2015-01-31

Terminsstart, del 2: Elever som är otrygga i skolan

När jag skulle börja sjuan flyttade min familj, vilket gjorde att jag började på en skola där jag inte kände någon. Situationen i den klass jag hamnade i blev inte särskilt bra. Utan att gå in på detaljer kan jag säga att jag blev mobbad. Under höstterminens gång mådde jag allt sämre. Mina föräldrar märkte det och oroade sej förstås, men tolkade mitt nya beteende som en tonårsförändring. Jag berättade inte för dem vad som hände i skolan.

Skolan jag gick på hade ett system som innebar att alla elever i år 7 blev kallade till ett enskilt samtal hos skolkuratorn på vårterminen. Samtalet gick ut på att kuratorn ställde frågor om hur en hade det, om en trivdes i skolan och om en hade kompisar. När jag gick till mitt samtal hade jag inte planerat att berätta att alla var dumma mot mej. Jag hade inte ens reflekterat särskilt mycket över det själv. Mina dagboksanteckningar från det året vittnar visserligen om att vissa av mina klasskompisar var jättejobbiga, men ingenstans har jag skrivit om de verbala övergrepp jag utsattes för, den tystnad som omgav mej eller den klump jag hade i magen de dagar jag skulle till skolan.

Jag minns inte vilka frågor kuratorn ställde eller hur jag började berätta, men när jag väl hade börjat var det som om jag insåg själv hur illa det var och allt rann ur mej. När jag hade berättat färdigt hände det viktigaste av allt. Kuratorn tittade mej i ögonen och sa: "Så ska ingen behöva ha det." Därefter gick det snabbt. Skolan kallade mina föräldrar till elevvårdskonferens. Där satt jag omgiven av kuratorn, min förtroendelärare, rektor, biträdande rektor, skolsköterskan och båda mina föräldrar och pratade om min situation. Det kändes stort att alla dessa vuxna var samlade för min skull; att det spelade roll för dem hur jag hade det.

Jag ville byta klass och skolans representanter stöttade det. Jag fick till och med välja vilken klass jag ville byta till. Klassbytet var det bästa som hade kunnat hända. Min nya klass var inte perfekt, men jag fick en plats där. Jag fick plats. Jag fick vara med. Därmed blev resten av grundskolan uthärdlig istället för en daglig plågoeld.

Denna lyckliga utgång var ett resultat av att skolan hade bestämt att alla elever skulle ha samtal om hur de hade det. Jag skulle aldrig ha tagit initiativ till ett sådant samtal själv. Därav drar jag följande slutsatser:

  • Det är A och O för elevernas hälsa att skolan anstränger sej för att ta reda på hur alla mår. När någon frågar är det mycket lättare att berätta.
  • Att bli tagen på allvar är kanske det viktigaste som finns för en tonåring. Att plötsligt finna sej själv omgiven av vuxna som bryr sej kan vara omvälvande och avgörande för ens självkänsla.
  • Att ha ett genomtänkt och utarbetat system för att upptäcka mobbning och andra problem är en bra idé.
  • Det är inte säkert att en 13-åring själv inser att hen är mobbad. Som vuxen går det inte att vara nog tydlig med att det är viktigt att just du har det bra.

2015-01-28

Folkpartiet bevisar ännu en gång sitt förakt för forskning

Vetenskapsrådet har kommit med en ny rapport, som bygger på flera forskningsprojekt och som visar att betyg har mycket liten betydelse för elevers skolresultat. Om det har någon effekt för några elever så är det en negativ sådan för de lågpresterande, alltså de som redan har det jobbigt i skolan. [Läs mer här] Imorse var en vänsterpartist och en folkpartist inbjudna till P1-morgon för att diskutera rapporten. Inget oväntat kom upp i debatten. Vänsterpartisten konstaterade att Vetenskapsrådets resultat stödjer deras politik och folkpartisten grymtade missnöjt att betyg från år 4 ändå är en bra idé.

Lite överraskande är det ändå att folkpartisten uppvisar en så obstinat attityd. Han försöker inte förklara bort resultaten, utan påstår krasst att Vetenskapsrådet måste ha fel. När programledaren ställer mer detaljerade frågor får hon svaret: "Jag har inte läst den här rapporten." Det var då jag på riktigt vaknade till där jag stod och pysslade med min frukost. Jag började faktiskt till och med skratta. Han har inte läst rapporten. Hur är det ens möjligt? Hur kan en låta bli att läsa en rapport som en är inbjuden att debattera i radio? Okej att han kanske har diskuterat betyg så mycket att han tycker att han kan alla argument utantill, men debatten handlade inte om betyg i allmänhet. Den handlade om just den här rapporten. Och han har inte läst den.

