Blomstertiden; avskedstiden

Terminsslut. Relationsslut. Efter uppvisningen eller skolavslutningen är det dags. I bästa fall får jag några kramar. Jag försöker känna mig stolt och glad, när jag ser eleverna (om de är små) skutta iväg bredvid mormor eller (om de är större) drälla iväg med sina kompisar, med blommor i händerna, i håret eller runt halsen. Jag försöker känna mig stolt och glad, men på insidan gråter jag. Ännu värre är det förstås med de elever, som har varken mormor, vänner eller blommor. De som med hängande huvud lufsar hem till ett sommarlov i ensamhet. På insidan gråter jag och när eleverna har försvunnit går jag hem och gråter på utsidan också.

Detta är det absolut värsta med att vara lärare. Värre än elever som slåss, föräldrar som ringer hem till en kl 22.15 en lördag, skolk, vandalism, betygsättning och att tvingas äta undermålig skolmat för att föregå med gott exempel. Detta är det värsta: att varje läsår eller till och med varje termin slita som ett djur för att bygga fungerande, helst till och med förtroliga, relationer med eleverna, för att sedan bli lämnad.

Relationer är A och O i undervisning. Är relationen mellan lärare och elev dålig uteblir lärandet (och kanske även eleven). Därför måste relationen komma i första rummet. Relationerna. En unik relation till varje elev. I bästa fall har en lärare en klass, 20-30 elever. I värsta fall, vilket gäller för de flesta som undervisar i kulturämnen, har en lärare flera hundra elever, som hen träffar varje vecka. Allt ansvar ligger på läraren. Jag måste lära känna varenda en - och jag fäster mig vid varenda en.

Många gånger har jag och mina kollegor sagt till varandra: "Tänk om eleverna visste hur mycket kärlek vi hyser för dem." Tänk om de visste! Tur att de inte vet, för då hade de kanske inte klarat av att lämna oss på skolavslutningen.

Jag kan inte minnas att vi någonsin pratade om det här på lärarutbildningen. Självklart pratade vi om vikten av att bygga fungerande relationer med eleverna, men jag tror inte någon någonsin nämnde att konsekvensen av det också är att en blir tvungen att göra slut hela tiden. Några elever kommer tillbaka nästa termin men ofta, och det gäller särskilt kulturämneslärare, är det en helt ny uppsättning ansikten som möter en efter lovet.

Detta sliter sönder mig.

Demokratiskt ledarskap i praktiken

Enligt läroplanerna för de olika skolformerna ska all undervisning bedrivas under demokratiska former. Det är inte tillräckligt att undervisa om demokrati, utan undervisningen i sig måste vara demokratisk. Alla lärare måste alltså hitta strategier för att frångå den traditionella auktoritära lärarrollen, som vi matats och matas med från alla möjliga håll. Kanske har vi själva undervisats på ett auktoritärt sätt, men inte minst framställs den auktoritära läraren som den enda möjliga i såväl politiken som populärkulturen. Det verkar helt enkelt väldigt svårt för någon att föreställa sig något annat. Med andra ord måste vi anstränga oss för att berätta en annan berättelse om vad en lärare är och vilken hens roll och uppgift är i klassrummet.

Om den auktoritära läraren har till uppgift att styra har den demokratiska läraren till uppgift att leda och samordna. Den auktoritära läraren vill kontrollera lärprocessen medan den demokratiska läraren vill följa med elevernas process och vara ett stöd i den. Demokratiskt ledarskap handlar inte om att släppa allting fritt, utan tvärtom om att utöva ett tydligt ordförandeskap, som säkerställer att lärprocessen verkligen blir demokratisk. Det är till exempel den demokratiska lärarens uppgift att se till att alla får komma till tals och pröva sina tankar samt att motverka att det uppkommer informella auktoritära ledare bland eleverna.

Så hur kan en arbeta demokratiskt i praktiken? För att svara på det vill jag utgå från mitt arbete i en åldersblandad grupp i grundskolans tidigare del. I gruppen finns flera elever, som gärna skulle påta sig ledarrollen och som blir så frustrerade när de inte får bestämma att de ibland inte klarar av att delta i undervisningen alls, om det inte blir precis som de vill. I övningar med turordning har det, i den här gruppen, högst status att vara sist. Näst högst status har det att vara först. Ju närmare mitten desto mer intetsägande är ens roll. Många i gruppen vill också leda lekar/övningar. 

Eleverna i den nämnda gruppen har olika strategier för att få ledarroll/högstatusplats. En av dem är att vara snabb. Det gäller att vara den första som frågar mig: "Får jag vara sist?" Då ökar chansen att få den platsen. En annan strategi är att vara snäll, både mot sina kamrater och mot mig. Det kan handla om att låta bli att tjata (jag insåg detta när en elev påpekade att hen borde få vara först eftersom hen inte hade tjatat) eller om att tilldela andra högstatuspositioner. Snällstrategin är lurig att komma underfund med, eftersom snällhet vanligen ses som ett positivt drag. Som lärare gäller det därför att genomskåda när det handlar om en strategi för att tillskansa sig makt - inte för att vi ska sätta dit eleverna, utan för att vi ska hjälpa dem att delta i en demokratisk process. Ytterligare strategier är att vara söt, duktig, påhittig, rik (i barnens fall handlar det till exempel om att ha många husdjur eller accessoarer), tjurig eller våldsam.

Konkreta demokratistrategier

I praktiska övningar med turordning är det min uppgift att se till att alla får vara först, sist och i mitten. Alla behöver öva sig på att leda, följa och vänta på sin tur. Efter varje lektion skriver jag ner vem som var först respektive sist i varje övning, för att jag ska komma ihåg och inte råka utse samma person nästa gång. Jag håller också igång ett samtal med eleverna om vikten av att det är rättvist och att alla får leda. Jag tvingar dock ingen, utan uppmuntrar bara.

