom kunskapsområden, som inte låg lika nära till hands för oss. Kanske fick därför mindre hjälp än våra klasskompisar. Eller kanske var det bara som vi inbillade oss. Som vuxen och lärare kan jag dock konstatera att det är lätt att tro att barn, ungdomar, elever är mognare och mer kompetenta än de är, om de är ovanligt duktiga på ett visst område. Kanske är det därför utbildningsdepartementet tror att vissa 12-åringar skulle klara av att bli utsparkade från sin skola och ändå gå vidare som om inget hade hänt?

För ett par veckor sedan utsattes eleverna i år 6 på Svenska Balettskolan för tre gallringsprov med resultatet att tre av arton elever inte får fortsätta i år 7. Utbildningsministern försöker, när SVT frågar, skylla på att skolan och Kungliga Operan har önskat den här typen av prov, men i Operans remissvar kan man se att så inte alls är fallet. Då försöker Björklund istället säga att det är för elevernas egen skull: "...det sker en ny antagning eftersom det har ansetts inhumant att låta eleverna gå år efter år efter år på en utbildning där man tidigt ser att de inte har förutsättningar att nå de slutliga målen. Då är det bättre att gå en annan utbildning." Men då bortser ministern från flera viktiga saker. För det första påbörjade eleverna utbildningen i år 4. Innan dess genomgick de antagningsprov. Det är alltså bara tre år sedan. Om man redan "tidigt ser att de inte har förutsättningar" har man ju gjort en total felrekrytering. För det andra går eleverna i grundskolan. Det finns ingen "annan" utbildning att gå. Alternativet är att gå i grundskolan utan tillägg av danslektioner. Svenska Balettskolans grundskola är ingen yrkesutbildning, utan en förberedande utbildning inför den gymnasiala yrkesutbildningen för dansare. För att bli antagna dit måste eleverna göra ytterligare ett antagningsprov. Även ungdomar, som inte har gått den förberedande utbildningen, kan söka till gymnasieutbildningen (och jag vet flera som kommit in, så det är inte bara för syns skull). Man har alltså ingen som helst nytta av att gallra ut några elever inför sjuan.

För det tredje når samtliga av de arton elever som går i år 6 alla de mål skolan har satt upp för såväl dansen som övriga ämnen. Genom att låta en extern jury avgöra att några av eleverna inte får gå kvar underkänner man alltså de ordinarie lärarnas bedömning (vilket förvisso går helt i linje med Björklunds övriga politik). Det blir dessutom väldigt svårt att förklara för eleverna att de inte få gå kvar trots 100% måluppfyllelse. Juryn har löst det genom att lämna ett kuvert i handen på eleverna, i vilket deras "antagningsbesked" finns. Snacka om att avsäga sej sitt ansvar. För det fjärde infördes de här reglerna 2011, samtidigt som övriga skolreformer. Då hade årets sexor redan gått ett år på skolan. Att de eventuellt skulle kunna gallras bort inför sjuan var alltså inget de visste, när de antogs till utbildningen. Är det verkligen rimligt?

För det femte visar förfarandet på en total brist på förståelse för att varje elev följer sin egen utvecklingskurva. Vad jag vet är det inte särskilt vanligt att utvecklas i jämn takt hela tiden. Snarare händer oftast jättemycket under en period, som sedan följs av en period av stiltje, för att utvecklingen så småningom ska ta fart igen, och så vidare. Det betyder att även om en elev ligger efter de andra i år 6 kan hen mycket väl vara bäst i klassen i år 9. 

"Det är en tuff bransch," säger vissa. "Det måste eleverna förberedas på. Ska de vara dansare måste de klara av att bli prövade och bortgallrade." Visst. Det är en tuff bransch. De av eleverna som inleder en yrkeskarriär inom dans kommer att testas och ratas i det oändliga. Men måste de verkligen utsättas för det när de är 12 år? "Även om man naturligtvis blir besviken när man är 12-13 år att man inte blir antagen i nästa steg så är det ändå så att när man blir äldre och inte nådde målen så har man också lurat ungdomarna," säger Jan Björklund. Det är ungefär samma typ av argumentation. Jag skulle hellre vilja påstå att om man antar barn till en utbildning med föresvävningen att de ska gå där till och med år 9 och om de dessutom klarar målen och sedan ändå blir utslängda efter år 6 - då har man lurat dem. De må vara antagna till en elitutbildning och de må tillhöra eliten inom dansområdet, men i övrigt är de helt vanliga 12-åringar. Om det faktiskt har visat sej att en elev inte alls utvecklas, trivs eller lägger ner så mycket arbete som är nödvändigt på dansen finns ju något som kallas utvecklingssamtal. Ett samtal som hålls mellan eleven, hens vuxna och en lärare som eleven känner, där man kan prata om varför det inte går så bra, vad som skulle behöva förändras och ifall eleven kanske skulle må bättre någon annanstans. Man kan inte låtsas att eleverna är vuxna, bara för att de går i en speciell grundskola.

Fotnot: Nu ses reglerna över och kommer eventuellt förändras, men de tre som inte blev godkända på sitt dansprov får inte komma tillbaka till skolan i höst oavsett hur det blir med reglerna.