För att summera: Folkpartiet driver frågan om betyg i allt lägre åldrar. Vetenskapsrådet presenterar en rapport som - precis som all annan pedagogisk forskning - visar att betyg har mycket liten betydelse för de flesta elever och snarast negativ betydelse för elever med svårigheter. Folkpartiets representant låter bli att läsa rapporten men väljer att ändå hävda med bestämdhet att Vetenskapsrådet har fel.

Jag är så glad att detta forskningsföraktande parti inte längre har makten över utbildningsdepartementet.

2015-01-16

Terminsstart, del 1: Till nya undervisare

Halva januari har passerat. Många tar sina första vingliga steg som cirkelledare på studieförbund eller andra undervisningsjobb. Jag reser runt i landet och håller ledarutbildningar. Tyvärr träffar jag långt, långt, långt ifrån alla som nu ska inleda sin bana i folkbildningens tecken, så här kommer mina bästa tips till dej som just ska starta din första danskurs:

  • Ha tålamod med dina elever. Mycket som känns självklart när en har dansat ett tag är egentligen jättesvårt. Du kommer inte kunna lära dem allt du kan första lektionen eller ens första terminen.
  • Ha tålamod med dej själv. Allt kommer med största sannolikhet inte vara perfekt första lektionen. Kanske kommer inte en enda lektion i hela ditt liv vara perfekt. Det gör inget. Det kommer vara tillräckligt bra. Ju mer erfarenhet du får desto tryggare kommer du känna dej.
  • Reflektera efter varje lektion. Skriv ner lite kring vad ni har gjort, vad som gick bra, vad som inte gick så bra, några tankar kring eleverna och vad ni ska göra nästa gång. Det kommer hjälpa dej att komma ihåg och samtidigt utveckla både ditt material och din undervisning.
  • Ta hjälp när du behöver. Du kan få hjälp från din chef, dina arbetskamrater, dina föräldrar, dina elever, elevernas föräldrar eller nästan vem som helst beroende på vad du behöver hjälp med. Kom bara ihåg att du inte behöver lösa alla problem på egen hand!
  • Iaktta dina undervisare och lyssna på hur de förklarar. Se de klasser du tar inte bara som en chans att lära dej mer dans utan dessutom en chans att lära dej mer om undervisning!
  • Be någon mer erfaren komma och titta på en av dina lektioner och ge dej respons efteråt. Det kan kännas läskigt och utlämnande, men är en väldigt bra hjälp.
  • Prata mycket med dina kollegor. Ni kan få mycket stöd och hjälp av varandra. Kanske har ni samma elever i några grupper till och med. Om du är ensam på din ort kan du använda dej av danslärargrupper på facebook eller andra sociala medier. Tänk på sekretessen, när du pratar om dina elever! Du får aldrig lämna ut en enskild elev med namn när du pratar med utomstående.
  • Koppla bort autopiloten. Gör ingenting på rutin, utan tänk alltid igenom vad du har för syfte med varje övning ni gör. Om du vet varför ni gör övningen kommer den bli meningsfull för både dej själv och eleverna. Du kommer också kunna förklara för eleverna och deras föräldrar, om de ifrågasätter dina val av övningar.
  • Var prestigelös. Försök inte låtsas att du vet allt. Om någon elev ställer en fråga du inte kan svara på, var ärlig med att du inte vet - men försök gärna ta reda på svaret, så du kan svara vid ett senare tillfälle! På så sätt lär du också dej själv någonting.
Jag önskar dej stort lycka till i detta roliga och utmanande jobb!

2015-01-03

Koppla bort autopiloten

Jag skrev inte många inlägg förra året, men det betyder inte att jag inte skrev mycket. Tvärtom. Förra året började jag skriva en bok. Den heter Koppla bort autopiloten och handlar om att ha ett normkritiskt perspektiv i dansundervisning (föga förvånande, kanske). Innehållet handlar bland annat om att respektera varje elevs könsidentitet, vilka olika förväntningar vi har på eleverna beroende på vilket kön vi tillskriver dem, utseendets betydelse i dans, hur solidaritet och trygghet är en förutsättning för kreativitet, det våld som förekommer i och utanför danssalar, att koreografera könsneutralt, hur vi kan bryta invanda mönster i lektionsstrukturen och historiska perspektiv på den feminina kodningen av dansämnet.

I år tänker jag blogga desto mer och boken kommer med stor sannolikhet vara ett av de återkommande ämnena för mina inlägg.