Samma sak gäller för att leda övningar. Barnen i min grupp vill som sagt gärna hitta på lekar i vilka de kan instruera de andra. Jag tycker det är positivt och har överraskats av hur bra de är på att hitta på varianter på lekar de redan kan och ibland till och med hitta på helt nya regelstrukturer. Dock har flera av dem svårt att acceptera att inte just de kan få instruera varje gång. Därför är det viktigt att jag håller stenhårt på turordningslistan, hur mycket någon än fjäskar eller tjurar för att få sin vilja igenom. I det här fallet har jag bestämt att max ett barn får instruera varje lektion. Anledningarna är att vi oftast inte hinner mer på de 40 min vi har till vårt förfogande samt att flera av barnen inte orkar mer av den röra som kan uppstå när en sjuåring ska instruera en lek. För att de ska kunna hålla koncentrationen och humöret upp behöver de mina något tydligare instruktioner.

I samtal/diskussion är det min uppgift att se till att alla får höras. Ett verktyg för det är parreflektion.* Parreflektion går ut på att istället för att diskutera i storgrupp får eleverna prata två och två. Då får alla möjlighet att pröva sina tankar. Sedan kan varje par sammanfatta sin reflektion för hela gruppen, om det är relevant för den lektion ni har just då.

Ett annat verktyg är runda. En runda innebär att var och en får tid att prata i den ordning som vi sitter i ringen. Ingen får avbryta. Detta sätt att prata liknar flera praktiska övningar, som jag gör, där vi till exempel skickar runt en rörelse i ringen eller varje person får leda en liten stund medan de andra härmar.

I mer informella samtal brukar jag försöka se till att både bekräfta de barn som pratar spontant och ställa frågor till de som inte gör det. Till exempel: A berättar att hen har en katt, vad den heter och hur busig den brukar vara. Jag visar att jag lyssnar och säger kanske ojdå eller nämen för att bekräfta hur busig katten är. B hakar på och berättar om sin hamster. Jag bekräftar på samma sätt. C kastar sig in i samtalet och berättar om sin morfars pytonorm. Jag bekräftar. Sedan vänder jag mig till D, som dittills suttit tyst, och säger: "Du då, D, har du något husdjur?" Nu kan det hända att D har lite svårt att komma igång med att berätta, så de ivrigare A, B och C hinner sticka in fler upplysningar om sina respektive djur. Då säger jag: "Vänta lite! Nu vill jag höra vad D har för djur!"

Det här blogginlägget kom till genom frågor jag fick tidigare i veckan, då jag gästföreläste om normkritik på grundlärarutbildningen vid Jönköping University.

-----------------------

*Se vidare Ulla Wiklund, Föra tanken vidare, Lärarförlaget 2013

Glädjen i att inte vara bäst i klassen

De flesta lärare är vana vid att vara bäst i klassen för det mesta. När elever går om en eller redan ligger före en kan det kännas som om ens position i klassrummet är hotad. Dansundervisningen i Sverige och annorstädes har en stark mästarläratradition och om läraren inte är bäst kan hen väl inte räknas som mästare längre? Jag försöker dock undvika att se på mej själv som mästare, när jag undervisar. Min uppgift är snarare att hjälpa eleverna att komma dit de vill - och då gör det inget om de "går om" mej.

När jag jobbade på Kulturama Preparandum i Växjö hade jag en grupp elever, som var både intresserade och ambitiösa. En efter en utvecklade de en teknik som var starkare än min. Hur kändes det för mej? Jag blev jätteglad! När jag insåg att hela gruppen hade blivit bättre än jag, men att jag fortfarande kunde hjälpa dem att utvecklas, genom att se de små detaljerna, ge dem guidning, undersöka deras frågor tillsammans med dem och ge dem mer och mer utmanande material att jobba med, kändes det som om jag inte hade några begränsningar alls. När mina elevers proximala utvecklingszon ligger utanför min och vi ändå kan fortsätta växa tillsammans - då finns ingen gräns för vilka resultat vi kan uppnå. Mina begränsningar behöver inte begränsa min elever - och därmed inte heller mej själv. Vilken rymd det skapar!

Nivåanpassning i en heterogen grupp

Mina klasser är ofta på öppen nivå. Ibland får jag frågor från potentiella deltagare, som känner sej osäkra på om de kommer klara att vara med eller inte. Då svarar jag ofta att jag alltid anpassar innehållet och svårighetsgraden efter de som är där. Jag har många gånger hört andra undervisare säga likadant. Men vad menar vi egentligen med det? Vem är det vi anpassar oss efter? Och vad får det för konsekvenser?

Är det den som märks mest, som får sätta ribban? Den som kanske är en sorts informell ledare i gruppen? Även om det inte är uttalat kommer deltagarna förmodligen märka att det är så. De kanske inte kommer klaga på det eller ens formulera det för sej själva, eftersom det antagligen är så självklart att allt centreras kring den aktuella personen. Hen kommer känna sej bekräftad och även för övriga förstärks uppfattningen om att hen är viktig(ast). Det behöver inte vara uselt. Hen kan vara en fantastisk informell ledare och positiv förebild för de andra, men ibland kan vi vilja rucka lite på vem som får bekräftelse.

Kanske är det den som ställer flest frågor som anger svårighetsgraden? Självklart vill jag svara på så många frågor som möjligt, men det riskerar att gå över huvudet på några och upplevas som för pratigt av andra. Dessutom kommer lektionen att handla om just den elevens behov och undringar. Vad skulle hända om jag fokuserade helt på den som inte ställer några frågor alls?

Ett annat vanligt alternativ är att anpassa nivån efter någon slags medel i gruppen. Målet för många som undervisar är att "få med sej alla på tåget", vilket i praktiken innebär att gruppen ska bli så homogen som möjligt. Konsekvensen blir att materialet blir för svårt för de som kan minst och inte tillräckligt utmanande för de som kan mest. Båda kategorierna riskerar att tröttna och i många fall slutar de. En del lägger istället nivån lagom för de som har mest erfarenhet. Då blir det garanterat för jobbigt för de som kan minst och de kommer antingen sluta eller drabbas av förtvivlan. En möjlighet, som jag sällan har upplevt i verkligheten, är att nivån läggs efter de deltagare som har minst förförståelse. Då riskerar det att bli tråkigt för de som kan mer, om de inte förstår vikten av att arbeta noggrant och analyserande med grunder. Det bästa alternativet, tycker jag, är att göra två eller tre olika varianter av varje övning, så att alla kan utmanas lagom mycket. Som undervisare ska en inte heller vara rädd för att säga till var och en vilken variant hen bör göra. Det kan kännas som att peka ut någon, men för eleverna kan det vara skönt att få en specifik uppgift att arbeta och lyckas med.

