Höga kunskapskrav vs estetiska förmågor

I onsdagens partiledardebatt påpekade skolminister Jan Björklund att gymnasiets estetiska program är ett "bra program som förenar höga kunskapskrav och estetiska förmågor." Det kan tyckas bra att Björklund uttrycker sej positivt om estetiska programmet, men hans uttalande innebär en tydlig markering att de estetiska ämnena inte handlar om kunskap. Ordet förmåga tycker jag indikerar att estetik och konstutövande inte är någonting man kan lära sej. En förmåga har man och även om den kan utvecklas handlar det egentligen inte om att förvärva kunskap. Eller?

Det är naturligtvis inte så det ligger till. Läroplanerna talar om fyra aspekter på kunskap: fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet. Målen i de estetiska ämnenas kursplaner omfattar alla fyra aspekterna. I dans ska eleverna till exempel lära sej terminologi och danshistoria såväl som vilken funktion dans fyller i olika sammanhang och kulturer. De ska lära sej tekniska grunder såväl som hur man skapar en koreografi i en helt egen stil. Allt detta kan man lära sej. Ingen är obildbar, inte ens inom dans!

Redan Vygotskij försökte slå hål på myten om att bara särskilt begåvade ska få chansen att utveckla sitt konstnärliga skapande. Alla behöver skapa! menade Vygotskij och lyfte fram vilken nytta man har av att vara en kreativ varelse. Hans tankar är fortfarande aktuella. Björklunds ordval, estetiska förmågor, pekar dessvärre på det motsatta. På estetiska programmet kan elever med konstnärlig begåvning även få chans att utveckla teoretiska kunskaper. Kanske övertolkar jag, men min tolkning bygger på både det citerade uttalandet och allt det andra vi hört Björklund säga sedan han blev skolminister.

Till sist ska jag berätta en liten anekdot, som visar att även till synes totalt obegåvade kan lära sej att utöva en konstart. För några år sedan sjöng jag i samma kör som en blivande högskoleingenjör. När hon började i kören (det här var alltså en vuxen student) hade hon aldrig tidigare förstått att musik kan innehålla melodier. Rytmer var hon helt med på, men tonhöjd hörde hon ingen skillnad på. När hon började förstå att sång inte bara handlade om rytmiskt tal utan också om melodi började hon studera tonhöjd ur ett helt teoretiskt perspektiv. Som sagt var hon blivande ingenjör och ljudvågors frekvens låg för henne mycket närmare till hands än gehörslära. Genom sina självstudier lärde hon sej faktiskt att höra skillnad på olika toner! Tyvärr slutade jag i kören för tidigt för att höra hennes vidare framsteg, men jag slår vad om att hon kan sjunga idag!