Läs också:

SVT: 12-åriga skolelever ratades av jury

SVT: Kungliga Operan om gallringen: "Orimlig"

SVT: Björklund: "Bättre att de går en annan utbildning"

SVT: Regler för balettskolor ses över

SvD: Gallring till balettskolor ses över

Metro: Gallring till balettskolor ses över

Det var visst fler steg bakåt än jag trodde

När jag igår kväll lyssnade på Ekot fick jag veta att jag tydligen hade missat en del av antireformen jag skrev om igår. Inte bara den som undervisat i ett ämne, som hen saknar utbildning för, ska bli behörig i det ämnet om hen är behörig i andra ämnen - den som själv anser sej ha tillräckliga kunskaper i ett ämne ska kunna ansöka om validering och, om hen godkänns, bli behörig att undervisa i ämnet. Hur valideringen ska gå till är lite oklart (åtminstone i Ekots rapportering), men den sökande måste i alla fall gå till en högskola eller ett universitet och få sin sak prövad. Jag antar att det rör sej om att på något sätt tenta av ämnet. Utbildningsministern påpekar att det inte finns någon garanti att lärosätet godkänner valideringen, men "om man anses ha tillräckliga kunskaper, då får man ju behörighet".

Här finns en intressant sak att notera. Universitet och högskolor, som utbildar och examinerar lärare, anses inte kompetenta nog (eller av annan anledning olämpliga) att bedöma de nybakade lärarnas förmåga att undervisa och interagera med eleverna. Därför har ett introduktionsår införts, varefter den rektor som valt att anställa den nästan-färdiga läraren bedömer om hen är tillräckligt bra för att bli legitimerad och därmed behörig att undervisa i de ämnen hen utbildat sej i. Samma lärosäten ska nu ansvara för validering av (icke-dokumenterad?) kunskap, som eventuellt är tillräcklig för att den sökande ska få undervisa i den.

Det här börjar nästan bli komiskt. Min stora undran nu är om möjligheten till validering enbart gäller redan legitimerade lärare (i annat ämne). Annars finns det ett och annat ämne jag skulle kunna tänka mej att pröva lyckan i, nu när jag snart är obehörig i det ämne jag har 180 hp i.

Läs också mina andra inlägg om lärarlegitimation.

Nämen, varför inte backa ett par steg till?

Idag kom senaste numret av Lärarnas Tidning. På framsidan kan man läsa att endast 17% av Sveriges lärare är behöriga att ansvara för de ämnen de undervisar i. Den som öppnar tidningen kan se att det inte är riktigt sant. LT:s rubriksättare verkar vara kompis med utbildningsministern och dagspressen. Rubriken bygger på resultatet av en undersökning, som visar att 83% av lärarna undervisar i ett eller flera ämnen de inte är behöriga för. Det innebär till exempel att en lärare, som är behörig i svenska och historia, kanske dessutom undervisar i samhällskunskap. Endast 17% undervisar alltså enbart i ämnen de har behörighet för.

Utbildningsdepartementet har insett att det här är ett problem, som ställer till det lite för legitimationsreformen och tillsammans med båda lärarfacken har man kommit fram till en kompromiss (som förmodligen ingen är nöjd med). Häromveckan meddelade Jan Björklund att lärare över 50 inte kommer omfattas av behörighetskravet. Jag skrev en kommentar om det. Nu tar man bort åldersgränsen och pratar istället om mängden erfarenhet. En lärare, som har legitimation i ett ämne, blir också behöriga i alla andra ämnen, som hen undervisat i minst åtta av de senaste femton åren. Någon, som kom in på lärarutbildningen direkt efter gymnasiet, pluggade i fyra år och sedan har undervisat i ett annat ämne än de hen har utbildning i under åtta år, kan alltså vara 31 år gammal. Förutsatt att hen stannar i läraryrket har den personen alltså 34 år kvar att undervisa i ämnen som hen inte är utbildad i. "Vi når aldrig en hundraprocentig behörighet," säger Jan Björklund till LT, "men andelen obehöriga kommer successivt att minska." Successivt betyder i det här fallet utdraget under en period på ungefär 34 år.

Eller 44 då, om vi ska jobba till 75, som samma regering tycker verkar vara en bra idé.

Låt mej sammanfatta. Om jag har förstått saken rätt är följande lärargrupper numer undantagna från de regler, som från början gällde för lärarlegitimation:

• Legitimerade lärare, som undervisar i ett eller flera ämne/n som de inte är utbildade i (enligt LT gäller det tiotusentals lärare)
• Danspedagoger, som arbetar/har arbetat i skolan
• Modersmålslärare
• Personer som undervisar på Svenska Balettskolan
• Yrkeslärare
• Lärare i kulturskolan
• Personer utan lärarexamen, som Skolöverstyrelsen tidigare har "gjort behöriga"

Ändå upprepar fortfarande såväl utbildningsministern som båda lärarfacken med tre dårars envishet att det här är en lyckad reform. Jag säger inget mer.