Vikten av att skilja på politiska och pedagogiska frågor

Repris från 2014-03-03:

Idag har vi som vanligt haft måndagsmöte med Fi Malmö och dagens tema var skola* och utbildning. Av allt intressant som kom upp är det en sak jag vill reflektera lite extra kring, nämligen gränsen mellan politik och pedagogik.

De flesta människor jag har träffat har haft synpunkter på skolan på något sätt.** Många tycker sej veta mycket om skolan, eftersom de själva har tillbringat en betydande del av sin livstid där - som elever. I samtal och diskussioner blandas olika typer av frågor, från enskilda lärares bemötande av enskilda elever till hur mycket pengar som bör satsas på skolhälsovård, blandas hej vilt. Det tycker jag är helt ok - så länge det inte är politiker som diskuterar.

När vi sysslar med politik är det av yttersta vikt att skilja på politiska och pedagogiska eller organisatoriska frågor. Politiska frågor är sådana som politiker bör syssla med. Det gäller till exempel fördelning av pengar samt skrivning av lagar och andra styrdokument. Genom styrdokumenten anger vi vilken skola vi vill ha. Där finns de lagar som skolan och dess personal måste följa. Där beskrivs också den värdegrund som ingår i lärares och övrig skolpersonals uppdrag att förmedla samt vad eleverna har rätt att lära sej i skolan. Genom att skjuta till och fördela pengar möjliggör vi i olika mån för skolan att genomföra sitt uppdrag.

Pedagogiska och organisatoriska frågor bör skötas av rektorer, förskolechefer, lärare och övrig personal i de enskilda skolorna. Det gäller till exempel storleken på barn-/elevgrupper, hur mycket tid lärarna har till gemensam planering och vilka metoder som används i undervisningen (i eller utanför klassrummet). 

Vad eleverna har rätt att lära sej bestäms alltså av politiker, men hur undervisningen ska genomföras bestämmer lärare och deras chefer själva. Det är ett av de stora misstagen Jan Björklund har gjort som skolminister, att han har varit inne och petat i om vi ska använda papper och penna eller iPad, om eleverna ska få ha keps på sej inomhus och liknande frågor. Därigenom visar Björklund, som själv inte har någon lärarutbildning i bagaget, bristande förtroende för hela lärarkårens professionella kompetens. Istället borde han ha koncentrerat sej på politiken och litat på att lärare kan bedöma vilka verktyg som fungerar bäst för deras elever. Då skulle han kanske ha uppnått den förhöjda status han säger sej eftersträva för läraryrket.

---------------------------

*När jag skriver skola menar jag alla skolformer, ingen nämnd och ingen glömd.

**Har jag diskuterat skolfrågor med alla jag har träffat? Nej, men förmodligen med de flesta. På något sätt hamnar samtalet alltid där förr eller senare.

Vikten av att minnas elever

För ett par veckor sedan var jag i Stockholm för att delta i en workshop med Lynn Simonson. Förutom att själva klasserna såklart var fantastiska var det speciellt en sak som slog mej, nämligen hur mycket det kan betyda att vara igenkänd och ihågkommen. Innan första klassen mötte jag Lynn i korridoren. Det var tre år sedan vi sågs senast, då i en annan del av världen. Lynn har tusentals elever runt om i världen och jag hör verkligen inte till dem som dansat mycket för henne. Ändå kände hon genast igen mej – och mindes vad jag hette!

Andra dagen mötte jag Katiti King, som jag också haft som undervisare, senast för två år sedan. Även hon kände igen mej och frågade engagerat efter hur jag hade det och hur det gick med allting.

Jag berättar inte detta, för att skryta med att båda de här för mej viktiga förebilderna kände igen mej efter flera år. Det fantastiska är ju att de minns alla till både utseende och namn! Men jag berättar det inte heller enbart för att upplysa om hur fantastiska just Lynn och Katiti är. Det viktiga är den känsla det väckte hos mej att de kom ihåg mej.

Det jag kände var att jag var en person som var värd att minnas, att det hade betydelse att just jag var där och hade varit där tidigare, att jag var uppskattad.

Just den känslan önskar jag kunna ingjuta även i mina elever.

Debattartikel i DN

DN Debatt publicerade igår en debattartikel av Gustav Fridolin och Jabar Amin från Miljöpartiet. Jag har inget att anmärka på, förutom att (mp) varit med och beslutat om lärarlegitimationen och introduktionsåret, men det är ju en annan historia. Här är artikeln.

Vad tjänar en superlärare?

I regeringens utredning om karriärsteg för lärare föreslår utredaren Anita Ferm två sådana, förstelärare och lektor (LN1, LN2). Terminologin är både skrattretande och lite skrämmande. Lektor är väl ok, men "förstelärare" låter som något hämtat från en svunnen tid. Vi skulle kunna återinföra "ordningsman" när vi ändå håller på. Dock är det varken lika skrattretande eller lika skrämmande som termen "superlärare". Oklart vem som har hittat på det, men DN använder det hurtfriskt i en artikel idag (jag hoppas det är DN och inte Skolverket, som har valt begreppet). Jag visste faktiskt inte att Skolverket hade skickat ut ett gäng superlärare för att rädda skolvärlden, men tydligen är det så. De måste ha blivit inspirerade av SVT:s dokusåpa Klass 9A. Men känns det inte lite som om Skolverket och Anita Ferm har gått om varandra lite? Båda arbetar ju på uppdrag av regeringen! Alltså borde väl "superlärare" vara med bland de möjliga karriärstegen? Frågan är bara om det ska komma före eller efter lektor. Kanske är de helt oberoende av varandra?

Förresten finns det ju ännu fler möjligheter för lärare. Man kan vara legitimerad eller olegitimerad och man kan ha lite olika kvalitetsstämplar. Jag kan urskilja inte mindre än sex karriärsteg i nuläget:

1. Lärare. Har en lärarexamen, men har inte fullgjort sitt introduktionsår. Denna lärare får hanka sej fram på vikariat, tills hen lyckas få en introduktionsplats.
2. Legitimerad lärare. Har en lärarexamen och har fullgjort sitt introduktionsår, betalat en slant och genomlidit byråkratisk väntan. Denna lärare får ansvara för undervisning i sina ämnen och den skolform/åldersgrupp hen är legitimerad för samt sätta betyg.
3. Kvalitetsstämplad lärare. Är lärare eller legitimerad lärare och har dessutom genomgått en procedur, där en privat aktör har bedömt och gett feedback på hens undervisning. Arbetsgivaren har betalat en stor slant och läraren själv en lite mindre. Ännu oklart vad denna lärare har för förmåner och ansvarsområden, som skiljer henom från den legitimerade läraren. Kanske beror det lite på.
4. Förstelärare. Är legitimerad lärare och dessutom yrkesskicklig. Denna lärare coachar sina kollegor och utvecklar undervisningen (som om vi inte gör det, allihop). Hen kan också vara huvudlärare i sitt ämne och ansvara för lärarstuderande. För detta får hen 5000:- mer i lön än sina kollegor.
5. Lektor. Är legitimerad lärare (antar jag) och har dessutom en licentiat- eller högre examen. Denna lärare sprider ämneskunskap till sina kollegor och bedriver forskning som gynnar undervisningen. För detta får hen 10000:- mer i lön än sina kollegor.
6. Superlärare. Är legitimerad lärare och eventuellt också kvalitetsstämplad, förstelärare eller lektor (men inte nödvändigt, gissar jag). Denna lärare är utsänd av Skolverket till särskilt utvalda skolor med riktigt usla betygsnivåer, för att coacha enskilda lärare till att förstå att det är deras personliga fel och inte den orimliga arbetsbelastningens dito att resultaten är så låga.

Jag vill gärna skicka detta tillbaka till Anita Ferm för vidare utredning. Fortfarande ter sej nämligen möjligheterna till karriär tämligen oklara och godtyckliga.

Vad vi gör på dansskolan före klockan tre

För inte så länge sedan fick jag frågan: "Hur mycket jobbar en danslärare normalt?" Väldigt svår fråga att svara på, för vad betyder jobba i det här sammanhanget? Betyder det undervisa? För i så fall är det, om man går på cirkelledaravtal 1080 x 45 min per läsår. Läraravtalet ser annorlunda ut, men det kan jag inte. Lärare på Kulturskolan undervisar vanligen ungefär lika mycket, tror jag. Personen, som ställt frågan, gjorde stora ögon. "Det är väldigt lite!" "Nej," sa jag, "det är ganska mycket." För jobba betyder så mycket mer än att undervisa.

Varje lektion måste naturligtvis förberedas. För en danslärare innebär det följande:

1. Bedöma vad eleverna kan och bör lära sej. Det måste såklart alla lärare göra.
2. Bedöma hur eleverna ska lära sej detta. Gäller också alla lärare.
3. Skapa övningar som övar det som ska läras på det sätt som är mest lämpligt. Det mesta av materialet måste man skapa själv. Även om det finns ett fåtal böcker med förslag på övningar måste de ofta modifieras och anpassas till just de här elevernas behov.
4. Välja musik, som passar till övningarna. Att söka musik kan vara extremt tidsödande. Övningarna och musiken måste sedan sitta ihop på ett sätt som är logiskt, övar elevernas musikalitet och hjälper dem i det tekniska eller improvisatoriska arbetet.
5. Skapa koreograferade kombinationer. På den här punkten måste allt material skapas av dansläraren själv, av upphovsrättsliga skäl. Har du ingen inspiration? Det var väl tråkigt. Eleverna behöver en ny kombination ändå.

Varje lektion måste också utvärderas. Nådde vi de mål som jag eller vi satt upp? Vad ska vi gå vidare med nästa lektion? Jobbar man i grundskolan eller på gymnasiet behöver man skriva omdömen och sätta betyg, så en bedömning utifrån kunskapskraven för kursen måste göras av varje elev. Inför utvecklingssamtalen måste de bedömningarna formuleras i text på ett sätt som eleven förstår och blir hjälpt utav.

Minst en gång per läsår, ibland flera, brukar man dessutom ha uppvisningar. Till dessa måste läraren (eller eleverna, under lärarens ledning) skapa koreografi, som fungerar sceniskt och följer uppvisningens eller föreställningens tema.

Sedan skulle man naturligtvis kunna räkna all den andra tiden, om man vill. Den där tiden, som inte på något sätt är reglerad i lagar och avtal. Som att man kanske lyssnar på musik medan man lagar mat, fixar med något annat eller bara vilar sej och plötsligt inser att just den här låten skulle passa så himla bra till en grupp eller en övning. Den tiden då det utan förvarning dyker upp en idé, en rörelsefras eller en form till en övning i huvudet och man bara måste skriva ner den för att inte glömma bort den - även om man är och firar sin pappas 60-årsdag. Ja, var tar egentligen arbetstiden slut och fritiden vid? Det kan vara svårt att veta.

För övrigt betyder 1080 x 45 min per läsår 27 x 45 min i veckan, om man har 40 veckors läsår (som Kulturskolan) eller 32 x 45 min i veckan, om man har 30 veckors läsår (som studieförbunden). Det innebär 27 eller 32 barngrupper eller hälften så många ungdoms- och vuxengrupper i veckan. I varje grupp går kanske 15 elever, vilket innebär att man kan träffa uppåt 500 elever i veckan, om man har otur. Då försvåras genast bedömningsarbetet en aning.

Inte så att jag klagar. Det är mitt bästa jobb! Men det är inte så att jag chillar hela dagarna och dansar lite på kvällarna. Inte alls, faktiskt.

Läs också:

För- och nackdelar med att ha dans som yrke

När jobb och fritid flyter ihop

Hur mycket en danslärare undervisar

Det vackra i att jobba med ungdomar

Ett av mina favoritprogram på radio är Tankar för dagen. Idag berättar författaren Katarina Kieri om sina författarsamtal i grundskolans senare år, varför motståndet hos eleverna är så stort och hur bra det ändå brukar bli till slut. Det är mycket, mycket fint. Lyssna här!