Artiklar på Lärarnas Nyheter:

Erfarenhet blir behörighetsgivande

"Stor risk för godtycke"

Tiotusentals slipper krav på fortbildning

Fem frågor om legget till utbildningsminister Jan Björklund

Regeringen backar ytterligare två steg

Lärare över 50 ska undantas från legitimationskravet och tilldelas lokal behörighet i ämnen som de undervisat i länge - om de är legitimerade i något annat ämne. Det är utbildningsdepartementets senaste förslag på reform av legitimationsreformen. Ett försiktigt steg - men ändå ett steg - tillbaka. Ojdå, just det. Det är kanske lite konstigt att lärare, som ansvarat för undervisningen i ett ämne i kanske 25 år plötsligt blir obehöriga. Kanske finns det en grupp inom något av lärarfacken som har lobbat för detta? Det finns i alla fall en facklig grupp, som arbetat för det andra förslaget regeringen kommer med nu: att danspedagoger utan lärarexamen ska kunna få lärarlegitimation. Ojdå, hoppsan. Vi hade inte tänkt på att det inte fanns någon lärarutbildning i dans före 2003. Det verkar som om de första danslärarna blev färdiga 2008 och de är visst inte så många att det ens räcker till en per gymnasieskola i Sverige. Ännu ett steg tillbaka alltså - och den här gången ett ganska stort sådant.

Men vänta nu. Alla danspedagoger och en stor del av alla lärare mellan 48 (de ska fylla 50 senast 2015) och 65? Det är ganska många. Och det är inte de enda som har undantagits regeln. Modersmålslärare, yrkeslärare och lärare i kulturskolan har möjlighet att söka legitimation, men behöver inte ha någon för att anses behöriga. "Skolöverstyrelsen kunde från 1971 göra lärare utan lärarexamen behöriga. Vi föreslår nu att även de ska kunna få legitimation..." säger Jan Björklunds presschef Anders Andrén till Lärarnas Tidning. Men ursäkta mej, var inte grejen med lärarlegitimationen att rensa upp och göra det tydligt vilka som är behöriga och inte? Att skärpa kraven, så att enbart utbildade och kvalificerade lärare skulle finnas kvar i skolan? Det verkar just nu snårigare än någonsin och för varje steg regeringen backar ökar förvirringen ännu mer.

Alldeles för mycket pengar, som hade kunnat läggas på skolan, har redan slösats på det här projektet. I och med att så många grupper redan är undantagna blir reformen dessutom helt tandlös. Löp linan ut och dra tillbaka hela idén! säger jag. Och låt oss ägna oss åt undervisning i lugn och ro.

Och så lär er till nästa gång att inte alla lärare undervisar i svenska, engelska och matte.

Det var det där med lärarkompetens igen

Kungliga Svenska Balettskolan (KSB) har fått kritik från Skolinspektionen, för att lärarna kränker eleverna och har en nedlåtande attityd (DN, LN). Dansarutbildningen är en elitutbildning och då får vissa undantag göras från skollagen, men inte hur stora som helst. Till exempel måste man införliva skolans grundläggande värderingar om människors integritet och lika värde i undervisningen. Med risk för att låta dryg säger jag att om de som undervisar på KSB hade varit lärare hade de vetat det och med största sannolikhet gjort det.

Nedlåtande attityd och kränkande kommentarer från dem som undervisar kommer knappast som någon överraskning för någon som själv har erfarenhet från dansvärlden (och balettvärlden i synnerhet). Alla som har utbildat sej inom dans har förmodligen blivit utsatta för detta eller sett någon annan bli det. Har någon helt sluppit undan har hen haft extrem tur. Den typen av beteende har varit (och är i viss mån fortfarande) mer regel än undantag, en medveten strategi och kallas för den gamla skolan. Hela syftet med undervisningsmetoden är att bryta ner eleverna, för att sedan bygga upp dem (och forma dem efter den mall genren eller skolan anger). Problemet är att man i många fall aldrig kommer till uppbyggningsfasen. Många elever och studenter hoppar av utbildningarna för att de inte pallar trycket. En del fortsätter dansa, men är ständigt olyckliga. Det där med att vara olycklig har för övrigt ansetts ganska klädsamt. Allt för konsten, ni vet. Man måste offra sej, om man vill dansa. Var lite tacksam! Du får ju faktiskt dansa!

Mina fina balettelever, som utvecklas och växer utan tvång och rädsla.

Om man hade ställt samma krav på KSB som på alla andra gymnasieskolor i Sverige hade man kunnat frångå det här gamla systemet. Om avsteg från skollagen inte hade varit tillåtna och om det hade funnits krav på att de som undervisar ska vara lärare hade man kanske upptäckt att en annan balettskola är möjlig. Men så är det inte. Skolinspektionen biter Utbildningsdepartementet i svansen, för de sistnämnda bestämde redan tidigt att de som undervisar på KSB inte skulle omfattas av kravet på lärarlegitimation, enligt logiken att det inte finns några utbildade lärare som är tillräckligt bra på balett för att kunna undervisa där. Nä...hä? Nämen, då förstår vi. Eller nej, det gör vi inte. De som undervisar i obligatorisk verksamhet, vare det elitutbildning eller ej, ska vara lärare. Så måste det vara. Riktiga lärare skulle inte säga taskiga saker till eleverna, utesluta dem från föreställningar och hota dem med avstängning från utbildningen.* De skulle koncentrera sej på att lyfta eleverna och hjälpa dem bli så bra dansare som möjligt. Då skulle eleverna inte behöva vara livrädda för att berätta om mobbningen som förekommer på skolan (inte mellan eleverna, utan från lärarna mot eleverna), utan skulle kunna fokusera på att växa och dansa och utvecklas.