Vad jag gör för att få respekt

Jag fick en fråga om hur lärare gör för att få respekt från sina elever. Här är mina strategier:

• Jag förväntar mej alltid respekt. Ärligt talat brukar jag inte ens tänka så mycket på det. Jag har haft ett fåtal grupper och enskilda elever, som har visat bristande respekt och det förvånar mej lika mycket varje gång. För det mesta visar de flesta elever precis så mycket respekt som är rimligt, tycker jag. För ett tag sedan fick jag en imponerad kommentar från en person, som hade kikat in i min sal när jag undervisade en grupp gymnasieelever (inte mina vanliga elever) i meditation. Personen berättade att hen hade blivit så imponerad att hen hade sagt till sina kollegor: "Nu har Emelie fått en hel gymnasieklass att sitta alldeles tysta och stilla!" Jag fattade inte riktigt grejen, när hen berättade det för mej. Det är ju mitt jobb, tänkte jag.
• Jag respekterar alltid eleverna. Jag skulle aldrig någonsin skämta på en elevs bekostnad eller ge någon elev en nedsättande kommentar. Det borde vara självklart, men jag har haft många lärare, både i dans och andra ämnen, som gör både och. Dessutom tar jag alltid elevernas frågor på allvar och försöker besvara dem så bra jag kan. Det gör jag även om eleven själv får frågan att låta som ett skämt, för jag tror att det ibland kan vara en strategi för eleven att slippa känna sej dum och annars finns det kanske någon annan elev som undrar just det på riktigt.
• Jag har få men kompromisslösa regler. För många och omotiverade regler tror jag får motsatt effekt. Det skapar motstånd och uppror, särskilt om man bara håller på reglerna för sakens skull. Jag tror att det är bättre att tänka ut vad som är verkligt viktigt och hålla stenhårt på det. Kanske har jag egentligen bara en regel, som alltid är icke förhandlingsbar: Eleverna måste vara schyssta mot varandra. Upptäcker jag att någon är taskig mot någon annan är jag beredd att avbryta hela lektionen, för att diskutera det. Får jag reda på att de inte hälsar på varandra utanför danssalen gör det mej genuint upprörd. Eftersom jag inte håller på och tjafsar om en massa andra, mindre viktiga, regler tror jag också att jag får mer utrymme att lägga märke till när taskigheter inträffar. Förresten har jag en regel till: Eleverna får aldrig säga att det aldrig kommer gå. Om de ställer in sej på att det aldrig kommer gå minskar chanserna för att det faktiskt kommer gå så småningom. Eleverna säger det rätt ofta ändå och jag hugger varje gång.
• Om någonting är icke förhandlingsbart visar jag det med hela kroppen. Om man menar allvar kan man inte skratta eller le, dra upp axlarna eller titta åt ett annat håll. Man måste titta rakt på eleven med den stränga lärarblicken och använda den stadiga rösten. Så är det.

Nationella prov i förskolan

Igår kom nyheten att en forskargrupp föreslår obligatoriska diagnostiska prov i förskoleklassen (skoljobb, svt). Min spontana reaktion var naturligtvis: NEJ! De får inte förstöra förskolan också! Men så tittade jag på ett inslag i svt:s Gomorron Sverige och började tänka lite.



Först och främst är hela samtalet ganska förvirrat. Forskaren, fackordföranden och rektorn pratar, i mina öron, om olika saker. Var och en har sin egen agenda och jag får intrycket av att de, likt politiker, upprepar ett inövat stycke, som de vill få fram. Efter att ha hört rektorn beskriva den strukturerade bedömningen på sin skola hade jag velat att de, istället för resurser, hade gått närmare in på vad nationella prov i förskolan innebär i praktiken. Vad är ett prov? Hur utformas det?

Det rektorn beskriver tycker inte jag låter som ett prov. Barnen vet inte om att de är testade, utan bedömningen verkar ske i den vanliga, dagliga verksamheten, där man till exempel "leker med rim och ramsor". I de helt vardagliga leksituationerna gör lärarna sin bedömning av barnens kunskaper. Det jag undrar är: Gör inte alla lärare det? Hur vet de annars vad de ska göra nästa dag? Jag bedömer mina elevers kunskaper varenda lektion. Största delen av mitt jobb är i frivillig verksamhet. Vi har inga läroplaner eller kursplaner, inga nationella kunskapskrav och har väldigt begränsade möjligheter att genomföra någon form av formella tester. Ändå vet jag vad mina elever kan. Jo, det är faktiskt möjligt - och nödvändigt. Igår, till exempel, gjorde jag bedömningen att eleverna i en grupp nu börjar få kläm på balancé, så nästa gång kan vi koncentrera oss på pas de basque. Om jag inte hade varit kapabel att göra den typen av bedömningar hade jag inte heller kunnat planera mina lektioner, så att de blev till hjälp för elevernas utveckling.

Att bedöma elevernas kunskaper och avgöra hur man kan och bör jobba vidare därifrån är en del av lärarprofessionen. Det är en del av vår kompetens. Jag tror och hoppas att de flesta lärare kan det och gör det. Att skapa standardiserade test gör bedömningen snävare, men inte nödvändigtvis mer effektiv. Dessutom fråntar det lärarna deras yrkeskunnande. Det är helt enkelt en misstroendeförklaring mot lärarkåren. Ännu en.

Läs också:
Nationella prov i dans
Kreativitet, nyskap, nyfikenhet och rädsla
Vad händer med processen i en standardiserad skola?
Bristande förtroende för lärarna - igen

Får MVG-barn för höga betyg?

Det fanns MVG-barn långt innan betyget MVG fanns. Jag vet inte vad de kallades av sej själva och sina klasskompisar tidigare, men högpresterande elever med medföljande höga betyg och höga krav på sej själva är inget nytt fenomen. Frågan är om de inte också i alla tider har väckt samma sympati hos sina lärare. Ett sätt för lärare att visa eleverna uppskattning är att ge dem höga betyg och jag undrar om MVG-barnen kanske ibland får höga betyg av fel anledning. En person, som gick i skolan på 1960-talet, berättade för mej om en flicka i hennes klass, som hade 5:a (det högsta betyget i det dåvarande systemet) i nästan allt. Kanske fanns det en och annan 4:a där också. I något ämne, jag minns inte vilket, hade den här eleven dock bara gjort sej förtjänt av ett lite lägre betyg. Trots det valde läraren att skriva in en 4:a i betyget, eftersom det "inte skulle se bra ut" med ett lågt betyg bland alla de höga. En 2:a eller 3:a hade helt enkelt skurit sej mot resten av betygsdokumentet. Den motiveringen har jag aldrig stött på i något sammanhang och vi får väl hoppas att det var något endast den enskilda läraren stod för, men när jag tänker tillbaka på mina egna betygssamtal är det inte alldeles solklart varför jag fick vissa av mina höga betyg.

Ett exempel är mitt MVG i hem- och konsumentkunskap från nian. 13 år senare händer det fortfarande att min mamma skrattar åt just det betyget, eftersom hon minns hur mycket kunskap jag visade upp i vårt gemensamma hem. Jag var, ärligt talat, fullständigt ointresserad av matlagning och allt annat hushållsarbete. Jag visste inte hur man diskade rent en kastrull. Men jag visste hur man fjäskade utan att gå till överdrift. Jag var ganska snabb på att läsa av sociala koder och genomskåda lärarnas svaga (och starka) punkter. Till mitt försvar får jag väl säga att jag aldrig använde den kunskapen för att vara elak mot en lärare, men jag använde den helt klart för att framställa mej själv i god dager. Min hemkunskapslärare var mycket förtjust i sina barnbarn och i små attiraljer som smycken med köksanknytning. När hon hade nya örhängen i form av små vispar var jag därför först med att kommentera dem och lyckosamt nog hade hon fått dem just av sina barnbarn. Jag menar inte att det enbart var därför jag fick MVG i hem- och konsumentkunskap, men jag tror att det påverkade. Samma år fick jag VG i fysik med den uttryckliga förklaringen: "Det är ju trevligt att ha dej som elev, Emelie. Du är ju trevlig och så, så det kommer bli ett VG där." Redan då reagerade jag på det undermåliga betygsunderlaget. Jag hade inte läst betygskriterierna, men jag visste att fysik inte hörde till mina starkaste grenar. Ett år senare fick jag MVG i Franska A på gymnasiet med motiveringen: "Du är så ambitiös och intresserad och sitter alltid längst fram." Det var visserligen sant. Jag var genuint intresserad och jag satt alltid längst fram, men jag var inte särskilt bra på franska. Jag var faktiskt kanske sämst på franska i hela gruppen och jag var tveksam till om att sitta längst fram verkligen hörde till betygskriterierna i franska.

När jag nu själv undervisar på gymnasiet blir jag medveten om hur lätt det är att se MVG-barnen som duktiga i mitt ämne. De är skärpta, de är välformulerade, de är vana att prata med vuxna och de lämnar in sina uppgifter i tid. De liknar mej. Jag skulle ljuga om jag påstod att det inte påverkar min bedömning av deras prestationer i dansen. Jag vill inte att det ska påverka, men det gör det. Jag kan bara hoppas att min medvetenhet om problemet gör att jag kan hantera det på ett konstruktivt sätt. Det verkar fullständigt nödvändigt att ifrågasätta varje bedömning jag gör och fundera igen och igen. Annars är det lätt hänt att vissa elever får bra betyg på grund av att det matchar deras övriga betygsdokument eller deras sätt att vara - helt enkelt att de är MVG-barn.

-----------------------------
Fotnot: Om nu någon av mina nuvarande gymnasielever läser det här och tar åt sej vill jag bara säga att ni är underbara både som personer, som elever och som dansare och ni kommer alla att få ett väl genomtänkt betyg med tydlig motivering. Ni kommer självklart också att få möjlighet att diskutera betyget med mej innan det sätts.

Lärarassistenter istället för högre lön

Jag känner en svensk lärare, som bor i Dubai. Där jobbar hon som lärarassistent på en engelskspråkig internationell skola. Skolan har höga terminsavgifter och därmed helt andra ekonomiska förutsättningar än de flesta skolor i Sverige, men låt oss ändå inte slå ifrån oss tanken. Systemet med lärarassistenter är briljant. På den nämnda skolan har varje lärare sin egen assistent, men jag kan tänka mej att det skulle funka med två assistenter på tre lärare eller en assistent på två lärare. Nåväl, jag ska inte fastna i detaljer. Poängen är den att assistenten gör allt det där runtomkringarbetet, som vanligtvis stjäl en massa tid från undervisningen. Lärarens uppgift är att planera, genomföra och utvärdera undervisningen. Ingenting annat. Chansen är stor att det förbättrar undervisningens kvalitet. Dessutom är det alltid två vuxna i klassrummet, vilket är bra både för de vuxna och för eleverna. Eleverna får mer vuxentid och de vuxna har möjlighet att diskutera de situationer som uppstått, enskilda elevers framsteg, gruppens dynamik, och så vidare.

Jag skulle kunna tänka mej en lärarassistent istället för högre lön. Faktiskt mycket hellre. Det skulle förstås kosta ännu mer, men det skulle också göra större skillnad.

Status och lön, del 1

Det var det där med status. Läraryrkets status, närmare bestämt. Den ska ju höjas i det närmaste, i alla fall om det blir som det är tänkt med införandet av lärarlegitimation. Men introduktionsår och legitimation är inte nog, enligt regeringen. Intagningskraven till lärarprogrammet måste också skärpas. Det ska vara svårt att komma in och svårt att komma ut och när man väl kommer ut ska man ändå inte vara riktigt klar. Och ändå räcker inte det, säger lärarfacken. För att höja statusen och locka fler toppstudenter till yrket måste lönen höjas markant. Mer utbildning, mer sållning och mer pengar. Då kommer folk att börja respektera lärarna. Det säger facken och det säger regeringen, men jag undrar:

1. Hur många icke-lärare vet vilka intagningskraven är till lärarutbildningen?
2. Hur många icke-lärare vet hur svårt eller lätt det är att bli godkänd på kurser och tentor inom lärarutbildningen?
3. Hur många icke-lärare vet vad en lärare i genomsnitt tjänar?