Regeringen behöver ta sitt förnuft till fånga, när det gäller dansarutbildningen. Det är en gymnasieutbildning och den ska vara underkastad samma regler som alla andra - eftersom det skulle gynna eleverna.

*Rektor för KSB har rätt att fatta beslut om att avskilja elever från utbildningen, om de anses ha för svårt att nå målen.

Ämnesexperter vs lärare

Jan Björklund har under sina år som skolminister tryckt mycket på vikten av ämneskunskaper hos lärare. När lärarutbildningen gjordes om var det bland annat för att lärarstudenterna skulle få chansen att fördjupa sej mer i sitt ämne (att resultatet snarare blivit det motsatta är en annan fråga) och det har också kommit förslag på att ingenjörer och andra ämnesexperter ska kunna få en mycket kort lärarutbildning för att bli behöriga att undervisa i skolan. Deras ämneskunskaper är alltså viktigare än deras pedagogiska kompetens.

I dansvärlden har undervisning mycket låg status. Att välja att bli lärare anses suspekt och i allmänhet tycks erfarenhet från scen vara viktigare än pedagogisk utbildning. I skolornas marknadsföring lockas därför oftare med att alla danslärare är eller har varit verksamma som artister än med att samtliga har lärarexamen (vilket faktiskt vore mer unikt). När jag varit på anställningsintervju har de flesta potentiella arbetsgivare också varit mer intresserade av de små scen- och filmprojekt jag gjort vid sidan av än min lärarutbildning. Även här är ämneskompetens viktigare än lärarskicklighet.

Jag har aldrig riktigt gått med på det här. Visst finns det ämnesexperter som är duktiga på att förmedla både innehåll och passion till sina elever, men det är inte säkert. Att vara lärare handlar dessutom om fler saker än att enbart förmedla ämneskunskaper. Häromdagen såg jag en lysande skildring av just det - skillnaden mellan att vara nörd och att vara lärare. I tv-filmen En passion för Mr Lester möter konstfantasten Quentin Lester en liten pojke, som tycks veta mycket om italiensk renässanskonst, och pojkens lärare. När Mr Lester bjuder in den lille pojken att titta på National Museums konstsamling tar läraren med sej hela skolan dit. I den därpå följande scenen (och resten av filmen) blir det tydligt vad det innebär att enbart ha en passion för ett ämne och att ha en passion för undervisning. Jag ska inte försöka förklara det, utan rekommenderar istället alla att se filmen, som finns kvar på svtplay till och med 9 maj.

Köp en kvalitetsstämpel

I mars kunde vi läsa på Lärarnas Nyheter att en handfull lärare i Jönköpings kommun ska få möjlighet att bli kvalitetsstämplade av externa observatörer från Arete Meritering. Det kostar läraren själv 5000:- och skolhuvudmannen 24000:- per lärare. Dessutom måste huvudmannen betala 48000:- i licensavgift för att över huvud taget få vara med i projektet. När denna lilla slant är insatt på Aretes konto blir läraren observerad och får möjlighet att plocka ihop till en meritportfölj (vad nu det betyder).

För mej verkar det helt rimligt att ett privat företag kommer på en sådan här idé, men att det är tillåtet att genomföra den framstår som fullständigt vansinnigt. Lärarfacken önskar karriärtjänster för lärare, men det kan aldrig vara meningen att karriärstegen ska bygga på godtyckliga kvalitetsstämplar från privata aktörer. Jag antar att det här bara är en första märkning, som lärare kan köpa. Om det tillåts fortsätta är risken stor att den ena märkningen efter den andra poppar upp på marknaden – precis som miljö- hälso- och rättvisemärkningar på livsmedel. Märkningarna på livsmedel var från början tänkta att hjälpa konsumenterna att välja bra produkter, men den fullkomliga märkesinflationen har lett till att alla olika symboler snarare försvårar i valet av matvaror. Vilken är egentligen bäst? Den lilla grodan, den vinkande arbetaren, det gröna trädet, maskrosen, svalan, svanen, nyckelhålet eller den gamla vanliga KRAV-symbolen? Om tio år står kanske ungdomar och föräldrar lika förbryllade inför svärmar av märkningar på skolor och lärare, som de ska välja mellan. Redan idag konkurrerar skolorna med varandra genom att basunera ut mer eller mindre relevanta argument för att välja just oss. Kan vi i framtiden vänta oss argument som: ”Vi har 43 legitimerade, 50 kvalitetsstämplade och en hbtq-certifierad lärare!” Eller kanske: ”Vår skola är märkta med både grodan, arbetaren, trädet, maskrosen och svalan!” Hur ska elever och föräldrar kunna välja? Och varför ska de välja över huvud taget?

Det är såklart inte bara för elever och föräldrar privata kvalitetsstämplar ställer till problem. Ska olika stämplar vara meriterande vid arbetssökning? Hur ska arbetsgivaren i så fall kunna avgöra vilka stämplar som är seriösa och vilka som inte är det? Och är det etiskt att låta lärare och skolor köpa sina märkningar? Redan snart måste lärare börja betala ett par tusen för att få den obligatoriska legitimationen. Om inte det räcker måste de kanske punga ut med betydligt större summor för att få alla de märkningar som kommer behövas för att anses vara en kvalitetssäkrad lärare. Precis som det idag finns helekologiska, nyttiga och rättvisa livsmedelsproducenter, som inte har råd att betala för märkningar som garanterar att de är det kommer det kanske finnas fantastiska lärare, som inte har råd med sina stämplar.