Jag har inte kollat, så jag har inga svar, men en sak är jag säker på: Om man får höra en sak sägas gång på gång börjar man till slut tro på den. Om regeringen likt en LP-skiva med hack i outtröttligt upprepar att det är betygstrappans bottenskrap som kommer in på lärarutbildningen tror folk i allmänhet naturligtvis att det är så. Om facken på samma sätt använder argumentet att det kommer locka bättre studenter till utbildningen, om lönen höjs, bekräftar de regeringens påstående - och ännu fler kommer tro på det. Om massmedia dessutom öser på med den ena dokumentärserien efter den andra, som handlar om hur katastrofalt dålig den svenska skolan och dess lärare är, är läraryrkets status snart totalt raserad. Det verkar nästan vara en konspiration.

Så här skulle jag vilja att det var istället:

• Regeringen borde säga: "Vi har 180000 kompetenta lärare i Sverige! Nu ska vi tänka ut strategier för att göra det möjligt för dem att använda sin kompetens på bästa sätt."
• Regeringen borde också säga: "De som verkligen vill bli lärare ska komma in på lärarutbildningen! Sedan ska utbildningen ge dem alla verktyg de behöver för att kunna utöva sitt yrke."
• Facken borde säga: "Vi har 180000 kompetenta lärare i Sverige! Vi är så grymma att vi borde få 10000:- mer i lön. Det förtjänar vi!"
• Massmedia borde sända dokumentärserier och debattprogram, som lyfter fram de otroligt goda exempel som finns runt om i hela landet. Lärare som inte behöver ersättas av "superpedagoger", eftersom de själva redan är det. Elever som stöttar varandra. Skolor som jobbar med beprövade eller oprövade metoder, som leder till harmoniska elever, kreativa lektioner och avgångselever som är redo att gå vidare i livet.

Mitt optimala jobb: lärare

Jag gjorde ett personlighetstest på internet. Det var visserligen ett ganska oseriöst test, utformat mer för att vara underhållande än för att faktiskt peka ut en lämplig karriär åt testpersonen, men resultatet var ändå ganska slående, tycker jag:

Your result for The Ideal Job for Your Personality Test ...

Teacher

You scored 65 intelligence, 47 diligence, 44 charisma, and 51 compassion!

You are well-rounded and nurturing. The future of the world is in your hands. People will never understand how difficult your job is until they try it. "Don't you spend all day coloring pictures?" Ha. Right.

Other jobs you might be good at: pretty much anything you enjoy

Att sätta betyg i dans

Att betygsätta elevernas arbete i dansämnena är svårt. Jag är glad att jag inte ska sätta några betyg den här terminen. När det så småningom är dags kommer jag förmodligen också vara glad för att jag bara ska sätta betyg i ämnet Dansteknik och inte i exempelvis Dansgestaltning. Hur ska man till exempel kunna bedöma om eleven "i huvudsak [utför] gestaltningen på ett tillfredsställande sätt"? (Dansgestaltning 1) Teknik är lite fyrkantigare och inte i lika stor utsträckning en fråga om tolkning, men ändå är det inte lätt.

Jag har gjort en tabell, där jag har sorterat in alla kunskapskraven i olika kategorier. Jag har skapat ett dokument för varje elev, där tabeller för kurserna de läser finns inklistrade. Kontinuerligt (ungefär en gång varannan vecka) går jag igenom tabellerna och markerar med grönt de kunskapskrav som varje elev har uppnått. Kunskapskrav som är på väg att uppnås markerar jag med gult. Tabellerna fungerar både som underlag för min planering, eftersom det blir tydligt vilka områden eleverna behöver jobba med, och så småningom som underlag för betygsättningen.

Men hur mycket jag än sorterar, markerar och funderar finns det kunskapskrav som jag har väldigt svårt att bedöma om eleverna uppnår. Hur vet jag till exempel om en elev "undersöker" musiken? Eller om en elev "utforskar" hur den egna kroppen fungerar? Jag har funderat på vem jag ska fråga. Skolverket kanske? Mina idrottslärarkollegor? Min eviga mentor? Nej, ingen av dem. Nyss kom jag nämligen fram till vilka jag ska fråga - eleverna såklart! De kommer ge mej de svar jag behöver. Tillsammans kommer vi reda ut betygsättningen på ett alldeles strålande sätt.

Vem är lämplig att bli lärare?

Det är återigen på förslag att sökande till lärarutbildningen ska få göra ett lämplighetstest. Regeringen har tillsatt en utredning som ska undersöka förutsättningarna för ett sådant test (LN). Jag tycker det är lite läskigt. Visserligen påpekar Jan Björklund att det handlar om att sortera ut de "uppenbart olämpliga", men ordet lämplighetstest skrämmer mej ändå. Det för tankarna till Kallocain och Du sköna nya värld - eller för den delen Gallavanterna - där varje medborgare redan som barn blir utsedd till att jobba med det hen är bäst lämpad för. Lämplighetstest. Du är lämplig och du är inte lämplig. Men vem ska avgöra det?

I våras sökte en av mina bekanta till en välrenommerad danspedagogutbildning. När hon kom hem från audition berättade hon att de sökande vid första delprovet fick veta att den första gallringen bara var till för att rensa bort dem som inte alls hade där att göra. "Det här är ingen nybörjarskola," förklarade informatören. De som åkte ut vid första gallringen var dock inga nybörjare. Flera av dem jag känner till som sökte har kämpat hårt och tränat i många år. Mitt försök till peptalk hade dock ingen större effekt på min bekant efter vad som sagts på audition. Känslan i henne var att hon var på samma nivå som en nybörjare.

"För att bli en duktig lärare räcker det inte med bra betyg," säger Jan Björklund enligt LN. "Det är fler egenskaper som behövs, man måste till exempel vara utåtriktad." Måste man det? Måste man vara utåtriktad för att bli en duktig lärare? Då borde kanske jag ha blivit avrådd redan första veckan på utbildningen, då jag skolkade från alla nollningsaktiviteter? Jag tycker det är skitjobbigt att prata med nya människor, särskilt om de är i grupp. Det betyder dock inte att jag inte är en duktig lärare.