Privata betalmärkningar är inget sätt att säkra kvaliteten i skolan, men skolministerns svartmålning av skolan i allmänhet och lärarutbildningen i synnerhet – ivrigt understödd av massmedia – har öppnat för en sådan marknad. Hur lång tid kommer det ta innan Björklund inser detta?

Övningsskolor är för overkliga

Veckans förslag från utbildningsdepartementet är införande av speciella övningsskolor, där lärarstudenter ska göra största delen av sin verksamhetsförlagda utbildning (vfu). (DN, LN) Jag kan se fördelar med det. För det första skulle man kanske lösa problemet att det är så svårt att hitta vfu-platser till alla studenter. Min första vfu-period var jag på ett fritidshem. Inget fel i det, men det jag hade valt att utbilda mej till var gymnasielärare i dans. De flesta av mina kursare var i liknande situationer. De flesta av dem hade antingen dans eller musik som inriktning, men väldigt få fick möjlighet att göra sin första vfu i en verksamhet där det arbetades kontinuerligt med någon av dessa konstformer. Vfu:n ingick visserligen i allmänna utbildningsområdet, men de flesta jag läste ihop med verkade känna missnöje inför att vara i en verksamhet där våra kunskapsområden inte var en del av vardagen. När några av studenterna framförde den synpunkten fick vi förklaringen att det nästan var omöjligt att hitta vfu-platser till alla som det var nu och att det vore helt dödfött att ens försöka hitta vfu-platser där vi kunde få auskultera och/eller prova på att undervisa i vårt eget valda ämne.

När jag läste inriktning svenska var det tydligen ännu svårare att hitta vfu-platser, för åt mej fanns ingen. Studievägledaren försökte hålla modet uppe. Det kunde vara krisigt att få ihop det, sa hon, men det hade aldrig dittills hänt att någon student hade stått utan plats när vfu:n väl började. Antingen var det lögn eller så var jag den första någonsin, men på måndagen hade jag ingen skola att gå till på onsdagen, då vfu:n skulle inledas. Till slut ringde en av mina kursare till sin handledare, som hon redan haft under en tidigare vfu-period och nu skulle till igen, och frågade om jag fick komma också. Det gick bra och veckan efter fick jag faktiskt en egen plats, men det kändes såklart en aning kaotiskt. 

Under flera av mina vfu-perioder har jag saknat handledare. På dansinriktningen blandades utbildningen ihop lite med en önskan om att sprida dansen till flera skolor. Därför fick vi ibland göra vfu på skolor, som i vanliga fall inte hade dans och där det följaktligen inte fanns någon danspedagog, som kunde handleda oss. Vi var oftast bara en eller några dagar på samma skola. Anledningen till det var något oklar; antingen att vi skulle få se många skolor eller att många skolor skulle få möjlighet att möta dansen. Ibland var det tänkt att klasslärarna skulle handleda oss, men för det mesta förstod de inte ens att vi var studenter. Istället trodde de att vi var inhyrda danspedagoger från kulturskolan. Därför fick vi sällan eller aldrig någon feedback från dem.

Förmodligen skulle inget av dessa problem existera, om det fanns övningsskolor. Alla studenter skulle ha en plats och antagligen skulle man veta lite i förväg var man skulle få göra sin vfu. Lärarna som tog emot en skulle dessutom vara på det klara med att man var just student och ingenting annat. I bästa fall skulle man till och med få göra alla sina vfu-perioder i ett av de ämnen man valt att inrikta sej på i utbildningen. MEN... det finns ändå saker att invända.

För det första har de handledarna jag haft varit jättebra. De har visat goda exempel och gett mej bra feedback. Under de vfu-perioder då jag har haft handledare har jag lärt mej fantastiskt mycket (jag har förstås lärt mej en del när jag inte haft handledare också, men kanske inte på ett lika tryggt och strukturerat vis). Både genom att se mina handledare undervisa och genom de samtal vi har haft har jag fördjupat och breddat min förståelse för yrket, ämnet och lärandet. De har inte på något sätt varit dåliga förebilder, som utbildningsministern säger. Tvärtom har de varit fantastiska.

För det andra tror jag man missar en viktig poäng med vfu:n, om man inte gör den i "vanliga" skolor. "Att komma ut och vara med dåliga förebilder bara för att vara i verkligheten, det är ju ingen poäng," säger Jan Björklund till DN. Men jo, det är det faktiskt. Bortsett från att de flesta handledare inte är dåliga förebilder är det en stor poäng med att komma ut i verksamheter som inte är tillrättalagda för att underlätta för studenten. Universitetet är en väldigt skyddad miljö och det är lätt att måla upp en idealbild för sej själv av sitt framtida yrkesutövande. Vfu:n kompletterar teorin genom att vara placerad i just "verkligheten". Som Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén säger till DN: "Skolvardagen får inte bli en chock /.../ Möjligheten att få se olika skolors arbetssätt och miljöer måste finnas kvar." Även om jag tycker att jag fick vara på lite väl många skolor tycker jag det är mycket bättre att ha varit på många än på bara en, som lärarstudenterna vid en del andra universitet och högskolor. Att se olika skolor har varit jättenyttigt.