Ok, jag tror också att det finns personer för vilka lärare inte är det optimala yrkesvalet - åtminstone inte just nu. Till exempel var det en student på min utbildning, som inte kommunicerade med eleverna över huvud taget när hen skulle hålla workshop, varken verbalt eller fysiskt. Hen avråddes förstås från att fortsätta utbildningen efter första vfu:n. Kanske är det så lämplighetstestet ska gå till? Vfu redan innan utbildningen börjar? Men att säga: "Det här är ett lämplighetstest. Misslyckas du nu är du körd. Då är du olämplig för det här yrket och kan aldrig någonsin bli lärare." Jag gillar inte det. Det känns som att sätta en stor, fet stämpel i hjärtat på den sökande.

Läs också Bara lärare kan komma in på lärarutbildningen
Läs dessutom Lämplighetstest för lärare - ett missgrepp på Alturistkonsult och Lämplighetstesta lärarkandidater? hos Christermagister

Lära ut, lära in och lära sej

Jag lär ut en tenduövning. Det första jag gör är att säga: "Tendu." Det är som en rubrik till övningen och min förhoppning är att eleverna ska lära sej termen tendu och att den kommer mellan plié eller tendu lent och jeté. Sedan visar jag övningens mönster samtidigt som jag säger vad jag gör och räkningen (tidsfördelningen), till exempel: "Tendu fram, 1, stäng, 2, två på upptakt, å 3, å 4..." Efter det går jag igenom mönstret en gång till, förklarar kanske några knepiga ställen, kanske är genomgången långsammare eller snabbare än första gången beroende på hur snabbt eleverna verkade snappa mönstret. Eventuellt tar vi det en tredje gång i rätt tempo. Antingen räknar jag då eller sjunger rytmen. Till sist gör vi en gång med musik. Går det hyfsat bra går vi vidare till nästa övning. Blir det kaos går jag igenom igen och så tar vi det med musik en gång till. När jag har lärt ut övningen lämnar jag över ansvaret till eleverna. Nu är det upp till dem att lära in och komma ihåg den.

Eleverna lär in tenduövningen. De tittar, lyssnar och härmar, de repeterar mönstret för sej själva, de provar med musiken, de ställer kanske frågor. Efter 2-4 lektioner kan de oftast övningen utantill och vi behöver inte gå igenom längre. Man kan säga att jag har kopierat över övningen från min hårddisk till elevernas. Nu finns den sparad där i hjärnan och i muskelminnet. Vi skulle kunna nöja oss med det. Jag har gjort mitt jobb och eleverna har gjort sitt. Vi skulle kunna lämna övningen och börja om med en ny. På så sätt skulle eleverna kunna lära in många tenduövningar på en termin.

Men vi är faktiskt inte klara. Ingen av oss har gjort sitt jobb färdigt. Målet är inte att eleverna ska lära in övningen, utan att de ska lära sej att göra tendu på ett korrekt sätt, att deras fötter ska bli starka och att deras teknik ska bli fulländad. Detta kan ske först när eleverna har lärt in övningen och kan den utantill. När mönstret sitter i muskelminnet, så de inte behöver tänka efter inför varje rörelse kan vi börja jobba med övningen, med tekniken, med tendun. Då kan jag börja ge dem respons och korrigeringar, för då hinner eleverna tänka på tekniken och korrigera sina misstag. Då kan fötterna bli mer pointade och bättre artikulerade, benen mer genomsträckta, utåtvridningen starkare och placeringen mer korrekt. På det viset utvecklas också eleverna till dansare. De lär sej inte bara övningen, utan också att bemästra det tekniska momentet tendu. De stärker sina kroppar och förbättrar sin teknik. De blir starkare fysiskt och fördjupar sin förståelse. Läroplanens fyra F - fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet - förenas i arbetet och det är det jag tycker att lära sej verkligen betyder.

När jag läser/hör saker som att "lärare måste bli bättre på att lära ut" eller att "inlärningen" är dålig i den svenska skolan* tänker jag att den viktigaste delen av mitt jobb inte är att lära ut saker eller att maximera inlärningen. Den största och viktigaste delen av mitt jobb är att hjälpa eleverna att lära sej att dansa. Det är en kvalitativ process och resultatet är kanske inte objektivt mätbart, men det är det som är målet med mitt arbete - det är det som är undervisning. Det är inte relevant att fråga en danselev: "Hur många övningar har du lärt dej?" eller ens: "Hur många tenduer har du gjort?" Den relevanta frågan är: "Hur gjorde du din tendu?"

*Se till exempel:

Satsningar ska fånga upp alla elever (SvD) 

Inför skolplikt från tre års ålder (SvD) 

Katedern räddar inte skolan (DN)

Vi måste bli bättre på att lära ut hur man lär ut (Högskolan i Halmstad)

Konsten att skriva prov (inklusive kommentarer) (Gertie Hammarberg Tersmeden)

Vi elever som vill betygsätta våra lärare (facebookgrupp)

Olika undervisningsformers inverkan på inlärning (pdf) (science.gu.se)

Sambandet mellan fysisk aktivitet och inlärning (pdf) (oru.diva-portal.org)

Dag 29 - Vad du strävar efter

Någon har googlat sej hit med sökorden bli en bra danslärare, vilket ju är precis vad jag strävar efter. Jag brukar i och för sej ta i lite mer och säga att jag vill bli världens bästa lärare. Men vad betyder det då? För mej betyder det inte att alla andra lärare ska vara sämre än jag. Jag önskar att alla lärare skulle vara världens bästa. För att vara världens bästa kan vara olika för olika personer. För mej betyder det att bli den absolut bästa läraren som jag kan bli. Jag förstod det, när jag diskuterade saken med min handledare på en av mina sista vfu-platser. Jag berättade om mina bästa lärare och önskade att jag kunde hitta en väg att bli som de. Min handledare sa: "Men de är ju så bra, för att de är sej själva till max! Du måste hitta en väg att bli dej max."