Så jag måste nog dissa även det här förslaget från Jan Björklund. Bygg hellre ett system, där det finns garanterade vfu-platser för alla studenter. Ett system där man kan få veta i förväg var man ska vara och där det inte bygger på handledarnas välvilja att man får en plats. Jag vet inte precis hur det skulle gå till, men det måste finnas ett sätt - eller flera.

Läs också:

Leg. Dålig Förebild på Flumpebloggen

Behörighet och legitimation - funkar det verkligen så här?

Jag undervisar just nu i tre kurser på gymnasiet. Två av dem, Dansteknik 1 och Dansorientering, är jag behörig att undervisa i (åtminstone än så länge tills legitimationskravet träder i kraft). Den tredje, Idrott och hälsa 1, är jag inte behörig att undervisa i, eftersom jag inte har idrott och hälsa i min lärarexamen. Jag planerar dock innehållet och arbetsformerna tillsammans med några kollegor som är behöriga att undervisa i idrott. Vissa moment har vi tillsammans och det händer också att vi byter grupper med varandra, för att fylla luckor i varandras kompetens. I slutet av kursen föreslår jag ett betyg för var och en av eleverna och rektor "godkänner" sedan det betyget och är den som formellt har ansvar för det.

I och med att legitimationskravet träder i kraft nästa år förändras dock reglerna en del. Om jag får ut en legitimation till dess (vilket verkar vara lite för mycket att hoppas på) fortsätter jag vara behörig i dansteknik och dansorientering. Om jag inte får ut någon legitimation under det närmaste året blir jag dock plötsligt obehörig i dessa ämnen. Jag förblir också obehörig i idrott och hälsa. Det som är intressant är att en olegitimerad lärare bara är obehörig att självständigt bedriva undervisning. Om jag förstår det rätt får jag alltså fortsätta att undervisa, om det sker under överinseende av någon som är legitimerad, till exempel någon av mina kollegor som har idrott och hälsa i sin examen. Arbetet med den kursen skulle alltså kunna fortskrida ungefär som nu. Ännu mer intressant är dock att Jan Björklund säger till Lärarnas Tidning i den intervju jag hänvisade till redan i förra inlägget att man inte behöver vara behörig i ett ämne för att sätta betyg i det. "Det räcker att vara legitimerad," säger han. Under förutsättning att jag får ut en legitimation kommer jag alltså, till skillnad från nu, få sätta betyg i idrott och hälsa. Min befogenheter i det ämnet ökar därmed.

Tycker du att det verkar rörigt? Låt mej förtydliga. Om jag får ut en lärarlegitimation händer följande:

1. Jag fortsätter att vara behörig att självständigt bedriva undervisning och sätta betyg i samtliga dansämnen.
2. Jag blir obehörig att självständigt bedriva undervisning i idrott och hälsa.
3. Jag får fortsätta undervisa i idrott och hälsa, men en annan, behörig, lärare ansvarar för undervisningen.
4. Jag blir behörig att sätta betyg i idrott och hälsa (och andra ämnen som jag eventuellt kan komma att undervisa i i framtiden).

Blev det inte klarare? Inte för mej heller.

Läs också:

Legitimerad och behörig lärare hos Christermagister

Och lägst status av allt har fritidspedagogiken

Rangordningen av skolans olika kunskapsområden blir allt tydligare. Man hade kanske kunnat hoppas på en utveckling i motsatt riktning, men utbildningsministern styr skolan obönhörligt bakåt. Estetiska ämnen och modersmål är inte så viktiga, det har vi fått klart för oss, men ännu längre ner på stegen finner vi fritidshemmet. "Fritidspedagoger är inte lärare," säger Jan Björklund till Lärarnas Tidning. Må så vara. Före 2001 var inte fritidspedagog en lärarexamen. Men att påstå att deras kompetens därför inte är viktig är en annan sak. Björklund formulerar sej visserligen inte så, men han säger: "Tanken är att vi i framtiden inte ska ha personer som bara är fritidspedagoger."* I slutet av 00-talet, när det började utredas hur lärarutbildningen skulle förändras, var det alla lärare som gått den förra lärarutbildningen som skulle vidareutbilda sej. Det kravet har som tur är försvunnit, men finns tydligen kvar för fritidspedagoger. "Jag tycker det är eftersträvansvärt att de som har en äldre fritidspedagogexamen vidareutbildar sig och läser in något eller några ämnen," säger Björklund. "Då blir de grundlärare. Vill man inte det och vill vara kvar i fritidspedagogrollen blir man inte legitimerad. Men vidareutbildar man sig ökar anställningsbarheten påtagligt. /.../ Regeringen kommer att underlätta för fritidspedagoger och motsvarande som har en inriktning enbart mot fritidshem.** Genom Lärarlyftet 2 ska de kunna studera ett eller två praktiska eller estetiska ämnen för att bli behöriga som lärare i likhet med grundlärare med inriktning mot fritidshem."

Ja, jisses. Låt dem inte läsa ett teoretiskt ämne! Hur skulle det se ut? En fritidspedagog som undervisar i no- eller so-ämnen? Näe, där går faktiskt gränsen. Fritidspedagogerna ska plugga några år - i vissa fall kanske lika länge som de redan har pluggat för få sin nuvarande kompetens - men de måste ändå hållas kvar där nere på statusstegen bland estet- och idrottslärare. Det är ju sånt de ändå kan, eller hur?

Ok, jag blir sarkastisk. Det är svårt att låta bli. Det jag verkligen undrar är: Vart tog det fritida lärandet vägen? Det informella lärandet? Det som fritidspedagogerna är experter på? För det är en viktig kompetens som inga andra lärare har (utom möjligen förskollärarna); att guida barnen i det informella lärandet, att hjälpa dem vidare och låta dem växa i sin egen takt. Men precis som utbildningsdepartementet verkar tro att danslärare bara sätter på musiken och låter barnen snurra runt i rummet verkar de tro att fritidspedagogerna i bästa fall plockar fram lite pussel åt barnen och sen sätter sej och tittar på när barnen leker.

*Min kursivering.

**"Motsvarande" måste ju betyda lärare utbildade efter 2001. Eller?

Läs också:

Undervisning och legitimation i förskola, fritidshem och kulturskola

Vem är lämplig att bli lärare?

Det är återigen på förslag att sökande till lärarutbildningen ska få göra ett lämplighetstest. Regeringen har tillsatt en utredning som ska undersöka förutsättningarna för ett sådant test (LN). Jag tycker det är lite läskigt. Visserligen påpekar Jan Björklund att det handlar om att sortera ut de "uppenbart olämpliga", men ordet lämplighetstest skrämmer mej ändå. Det för tankarna till Kallocain och Du sköna nya värld - eller för den delen Gallavanterna - där varje medborgare redan som barn blir utsedd till att jobba med det hen är bäst lämpad för. Lämplighetstest. Du är lämplig och du är inte lämplig. Men vem ska avgöra det?

I våras sökte en av mina bekanta till en välrenommerad danspedagogutbildning. När hon kom hem från audition berättade hon att de sökande vid första delprovet fick veta att den första gallringen bara var till för att rensa bort dem som inte alls hade där att göra. "Det här är ingen nybörjarskola," förklarade informatören. De som åkte ut vid första gallringen var dock inga nybörjare. Flera av dem jag känner till som sökte har kämpat hårt och tränat i många år. Mitt försök till peptalk hade dock ingen större effekt på min bekant efter vad som sagts på audition. Känslan i henne var att hon var på samma nivå som en nybörjare.

"För att bli en duktig lärare räcker det inte med bra betyg," säger Jan Björklund enligt LN. "Det är fler egenskaper som behövs, man måste till exempel vara utåtriktad." Måste man det? Måste man vara utåtriktad för att bli en duktig lärare? Då borde kanske jag ha blivit avrådd redan första veckan på utbildningen, då jag skolkade från alla nollningsaktiviteter? Jag tycker det är skitjobbigt att prata med nya människor, särskilt om de är i grupp. Det betyder dock inte att jag inte är en duktig lärare.

Ok, jag tror också att det finns personer för vilka lärare inte är det optimala yrkesvalet - åtminstone inte just nu. Till exempel var det en student på min utbildning, som inte kommunicerade med eleverna över huvud taget när hen skulle hålla workshop, varken verbalt eller fysiskt. Hen avråddes förstås från att fortsätta utbildningen efter första vfu:n. Kanske är det så lämplighetstestet ska gå till? Vfu redan innan utbildningen börjar? Men att säga: "Det här är ett lämplighetstest. Misslyckas du nu är du körd. Då är du olämplig för det här yrket och kan aldrig någonsin bli lärare." Jag gillar inte det. Det känns som att sätta en stor, fet stämpel i hjärtat på den sökande.

Läs också Bara lärare kan komma in på lärarutbildningen
Läs dessutom Lämplighetstest för lärare - ett missgrepp på Alturistkonsult och Lämplighetstesta lärarkandidater? hos Christermagister

Höga kunskapskrav vs estetiska förmågor

I onsdagens partiledardebatt påpekade skolminister Jan Björklund att gymnasiets estetiska program är ett "bra program som förenar höga kunskapskrav och estetiska förmågor." Det kan tyckas bra att Björklund uttrycker sej positivt om estetiska programmet, men hans uttalande innebär en tydlig markering att de estetiska ämnena inte handlar om kunskap. Ordet förmåga tycker jag indikerar att estetik och konstutövande inte är någonting man kan lära sej. En förmåga har man och även om den kan utvecklas handlar det egentligen inte om att förvärva kunskap. Eller?

Det är naturligtvis inte så det ligger till. Läroplanerna talar om fyra aspekter på kunskap: fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet. Målen i de estetiska ämnenas kursplaner omfattar alla fyra aspekterna. I dans ska eleverna till exempel lära sej terminologi och danshistoria såväl som vilken funktion dans fyller i olika sammanhang och kulturer. De ska lära sej tekniska grunder såväl som hur man skapar en koreografi i en helt egen stil. Allt detta kan man lära sej. Ingen är obildbar, inte ens inom dans!

Redan Vygotskij försökte slå hål på myten om att bara särskilt begåvade ska få chansen att utveckla sitt konstnärliga skapande. Alla behöver skapa! menade Vygotskij och lyfte fram vilken nytta man har av att vara en kreativ varelse. Hans tankar är fortfarande aktuella. Björklunds ordval, estetiska förmågor, pekar dessvärre på det motsatta. På estetiska programmet kan elever med konstnärlig begåvning även få chans att utveckla teoretiska kunskaper. Kanske övertolkar jag, men min tolkning bygger på både det citerade uttalandet och allt det andra vi hört Björklund säga sedan han blev skolminister.

Till sist ska jag berätta en liten anekdot, som visar att även till synes totalt obegåvade kan lära sej att utöva en konstart. För några år sedan sjöng jag i samma kör som en blivande högskoleingenjör. När hon började i kören (det här var alltså en vuxen student) hade hon aldrig tidigare förstått att musik kan innehålla melodier. Rytmer var hon helt med på, men tonhöjd hörde hon ingen skillnad på. När hon började förstå att sång inte bara handlade om rytmiskt tal utan också om melodi började hon studera tonhöjd ur ett helt teoretiskt perspektiv. Som sagt var hon blivande ingenjör och ljudvågors frekvens låg för henne mycket närmare till hands än gehörslära. Genom sina självstudier lärde hon sej faktiskt att höra skillnad på olika toner! Tyvärr slutade jag i kören för tidigt för att höra hennes vidare framsteg, men jag slår vad om att hon kan sjunga idag!

Ännu fler pluspoäng till Juholt

Snart kommer väl bloggens läsare tro att jag har blivit sosse. Jaja, då får ni väl tro det då! Faktum är att Håkan Juholt har gjort det igen. I dagens partiledardebatt handlade hans första replik i duellen mot Jan Björklund om hur bra och viktigt estetiska programmet är! Dessutom hade han en ganska oväntat synvinkel. Han berättade att han träffat personer som driver ledande IT-företag och att de alla har gått estetiska programmet. Mixen av kreativitet och tekniskt kunnande är nödvändig för den driftighet som krävs för att driva den typen av företag, säger han. Underbart! Som svar försöker Björklund krysta fram någonting om att han också tycker att estet är ett bra program som "förenar höga kunskapskrav och estetiska förmågor". Jag säger då det. Han har ju inte fattat nåt.

Lyssna här!

Läs också Juholt vill återinföra estetisk verksamhet.

Elitsatsning i grundskolan

Nu kommer de, spetsutbildningarna i grundskolans senare del (LN1). När förslaget kom skrev jag det här och jag tycker fortfarande samma sak, så det är ingen idé att skriva ännu ett långt inlägg om det. Som vanligt är Jan Björklund och pedagogikforskarna oeniga (LN2). Christermagister har också skrivit om det.

Flumpedagogikens försvarare

Christermagister intervjuas av Skolvärlden.se. Läs det! Han säger bland anant:

"Enligt min erfarenhet leder piskans väg till att eleverna lär sig finurliga sätt att lura den som håller i piskan, och att de tar varje chans att motarbeta målen som lärare har satt upp. Morotens väg skapar i sin tur elever som gör vad som helst för att få en belöning. Eleverna spenderar värdefull tid och kraft till att lista ut vad läraren vill höra och se."

Jag kan inte låta bli att tänka att Jan Björklund tror på moroten och piskan även när det gäller lärarna. Gång efter annan hör vi honom säga att duktiga lärare ska bättre betalt än dåliga lärare. Men hur mäter man om en lärare är duktig eller inte? Utifrån elevernas betyg? Utifrån vad eleverna lär sej? Den fantastiska läraren som lärde mej läsa var... jag själv, 5 år gammal. Eller var det mina föräldrar, som fyllde mina första levnadsår med böcker och stimulerade min språkliga intelligens genom sitt eget intresse? Jo, så var det nog. De borde ta mej tusan ha bättre betalt för det.

Betyg från skolår 1

Från 2008-01-17

"Det är viktigt att lyssna på expertisen," sa Jan Björklund innan han blev skolminister. "Trovligt," säger jag*. Det finns ingen forskning som tyder på att betyg leder till ökat lärande - snarare tvärtom. Båda lärarfacken är emot betyg från år 1. Ändå är det nu dags. Nej, just det. Inte betyg. Skriftligt omdöme. Skolministern tror han är smart, men den som har ordboken som kvällslektyr är smartare.

BETYG /.../ 2) om (vanl. skriftligt) uttalande l. omdöme l. intyg (i allm. af öfverordnad, ss. arbetsgifvare, lärare o. d., l. af myndighet l. med officiell myndighet utrustad person l. korporation o. d.) om ngns egenskaper l. kunskaper l. förhållanden, i allm. afsedt att meddela honom viss kompetens, vissa rättigheter o. d.

Så står det i SAOB på nätet. Jag upprepar det viktigaste: Vanligen skriftligt uttalande eller omdöme. Jojo, Janne. Du kan ju låtsas att betyg och skriftligt omdöme inte är synonymer, men vi vet bättre. Och vi vet oxå att skriftliga betyg inte innebär den "kommunikation" mellan skola och hem, som du vill påskina.

KOMMUNICERA 3 a: förhållande(t) l. möjlighet(en) att utbyta meningar...

Utbyta meningar. Inte erhålla information.

Man kan ju undra vad vi har haft utvecklingssamtal och individuella utvecklingsplaner till, när vi kan ha betyg.

-------------
*Jag har vuxit upp i Jönköping.